(1)

Förfarandet inleddes till följd av upplysningar som Tyskland översände den 3 augusti 2007. Efter talrika kontakter mellan kommissionens avdelningar och de tyska myndigheterna anmälde Tyskland stödåtgärderna genom en skrivelse av den 15 januari 2008 och hävdade att dessa under alla omständigheter borde betraktas som ett sådant stöd till undsättning och omstrukturering av företag som är förenligt med den gemensamma marknaden.

(2)

Genom en skrivelse av den 27 februari 2008 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende dessa åtgärder.

(3)

Kommissionens beslut om att inleda det formella granskningsförfarandet (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. (2) Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har inte tagit emot några synpunkter från tredje man.

(4)

Efter inledandet av det formella förfarandet den 27 mars 2008 inkom Tyskland på kommissionen begäran med synpunkter och översände den 3 och 25 april, 7 och 30 maj, 9 och 27 juni, 25 juli, 4, 22 och 26 augusti, 2, 3, 4, 5, 16, 18, 19 och 25 september samt den 14 oktober 2008 kompletterande upplysningar till de upplysningar som hade översänts den 15 och 25 januari, 5 och 25 februari, 3, 6, 11, 14, 20 och 27 mars 2008. Tillsammans med dessa upplysningar översände Tyskland 68 avtal och dokument som låg till grund för åtgärderna. Dessutom har det hållits flera möten och telefonkonferenser med Tyskland, stödmottagaren och Kreditanstalt für Wiederaufbau (nedan kallat KfW).

(5)

Stödmottagare är IKB Deutsche Industriebank AG (nedan kallad IKB). IKB är en mellanstor tysk privatbank som är listad på SDAX och har sitt säte i Düsseldorf. Majoritetsaktieägare är den statsägda banken KfW, som före krisen hade ett aktieinnehav på 38 procent. Utöver detta hade Stiftung Industrieforschung, som inte bedriver någon egen affärsverksamhet, ett aktieinnehav på 12 procent. Resterande 50 procent av aktierna var föremål för fri handel. Efter det planerade kapitaltillskottet skulle KfW:s aktieinnehav stiga till 91 procent.

(6)

IKB:s majoritetsaktieägare, KfW, är en utvecklingsbank som är verksam på både förbunds- (80 procent) och delstatsnivå (20 procent). Med en balansomslutning på totalt 360 miljarder euro (per den 31 december 2006) är den en av Tysklands tio största banker. Som offentligträttsligt organ med säte i Tyskland ger KfW ekonomiskt stöd till ekonomi, företag och ekologi i Tyskland, Europa och resten av världen. Till KfW:s uppgifter hör stöd till små och medelstora företag, finansiering och modernisering av bostäder samt utbildning och fortbildning, finansiering av kommunala infrastrukturprojekt, främjandet av export och projektfinansiering, stöd till utvecklingsländer och övergångsekonomier samt främjandet av miljö- och klimatskydd. KfW skaffar merparten av sina medel på kapitalmarknaden. Bankens uppgift som statligt investeringsorgan regleras i lag (3). KfW:s exponering för risker i samband med dess offentliga uppgifter täcks av den statliga garantimekanismen Anstaltslast (institutionellt ansvar).

(7)

Före omstruktureringen var IKB:s verksamhet uppdelad på följande fyra affärsområden.

(8)

Räkenskapsåret 2006/2007 uppnåddes följande resultat i de olika segmenten:

Tabell 1

Översikt över segmenten

(9)

Före krisen hade IKB en balansomslutning på 49,1 miljarder euro (per den 31 december 2006), som efter att ha tagit hänsyn till IKB:s samtliga verksamheter utanför balansräkningen steg till 63,5 miljarder euro (per den 31 mars 2007).

(10)

IKB:s svårigheter är kopplade till den pågående amerikanska subprimekrisen som IKB och framför allt ett av dess specialbolag (4), Rhineland Funding Capital Corporation (nedan kallat Rhineland), drabbades av. På grund av krisen uppstod stora likviditetsbehov som Rhineland (i de fall där de värdepapper som normalt användes inte var helt fulltecknade) löste problemen med hjälp av kreditramar från affärsbanker.

(11)

IKB ställde upp med flera kreditramar till Rhineland till ett värde av 8,1 miljarder euro. Rhineland investerade i strukturerade kreditportföljer, som också omfattades av riskerna på den amerikanska bolånemarknaden i form av subprimelån, och refinansierade sina investeringar genom att ge ut tillgångsbaserade värdepapper (nedan kallade företagscertifikat). Förutom att IKB ställde upp med direkta likviditetsgarantier till Rhineland tillhandahöll man via den så kallade Havenrockstrukturen dessutom indirekt skydd mot risker när det gällde Rhinelands aktietillgångar. Det totala riskskyddet i Havenrockstrukturen uppgick till 1,2 miljarder euro. Både vid de direkta likviditetsgarantierna till Rhineland och i samband med Havenrockstrukturen handlade det om åtgärder utanför balansräkningen. IKB hade dessutom portföljinvesteringar som direkt ingick i balansräkningen (som också ingick i subprimesegmentet) via underordnade låneinstrument i det särskilda investeringsinstrumentet Rhinebridge (nedan kallat Rhinebridge) och andra typer av investeringsportföljer (exempelvis Collateralised Debt Obligations, nedan kallade CDO). Sommaren 2007 sänktes drastiskt kreditvärdigheten för delar av Rhinelands och Rhinebridges ursprungligen mycket högt värderade strukturerade portföljer och CDO.

(12)

På grund av den pågående krisen på den amerikanska bolånemarknaden, och då framför allt på subprimeområdet, och som direkt följd av den sänkta kreditvärdigheten för tillgångar låsta i subprimelån förlorade vissa värdepapper som det handlas med i detta marknadssegment sitt värde. Detta gällde framför allt specialbolaget Rhineland som riskerade att inte längre kunna refinansiera sin investeringsportfölj på marknaden för företagscertifikat. Mot bakgrund av den fallande marknaden för företagscertifikat var det troligt att Rhineland skulle använda sig av de 8,1 miljarder euro som IKB hade ställt ut i likviditetsgaranti, men som inte hade tagits upp i IKB:s balansräkning. De andra portföljinvesteringarna i balansräkningen, exempelvis Rhinebridge, utsattes för betydande svängningar i det verkliga värdet, som enligt den internationella redovisningsstandarden (International Financial Reporting Standards – IFRS) måste redovisas.

(13)

Orsaken till IKB:s svårigheter var portföljinvesteringar på 18,3 miljarder euro. Portföljinvesteringarna på 18,3 miljarder euro i den reviderade balansräkningen för 2006/2007 hölls till största delen utanför balansräkningen i Rhineland och togs bara till viss del upp i IKB:s balansräkning. Tillgångarna utanför balansräkningen i Rhineland rörde tillgångar till ett värde på 11,5 miljarder euro (per den 31 mars 2007 och även under krisen). Genom avyttring och valutajusteringar har tillgångarna sakta men säkert minskat och uppgick i augusti 2008 till 6,3 miljarder euro. I den reviderade balansräkningen för 2006/2007 uppgick portföljinvesteringarna i balansräkningen till 6,8 miljarder euro.

(14)

Den 27 juli 2007 meddelade en tysk bank, som hade ställt upp med en kreditram till IKB, den tyska finansinspektionen (Bundesanstalt für Finanzdienstleistungsaufsicht, nedan kallad BaFin) att denna kreditram skulle dras tillbaka. Därefter meddelade BaFin KfW, finansministeriet och andra berörda parter att den skulle stänga IKB (5) om dessa inte tog över IKB:s risker i samband med dess åtaganden i Rhineland. Dessutom visade det sig att IKB:s subprimeexponering inte begränsades till Rhineland utan även omfattade Rhinebridge och andra subprimeportföljinvesteringar.

(15)

Den 29 juli 2007 enades BaFin, det tyska finansministeriet, KfW och de tre stora tyska bankföreningarna (6) om att KfW i samarbete med BaFin skulle ingripa och ta över IKB:s riskskydd. Bankföreningarna förklarade sig beredda att ta över 30 procent av riskerna i riskskyddet. Detta bekräftades den 16 augusti 2007 i ett skriftligt avtal mellan KfW och de tre bankföreningarna.

(16)

KfW tillkännagav följande åtgärder för att säkerställa IKB:s kreditvärdighet:

(17)

Tyskland beräknade ursprungligen att förlusterna inom ramen för det riskskydd som KfW och bankföreningarna gav IKB skulle uppgå till 3,5 miljarder euro (Rhineland och Havenrock: 2,5 miljarder euro, Rhinebridge och andra subprimeportföljinvesteringar: 1 miljard euro (8).

(18)

I det ursprungliga avtalet av den 29 juli 2007 enades KfW och bankföreningarna om att fördela den förväntade förlusten till följd av riskskyddet på följande sätt:

(19)

Fördelningen av riskerna mellan KfW och bankföreningarna gäller inom maximigränsen på 1 miljard euro för bankföreningarna (se skäl 18) oberoende av var inom riskskyddet (Rhineland, Rhinebridge eller direktinvesteringar) förlusterna realiseras. Riskfördelningen mellan parterna sker på lika villkor i enlighet med den överenskomna riskfördelningen.

(20)

Utöver att delta i riskskyddet förklarade de tre bankföreningarna sig villiga att ge sina medlemmar instruktioner om att åter öppna de av IKB:s kreditramar som stängdes när krisen bröt ut.

(21)

I ett avtal av den 16 augusti 2007 anges dessutom att KfW i egenskap av poolledare ska förhandla fram en lämplig avgift för skyddsåtgärderna och se till att bankföreningarnas och KfW:s samtliga utgifter täcks. När det gäller att täcka utgifterna har det vidtagits åtgärder i detta syfte. Däremot släpptes frågan om en avgift eftersom denna kunde ha tolkats som […], som hade krävt godkännande från […].

(22)

Den andel på 30 procent av riskerna som bankföreningarna har tagit över fördelas på följande sätt mellan föreningarna:

(23)

BdB övertog 50 procent av riskerna eftersom de privata bankernas insättningsgaranti om IKB går i konkurs skulle garantera upp till 30 procent av det egna kapital som IKB saknar och därmed säkra alla privat- eller företagskunders tillgodohavanden (ca 662 miljoner euro per kund den 26 september 2007) (9).

(24)

Till följd av att läget på finansmarknaderna förvärrades behövde man utnyttja hela riskskyddet för att täcka IKB:s förluster inom ramen för Havenrockstrukturen, och detta visade sig otillräckligt. För att IKB skulle kunna fortsätta sin verksamhet krävdes därför ytterligare åtgärder för att täcka förlusterna. Den 30 november 2007 garanterade KfW och bankföreningarna ytterligare risker i samband med IKB:s kreditramar i Havenrockstrukturen till ett värde av 350 miljoner euro (440 miljoner US-dollar). Av detta belopp garanterade KfW 150 miljoner euro, därav 54,3 miljoner euro i form av konvertibla lån, som KfW den 14 februari 2008 (med verkan från den 28 februari 2008) omsatte i aktier så att man ökade sitt aktieinnehav i IKB till 43 procent. Vidare övertog BdB risker till ett värde av 150 miljoner euro och BVR och DSGV risker till ett värde av 50 miljoner euro.

(25)

I februari 2008 gav den tyska regeringen KfW instruktioner om att ställa ytterligare 2,3 miljarder euro till IKB:s förfogande.

(26)

1,05 miljarder euro tillhandahölls i form av lån, där fordringarna genast avskrevs och en återgångsklausul vid bättre resultat infördes som angav att IKB skulle betala tillbaka lånet till KfW om IKB uppvisade vinst igen de kommande åren. Dessa åtgärder var nödvändiga för att öka bankens eget kapital och undvika att IKB:s primärkapitalkvot skulle understiga det lagstadgade gränsvärdet.

(27)

Dessutom ställde BaFin ut en obegränsad kapitaltillskottsgaranti. KfW förklarade sig beredd att tillhandahålla ytterligare finansiering i form av ett kapitaltillskott på 1,25 miljarder euro. Förfarandet för detta kapitaltillskott slutfördes i praktiken i augusti 2008, men den faktiska utbetalningen kan inte göras förrän kommissionen har fattat ett positivt beslut. Kapitaltillskottet har därför inte genomförts än. Efter kapitaltillskottet skulle KfW:s aktieinnehav i IKB stiga till ca 90 procent.

(28)

KfW:s tredje åtgärd fick stöd av den tyska regeringen som ställde 1,2 miljarder euro till KfW:s förfogande, och av bankföreningarna som tillhandahöll 300 miljoner euro.

(29)

Dessutom har KfW sedan 2008 ställt ut likviditetsgarantier till IKB till ett värde av totalt [> 2,5] miljarder euro. Medlen är uppdelade i två ramgarantier på […] miljarder euro var. Den första ramgarantin av den 24 januari 2008 hade en räntesats på Euribor plus [< 50] till [> 50] räntepunkter med [> 100]-procentig säkerhet. Den andra ramgarantin av den 18 juli 2008 hade en räntesats på Euribor plus [> 100] punkter med [> 100]-procentig säkerhet. Kreditramarna sattes så högt för att säkerheterna även i det värsta scenariot skulle täcka lånet.

(30)

Även andra banker ställde ut likviditetsgarantier till IKB. [en amerikansk storbank] och [en annan amerikansk storbank] ställde ut likviditetsgarantier på [> 0,75] miljarder euro på månadsbasis och till en ränta av Euribor plus [< 100] till [< 100] punkter med en säkerhet på [> 100] procent till [> 100] procent till IKB. Dessutom hade IKB tillgång till en likviditetsgaranti till ett värde av upp till [> 250] miljoner som [en tysk provinsbank] lämnade för ett år till en ränta av Euribor plus [> 90] till [> 100] punkter mot en säkerhet på [> 100] procent till [> 100] procent. Dessutom fanns ytterligare en likviditetsgaranti till ett värde av [> 500] miljoner euro hos [en annan tysk provinsbank] för ett år till en ränta av Euribor plus [> 50] punkter med motsvarande säkerhet.

(31)

De förväntade förlusterna, som skulle täckas av riskskyddet för tillgångar utanför balansräkningen i Rhineland, steg från beräknade 2,5 miljarder euro i värsta scenariot till 7,0 miljarder euro (10). Inom ramen för det riskskydd för Rhineland som gavs 2007 övertog KfW inom ramen för likviditetsgarantierna för Rhineland alla risker som hörde samman med tillgångarna utanför balansräkningen, dvs. överförde alla risker till sin egen balansräkning. Detta påverkar inte bankföreningarnas tak på 1 miljard euro för förluster från andra källor.

(32)

Dessutom täckte den första åtgärden förluster upp till 1 miljard euro för portföljinvesteringar inom balansräkningen till ett värde av 6,8 miljarder euro. På grund av valutajusteringar sjönk investeringarna inom balansräkningen under våren 2008 till 6,31 miljarder euro. Under våren 2008 försökte IKB också sälja de två portföljerna på en offentlig auktion. På grund av den pågående krisen på kapitalmarknaderna låg anbuden långt under det förväntade försäljningspriset, och försäljningen genomfördes aldrig. IKB var därför tvungen att skriva ned det bokförda värdet på dessa portföljer ytterligare. Fram till augusti 2008 gjorde IKB en förlust på [< 750] miljoner euro. Dessutom kunde tillgångar till ett nominellt värde av 990 miljoner euro säljas på marknaden. Nominalvärdet på de återstående portföljerna uppgick i augusti 2008 därför till [< 5] miljarder euro.

(33)

För att dra en tydlig gräns, och som förberedelse inför en eventuell försäljning av IKB, betalade KfW i augusti utestående 360 miljoner euro för det återstående riskskyddet för portföljerna i IKB:s balansräkning. Rent formellt har förlusterna inte realiserats ännu, men de underliggande tillgångarna har redan löpt ut eller förfallit till betalning. Hela garantin på 1 miljard euro har därför redan utnyttjats och kan betraktas som uppfylld.

(34)

Inom ramen för förhandlingarna med anbudsgivarna har de återstående portföljerna delats upp i två strukturerade investeringsportföljer (SIP 1 och SIP 2). SIP 1 omfattar i huvudsak (specifika värdepapper) till ett nominellt värde av […] miljarder euro och ett bokfört värde på [> 1] miljard euro (11). SIP 2 innehåller IKB:s resterande [värdepapper] till ett nominellt värde av […] miljarder euro och ett bokfört värde av [> 1] miljard euro.

(35)

I tabell 2 ges en överblick över portföljinvesteringarnas utveckling fram till slutet av augusti 2008. Realiserade och förväntade förluster beräknas till totalt ca 10,28 miljarder euro.

Tabell 2

Portföljinvesteringar under perioden mars 2007–augusti 2008

(36)

Försäljningen av KfW:s aktier i IKB inleddes i januari 2008 och avslutades den 21 augusti 2008 genom beslutet att sälja IKB till Lone Star Funds VI Financial Holdings, L.P. Dallas, Förenta staterna (nedan kallat Lone Star).

(37)

Försäljningen skedde genom ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande anbudsförfarande. Efter den offentliga anbudsinfordran i januari 2008 anmälde i första omgången [> 40] anbudsgivare (inklusive tyska och internationella banker och finansiella investerare) sitt intresse. [> 20] anbudsgivare erhöll efter att ha undertecknat en sekretessförbindelse ett informationsmemorandum (slutet av januari). [> 5] anbudsgivare lämnade ett första anbud (slutet av februari). [> 5] anbudsgivare fick tillgång till datarummet. Totalt [< 5] anbudsgivare lämnade in ett konkret anbud (mitten av maj).

(38)

I slutet av maj 2008 uppmanade KfW tre av dessa [< 5] anbudsgivare ([finansiella och strategiska investerare från olika stater]) att lämna in ett bindande anbud. Bland de [< 5] anbudsgivare som lämnade in ett giltigt anbud valdes Lone Star till köpare. Valet grundade sig på en ekonomisk jämförelse mellan de [< 5] anbuden, där Lone Star erbjöd det högsta nettopriset.

(39)

Försäljningen av IKB innebär i huvudsak ett försäljningspris på ca […] miljoner euro (för 90,8 procent av aktierna) samt att Lone Star åtar sig att investera [> 400] miljoner i IKB. Lone Star baserade sitt anbud på att återgångsklausulen vid bättre resultat skulle upphävas. I gengäld åtar sig Lone Star att finansiera SIP 2 med ovannämnda [> 400] miljoner euro. För närvarande överväger IKB att sälja sitt aktieinnehav i SIP 2 till ett specialbolag. KfW har förklarat sig redo att delta i refinansieringen av SIP 2 genom ett lån på 775 miljoner euro till en ränta av Euribor plus [> 80] punkter och som har företräde framför de kapitalpapper på [> 200] miljoner euro och mezzaninpapper på [> 150] miljoner euro som Lone Star och IKB erbjuder.

(40)

KfW har köpt SIP 1 för 1 miljard euro (12). KfW övertar första förlustrisken på 150 miljoner euro, Tyskland övertar riskskyddet för följande 600 miljoner euro (här rör det sig om oväntade förluster (13) och KfW övertar riskskyddet för resterande 250 miljoner euro. KfW är övertygat om att samtliga förväntade förluster från portföljen redan speglas i priset. Enligt KfW behövs därför inga ytterligare åtgärder.

(41)

Dessutom har de två likviditetsgarantier på [> 2,5] miljarder euro som KfW har ställt ut till IKB förlängts till senast […] (ursprungligen skulle de löpa ut i april respektive juli 2009). Villkoren har ändrats något. Säkerheten för den första garantin har minskats från [> 100] procent till [> 100] procent, och räntesatsen för den andra garantin har sänkts från Euribor plus [> 100] punkter till Euribor plus [> 100] punkter. Enligt KfW är dessa ändringar motiverade eftersom IKB:s egna kapital har ökat.

(42)

Utöver detta innehåller köpekontraktet inga särskilda försäljningsvillkor förutom en friskrivningsklausul som gör undantag för [specifika omständigheter] med finansiella konsekvenser upp till […] euro. Detta avser framför allt […]. Trots att det här handlar om […] som kan uppgå till upp till […] euro, är risken […] enligt Tyskland mycket liten, eftersom IKB en månad innan finanskrisen bröt ut tack vare sina mycket goda resultat var den tyska bank som hade näst högst kreditvärdighet och banken vid bedömningen av […] enligt tillgänglig information inte avvek från sedvanlig handelssed. Eftersom det är mycket liten risk för att […] ska realiseras, men […] konsekvenserna […] skulle kunna bli oerhört stora, är det svårt att bedöma denna […]. Tyskland hävdar att sådana […] risker i samband med förvärv vanligtvis stannar hos den tidigare ägaren. Därför har KfW redan från början undantagit risken från försäljningen. Eftersom det är högst osannolikt att en sådan risk kommer att realiseras har IKB inte avsatt några reserver i bokföringen för sådana fordringar.

(43)

Tyskland har lämnat in flera uppdateringar av omstruktureringsplanen för IKB. I dokumenten från 2007 beskrivs åtgärder för att klara bankkrisen och hur man ska undvika framtida problem. Precis när den första åtgärden hade beviljats gav IKB PriceWaterhouseCoopers (PWC) i uppdrag att analysera den dåvarande situationen. På grundval av denna undersökning tillkännagav IKB den 3 september 2007 att man skulle dra sig ur affärsområdet internationella strukturerade investeringar.

(44)

Under tiden uppdaterade IKB planen och såldes till Lone Star. Lone Star presenterade en saneringsplan för IKB som granskades av Wirtschaftsprüfungsgesellschaft KPMG under perioden 16 juli–25 september 2008. Saneringsplanen ger en översikt över IKB:s kärnmarknader, anger orsakerna till krisen, analyserar problemen och föreslår åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Planen inriktas dels på att på kort sikt stabilisera banken genom att säkra nödvändig likviditet, dels på att återställa långsiktig lönsamhet genom att minska riskexponeringen och fokusera på kärnaffärsområdena. När det gäller den långsiktiga strategin anges det i saneringsplanen att IKB ska koncentrera sig på företagsbanktjänster till medelstora företag och att man endast ska ha kvar strukturerade finansieringstjänster i den mån dessa behövs för företagstjänsterna.

(45)

Saneringsplanen bekräftar den nedläggning av portföljinvesteringsverksamheten som IKB beslutade sig för omedelbart efter det att krisen bröt ut.

(46)

Under diskussionerna med kommissionen accepterade IKB dessutom att som kompensationsåtgärd upphöra med sin verksamhet på fastighetsfinansieringsområdet. Detta innebär att IKB från och med slutet av 2008 inte ska påbörja några nya fastighetsfinansieringsaffärer och så snabbt som möjligt avveckla befintliga tillgångar (kreditramar kan inte avslutas med en gång). I slutet av omstruktureringsperioden, dvs. den 30 september 2011, ska minst 60 procent av verksamheten ha avvecklats, och IKB måste ha sålt sina dotterbolag IKB Immobilien Management GmbH, IKB Projektentwicklungs GmbH Co. KG och IKB Projektentwicklungsverwaltungsgesellschaft mbH (14). Den återstående portföljen på [< 3 miljarder] euro ska avvecklas i enlighet med tillgångarnas kvarvarande löptid. Den fullständiga avyttringen gör det möjligt att minska kreditvolymen i segmentet fastighetsfinansiering med 4,9 miljarder euro.

(47)

Utöver detta har Tyskland som kompensationsåtgärd erbjudit sig att avyttra några av IKB:s dotterbolag:

(48)

Mot bakgrund av det besvärliga läget på marknaden har Tyskland emellertid förhandlat fram en översynsklausul som ger IKB rätt att vid oförutsedda omständigheter, framför allt om finanskrisen fortsätter, eller om det inte går att sälja vissa tillgångar, ändra eller ersätta en åtgärd eller förlänga en frist, under förutsättning att allt är ordentligt underbyggt och kommissionen inte har några invändningar.

(49)

Dessutom har Tyskland åtagit sig att se till att IKB:s balansomslutning den 30 september 2011 uppgår till högst 33,5 miljarder euro. (17) Detta innebär en minskning på 47,2 procent jämfört med det belopp på 63,5 miljarder euro som anges i den reviderade balansräkningen från mars 2007. Tyskland förslår att genomförandet av kompensationsåtgärderna och avvecklandet av portföljinvesteringssegmentet ska ske på nedanstående sätt.

Tabell 4

Minskningsåtgärder

(50)

Utöver detta anges i saneringsplanen att IKB, vars kreditvärdighet enligt Fitch har sjunkit från A + till BBB-, har haft svårigheter till följd av det rådande läget på marknaden. Det maximala likviditetsbehovet fram till slutet av omstruktureringsperioden beräknas till [> 10 miljarder] euro. Detta kommer i huvudsak att finansieras genom kapitaltillskott, förlängning av KfW:s likviditetsgarantier och en fordringsbaserad refinansiering. En del av likviditetsbristen kommer att täckas av en minskning av ny affärsverksamhet.

(51)

Saneringsplanen innehåller även prognoser för bankens framtida utveckling. Dessa anges i form av ett bra, ett genomsnittligt och ett dåligt scenario. I det genomsnittliga scenariot skulle IKB i september 2011 ha en avkastning på eget kapital på […] procent. Vinsten före skatt skulle uppgå till […] miljoner euro med […] heltidsanställda. Tier-1-kapitalnivån skulle stiga till […] procent, och förhållandet mellan utgifter och intäkter skulle sjunka till […] procent.

(52)

Tyskland översände dessutom upplysningar om omstruktureringskostnaderna, vilka fördelar sig på följande sätt: Kostnader i samband med portföljinvesteringsförluster [> 6] miljarder euro (Rhineland: 5,8 miljarder euro, Havenrock: 1,2 miljarder euro) och från portföljinvesteringar i balansräkningen ([…] miljarder euro) (18), verkliga omstruktureringskostnader (inklusive riskskydd, kostnader för att avveckla portföljer och förvaltningskostnader på ca [> 0,25] miljarder euro), kapitalförluster på ca [> 1] miljarder euro, kostnader till följd av minskad verksamhet, vilka delvis förväntas komma från redan ingångna avtal och delvis från förlängning av befintliga avtal på [> 1] miljarder euro och […] till ett värde av […] miljarder euro (19). Därför hävdar Tyskland att IKB:s totala omstruktureringskostnader uppgår till [> 15] miljarder euro.

(53)

I beslutet om att inledda förfarandet har kommissionen ifrågasatt om KfW:s stödåtgärder till förmån för IKB är förenliga med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Stödåtgärderna begränsades nämligen inte till KfW:s exponering, bankföreningarna var endast i begränsad omfattning inblandade i riskskyddet och IKB:s övriga aktieägare blandades inte alls in.

(54)

Kommissionen ställde sig dessutom vid denna tidpunkt tvivlande till att stödet kan anses förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 i EG-fördraget. Kommissionen ansåg inte att stödet kunde anses förenligt med den typ av stöd på den gemensamma marknaden för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi som avses i artikel 87.3 b i EG-fördraget. Enligt kommissionen gick det inte heller att betrakta stödet som undsättningsstöd, eftersom det inte är av tillfällig karaktär. Vid den aktuella tidpunkten uppfylldes inte samtliga de villkor för undsättnings- och omstruktureringsstöd som anges i gemenskapens riktlinjer om stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (nedan kallade riktlinjerna) (20).

(55)

Tyskland vidhåller att stödåtgärden inte bör betraktas som statligt stöd, eftersom den är förenlig med principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Ingreppet baserades på principen om en privat investerare i en marknadsekonomi eftersom en konkurs för IKB skulle blivit dyrare för KfW än stödåtgärderna till förmån för omstruktureringen av IKB. Tyskland upprepar i detta sammanhang att frågan om en lämplig avkastning på eget kapital är irrelevant. Dessutom måste prövningen av om principen om en privat investerare i en marknadsekonomi uppfylls göras i förväg.

(56)

Vid bedömningen av den första stödåtgärden anser Tyskland att endast de förluster som ursprungligen förväntades bör beaktas, dvs. förluster till ett värde av 3,5 miljarder euro i ett värsta scenario och till ett värde av [< 2,5] miljarder euro i ett genomsnittligt scenario. Tyskland hävdar att en privat investerare i en marknadsekonomi skulle ha tagit hänsyn till de direkta kostnaderna för IKB:s eventuella konkurs, dvs. i det aktuella fallet 1,5 miljarder euro, som härrör från IKB:s bokförda värde på ca 620 miljoner euro (21) (enligt tyska redovisningsregler) och avskrivning av krediter till ett värde av ca 850 miljoner euro, som IKB inom ramen för KfW:s utvecklingsverksamhet hade överlåtit till tredje man (22). Tyskland hävdar dessutom att IKB:s eventuella konkurs skulle ha lett till att det hade blivit nödvändigt att avskriva krediter från utvecklingsverksamheten till ett värde av ytterligare 1,1 miljarder euro, vilket hade lett till ökade refinansieringskostnader. Dessutom skulle KfW:s rykte ha skadats.

(57)

Tyskland hävdar vidare att även om stödåtgärderna skulle betraktas som statligt stöd så måste stödet minskas med de förluster som KfW skulle ha gjort om IKB hade gått i konkurs.

(58)

När det gäller den andra stödåtgärden påpekar Tyskland att denna bara utgjorde ett komplement till den första och att den till största delen finansierades av bankföreningarna. Mot bakgrund av domen i målet Alitalia bör man således utgå från att ”ett kapitaltillskott med offentliga medel [uppfyller] kriteriet avseende privat investerare och [inte] innebär (…) ett beviljande av statligt stöd bland annat om tillskottet gjordes samtidigt som en privat investerare gjorde ett betydande kapitaltillskott under liknande villkor” (23).

(59)

Tyskland bestrider emellertid inte att den tredje stödåtgärden kan betraktas som statligt stöd.

(60)

Tyskland anser även att försäljningen av IKB inte bör betraktas som statligt stöd, eftersom KfW agerade som en försäljare i en marknadsekonomi. Köpeskillingen var ett resultat av förhandlingar med flera potentiella köpare och skedde därför på marknadsmässiga villkor. De kompletterande åtgärderna var nödvändiga för att sälja banken och skedde på marknadsmässiga villkor.

(61)

Detta avser först och främst försäljningen av SIP 1, som KfW sålde till ett pris som låg [< 10] procent under det IFRS-bokförda värdet. Det stämmer att detta pris är lägre än det pris som Lone Star förhandlade fram för SIP 2 ([minus > 10] procent). Man bör emellertid ha i åtanke att SIP 2 till skillnad från SIP 1 framför allt bestod av […]. Därför hävdar Tyskland att KfW kan sälja portföljen eller behålla den tills löptiden går ut utan att göra förlust. Dessutom behövde KfW hjälp från sin ägare, den tyska staten, för att sälja SIP 1 eftersom man […], vilket avhjälptes av den statliga garantin för att undvika att KfW hade varit tvungen att binda eget kapital till ett värde av […] miljoner euro ([…]). För det andra skedde KfW:s inblandning i SIP 2 också på marknadsmässiga villkor, eftersom det endast exponerades för en låg risk tack vare det prioriterade lånet samtidigt som ersättningen (Euribor plus [> 80] punkter), som Tyskland tillhandahöll marknadsriktmärken för, var hög. Den omständighet att KfW var tvungen att ta över en risk för skadeståndsskyldighet (reserver) till ett värde av […] euro för […] är inte ovanligt i fall där sannolikheten för att risken ska realiseras är låg men rör stora summor och anfördes som ett villkor av alla parter som deltog i den sista förhandlingsrundan.

(62)

Om kommissionen anser att stödåtgärderna innehåller delar som kan betraktas som statligt stöd hävdar Tyskland att åtgärderna i vilket fall som helst är förenliga med omstruktureringsstöd på den gemensamma marknaden. Det affärsområde i banken som har lett till bankens svårigheter har nu avvecklats, och banken koncentrerar sig nu på sin kärnverksamhet.

(63)

Tyskland har vidare åtagit sig att vidta alla de åtgärder som anges i skäl 46.

(64)

Tyskland hävdar dessutom att banken lämnar ett betydande eget bidrag till omstruktureringen (minst [> 10] miljarder euro). Tyskland har ändrat sina uppgifter på denna punkt vid ett flertal tillfällen och tog senast upp summan av alla bidrag till omstruktureringen som inte omfattas av stöd, minskningen av ny affärsverksamhet och intäkter från avyttringen minus förluster. Nettointäkterna från avyttringen har beräknats till [> 5] miljarder euro och har beräknats genom att titta på de tillgångar som ska avyttras under omstruktureringsperioden minus […], den kvarvarande verksamheten i Luxemburg och några portföljinvesteringar i Luxemburg. I detalj beräknade Tyskland […] miljarder euro för fastighetsverksamheten, […] miljarder för dotterbolaget i Luxemburg, […] miljarder för dotterbolaget i New York, […] miljoner euro för Amsterdam, […] miljarder euro för Movesta och […] miljarder euro för andra icke-strategiska tillgångar.

(65)

Kommissionen gör till att börja med en bedömning av om stödåtgärderna kan anses vara statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget. Enligt denna punkt är statligt stöd sådant stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag, i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(66)

Kommissionen står fast vid sin ståndpunkt i beslutet om att inleda förfarandet att ingen av dessa tre finansiella stödåtgärder skulle ha vidtagits av en privat investerare i en marknadsekonomi och att samtliga tre åtgärder därför bör betraktas som statligt stöd. Med tanke på IKB:s gränsöverskridande och internationella verksamhet råder det ingen tvekan om att en statlig förmån skulle missgynna konkurrensen inom banksektorn och påverka handeln mellan medlemsstaterna (24).

(67)

Kommissionen konstaterar att Tyskland hävdar att de berörda åtgärderna inte gav IKB någon fördel, eftersom KfW endast agerade i egenskap av ägare och därför agerade som en privat investerare i en marknadsekonomi. Tyskland bestrider emellertid inte att KfW är ett statligt bolag med ett offentligt uppdrag och att KfW:s agerande kan hänföras till den tyska staten. Genom att medge att det tyska finansministeriet inte bara deltog i styrelsesammanträdena under helgen den 27–29 juli 2007, där alla beslut fattades, utan när beslutet fattades faktiskt ledde sammanträdet, bekräftar Tyskland indirekt att KfW:s beslut kan hänföras till den tyska staten (25).

(68)

Kommissionen koncentrerar därför sin undersökning på frågan huruvida KfW:s ingripande gav IKB en fördel som den under samma omständigheter även skulle ha fått av en privat investerare i en marknadsekonomi. Kommissionen medger att enligt förhandsberäkningarna skulle IKB:s riskskydd vid ogynnsamma omständigheter täcka förluster på totalt 2,5 miljarder euro. Precis som i jämförbara fall (26) utgår kommissionen även här från att under sådana oförutsägbara omständigheter skulle en privat investerare i en marknadsekonomi ha utgått från det värsta scenariot och inte det genomsnittliga scenariot. Dessutom bör det framhållas att KfW inte uteslöt att dess skadeståndsskyldighet skulle ha kunnat stiga till 8,1 miljarder euro.

(69)

Kommissionen anser inte att stödåtgärden till förmån för KfW och Tyskland skulle vara billigare än att låta IKB gå i konkurs (27), inte ens med förhandsbedömningen vid den tidpunkt då beslutet fattades som grund (28). Kommissionen kan inte godta alla likvidationskostnader som Tyskland anför. Även om det stämmer att IKB:s bokförda värde var 620 miljoner euro påpekade kommissionen redan i beslutet on att inleda förfarandet att IKB-aktiekursen redan före KfW:s ingripande hade sjunkit avsevärt. Vid tidpunkten för ingripandet motsvarade därför KfW:s aktieinnehav i IKB förmodligen inte det bokförda värdet. Dessutom ställde sig kommissionen i beslutet om att inleda förfarandet tvivlande till om risken på ca [> 15] procent för att låntagare inte skulle kunna betala tillbaka lån som beviljats inom ramen för utvecklingsverksamheten verkligen var realistisk. Tyskland har inte lagt fram tillräckliga bevis för att styrka att KfW:s beräkningar är trovärdiga.

(70)

Kommissionen anser även att samma brist på bevis präglar det påstådda hotet om indirekta förluster till följd av en allmän bankkris. Som framgår i beslutet om att inleda förfarandet är detta ett rent hypotetiskt resonemang. Kommissionen vidhåller även att finansieringen av strukturell utveckling ingår i KfW:s offentliga uppdrag och inte utgör en del av KfW:s funktion som ett vanligt kommersiellt kreditinstitut. Därför kan förluster från denna verksamhet inte betraktas som en kostnad som även en privat investerare i en marknadsekonomi skulle ha tagit hänsyn till. (29)

(71)

Ett avgörande argument för kommissionen är fortfarande att den beräknade förlusten inom ramen för riskskyddet i praktiken inte begränsades till 2,5 miljarder euro utan saknade övre gräns. Även om det kan göras gällande att avsaknaden av övre gräns var något som BaFin krävde och ett obligatoriskt villkor för att undvika moratoriet, råder det emellertid inte något tvivel om att en privat investerare i en marknadsekonomi även skulle ha tagit hänsyn till detta i sin avvägning. Det märks tydligt om man betraktar den privata inblandningen i riskskyddet.

(72)

När det gäller förhållandet mellan KfW och bankföreningarna erinrar kommissionen om att en statlig aktieägare inte bara måste agera parallellt med privata investerare, utan att tillhandahållandet av kapital måste vara proportionerligt och måste tillhandahållas på samma villkor (30) och på samma affärsmässiga grunder (31). Detta ligger även till grund för den dom från förstainstansrätten i målet Alitalia som Tyskland åberopar, och i vilken jämförbara förhållanden krävs.

(73)

Kommissionen konstaterar därför att bankföreningarna begränsade sitt förlustdeltagande till den första åtgärden på 1 miljard euro (ca 30 procent), medan KfW undvek en övre gräns och därför exponerades för en mycket större risk än bankföreningarna. Även om de potentiella direkta förlusterna på grund av KfW:s ägande och lån till ett sammanlagt värda av […] miljarder euro dras av (se skäl 56) och beräkningarna i det värsta scenariot används, är KfW:s inblandning i riskskyddet fortfarande lika högt som bankföreningarna tillsammans. Därför slår kommissionen fast KfW:s ingripande inte kan likställas med bankpoolens.

(74)

Kommissionen godtar inte heller argumentet att en allmän kris i den tyska banksektorn skulle ha utlösts och fått katastrofala följder för KfW. Alla övriga banker skulle ha påverkats på ett likartat sätt. Bankföreningarnas begränsade inblandning i riskskyddet på 1 miljard euro (ca 30 procent) står emellertid inte i proportion till medlemsbankernas marknadsandel på > 95 procent i Tyskland. (32) Kommissionen ser därför ingen affärsmässig grund till KfW:s oproportionerligt stora inblandning. Även om KfW i viss mån har agerat i sina dotterbolags intressen gick det utan tvekan längre än vad en privat investerare hade gjort. En privat ägare hade engagerat sig mycket mindre och förlitat sig på kompletterande stöd från bankföreningarna eller staten. Därför har KfW, åtminstone till viss del, inte agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi.

(75)

Detsamma gäller för den andra stödåtgärden. Tyskland bekräftar att denna åtgärd endast var ett komplement till det första riskskyddet. Även om KfW:s och bankföreningarnas inblandning i absoluta tal verkar vara mer välavvägd (relativt sett borde bankföreningarnas bidrag fortfarande vara mycket större) måste denna stödåtgärd betraktas i kombination med den första stödåtgärden inom ramen för hela omstruktureringen. Enligt fast rättspraxis kan KfW efter att inte ha agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi inte längre åberopa argumentet om en privat investerare i en marknadsekonomi (33).

(76)

Detta gäller i ännu högre grad den tredje stödåtgärden. Här gav helt uppenbart den tyska staten KfW instruktioner att agera och bidrog med 1,2 miljarder euro till en annan åtgärd på 2,3 miljarder euro. KfW var därmed mycket mer exponerad än bankföreningarna, även om IKB:s konkurs skulle ha utlöst en garantimekanism som skulle ha spridit bördorna på hela banksektorn.

(77)

I andra fall har kommissionen gett uttryck för uppfattningen att det är svårt att beräkna stödbeloppet om stödet ges i form av riskskydd (34). I överensstämmelse med kommissionens riktlinjer och rättspraxis kan inslaget av stöd i en garanti till ett företag i svårigheter vara så högt som det belopp som potentiellt täcks av garantin, men kan i vissa fall även vara lägre (35). Även om man på förhand hade föreslagit ett stödinslag på 8,1 miljarder euro (Rhineland, Havenrock och 1 miljard euro för tillgångar i balansräkningen), ligger den realistiska beräkningen av förlusten till 6,8 miljarder euro klart över beräkningarna i värsta scenariot (se tabell 3, utan tredje stödåtgärden). Kommissionens slutsats är därför att det stödbelopp som tillhandahålls genom riskskyddet och kapitaltillskottet uppgår till 8,8 miljarder euro (se tabell 3 nr 1–3).

(78)

Utöver kapitaltillskottet och åtgärderna för att täcka förlusterna säkrade KfW även IKB:s fortlevnad genom två ramlikviditetsgarantier på vardera [> 1] miljard euro. Dessa åtgärder vidtogs inom ramen för omstruktureringen och kan inte betraktas separat från den första och andra åtgärden. Inte heller i detta fall kan KfW därför åberopa argumentet med en privat investerare som verkar på marknadsekonomiska villkor (36). Kommissionen har svårt att se att en privat investerare – framför allt i frånvaron av riskskydd – skulle ha accepterat en så hög riskexponering. Om KfW inriktade sig på vissa marknadsriktmärken borde detta åtminstone speglas i kvantifieringen av det berörda stödinslaget.

(79)

Kommissionen konstaterar att den första ramgarantin redan hade en fast räntesats på Euribor plus [< 50] till [> 50] punkter och att den andra likviditetsgarantin hade en räntesats på Euribor plus [> 100] punkter och att säkerheten för var och en av garantierna låg […] över 100 procent ([…] procent). Säkerheten bestod av värdefulla tillgångar i IKB som härrörde från portföljinvesteringar och som i normala fall inte skulle löpa ut eller förfalla till betalning. Säkerhetsanordningarna är konstruerade på ett sätt som gör att säkerheten aldrig kan sjunka under 100 procent. Tillhandahållandet av likviditet präglas därför av hög säkerhet och låga risker. KfW förlitade sig i själva verket inte bara på IKB:s finansiella styrka utan hade även fullvärdig säkerhet.

(80)

De riskmarginaler som tillämpas bör emellertid överensstämma med kommissionens meddelande om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (37) (nedan kallat meddelandet om referens- och diskonteringsräntor). Eftersom bedömningen av företagens kreditvärdighet byggde på riskskyddet och att det råder enighet om att företaget befinner sig i svårigheter (se skäl 96), måste kommissionen tillämpa marginalerna för företag i svårigheter. Vid en hög säkerhetsgaranti uppgår denna marginal till 400 punkter (38). Kommissionen utgår därför från att fördelen i den första likviditetsgarantin på [> 1] miljard euro under 10 månader i genomsnitt motsvarar [> 300] punkter. Den andra likviditetsgarantin från juli 2008, som ännu inte har använts, beviljade för en period av nio månader (februari–oktober 2008) en fördel på [> 200] punkter. Stödet kopplat till dessa garantier skulle därför uppgå till […] miljoner euro för den första garantin och […] miljoner euro för den andra garantin, vilket skulle ge ett totalt garantibelopp på […] miljoner euro.

(81)

När det gäller likviditetsgarantierna från [en provinsbank] och [annan provinsbank] finner kommissionen inget som tyder på att dessa inte tillhandahölls på marknadsekonomiska villkor och eventuellt skulle ge IKB en fördel. De omständigheter under vilka dessa garantier beviljades, framför allt att affärer mellan banker tillhör en banks dagliga och normala verksamhet som även samlar en stor del privata marknadsaktörer, och att [en provinsbank] och [en annan provinsbank] inte gav dessa krediter efter instruktion från staten, leder kommissionen till slutsatsen att det inte finns något som tyder på att dessa transaktioner skulle kunna hänföras till staten (39). Kommissionen anser därför att dessa garantier inte utgör statligt stöd.

(82)

Kommissionen granskade dessutom om försäljningen av IKB till Lone Star innehöll ett inslag av statligt stöd. Detta hade varit fallet om IKB hade sålts till Lone Star till ett pris lägre än marknadspriset. Tyskland har lämnat en rad upplysningar i frågan (se avsnitt 2.5), och det finns inget som tyder på att Lone Stars pris inte var det högsta priset i ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande anbudsförfarande. Eftersom detta är kommissionens avgörande kriterium för privatiseringar (40) är slutsatsen att försäljningen inte utgör ett stöd till förmån för Lone Star.

(83)

Dessutom granskade kommissionen om försäljningen innebar något ytterligare stöd till IKB, vilket skulle ha varit fallet om det hade blivit billigare att låta IKB gå i konkurs än att sälja det, dvs. kommissionen granskade om det handlade om en avyttring på normala marknadsekonomiska villkor. På denna punkt konstaterar kommissionen att försäljningen inte bara resulterade i ett försäljningspris utan även i extra kapitaltillskott från KfW, som måste anses utgöra en del av försäljningen. Hit räknas behållandet av de två likviditetsgarantierna på [> 2,5] miljarder euro, KfW:s prioriterade lån för refinansieringen av SIP 2, överföringen av SIP 1 till KfW före försäljningen och övertagandet av risken för skadeståndsskyldighet […]. KfW har helt klart vidtagit dessa åtgärder för att möjliggöra försäljningen och så snabbt som möjligt avyttra så många tillgångar som möjligt. Även om KfW vid första anblicken fick ett positivt försäljningspris åtföljdes försäljningen av åtgärder som i slutändan ledde till ett negativt försäljningspris.

(84)

Det går heller inte att bortse från att dessa åtgärder vidtogs inom ramen för omstruktureringen av IKB och därför i förbindelse med de tre första omstruktureringsåtgärderna. Därför kan kommissionen inte särskilja denna åtgärd från de tre första åtgärderna och godtar därför inte KfW:s argument om att man har agerat som en privat investerare i en marknadsekonomi (41).

(85)

Även om man bortser från detta verkar principen om en privat investerare i en marknadsekonomi inte ha uppfyllts. Det som i slutändan är avgörande är om priset blev negativt eftersom Tyskland inte kunde presentera några trovärdiga extrakostnader samband med avvecklingen, som en privat investerare i en marknadsekonomi hade tagit hänsyn till. Framför allt kan kommissionen inte ta hänsyn till de beräknade förlusterna i samband med risken för att låntagare inte ska kunna betala tillbaka lån som har beviljats inom ramen för utvecklingsverksamheten. Enligt kommissionen utgör den strukturerade finansieringen inom ramen för utvecklingsverksamheten en del av KfW:s offentliga uppdrag och inte en del av KfW:s funktion som ett vanligt kreditinstitut. Den bör därför inte betraktas som en kostnad som även en privat investerare i en marknadsekonomi borde ha tagit hänsyn till. En privat investerare skulle över huvud taget inte ha beviljat ett sådant åtagande som härrör från statliga stödåtgärder (42).

(86)

Därför granskade kommissionen om stödåtgärderna i praktiken ledde till ett negativt pris. Eftersom det i stödåtgärdernas fall inte rör sig om ett tillskott utan i huvudsak rör sig om krediter och garantier, måste man precis som vid en vanlig bedömning av statligt stöd göra en bedömning av den ekonomiska fördelen för IKB.

(87)

För det första ställer KfW ytterligare likviditet till IKB:s förfogande. Som redan konstaterades i skäl 77 är det svårt att exakt beräkna den beviljade fördelen eftersom en privat investerare på vissa villkor också skulle ha varit villig att tillhandahålla viss likviditet så länge som det fanns ett riskskydd. Efter försäljningen av IKB till Lone Star kommer emellertid riskskyddet att försvinna. Lone Stars övertagande av IKB och kommissionens beviljande av omstruktureringsstödet och saneringsplanen visar att det är möjligt att återställa lönsamheten. Även om IKB under omstruktureringsperioden formellt sett betraktas som ett företag i svårigheter är det för beräkningen av inslaget av stöd motiverat att betrakta det som ”svagt” (kreditvärdighetskategori B) i den mening som avses i meddelandet om referens- och diskonteringsräntor (43). Enligt detta meddelande är lånemarginalen 220 räntepunkter. Detta skulle innebära att den andra likviditetsgarantin skulle ligga [> 100] punkter under och den första likviditetsgarantin [> 125] punkter under referensräntan. Räknat på […] år (oktober 2008–april […]) rör det sig om ett extra stöd på [ca 90] miljoner euro.

(88)

För det andra förvärvade KfW SIP 1 för 1 miljard euro. Kommissionen konstaterar att KfW har förhandlat ned priset så det understiger det IFRS-bokförda värdet med [< 10] procent och att IKB tidigare har kunnat sälja vissa delar av portföljen till priser över det IFRS-bokförda värdet. Under rådande situation på marknaden skulle emellertid en privat investerare knappast ha kunnat eller velat köpa en sådan portfölj (åtminstone inte i dess helhet). Det faktum att Lone Star inte var intresserat av ett köp och KfW inte kunde eller ville genomföra ett sådant köp utan statlig hjälp är bevis nog. Det kan inte uteslutas att det blir nödvändigt att göra ytterligare avskrivningar av portföljen. I det värsta scenariot skulle dessa beröra det kompletterande lånet på [< 200] miljoner euro. Eftersom det inte finns några andra riktmärken utgår kommissionen från att KfW:s ytterligare exponering till följd av SIP 1 uppgår till [< 200] miljoner euro.

(89)

För det tredje beviljade KfW ett prioriterat lån på 775 miljoner euro för SIP 2. Eftersom det rör sig om ett prioriterat lån beräknas räntan till Euribor plus [> 90] punkter (dvs. alla eventuella intäkter går i första hand till att betala detta lån). Lånet ges emellertid till ett specialbolag som inte har någon tidigare erfarenhet som låntagare. Räntesatsen för ett sådant specialbolag borde enligt meddelandet om referens- och diskonteringsräntor vara minst Euribor plus 400 räntepunkter (44). Eftersom det handlar om ett prioriterat lån som är beroende av att IKB deltar och därför i huvudsak kan hänföras till IKB godtar kommissionen även i detta fall en lånemarginal på 220 räntepunkter. Inslaget av stöd i förbindelse med tillhandahållandet av den prioriterade delen på 775 miljoner euro kan därför beräknas till ca [< 30] miljoner euro ([> 100] räntepunkter under […] år, dvs. från oktober 2008 till […]).

(90)

För det fjärde var motivet för övertagandet av risken […] att det var omöjligt att göra en godtagbar beräkning av övertagandet av risken tillsammans med IKB. Eftersom det fortfarande återstår en viss risk för skadeståndsskyldighet och det utifrån tillgänglig information är osannolikt att låntagarna inte kommer att kunna betala tillbaka lånen vore det olämpligt att betrakta denna risk som en del av försäljningen. Att risken är låg bekräftas av att revisorerna inte krävde att IKB skulle ha några reserver. Det finns förstås en liten risk kvar i samband med de skadestånd som […] kan leda till. I avsaknad av en kvantitativ riskbedömning utgår kommissionen från att ett belopp på […] euro måste avsättas för dessa åtgärder, vilket motsvarar en risk på […] procent.

(91)

Totalt innebär KfW:s åtgärder inom ramen för försäljningen av IKB ett stöd på 390 miljoner euro. Detta belopp överstiger försäljningspriset på [> 100] miljoner euro med [> 250] miljoner euro, vilket resulterar i ett negativt försäljningspris. Därför kan det anses att försäljningen av IKB utgör ett stöd till förmån för IKB.

(92)

Som tabell 5 visar uppgår det totala stödet från alla åtgärder till totalt 9,155 miljarder euro.

Tabell 5

Stöd till förmån för IKB under omstruktureringen

(93)

Kommissionen vidhåller sin uppfattning i beslutet om att inleda förfarandet och anser att artikel 87.3 b i EG-fördraget inte är tillämplig i det aktuella fallet. Enligt artikel 87.3 b i EG-fördraget får stöd beviljas för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Kommissionen påpekar att förstainstansrätten framhåller att artikel 87.3 b ska tillämpas restriktivt.

(94)

Undersökningen har bekräftat kommissionens uppfattning att IKB:s problem beror på företagsspecifika händelser. Dessutom har de upplysningar som Tyskland lämnat inte övertygat kommissionen om att de systematiska effekterna av en IKB-konkurs skulle ha blivit så stora att de hade utgjort en ”allvarlig störning” av Tysklands ekonomi i den mening som avses i artikel 87.3 b (45). Det aktuella fallet rör IKB:s specifika problem. För att avhjälpa dessa krävs den typ skräddarsydda åtgärder som får vidtas för att hjälpa företag i svårigheter. Kommissionen anser därför att åtgärderna i fråga inte kan anses vara förenliga med artikel 87.3 b i EG-fördraget.

(95)

Av undersökningen framgår att åtgärderna kan anses utgöra omstruktureringsstöd som är förenligt med den gemensamma marknaden eftersom de uppfyller alla villkor i riktlinjerna. Det var därför inte nödvändigt att undersöka om det även kunde röra sig om undsättningsstöd. På grund av riskskyddets oåterkalleliga karaktär uteslöt nämligen kommissionen detta redan i beslutet om att inleda förfarandet.

(96)

Enligt kommissionen var IKB ett företag i svårigheter i den mening som avses i punkt 90 i riktlinjerna och skulle utan KfW:s inblandning troligtvis inte ha klarat sina likviditetsproblem så länge till. De hotande förlusterna skulle ha lett till att banken skulle ha tvingats stänga, och villkoren i punkt 10 c i riktlinjerna är därmed uppfyllda. Denna ståndpunkt framfördes redan i beslutet om att inleda förfarandet och har inte ifrågasatts av Tyskland.

(97)

I föreliggande undersökning bekräftas att omstruktureringen kommer att leda till att IKB på lång sikt kommer att återfå sin lönsamhet. Kommissionen anser att försäljningen av IKB till Lone Star är av avgörande betydelse för att lösa bankens svårigheter och se till att den får en positiv ekonomisk utveckling.

(98)

I undersökningen bekräftas vidare att IKB:s verksamhet har fått en ny inriktning. IKB har avvecklat förlustbringande affärsområden och gör inte längre några portföljinvesteringar. Hädanefter kommer banken dessutom att koncentrera sig på sin kärnverksamhet, de medelstora företagskunderna. All kvarvarande verksamhet i segmentet strukturerad finansiering ska främja företagssegmentet. Detta innebär att [> 20] procent av detta segment och hela fastighetsinvesteringssegmentet ska avvecklas. Dessutom har IKB vidtagit åtgärder för att förbättra riskförvaltningen och avsevärt minskat sin riskexponering. IKB har därför vidtagit de interna åtgärder som krävs för att få verksamheten på rätt köl igen.

(99)

Kommissionen konstaterar dessutom att man i omstruktureringsplanen för IKB strävar efter att återställa IKB:s långsiktiga lönsamhet. Planen bygger på rimliga marknadsutvecklingsprognoser, och det framhålls att den valda affärsplanen skulle kunna fungera. Tier-1-kapitalnivån på […] procent och det förhållande mellan utgifter och intäkter (cost income ratio) på […] procent som ska ha nåtts senast 2011 bygger på en stabil affärsplan. Den relativt låga avkastningen på eget kapital på […] procent (2012) måste betraktas i kombination med IKB:s relativt höga tier-1-kapitalnivå, även om denna är en nödvändig buffert. Kommissionen uppmärksammar de betydande kostnadsbesparingar som ska ha genomförts till 2011. Kommissionen har även undersökt de antaganden som omstruktureringsplanen bygger på och har ingen anledning att betvivla att de inte är realistiska.

(100)

Av omstruktureringsplanen framgår att även i ett värsta scenario kommer IKB att kunna nå en positiv avkastning på eget kapital. Även i detta fall kommer banken att nå en tier-1-kapitalnivå på […] procent och därmed ha en fast grund att stå på.

(101)

Kommissionens tvivel när det gäller huruvida stödet är begränsat till ett minimum har redan nämnts. Kommissionens slutsats är nu att stödet är begränsat till ett minimum och att det stödmottagande företaget i enlighet med riktlinjerna i väsentlig utsträckning bidrar med egna medel, dvs. själv står för mer än 50 procent av omstruktureringskostnaderna.

(102)

Kostnaderna för omstruktureringen omfattar flera förlustposter (förluster från portföljerna, förluster till följd av högre finansieringskostnader, förluster till följd av färre affärsområden och förluster till följd av avyttring av tillgångar) samt kostnader för att upprätta riskskyddet, personalomstruktureringskostnader, förvaltningskostnader och konsult- och advokatarvoden. Kommissionen betvivlar inte att dessa kostnader uppgår till de [> 15] miljarder euro som Tyskland har angett i skäl 52. Kommissionen medger dessutom att refinansieringen av SIP 1 och det prioriterade lånet för SIP 2 kan anses utgöra omstruktureringskostnader, eftersom dessa instrument krävs för att återställa långsiktig lönsamhet. De totala kostnaderna beräknas därför till ungefär [> 17] miljarder euro.

(103)

Omstruktureringen av IKB kan i överensstämmelse med punkt 43 i riktlinjerna ske genom stöd, det stödmottagande företagets egna medel, genom försäljning av tillgångar, med aktieägarnas medel och genom extern finansiering på marknadsmässiga villkor.

(104)

Det stödmottagande företaget och de tidigare och nya privata aktieägarna bidrar i väsentlig utsträckning till omstruktureringen av portföljerna. Hit räknas framför allt bankföreningarnas inblandning, IKB:s egna medel (46) och kapitaltillskottet från Lone Star. Förlorade affärsmöjligheter och färre affärsområden kan emellertid inte godtas som eget bidrag. Enligt punkt 43 i riktlinjerna måste det nämligen röra sig om reella, dvs. faktiska bidrag. I denna kategori uppgår det egna bidraget därför till ca […] miljarder euro ([> 20] procent).

(105)

Tar man även hänsyn till intäkterna från de avyttringar som har gjorts som kompensationsåtgärder blir detta belopp betydligt högre och uppgår till minst 50 procent. Då avses tillgångar till ett nominellt värde av [> 15] miljarder euro (se tabell 4). Kommissionen kan dock inte godta hela detta belopp som eget bidrag. För det första kommer en del av IKB:s verksamhet i Luxemburg att återupptas i Düsseldorf ([…] miljarder euro). Det rör sig därför bara om en delvis avyttring. För det andra kommer en del av medlen inte att genereras av aktiv försäljning utan beror på att tillgångarna löper ut eller förfaller till betalning. För det tredje är det oklart till vilket värde tillgångarna kan avvecklas. […]. Tyskland har emellertid lagt fram tillräckliga argument för att övertyga kommissionen om att den aktiva avvecklingen av tillgångarna på kort tid kan inbringa minst [< 5] miljarder euro (47). Kommissionen kommer att följa upp detta och se till att det egna bidraget verkligen blir tillräckligt stort och begränsas till ett minimum.

(106)

Avyttringen av tillgångarna får två effekter. Dels minskar avyttringen volymen av riskviktade tillgångar, så att kapital kan frigöras och kapitalnivån kan ökas, dels genererar avyttringen likviditet som kan användas till omstruktureringen eller för att stärka likviditetsbasen (48). Som förklarades ovan handlar det i samband med dessa medel delvis om ett förväntat kapitaltillskott, varav en del redan har realiserats och en annan del kommer att realiseras inom kort. Även om man bortser från det förväntade kapitaltillskottet, som kan ske först 2011, och en försiktig bedömning ger vid handen att inte alla förväntade belopp kommer att nås fullt ut, är kommissionens slutsats att kravet på att det egna bidraget till omstruktureringen ska utgöra 50 procent uppfyllt.

(107)

Följande aspekter ligger till grund för kommissionens slutsats.

Tabell 6

Eget bidrag

(108)

Efter undersökningen är kommissionen övertygad om att tillräckliga åtgärder har vidtagits för att så mycket som möjligt minska stödets negativa effekter för konkurrenterna.

(109)

Kommissionen konstaterar att IKB avvecklar ett helt affärssegment och minskar sitt mest lönsamma affärssegment, strukturerade finansieringar, med [20–30] procent.

(110)

Kommissionen kan inte godta att den största delen av minskningen (dvs. avvecklingen av portföljinvesteringar till ett värde av 18,3 miljarder euro) beskrivs som kompensationsåtgärder eftersom minskningen var nödvändig för att återställa den långsiktiga lönsamheten. Enligt punkt 40 i riktlinjerna kan sådana åtgärder inte betraktas som kompensationsåtgärder.

(111)

Trots detta utgör resten av minskningen på [> 10] miljarder euro ca [25] procent av balansomslutningen efter avdrag för portföljinvesteringarna (dvs. [> 10] miljarder euro av 45,2 miljarder euro) (49). Även om avvecklingen av portföljinvesteringarna inte kan godtas som kompensationsåtgärder påverkar den ändå bankens storlek och affärsverksamhet. På grundval av de åtgärder som Tyskland har föreslagit kommer IKB:s balansomslutning att minska till 47,2 procent (dvs. 18,3 miljarder euro i portföljinvesteringar och [> 10] miljarder euro för kompensationsåtgärder, minus en tillväxtmarginal på […] miljarder euro i förhållande till balansomslutningen på 63,5 miljarder euro).

(112)

Kommissionen påpekar dessutom att minskningen av balansomslutningen till 33,5 miljarder euro till slutet av omstruktureringsperioden (den 30 september 2011) garanterar att nedläggningarna och avyttringarna inte kringgås genom att verksamheten byggs upp igen i andra delar av banken eller helt enkelt överförs dit.

(113)

Dessutom är bankens tidigare ägare och ledning inte längre inblandade i IKB:s verksamhet, vilket sänder ut en tydlig signal vad gäller moraliska risker. Banken har dessutom sålts på ett öppet och icke-diskriminerande sätt där konkurrenterna inom banksektorn gavs möjlighet att förvärva banken. Detta utgör i sig ett slags kompensation för de konkurrensnackdelar som stödet har åsamkat dem.

(114)

Sammantaget anser kommissionen att kompensationsåtgärderna står i proportion till den snedvridning av konkurrensen som det beviljade stödet till IKB har gett upphov till och ser till att de negativa handelseffekterna minskas så mycket som möjligt.

(115)

Kommissionen måste hållas underrättad om hur arbetet med att genomföra ovannämnda kompensationsåtgärder fortskrider.

(116)

Kommissionen konstaterar att Tyskland olagligen har genomfört stödet i fråga i strid med artikel 88.3 i EG-fördraget. Kommissionen konstaterar emellertid att de aktuella åtgärderna avser omstruktureringsstöd som kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget om nedanstående villkor uppfylls.