RÅDETS REKOMMENDATION

av den 12 juli 1999

om allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik

(1999/570/EG)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD,

som beaktar Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 99.2 i detta,

som beaktar kommissionens rekommendation,

som beaktar slutsatserna från Europeiska rådet i Cardiff den 15 och 16 juni 1998, och

som konstaterar att Europaparlamentet har antagit en resolution om kommissionens rekommendation,

UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION.

Innehållsförteckning

>Plats för tabell>

I. ALLMÄNNA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMLSKA POLTITKEN

1. Huvudprioritering: stark och varaktig tillväxt och sysselsättning

1.1. Införandet av euron

Det framgångsrika anförandet av euron den 1 januari 1999 var en milstolpe i den europeiska integrationsprocessen. Det utgör kulmen på en ekonomisk och politisk samarbetsprocess som saknar motstycke. Denna process har givit ett väsentligt bidrag till stabilitet och möjligheter till välstånd i unionen. Införandet av euron kommer att fungera som en kraftfull hävstång för ytterligare integration och stärka unionens ställning i världsekonomin.

Samtidigt betonar införandet av euron de utmaningar som framtiden bjuder oss. De ekonomiska och sociala förhållandena i var och en av de deltagande medlemsstaterna kommer mer än någonsin tidigare att i hög grad påverkas av den ekonomiska utvecklingen och politiken i de övriga medlemsstaterna. För att den ekonomiska och monetära unionen skall bli en varaktig framgång kommer det att krävas att alla politiska aktörer, inklusive arbetsmarknadens parter, visar disciplin samt en välfungerande arbetsmarknad, produktmarknad och kapitalmarknad, en fördjupad och tillfredsställande samordning av den ekonomiska politiken och en kontinuerlig och fruktbar dialog mellan rådet och Europeiska centralbanken (ECB).

Genom den nya institutionella ramen, de tydliga mandat som tilldelas enskilda politiska aktörer och de förstärkta övervaknings- och samordningsförfarandena kommer det att säkerställas att utformningen av den ekonomiska politiken i EU-länderna innebär möjligheter till betydande fördelar i form av varaktigt högre ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Det finns dock ingen garanti för att dessa möjligheter kommer att utnyttjas. Det avgörande kommer att vara att i full utsträckning och på ett bestämt och samordnat sätt ta vara på de ömsesidigt förstärkande effekterna av tillväxt och en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik samt en sund strukturpolitik både på EU-nivå och nationell nivå. Genom att följa denna sunda övergripande politik kommer EU:s medlemsstater även att ge ett positivt bidrag till att lösa de globala ekonomiska problemen.

Införandet av euron och fullbordandet av den inre marknaden har inneburit att det skapats en ekonomisk enhet som är en av de största i världen. Det innebär att gemenskapen har ett ansvar på global nivå och att det är nödvändigt att tala med en röst och företrädas på ett effektivt sätt när det gäller frågor av särskild betydelse för EMU. Unionen står inför två viktiga uppgifter, nämligen att

i) föra en effektiv dialog med sina viktigaste handelspartner i syfte att främja en sund ekonomisk politik i alla de stora valutaområdena och därigenom bidra till växelkursstabilitet i det internationella monetära systemet, och

ii) bidra till att säkerställa att det internationella finansiella och monetära systemets utformning är anpassad till finansmarknadernas globalisering, bl.a. genom att främja förstärkta institutionella arrangemang i det internationella monetära systemet, större öppenhet och bättre förfaranden för att utforma politiken, en förstärkt tillsyn över den finansiella sektorn, ett väl avpassat och ordnat tillvägagångssätt för att liberalisera de finansiella marknaderna samt mekanismer för en samordnad krishantering som inbegriper den privata sektorn.

1.2. Ekonomisk och sysselsättningsmässig situation

Sedan sommaren 1998, då de föregående allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken antogs, har EU:s ekonomiska återhämtning tappat fart. Detta beror i huvudsak på de direkta och indirekta effekter som den markanta försämringen av den världsekonomiska situationen haft på export och investeringar i unionen. Även om det fortfarande råder en viss risk för en nedåtgående trend så förväntas, tack vare sunda ekonomiska fundament, en viss förbättring i den yttre ekonomiska omgivningen och en förtroendeskapande ekonomisk politik åter driva upp farten. Att ECB som ett led i sin monetära politiska strategi nyligen sänkte räntorna i syfte att uppnå prisstabilitet inom euroområdet kommer att vara till nytta när det gäller att dra ytterligare fördelar av euroområdets höga tillväxtpotential.

Under de senaste två åren har det skapats nya arbetstillfällen i betydligt snabbare takt än tidigare i EU och i slutet av 1998 sjönk arbetslösheten i EU till under 10 % för första gången sedan 1992. Sysselsättningen förväntas fortsätta att öka i måttlig takt, vilket innebär en fortsatt gradvis minskning av arbetslösheten.

>PIC FILE= "L_1999217SV.003701.EPS">

Sysselsättningsgraden inom EU som helhet (ca 61 % 1998) är emellertid låg vid såväl en historisk som en internationell jämförelse. En betydligt högre sysselsättningsgrad och lägre arbetslöshet på medellång sikt skulle främja en avsevärd höjning av levnadsstandarden, underlätta hållbarheten i de offentliga finanserna och stärka sammanhållningen i samhället. Bakom uppgifterna om den övergripande sysselsättningssituationen inom EU döljer sig dock stora skillnader mellan länderna. Det är de länder som har kommit längst med strukturreformerna samtidigt som de fört en tillväxt- och stabilitetsinriktad makroekonomisk politik som har förbättrat sina sysselsättnings- och tillväxtresultat mest under de senaste åren.

Ekonomiska villkor som gynnar tillväxten och en snabb ökning av produktionskapaciteten bör bilda grunden för en hög ekonomisk tillväxt och en hög sysselsättningsgrad. Det är därför väsentligt att de nuvarande gynnsamma investeringsförhållandena, med hög lönsamhet och låga räntesatser, utnyttjas fullt ut. Dessutom bör det föras en aktiv politik för att förverkliga den transeuropeiska transport-, energi- och kommunikationsinfrastrukturen. Investeringarna i infrastruktur, kunskap och kompetens bör också öka i syfte att stimulera framväxten av de sektorer i ekonomin som har hög tekniknivå, hög kompetens och är tjänstebaserade. Medlemsstaternas och gemenskapens finansiella instrument och EIB måste fortsätta att spela en central roll. De bidrag som härrör från offentliga och privata partnerskap bör utnyttjas.

>PIC FILE= "L_1999217SV.003801.EPS">

1.3. En politisk strategi för hållbar tillväxt och sysselsättning: mot en europeisk sysselsättningspakt

Utmaningen att öka sysselsättningen i EU är den centrala uppgiften för den ekonomiska politiken. Genom det framgångsrika införandet av euron och ett välfungerande EMU har det skapats en gynnsam ram. För att skapa förutsättningarna för en hög och hållbar tillväxt och sysselsättning, vilket främst är en uppgift för medlemsstaterna, kommer det dock att krävas en övergripande och sammanhållen strategi som består av följande tre delar vilka förstärker varandra inbördes:

i) En sund makroekonomisk politik som främjar tillväxt, sysselsättning och prisstabilitet, samtidigt som kraven i Stabilitets- och tillväxtpakten iakttas och lönerna fortsätter att utvecklas på ett lämpligt sätt.

ii) Åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens övergripande funktionssätt och särskilt för att förbättra anställbarheten, företagarandan, anpassningsförmågan och lika möjligheter genom ett resolut, snabbt och tydligt genomförande av riktlinjerna för sysselsättning, anpassade efter förhållandena i medlemsstaterna.

iii) Ekonomiska reformer som ökar varu-, tjänste- och kapitalmarknadernas effektivitet och flexibilitet, stärker den privata sektorns förtroende, gagnar konsumenterna och främjar en miljömässigt hållbar tillväxt, vilket inbegriper en noggrann övervakning av den inre marknaden, en kraftfull konkurrenspolitik, regleringsreformer och effektivare skatte- och bidragssystem. Med tanke på att ekonomiska reformer kan medföra anpassningskostnader, bör man i reformagendan försöka skapa balans mellan hänsynen till effektivitet och hänsynen till rättvisa.

Dessa tre komponenter återspeglas i den europeiska sysselsättningspaktens tre pelare.

>PIC FILE= "L_1999217SV.003901.EPS">

Det kommer att vara väsentligt att följa denna strategi för att uppnå en självbärande, icke-inflatorisk, investeringsstödd tillväxt på medellång och lång sikt. Alla ekonomisk-politiska aktörer, på nationell och på europeisk nivå, bör i linje med sina respektive ansvarsområden bidra till sunda offentliga finanser, en stabilitetsinriktad penningpolitik, en lämplig löneutveckling och ekonomiska reformer.

Alla aktörer och grupper av aktörer uppmanas att fortsätta föra en fruktbar makroekonomisk dialog samt stå fast vid sina respektive ansvarsområden och behålla sitt oberoende i syfte att skapa positiva synergieffekter, inklusive den större samstämmighet mellan riktlinjerna för sysselsättningen och de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Europeiska rådet efterlyste vid sitt möte i Wien. I detta sammanhang kommer det att vara väsentligt att förstärka den politiska dialogen på grundval av ömsesidigt förtroende på såväl nationell som europeisk nivå, varvid särskild tonvikt bör läggas vid att förbättra effektiviteten i den politiska samordningen i rådet och vid att stärka dialogen mellan kommissionen, rådet, ECB och arbetsmarknadens parter. För att en sådan dialog skall bli så effektiv som möjlig måste den struktureras på ett lämpligt sätt och grunda sig på allsidig information.

I den europeiska sysselsättningspakten bör på denna grundval den process definieras vars syfte är att få alla politiska aktörer att delta i en dialog för att uppnå det centrala ekonomiska och sociala målet för unionen, dvs. hög sysselsättning, inom ramen för en process med stark och varaktig tillväxt på medellång sikt.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004001.EPS">

I enlighet med fördraget (artikel 99) skall de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken vara hörnstenen i samordningen av denna politik. 1999 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken består av allmänna riktlinjer och av länderspecifika riktlinjer, vilka båda är lika giltiga. Genom de allmänna riktlinjerna, som gäller alla medlemsstater, anges inriktningen för den ekonomiska politiken. Syftet med de länderspecifika riktlinjerna är att inom denna bredare ram identifiera de ekonomisk-politiska prioriteringarna för varje medlemsstat, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. I detta sammanhang bör det uppmärksammas att medlemsstaterna för närvarande håller på att se över sina nationella handlingsplaner för sysselsättning i syfte att ta hänsyn till 1999 års riktlinjer för sysselsättningen. Avsikten med de länderspecifika riktlinjerna är således att komplettera, såvitt arbetsmarknadsfrågor beträffar, 1999 års riktlinjer för sysselsättningen och är ett stöd för genomförandet av de reviderade nationella handlingsplanerna. Grunden för 1999 års allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken är situationen och utsikterna i ekonomiskt hänseende i medlemsstaterna och unionen såsom de skisseras i kommissionens ekonomiska prognoser från våren 1999. Även om en väsentligt annorlunda ekonomisk utveckling inte på något djupgående sätt skulle förändra den strategi som beskrivs i riktlinjerna, skulle den icke desto mindre kräva en anpassning av politiken.

2. En makroekonomisk politik inriktad på tillväxt och stabilitet

2.1. Den makroekonomiska politiken i euroområdet

En makroekonomisk politik som främjar tillväxt, sysselsättning och stabilitet i euroområdet bör bestå av följande:

i) Varaktiga ansträngningar för att på medellång sikt säkra offentliga finanser som är nära balans eller visar överskott, vilket åstadkoms genom att medlemsstaterna fullt ut och beslutsamt genomför sina stabilitetsprogram (se avsnitt 2.3).

ii) En penningpolitik som syftar till att upprätthålla prisstabilitet enligt fördraget.

iii) Ett fortsatt ansvarsfullt uppträdande från arbetsmarknadsparternas sida till stöd för en löneutveckling som är förenlig med prisstabilitet och skapande av nya arbetstillfällen (se avsnitt 2.4).

iv) Ett åtagande från medlemsstaterna att driva på arbetet med att genomföra konsekventa och omfattande ekonomiska reformer med tyngdpunkten förlagd till början i syfte att öka produkt-, kapital- och arbetsmarknadernas anpassningsförmåga och effektivitet (se avsnitt 3).

>PIC FILE= "L_1999217SV.004101.EPS">

Mot bakgrund av den nuvarande ekonomiska situationen som kännetecknas av en betydande avmattning på produkt- och arbetsmarknaderna i de flesta medlemsstater kommer konkreta åtgärder från regeringarnas och arbetsmarknadsparternas sida för att bidra till fortsatt lågt inflationstryck att underlätta för penningpolitiken att uppnå sitt främsta mål att upprätthålla prisstabiliteten och, utan att sistnämnda mål åsidosätts, bidra ytterligare till en övergripande situation som stöder den allmänna ekonomiska politiken i gemenskapen.

Genomförandet av en i den nuvarande situationen lämplig ekonomisk politik är ett viktigt test för euroområdet.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004201.EPS">

Ramen för en effektiv samordning är på plats, särskilt genom inrättandet av Euro 11-gruppen, men erfarenhet av förfarandena behövs. I detta sammanhang och med full respekt för bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten kommer det ekonomiska och det budgetmässiga läget att granskas regelbundet för att göra en bedömning av sammansättningen av politiken inom euroområdet möjlig.

För att bemästra den nuvarande besvärliga situationen kommer det att vara väsentligt att skapa en öppen dialog som omfattar alla politiska aktörer, inklusive där så är lämpligt arbetsmarknadsparterna inom EU främst inom ramen för den europeiska sysselsättningspakten, i syfte att utbyta information och åsikter när det gäller politiska frågor samt skapa ett klimat av ömsesidigt förtroende för de politiska aktörernas förmåga att uppfylla sina respektive åtaganden. Den makroekonomiska dialogen, som är en nyckelfaktor i den europeiska sysselsättningspakten, skulle kunna bidra till ett smidigt samspel mellan olika makroekonomiska åtgärder.

2.2. Den makroekonomiska politiken i medlemsstaterna utanför euroområdet

De medlemsstater som inte deltar i euroområdet står inför andra utmaningar när det gäller den makroekonomiska politiken än medlemsstaterna inom euroområdet, eftersom de behåller det nationella ansvaret för sin penning- och växelkurspolitik. De omfattas dock av de flesta bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten. Även medlemsstaterna utanför euroområdet kommer att behöva föra en stabilitetsinriktad makroekonomisk politik som en grund för hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. Dessutom måste penning- och finanspolitiken upprätthålla och i förekommande fall främja prisstabilitet och hållbarheten i de offentliga finanserna. Detta kommer också att hjälpa till att förbereda länderna utanför euroområdet för införandet av euron.

I de två medlemsstater vars valutor deltar i ERM 2 måste tyngdpunkten ligga på att upprätthålla en sund penning- och finanspolitik för att uppfylla växelkursåtagandena. I de två medlemsstater som har ett direkt inflationsmål är det viktigt att penning- och finanspolitiken är förenlig med det målet så att det på så sätt skapas förutsättningar för stabila växelkurser. Alla medlemsstater utanför euroområdet bör i detta syfte fortsätta att strikt genomföra sina konvergensprogram.

2.3. Sunda och effektiva offentliga finanser

Det gjordes tydliga framsteg när det gäller att minska de offentliga underskotten under 1996 och 1997. Ändå skedde i allmänhet endast en måttlig konsolidering av de offentliga finanserna under 1998, trots att den ekonomiska aktiviteten i allmänhet ökade kraftigt, och den offentliga sektorns finanser uppfyllde i de flesta medlemsstater inte det medelfristiga målet i stabilitets- och tillväxtpakten.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004301.EPS">

De offentliga finanserna behöver därför konsolideras ytterligare. Detta kommer att skapa det nödvändiga utrymmet för att bemöta en negativ konjunkturutveckling. Dessutom bör medlemsstaterna sträva efter att minska de offentliga finansernas sårbarhet för stigande räntor, göra offentliga utgifter och skatter mer tillväxt- och sysselsättningsvänliga och börja planera för de långsiktiga konsekvenser som en åldrande befolkning kommer att få för de offentliga finanserna.

Inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten har alla medlemsstater lämnat stabilitets- eller konvergensprogram som anger det medelfristiga målet med offentliga finanser nära balans eller i överskott och vägen till anpassningen mot detta mål. Under de första månaderna 1999 granskade rådet alla program och lämnade ett yttrande om dem. Medlemsstaterna uppmanas att genomföra följande finanspolitiska åtgärder under 1999 och framåt:

i) Att senast vid utgången av 2002 uppnå en situation med offentliga finanser som är nära balans eller visar överskott i enlighet med stabilitets- och konvergensprogrammen.

ii) Att mot bakgrund av den förväntade svaga och tillfälliga nedgången fullständigt uppfylla sina mål för de offentliga finanserna för 1999, och

iii) under förutsättning att den ekonomiska utvecklingen förlöper bättre än vad som förväntades i stabilitets- och konvergensprogrammen, från och med år 2000 så tidigt som möjligt genomföra de budgetära anpassningsåtgärder som anges i deras stabilitets- och konvergensprogram och i de fall programmen innehåller minimala anpassningsmål sträva efter mer ambitiösa mål och uppdatera stabilitets- respektive konvergensprogrammen i enlighet därmed.

Den offentliga sektorns finansiella sparande

(% av BNP)

Kalkyler i stabilitets- och konvergensprogramKälla:

kommissionen.

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

För att anpassningen av de offentliga finanserna skall vara effektiv måste hänsyn tas till varje medlemsstats särskilda ekonomiska, sociala och institutionella förhållanden. Utan att det får hota den nödvändiga pågående konsolideringsprocessen uppmanas medlemsstaterna i allmänhet att genomföra följande:

i) Förbättra ställningen för sina offentliga finanser genom återhållsamhet med utgifterna snarare än genom skattehöjningar. För att stärka konsolideringens trovärdighet och påverka den privata sektorns förväntningar i positiv riktning skulle det vara tillrådligt för medlemsstaterna att införa eller förstärka de mekanismer och institutioner som bidrar till kontrollen av utgifterna så att skatterna kunde sänkas utan att det äventyrar att en sund ställning för de offentliga finanserna uppnås eller upprätthålls.

ii) Förbättra de offentliga finansernas hållbarhet och effektivitet genom att vidta följande åtgärder:

a) Se över pensions-, hälso- och sjukvårdssystemen för att kunna hantera den finansiella belastning som de sociala utgifterna för en åldrande befolkning innebär och behovet av att påverka det framtida utbudet av arbetskraft, i enlighet med de alternativ som redan håller på att undersökas i medlemsstaterna.

b) I förekommande fall vända nedgången i de offentliga investeringarna. Unionen och medlemsstaterna bör i detta sammanhang styras av kommissionens handlingsplan i fyra punkter som överlämnades till Europeiska rådet vid dess möte i Wien.

c) Ge incitament att investera i humankapital och ordna den nödvändiga finansieringen av andra aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som förespråkas i riktlinjerna för sysselsättningen samtidigt som budgetsituationen beaktas.

d) Minska det totala skattetrycket och särskilt skattekilen på lågavlönade helst genom minskade utgifter eller genom att omfördela en del av skattetrycket till miljö-, energi- eller konsumtionsskatter. I syfte att öka sysselsättningseffekterna av ett minskat skattetryck på arbete och minskade indirekta arbetskraftskostnader uppmanas arbetsmarknadens parter, på deras olika ansvars- och handlingsplan, att binda sig för åtgärder som syftar till att förbättra villkoren för skapandet av nya arbetstillfällen och investeringar.

e) Öka skattesystemens effektivitet.

f) Ytterligare utveckla skattesamordningen i syfte att säkerställa att den inre marknaden fungerar smidigt och att skadlig skattekonkurrens undviks. Rådet avvaktar utgången av de pågående diskussionerna om mervärdesskattesystemet, energibeskattningen, bolagsbeskattningen och beskattningen av inkomst av sparande enligt slutsatserna från Europeiska rådet i Wien i december 1998.

I likhet med medlemsstaterna uppmanas även gemenskapen att fortsätta att upprätthålla en sträng budgetdisciplin. Denna disciplin måste tillämpas på alla utgiftsområden i budgetplanerna samtidigt som det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin och ett förbättrat budgetförfarande respekteras.

2.4. Lämplig löneutveckling

I enlighet med vad som betonas i Amsterdamresolutionen om tillväxt och sysselsättning är arbetsmarknadens parter - på nationell, regional, bransch- eller ännu lägre nivå beroende på deras respektive traditioner - ansvariga för att förena hög sysselsättning med lämpliga löneavtal och för att upprätta en lämplig institutionell ram för lönebildningen, i förekommande fall med stöd från offentliga myndigheter. I EMU, med dess gemensamma valuta, kommer kopplingen mellan löner och sysselsättning att bli tydligare och starkare.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004601.EPS">

Lönekostnadsutvecklingen i medlemsstaterna bör tillåtas spegla olika ekonomiska situationer och arbetsmarknadsläget. Regeringarna kan skapa de rätta ramvillkor som underlättar förhandlingarna mellan parterna på arbetsmarknaden. För att löneutvecklingen skall bidra till en sysselsättningsvänlig politik bör arbetsmarknadens parter fortsätta att följa en ansvarsfull kurs och sluta löneavtal i medlemsstaterna som överensstämmer med följande allmänna principer som återfinns i tidigare allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken:

i) De nominella löneökningarna i medlemsstaterna måste vara förenliga med prisstabilitet. Inom euroområdet kommer därmed de aggregerade löneökningarna att kunna förenas med prisökningar som hålls inom ramen för Europeiska centralbankens prisstabilitetsmål.

ii) Reallöneökningarna i förhållande till ökningen i arbetsproduktivitet bör där så krävs även ta hänsyn till behovet av att stärka och därefter upprätthålla lönsamheten för kapacitetshöjande och sysselsättningsskapande investeringar. Detta innebär att utrymmet för reallöneökningar minskas i länder där arbetsproduktivitetens generella tillväxt håller på att avmattas. Närmare bestämt bör en minskning av arbetstiden inte leda till en ökning av de reala arbetskostnaderna per enhet. För att den förbättrade lönsamheten skall leda till högre investeringar i gemenskapen är det väsentligt att skapa en investeringsvänlig situation för efterfrågeutveckling, arbetsmarknadsvillkor, beskattning och regelverket.

iii) För att förbättra anställbarheten bör löneavtalen ta bättre hänsyn till skillnader i produktivitetsnivå beroende på kvalifikationer, färdigheter och geografiska områden.

iv) Det kommer särskilt inom euroområdet att vara av avgörande betydelse att undvika att nominella och reala löner i olika länder och regioner konvergerar innan produktiviteten gjort det. Därför bör man försöka undvika löneefterbildningseffekter. Skillnader i arbetskraftskostnader mellan medlemsstaterna bör fortsätta att spegla avvikelserna i arbetsproduktiviteten.

För att uppnå de önskvärda resultaten kommer det att vara väsentligt med en effektiv dialog på alla lämpliga nivåer. Utfallen bör gemensamt bedömas från tillväxt- och sysselsättningssynpunkt.

3. Övergripande och samordnade ekonomiska reformer

Strukturreformer är av central betydelse för att stimulera den ekonomiska tillväxten, förbättra produktiviteten, öka framtidstron i den privata sektorn och främja sysselsättningen i Europeiska unionen. Strukturreformer kommer att öka förmågan att hantera globalisering, miljöproblem och teknisk utveckling. De är även väsentliga för att den ekonomiska och monetära unionen skall bli en framgång. Med bättre fungerande marknader kommer tillväxtpotentialen att öka för de europeiska ekonomierna. Det krävs också ekonomiska reformer för att öka sysselsättningen och väsentligt sänka strukturarbetslöshets-nivån i Europa. Eftersom penningpolitiken anpassas till att upprätthålla prisstabiliteten i euroområdet som helhet ökar behovet av att säkerställa att produkt- och arbetsmarknaderna är tillräckligt flexibla för att reagera smidigt på länderspecifika ekonomiska förändringar. Att både på nationell nivå och EU-nivå öppna marknaderna för konkurrens innebär lägre priser för konsumenterna och effektivare produktion. Att släppa in nya företag på marknaderna underlättar innovation och överföring av ny teknik, vilket kommer att generellt öka produktions- och sysselsättningsnivån.

Reformer håller på att genomföras i alla delar av EU, men de är ofta inte tillräckligt omfattande och framstegen varierar fortfarande mycket mellan olika politikområden och medlemsstater. Framstegen är i allmänhet relativt tillfredsställande på varu- och kapitalmarknaderna, medan mycket återstår att göra på marknaderna för tjänster, inklusive finansiella tjänster, samt arbetsmarknaderna.

Medlemsstaterna bör därför på ett öppet sätt genomföra riktlinjerna för sysselsättning och använda Cardiffprocessen för ekonomiska reformer för att öka konkurrensen, öka takten i genomförandet av ändringar i regelverken och förbättra den inre marknadens funktionssätt. Det är av särskild vikt att reformera befintliga mekanismer och strukturer på ett sätt att de som är utan jobb och potentiella företagare får det lättare att komma in på arbets- och produktmarknaderna.

Öppna och konkurrenskraftiga internationella markrader är mycket viktiga drivkrafter när det gäller tillväxten, välståndet och stabiliteten i gemenskapen. Gemenskapen bör försöka att ytterligare liberalisera handeln i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Wien.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004701.EPS">

3.1. Effektivare produktmarknader (varu- och tjänstemarknader)

EU:s produktmarknader är relativt integrerade och fungerar tämligen bra tack vare programmet för den inre marknaden. Prisskillnaderna mellan medlemsstaterna och mellan EU och Förenta staterna tyder dock på att det finns utrymme för förbättringar. Ändringar i regelverken är en annan hörnsten i arbetet för att förbättra produktmarknadernas funktion. Ändringar i regelverken består i att förbättra bestämmelsernas kvalitet, vilket kan, men inte behöver, innebära avregleringar. I syfte att uppnå dessa mål uppmanas medlemsstaterna att vidta följande åtgärder:

i) Inremarknads- och konkurrenspolitiken bör tillämpas strikt och noga övervakas. En effektivare tillämpning av inremarknadsbestämmelserna bör säkerställas, särskilt på områdena för offentlig upphandling och tekniska standarder, genom förnyade åtaganden från de offentliga myndigheterna. Man bör målmedvetet fortsätta arbetet med att lösa de frågor som uppstår i samband med begränsningar av parallellhandel vilket leder till högre priser.

ii) När det gäller statligt stöd måste kommissionen hålla sträng kontroll över detta och medlemsstaterna underkasta sig rigorös självdisciplin.

iii) Ändringar i regelverken bör fortsätta och trappas upp i telekommunikations-, transport- och energisektorerna i syfte att öka konkurrensen bland tjänsteleverantörerna. De fördelar i form av lägre priser och/eller högre kvalitet som liberaliseringen ger upphov till kommer utan dröjsmål att överföras till konsumenterna och användarna inom näringslivet på grund av ökad konkurrens och kommer också att innebära ett stöd för sådana initiativ som informationssamhället och elektronisk handel. Dessa ändringar i regelverken kommer att skapa nya investeringstillfällen och nya jobb.

iv) Det rättsliga klimatet och viljan att ändra i regelverken har förbättrats men ytterligare framsteg bör göras, särskilt för små och medelstora företag. Förfarandena och de administrativa dröjsmålen vid start av nya företag bör förenklas respektive minska. Medlemsstaterna bör ställa upp mål och ange tidsfrister för sina ansträngningar i detta hänseende. Dessutom bör de bestämmelser som gäller konsumentskyddet förbättras ytterligare och efterlevas bättre.

v) Mervärdesskattesystemen bör ytterligare revideras och förenklas för att säkerställa att de är anpassade till den inre marknaden.

vi) Fler framsteg bör göras för att undvika skadlig skattekonkurrens i linje med slutsatserna från Europeiska rådet i Wien.

vii) Medlemsstaterna bör också lägga större vikt vid miljödimensionen i den ekonomiska politiken. Främjandet av miljövänlig teknik och användning av marknadsbaserade instrument skulle kunna bidra till en mer hållbar utveckling. En sund miljöpolitik skulle också medföra sådana fördelar som högre tillväxt och högre sysselsättning.

3.2. Mer integrerade och djupare kapitalmarknader

Trots avsevärda framsteg fortsätter skillnaderna mellan såväl nationella bestämmelser som skattesystem att innebära en uppsplittring av EU:s kapitalmarknad. Eurons införande skapar förutsättningar för en enda stor kapitalmarknad och innebär därför ytterligare ett incitament för att öka öppenheten och avlägsna dessa återstående hinder. Djupare och bättre fungerande marknader för riskkapital skulle, genom att göra det lättare att få tillgång till kapital via aktiemarknaden och genom en mer utvecklad riskkapitalverksamhet, göra det lättare för små och medelstora företag att expandera samt främja forskning, utveckling och innovation, vilket skulle leda till starkare tillväxt i våra ekonomier och fler och bättre jobb. Medlemsstaterna uppmanas därför att vidta följande åtgärder:

i) Att samordna sina insatser för att minska skillnaderna mellan nationella bestämmelser och skattesystem, men samtidigt bevara överensstämmelsen med nationella krav i fråga om tillsyn och skattekrav.

ii) Att tillse i förekommande fall att ytterligare krav från värdlandets sida endast gäller sådana finansiella tjänster som erbjuds konsumenterna och inte dem som erbjuds professionella investerare. Detta ställer krav på en politik som skiljer mellan konsumenter och dem som agerar yrkesmässigt.

iii) Att tillse att befintliga nationella regler om "det allmänna bästa", vilka syftar till att säkerställa skydd för konsumenterna och främja gränsöverskridande affärsverksamhet, tillämpas på ett öppet och proportionellt sätt i enlighet med kommissionens meddelande "Finansiella tjänster: att skapa en handlingsram".

iv) Att främja risktagande och innovation i Europa. Med anledning därav följa upp handlingsplanen för riskkapital, vilket skulle underlätta såväl tillgången till riskkapital för små och medelstora företag som tillgången till kapital för forskning, utveckling och innovation för samtliga företag.

3.3. Bättre fungerande arbetsmarknader

Arbetsmarknadernas funktionssätt inom EU kan i hög grad förbättras och verkligen bidra till att minska den höga arbetslösheten. Problemen skiljer sig dock mycket mellan medlemsstaterna, mellan regioner inom medlemsstaterna samt mellan olika kategorier av arbetskraft. Dessa skillnader pekar i riktning mot vissa slutsatser, nämligen i) skillnaderna mellan medlemsstaterna tyder på att länder som kommit längst när det gäller strukturella reformer samtidigt som de fört en sund makroekonomisk politik, har lyckats förbättra sitt sysselsättningsläge, ii) skillnaderna i regional arbetslöshet inom flera länder understryker nödvändigheten av att i dessa länder ta hänsyn till produktivitetsskillnader i fråga om kvalifikationer, färdigheter och geografiska områden vid kollektiva förhandlingar och behovet att öka arbetskraftens rörlighet, och iii) den särskilt höga arbetslösheten i vissa arbetskraftskategorier (lågkvalificerade, kvinnor och ungdomar) avspeglar inte bara beteendemönstret när det gäller arbetskraftsutbudet och rekrytering, inklusive de facto - diskriminering, utan också den höga kostnaden för vissa kategorier av arbetskraft (särskilt lågkvalificerade arbetstagare) och de inadekvata yrkeskvalifikationerna.

>PIC FILE= "L_1999217SV.004901.EPS">

I syfte att angripa dessa problem bör den integrerade fyrdelade strategi som anges i riktlinjerna för sysselsättning snabbt och öppet genomföras fullt ut. Medlemsstaterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt följande punkter:

i) Politiken bör ha effekt på såväl efterfrågan som utbudet av arbetskraft genom att det förebyggande tillvägagångssättet i riktlinjerna för sysselsättning tillämpas och genom att minska skillnaderna mellan könen. Detta bör inkludera höjning av den enskildes anställbarhet, särskilt genom tillgång till arbetsmarknadsutbildning, teoretisk utbildning och livslångt lärande, lägre skatter, särskilt för lågavlönad arbetskraft, och en granskning av bidragsperiodernas längd och kriterierna för att vara bidragsberättigad i kombination med en aktiv politik för att integrera de arbetslösa i arbetslivet. I enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Wien bör det, när så är lämpligt, införas konkreta nationella mål och tidsfrister i de nationella handlingsplanerna för sysselsättning.

ii) Skatte- och bidragssystemen bör, i förekommande fall, ses över och anpassas så att de aktivt främjar anställbarhet och skapande av sysselsättning. Överföringen av pensionsrättigheter bör förbättras så långt det är möjligt för att vidmakthålla arbetskraftens rörlighet över sektors- och regionsgränserna i EU. En lämplig balans bör uppnås mellan ekonomisk effektivitet och social integration. Överföring av arbetslösa till dyra och passiva bidragssystem bör undvikas.

iii) Arbetsmarknadens parter bör uppmuntras att lägga upp arbetet på ett modernare sätt, vilket inbegriper flexibla och årsbaserade arbetstidssystem. Eventuella generella arbetstidsförkortningar måste förhindra en ökning av arbetskostnaderna per enhet och ta hänsyn till framtida behov av ett ökat arbetskraftsutbud. Satsningar på att öka kvinnornas deltagande i arbetslivet och uppmuntra människor att kombinera karriär och familjeliv bör fullföljas.

II. LÄNDERSPECIFIKA RIKTLINJER FÖR DEN EKONOMISKA POLITIKEN

1. Belgien

Den ekonomiska tillväxten i Belgien kommer under 1999 att minska till ungefär sin trendmässiga nivå, vilket dock bör vara tillräckligt för att åstadkomma en ytterligare gradvis minskning av arbetslösheten.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Eventuella risker för att det mål på 6 % av BNP för det primära överskottet som anges i budgeten för år 1999 inte kommer att uppnås bör elimineras med korrigerande åtgärder i rätt tid, så att målet på 1,3 % av BNP för det totala offentliga underskottet kan uppfyllas.

- De reala primära utgifterna under innevarande och kommande år bör noga övervakas så att deras årliga tillväxttakt fortfarande överensstämmer med det primära överskottsmålet på 6 % av BNP. I stabilitetsprogrammet föreskrivs det en årlig ökning av de reala primära utgifterna på 1,5 %.

- Ett primärt överskott på 6 % av BNP bör upprätthållas under de kommande åren och det totala offentliga underskottet bör minskas i enlighet med det belgiska stabilitetsprogrammet för att säkerställa en kontinuerlig och snabb minskning av den offentliga skuldkvoten.

- Inom ramen för de belgiska institutionella förhållandena vore det önskvärt om det "samarbetsavtal" som 1996 undertecknades mellan den federala regeringen, regionerna och gemenskaperna, kunde förnyas från och med år 2000 i syfte att säkerställa samordningen av finanspolitiken under den period som omfattas av stabilitetsprogrammet.

Produkt- och kapitalmarknaderna

De belgiska myndigheterna har tagit viktiga steg för att liberalisera produkt- och kapitalmarknaderna och för att främja konkurrensen. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Trots att det skett kontinuerliga framsteg sedan november 1997 kan Belgiens resultat när det gäller att genomföra direktiven om den inre marknaden fortfarande förbättras, särskilt på telekommunikations- och transportområdet.

- Liberaliseringen av nätverksamheterna (telekommunikationer, posttjänster, energi och transporter) ligger allmänt sett i fas med kraven i gemenskapslagstiftningen. Om dessa marknader öppnades ytterligare skulle det innebära lägre priser för företagen och konsumenterna.

Arbetsmarknaden

Den belgiska arbetsmarknaden kännetecknas av en bestående hög långtidsarbetslöshet och en relativt låg sysselsättningsgrad. Arbetsmarknadspolitiken domineras fortfarande av en överbetoning av inkomstbevarande åtgärders betydelse. Tendensen mot en mer aktiv politik förstärktes i och med 1998 års nationella handlingsplan för sysselsättning. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- Även om det görs ansträngningar för att aktivera de arbetslösa, med särskild inriktning på lågkvalificerade arbetstagare och ungdomar, behöver det göras mer, särskilt för arbetslösa vuxna.

- För att skapa incitament att delta i de aktiva åtgärderna och ta erbjudanden om nya jobb bör de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kombineras med en översyn av bidragens varaktighet och en ingående granskning av vilka arbetslösa som kan stå till arbetsmarknadens förfogande.

- Lagstiftningen om anställningsskydd i Belgien anses vara relativt sträng beträffande tjänstemän. Denna fråga bör ägnas större uppmärksamhet eftersom en mer flexibel lagstiftning på detta område troligen skulle förbättra den belgiska arbetsmarknadens funktionssätt.

- Mot bakgrund av de betydande skillnaderna i regional arbetslöshet är det önskvärt att tillåta användning av "öppningsbestämmelser" så att löneförhandlingarna bättre kan avspegla lokala arbetsmarknadsvillkor eller företagens ekonomiska ställning.

2. Danmark

Den ekonomiska tillväxttakten i Danmark kommer troligen att sjunka under sin trendmässiga nivå under 1999 eftersom den ekonomiska aktiviteten ligger nära kapacitetstaket och som en reaktion på statliga kontra-cykliska åtgärder. Arbetslösheten kommer sannolikt att stabiliseras på sin redan låga nivå.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Vid genomförandet av finanspolitiken bör målsättningen vara att upprätthålla ett kraftigt offentligt överskott 1999 - i linje med det planerade överskottet på 2,5 % av BNP - genom att strikt följa utgiftsmålen, särskilt beträffande de lokala och regionala myndigheterna.

- På medellång sikt bör ansträngningarna att minska snedvridningarna i skattesystemet, (bl.a. i det s.k. Whitsunpaketet) bör fortsätta och tillåtas leda till resultat.

Produkt- och kapitalmarknaderna

De danska myndigheterna har åstadkommit betydande framsteg med strukturreformerna på ett antal marknader. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Det finns tecken på bristande konkurrens (höga priser, höga koncentrationsgrader, höga marginaler och låg utländsk penetreringsgrad) i vissa sektorer, vilket ställer krav på en striktare och kraftfullare tillämpning av de befintliga bestämmelserna.

- Den offentliga sektorn är jämförelsevis stor i Danmark, vilket betyder att myndigheternas ansträngningar att öka dess effektivitet genom att införa konkurrensutsatt anbudsinfordran vid offentliga inköp är särskilt lämpliga.

- Betydande framsteg har uppnåtts med att avreglera nätverksamheterna. De reformer i syfte att ytterligare liberalisera elsektorn som det nyligen nåtts överenskommelse om bör genomföras utan dröjsmål.

- Även om liberaliseringen av affärernas öppettider redan resulterat i ökad sysselsättning, bör den ses över ytterligare.

Arbetsmarknaden

Danmark har en hög sysselsättningsgrad och en låg arbetslöshet. Landet tillhör den grupp medlemsstater i vilka genomförandet av omfattande strukturreformer, särskilt på arbetsmarknaden, har lett till tydliga positiva resultat. Reformer bör icke desto mindre särskilt inriktas på följande områden:

- Med tanke på att en relativt stor del av den aktiva befolkningen får sin försörjning från bidrag och att arbetskraftsutbudet behöver ökas är det viktigt att den senaste tidens reformer, inklusive reformen av systemet för förtidspension, genomförs fullt ut och noga följs upp i syfte att utvärdera huruvida incitamenten att ta arbete eller fortsätta att arbeta är tillräckliga.

- Den senaste skattereformen som bland annat syftade till att minska skattetrycket på låga inkomster och att öka incitamenten bör utvärderas i avsikt att eventuellt gå vidare, eftersom skattekilen på arbete fortfarande är hög.

- De olika bestämmelserna om tjänstledighet bör ses över mot bakgrund av behovet av att öka arbetskraftsutbudet.

3. Tyskland

Den ekonomiska avmattningen i Tyskland 1999 förefaller att vara mer uttalad än i de flesta andra medlemsstater på grund av att landet allmänt sett är mer utsatt för en svagare världshandel och på grund av vissa specifika inhemska faktorer, såsom fortgående och genomgripande strukturell anpassning i de nya tyska delstaterna. Detta innebär att det finns en risk för att den nedåtgående trenden för arbetslösheten bryts.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Vid genomförandet av finanspolitiken under 1999 bör målet på 2 % av BNP för det offentliga underskottet iakttas. Detta bör vara möjligt genom en strikt utgiftskontroll.

- Om ekonomins förväntade uppgång år 2000 blir större än förväntad i Tysklands stabilitetsprogram, bör detta användas för att göra snabbare framsteg mot det medelfristiga mål för underskottet som anges i programmet.

- Den vägledande principen för den planerade skattereformen, dvs. att sänka skattesatserna samtidigt som skatteunderlaget breddas, är lämplig. För att maximera dess positiva effekter bör reformen leda till en faktisk förenkling av skattelagstiftningen.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Det finns tecken på att de tyska produktmarknadernas funktionssätt håller på att förbättras. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Tyskland har sedan november 1997 gjort betydande framsteg med att slutföra det lagstiftningsarbete som krävs för att genomföra bestämmelserna om den inre marknaden. Ytterligare framsteg kan dock göras på området för offentlig upphandling.

- Det statliga stödets nivå har tidigare ökat som en följd av återföreningen, men har senare minskat. Denna process bör fortsätta, särskilt vad avser branschstöd.

- Det har gjorts betydande framsteg med att liberalisera nätverksamheterna, vilket lett till lägre priser. En liknande insats bör övervägas för andra tjänster, vilket inbegriper detaljhandelns öppettider på grundval av utvärderingen av den avreglering som genomfördes 1996.

- Registreringsförfarandena för att starta små och medelstora företag har förenklats och blivit snabbare. Det förefaller möjligt att göra förfarandena ännu snabbare.

Arbetsmarknaden

Den tyska arbetsmarknaden har under de senaste fem åren kännetecknats av svag sysselsättningstillväxt. Arbetslösheten i den östra delen av landet är nästan dubbelt så hög som i den västra delen. De aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har traditionellt varit inriktade på att främja yrkesträning och yrkesutbildning, sysselsättningsskapande åtgärder, strukturanpassningsåtgärder samt rehabiliteringsåtgärder, samtidigt som den offentliga arbetsmarknadsmyndigheten håller på att förstärkas ytterligare. Tyngdpunkten i 1998 års nationella handlingsplan för sysselsättning ligger på anställbarhet genom ytterligare utveckling av det framgångsrika varvade lärlingssystemet samt genom åtgärder till förmån för missgynnade ungdomar. Reformerna bör följaktligen framför allt inriktas på följande områden:

- Betoningen av aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kompletteras med en översyn av bidrags- och understödssystemen i syfte att säkerställa tillräckliga incitament för alla grupper att delta i arbetsmarknadsutbildning och att ta arbete.

- Regeringens beslut att sänka de indirekta arbetskraftskostnaderna - finansierat genom ökad energibeskattning - och inkomstskatterna för framför allt låginkomsttagarna och finansiera detta genom höjda energiskatter välkomnas. Dessa ansträngningar bör fortsätta i syfte att ytterligare minska arbetskraftskostnaderna i den nedre delen av löneskalan samtidigt som behovet av finanspolitisk konsolidering iakttas. Anställningsskyddslagstiftningen för små och medelstora företag bör granskas med avseende på dess effekter på skapandet av nya arbetstillfällen.

4. Grekland

Den ekonomiska tillväxten i Grekland har varit snabb de senaste åren och en eventuell avmattning under 1999 kommer sannolikt att vara måttlig. Arbetslösheten förväntas minska gradvis.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Det mål som anges i budgeten för det offentliga underskottet för 1999 på 1,9 % av BNP bör uppnås. Den föreslagna omstruktureringen av de offentliga utgifterna till förmån för investeringar bör genomföras effektivt.

- För att bidra till att dämpa inflationsförväntningarna bör budgeten för år 2000 syfta till en ytterligare minskning av underskottet, vilket underlättas av att de primära löpande utgifternas andel av BNP minskar. Tydliga och bindande normer för att säkerställa att utgifterna begränsas bör följas även i fortsättningen.

- Samtidigt bör de grekiska myndigheterna fortsätta sina ansträngningar att enligt den skattelag som nyligen antogs öka skattesystemets effektivitet genom att bekämpa skatteplanering och skattefusk. Den offentliga sektorn bör ytterligare kraftfullt reformeras. Särskilt omstruktureringen och privatiseringen av de offentligt ägda företagen bör genomföras som planerat.

Privatiseringsintäkterna bör användas till att bidra till en snabb minskning av den offentliga skuldkvoten.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Grekland har de senaste åren försökt liberalisera sin ekonomi. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- De grekiska myndigheterna bör förbättra genomförandet av inremarknadslagstiftningen, där de lyckats sämre än genomsnittet, särskilt vad gäller offentlig upphandling.

- För att öka produktiviteten bör strategin att omstrukturera ledningen i statsägda företag åtföljas av ihärdiga ansträngningar att privatisera.

- Även om omfattningen av nyföretagandet inger hopp, skulle en ytterligare minskning av den administrativa bördan för att registrera ett nytt företag kunna stimulera företagande. Det vore önskvärt att detta åtföljdes av en strategi för att vidareutveckla riskkapitalmarknaderna, eftersom grekiska små och medelstora företag finner det svårt att säkerställa finansiering. Planen för aktiebörsens utbyggnad så att handel i små och dynamiska företags aktier kan inledas under 1999 är ett betydelsefullt steg i strategin att hjälpa grekiska små och medelstora företag att säkerställa sin finansiering.

- Även om de åtgärder som nyligen vidtagits för att stimulera företagen att öka sina investeringar i FoU från dess nuvarande låga nivå inger hopp, bör ytterligare åtgärder i denna riktning övervägas.

Arbetsmarknaden

Den grekiska arbetsmarknaden kännetecknas av låg sysselsättningsgrad, stagnerande arbetslöshet och hög långtidsarbetslöshet. En arbetsmarknadsreform som syftar till att öka flexibiliteten trädde i kraft förra året. Genom lagen infördes nya typer av anställningsavtal, flexibla arbetstider och privata arbetsförmedlingar. Av 1998 års handlingsplan för sysselsättning och genomföranderapporten att döma verkar det som att en mer allmän sysselsättningssstrategi har utarbetats för att angripa dessa problem. Särskilda ansträngningar har gjorts för att försöka lösa de svåra problem som drabbar unga människor samt kvinnor, vilket är två grupper med hög arbetslöshet. Reformerna bör därför särskilt koncentreras på följande områden:

- Det förebyggande inslaget i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör förstärkas. Ansträngningarna att reformera utbildningssystemen i syfte att bättre beakta produktions-systemets behov bör fortsätta.

- Användningen av nya typer av deltidsavtal och mer flexibla arbetstider bör uppmuntras.

5. Spanien

Tillväxten i den spanska ekonomin förväntas vara hög och ligga över dess trendmässiga värde under 1999, även om den blir något lägre än under de föregående åren. En ytterligare betydande minskning av den fortfarande mycket höga arbetslösheten förväntas ske.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Genomförandet av finanspolitiken under 1999 bör säkerställa att målet för det offentliga underskottet på 1,6 % av BNP uppnås. Om nödvändigt bör detta ske genom en ytterligare åtstramning av de primära löpande utgifterna, vilket underlättas av det bättre än väntade utfallet 1998 och potentialen för större besparingar i räntebetalningarna.

- I budgeten för år 2000 bör de mål och den strategi som anges i stabilitetsprogrammet bekräftas, d.v.s. ett underskott på 1 % av BNP som grundar sig på att de primära löpande utgifterna begränsas. Detta kommer att ge utrymme för att stärka de offentliga investeringarna, vilket är nödvändigt med tanke på Spaniens behov av att komma ikapp övriga EU-länder. Om tecken på överhettning skulle uppstå bör finanspolitiken stramas åt.

- Kontrollen över de offentliga utgifterna bör förstärkas genom den planerade reformen av den nationella budgetlagen. Mot bakgrund av de regionala regeringarnas ökande betydelse på många utgiftsområden bör den existerande interna stabilitetspakten mellan regionerna och staten övervakas noga och respekteras fullt ut.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Den senaste tiden har Spanien gjort allvarliga försök att förbättra produktmarknadernas funktionssätt. Ytterligare ansträngningar är dock nödvändiga på följande områden:

- Trots att framsteg gjorts med att genomföra inremarknadslagstiftning under 1997 och 1998 är ytterligare förbättringar fortfarande nödvändiga, särskilt på transportområdet.

- En stor andel av det statliga stödet utanför jordbrukssektorn ges i form av sektorspecifikt stöd. Sådant stöd bör minskas.

- Genom reformerna av regelverket har mycket gjorts för att avreglera telekommunikations-, elektricitets-, gas- och luftfartssektorn. En liknande ansträngning bör göras i detaljhandeln.

- Den administrativa bördan på spanska företag är stor, både vad gäller antalet förfaranden och tidsåtgången vid registrering av företag. Åtgärder bör vidtas för att åtgärda denna situation.

- Lagen för främjande av industriell innovation, som den spanska regeringen håller på att utarbeta för att stimulera industriell innovation, är särskilt välkommen med tanke på den nuvarande låga andelen FoU-utgifter.

- Även om privatiseringar och avregleringar har varit betydelsesfulla och kan medge en effektivitetsökning på varu- och tjänstemarknaden, bör konkurrenspolitiken stärkas för att säkerställa att de uppnådda fördelarna fullt ut kommer konsumenterna till godo.

Arbetsmarknaden

Trots att arbetslösheten sjönk med mer än 2 procentenheter under 1998 till en nivå på 18,7 % har Spanien ett av de svåraste utgångslägena av alla medlemsstater. Utöver hög ungdoms-, långtids- och kvinnoarbetslöshet, lider den spanska arbetsmarknaden av låg sysselsättningsgrad, lågt kvinnodeltagande och låg andel av deltidsarbete. 1998 års handlingsplan för sysselsättning utgör ett betydande steg i riktning mot aktivering och förebyggande. En ny lag som nyligen infördes bör dessutom göra deltidsarbete attraktivare för arbetsgivare och arbetstagare, medan det nationella sysselsättningsinstitutets nya decentraliserade ledningsmodell kommer att bidra till att förbättra anställbarheten. Förhandlingsstrukturer har skapats för att aktivt involvera arbetsmarknadens parter i arbetet med att fastställa och genomföra sysselsättningspolitiska åtgärder. Som en följd av detta bör reformer särskilt inriktas på följande områden:

- Den höga långtids- och ungdomsarbetslösheten gör det nödvändigt att gå från passiva till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, med särskild betoning på investeringar i yrkesutbildning och utbildning för att öka humankapitalet och anpassningsförmågan i enlighet med det nationella handlingsprogrammet för sysselsättning.

- Ansträngningar som ligger i linje med den nyligen genomförda reformen av inkomstskattesystemet och som syftar till att minska skattekilen bör, i kombination med ytterligare reformer av pensionssystemet i syfte att motverka tidig pensionering, skapa ytterligare incitament på arbetsmarknadens utbudssida, samtidigt som det bidrar till att säkerställa att den sociala tryggheten består i Spanien.

- De överenskommelser som nyligen träffats med arbetsmarknadens parter om att minska kostnaden i samband med avskedande av personal bör stärkas för att minska den relativa förekomsten av tillfälliga avtal, samtidigt som deltidsarbete ökas, vilket leder till att arbetsmarknaden får ökad flexibilitet.

- Slående regionala skillnader vad gäller arbetslösheten antyder att arbetsmarknadens parter bör se över lönebildningssystemen i syfte att anpassa löneutvecklingen till produktivitetsskillnader på geografisk nivå, sektorsnivå och företagsnivå.

6. Frankrike

Den ekonomiska tillväxten i Frankrike kommer under 1999 att avta till ungefär sitt trendmässiga värde. Arbetslösheten förväntas minska ytterligare, om än i långsammare takt.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Vid genomförandet av finanspolitiken 1999 bör målet för det offentliga underskottet på 2,3 % av BNP uppnås. Detta tvingar den franska regeringen att respektera fastställda utgiftsmål.

- De offentliga utgifterna under 1999 och efterföljande år bör strikt begränsas och varje avvikelse måste korrigeras. Särskilt de sociala utgifterna bör noga övervakas. Regeringen bör snabbt tillkännage åtgärder som leder till att de utgiftstak som anges i stabilitetsprogrammet varaktigt iakttas.

- Den förväntade förbättringen av den ekonomiska aktiviteten år 2000 och därefter bör användas till att försöka uppnå det medellångsiktiga målet för underskottet enligt det gynnsamma scenariot i Frankrikes stabilitetsprogram.

Produkt- och kapitalmarknaderna

De franska myndigheterna har gjort ansträngningar för att avreglera och främja konkurrensen på produkt- och kapitalmarknaderna. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Trots kontinuerliga förbättringar sedan november 1997 skulle Frankrike fortfarande kunna förbättra genomförandet av inremarknadsdirektiv, särskilt när det gäller telekommunikationer.

- Den stora andelen av statligt stöd utanför jordbrukssektorn som under senare år har gått till undsättning och omstrukturering av ett antal företag som mött speciella svårigheter bör minskas. Som de franska myndigheterna själva rekommenderar i sin rapport om de franska ekonomiska reformerna bör allmänna åtgärder för att förbättra företagens anpassnings- och innovationsförmåga starkare betonas.

- Även om liberaliseringen av nätverksamheterna i allmänhet håller jämna steg med kraven i gemenskapslagstiftningen, skulle snabbare framsteg kunna göras, särskilt i energisektorn.

- De åtgärder som redan vidtagits för att förenkla formaliteter och uppmuntra innovation bör övervakas noga och ansträngningar på dessa områden fortsätta.

Arbetsmarknden

Sysselsättningsgraden är relativt låg, särskilt för arbetstagare i åldern 55 år och däröver. Arbetslösheten, inklusive ungdomsarbetslösheten, är högre än EU:s genomsnitt. De reformer som nyligen genomförts har ökat den ekonomiska tillväxtens sysselsättningsinnehåll genom en bra kombination av aktiva och förebyggande åtgärder. I 1998 års nationella handlingsprogram för sysselsättningen behandlas tydligt förebyggandet av ungdomsarbetslöshet, liksom integrationen av de långtidsarbetslösa. Det finns viktiga program för skapande av arbetstillfällen, särskilt i den framväxande sektorn för samhällstjänster. Nya initiativ för livslångt lärande diskuteras. Till följd av detta bör reformer särskilt inriktas på följande områden:

- Den ökade betoningen på aktiva arbetsmarknadsåtgärder i 1998 års handlingsplan för sysselsättningen bör backas upp av en översyn av både arbetslöshetsersättningssystemet (krav på att ta tillgängliga arbeten) och lagarna om anställningsskydd. En sådan översyn bör syfta till att undanröja hindren för att ta tillgängliga arbeten, uppmuntra till deltagande i aktiva arbetsmarknadsåtgärder och förbättra incitamenten för att skapa arbetstillfällen.

- Förutsatt att budgetutrymme skapas bör den nyligen inledda politiken med skattesänkningar i den nedre änden av löneskalan och främjandet av arbetstillfällen i vissa tjänstesektorer fortsätta.

- En viktig reform av den franska arbetsmarknaden är det gradvisa införandet av en arbetsvecka på 35 timmar. Huvuddelen av genomförandet återstår. Särskild uppmärksamhet bör ägnas att undvika en ökning av arbetskraftskostnaderna och att införa mer flexibilitet beträffande arbetets uppläggning och arbetstiderna (beräkning av arbetstiden på årsbasis).

7. Irland

Tillväxten i Irlands ekonomi förväntas vara fortsatt mycket snabb under 1999, låt vara inte riktigt lika snabb som under de två föregående åren. Arbetslösheten bör minska ytterligare i avsevärd takt.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Eftersom de offentliga finanserna redan uppvisar ett stort överskott, är den största finanspolitiska utmaningen att säkerställa stabilitet. Om tecken skulle uppstå på att löneinflationen fortsätter att öka bör det finnas en beredskap på att använda finanspolitiken för att strama åt ekonomin på lämpligt sätt.

- Den offentliga konsumtionens ökningstakt bör i enlighet med stabilitetsprogrammet kontinuerligt minskas från den volymökning på uppskattningsvis 5 % som ägde rum 1998 till 2 % 2001.

Produkt- och kapitalmarkaderna

Reformer av produkt- och kapitalmarknaderna är viktiga inslag i regeringens ekonomiska strategi. Ytterligare ansträngningar är emellertid fortfarande nödvändiga:

- Irland bör öka takten i arbetet med att genomföra inremarknadslagstiftningen, särskilt i transportsektorn.

- Konkurrensmyndigheten bör ges befogenhet att direkt säkerställa att artiklarna 85 (företagssammanslutningar) och 86 (missbruk av dominerande ställning) i EG-fördraget följs.

- Liberaliseringen och reformerna av regelverket i de irländska nätverksamheterna följer i allmänhet utvecklingen av EU-lagstiftningen. Telekommunikations-, elektricitets- och gassektorerna samt inrikes och utrikes transporter domineras av statsägda företag. Telecom Eireann håller på att delprivatiseras i år. Liknande initiativ för att främja konkurrensen i dessa sektorer bör övervägas.

- Tillgången på riskkapital i Irland är begränsad. Detta utgör ett allvarligt hinder för irländska små och medelstora företag, särskilt i startskedet. Sedan 1995 görs dock förbättringar av riskkapitalmarknaden och ansträngningarna i denna riktning bör fortsätta. FoU-utgifterna är också låga. Åtgärder bör därför även i fortsättningen vidtas för att skapa incitament som främjar riskkapital och lokal FoU och regeringen bör fortsättta att överväga att mer helhjärtat delta i arbetet med att öka Irlands FoU-satsningar.

Arbetsmarknaden

Irland har gjort betydande framsteg både när det gäller att öka sysselsättningsgraden och att minska arbetslösheten, som mer än halverats på fyra år. I 1998 års handlingsplan för sysselsättning läggs störst tonvikt vid anställbarhet och aktiva åtgärder tillmäts stor betydelse. För att lösa problemet med långtidsarbetslöshet omfattas unga arbetslösa och äldre arbetstagare av särskilda förebyggande åtgärder, samtidigt som ett klart åtagande har gjorts för att öka de långtidsarbetslösas deltagande i vidareutbildning från 11 till 20 %. På grund av sådana åtgärder, men särskilt till följd av den senaste tidens snabba ekonomiska tillväxt, låg Irlands arbetslöshet i slutet av 1998 långt under genomsnittet för EU, medan landets sysselsättningsgrad nu närmar sig EU-genomsnittet. Långtidsarbetslösheten har sjunkit snabbare än arbetslösheten som helhet och den fortsätter att sjunka. Ytterligare ansträngningar fordras dock för att de långtidsarbetslösa och de som har låg utbildning skall kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Till följd av detta bör reformerna särskilt inriktas på följande områden:

- I 1999 års nationella handlingsprogram för sysselsättningen bör större tonvikt läggas vid en balanserad strategi som innebär såväl förebyggande som aktiva åtgärder. Åtgärder för att öka de långtidsarbetslösas och de lågutbildades deltagande i utbildnings- och yrkesutbildningsprogram är fortfarande viktigt.

- I enlighet med det fjärde nationella ekonomiska programmet - Partnership 2000 - är det av betydelse att arbetsmarknadspakten följs för att främja de nödvändigtvis måttliga lönelyft som krävs för att vidmakthålla sysselsättningstillväxten.

- Även om det kan vara viktigt att fastställa en minimilön för att man skall kunna hantera frågor som social integration och fattigdom, bör möjliga negativa effekter av att sätta minimilönen för högt undvikas.

8. Italien

Den ekonomiska tillväxten i Italien fortsätter att vara dämpad, eftersom både inhemsk och utländsk efterfrågan saknar styrka, och det har ännu inte skett någon betydande minskning av arbetslösheten.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Med tanke på att ökningen av BNP var klart lägre 1999 än förväntat enligt budgeten bör genomförandet av finanspolitiken 1999 syfta till att begränsa varje avvikelse från målet för det totala underskottet på 2 % av BNP, som i vilket fall som helst kommer att ligga under 2,4 %. För att nå målet på 1 % av BNP år 2001 skulle det i så fall krävas ytterligare korrigerande åtgärder i större skala än vad som planerats.

- Budgeten för år 2000 bör syfta till att återskapa det primära överskott på 5,5 av BNP som anges i Italiens stabilitetsprogram. Detta är nödvändigt för att säkerställa en fortsatt snabb nedgång i den offentliga skuldkvoten. Takten i privatiseringsprogrammet bör upprätthållas och privatiseringsintäkterna bör användas för att ytterligare minska den offentliga skuldsättningen.

- De löpande primära offentliga utgifterna under innevarande och efterföljande år bör strikt begränsas både för att uppfylla målen i programmet och för att ge utrymme för den önskvärda ökningen av de offentliga investeringarna.

- Målet att pensionsutgifterna skall stabiliseras som andel av BNP är välkommet. Eftersom den nuvarande och framtida utvecklingen av pensionsutgifterna ger anledning till viss oro, uppmuntras den italienska regeringen att omvärdera reformen av pensionssystemet.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Under de senaste åren har kontinuerliga framsteg kunnat observeras när det gäller Italiens makroekonomiska anpassningar och några strukturella reformer som syftat till att främja konkurrensen och öka effektiviteten har genomförts. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Italien har nyligen gjort framsteg när det gäller att överföra inremarknadslagstiftning. Eftersom resultatet av tidigare överföringar är ganska dåligt, bör åtgärder vidtas för att rätta till situationen, särskilt på områden som transporter och offentlig upphandling.

- Ansträngningar bör göras för att ytterligare minska den totala omfattningen av det statliga stödet utanför jordbrukssektorn och för att förbättra dess struktur.

- Liberaliseringen av nätverksamheterna håller i allmänhet jämna steg med kraven i gemenskapslagstiftningen. Liberaliseringen av transportsektorn bör emellertid intensifieras, särskilt sektorerna för väg- och spårbundna transporter.

- Nyligen genomförda reformer har lagt grunden till en betydande förkortning av den tid det tar att registrera ett företag. Åtgärderna bör dock noga övervakas och förstärkas för att radikalt minska det stora antalet förfaranden och den långa tidsåtgången vid etablering av nya företag.

Arbetsmarknaden

Den italienska arbetsmarknaden kännetecknas av låg sysselsättningsgrad och hög arbetslöshet, särskilt mycket hög ungdoms- och långtidsarbetslöshet och stora obalanser mellan norra och södra Italien. Den strategi som nyligen antogs och som innebär att skräddarsydda åtgärder vidtas till förmån för dem som nyligen blivit arbetslösa visar att ansträngningar görs för att hindra att dessa personer blir långtidsarbetslösa. Åtstramningen av de kriterier som måste vara uppfyllda för att en person skall vara berättigad till arbetslöshetsersättning och förbättringen av inriktningen på åtgärderna för att öka anställbarheten bör förbättra den nuvarande situationen. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- Ansträngningarna för att förbättra de aktiva arbetsmarknadsåtgärderna skulle behöva ökas avsevärt utöver de åtgärder beträffande jobbsökningshjälp, utbildning och lärlingsplatser som nyligen vidtagits.

- Intensiva ansträngningar för att flytta över skattebördan från arbete till andra skattebaser, som gjorts under den italienska skattereformen 1997 (särskilt införandet av Imposta Regionale sulle Attività Produttive, IRAP) och som nyligen bekräftades av den s.k. kolskatten som infördes i budgeten för 1999, bör fortsätta att göras inom ramen för den finanspolitiska konsolideringsprocessen.

- Sådana åtgärder måste kombineras med reformer av bidragssystemen för att minska antalet yrkesarbetande som överförs till pensionssystemet och andra system.

- Tidig aktivering och arbetslöshetsersättning på en lämplig nivå bör säkerställa att utbudet av arbetskraft och arbetskraftens rörlighet ökar, utan att de finanspolitiska målen äventyras.

- En översyn av lagstiftningen om anställningsskydd bör också ge positiva resultat.

- Lokala trepartsöverenskommelser i södra Italien, varigenom löneflexibilitet i enlighet med lägre arbetsproduktivitet införs, bör uppmuntras.

9. Luxemburg

Den ekonomiska aktiviteten i Luxemburg kommer sannolikt att öka snabbt under 1999, om än inte lika snabbt som under 1998. Arbetslösheten bör ligga kvar på en mycket låg nivå.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- De offentliga utgifterna bör övervakas noggrant, så att det stora offentliga överskottet inte enbart beror på en snabb ökning av skatteintäkterna i samband med kraftig ekonomisk tillväxt.

- De strukturella reformerna, särskilt vad gäller socialförsäkringssystemet, bör fortsätta så att sunda offentliga finanser kan upprätthållas och så att den utmaning som en åldrande befolkning utgör kan mötas.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Flera sektorer är föremål för strukturreformer i Luxemburg. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Luxemburg har varit relativt långsam med att genomföra inremarknadslagstiftningen, trots de ansträngningar som nyligen gjorts för att komma ikapp. Genomförandet bör påskyndas, särskilt på telekommunikations- och transportområdena.

- I Luxemburg står regionalstödet för en mycket stor del av det statliga stödet utanför jordbrukssektorn, en stor andel för ett välmående land. Det förefaller därför lämpligt att bedöma om dessa stöd är nödvändiga och effektiva.

- Prisnivån i Luxemburg är med undantag för byggbranschen relativt måttlig. Landet har ett omfattande prisregleringssystem som är unikt inom Europeiska unionen. Syftet med systemet är att bidra till att minska trycket på lönenivån, som är indexerad till inflationstakten. För att lätta på företagens administrativa börda bör ett avskaffande av prisregleringssystemet övervägas och tyngdpunkten bör ligga på en aktivare konkurrenspolitik.

Arbetsmarknaden

Luxemburgs arbetsmarknad är en av de bäst fungerande i EU. Arbetslösheten är låg samtidigt som sysselsättningstillväxten är hög. Det senare har främst uppnåtts tack vare att en stor andel arbetstagare pendlar över gränsen. Dessa pendlare utgör nästan en tredjedel av alla arbetstagare. Luxemburgs arbetsmarknad fungerar emellertid dåligt i så måtto att sysselsättningsgraden är låg för kvinnor och äldre personer i arbetsför ålder. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande område:

- I 1998 års nationella handlingsprogram för sysselsättningen anges åtgärder för att rätta till denna situation genom bland annat utbildning på arbetsplatsen i företagens regi och skapande av ytterligare möjligheter till barnomsorg. Detta skulle också kunna minska risken för överhettning på grund av snabba löneökningar i denna snabbväxande ekonomi.

10. Nederländerna

Efter flera år med snabb ekonomisk tillväxt förväntas Nederländernas tillväxt att mattas av under 1999 till ungefär sitt trendmässiga värde. Den redan låga arbetslösheten kommer dock sannolikt att sjunka ytterligare.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- En eventuell försämring av de offentliga finanserna under 1999 bör bli begränsad och bör med tanke på att utfallet för 1998 blev bättre än väntat inte leda till ett offentligt underskott som överskrider det mål på 1,3 % av BNP som anges i budgeten. Särskilt vissa planerade utgiftsökningar i budgeten för 1999 bör omprövas, om det skulle visa sig nödvändigt.

- Den mycket begränsade planerade minskningen av underskottet till 1,1 % av BNP år 2002 inom ramen för det försiktiga scenariot i Nederländernas stabilitetsprogram bör under alla omständigheter anses som ett minimimål och den nederländska regeringen uppmuntras att uppnå bättre finanspolitiska resultat.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Nederländerna är ett bra exempel på ett land där viktiga produktmarknadsreformer redan har slagit rot. Problemområden återstår emellertid, särskilt i den icke-konkurrensutsatta sektorn såsom byggsektorn och vissa tjänstesektorer där konkurrensen är relativt svag. Ytterligare ansträngningar är därför nödvändiga på följande områden:

- Även om Nederländerna i allmänhet har varit bra på att överföra inremarknadslagstiftningen, är luckorna i överföringen koncentrerade till ett litet antal sektorer, särskilt transportsektorn. För att öka konkurrensen bör överföringen påskyndas.

- Viktiga reformer av konkurrenspolitiken genomfördes under 1998 och man bör nu bedöma hur effektiva de var. Reformerna omfattade bland annat det innovativa nederländska "Projektet för konkurrens, avreglering och lagstiftningskvalitet" (MDW operatie), som inleddes 1994. Ett centralt inslag i "MDW operatie" är intensifieringen av konkurrensen och undanröjandet av hinder i form av regleringar varhelst det är möjligt. Sådana hinder fortsätter att försvåra nyföretagandet, trots de betydande åtgärder som redan har vidtagits (varvid både de administrativa kostnaderna och antalet nödvändiga steg vid bildandet av företag minskat). Genomförandet av sådana åtgärder bör noggrant följas upp.

- Liberaliseringen av den offentliga transportsektorn är fortfarande inte särskilt långt kommen och reformer på detta område bör påskyndas.

- Inom detaljhandeln har öppettiderna utökats men regler om markanvändningen utgör fortfarande ett hinder och bör ses över.

Arbetsmarknaden

Tack vare omfattande strukturreformer och varaktig ekonomisk tillväxt är den nederländska arbetsmarknaden en av de bäst fungerande i EU, både beträffande ökningar av sysselsättningen och minskningar av arbetslösheten. Andelen långtidsarbetslösa bland de arbetslösa är emellertid fortfarande hög. Personanpassade integrationsplaner kan vara effektiva instrument för att förebygga ungdoms- och långtidsarbetslöshet. Nederländerna har redan visat goda resultat i fråga om ungdomsarbetslöshet, delvis till följd av en lägre minimilön för yngre arbetstagare. Regeringens fortsatta ansträngningar att sänka skatterna på låga löner och att minska andelen personer i arbetsför ålder som är beroende av bidrag förtjänar ett erkännande, även om det fortfarande finns ett stort antal personer som erhåller förtidspension. Dessutom beaktar arbetsmarknadens parter i stor utsträckning de arbetslösas intressen. Privatiseringen av sjukförsäkringssystemet har bidragit till att minska sjukfrånvaron på arbetsplatserna. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- Skattetrycket på genomsnittliga inkomster är fortfarande ett av de högsta i EU. Fortsatta ansträngningar är därför nödvändiga för att minska det totala skattetrycket på arbete, särskilt för de lågavlönade.

- Ytterligare åtgärder verkar vara nödvändiga för att säkerställa tillräckliga incitament i bidrags- och stödsystemen, så att den enskilde uppmuntras att acceptera erbjudanden om arbete och det faktiska utbudet av arbetskraft ökar, särskilt bland äldre arbetstagare.

11. Österrike

Tillväxten i Österrikes ekonomi kommer sannolikt att avmattas under 1999 och uppgå till ungefär sitt trendmässiga värde, vilket kommer att leda till att den redan låga arbetslösheten kan förbli i stort sett oförändrad.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Strikt begränsning av de offentliga utgifterna är nödvändig för att dels säkerställa att den anpassning av familjebeskattningen som nyligen genomfördes inte leder till att ett tryck byggs upp mot budgeten, dels att målet om ett offentligt underskott på 2 % av BNP 1999 uppfylls.

- För åren efter 1999 bör den österrikiska regeringen göra sitt yttersta för att som tidigare överträffa de mål för de offentliga finanserna som anges i stabilitetsprogrammet och för att säkerställa att den offentliga skulden som andel av BNP kontinuerligt sjunker.

- Även om den nettosänkning av skattetrycket som den nyligen antagna skattereformen innebär är välkommen, kommer betydande nedskärningar på utgiftssidan att bli nödvändiga för att inte äventyra målet om en ytterligare minskning av underskottet från år 2000 och framåt.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Flera åtgärder har vidtagits för att främja konkurrens och företagande i Österrike. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Österrike bör påskynda genomförandet av inremarknadslagstiftningen om transporter och offentlig upphandling.

- Den österrikiska konkurrenslagen (från 1988) ligger inte i linje med gemenskapslagstiftningen. Regeringen avser dock att reformera den nuvarande lagen och att skapa en oberoende konkurrensmyndighet. Dessa reformer bör genomföras så snart som möjligt.

- Ansträngningarna för att reformera de offentliga tjänsterna bör fortsätta och avregleringen av de allmännyttiga tjänsterna bör påskyndas.

- Trots en nyligen genomförd liberalisering av affärernas öppettider bör ytterligare åtgärder övervägas.

- De initiativ som Österrike nyligen tagit för att förenkla förfarandena vid bildandet av nya företag, såsom utvecklingen av så kallade "one-stop shops", bör fortsätta och utvidgas till att omfatta alla registreringsförfaranden.

- Åtgärder bör vidtas för att utveckla riskkapitalmarknaden.

- Regeringen uppmanas att försöka nå sitt mål att öka FoU-utgifterna till 2,5 % av BNP år 2005, bl.a. genom att förbättra skatteavdragen.

Arbetsmarknaden

En viktig förklaring till den relativt höga sysselsättningen och låga arbetslösheten i Österrike är den traditionella samförståndsandan bland arbetsmarknadens parter, vilken bidrar till att jämna ut effekten av konjunktursvängningarna på arbetsmarknaden och till att i efterhand anpassa löneavtal som visar sig skadliga för tillväxten. En svaghet är den låga sysselsättningsgraden och den stigande arbetslösheten bland äldre arbetstagare. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- 1998 års handlingsplan för sysselsättning utgör ytterligare ett steg i riktning mot en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, vilken understöds av en betydande ökning av budgetanslagen. I det nya nationella handlingsprogrammet för 1999 bör det klargöras hur målen skall uppnås.

- Problemen med att hålla kvar äldre arbetstagare i aktivt arbete antyder särskilt behovet av att på nytt överväga en revidering av den övergripande ramen genom att förbättra arbetsincitamenten, modernisera arbetets uppläggning och se över villkoren för förtidspensionering.

- Låginkomsttagarna och de lågkvalificerade arbetstagarna måste ägnas särskild uppmärksamhet, eftersom deras andel av de arbetslösa nyligen började att stiga.

- De reformer för att främja deltidsarbete och för att öka arbetstidsflexibiliteten under året (beräkning av arbetstiden på årsbasis) som nyligen genomförts bör ge stöd åt den relativt gynnsamma utvecklingen på Österrikes arbetsmarknad jämfört med utvecklingen i de flesta andra EU-länderna.

12. Portugal

Även om man förväntar sig att den ekonomiska tillväxten kommer att mattas av under 1999 kommer den att förbli nära sitt trendmässiga värde och det bör leda till att arbetslösheten minskar ytterligare.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Vid genomförandet av finanspolitiken under 1999 bör det säkerställas att målet för det offentliga underskottet på 2,0 % av BNP till fullo uppfylls. Den möjlighet som de gynnsamma förhållandena för ekonomisk tillväxt utgör och utfallet för de offentliga finanserna 1998 bör kunna användas för att få ned underskottet ytterligare. Lägre räntebetalningar bör också utnyttjas till att minska underskottet.

- Vid genomförandet av finanspolitiken bör särskild uppmärksamhet ägnas de primära löpande utgifterna, särskilt sjuk- och hälsovårdskostnaderna och de offentliganställdas löner, för att åstadkomma en effektiv och bestående konsolidering av de offentliga finanserna. Om tecken på överhettning skulle uppstå, bör finanspolitiken stramas åt.

- De strukturreformer som har direkt effekt på de offentliga finanserna och som anges i stabilitetsprogrammet (till exempel standardisering av redovisningssystemen och flerårsplanering av de löpande utgifterna) bör snabbt genomföras för att uppnå bättre kontroll över de offentliga finanserna och för att öka effektiviteten i utgifterna.

- Där så är möjligt och nödvändigt bör den demografiska utvecklingen kunna hanteras genom intensivare användning av sådana partnerskap mellan den privata och offentliga sektorn inom sjuk- och hälsovårdssystemen som redan tillämpas i vissa fall i Portugal samt genom en översyn av de kriterier som skall vara uppfyllda för att ge rätt till pension, utan att öka skattetrycket på arbetskraft i någon betydande utsträckning.

Produkt- och kapitalmarknaderna

En ökad ekonomisk integration har bidragit till att förbättra produktmarknadernas funktion i Portugal. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Portugal har varit ganska långsamt med att genomföra inremarknadslagstiftningen. Åtgärder bör vidtas för att rätta till situationen, särskilt på områden som offentlig upphandling, telekommunikation och transporter.

- Omfattningen av det statliga stödet utanför jordbrukssektorn är relativt liten. En ännu betydande andel av detta stöd går dock till omstrukturering och branschspecifikt stöd. Ansträngningar bör därför göras för att minska dessa stöds andel.

- Konkurrenslagstiftningen håller för närvarande på att ses över i syfte att göra den förenlig med EU-lagstiftningen. Denna reform av konkurrenslagstiftningen bör genomföras så snart som möjligt.

- Liberaliseringen av nätverksamheterna håller i allmänhet jämna steg med kraven i gemenskapslagstiftningen och bör fortsätta.

- Inom detaljhandeln har man kunnat konstatera att ett problem med alltför stor koncentration föreligger. Konkurrenslagstiftningen har skärpts för att ta itu med missbruken. Emellertid är kanske inte den lag som inskränker beviljandet av tillstånd till stora butiker någon lämplig lösning.

- De administrativa kraven som måste uppfyllas för att starta ett företag är komplicerade och kan ta mycket lång tid i anspråk. Den portugisiska regeringen bör utveckla det nationella nätverket av centrum för företagsformaliteter, som skapades 1998, och administrativa servicecentralen för olika ändamål ("Loja do cidadão"), vilket kommer att förstärka strategin att förenkla och påskynda förfarandena.

- Ansträngningar bör göras för att utveckla en riskkapitalmarknad och för att förbättra den innovativa verksamheten.

Arbetsmarknaden

Även om den totala arbetslösheten är mycket lägre än EU-genomsnittet, är långtidsarbetslösheten och arbetslösheten bland de okvalificerade relativt hög. Med tanke på denna situation och den pågående omstruktureringen av den portugisiska ekonomin planeras ökade insatser beträffande utbildning och vidareutbildning i det nationella handlingsprogrammet från 1998 samt en bättre samordning mellan de båda systemen. Reformerna skall därför särskilt inriktas på följande områden:

- Åtgärder för att förbättra utbildning och yrkesutbildning bör kombineras med ett lämpligt bidragssystem för att säkerställa lämpliga incitament att delta i dessa aktiva åtgärder och att ta de arbeten som erbjuds.

- Ett antal lagar som syftar till att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt har antagits under de senaste åren, bland annat har reglerna om uppsägning och tilldelning av arbetsuppgifter luckrats upp och större arbetstidsflexibilitet införts. Denna strategi bör fortsätta att följas i syfte att öka arbetsmarknadens flexibilitet.

13. Finland

Efter flera år med snabb ekonomisk tillväxt förväntas den finska ekonomin att växa långsammare under 1999. Ytterligare framsteg med att minska arbetslösheten väntas dock.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- Även om effekten av konjunktursvängningarna beaktas bör det offentliga överskottet ökas ytterligare så att det tryck som den snabbt åldrande befolkningen kommer att innebära för socialförsäkringssystemen kan bemästras.

- En prioriterad uppgift måste vara att minska underskottet i statens finanser, eftersom de fortfarande är i obalans och eftersom statsskulden behöver minskas ytterligare.

- Fortsatt konsolidering av de offentliga finanserna bör grundas på en minskning av de offentliga utgifterna (som andel av BNP), vilket också skulle skapa utrymme för en nödvändig minskning av skattetrycket, vilken särskilt bör inriktas på att underlätta skapandet av arbetstillfällen.

- I stabilitetsprogrammet anges årliga tak för statens utgifter. Även om taken för perioden 2000-2002 inte är bindande, bör de följas strikt i budgetlagarna för dessa år.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Strukturreformerna är långt komna i Finlands Konkurrensproblem återstår emellertid i skyddade sektorer. Ytterligare åtgärder är nödvändiga på följande områden:

- Betydande reformer har gjorts nyligen för att utvidga konkurrensmyndighetens befogenheter. De nationella myndigheterna bör dock ges befogenhet att övervaka att artiklarna 85 (företagssammanslutningar) och 86 (missbruk av dominerande ställning) i EG-fördraget följs.

- Eftersom den finska offentliga sektorn är relativt stor bör områden där offentliga och privata företag konkurrerar om att tillhandahålla tjänster noga övervakas. De ansträngningar som görs för att skapa en miljö som präglas av konkurrens på dessa områden bör fortsätta.

Arbetsmarknaden

Både sysselsättningsgraden och arbetslösheten är högre än EU-genomsnittet. Sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare är mycket låg. Det nationella handlingsprogrammet för sysselsättning omfattar en kombination av förebyggande och kurativa åtgärder, vilket bidrar till att minska antalet arbetslösa och till att öka sysselsättningsgraden. Regeringen är medveten om incitamentproblemen i skatte- och bidragssystemet och har vidtagit flera åtgärder för att förbättra den nuvarande situationen. Dessa åtgärder har i viss utsträckning fått avsedd effekt. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- För att öka den ekonomiska tillväxtens sysselsättningsinnehåll bör åtgärder vidtas för att minska den totala skattebördan på arbetskraft.

- Bidrags- och stödsystem behöver ses över för att öka antalet arbetstillfällen, göra sökandet efter arbete effektivare och säkerställa tillräckliga incitament att ta arbeten som erbjuds.

- Med tanke på effekten av befolkningens åldrande på det framtida utbudet av arbetskraft bör pensionssystemen stärkas genom att villkoren för beviljande av förtidspension ses över.

14. Sverige

Den ekonomiska tillväxten i Sverige kommer sannolikt att avmattas under 1999, men arbetslösheten förväntas fortsätta att gradvis minska.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på fölJande:

- Regeringen bör hålla sig till den politik som den tillkännagivit, eftersom regeringen därigenom förväntas uppnå sitt budgetmål om växande överskott i de offentliga finanserna.

- Regeringen bör säkerställa att den strikta utgiftskontroll som prognoserna för de offentliga finanserna är mycket beroende av upprätthålls.

- Med tanke på det höga skattetrycket i Sverige bör regeringen försöka hitta sätt att minska detta, samtidigt som den säkerställer att dess mål för de offentliga finanserna uppnås.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Sverige har varit bra på att reformera produkt- och kapitalmarknaderna. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga på följande områden:

- Det finns konkurrensproblem (höga priser och höga koncentrationsgrader) i detalj- och grossisthandeln och i byggsektorn. Åtgärder bör vidtas för att förbättra situationen. Den svenska konkurrensmyndigheten bör ges behörighet att övervaka att artiklarna 85 (företagssammanslutningar) och 86 (missbruk av dominerande ställning) i EG-fördraget följs.

- Den offentliga sektorn i Sverige är relativt stor, så myndigheternas ansträngningar att förbättra dess effektivitet är särskilt lämpliga.

- Sverige är en av de medlemsstater som har genomfört de mest genomgripande reformerna av de samhällsnyttiga tjänsterna i unionen. Trots ansträngningarna att säkerställa jämlikhet mellan de olika företagen, bör ytterligare åtgärder vidtas för att säkerställa att företag med en dominerande ställning inte utgör ett potentiellt hot mot marknadseffektiviteten. Ytterligare åtgärder för att öka konkurrensen och för att främja att nya företag ger sig in på marknaden i dessa sektorer bör övervägas.

- Regleringar varigenom etablerandet av livsmedelsbutiker begränsas minskar konkurrensen i detaljhandeln.

Arbetsmarknaden

Den totala sysselsättningen har sjunkit under hela 1990-talet till följd av försvagad ekonomisk aktivitet, även om den ökade något under 1998 och fortfarande är bland de högsta sysselsättningsgraderna för EU. Kvinnorna är främst sysselsatta i ett begränsat antal sektorer, särskilt hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Sverige ligger över EU-genomsnittet när det gäller kvinno- och deltidssysselsättning. Arbetslösheten låg under EU-genomsnittet under 1998. På den svenska arbetsmarknaden läggs med rätta tonvikt på investeringar i humankapital, genom vidareutbildning och kompetensutveckling på arbetsplatsen. I Sverige har betoning lagts på aktiva arbetsmarknadsåtgärder, som dock har visat sig vara mindre effektiva när det råder hög arbetslöshet. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- Regeringens planer på att främja skapande av arbetstillfällen i privata företag och minska det totala antalet personer i arbetsmarknadsprogram och samtidigt fokusera programmen bättre samt öka andelen personer i arbetsmarknadsutbildning.

- Med tanke på de negativa effekter på incitamentstrukturen som det mycket höga skattetrycket på arbete, särskilt på låga och medelstora inkomster, i kombination med generösa bidrag ger upphov till, är regeringens mål att utnyttja det finanspolitiska manöverutrymmet till att minska skatten på arbete särskilt för låg- och medelinkomsttagare också välkommet.

- Genom att ytterligare förändra bidrags- och stödsystemen för att förtydliga de kriterier som ger rätt till bidrag, införa gradvis ökande krav på de arbetslösa, förstärka tillsynen av förvaltningen och säkerställa effektiva incitament att ta arbeten som erbjuds bör man kunna stärka och balansera de ansträngningar som görs på skatteområdet och genom de aktiva programmen.

15. Förenade kungariket

Den ekonomiska tillväxten i Förenade kungariket under 1999 kommer sannolikt att bli lägre och sjunka under sitt trendmässiga värde.

Finanspolitiken

Finanspolitiken bör inriktas på följande:

- De utgiftsplaner som tillkännagivits bör följas strikt, så att regeringens regler för de offentliga finanserna kan följas. Enligt dessa regler får upplåning, sett över hela konjunkturcykeln, endast ske för att finansiera investeringar och inte för att täcka löpande utgifter och den offentliga nettoskulden skall hållas på en stabil och låg nivå. Det medelfristiga målet om att ha offentliga finanser som i stort sett är i balans kan följaktligen uppnås enligt planerna i budgeten för 1999/2000.

- Om det skulle visa sig tecken på att de offentliga finanserna försämras, utan att detta kan förklaras av konjunktursituationen, bör regeringen snabbt vidta åtgärder för att rätta till situationen.

Produkt- och kapitalmarknaderna

Sedan 1980-talet har Förenade kungariket genomfört betydande reformer av sina produktmarknader. Brister i konkurrensen kvarstår emellertid. Ytterligare ansträngningar är därför nödvändiga på följande områden:

- Även om Förenade kungariket har varit relativt bra på att genomföra inremarknadslagstiftningen har få framsteg skett under den senaste tiden och ytterligare ansträngningar är nödvändiga, särskilt på transportområdet.

- När det gäller konkurrenspolitiken kommer ny lagstiftning att stärka konkurrensmyndighetens befogenheter. Dessa reformer bör tillämpas strikt.

- De små företagens utveckling mot stora företag, innovationsverksamheten och FoU-utgifterna (särskilt FoU hos små och medelstora företag) är alla relativt begränsade i Förenade kungariket. I Förenade kungariket finns en mycket utvecklad riskkapitalmarknad, men endast en liten andel av kapitalet går till nystartade företag. Regeringens anpassning av skattestrukturen till förmån för små och medelstora företag och dess ändring av insolvens- och konkurslagarna bör bidra till att rätta till situationen.

Arbetsmarknaden

De arbetsmarknadsreformer som genomförts under de senaste åren har i hög grad bidragit till den förbättrade sysselsättnings- och arbetslöshetssituationen i Förenade kungariket. Sysselsättningsgraden i Förenade kungariket uppgår till 71 % och är bland de högsta i EU, medan arbetslösheten sjönk från över 10 % 1992 till ungefär 6 % 1998. Projekten "The New Deal" och "Welfare to Work" bör leda till en lägre ungdomsarbetslöshet och en lägre långtidsarbetslöshet bland vuxna samt innebära att investeringar börjar göras i utbildning. Reformerna bör därför särskilt inriktas på följande områden:

- Den tonvikt som läggs på en aktiv arbetsmarknadspolitik i 1998 års handlingsplan för sysselsättningen bör åtföljas av fortsatta ansträngningar att minska den effektiva marginalskattesatsen för låginkomsttagare.

- Ytterligare åtgärder planeras eller har nyligen genomförts för att lösa frågan om skillnader i arbetslöshet mellan regioner och om social integration. I detta sammanhang bör det fullständiga genomförandet av nya initiativ beträffande egenföretagande på lokal nivå och främjandet av barnomsorg till rimliga priser ha en positiv effekt. Det återstår att se om ytterligare åtgärder i enlighet med dessa program kommer att bli nödvändiga.

Utfärdad i Bryssel den 12 juli 1999.

På rådets vägnar

S. NIINISTÖ

Ordförande