RÅDETS YTTRANDE av den 8 februari 1999 om Italiens stabilitetsprogram 1999-2001 (1999/C 68/01)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD AVGER FÖLJANDE YTTRANDE

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga finanserna samt övervakningen om samordningen av den ekonomiska politiken (1), särskilt artikel 5.1 och 5.2 i denna,

med beaktande av kommissionens rekommendation, och

efter att ha hört Ekonomiska och finansiella kommittén:

Den 8 februari 1999 behandlade rådet Italiens stabilitetsprogram, som omfattar perioden 1999-2001. Rådet noterar att målen för Italiens stabilitetsprogram är på väg att uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Rådet noterar att programmet, som låg till grund för den italienska regeringens förslag till budget 1999 som godkändes av det italienska parlamentet, grundas på makroekonomiska prognoser som gjordes för mer än fem månader sedan. De italienska myndigheterna kommer att se över dessa prognoser mot bakgrund av den senaste utvecklingen när de i maj lägger fram den nya budgetplanen fö är tre år (2000-2002). Det troligaste resultatet av denna översyn blir en långsammare ekonomisk tillväxt än som tidigare förväntats, åtminstone för 1999, och lägre räntor.

Rådet noterar med tillfredsställelse att den italienska regeringen trots resultatet av denna översyn avser att stärka de framsteg i de offentliga finanserna som uppnåtts under senare år. Sammansättningen av underskottet mellan inkomster och utgifter kan påverkas, men den italienska regeringen står fast vid det övergripande målet, särskilt att sänka underskottet i de offentliga finanserna med omkring en halv procent av BNP per år i syfte att uppnå en procent av BNP år 2001. Målsättningen är att stadigt fortsätta att minska skuldsättningen i den offentliga sektorn i procent av bruttonationalprodukten för att uppnå en nivå på 107 % av BNP år 2001. Dessa mål överensstämmer med rådets rekommendationer av den 6 juli 1998 rörande allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik (2). Rådet påpekar emellertid att stabilitetsprogrammet grundas på samma makroekonomiska ram som Documento di Programmazione Economica e Finanziaria 1999-2001 (DPEF), som lades fram i maj 1998. Denna ram synes nu helt klart alltför optimistisk när det gäller tillväxten under programmets inledande år.

Rådet anser att den strategi för budgetkonsolidering som läggs fram i programmet, grundad på en stabilisering av det primära överskottet på en hög nivå (5,5 % av BNP) och på en minskning av löpande utgifter i procent av BNP, tillsammans med en viss lättnad av skattetrycket och en utökning av fasta kapitalutgifter, går i rätt riktning, särskilt med tanke på behovet av att främja tillväxt och sysselsättning i Italien. Denna strategi överensstämmer med den italienska regeringens meddelande i april 1998 om att minska underskottet i de offentliga finanserna till 1 % av BNP år 2001, att hålla det primära överskottet fram till år 2001 över 5,5 % av BNP och att minska skulden till under 100 % av BNP år 2003. Rådet uppmuntrar den italienska regeringen att med beslutsamhet arbeta mot detta mål.

Åtgärderna i 1999 års budgetlag tycks i stort sett stämma överens med den övergripande budgetstrategin. Rådet noterar emellertid att det finns risk för att målet om ett underskott på 2 % av BNP för 1999 inte nås på grund av att tillväxten blir lägre än prognosen, vilket också påverkade 1998 års underskott negativt. I så fall skulle resultatet för år 1999 medföra negativa konsekvenser för de följande två åren. Att uppnå målet 1 % av BNP år 2001 kan därför kräva ytterligare korrigeringsåtgärder i större skala än vad som fastställs i programmet. Rådet välkomnar den italienska regeringens åtagande att vid behov vidta sådana åtgärder.

Rådet erinrar om att Italien utöver att bibehålla ett högt primärt överskott bör gripa alla tillfällen att säkerställa en snabbare minskning av skuldsättningen. Därför anser rådet att varje ytterligare budgetbesparing genom ränteutgifter som är lägre än vad som förväntas i programmet bör användas för att stärka och möjligen också strama åt de uppsatta budgetmålen, även i händelse av svagare ekonomisk tillväxt. Men eftersom skuldsituationen är utomordentligt känslig för tillväxtutvecklingen bör den negativa effekten av en svagare tillväxt begränsas så mycket som möjligt, nämligen genom ett större bidrag från privatiseringsintäkter. Rådet uppmanar därför den italienska regeringen att påskynda sina privatiseringsplaner.

Rådet noterar att den italienska regeringen har som målsättning att stabilisera pensionsutgifterna vid en procentsats av BNP under de år som omfattas av programmet. Åtagandet att vidta korrigeringsåtgärder om oförutsedda avvikelser från prognoserna upptäcks är särskilt välkommet eftersom den nuvarande utvecklingen av pensionsutgifterna ger viss anledning till oro. Rådet understryker dessutom att den väntade ökningen av pensionsutgifternas andel av BNP efter 2003 kommer att försvaga den offentliga sektorns finansiella ställning på medellång sikt. Rådet uppmuntrar därför de italienska myndigheterna att ompröva reformeringen av pensionssystemet.

Rådet noterar att det på medellång sikt planerade underskottsmålet på 1 % av BNP år 2001 skulle göra det möjligt för Italien att i händelse av en normal konjunkturnedgång låta de automatiska stabilisatorerna verka utan någon större risk för att referensvärdet på 3 % av BNP överskrids. I det avseendet är det förenligt med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Ett lägre underskott skulle emellertid rekommenderas, särskilt för att påskynda minskningen av skuldsättningen. Rådet noterar också att Italien avser att fullständigt uppfylla dessa krav senast år 2002.

(1) EGT L 209, 2.8.1997, s. 1.

(2) EGT L 200, 16.7.1998, s. 34.