Kommissionens rekommendation

av den 17 januari 2001

om högsta tillåtna blodalkoholkoncentration (BAK) för förare av motorfordon

[delgivet med nr K(2000) 4397]

(Text av betydelse för EES)

(2001/115/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR UTFÄRDAT DENNA REKOMMENDATION

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 71 i detta, och

av följande skäl:

(1) Ett av målen för den gemensamma transportpolitiken är att fastställa gemensamma regler för internationell transport inom gemenskapen, i synnerhet med avseende på säkerheten för trafikanter i medlemsstaterna.

(2) I april 1997 antog kommissionen ett program med specifika åtgärder för att förbättra vägtrafiksäkerheten(1), och prioriteringar fastställdes i mars 2000(2).

(3) Tillväxten inom passagerar- och godstransporterna sedan 1988 har ökat risken för trafikolyckor under det senaste decenniet.

(4) Man har uppskattat att 1 %-5 % av förarna har en blodalkoholkoncentration som överstiger respektive högsta tillåtna nationella promillegränser. Risken för att sådana förare skall bli inblandade i trafikolyckor är proportionellt sett mycket högre, och de anses stå för upp till 20 % av alla dödliga och allvarliga skador och upp till 25 % av alla olyckor där föraren omkommer. Det finns ett behov av att se till att ansvarslöst dryckesbeteende inte kombineras med framförande av fordon.

(5) Man har uppskattat att minst 10000 förare, passagerare, fotgängare och cyklister dödas på gemenskapens vägar varje år i trafikolyckor där en förares prestationsförmåga nedsatts på grund av alkoholförtäring.

(6) Forskning har bekräftat att den relativa olycksrisken ökar markant vid en blodalkoholkoncentration över 0,5 mg/ml och att den relativa olycksrisken för genomsnittsföraren inom intervallet 0,5 till 0,8 mg/ml är ungefär dubbelt så stor som för en förare med blodalkoholkoncentrationen 0 mg/ml. Vid dödsolyckor är den relativa risken mycket högre.

(7) Huvudsyftet med en mer enhetlig högsta tillåtna promillegräns inom gemenskapen är att ge förare av passagerarfordon och lastbilar ett klarare och mer konsekvent budskap med innebörden att det är farligt att dricka alkohol, över en viss gräns, i samband med framförande av fordon. Olika gränser i olika medlemsstater kan ge upphov till förvirring och försvaga budskapet om att det är farligt att framföra fordon i alkoholpåverkat tillstånd.

(8) En mer enhetlig promillegräns kommer att utgöra en tydligare referens för tillämpningen på det nationella planet. Oberoende av var i gemenskapen förarna finns bör de vara mer medvetna om att det finns en mer enhetlig gräns, och om att de, om de ertappas med att överskrida denna gräns, kommer att drabbas av påföljder i enlighet med nationell lagstiftning där brottet begicks.

(9) Det finns omfattande belägg för att sänkta promillegränser, understödda av effektiv övervakning och effektiva informationskampanjer, kan minska problemet med trafikonykterhet på alla promillenivåer.

(10) Man räknar med att ett åtgärdspaket med nationella kontroll- och informationsåtgärder, grundade på sänkta promillegränser, bör kunna leda till en minskning med åtminstone 10 % av samtliga dödsfall i olyckor där alkoholpåverkade förare varit inblandade, och att större minskningar är möjliga genom mer omfattande övervakningsåtgärder.

(11) Det är mycket troligt att det samhällsvinsterna av kompletterande gemensamma åtgärder för att minska trafikonykterheten, baserade på ett mer enhetligt system av promillegränser, uppväger kostnaderna för övervakning och ekonomisk anpassning.

(12) De flesta medlemsstaterna har redan antagit 0,5 mg/ml som högsta tillåtna promillegräns.

(13) Den ännu lägre promillegränsen 0,2 mg/ml är lämplig dels för de motorfordonsförare som har en mycket högre olycksrisk, antingen på grund av bristande erfarenhet eller på grund av den fordonstyp de kör, dels för förare av tunga lastbilar och passagerarfordon, dels för förare av fordon som är avsedda för transport av farligt gods.

(14) Medlemsstaterna måste vara särskilt medvetna om den ökade olycksrisk som följer av användning av vissa illegala och lagliga droger i kombination med alkohol, och om behovet av att ta hänsyn till detta i ländernas nationella lagstiftning.

(15) Medlemsstaterna bör beakta den ömsesidiga nyttan av utbyte av dels testinformation avseende blodalkoholkoncentration (och utandningsekvivalent), så att man därigenom ökar den mängd material som kan användas för att bedöma hur effektiva åtgärder mot trafikonykterheten är, dels forskningsresultat som rör nedsättning av förares prestationsförmåga.

(16) Trafikonykterhet är också ett betydande folkhälsoproblem, och artikel 152 i fördraget syftar till att säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor vid utformning och i genomförande av all gemenskapspolitik och alla gemenskapsåtgärder. Dessutom skall gemenskapens insatser inom folkhälsoområdet vara inriktade på att förbättra folkhälsan, förebygga ohälsa och sjukdomar hos människor och undanröja faror för människors hälsa.

(17) I artikel 152 fastställs gemenskapens behörighet inom folkhälsoområdet, varvid det föreskrivs att den skall bidra dels genom att främja samarbete mellan medlemsstaterna och vid behov stödja deras insatser, dels genom att ta lämpliga initiativ, i nära kontakt med medlemsstaterna, för att främja samordning av medlemsstaternas politik och program.

(18) I kommissionens meddelande om en hälsovårdsstrategi för Europeiska gemenskapen och förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om antagande av ett program för åtgärder inom folkhälsoområdet (2001-2006)(3), nämns alkohol som ett av de områden inom vilka särskilda åtgärder och insatser skulle kunna genomföras, t.ex. i form av åtgärder för att minska eller undanröja risken för personskador eller dödsfall.

(19) I detta sammanhang är problemet med trafikonykterhet otvivelaktigt en av de viktigaste alkoholpolitiska frågorna. Ur riskminskningsperspektiv är detta dock en av de mindre kontroversiella frågorna, även om det inte nödvändigtvis är så ur politisk synvinkel.

HÄRIGENOM REKOMMENDERAS FÖLJANDE.

DEFINITIONER

1. I denna rekommendation används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) förare av ett fordon: förare av ett motorfordon med minst tre hjul.

b) förare av tvåhjuliga motorfordon: förare av tvåhjuliga motorfordon, varvid eventuella medföljande passagerare bakpå inte inbegrips.

c) oerfaren förare:

i) övningsförare som håller på att lära sig att köra och som inte innehar körkort i enlighet med rådets direktiv 91/439/EEG(4). Här ingår innehavare av provisoriska körkort, övningsförare som inte har körkort men som övningskör tillsammans med medföljande handledare - privat övningskörning, och förare som går i körskola.

ii) förare som är nybörjare och som har innehaft körkort i enlighet med direktiv 91/439/EEG i mindre än två år och som eventuellt har körkortet på prov.

d) tunga fordon: tunga lastfordon med en bruttovikt över 3,5 ton och passagerarfordon med mer än åtta passagerarplatser.

e) fordon avsett för transport av farligt gods: fordon som är försett med det riskidentifieringsnummer som avses i bilaga B.5 till rådets direktiv 94/55/EG och vars förare innehar det utbildningsbevis som avses i bilaga B.6 i samma direktiv(5).

HANTERING AV FRÅGAN OM TRAFIKONYKTERHET FÖR FÖRARE AV MOTORFORDON MED MINST TVÅ HJUL

2. Alla medlemsstater bör lagstifta om en högsta tillåtna blodalkoholkoncentration på högst 0,5 mg/ml för förare av alla motorfordon.

3. Alla medlemsstater bör lagstifta om en lägre högsta tillåtna blodalkoholkoncentration, högst 0,2 mg/ml, för följande trafikantgrupper:

a) Oerfarna förare.

b) Förare av tvåhjuliga motorfordon.

c) Förare av tunga fordon.

d) Förare av fordon avsedda för transport av farligt gods.

4. Alla medlemsstater bör genomföra alkoholutandningsprov med hjälp av stickprov för att avskräcka förare från alkoholförtäring, i en sådan omfattning att det för varje förare finns en realistisk statistisk sannolikhet för att han skall bli testad i enlighet med aktuell bästa praxis minst en gång vart tredje år.

5. Alla medlemsstater bör arbeta för ett godtagande av utkastet till mätinstrumentdirektiv i syfte att harmonisera noggrannheten för testinstrument som används för alkoholutandningsprov.

UPPFÖLJNING PÅ GEMENSKAPSNIVÅ

6. Alla medlemsstater bör uppmana kommissionen att arbeta i nära samarbete med dem för att

a) utbyta information om bästa praxis rörande till exempel övervakningsstrategier, rehabiliteringsprogram och insamling av data om olyckor,

b) stödja forskning och utveckling, särskilt avseende tekniska möjligheter att hindra att onyktra förare och förare som behandlas för alkoholproblem kör,

c) stödja Europaomfattande informationskampanjer som uppmanar förare att inte dricka alkohol i samband med körning,

d) stödja och samordna användning av alla data om alkoholrelaterade trafikolyckor, inom ramen för CARE-programmet för övervakning av effektiviteten hos politiska åtgärder, samt tillhandahålla en korshänvisning till åtgärder inom det framtida programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet(6).

Utfärdad i Bryssel den 17 januari 2001.

På kommissionens vägnar

Loyola De Palacio

Vice ordförande

(1) Ökad vägtrafiksäkerhet inom EU-Programmet för åren 1997-2001 (KOM(97) 131 slutlig).

(2) Prioriteringar när det gäller vägtrafiksäkerheten inom EU-Lägesrapport och klassificering av åtgärder (KOM(2000) 125).

(3) EGT C 337, 28.11.2000, s. 122.

(4) EGT L 237, 24.8.1991, s. 1.

(5) European agreement concerning the international carriage of dangerous goods by road (ADR) and protocol of signature (Volume II): ECE/TRANS/130, Vol II.

(6) Se fotnot 3.

BILAGA

I nedanstående tabell redogörs för några av de inrapporterade framgångarna när det gäller att minska antalet dödsfall och olyckor, och antalet fällande domar, i de länder där man har sänkt promillegränserna, vanligen i kombination med stödåtgärder för att minska trafikonykterheten. Här anges också uppskattade minskningar till följd av sänkta promillegränser.

Resultaten är sammanfattade i "Report of the Working Group on Alcohol Drugs and Medicines for the High level Group: October 1999":

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>