7.3.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 63/16

(1)

Den 21 december 2005 underrättade Frankrike kommissionen om huvuddragen i projektet för reform av formerna för finansiering av pensionerna för statstjänstemän vid La Poste.

(2)

Den 2 mars 2006 skickade Frankrike med e-post utkastet till anmälan av reformen. Före anmälan hölls ett möte den 29 mars 2006, vid vilket kommissionen betonade att utkastet till anmälan var mycket ofullständigt och angav vilka uppgifter som saknades. Den 7 april 2006 lämnade Frankrike en del av de uppgifter som saknades till kommissionen.

(3)

Den 23 juni 2006 anmälde Frankrike reformen av formerna för finansiering av pensioner till statstjänstemän vid La Poste (nedan kallad ”reformen”) till kommissionen i enlighet med artikel 88.3 i fördraget och uppgav att den reform som beskrevs i anmälan inte innehöll något inslag av statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(4)

Den 20 juli 2006 skickade kommissionen en begäran om ytterligare upplysningar till Frankrike, gällande både den anmälda reformen och eventuella kompensationsåtgärder som La Poste kunde ha beviljats tidigare. Frankrike skickade sitt svar den 17 augusti 2006.

(5)

Genom en skrivelse av den 12 oktober 2006 underrättade kommissionen Frankrike om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende åtgärderna i samband med reformen av formerna för finansiering av pensioner till statstjänstemän vid La Poste.

(6)

Frankrike lämnade sina synpunkter i en skrivelse av den 14 december 2006.

(7)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på åtgärderna i fråga.

(8)

Kommissionen har mottagit synpunkter från […] (3) Den har översänt dessa synpunkter till Frankrike. Frankrikes kommentarer till synpunkterna mottogs den 27 februari 2007.

(9)

Kommissionen skickade kompletterande frågor till Frankrike den 12 mars 2007 och den 30 maj 2007. Frankrikes svar togs emot den 27 april 2007 och den 8 juni 2007.

(10)

Målet för gemenskapspolitiken inom postsektorn är att fullborda den inre marknaden för posttjänster och att genom lämpliga rättsliga ramar garantera att alla medborgare i gemenskapen på hela dess territorium har tillgång till effektiva, tillförlitliga posttjänster av hög kvalitet till rimliga priser. Posttjänsterna har stor betydelse både för det ekonomiska välståndet och för den sociala sammanhållningen och välfärden i gemenskapen, och detta är därför ett prioriterat åtgärdsområde för gemenskapen.

(11)

Dessa gemenskapsmål i fråga om posttjänster ingår i gemenskapsrätten i form av ett ramdirektiv om posttjänster, Europaparlamentets och rådets direktiv 97/67/EG av den 15 december 1997 om gemensamma regler för utvecklingen av gemenskapens inre marknad för posttjänster och för förbättring av kvaliteten på tjänsterna (4). Genom detta direktiv upprättas en fullständig rättslig ram för posttjänster i gemenskapen.

(12)

I direktiv 97/67/EG, ändrat genom direktiv 2002/39/EG (5), fastställs de kommande etapperna i processen för en successiv och kontrollerad avreglering av marknaden. Dessutom avgränsas närmare de tjänstesektorer som kan omfattas av monopol. Enligt direktiv 97/67/EG får medlemsstaterna undanta följande brevförsändelser från tillämpning av konkurrensreglerna:

(13)

I oktober 2006 lade kommissionen fram ett förslag (6) om fullständig avreglering av gemenskapens postmarknader till 2009, vilket är samma år som anges som mål i direktiv 97/67/EG.

(14)

I Frankrike definieras samhällsomfattande posttjänster som en helhet som innefattar monopolområdet (nationella och internationella brevförsändelser, inklusive direktreklam, med de vikt- och prisgränser som anges i direktiv 97/67/EG) och, på nationell och internationell nivå, tillhandahållande av nationella och internationella tjänster för paketförsändelser som väger högst 20 kg, samtliga tidningar samt rekommenderade och assurerade försändelser och eftersändning.

(15)

Ett av den franska marknadens särdrag är konkurrensens betydelse i tidigare led (som ”worksharing”). När det gäller verksamheten i senare led utvecklas konkurrensen framför allt genom åtgärder som vidtas av operatörer inom tidningssektorn, i fråga om både adresserade och oadresserade försändelser. När det gäller massförsändelser bedriver lokala operatörer verksamhet i stora städer avseende försändelser på över 50 g. Marknaderna för expresstjänster och paket (”parcels”), slutligen, är avreglerade, och här är både internationella och inhemska operatörer verksamma (7).

(16)

Genom den franska lagen nr 90-568 av den 2 juli 1990 om organisationen av den offentliga post- och telekommunikationsverksamheten (nedan kallad ”1990 års lag”) omvandlades den tidigare styrelsen för telekommunikation till två offentligrättsliga juridiska personer: La Poste och France Telecom.

(17)

La Poste är sedan den 1 januari 1991 en självständig offentligrättslig operatör. Inom ramen för ett planeringskontrakt med staten bedriver La Poste verksamhet inom brevbefordran, expresspaket, finansiella tjänster och tjänster för allmänheten.

(18)

La Poste och dess dotterbolag bildar en statlig koncern som, på de villkor som anges i de texter som reglerar vart och ett av dess verksamhetsområden, fullgör uppdrag av allmänt ekonomiskt intresse och bedriver konkurrensutsatt verksamhet.

(19)

Med tillämpning av direktiv 97/67/EG utsågs La Poste genom lag nr 99-533 av den 25 juni 1999 om riktlinjer för fysisk planering och hållbar utveckling av territoriet till tillhandahållare av samhällsomfattande posttjänster i Frankrike. La Poste ombesörjer, inrikes och internationellt, den allmänna tjänst som avser postförsändelser och samhällsomfattande posttjänster, framför allt transport och befordran av tidningar som omfattas av den särskilda ordningen enligt lagen om post och elektronisk kommunikation. La Poste står även för alla andra tjänster som avser insamling, sortering, transport och distribution av postförsändelser, varav brev i alla former och varor. Dess finansiella verksamhet bedrivs på de villkor som anges i artikel L. 518-25 i lagen om penning- och finansmarknaden.

(20)

Omsättningen för La Poste fördelar sig på följande sätt (källa: verksamhetsrapport för La Poste-koncernen 2005):

(21)

La Postes kunder är företag, med vilka 90 % av den verksamhet som avser brev- och paket-/expresstjänster bedrivs, och privatpersoner, som står för resterande 10 % av omsättningen för dessa verksamhetsgrenar. När det gäller de finansiella tjänsterna är situationen den omvända, och privatpersonerna står för 95 % av resultatet av bankrörelsen.

(22)

Personalen vid La Poste omfattas av två olika ordningar:

(23)

La Postes personalstyrka fördelar sig på följande sätt (källa: verksamhetsrapport för La Poste-koncernen 2005):

(24)

La Poste har sedan 1990 successivt upphört att rekrytera tjänstemän och främst rekryterat privatanställda. I själva verket har man, inom de gränser som respekten för tjänstemännens status kräver och inom lagens ramar, inlett en successiv förändring av personalens status genom att ersätta de tjänstemän som går i pension med privatanställda. Under de kommande åren, då ett stort antal tjänstemän kommer att gå i pension, planerar La Poste att fortsätta ersätta tjänstemän med privatanställda.

(25)

Pensionssystemet för statstjänstemän regleras i civil- och militärpensionslagen.

(26)

Enligt revisionsrätten (8) innefattar detta system en lönebaserad pensionsavsättning (7,85 %) och ett arbetsgivarbidrag som ska betalas av offentliga institutioner som anställer tjänstemän som uppehåller annan tjänst (33 %). Rättsligt sett förekommer däremot ingen arbetsgivaravgift för tjänstemän som är anställda av staten. En jämförelse mellan de pensionsutgifter som ska betalas av staten (när intäkterna från de lönebaserade avsättningarna tagits med) och summan av de löner som betalas ut till personal i aktiv tjänst möjliggör emellertid en beräkning av arbetsgivaravgiften, som ofta betecknas som implicit (9). För 2003 uppgick, enligt beräkningarna från ministeriet för ekonomi, finans och industri, det implicita belopp som skulle betalas av staten som arbetsgivare till 51,9 %, varav 44,7 % för civil personal och 91,8 % för militär personal. Beloppet för civila tjänstemän är därmed mer än tre gånger högre än det belopp som blir resultatet av lagstiftning och kollektivavtal som gäller anställda i den privata sektorn (10).

(27)

Tjänstemännen vid La Poste tillhör statens offentliga förvaltning. Därför omfattas de i enlighet med artikel 20 i lag nr 83-634 av den 13 juli 1983 om tjänstemäns rättigheter och skyldigheter av pensionssystemet för statlig civil och militär personal, som regleras i civil- och militärpensionslagen. Statstjänstemännen vid La Poste åtnjuter inga särskilda fördelar i pensionshänseende jämfört med övriga statstjänstemän. La Poste deltar inte heller, till skillnad från andra offentliga operatörer, i någon särskild företags- eller branschordning.

(28)

Enligt artikel 30 i 1990 års lag (11) förblir staten den juridiska garanten för statusen för statstjänstemännen vid La Poste och kvarstår som ansvarig för utbetalningen av deras pensioner. De pensionsförmåner som betalas ut till tjänstemän, även tjänstemän vid La Poste (12), är varje år föremål för omröstning i samband med budgeten.

(29)

La Poste styr inte över besluten om pensionssystemet för de statstjänstemän som är anställda vid La Poste. Företaget har inflytande över storleken på vare sig pensionsavsättningarna eller de förmåner som betalas ut.

(30)

Enligt artikel 30 i 1990 års lag ska La Poste säkra den ekonomiska balansen i socialförsäkringssystemet för sina statstjänstemän. Enligt denna artikel ska alltså La Poste stå för hela finansieringen av de pensioner som staten betalar ut till dess tjänstemän genom att ersätta staten för de belopp som betalats ut (efter avdrag för de avgifter som erlagts av tjänstemännen i aktiv tjänst):

”La Poste är i gengäld förpliktigat att till staten betala

(31)

Denna finansieringsform utgör ett undantag från vad som stadgas i civilrätten. La Postes arbetsgivarbidrag ingår i ett system med ”fasta förmåner”, eftersom det ska täcka de pensioner som staten betalar ut varje år, utan koppling till den bas av tjänstemän i aktiv tjänst vid La Poste som betalar avgift. Till skillnad från en civilrättslig arbetsgivare i ett fördelningssystem betalar La Poste inte någon avgift med befriande verkan utan ålades genom 1990 års lag att balansera pensionssystemet för sina statstjänstemän.

(32)

I ”mål- och utvecklingskontraktet”, som är ett planeringskontrakt mellan staten och La Poste för perioden 1998–2001, förlängt med räkenskapsåren 2002 och 2003, och därefter i ”resultat- och konvergenskontraktet” för perioden 2003–2007, fastställdes denna ersättning till ett fast belopp i euro på 1997 års nivå (nedan kallat ”1998 års övre gräns”). Staten ska fortsätta att stå för den del av de statliga pensionsutbetalningarna som inte täcks av vare sig La Postes arbetsgivarbidrag eller tjänstemännens pensionsavsättningar.

(33)

Tabellen nedan visar de bidrag, i miljoner euro, som La Poste betalat till staten sedan 1998 (i fasta belopp) och statens pensionsutbetalningar till tjänstemän vid La Poste.

(34)

Enligt Frankrikes uppgifter uppgår alltså statens sammanlagda pensionsutgifter mellan 1998 och 2005 till […] per den 30 juni 2006.

(35)

La Postes skyldighet att upprätthålla ekonomisk balans i systemet skulle, om reformen inte genomförs, ta sig uttryck i ett åtagande gentemot staten utanför La Postes balansräkning, som skulle tas upp som en dispositionsfond i räkenskaperna vid övergången till IFRS-standarderna (International Financial Reporting Standard, internationella redovisningsstandarder), som ska ske senast 2007. Eftersom La Poste är ett publikt men inte noterat bolag har det beslutats att företaget ska övergå till IFRS-standarderna i och med offentliggörandet av kvartalsrapporterna 2007.

(36)

De åtaganden för tjänstemännens förvärvade rättigheter per den 31 december 2005 som tagits upp utanför La Postes balansräkning uppgår till 76 miljarder euro (varav 34 miljarder avser rättigheter som förvärvats av tjänstemän i aktiv tjänst). Frankrike uppskattar att […] miljarder euro motsvarar rättigheter som förvärvats innan La Poste bildades, dvs. då La Postes huvudsakliga verksamhet ännu inte konkurrensutsatts.

(37)

Den successivt minskade rekryteringen av tjänstemän sedan 1990 (14) och den längre förväntade livslängden innebär med automatik att La Poste sedan 1990 måste betala ut allt större pensioner (15) i förhållande till lönerna till de tjänstemän som fortfarande arbetar vid La Poste.

(38)

Genom artikel 76 i lag nr 2003-775 av den 21 augusti 2003 om pensionsreform infördes tilläggspensionen för den offentliga förvaltningen, ett offentligt tilläggspensionssystem som är obligatoriskt sedan den 1 januari 2005. Det är ett pensionssystem med fördelning i förhållande till avsättning och i form av poäng, avsett att möjliggöra förvärv av pensionsrättigheter. Systemet förvaltas av en offentlig förvaltningsinstitution som är underordnad staten, institutionen för tilläggspension för den offentliga förvaltningen.

(39)

La Poste betalar avgifter till den offentliga tilläggspensionen för sina statstjänstemän. Varje månad betalar La Poste till institutionen för tilläggspension för den offentliga förvaltningen arbetsgivaravgifter och avgifter för tjänstemännen som dras direkt från deras lön. De arbetsgivaravgifter som La Poste betalar till offentliga tilläggspensionen har befriande verkan.

(40)

Tjänstemännen vid La Poste kan i likhet med övriga statstjänstemän utnyttja bestämmelserna om förtidspension för tjänstemän. Det handlar om upphörande med förvärvsarbete och tjänstledighet i slutet av yrkeslivet.

(41)

La Poste står för samtliga kostnader för sina statstjänstemän i samband med sådan förtidspensionering. En avsättning för detta har redovisats för de tjänstemän som utnyttjat någon av förtidspensionsmöjligheterna.

(42)

De rättsliga grunderna i nationell rätt för reformen av de nuvarande formerna för finansiering av pensioner till statstjänstemän vid La Poste utgörs av ändringen av artikel 30 i 1990 års lag och uppdragsbeskrivningen för La Poste, som godkänts genom dekret nr 90-1214 av den 29 december 1990. I artikel 46 i uppdragsbeskrivningen behandlas särskilt förfarandena för La Postes ersättning till staten för de pensionskostnader som La Poste ska stå för enligt 1990 års lag.

(43)

Omsättningen av reformen i nationell rätt kräver, förutom ändring av dessa två texter, ett närmare angivande av förfarandena för fastställande och betalning av det arbetsgivarbidrag med befriande verkan som La Poste ska betala i stället för ersättningen till staten för pensionskostnaderna.

(44)

De lagbestämmelser som i form av förslag överlämnats till kommissionen i en bilaga till Frankrikes synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet antogs utan ändringar av parlamentet och utgör i dag artikel 150 i ändringsbudgeten för 2006 (16).

(45)

Dessa bestämmelser innebär för närvarande främst att det arbetsgivarbidrag som betalas av La Poste har befriande verkan.

(46)

I artikel 150 i ändringsbudgeten för 2006 föreskrivs också principen om en nivå som garanterar lika konkurrensvillkor, och det fastställs att förfarandena för beräkning och betalning av arbetsgivarbidraget ska anges i ett dekret. Detta dekret offentliggjordes den 2 januari 2007 (17). Genom den ovannämnda artikel 150 ändras också betalningsflödena så att bidraget nu går via den offentliga nationella institutionen för finansiering av La Postes pensioner (18) och inte längre betalas direkt till staten.

(47)

Tanken med den anmälda reformen är i huvudsak, enligt Frankrike, att ersätta La Postes nuvarande bidrag med ett bidrag som kan likställas med en avgift med befriande verkan som innebär att La Postes pensionskostnader anpassas till konkurrenternas.

(48)

Reformen innebär att La Poste från och med 2006 betalar ett arbetsgivarbidrag med befriande verkan grundat på en nivå som garanterar lika konkurrensvillkor. Bidraget beräknas på så sätt att nivåerna för obligatoriska lönebaserade sociala avgifter och skatter utjämnas mellan La Poste och övriga företag i transportsektorn och banksektorn som omfattas av civilrättsliga bestämmelser om sociala förmåner. Inledningsvis planerade Frankrike att tillämpa denna beräkning endast för de risker som är gemensamma för anställda i privata företag och statstjänstemän (19).

(49)

Eftersom beräkningsunderlagen och bidragsnivåerna är olika för tjänstemän och privatanställda och avgifterna kan variera något mellan olika ekonomiska sektorer grundas utjämningsmetoden på en rekonstruktion.

(50)

Såsom förklaras i beslutet om att inleda förfarandet inleds beräkningen med en rekonstruktion av lönekostnaden för en konkurrent med identisk anställningsstruktur och verksamhet vars anställda omfattas av civilrättsliga bestämmelser om sociala avgifter (inklusive pensioner) och ska garanteras samma nettolön som tjänstemännen vid La Poste.

(51)

Det bidrag med befriande verkan som La Poste ska betala till staten efter reformen motsvarar skillnaden mellan den på så sätt rekonstruerade lönekostnaden och den verkliga lönekostnaden för tjänstemännen (exklusive pensioner). Det på så sätt beräknade bidraget kommer att ersätta La Postes bidrag enligt artikel 30 i 1990 års lag. Det ska betalas av La Poste till en offentlig förvaltningsinstitution.

(52)

Satt i relation till de indexreglerade bruttolönerna (20) för tjänstemännen vid La Poste avgör detta bidrag nivån för La Postes avgift, dvs. den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor. Detta bidrag beräknas årligen med hänsyn till den verkliga utvecklingen av lönerna för tjänstemännen vid La Poste och utvecklingen i fråga om de nivåer för obligatoriska sociala avgifter och skatter som stadgas i civilrätten.

(53)

Metoden för beräkning av La Postes bidrag med befriande verkan bygger alltså på en utjämning av nivån för obligatoriska lönebaserade sociala avgifter och skatter mellan La Poste och övriga civilrättsliga företag inom transportsektorn och banksektorn. Med denna metod åstadkoms alltså inte någon utjämning av de sammanlagda lönekostnaderna (löner och avgifter).

(54)

Den nya metoden för beräkning av La Postes bidrag påverkar inte situationen för enskilda tjänstemän vid La Poste i fråga om vare sig pensionsrättigheter, avgifter eller status.

(55)

Eftersom La Poste är verksamt inom två sektorer, postsektorn och banksektorn, där olika allmänrättsliga arbetsgivarbidrag gäller, kommer i praktiken två nivåer som garanterar lika konkurrensvillkor att beräknas:

(56)

En sammantagen nivå som garanterar lika konkurrensvillkor kan beräknas årligen som det vägda genomsnittet av de två nivåerna, varvid vägningen görs med utgångspunkt i den indexreglerade bruttolönesumman för var och en av de två sektorerna. På grundval av uppgifterna för 2005 uppskattas den sammantagna nivån som garanterar lika konkurrensvillkor preliminärt till 37,2 % av den indexreglerade bruttolönesumman för La Poste.

(57)

Tillämpningen av nivån som garanterar lika konkurrensvillkor enligt ovan kommer att inledas successivt under en övergångsperiod på fyra år. Under 2006 kommer La Postes bidrag med befriande verkan att fastställas så att man åstadkommer samma bidragsnivå i euro som den som följer av de gällande bestämmelserna (för närvarande uppskattningsvis […] % av den indexreglerade bruttolönesumman). För 2007 till 2009 kommer avgiftsnivån att fastställas genom att man till den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor lägger en tillfällig extra avgift på […] % av den indexreglerade bruttolönesumman 2007, […] % 2008 och […] % 2009. Denna tilläggsavgift avskaffas från och med 2010.

(58)

Mot denna bakgrund bör den preliminära nivå som garanterar lika konkurrensvillkor (22) under övergångsperioden utvecklas enligt följande (beräknat på grundval av uppgifterna för 2005):

(59)

Den 29 december 2006 betalade La Poste ett särskilt schablonbidrag på 2 miljarder euro (23) till den offentliga nationella institutionen för finansiering av pensioner vid La Poste. Detta bidrag betalades vid ett tillfälle under 2006.

(60)

Principen och beloppet för detta bidrag fastställdes i en förhandling mellan staten och La Poste. Beloppet fastställdes genom en sammanjämkning mellan statens omedelbara budgetbehov och La Postes bidragsförmåga. […]

(61)

De olika enheterna i La Poste-koncernen bidrar till betalningen av det särskilda schablonbidraget i proportion till lönesumman för de statstjänstemän som arbetar direkt för dessa enheter, i enlighet med tabellen nedan:

(62)

Ett alternativ för staten är enligt Frankrike att ansluta pensionssystemet för tjänstemän vid La Poste till de system som stadgas i civilrätten. I detta skede har inga förhandlingar med de allmänna pensionssystemen ägt rum, men Frankrike har för avsikt att inleda sådana förhandlingar så snart som möjligt.

(63)

När den inledande undersökningen slutförts konstaterade kommissionen först att den anmälda reformen innebär att La Poste befrias från kostnader som företaget skulle ha varit skyldigt att betala enligt 1990 års lag. Kommissionen undrade därför om de kostnader som La Poste befriats från i sin helhet motsvarade en ”onormal” kostnad enligt gemenskapens rättspraxis. Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt tycks bland annat i domen i Combusmålet (25) betrakta kostnader som ”onormala” om de uppstått till följd av beviljande av undantagsstatus för personal vid ett företag som efter en reform befinner sig i en situation som regleras i civilrätten, dvs. samma situation i personalförvaltningshänseende som för företagets konkurrenter (26). Frankrike har emellertid inte i det aktuella fallet antagit några lagbestämmelser för att avskaffa eller ändra de särskilda anställningsvillkoren för tjänstemän vid La Poste och formerna för deras förvärv av pensionsrättigheter.

(64)

Frankrike hävdade vidare att syftet med reformen var att successivt anpassa La Postes kostnader för pensioner till sina statstjänstemän till konkurrenternas kostnader. Kommissionen betvivlade att reformen skulle leda till rättvis konkurrens.

(65)

Frankrike hävdade slutligen att La Poste inte tidigare beviljats andra kompensationsåtgärder som vid tidpunkten för beviljandet varit avsedda att neutralisera effekterna av de ytterligare kostnaderna till följd av La Postes tillfälliga system för finansiering av tjänstemännens pensioner. Sedan 1998 betalar La Poste emellertid ingen ersättning till staten för den totala kostnaden för de pensioner som betalas ut till tjänstemännen, i strid med den skyldighet som följer av artikel 30 i 1990 års lag.

(66)

Mot denna bakgrund kunde kommissionen i detta skede inte utesluta att åtgärderna innebar en ekonomisk fördel för La Poste och hade inslag av statligt stöd.

(67)

Kommissionen undersökte om åtgärderna, ifall de utgjorde statligt stöd, kunde anses som förenliga med stöd av undantagen i artikel 87.3 c i fördraget.

(68)

Kommissionen har tidigare godkänt statliga stödåtgärder som innebär att företag i en sektor befrias från särskilda pensionsförpliktelser som överstiger dem som följer av det allmänna pensionssystemet och som fastställts under en period av monopol (27). De åtgärder som detta beslut gäller syftar till en successiv anpassning av La Postes kostnader för de pensioner som betalas ut till tjänstemännen vid La Poste till konkurrenternas pensionskostnader. Kommissionen har dock inte i detta skede kunnat dra slutsatsen att La Poste faktiskt befann sig i en situation som kan jämföras med konkurrenternas, vilket hade gjort det möjligt att visa att stödet var nödvändigt för att till fullo utnyttja fördelarna till följd av avregleringen av marknaden för posttjänster.

(69)

Frankrike har inte åberopat artikel 86.2 i fördraget i samband med förfarandet.

(70)

Två berörda parter har lämnat gemensamma synpunkter i samband med förfarandet: […]

(71)

[…].

(72)

De åtgärder som avses i beslutet om att inleda förfarandet väcker den fundamentala frågan om huruvida anställningen av tjänstemän utgör en ”onormal” kostnad för vilken skattelättnad kan ges utan att det är att betrakta som statligt stöd.

(73)

[…] hävdar för det första att domen i Combusmålet inte är tillämplig i det aktuella fallet. Det finns flera olikheter mellan fallet med La Poste och fallet med Combus: Den planerade reformen skulle inte innebära att La Postes möjlighet att anställa tjänstemän drogs in. Frånvaron av stöd i Combusmålet hängde framför allt samman med att det var Combus personal som stod för kostnaden. Konkurrenssituationen är slutligen en helt annan, eftersom La Poste har exklusiva rättigheter.

(74)

För det andra skulle en bedömning av den ”onormala” karaktären hos kostnaden för anställning av tjänstemän kräva att samtliga fördelar (28) och nackdelar i detta sammanhang redovisades.

(75)

För det tredje skulle åtgärderna i fråga inte vara förenliga med artikel 87.3 c i fördraget, eftersom de inte främjar konkurrens.

(76)

Framför allt skulle inte de strikta villkoren för reformen av EDF/GDF:s pensionssystem, som beskrivs i beslut 2005/145/EG, respekteras. Å ena sidan skulle reformen begränsa konkurrenternas utvecklingsmöjligheter på de marknader där La Poste är verksamt i stället för att undanröja hindren för marknadsinträde, å andra sidan saknar reformen proportionalitet såtillvida att Frankrike inte kan visa att åtgärderna i fråga är de som skadar konkurrensen i minst utsträckning.

(77)

Vidare skulle reformen inte vara rättvis, eftersom den inte inkluderar arbetslöshet bland de gemensamma riskerna, inte redovisar konkurrensfördelarna för ett företag som getts exklusiva rättigheter, innebär införande av en subjektiv fördelningsnyckel som gynnar La Poste och inte tar hänsyn till de kompensationsåtgärder som La Poste tidigare beviljats (29).

(78)

Övriga synpunkter inkom inte inom den tidsfrist som anges i beslutet om att inleda förfarandet. Kommissionen förlängde inte denna tidsfrist eftersom den ansåg att det inte förelåg något vederbörligen berättigat fall enligt artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (30) som kunde motivera en förlängning.

(79)

Frankrike inkom med kommentarer den 14 december 2006. Kompletterande upplysningar lämnades den 27 april 2007 och den 8 juni 2007 som svar på frågor från kommissionen.

(80)

Frankrike anser sig ha visat att den planerade reformen inte innehåller något inslag av statligt stöd. De nuvarande formerna för finansiering av pensioner till statstjänstemän vid La Poste, enligt lagen av den 2 juli 1990, skulle i själva verket innebära att La Poste åläggs en orimlig ekonomisk börda enligt civilrätten, som försätter företaget i en mycket ofördelaktig situation i konkurrenshänseende. Syftet med den planerade reformen skulle endast vara att motverka den konkurrensnackdel som blir följden av detta system genom att anpassa villkoren för La Postes finansiering av pensionskostnaderna för tjänstemännen till de villkor som gäller för privata företag för deras anställda i de sektorer där La Poste är verksamt. Avskaffandet av en sådan onormal ekonomisk börda som staten lagt på La Poste skulle inte ge La Poste någon fördel i förhållande till konkurrenterna.

(81)

De pensionskostnader som La Poste ska stå för enligt 1990 års lag skulle inte ingå i dess normala kostnader. Det faktum att ett särskilt system i en lag fastställts för ett företag skulle inte i sig innebära att detta system kan betraktas som normalt. Bedömningen av om en kostnad är ”normal” enligt gemenskapsreglerna om statligt stöd har i själva verket ingenting att göra med vilket stöd den har i lagstiftningen. Frankrike erinrade om de argument som anförts i anmälan och hävdade att de skyldigheter som genom undantag från vad som stadgas i civilrätten infördes genom 1990 års lag inte är sådana skyldigheter som skulle utgöra en del av ett företags normala kostnader enligt punkt 63 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (31) (”de skyldigheter som ett företag har enligt arbetslagstiftning eller kollektivavtal med fackföreningar i fråga om avgångsvederlag eller förtidspensioner”).

(82)

Frankrike ifrågasätter kommissionens mycket restriktiva tolkning av tillämpningsområdet för domen i Combusmålet. Enligt rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätten skulle begreppet statligt stöd i själva verket endast avse statliga ingripanden som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därmed kan snedvrida konkurrensen genom att ge det berörda företaget en ekonomisk fördel. Denna princip skulle ligga bakom kommissionens beslutspraxis och gemenskapens rättspraxis, enligt vilken avskaffandet av en strukturell nackdel som införts av staten inte utgör en förmån som kan betecknas som stöd, eftersom syftet är att befria företaget från en onormal kostnad och därmed möjliggöra återupprättande av rättvisa konkurrensvillkor. Principen skulle vara en direkt följd av EG-domstolens definition av begreppet statligt stöd. Den har erkänts och tillämpats inte bara i Combusmålet utan också i flera andra mål som nämns i anmälan, t.ex. Sabena/Swissair och Enirisorse (32).

(83)

Frankrike menar att kommissionens invändningar gällande de olikartade omständigheterna i Combusmålet bör avvisas. Å ena sidan hade den åtgärd som avsågs i Combusmålet visserligen formen av en kompensation från staten till tjänstemännen för en ändring av deras status, men detta skulle inte innebära att avskaffandet av en onormal kostnad för La Poste för finansieringen av pensionerna till statstjänstemännen nödvändigtvis måste åtföljas av en ändring av dessa tjänstemäns status eller av ersättning till dem. Enligt förstainstansrättens synsätt är frågan i) om Combus drabbats av en strukturell nackdel i förhållande till sina konkurrenter (till följd av statstjänstemännens ”privilegierade och kostsamma ställning”) och ii) om det statliga ingripandet innebar att Combus befriades från denna strukturella nackdel (i det aktuella fallet genom förändring av personalens status tillsammans med utbetalning av ersättning från staten). Å andra sidan menar Frankrike att ett successivt ersättande av statstjänstemän med privatanställda i själva verket pågår inom La Poste sedan 1990 inom de gränser som föreskrivs i 1990 års lag. Detta sker genom att tjänstemän som går i pension ersätts med privatanställda och genom att rekryteringen av tjänstemän gradvis upphör. Så är det alltså även i det aktuella fallet. Vidare ändrades 1990 års lag i maj 2005 genom att restriktionerna för rekrytering av privatanställda avskaffades. I lagen anges nu en allmän princip för rekrytering av privatanställda som går ut på att La Poste inom ramen för kollektivavtalen får rekrytera kontraktsanställda i enlighet med de riktlinjer som fastställs i planeringskontraktet.

(84)

Frankrike erinrar om att La Poste inte tidigare, inte heller vid bildandet 1990–1991, omfattats av någon kompensationsåtgärd som vid beviljandet haft till syfte att neutralisera effekterna av de onormala strukturkostnaderna för La Poste i samband med finansieringen av pensioner till tjänstemän vid La Poste.

(85)

Den stabiliseringsåtgärd som vidtogs 1998 innebar att de onormala kostnaderna för La Poste endast minskade till viss del. Mekanismen stabiliserar de bruttobelopp som La Poste betalar till staten för tjänstemännen men innebär inte någon minskning av den bas av tjänstemän i tjänst som betalar avgift.

(86)

Stabiliseringsåtgärden uppges inte heller innebära något ifrågasättande av det orimliga i den kostnad som La Poste bär enligt 1990 års lag, eftersom La Postes bidrag fortfarande ingår i ett system med ”fasta förmåner” och inte utgör något bidrag med befriande verkan. Stabiliseringsåtgärden innebär alltså ingen förändring av vare sig principen att ta upp La Postes pensionsåtagande utanför balansräkningen, beräkningsmetoderna eller skyldigheten att ha täckning för detta åtagande vid övergången till IFRS-standarderna om åtgärden bibehålls.

(87)

Frankrike uppger slutligen att La Poste, vid sidan av de samhällsomfattande posttjänsterna, ådrar sig nettomerkostnader för de tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som utgörs av transport och befordran av tidningar och fysisk planering. Underkompensationen för dessa två uppdrag uppgår till omkring […] per år under perioden 2000–2005.

(88)

När det gäller kvantifieringen av de extra kostnaderna till följd av det undantagssystem som gällde för La Poste under perioden 1998–2005, har La Poste gjort en närmare retrospektiv beräkning av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor för perioden (33):

(89)

Stabiliseringen i ett fast belopp av ersättningen till staten för pensionskostnaderna för tjänstemännen skulle alltså bara delvis ha kompenserat för en strukturell nackdel och inte ha gett La Poste någon som helst fördel i förhållande till konkurrenterna. Den skulle alltså inte utgöra ett stöd.

(90)

När det gäller frågan om huruvida rättvis konkurrens verkligen åstadkommits tillbakavisar Frankrike de tre tvivel som framförs i beslutet om att inleda förfarandet.

(91)

Att arbetslöshetsförsäkringen undantagits från beräkningen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor motiveras för det första med att det handlar om en risk som inte gäller statstjänstemännen med tanke på deras status. Det vore för övrigt paradoxalt att ålägga La Poste att betala arbetslöshetsförsäkringsavgifter eftersom företaget inte har den flexibilitet i fråga om personalförvaltning som utgör den normala gottgörelsen för denna avgift. Till svar på en fråga från kommissionen anger Frankrike närmare bestämt att La Postes tjänstemän inte har någon möjlighet att återvända till förvaltningen med bibehållna rättigheter. En sådan förflyttning kräver att tre villkor är uppfyllda: att den berörda tjänstemannen gör en begäran (frivillighetsprincip), att det finns lediga tjänster vid värdförvaltningen och att det finns tjänster på samma kvalifikationsnivå. Mot denna bakgrund anser Frankrike att den potentiella effekten av rörlighetsreglerna är av liten betydelse i förhållande till den stelhet som är förknippad med anställning av tjänstemän.

(92)

Frankrike framhåller dessutom att anställning av tjänstemän utgör en merkostnad för La Poste jämfört med anställning av privatanställda (34), oavsett vilken nivå det gäller och även efter korrigering av skillnader i antal tjänsteår. Trots att arbetslöshetsförsäkringen undantagits och utan beaktande av de stora merkostnader som är förknippade med stelheten i tjänstemännens status skulle La Poste alltså även efter reformen, trots bidraget för att garantera lika konkurrensvillkor, ha en högre sammanlagd lönekostnad än konkurrenterna så länge man har tjänstemän i aktiv tjänst.

(93)

När det sedan gäller den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor anser Frankrike att den fastställts med försiktighet. Man framhåller att La Postes egenförsäkring för kontantförmåner vid avbrott i arbetet på grund av sjukdom, moderskap, faderskap och adoption kostar mer än de avgifter till det allmänna systemet som betalas av företag som omfattas av civilrätten. Denna merkostnad har dock inte beaktats vid beräkningen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor.

(94)

Till svar på en begäran från kommissionen har Frankrike emellertid beräknat en nivå som garanterar lika konkurrensvillkor med beaktande av samtliga risker, inklusive icke gemensamma risker och risker som omfattas av La Postes särskilda egenförsäkringssystem (35). År 2006 skulle ett hypotetiskt beaktande av avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och AGS och det särskilda solidaritetsbidraget samt av kontantförmånerna vid avbrott i arbetet på grund av sjukdom, moderskap, faderskap och adoption få följande effekt på den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor: Den justerade sammantagna nivå som garanterar lika konkurrensvillkor skulle bli […] %, i stället för den anmälda nivån på 37,2 %. För respektive sektor skulle den justerade nivå som garanterar lika konkurrensvillkor bli […] % i postsektorn (i stället för den anmälda nivån på 36,9 %) och […] % i banksektorn (i stället för den anmälda nivån på 39,9 %).

(95)

Frankrike har också beräknat nettonuvärden av La Postes arbetsgivarbidrag för följande scenarier:

(96)

Frankrike menar att justeringen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor skulle leda till att det nettonuvärde som La Poste ska betala ökar med 2 miljarder euro. Frankrike konstaterar att detta belopp motsvarar det särskilda schablonbidrag som la Poste betalade den 29 december 2006.

(97)

Frankrike drar slutsatsen att den anmälda reformen inte innehåller något inslag av statligt stöd eftersom La Poste inte får någon fördel i förhållande till sina konkurrenter.

(98)

Till svar på kommissionens synpunkter och frågor förklarar sig Frankrike dock berett att inom ramen för en övergripande överenskommelse om reformen i fråga göra åtaganden på följande punkter:

(99)

När det gäller avgränsningen av tjänstemännens lönesumma mellan sektorn för finansiella tjänster och sektorn för brev och paket uppger Frankrike att den gjorts med utgångspunkt i två objektiva kriterier:

(100)

Trots en del oenighet om dessa principer har Frankrike, med sikte på att ändå nå en övergripande överenskommelse om den aktuella reformen, förklarat sig berett att vid den årliga beräkningen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor hänföra personal som är verksam inom flera verksamhetsgrenar och för vilken La Banque Postale faktureras till banksektorn, på grundval av uppgifter ur La Postes kostnadsbokföring.

(101)

Till svar på kommissionens frågor har Frankrike också undersökt en ”intern” metod med inriktning på analys av företagets fullgörande av sina åtaganden i fråga om tjänstemännens pensioner. Frankrike framhåller först och främst att man ser denna metod som särskilt olämplig i fallet med La Poste, som i) knutit till sig statstjänstemän, med bibehållen status som fortfarande bestäms av staten, vilka omfattas av det pensionssystem som gäller all statlig civil och militär personal, och ii) har upphört att rekrytera tjänstemän.

(102)

Frankrike har sedan undersökt om det bidrag som La Poste betalar till staten för finansieringen av pensioner till sina statstjänstemän motsvarar villkor som en operatör i den privata sektorn skulle godta. För detta krävs att ersättningen från staten är minst lika stor som nettonuvärdet av La Postes åtaganden, så att finansieringen av dessa åtaganden säkras genom fullständig fondering. Vid tillämpningen av dessa principer har Frankrike kontrollerat att de betalningar som gjorts av La Poste tidigare har täckt de normala försäkringstekniska kostnaderna (38) och att nettonuvärdet av La Postes framtida betalningar till staten motsvarar nettonuvärdet av de årliga normala försäkringstekniska kostnaderna. Mot bakgrund av denna analys konstaterar Frankrike att arbetsgivaravgiften skulle vara […] %, dvs. mycket lägre än den anmälda nivå som garanterar lika konkurrensvillkor. Om denna procentsats tillämpats skulle La Poste ha betalat […] mer än sitt åtagande, dvs. det åtagande som motsvarar det antal tjänsteår som tjänstemännen tillbringat vid företaget sedan det bildades 1990.

(103)

Om kommissionen skulle komma fram till att reformen har inslag av stöd ansluter sig Frankrike till principen bakom kommissionens resonemang i beslutet om att inleda förfarandet när det gäller stödets förenlighet, eftersom den anmälda reformen endast syftar till att försätta La Poste i en situation som är jämförbar med konkurrenternas. Frankrike betonar att det i beslutet om att inleda förfarandet erinras om att ett stöd är förenligt bl.a. om det innebär att ett företag befrias från en kostnad som det har före avregleringsfasen och som på ett betydande sätt skulle påverka dess konkurrenskraft i en omgivning där avreglering pågår.

(104)

När det gäller den planerade anslutningen av pensionsfinansieringen till det system som stadgas i civilrätten framhåller Frankrike att denna fråga saknar betydelse för analysen av den anmälda reformen med avseende på statligt stöd. Vad beträffar förbindelserna mellan La Poste och staten är införandet av en avgift med befriande verkan som betalas av La Poste på grundval av en nivå som garanterar lika konkurrensvillkor tillräckligt för att garantera att inget statligt stöd förekommer. Det är inte nödvändigt att undersöka vilka former för finansiering av pensionerna till statstjänstemännen som kommer att tillämpas efter reformen. Den planerade anslutningen skulle endast beröra två parter, staten och Caisse nationale d’assurance vieillesse (nationella åldersförsäkringskassan), eftersom La Poste till följd av den anmälda reformen befrias från allt ansvar i detta avseende. Eftersom de två parter som berörs av anslutningen inte kan betecknas som företag i fördragets mening kan inte anslutningen innehålla något inslag av statligt stöd.

(105)

Frankrike lämnade sina kommentarer till de berörda parternas synpunkter den 27 februari 2007. Frankrike anser att synpunkterna i fråga inte är av sådan art att de innebär ett ifrågasättande av den analys som visar att den planerade åtgärden inte innehåller något inslag av statligt stöd, såsom åtgärden beskrivits i anmälan och i de många kontakter som sedan dess ägt rum med kommissionen. Frankrike anser att de tredje parterna inte har kunnat lägga fram relevanta argument utan bara har upprepat de tvivel som framförs i beslutet om att inleda förfarandet, som Frankrike anser sig ha visat saknar grund.

(106)

De åtgärder som kommissionen undersökt inom ramen för detta beslut är 1998 års övre gräns och den anmälda reformen av pensionssystemet för statstjänstemän vid La Poste med stöd av artikel 150 i ändringsbudgeten för 2006.

(107)

Enligt artikel 87.1 i fördraget utgör en åtgärd statligt stöd om följande fyra kumulativa villkor är uppfyllda:

(108)

Artikel 87.1 i fördraget avser stöd som ges av staten eller med hjälp av statliga medel. Åtgärderna i fråga ska med andra ord vara följden av ett handlande som kan tillskrivas staten, och de ska beviljas med hjälp av statliga medel.

(109)

Den övre gräns för La Postes bidrag som infördes 1998 är å ena sidan följden av ett kontrakt mellan den franska staten och La Poste, som av Frankrike betecknas som särskilda tillämpningsföreskrifter för 1990 års lag. Reformen 2006 grundas på en lag. Åtgärderna i fråga kan därför tillskrivas Frankrike.

(110)

Å andra sidan kan de undersökta åtgärderna leda till att staten avstår från ekonomiska medel eftersom La Poste inte längre garanterar den ekonomiska balansen i systemet för sina statstjänstemän. Enligt rättspraxis utgör dock de offentliga myndigheternas avstående från vissa skatteintäkter eller andra intäkter statliga medel (39). Åtgärderna i fråga avser alltså statliga medel.

(111)

Kommissionen konstaterar att de marknader där La Poste-koncernen verkar i stor utsträckning är öppna för handel inom gemenskapen, framför allt till följd av rådets direktiv 88/361/EEG av den 24 juni 1988 för genomförandet av artikel 67 i fördraget (40) (fri rörlighet för kapital), rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (41) (etableringsfrihet) och direktiv 97/67/EG (postdirektivet). Av 2005 års ekonomiska rapport från La Poste-koncernen framgår att

(112)

I den ekonomiska rapporten framhålls också koncernens kapacitet att utvecklas på de öppna marknaderna i Frankrike och Europa.

(113)

I sitt svar på revisionsrättens rapport om La Poste 2003 (42) förklarar också La Postes koncernchef att koncernens internationalisering kommer att fortsätta, med hänsyn till öppnandet av marknaderna och internationaliseringen hos de största kunderna. Företagen inom brev-, paket- och expressektorerna genomför allt oftare anbudsförfaranden på europeisk nivå. Koncernen måste anpassa sig till dessa förhållanden.

(114)

I detta sammanhang är det tillräckligt att konstatera att de marknader där La Poste verkar har en gränsöverskridande dimension och att La Poste konkurrerar med företag som är etablerade i andra medlemsstater liksom med franska företag med verksamhet på dessa internationella marknader.

(115)

Åtgärderna i fråga försvårar affärsverksamheten för operatörer i EU som vill utvecklas i Frankrike.

(116)

Eftersom de aktuella åtgärderna stärker La Postes position i gemenskapshandeln i förhållande till andra konkurrerande operatörer, anser kommissionen att de påverkar handeln mellan medlemsstaterna och skulle kunna snedvrida konkurrensen mellan dessa operatörer.

(117)

Det lagliga monopol som omfattar en del av La Postes verksamhet påverkar inte denna slutsats. Mot bakgrund av den successiva avreglering som pågår sedan 1998 och inför den fullständiga avregleringen av posttjänsterna kan en risk för påverkan på handeln förutses (43), även för den verksamhet som i dag omfattas av monopol, eftersom gemensamma industriella processer inom La Postes produktionssystem tillämpas för monopolverksamheten och den konkurrensutsatta verksamheten (t.ex. expressbefordran). Monopolverksamheten kan för övrigt också indirekt konkurrera med konkurrensutsatt verksamhet utanför postsektorn, t.ex. användning av e-post (44) eller fax.

(118)

För att kunna bedöma om åtgärderna i fråga innehåller inslag av statligt stöd bör det avgöras om åtgärderna ger La Poste en ekonomisk fördel i och med att de gör det möjligt för La Poste att slippa undan kostnader som under normala förhållanden skulle ha belastat det egna företaget och således förhindrar marknadskrafterna att verka fullt ut (45).

(119)

Stöd består av en minskning av sådana kostnader som normalt belastar företagets budget, med beaktande av det aktuella pålagesystemets art och systematik. Omvänt skulle begreppet ”särskild pålaga” kunna införas, dvs. en extra kostnad i förhållande till vad som är normalt (46). Minskning av en sådan särskild pålaga genom en lagbestämmelse skulle inte ge mottagaren någon fördel och skulle alltså inte utgöra statligt stöd.

(120)

Enligt domstolens rättspraxis i fråga om selektivitetsanalys (47) krävs en jämförelse med en referensram för att avgöra om en differentierad behandling av vissa företag och viss produktion, i en strukturellt sett normal marknadssituation, är förenlig med ”systemets art och systematik”. Klassificeringen av en kostnad som ”normal” eller ”särskild” kräver därför att man fastställer en referens- eller jämförelseram för att kunna identifiera företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom de berörda åtgärderna (48).

(121)

Inledningsvis bör det erinras om att reformen inte går ut på att åstadkomma en utjämning mellan de berörda tjänstemännens pensionsrättigheter och pensionsrättigheterna för de anställda hos La Postes huvudsakliga konkurrenter. Den personal som berörs är dessutom per definition tjänstemän, som bibehåller sin särskilda status, medan de anställda hos La Postes huvudsakliga konkurrenter omfattas av privaträttsliga avtal. Den målsättning som ska uppfyllas genom de berörda åtgärderna gäller alltså inte enbart det pålagesystem som de olika pensionssystemen utgör, oavsett om de avser privatanställda eller tjänstemän. Det handlar i stället om en bredare målsättning, nämligen att säkra lika konkurrensvillkor mellan La Poste och dess konkurrenter, med hänsyn framför allt till att vissa av La Postes anställda är tjänstemän som knutits till La Poste.

(122)

Teoretiskt sett skulle man kunna tänka sig flera referensramar: situationen för La Postes konkurrenter eller för andra offentliga institutioner, det pensionssystem som gäller för statstjänstemän eller för France Télécom (avsnitt 6.1.3.1). Om inget externt jämförelseobjekt av denna typ är tillämpligt skulle referensramen för fastställande av fördelen vara situationen för La Poste självt innan åtgärderna beviljades (avsnitt 6.1.3.2).

(123)

Med anledning av de tvivel som anförs i beslutet om att inleda förfarandet kommer kommissionen också att undersöka om de kostnader som La Poste befrias från i sin helhet utgör en ”onormal” kostnad eller en ”strukturell nackdel” i den mening som avses i förstainstansrättens rättspraxis (avsnitt 6.1.3.3).

(124)

Det skulle vara mycket svårt för kommissionen att identifiera operatörer som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som är jämförbar med La Postes, när det gäller att få till stånd lika villkor framför allt i fråga om pensionssystemet.

(125)

När det gäller först och främst La Postes konkurrenter utgörs de av privaträttsliga företag som verkar på konkurrensutsatta marknader, medan La Poste har en ställning som motsvarar den för en offentlig institution av industriellt och kommersiellt slag (établissement public à caractère industriel et commercial – EPIC) (49) och omfattas av ett lagligt monopol (50). I samband med analysen av om det förekommer en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget betyder dessutom det faktum att La Postes konkurrenter har anställda som omfattas av privaträttsliga avtal, medan jämförelsen särskilt gäller tjänstemän som arbetar vid La Poste, att de inte i faktiskt och rättsligt hänseende kan anses befinna sig i en jämförbar situation med hänsyn till syftet med åtgärderna. Det bör påpekas att tjänstemännens pensionssystem, såsom anges i skäl 25 och följande, härrör från en i rättsligt avseende särskild ordning som är tydligt skild från den ordning som gäller för privatanställda. Detta innebär under alla omständigheter att det, när det gäller den bredare målsättningen att säkra lika konkurrensvillkor mellan La Poste och dess konkurrenter, står klart att La Poste och dess konkurrenter i faktiskt och rättsligt hänseende bör anses befinna sig i olikartade situationer.

(126)

La Postes konkurrenter kan därför inte användas som jämförelseobjekt i kommissionens analys för att avgöra om det förekommer en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(127)

Kommissionen påpekar dock redan i detta skede att ett sådant jämförelseobjekt uppenbart kommer att behövas vid granskningen av det eventuella stödets förenlighet med artikel 87.3 c i fördraget när det gäller att göra en närmare bedömning av snedvridningen av konkurrensen på de marknader som påverkas av stödet.

(128)

Kommissionen har undersökt om andra jämförelseobjekt skulle kunna identifieras.

(129)

Teoretiskt sett skulle ett jämförelseobjekt kunna vara pensionssystemet för statstjänstemän, som regleras i civil- och militärpensionslagen. Detta system skulle dock inte som sådant kunna tillämpas under faktiska förhållanden som liknar dem som gäller för La Poste. Statstjänstemän arbetar t.ex. i allmänhet inte inom kommersiella sektorer som de där La Poste är verksamt.

(130)

Bland EPIC, som har en ställning som liknar La Postes, har kommissionen inte kunnat identifiera någon homogen grupp ekonomiska operatörer som skulle kunna fungera som jämförelseobjekt. Endast några enstaka EPIC, bl.a. Office National des Forêts och Monnaie de Paris, har en situation som uppvisar vissa likheter med La Postes. Dessa disparata inslag är dock inte tillräckliga för att möjliggöra en sammanhängande jämförelse.

(131)

Kommissionen anser därför att varken de offentliga institutionerna eller det pensionssystem som gäller för statstjänstemän utgör lämpliga jämförelseobjekt i detta fall.

(132)

Kommissionen har vidare undersökt möjligheten att jämföra La Poste och France Télécom. Genom 1990 års lag omvandlades den tidigare styrelsen för telekommunikation till två offentligrättsliga juridiska personer: La Poste och France Telecom. France Télécom sysselsätter visserligen både anställda som omfattas av privaträttsliga avtal och tjänstemän men blev 1996 ett börsnoterat aktiebolag. Det befinner sig inte längre i faktiskt och rättsligt hänseende i en jämförbar situation med hänsyn till målsättningen för de berörda åtgärderna. Såsom anges […] har kommissionen dessutom mottagit ett klagomål gällande förenligheten hos de regler som gäller för France Télécom i fråga om obligatoriska sociala avgifter och skatter, och kommissionen kan inte genom detta beslut föregripa sin slutsats i det ärendet.

(133)

Sammanfattningsvis anser kommissionen att det inte finns något externt jämförelseobjekt som gör det möjligt att bestämma vilken avgift som är ”normal” för företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som är jämförbar med La Postes, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom de berörda åtgärderna

(134)

Om kommissionen hade kunnat finna ett lämpligt externt jämförelseobjekt, som skulle kunna användas som utgångspunkt för att fastställa att ”onormala” avgifter förekommer, skulle man under vissa villkor som gäller beräkningen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor ha kunnat komma fram till att åtgärderna i fråga inte utgör statligt stöd.

(135)

Varken kommissionens beslut i fallet med Sabena/Swissair (51) eller domen i Enirisorsemålet, som Frankrike nämner, påverkar kommissionens slutsatser i fråga om förekomsten av en fördel för La Poste. I beslutet i fallet med Sabena/Swissair slås fast att en åtgärd som avser en viss sektor (luftfart), och inte ett visst företag, är en allmän åtgärd inom ramen för den ekonomiska politiken. Åtgärdens sektoriella och inte individuella (begränsad till ett enskilt företag) karaktär utgör en viktig skillnad jämfört med fallet med La Poste, särskilt eftersom den innebar att kommissionen kunde finna ett externt jämförelseobjekt i form av det system för sociala avgifter som tillämpas på andra industrisektorer i Belgien. I domen i Enirisorsemålet grundar domstolen på samma sätt sin slutsats på en jämförelse av den omtvistade åtgärden med en ”normal situation” (52) som domstolen kunnat fastställa. Någon sådan situation existerar emellertid inte på motsvarande sätt i det aktuella ärendet.

(136)

Analysen av om det förekommer en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget kräver alltså att kommissionen undersöker situationen för La Poste genom en jämförelse mellan de obligatoriska sociala avgifterna och skatterna före och efter åtgärderna i fråga.

(137)

De obligatoriska sociala avgifterna och skatterna före åtgärderna i fråga är de som föreskrivs i 1990 års lag. I avsaknad av ett externt jämförelseobjekt utgör de den referensram som gör det möjligt att avgöra om någon fördel förekommer.

(138)

Tack vare den övre gräns som infördes 1998 minskade arbetsgivarbidraget för pensionerna till tjänstemännen vid La Poste med ett belopp som Frankrike självt uppskattar till omkring […] för perioden 1998–2006.

(139)

Genom 2006 års lag ersätts La Postes bidrag med en avgift med befriande verkan som innebär att La Postes pensionskostnader anpassas till konkurrenternas. Utan denna lag skulle arbetsgivarbidraget, trots de positiva effekterna av den övre gränsen, fortsätta att stiga kraftigt under kommande år, framför allt på grund av det allt sämre förhållandet mellan antalet tjänstemän i aktiv tjänst (avgiftsbetalare) respektive inaktiv tjänst (förmånstagare) till följd av att La Poste slutat rekrytera tjänstemän.

(140)

Kommissionen konstaterar följaktligen att åtgärderna i fråga befriar La Poste från kostnader som man skulle ha varit skyldig att betala enligt 1990 års lag.

(141)

I samband med analysen av om La Postes egna pensionskostnader är av normal karaktär eller inte anser kommissionen att de skyldigheter som ett företag har enligt arbetslagstiftning eller kollektivavtal med fackföreningar i fråga om avgångsvederlag eller förtidspensioner är en del av de normala kostnader som ett företag ska finansiera med egna medel (53).

(142)

Kommissionen drar därför slutsatsen att La Postes pensionskostnader enligt 1990 års lag är normala kostnader (54). Eftersom de aktuella åtgärderna gör att La Poste slipper undan kostnader som under normala förhållanden skulle ha belastat företaget innebär åtgärderna att operatören ges en fördel i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(143)

Fördelen är selektiv eftersom den endast berör La Poste. I avsaknad av en extern referensram är inte denna begränsning motiverad med hänsyn till systemets art och systematik.

(144)

I beslutet om att inleda förfarandet redogörs i detalj för domen i Combusmålet, där förstainstansrätten tycks betrakta kostnader som ”onormala” om de är en följd av att personal vid ett företag som efter en reform befinner sig i en situation som omfattas av civilrätten, dvs. samma situation i personalförvaltningshänseende som för företagets konkurrenter, beviljas undantagsstatus (55): ”åtgärden i fråga var avsedd att ersätta den privilegierade och kostsamma status som de av Combus anställda statstjänstemännen hade med en status som kontraktsanställd, vilken kunde jämföras med den status som anställda i andra busstransportföretag som befann sig i en konkurrenssituation i förhållande till Combus hade. Det gällde alltså att befria Combus från en strukturell nackdel i förhållande till dess konkurrenter i den privata sektorn. Artikel 87.1 EG syftar emellertid endast till att förbjuda fördelar för vissa företag och begreppet stöd omfattar bara de interventioner som minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som kan anses ge det mottagande företaget ekonomiska fördelar som det inte skulle ha erhållit enligt normala marknadsmässiga villkor […]. Vidare hade danska staten i stället för att utbetala beloppet på 100 miljoner DKK direkt till de statstjänstemän som var anställda av Combus kunnat uppnå samma resultat genom att omplacera sagda statstjänstemän inom den offentliga förvaltningen utan att utbetala en särskild ersättning, vilket skulle ha gjort det möjligt för Combus att omedelbart kontraktsanställa personer med privaträttslig status.”

(145)

Generellt sett erinras först och främst om att rättspraxis i Combusmålet inte har bekräftats av domstolen. Vissa inslag i domstolens rättspraxis motsäger hypotesen att kompensation för en strukturell nackdel inte skulle kunna betecknas som stöd. Domstolen har konsekvent framhållit att förekomsten av stöd ska bedömas med hänsyn till statliga ingripandens verkningar och inte deras orsaker eller syften (56). Domstolen har också vidhållit att begreppet stöd innefattar fördelar som beviljas av de offentliga myndigheterna och som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget (57). Domstolen har också tydligt angett att kostnader hänförliga till löner till företagens anställda till sin natur belastar företagens budget oberoende av frågan huruvida dessa kostnader följer av lagliga skyldigheter eller av kollektivavtal (58). Domstolen har i detta sammanhang ansett att den omständighet att statliga åtgärder syftar till att kompensera för merkostnader inte gör att de kan undgå att betecknas som stöd (59).

(146)

Frankrike åberopar emellertid med eftertryck den princip som förstainstansrätten tillämpar i domen i Combusmålet och vidhåller att den anmälda reformen endast befriar La Poste från en ”onormal” kostnad. Kommissionen understryker att Combusmålet skiljer sig i sak från det aktuella ärendet, vilket illustreras av följande:

(147)

Kommissionen anser att de faktiska olikheterna mellan Combusmålet och det aktuella ärendet är tillräckliga för att motivera olika resonemang i de båda fallen.

(148)

Den ”interna” metod som Frankrike föreslår anses slutligen inte som lämplig av kommissionen, särskilt med hänsyn till särdragen hos den (begränsade) grupp tjänstemän som berörs och till att företaget nyligen bildats. Denna synpunkt delas för övrigt av Frankrike. I Frankrikes beräkningar jämförs dessutom La Postes verkliga kostnader (inklusive 1998 års övre gräns) med de kostnader La Poste skulle ha haft om företaget, när det bildades den 1 januari 1991, hade infört ett nytt pensionssystem med samma förmåner men grundat på fonderingsprincipen. Denna jämförelse är enligt kommissionens mening alldeles för hypotetisk för att några relevanta slutsatser ska kunna dras om huruvida åtgärderna i fråga har inslag av stöd.

(149)

Åtgärderna i fråga innebär en selektiv ekonomisk fördel eftersom de endast gäller ett enda företag, La Poste (63). Sådana åtgärder hotar i princip att snedvrida konkurrensen (64).

(150)

Av ovanstående överväganden framgår, mot bakgrund av tillämplig rättspraxis, inklusive domen i Combusmålet, att åtgärderna i fråga utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i fördraget.

(151)

1998 års övre gräns har införts utan förhandsanmälan till kommissionen. Den är därmed olaglig.

(152)

Kommissionen konstaterar i detta sammanhang att den övre gränsen har gett upphov till effekter på både de avreglerade marknaderna och den verksamhet som omfattas av ett lagligt monopol. La Poste bedrev alltså inte enbart monopolverksamhet (65). Den övre gränsen kan följaktligen inte betraktas som befintligt stöd.

(153)

Reformen 2006 anmäldes till kommissionen. Genomförandet har avbrutits såtillvida att La Poste fortsätter att betala det arbetsgivarbidrag som är följden av 1998 års övre gräns. 2006 års reform har alltså inte genomförts.

(154)

De undantag som anges i artikel 87.2 i fördraget i fråga om stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser och stöd som ges i vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland, saknar givetvis relevans i detta fall.

(155)

Vad beträffar undantagen enligt artikel 87.3 i fördraget konstaterar kommissionen att stödet i fråga inte är avsett att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på sysselsättning och att det inte utgör ett viktigt projekt av europeiskt intresse eller syftar till att avhjälpa en allvarlig störning i Frankrikes ekonomi. Det är inte heller avsett att främja kultur och bevara kulturarvet.

(156)

Det bör undersökas om kommissionen kan förklara åtgärderna som förenliga med stöd av artikel 87.3 c i fördraget, enligt vilken stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner kan anses förenligt med den gemensamma marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(157)

Kommissionen erinrar dessutom om att Frankrike inte åberopat artikel 86.2 i fördraget som grund för att stödet till La Poste ska anses som förenligt.

(158)

Med hänsyn till arten och effekterna av reformen, som innebär att La Postes bidrag anpassas till konkurrenternas, anser kommissionen att bedömningen av stödets förenlighet bör utgå från upprättande av lika villkor i fråga om obligatoriska sociala avgifter och skatter mellan La Poste och dess konkurrenter inom post- och paketsektorn och sektorn för finansiella tjänster, där huvuddelen av La Postes verksamhet bedrivs (66).

(159)

För att analysera stödets effekter och bedöma graden av konkurrenssnedvridning måste kommissionen först och främst undersöka nivån för de bidrag som La Poste betalar i förhållande till konkurrenterna, mot bakgrund av Frankrikes åtaganden. Därefter kommer kommissionen att fastställa vad som skulle ha hänt om La Poste inte hade beviljats det aktuella stödet. Stödets positiva och negativa effekter kommer att analyseras. Därmed kommer en sammantagen bedömning av stödets förenlighet att kunna göras.

(160)

Kommissionen har mycket ingående granskat metoden för beräkning av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor.

(161)

Inledningsvis bör det erinras om att två faktorer skiljer systemet för La Postes bidrag från vad som stadgas i civilrätten:

(162)

När det gäller den första aspekten betalar en civilrättslig arbetsgivare bidrag med befriande verkan inom ramen för ett fördelningssystem. La Poste betalar ingen avgift med befriande verkan utan ålades genom 1990 års lag att balansera pensionssystemet för sina statstjänstemän. 1998 års övre gräns, som utgör ett högsta belopp för arbetsgivarbidraget utan hänsyn till avgiftsnivån och sedan, på ett mer genomgripande sätt, 2006 års lag, får till effekt att ett bidrag med befriande verkan införs.

(163)

Stödet i fråga innebär alltså en lösning när det gäller den första skillnaden mellan La Postes system och vad som stadgas i civilrätten.

(164)

När det gäller den andra aspekten har kommissionen kunnat bekräfta att nettonuvärdet av de framtida betalningsflödena enligt 1990 års lag är högre än nettonuvärdet av de framtida betalningsflöden som följer av tillämpning av den justerade nivån som garanterar lika konkurrensvillkor (67). I frånvaro av stöd skulle alltså La Poste behöva betala högre bidrag än vad som blir följden av de civilrättsliga reglerna.

(165)

Kommissionen noterar dessutom att upprättandet av lika villkor mellan La Poste och dess konkurrenter krävde två ändringar av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor:

(166)

Tack vare Frankrikes ändringar av beräkningen av den nivå som garanterar lika konkurrensvillkor innebär mekanismen i fråga att nivåerna för lönebaserade obligatoriska sociala avgifter och skatter utjämnas mellan La Poste och övriga företag i post- och paketsektorn och banksektorn som omfattas av civilrätten i fråga om sociala förmåner. Den övergångsperiod under 2006–2010 som Frankrike anger i anmälan bör dock inte medföra att La Poste betalar bidrag på en lägre nivå än den justerade nivån som garanterar lika konkurrensvillkor.

(167)

Utan reformen skulle La Poste ha tvingats att, för räkenskaperna efter räkenskapsåret 2006, ha täckning för pensionsåtagandena för tjänstemannapersonalen. Detta skulle ha varit en direkt följd av att arbetsgivarbidragen för pensionerna till tjänstemännen vid La Poste inte hade befriande verkan.

(168)

Utan stödet skulle La Postes bidrag inte vara anpassat till nivån för konkurrenternas betalningar. Detta skulle innebära en nackdel för La Poste, som inte skulle kunna konkurrera till fullo på de avreglerade marknaderna (som finansiella tjänster och expressbefordran).

(169)

Utan reformen skulle La Poste ha tvingats stå för den årliga finansieringen av bidragen, vilket skulle leda till en årlig extra kostnad på hundratals miljoner euro jämfört med det system som reformen medför (71). Kommissionen anser dock att dessa merkostnader (som konkurrenterna slipper) inte är så stora att de skulle ha tvingat La Poste att minska sin verksamhet inom de konkurrensutsatta sektorerna, vare sig det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller inte.

(170)

En stor del av kostnaderna i fråga har i själva verket anknytning till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, vilket i princip bör göra det möjligt för La Poste att få ersättning för de aktuella merkostnaderna (72). De bidrag som hänför sig till verksamhet som inte utgör tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har för övrigt ingen väsentlig inverkan på La Postes planerade verksamhet. Bidragen i fråga utgör fasta kostnader. Kostnadernas fasta karaktär innebär just att de sannolikt saknar betydelse för La Postes affärsbeslut, särskilt framtida investeringsbeslut. La Poste måste betala de fasta kostnaderna oavsett om man beslutar sig för att genomföra ett visst investeringsprojekt.

(171)

Bidragsnivån skulle på ett betydande sätt kunna påverka La Postes verksamhet dels om bidragsbeloppet skulle bli extremt högt, vilket skulle kunna tvinga La Poste att lämna marknaden, dels om kapitalkostnaden skulle stiga mycket kraftigt.

(172)

Med tanke på La Postes situation (73) verkar det inte råda någon påtaglig risk för att företaget ska gå i konkurs.

(173)

Teoretiskt sett kan det inte helt och hållet uteslutas att de extra årliga bidrag som La Poste betalar har försämrat dess resultat, vilket skulle ha kunnat leda till att operatörens finansieringsvillkor förändrats till följd av en högre kapitalkostnad. Detta förefaller dock mycket osannolikt mot bakgrund av de argument som anförs ovan, och de eventuella förändringarna av marknadsvillkoren skulle vara obetydliga.

(174)

Avregleringen av postsektorn är en process som har pågått sedan 1998 (74). Den övre gränsen och reformen av La Postes pensionssystem är viktiga etapper i företagets anpassning till den pågående avregleringen och inför en fullständig avreglering av den franska postmarknaden (75). Avregleringen av postmarknaderna i gemenskapen anses för övrigt vara av stor betydelse för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning (76). I politiskt hänseende anser kommissionen, utan att bortse från gemenskapsintresset, att avregleringen av postsektorn kan försvåras om förslag till pensionsreformer, som det som detta beslut gäller, inte godkänns.

(175)

I detta sammanhang bör det erinras om att det pensionssystem som gäller för La Poste enligt 1990 års lag har vissa särdrag (t.ex. den icke-befriande karaktären hos La Postes arbetsgivarbidrag och nivån för detta bidrag, som är högre än för konkurrenterna) som, sedda för sig, snedvrider konkurrensen till skada för La Poste. Den viktigaste effekten av stödet i fråga är att La Postes bidrag anpassas till de bidrag som betalas av konkurrenterna, så att den konkurrenssnedvridning som drabbar La Poste undanröjs.

(176)

Kommissionen anser vidare att åtgärderna i fråga är anpassade till det mål av gemenskapsintresse som åsyftas. Inget annat instrument hade kunnat ge en effektivare lösning på frågan. Inom de sektorer som avser tjänster av allmänt ekonomiskt intresse skulle ersättning för allmännyttiga tjänster visserligen kunna beviljas, men problemets strukturella karaktär gör detta ohållbart på lång sikt.

(177)

Dessutom har den övre gränsen och därefter reformen hjälpt La Poste att gradvis börja agera som en privat investerare som ställs inför normala kommersiella krav. Antagna åtgärder, t.ex. rekryteringen av privatanställda (i stället för tjänstemän), har redan genomförts i detta syfte.

(178)

När det gäller åtgärdernas proportionalitet är det beviljade stödet begränsat till ett absolut minimum eftersom den justerade nivån som garanterar lika konkurrensvillkor beräknats med inkluderande av samtliga relevanta bidrag.

(179)

Även om åtgärderna i fråga inte avser något särskilt system i fråga om pensionsförmåner möjliggör de slutligen hållbarhet hos en finansieringsmekanism som blivit föråldrad till följd av den historiska utvecklingen. Kommissionen anser följaktligen att dessa åtgärder ingår i den bredare ramen för reform av medlemsstaternas pensionssystem, en reform som både rådet och kommissionen efterfrågat.

(180)

De produkter och marknader som berörs kan klassificeras enligt följande:

(181)

Inom ramen för en statisk analys anser kommissionen följande:

(182)

Inom ramen för en dynamisk analys, särskilt av de marknader som för närvarande ingår i monopolområdet men normalt sett ska konkurrensutsättas under de kommande åren, anser kommissionen följande:

(183)

Av ovanstående framgår att de negativa effekterna av stödet till La Poste kommer att vara måttliga.

(184)

Eftersom åtgärderna, mot bakgrund av Frankrikes åtaganden, begränsar sig till vad som är absolut nödvändigt för upprättandet av lika villkor i fråga om obligatoriska sociala avgifter och skatter och sätter stopp för en konkurrenssnedvridning som skadat La Poste, innebär de inte att handeln påverkas i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Kommissionen anser följaktligen att stödet i fråga är förenligt med den gemensamma marknaden utan att någon kompletterande kompensationsåtgärd är nödvändig.

(185)

I kommissionens beslut 2005/145/EG i ärendet med EDF godkändes statligt stöd som innebär att företagen inom en sektor befrias från särskilda pensionsförpliktelser som överstiger dem som blir följden av det allmänna pensionssystemet och som fastställts under en period av monopol. Kommissionen ansåg då att den delvis minskade kostnaden till följd av mekanismen för finansiering av de särskilda pensionsrättigheter som förvärvats före reformen utgjorde statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget som kunde förklaras förenligt med den gemensamma marknaden. Kommissionen ansåg i sin analys av stödets förenlighet att EDF:s situation inte skilde sig nämnvärt från en situation med icke-återvinningsbara kostnader på energiområdet. Det handlade i själva verket om stöd för att underlätta övergången till en konkurrensutsatt energimarknad. Kommissionen ansåg att stödet till EDF borde likställas med kompensationen för icke-återvinningsbara kostnader och tillkännagav att denna metod skulle komma att användas vid framtida analyser av liknande fall.

(186)

I beslutet om EDF avsåg stödet endast sektorer där det traditionellt rått monopol. Detta är inte fallet i det aktuella ärendet, som avser både monopolområdet och det avreglerade området. EDF och La Poste utgör alltså inte helt och hållet likartade fall. Inom ramen för en liknande analys av metoden med icke-återvinningsbara kostnader anges dock följande i beslutet om att inleda det aktuella förfarandet: Kommissionen kan inte i detta skede dra slutsatsen att åtgärderna är nödvändiga för att till fullo utnyttja fördelarna till följd av avregleringen av marknaden för posttjänster. Ett sådant resonemang är möjligt om kommissionen försäkrat sig om att La Poste faktiskt befinner sig i en situation som är jämförbar med konkurrenternas.

(187)

Kommissionen har nu slagit fast att

(188)

Kommissionen anser följaktligen att stödet i fråga innebär att La Poste befrias från särskilda pensionsförpliktelser som överstiger dem som följer av det allmänna pensionssystemet och som fastställts under en period av monopol.

(189)

Kommissionen konstaterar att La Poste fram till 2006 tog upp pensionsåtagandena för tjänstemannapersonalen utanför balansräkningen i årsredovisningen. Om bidraget inte haft befriande verkan skulle La Poste ha tvingats avsätta medel för motsvarande åtaganden i balansräkningen från och med 2007. Detta är följden av en normal tillämpning, utan några undantag, av de internationella redovisningsstandarderna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder (80). Avsaknaden av täckning utgör alltså inte statligt stöd. För övrigt handlar det inte om statliga medel, utöver dem som åtgärderna i fråga gäller.

(190)

1998 års övre gräns och reformen av pensionssystemet för statstjänstemän vid La Poste med stöd av artikel 150 i ändringsbudgeten för 2006 utgör statligt stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden, under förutsättning att