Rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

Europeiska gemenskapernas officiella tidning nr L 230 , 22/08/1983 s. 0006 - 0210
Finsk specialutgåva Område 5 Volym 3 s. 0013
Spansk specialutgåva: Område 05 Volym 3 s. 0053
Svensk specialutgåva Område 5 Volym 3 s. 0013
Portugisisk specialutgåva: Område 05 Volym 3 s. 0053

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 2, 7, 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande(2), och

med beaktande av följande:

Förordning (EEG) nr 1390/81(3) har utvidgat förordning (EEG) nr 1408/71(4) om tillämpningen av systemen för social trygghet på anställda och deras familjer som flyttar inom gemenskapen till att omfatta även egenföretagare och deras familjemedlemmar.

Förordning (EEG) nr 3795/81(5)har utvidgat förordning (EEG) nr 574/72(6) om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 till att omfatta även egenföretagare och deras familjemedlemmar.

Dessa ändringar har trätt i kraft den 1 juli 1982. Mellan införandet av förordning (EEG) nr 1390/81 och den 1 juli 1982 har även förordning (EEG) nr 2793/81(7) ändrat förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72.

Dessa ändringar har införlivats med texten till förordning (EEG) nr 1408/71 i dess ursprungliga lydelse varvid hänsyn inte tagits till de ändringar som skett genom förordning (EEG) nr 1390/81.

Förordning (EEG) nr 1408/71 har, särskilt som en följd av att förordning (EEG) nr 1390/81 har trätt i kraft, fått en ny bilaga I, de övriga bilagorna har därför numrerats om, vilket bör beaktas med hänsyn till de ändringar som har skett genom förordning (EEG) nr 2793/81. Det skall dessutom anges om dessa ändringar omfattar även egenföretagare, vilket är fallet för de bestämmelser som avses i artikel 1.2 6 b andra strecksatsen och i artikel 1.2 6 g andra strecksatsen i förordning (EEG) nr 2793/81.

I den italienska versionen av förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 är det lämpligare att använda uttrycket lavoratori subordinati i stället för lavoratori salariati, och lavoratori autonomi i stället för lavoratori non salariati.

Förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 behöver alltså ändras.

Det är nödvändigt att ändra punkt 1 i avsnitt C i bilaga 2 och punkterna 2 och 3 i avsnitt C i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

Det är för tydlighetens skull nödvändigt att i sin helhet uppdatera förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72, senast ändrad genom förordning (EEG) nr 2000/83(8). De avsnitt som har ändrats med verkan den 1 juli 1982, de avsnitt som tidigare har ändrats och de oförändrade avsnitten bör återges i en enda text.

Bilagorna 1, 4, 5, 6, 7 och 8 till förordning (EEG) nr 574/72 har uppdaterats genom förordning (EEG) nr 2474/82(9) och (EEG) nr 799/83(10) och av praktiska skäl bör dessa uppdaterade bilagor tillsammans med alla bestämmelser i förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 samlas i en enda text som träder i kraft den 1 juli 1982.

Slutligen är det av praktiska skäl nödvändigt att ändra de detaljregler som gäller utvidgningen av överenskommelser enligt artikel 3 i förordning (EEG) nr 1390/81 till att omfatta även egenföretagare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 och förordningens rubrik skall ha den lydelse som anges i bilaga I.

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 och förordningens rubrik skall ha den lydelse som anges i bilaga II.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 juli 1982.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Luxembourg den 2 juni 1983.

På rådets vägnar

N. BLÜM

Ordförande

(1) EGT nr C 27, 2.2.1983, s. 3.

(2) EGT nr C 161, 20.6.1983, s. 17.

(3) EGT nr L 143, 29.5.1981, s. 1.

(4) EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2.

(5) EGT nr L 378, 31.12.1981, s. 1.

(6) EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

(7) EGT nr L 275, 29.9.1981, s. 1.

(8) EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 1.

(9) EGT nr L 266, 15.9.1982, s. 1.

(10) EGT nr L 89, 7.4.1983, s. 15.

BILAGA I

Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen

Sida

AVDELNING I: ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel 1-12) ..........

AVDELNING II: BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING (artikel 13-17) ..........

AVDELNING III: SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG AV FÖRMÅNER ..........

Kapitel 1: Sjukdom och moderskap

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser (artikel 18) ..........

Avsnitt 2: Anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar (artikel 19-24) ..........

Avsnitt 3: Arbetslösa personer och deras familjemedlemmar (artikel 25) ..........

Avsnitt 4: Pensionssökande och deras familjemedlemmar (artikel 26) ..........

Avsnitt 5: Pensionärer och deras familjemedlemmar (artikel 27-34) ..........

Avsnitt 6: Diverse bestämmelser (artikel 35) ..........

Avsnitt 7: Återbetalning mellan institutioner (artikel 36) ..........

Kapitel 2: Invaliditet

Avsnitt 1: Anställda och egenföretagare som omfattats av endast sådan lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd (artikel 37-39) ..........

Avsnitt 2: Anställda och egenföretagare som omfattats antingen av lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är beroende av försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd eller av lagstiftning av denna typ och av den typ som avses i avsnitt 1 (artikel 40) ..........

Avsnitt 3: Förvärrad invaliditet (artikel 41) ..........

Avsnitt 4: Utgivande av förmåner som tidigare har innehållits eller dragits in - Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom (artikel 42 och 43) ..........

Kapitel 3: Ålderdom och dödsfall (pensioner) (artikel 44-51) ..........

Kapitel 4: Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Avsnitt 1: Rätt till förmåner (artikel 52-59) ..........

Avsnitt 2: Förvärrande av en arbetssjukdom för vilken förmåner har beviljats (artikel 60) ..........

Avsnitt 3: Diverse bestämmelser (artikel 61 och 62) ..........

Sida

Avsnitt 4: Återbetalning mellan institutioner (artikel 63) ..........

Kapitel 5: Dödsfallsersättningar (artikel 64-66) ..........

Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser (artikel 67 och 68) ..........

Avsnitt 2: Arbetslösa personer som beger sig till en annan medlemsstat än den behöriga staten (artikel 69 och 70) ..........

Avsnitt 3: Arbetslösa personer som under sin senaste anställning var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten (artikel 71) ..........

Kapitel 7: Familjeförmåner

Avsnitt 1: Bestämmelse som är gemensam för anställda, egenföretagare och arbetslösa personer (artikel 72) ..........

Avsnitt 2: Anställda och arbetslösa personer vars familjer bor i en annan medlemsstat än den behöriga (artikel 73-76). ..........

Kapitel 8: Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna (artikel 77-79) ..........

AVDELNING IV: ADMINISTRATIV KOMMISSION FÖR SOCIAL TRYGGHET FÖR MIGRERANDE ARBETARE (artikel 80 och 81) ..........

AVDELNING V: RÅDGIVANDE KOMMITTÉFÖR MIGRERANDE ARBETARES SOCIALA TRYGGHET (artikel 82 och 83) ..........

AVDELNING VI: DIVERSE BESTÄMMELSER (artikel 84-93) ..........

AVDELNING VII: ÖVERGÅNGS-OCH SLUTBESTÄMMELSER (artikel 94-100) ..........

BILAGOR

Bilaga I: Personer som omfattas av förordningen ..........

Bilaga II: Särskilda system för egenföretagare som inte omfattas av förordningen i enlighet med artikel 1 j fjärde stycket - Särskilda bidrag vid barns födelse som inte omfattas av förordningen enligt artikel 1 u ..........

Bilaga III: Bestämmelser i de konventioner om social trygghet som fortsätter att vara til lämpliga trots vad som sägs i artikel 6 i denna förordning - bestämmelser i de konventioner om social trygghet som inte är tillämpliga på alla personer som omfattas av förordningen ..........

Bilaga IV: Lagstiftning som avses i artikel 37.1 i förordningen, enligt vilken belopp för invaliditetsförmåner är oberoende av försäkringsperiodens längd ..........

Sida

Bilaga V: Överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftning om villkor om graden av invaliditet ..........

Bilaga VI: Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning ..........

Bilaga VII: Fall då en person samtidigt skall omfattas av lagstiftningen i tvåmedlemsstater 85

AVDELNING I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) "Anställda" respektive "egenföretagare":

i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare,

ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar av social trygghet som behandlas i denna förordning, enligt ett system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande befolkningen, förutsatt att personen

- kan identifieras som anställd eller egenföretagare genom det sätt på vilket systemet administreras eller finansieras, eller

- om dessa kriterier inte uppfylls, är försäkrad mot någon annan risk som anges i bilaga 1 enligt ett system för anställda eller egenföretagare, eller enligt ett system som avses i punkt iii, antingen obligatoriskt eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, eller, där inget sådant system finns i den berörda medlemsstaten, följer den definition som anges i bilaga 1,

iii) den som är obligatoriskt försäkrad mot flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt ett standardsystem för social trygghet för hela lantbruksbefolkningen enligt de kriterier som anges i bilaga I,

iv) den som är frivilligt försäkrad mot en eller flera av de risker som täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt en medlemsstats system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller för samtliga invånare eller för vissa kategorier av invånare

- om en sådan person är verksam som anställd eller egenföretagare, eller

- om en sådan person tidigare varit obligatoriskt försäkrad mot samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare i samma medlemsstat.

b) "Gränsarbetare": en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, dit han som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan. En gränsarbetare som förflyttas till en annan ort inom samma eller någon annan medlemsstats territorium av det företag till vilket han normalt är knuten, eller som tillhandahåller tjänster på annan ort inom samma eller en annan medlemsstats territorium, behåller sin ställning som gränsarbetare under en tid av högst fyra månader även om han under denna tid är förhindrad att dagligen, eller åtminstone en gång i veckan, återvända till den ort där han är bosatt.

c) "Säsongsarbetare": en anställd som reser till en annan medlemsstats territorium än det inom vilket han är bosatt, för att där utföra ett säsongsbetonat arbete för ett företag eller en arbetsgivare i den staten under en tid som inte under några omständigheter kan överstiga åtta månader och som uppehåller sig inom den nämnda statens territorium så länge arbetet pågår. Med ett arbete av säsongskaraktär avses ett arbete som på grund av årstidernas växlingar automatiskt återkommer varje år.

d) "Flykting" skall ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknad i Genève den 28 juli 1951.

e) Uttrycket "statslös" skall ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning undertecknad i New York den 28 september 1954.

f) "Familjemedlem": den som definieras eller erkänns som familjemedlem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstiftning enligt vilken förmåner utges, eller, i fall som avses i artikel 22.1 a och artikel 31, i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt. Om denna lagstiftning betraktar som familjemedlem eller medlem av hushållet endast den som är samboende med den anställde eller egenföretagaren, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen är ekonomiskt beroende av den anställde eller egenföretagaren. Om en medlemsstats lagstiftning om vårdförmåner vid sjukdom eller moderskap inte gör skillnad mellan familjemedlemmar och andra personer som lagstiftningen gäller, skall uttrycket familjemedlem ha den betydelse som anges i bilaga I.

g) "Efterlevande": en person som definieras eller erkänns som sådan av den lagstiftning enligt vilken förmånerna utges. Om denna lagstiftning betraktar som efterlevande endast den, som var samboende med den avlidne, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen var ekonomiskt beroende av den avlidne.

h) "Bosättning": stadigvarande bosättning.

i) "Vistelse": tillfällig vistelse.

j) "Lagstiftning": i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system.

Uttrycket omfattar inte bestämmelser i nuvarande eller kommande kollektivavtal även om de genom myndighetsbeslut har gjorts tvingande eller fått sitt tillämpningsområde utvidgat. Om emellertid sådana bestämmelser

i) tjänar till att uppfylla ett krav på obligatorisk försäkring, som tillkommit genom de lagar och andra författningar som avses i föregående stycke, eller

ii) skapar ett system som administreras av samma organ som administrerar de system som tillkommit genom författningar som avses i föregående stycke,

kan begränsningen i uttrycket när som helst hävas genom att den berörda medlemsstaten avger en förklaring som specificerar de system som denna förordning skall gälla. En sådan förklaring skall anmälas och offentliggöras enligt bestämmelserna i artikel 97.

Bestämmelserna i föregående stycke skall inte leda till att system för vilka förordning nr 3 har gällt undantas från denna förordnings tillämpningsområde.

Uttrycket "lagstiftning" omfattar inte heller bestämmelser om sådana särskilda system för egenföretagare vilkas tillkomst är överlämnad till de berördas initiativ, eller vilka gäller endast en del av den berörda medlemsstatens territorium, och detta oavsett om myndigheterna har beslutat att göra dem obligatoriska eller att utvidga deras tillämpningsområde. Dessa särskilda system anges i bilaga II.

k) "Konvention om social trygghet": varje bilateralt eller multilateralt socialförsäkringsinstrument som är bindande eller som kommer att bli bindande för två eller flera medlemsstater inbördes samt varje annat sådant multilateralt instrument som är bindande eller som kommer att bli bindande för minst två medlemsstater och en eller flera andra stater vad gäller samtliga eller vissa av de grenar och system som anges i artikel 4.1 och 4.2, samt alla slags överenskommelser som har träffats i enlighet med sådana instrument.

l) "Behörig myndighet": varje medlemsstats minister, ministrar eller motsvarande myndighet med ansvar för system för social trygghet inom hela eller en del av statens territorium.

m) "Administrativa kommissionen": den kommission som anges i artikel 80.

n) "Institution": i förhållande till varje medlemsstat det organ eller den myndighet som har ansvaret för att administrera hela eller vissa delar av lagstiftningen.

o) "Behörig institution":

i) den institution hos vilken en person är försäkrad vid den tidpunkt då en ansökan om förmån görs,

ii) den institution från vilken den berörda personen har rätt, eller skulle ha rätt, till förmåner om han eller en eller flera familjemedlemmar var bosatta inom den medlemsstats territorium där institutionen finns,

iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, eller

iv) när det gäller ett system där en arbetsgivare har ansvar för förmåner som avses i artikel 4.1, antingen arbetsgivaren eller den anlitade försäkringsgivaren eller, om sådan saknas, ett organ eller en myndighet som har utsetts av den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten.

p) "Institution på bosättningsorten" respektive institution på vistelseorten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort, där personen är bosatt, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, respektive den institution som är behörig att utge förmåner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar eller, då ingen sådan institution finns, den institution som utsetts av den ifrågavarande medlemsstatens behöriga myndighet.

q) "Behörig stat": den medlemsstat, inom vars territorium den behöriga institutionen finns.

r) "Försäkringsperioder": avgiftsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare definierade eller erkända som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och alla andra perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med försäkringsperioder.

s) "Anställningsperioder" och perioder av verksamhet som egenföretagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts samt alla perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare.

s) a) "Bosättningsperioder": perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda.

t) "Förmåner och pensioner": alla förmåner och pensioner, inbegripet alla däri ingående delar som bekostas av allmänna medel, alla indexhöjningar och tilläggsbetalningar, om något annat inte föreskrivs i avdelning III, liksom förmåner i form av engångsbelopp som kan utbetalas istället för pensioner samt utbetalningar som görs i form av återbetalning av avgifter.

u) i) "Familjeförmåner": alla vård- eller kontantförmåner, som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt den lagstiftning som anges i artikel 4.1 h, utom de särskilda bidrag vid barns födelse som nämns i bilaga 2.

ii) "Familjebidrag": periodiska kontantförmåner som utges endast på grundval av familjemedlemmarnas antal och, i förekommande fall, deras ålder.

v) "Dödsfallsersättningar": alla engångsbetalningar vid dödsfall, utom de engångsbelopp som avses i punkt t.

Artikel 2

Personkrets

1. Denna förordning gäller anställda och egenföretagare, som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familjemedlemmar och efterlevande.

2. Denna förordning gäller dessutom efterlevande till anställda och egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, oavsett dessa anställdas eller egenföretagares medborgarskap, om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

3. Denna förordning gäller statligt anställda och personer som enligt den tillämpliga lagstiftningen behandlas som sådana, om de omfattas eller har omfattats av en medlemsstats lagstiftning på vilken denna förordning til lämpas.

Artikel 3

Likabehandling

1. Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla rätten att välja ledamöter av organen inom det sociala trygghetssystemets institutioner eller att delta i nomineringen av sådana ledamöter men skall inte påverka medlemsstaternas författningsbestämmelser om valbarhet eller metoder för nomineringen.

3. De bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i kraft enligt artikel 7.2 c och bestämmelser i konventioner som ingåtts enligt artikel 8.1, skall gälla alla personer som omfattas av denna förordning, om något annat inte föreskrivs i bilaga III.

Artikel 4

Sakområden

1. Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

a) förmåner vid sjukdom och moderskap,

b) förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan,

c) förmåner vid ålderdom,

d) förmåner till efterlevande,

e) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar,

f) dödsfallsersättningar,

g) förmåner vid arbetslöshet,

h) familjeförmåner.

2. Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

3. Bestämmelserna i avdelning III skall dock inte påverka medlemsstaternas författningsbestämmelser om en redares ansvar.

4. Denna förordning gäller inte social eller medicinsk hjälp, förmåner till offer för krig eller dess följder eller särskilda system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana.

Artikel 5

Medlemsstaters förklaringar om denna förordnings til lämpningsområde

I förklaringar som skall anmälas och offentliggöras enligt artikel 97 skall medlemsstaterna närmare ange den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2, de minimiförmåner som aves i artikel 50 samt de förmåner som avses i artikel 77 och 78.

Artikel 6

Konventioner om social trygghet som ersätts av denna förordning

Om något annat inte följer av bestämmelserna i artikel 7, 8 och 46.4, skall denna förordning, både vad gäller de personer och de sakområden som den behandlar, ersätta bestämmelserna i alla konventioner om social trygghet mellan

a) två eller flera medlemsstater inbördes, eller

b) minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån behandlingen av frågor enligt konventionen inte skall ske under medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna.

Artikel 7

Internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning

1. Denna förordning skall inte påverka skyldigheter som följer av

a) konventioner som har antagits av Internationella arbetskonferensen och som har trätt i kraft efter ratificering av en eller flera medlemsstater,

b) de europeiska interimsöverenskommelser om social trygghet som har slutits mellan Europarådets medlemsstater den 11 december 1953.

2. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 skall följande fortfarande gälla:

a) Bestämmelserna i överenskommelsen den 27 juli 1950 om Rhenskepparnas sociala trygghet, som har reviderats den 13 februari 1961.

b) Bestämmelserna i den europeiska konventionen den 9 juli 1956 om social trygghet för anställda inom internationell transport.

c) Bestämmelserna i de konventioner om social trygghet som anges i bilaga III.

Artikel 8

Slutande av konventioner mellan medlemsstater

1. Två eller flera medlemsstater kan vid behov sluta konventioner med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.

2. Varje medlemsstat skall anmäla enligt bestämmelserna i artikel 97.1 varje konvention som har slutits med en annan medlemsstat enligt bestämmelserna i punkt 1.

Artikel 9

Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. De bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, som gör bosättning inom denna stats territorium till villkor för anslutning till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall inte gälla personer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium, om de någon gång i sin tidigare förvärvsverksamhet har omfattats av lagstiftningen i den förstnämnda staten som anställd eller egenföretagare.

2. Om det enligt en medlemsstats lagstiftning för anslutning till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring krävs att försäkringsperioder har fullgjorts, skall försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas, i den utsträckning som behövs, som om de hade fullgjorts enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 10

Bortseende från krav på bosättning - Obligatorisk försäkrings inverkan på återbetalning av avgifter

1. Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får kontantförmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande, pensioner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte minskas, ändras, innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institutionen med ansvar för betalningen finns.

Föregående stycke skall även gälla förmåner som utges som engångsbelopp när en efterlevande make, som hade rätt till efterlevandepension, gifter om sig.

2. Om återbetalning av avgifter enligt en medlemsstats lagstiftning förutsätter att en person inte längre omfattas av obligatorisk försäkring, skall detta villkor inte anses uppfyllt så länge denne omfattas av obligatorisk försäkring som en anställd eller egenföretagare enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Artikel 11

Indexering av förmåner

De föreskrifter om indexering av förmåner som finns i en medlemsstats lagstiftning skall gälla förmåner som utges enligt den lagstiftningen och tillämpas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 12

Förhindrande av sammanträffande av förmåner

1. Denna förordning kan inte åberopas för att få eller bevara en rätt till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk försäkring. Detta gäller dock inte förmåner som utges på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom och som beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i artikel 41, 43.2, 43.3, 46, 50, 51 eller 60.1 b.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner för den som samtidigt har andra socialförsäkringsförmåner eller annan inkomst får åberopas även om rätten till dessa förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om inkomsten härrör från en annan medlemsstats territorium. Detta gäller dock inte då en person får förmåner av samma slag på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom som beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i artikel 46, 50, 51 eller 60.1 b.

3. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet eller förtida förmåner vid ålderdom för den som är förvärvsverksam kan åberopas mot honom även om han är verksam inom en annan medlemsstats territorium.

4. En invalidpension enligt nederländsk lagstiftning skall, i fall där den nederländska institutionen enligt bestämmelserna i artikel 57.3 c eller 60.2 b är skyldig att bidra även till kostnaderna för förmåner vid arbetssjukdom som utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning, minskas med det belopp som skall betalas till den institution i den andra medlemsstaten som har ansvar för att utge förmånerna vid arbetssjukdom.

AVDELNING II BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING

Artikel 13

Allmänna regler

1. Om något annat inte följer av artikel 14 c skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2. Om något annat inte följer av artikel 14-17 gäller följande:

a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium,

b) Den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium,

c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga skall omfattas av denna stats lagstiftning,

d) Statligt anställda och personer som behandlas som sådana skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den förvaltning som sysselsätter dem,

e) Den som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat skall omfattas av denna stats lagstiftning. Om det för rätt till förmåner enligt denna lagstiftning krävs att försäkringsperioder har fullgjorts före påbörjad eller efter avslutad sådan militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring, skall försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas, i den utsträckning det behövs, som om de hade fullgjorts enligt den förstnämnda statens lagstiftning. En anställd eller egenföretagare som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring skall behålla sin ställning som anställd eller egenföretagare.

Artikel 14

Särskilda regler för andra anställda än sjömän

Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1. a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader och att han inte sänds ut för att ersätta någon som har fullgjort sin utsändningsperiod.

b) Om arbetet i den andra medlemsstaten på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills det arbetet har avslutats, under förutsättning att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit personen har sänts ut, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2. För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande sätt:

a) En person som hör till den resande eller flygande personalen hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver internationell befordran av passagerare eller gods med järnväg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:

i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid denna filial eller fasta representation omfattas av lagstiftningen i den medlemsstaten.

ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd inte har sitt säte eller någon filial eller permanent representation inom det territoriet.

b) Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av

i) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den anställde är bosatt, om han till viss del utför arbetet inom detta territorium eller om han är knuten till flera företag eller arbetsgivare inom olika medlemsstaters territorier,

ii) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det företag eller den person, som anställt honom har sitt säte eller är bosatt, om han inte är bosatt inom någon av de medlemsstaters territorier där han utför arbetet.

3. Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte.

Artikel 14 a

Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän

Artikel 13.2 b skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1. a) Den som normalt är egenföretagare inom en medlemsstats territorium och som utför arbete inom en annan medlemsstats territorium skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning, förutsatt att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader.

b) Om arbetet på grund av oförutsebara omständigheter varar längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills arbetet har avslutats, under förutsättning att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit företagaren har rest för att utföra arbetet, eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2. Den som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, om han utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstatens territorium. Om han inte utför något arbete inom den medlemsstats territorium där han är bosatt skall han omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han utför sitt huvudsakliga arbete. Kriterier för vad som skall anses vara huvudsakligt arbete fastställs in den förordning som anges i artikel 98.

3. Den vars företag har sitt säte inom en medlemsstats territorium och sträcker sin verksamhet över två medlemsstaters gemensamma gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte.

4. Om den lagstiftning som en person skulle omfattas av enligt punkt 2 eller 3 inte medger att personen ens på frivillig basis kan anslutas till ett pensionssystem, skall han omfattas av den medlemsstats lagstiftning som skulle ha gällt, om dessa bestämmelser inte hade funnits, eller om två eller flera medlemsstaters lagstiftning skulle gälla med tillämpning av denna regel, av den lagstiftning som de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter kommer överens om.

Artikel 14 b

Särskilda regler för sjömän

Artikel 13.2 c skall tillämpas med beaktande av följande undantag och omständigheter:

1. Den som är anställd hos ett företag till vilket han normalt är knuten, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som sänds ut av detta företag för att utföra arbete för detta företags räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt de villkor som anges i artikel 14.1.

2. Den som normalt är egenföretagare, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlemsstats flagga, och som utför arbete för egen räkning ombord på ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning enligt de villkor som anges i artikel 14a.1.

3. Den som normalt inte har anställning till sjöss men som utför arbete inom en medlemsstats territorialvatten eller hamn ombord på ett fartyg, vilket för en annan medlemsstats flagga inom detta territorialvatten eller denna hamn och vars besättning han inte tillhör, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

4. Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstats flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är bosatt inom denna stats territorium. Företaget eller personen som betalar lönen skall betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av den lagstiftningen.

Artikel 14 c

Särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium

1. En person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall omfattas

a) av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är anställd, om inget annat följer av b,

b) i de fall som anges i bilaga VII, av lagstiftningen i var och en av de medlemsstaterna, i fråga om den verksamhet som utövas inom dess territorium.

2. Detaljerade regler för genomförandet av punkt 1 b skall fastställas i en förordning som antas av rådet på förslag från kommissionen.

Artikel 14 d

Diverse bestämmelser

1. En person som avses i artikel 14.2, 14.3, 14a.2, 14a.3, 14.a.4 och 14c.1 a, skall vid tillämpningen av den lagstiftning som har fastställts i överensstämmelse med dessa bestämmelser, behandlas som om han utförde allt förvärvsarbete inom den berörda medlemsstatens territorium.

2. Bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, enligt vilka en pensionär som är förvärvsverksam inte skall omfattas av den obligatoriska försäkringen för denna verksamhet, skall gälla också pensionärer som har förvärvat rätt till pension enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om inte personen i fråga hos den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den förstnämnda medlemsstaten och som nämns i bilaga 10 till den förordning som anges i artikel 98, uttryckligen begär att få omfattas av försäkringen.

Artikel 15

Regler om frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Artiklarna 13-14 d skall inte gälla frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring såvida det i en medlemsstat, för någon av de grenar som anges i artikel 4, inte finns annat än ett frivilligt försäkringssystem.

2. Om tillämpningen av två eller flera medlemsstaters lagstiftning medför dubbelförsäkring gäller följande:

- Vid ett obligatoriskt försäkringssystem och ett eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall personen omfattas endast av det obligatoriska försäkringsssystemet.

- Vid två eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, kan personen omfattas endast av det system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som han har valt.

3. Vad gäller invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) kan ock personen ansluta sig till en medlemsstats system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, även om han omfattas av en annan medlemsstats obligatoriska försäkring, i den mån en sådan dubbelförsäkring uttryckligen eller underförstått är tillåten i den förstnämnda medlemsstaten.

Artikel 16

Särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat samt för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

1. Bestämmelserna i artikel 13.2 a skall tillämpas på personer som är anställda vid beskickningar och konsulat och på privattjänare hos tjänstemän vid beskickningar eller konsulat.

2. Anställda som omfattas av punkt 1 och som är medborgare i den medlemsstat som är den ackrediterande eller sändande staten har dock rätt att välja att omfattas av lagstiftningen i den staten. Denna rättighet att välja kan utövas vid varje kalenderårs utgång och skall inte ha retroaktiv verkan.

3. Europeiska gemenskapernas hjälppersonal kan välja att omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är anställda, av lagstiftningen i den medlemsstat som de senast har omfattats av eller av lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, vad gäller andra bestämmelser än de som handlar om familjebidrag vilka är reglerade i anställningsvillkoren för denna personal. Denna rätt att välja, som endast kan utövas en gång, gäller från och med den dag anställningen påbörjas.

Artikel 17

Undantag från artikel 13-16

Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller de organ som utses av dessa myndigheter kan komma överens om undantag från bestämmelserna i artikel 13-16 till förmån för vissa grupper av anställda eller egenföretagare eller för vissa sådana personer.

AVDELNING III SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG AV FÖRMÅNER KAPITEL I SJUKDOM OCH MODERSKAP Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel 18

Sammanläggning av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå en rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning såsom perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla säsongsarbetare, även vad avser perioder före ett försäkringsavbrott som överstiger den period som den behöriga statens lagstiftning medger, under förutsättning att avbrottet i personens försäkring inte har överstigit fyra månader.

Avsnitt 2

Anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar

Artikel 19

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten - Allmänna regler

1. En anställd eller en egenföretagare som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens och som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för rätt till förmåner skall, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, få följande förmåner i den stat där han är bosatt:

a) Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen på bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan sådana förmåner dock utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt lagstiftningen i den behöriga staten.

2. Bestämmelserna i punkt 1 gäller också familjemedlemmar som bor inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, i den mån de inte har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

Om familjemedlemmarna är bosatta inom en medlemsstats territorium enligt vars lagstiftning rätten att erhålla vårdförmåner inte är beroende av villkor om försäkring eller anställning, skall de vårdförmåner som de får anses utgivna av den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren är försäkrad, om inte maken eller den person som har hand om barnen är förvärvsverksam inom den nämnda medlemsstatens territorium.

Artikel 20

Gränsarbetare och deras familjemedlemmar - Särskilda regler

Också gränsarbetare kan få förmåner inom den behöriga statens territorium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen enligt denna stats lagstiftning som om personen vore bosatt i den staten. Hans familjemedlemmar kan få förmåner på samma villkor. För detta krävs dock, utom i brådskande fall, en överenskommelse mellan de berörda staterna, mellan de behöriga myndigheterna i dessa stater eller, om en sådan överenskommelse saknas, ett i förväg lämnat medgivande av den behöriga institutionen.

Artikel 21

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenföretagare som avses i artikel 19.1 och som vistas inom den behöriga statens territorium har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning som om han vore bosatt där, även om han före vistelsen redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

2. Punkt 1 gäller också familjemedlemmar som avses i artikel 19.2.

Om familjemedlemmarna är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den medlemsstats territorium inom vilket den anställde eller egenföretagaren är bosatt, skall dock vårdförmåner utges av institutionen på vistelseorten för institutionen på den ort där dessa personer är bosatta.

3. Punkt 1 och 2 gäller inte gränsarbetare och deras familjemedlemmar.

4. En anställd eller egenföretagare och hans familjemedlemmar som avses i artikel 19 som bosätter sig inom den behöriga statens territorium har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning även om de före flyttningen redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Artikel 22

Vistelse utanför den behöriga staten - Återkomst eller flyttning till en annan medlemsstat under sjukdom eller moderskap - Behov av att resa till en annan medlemsstat för att få lämplig vård

1. En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och

a) vars hälsotillstånd kräver omedelbara förmåner under en vistelse inom en annan medlemsstats territorium, eller

b) som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institutionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta till en annan medlemsstats territorium, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämndas räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras bara om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras, om vården är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt och om han i den staten inte kan få vård inom den tid som, med beaktande av hans aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp, där är normal för vården i fråga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också en anställds eller egenföretagares familjemedlemmar.

Vid tillämpningen av punkt 1 a och c i på de familjemedlemmar som avses i artikel 19.2 som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den inom vars territorium den anställde eller egenföretagaren är bosatt gäller följande:

a) Vårdförmåner skall utges för institutionen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta av institutionen på vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar som om den anställde eller egenföretagaren vore försäkrad där. Den period under vilken förmåner utges bestäms dock av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

b) Frågan om tillstånd enligt punkt 1 c prövas av institutionen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

4. Den omständigheten att bestämmelserna i punkt 1 gäller en anställd eller en egenföretagare skall inte påverka hans familjemedlemmars rätt till förmåner.

Artikel 23

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att kontantförmåner skall beräknas med utgångspunkt från en genomsnittlig inkomst, skall fastställa en sådan genomsnittlig inkomst enbart på grundval av den inkomst som man kan konstatera att personen ifråga haft under de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall utgå ifrån en standardinkomst, skall ta hänsyn enbart till standardinkomsten eller, i förekommande fall, till den genomsnittliga standardinkomsten för de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning storleken av kontantförmåner varierar med antalet familjemedlemmar, skall också ta hänsyn till personens familjemedlemmar bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium.

Artikel 24

Vårdförmåner av stor vikt

1. Har en institution i en medlemsstat funnit att en anställd eller en egenföretagare för sig själv eller för en familjemedlem har rätt till en protes, ett hjälpmedel eller andra vårdförmåner av stor vikt och har personen därefter blivit försäkrad hos en annan medlemsstats institution, skall han få förmånerna på den förstnämnda institutionens bekostnad, även om de tillhandahålls efter det att han har blivit försäkrad hos den sistnämnda institutionen.

2. Administrativa kommissionen skall utarbeta en förteckning över förmåner på vilka bestämmelserna i punkt 1 skall tillämpas.

Avsnitt 3 Arbetslösa personer och deras familjemedlemmar

Artikel 25

1. En arbetslös person som tidigare var anställd eller egenföretagare, och som omfattas av bestämmelserna i artikel 69.1 eller i artikel 71.1 b ii andra meningen och som uppfyller villkoren för rätt till vård- och kontantförmåner enligt den behöriga statens lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, skall under den period som anges i artikel 69.1 c få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen i den medlemsstat i vilken han söker arbete, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad hos denna.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen i den medlemsstat där den arbetslösa personen söker arbete, kan dock förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Arbetslöshetsförmåner enligt artikel 69.1 får inte utges under en period under vilken kontantförmåner erhålls.

2. En helt arbetslös person som tidigare var anställd och som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii eller i artikel 71.1 b ii första meningen skall få vård- och kontantförmåner enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste anställning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18. Kostnaden för sådana förmåner skall betalas av institutionen i bosättningslandet.

3. Om en arbetslös person uppfyller villkoren för rätt till förmåner vid sjukdom eller moderskap enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för kostnaderna för förmåner vid arbetslöshet, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, har hans familjemedlemmar rätt till dessa förmåner, oavsett inom vilken medlemsstats territorium de är bosatta eller vistas. Sådana förmåner skall utges

i) vad gäller vårdförmåner, av institutionen på bosättnings- eller vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar för den behöriga institutionens räkning i den medlemsstat som ansvarar för kostnaden för arbetslöshetsförmånerna,

ii) vad gäller kontantförmåner, av den behöriga institutionen i den medlemsstat som ansvarar för kostnaden för förmåner vid arbetslöshet enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

4. Vid force majeure kan den behöriga institutionen förlänga den period som föreskrivs i punkt 1. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning enligt vilka sjukförmåner kan utges under ännu längre tid.

Avsnitt 4 Pensionssökande och deras familjemedlemmar

Artikel 26

Rätt till vårdförmåner i fall där rätten till förmåner från den institution som senast var behörig har upphört

1. En anställd eller egenföretagare, hans familjemedlemmar eller hans efterlevande som under behandlingen av en ansökan om pension upphör att ha rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i den senast behöriga medlemsstaten skall ändå få sådana förmåner på följande villkor. Vårdförmåner skall utges enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen eller personerna är bosatta, under förutsättning att de har rätt till sådana förmåner enligt denna lagstiftning eller skulle ha rätt till dem enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat om de vore bosatta inom den statens territorium, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18.

2. En pensionssökande, som har rätt till vårdförmåner enligt en medlemsstats lagstiftning vilken kräver att personen själv betalar sjukförsäkringsavgifter medan hans ansökan om pension behandlas, skall vid utgången av andra månaden för vilken han inte har betalat avgifterna förlora rätten till vårdförmåner.

3. Vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i punkt 1 skall betalas av den institution som har mottagit avgifter enligt bestämmelserna i punkt 2. Om inga avgifter skall betalas enligt bestämmelserna i punkt 2, skall den institution som svarar för kostnaderna för vårdförmåner sedan pensionen har beviljats enligt bestämmelserna i artikel 28 till institutionen på bosättningsorten betala tillbaka det belopp varmed förmåner har utgetts.

Avsnitt 5 Pensionärer och deras familjemedlemmar

Artikel 27

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i flera stater om det finns rätt till förmåner i bosättningslandet

En pensionär som har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, av vilka en är lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, och som har rätt till förmåner enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga 6, skall, tillsammans med sina familjemedlemmar, få sådana förmåner från institutionen på bosättningsorten och på denna institutions bekostnad som om personen vore en pensionär med rätt till pension endast enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 28

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera stater i fall då rätt till förmåner saknas i bosättningslandet

1. En pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som inte har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, skall ändå få sådana förmåner för egen del och för sina familjemedlemmar om han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga VI, skulle ha rätt till det enligt medlemsstatens lagstiftning eller åtminstone enligt lagstiftningen i en av de medlemsstater som är behöriga att utge pensioner om han vore bosatt inom en sådan stats territorium. Förmånerna skall utges under följande förutsättningar:

a) Vårdförmåner skall utges för den institutions räkning som avses i punkt 2 av institutionen på bosättningsorten som om personen vore en pensionär enligt lagstiftningen i den stat inom vars territorium han är bosatt och hade rätt till sådana förmåner.

b) Kontantförmåner skall, i förekommande fall, utges av den institution som är behörig enligt reglerna i punkt 2 enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. I fall som omfattas av punkt 1 skall kostnaden för vårdförmåner betalas av den institution som bestäms enligt följande regler:

a) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt endast en medlemsstats lagstiftning skall kostnaden betalas av denna stats behöriga institution.

b) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall kostnaden betalas av den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning pensionären har omfattats av under längst tid. Om tillämpningen av denna regel leder till att flera institutioner är betalningsskyldiga, skall kostnaden betalas av den institution som tillämpar den lagstiftning som pensionären senast har omfattats av.

Artikel 28 a

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater än bosättningslandet i fall där det finns rätt till förmåner i det sistnämnda landet

Om en pensionär, som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, är bosatt inom en medlemsstats territorium enligt vars lagstiftning det för rätt till vårdförmåner inte uppställs några försäkrings- eller anställningsvillkor och från vilket land inte heller någon pension utges, skall den enligt reglerna i artikel 28.2 bestämda institutionen i en av de medlemsstater, som är behörig i fråga om pensioner, betala kostnaden för vårdförmåner till honom och hans familjemedlemmar i den utsträckning som de skulle ha haft rätt till sådana förmåner enligt den lagstiftning som tillämpas av denna institution om de hade varit bosatta inom den medlemsstats territorium där institutionen finns.

Artikel 29

Familjemedlemmars bosättning i en annan stat än den i vilken pensionären är bosatt - Flyttning till den stat där pensionären är bosatt

1. Familjemedlemmar till en pensionär, som har rätt till pension enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket pensionären är bosatt skall, om denne har rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning, få förmåner som om pensionären vore bosatt inom samma territorium som de. Förmåner utges enligt följande villkor:

a) Vårdförmåner utges av institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar på bekostnad av institutionen på pensionärens bosättningsort.

b) Kontantförmåner utges i förekommande fall av den behöriga institutionen, bestämd enligt artikel 27 eller 28.2, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. Familjemedlemmar som avses i punkt 1 och som bosätter sig i den medlemsstat där pensionären är bosatt skall få följande förmåner:

a) Vårdförmåner enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning, även om de redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap innan de flyttade.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga institutionen, bestämd enligt bestämmelserna i artikel 27 eller 28.2, enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på den ort där pensionären är bosatt kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 30

Vårdförmåner av stor vikt

Bestämmelserna i artikel 24 gäller också pensionärer.

Artikel 31

En pensionärs och/eller hans familjemedlemmars vistelse i en annan stat än den där de är bosatta

En pensionär som har rätt till pension eller pensioner enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har rätt till förmåner enligt en av dessa staters lagstiftning skall, tillsammans med sina familjemedlemmar som vistas inom en annan medlemsstat än den där de är bosatta, få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som utges av institutionen på vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar på bekostnad av institutionen på den ort där pensionären är bosatt.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga institutionen, bestämd enligt bestämmelserna i artikel 27 eller 28.2, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelseorten kan dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 32

Särskilda regler om ansvar för förmåner som utges till före detta gränsarbetare, deras familjemedlemmar eller deras efterlevande

Kostnaden för förmåner som utges enligt bestämmelserna i artikel 27 eller 31 till en pensionär som avses i artikel 27 och som är en före detta gränsarbetare eller efterlevande eller familjemedlem till en gränsarbetare, skall, om gränsarbetaren arbetade som sådan under tre månader omedelbart före den dag då pensionen började utbetalas eller dödsdagen, delas lika mellan institutionen på pensionärens bosättningsort och den hos vilken han senast var försäkrad.

Artikel 33

Avgifter som betalas av pensionärer

Den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pension och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pensioner för avgifter för sjukdom och moderskap skall vara behörig att göra sådana avdrag, beräknade enligt lagstiftningen i fråga, på den pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna enligt artikel 27, 28, 28 a, 29, 31 och 32 skall betalas av en institution i denna medlemsstat.

Artikel 34

Allmänna bestämmelser

1. Vid tillämpningen av artikel 28, 28 a, 29 och 31 skall en pensionär som får två eller flera pensioner enligt endast en medlemsstats lagstiftning betraktas som pensionär med rätt till pension enligt en enda medlemsstats lagstiftning på det sätt som avses i dessa bestämmelser.

2. Artikel 27-33 gäller inte i fall då en pensionär eller hans familjemedlemmar har rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av förvärvsverksamhet. I ett sådant fall skall personen, vid tillämpningen av detta kapitel, anses vara anställd eller egenföretagare eller en familjemedlem till en anställd eller en egenföretagare.

Avsnitt 6 Diverse bestämmelser

Artikel 35

System som skall gälla när det finns flera system i bosättnings- eller vistelselandet - Tidigare sjukdom - Den längsta period under vilken förmåner utges

1. Om lagstiftningen i vistelse- eller bosättningslandet innehåller flera försäkringssystem för sjukdom eller moderskap skall, om något annat inte följer av punkt 2, bestämmelserna i systemet för arbetare inom stålindustrin gälla i fall som avses i artikel 19, 21.1, 22, 25, 26, 28.1, 29.1 eller 31. Om denna lagstiftning omfattar ett särskilt system för arbetare i gruvor och liknande företag skall dock bestämmelserna i ett sådant system gälla för denna kategori av arbetare och deras familjemedlemmar, under förutsättning att institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, till vilken ansökan lämnas in, är behörig att tillämpa ett sådant system.

2. Om lagstiftningen i vistelse- eller bosättningslandet omfattar ett eller flera särskilda system som täcker alla eller de flesta kategorier av egenföretagare och som ger mindre förmånliga vårdförmåner än de som gäller för anställda, skall vid tillämpningen av artiklarna 19.1 a och 22.1 (under i) och 22.3, 28.1 a och 31 a, bestämmelserna i det eller de system som har fastställts i den förordning som avses i artikel 98 gälla för personen och hans familjemedlemmar, om någon av följande två förutsättningar är uppfyllda:

a) Personen är försäkrad enligt ett särskilt system för egenföretagare i den behöriga staten som också ger mindre förmånliga vårdförmåner än de som utges till anställda.

b) Personen får en eller flera pensioner, enligt pensionslagstiftningen i den behöriga medlemsstaten eller de behöriga medlemsstaterna, och endast har rätt till vårdförmåner enligt ett särskilt system för egenföretagare som också ger mindre förmånliga förmåner än de som utges till anställda.

3. Om utgivandet av förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om sjukdomens ursprung, skall detta villkor inte gälla anställda eller egenföretagare eller deras familjemedlemmar för vilka denna förordning gäller, oavsett inom vilken medlemsstat de är bosatta.

4. Om lagstiftningen i en medlemsstat fastställer en längsta period under vilken förmåner kan utges, får den institution som tillämpar denna lagstiftning i förekommande fall beakta den period under vilken förmåner redan har utgetts av institutionen i en annan medlemsstat för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Avsnitt 7 Återbetalning mellan institutioner

Artikel 36

1. Utom i fall som avses i artikel 32 skall vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i detta kapitel av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning återbetalas i sin helhet.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall fastställas och genomföras på det sätt som anges i den förordning som avses i artikel 98, antingen efter styrkande av verkliga kostnader eller på grundval av schablonbelopp.

I det senare fallet skall schablonbeloppen vara så nära den verkliga kostnaden som möjligt.

3. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå ifrån återbetalning mellan institutioner under dem.

KAPITEL 2 INVALIDITET Avsnitt 1 Anställda eller egenföretagare som omfattats av endast sådan lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd

Artikel 37

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenföretagare, som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har fullgjort försäkringsperioder uteslutande enligt lagstiftning där invaliditetsförmånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd, skall få förmåner i enlighet med bestämmelserna i artikel 39. Denna artikel skall inte beröra sådana pensionshöjningar eller tillägg för barn som har beviljats enligt bestämmelserna i kapitel 8.

2. Lagstiftning som avses i punkt 1 och som gäller inom varje berörd medlemsstats territorium anges i bilaga IV.

Artikel 38

Sammanläggning av försäkringsperioder

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller, i förekommande fall, i en särskild anställning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke eller, i förekommande fall, i samma anställning. Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän.

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för egenföretagare, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän, i den mån de har fullgjorts enligt ett annat system än det motsvarande system som har nämnts ovan, och under förutsättning att personen också har varit försäkrad enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän.

Artikel 39

Utgivande av förmåner

1. Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då den arbetsoförmåga uppkom som har följts av invaliditet, skall enligt denna lagstiftning avgöra om personen uppfyller villkoren för rätt till förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

2. En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få förmåner enbart från den nämnda institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna til lämpar.

3. En person som inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 skall få de förmåner som han fortfarande har rätt till enligt en annan medlemsstats lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

4. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver att förmånernas storlek skall bestämmas med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall den behöriga institutionen beakta också sådana familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

5. En helt arbetslös person som omfattas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii samt av i artikel 71.1 b ii första meningen skall få de invaliditetsförmåner som utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt och enligt den lagstiftning som denna tillämpar som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste anställning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38 och/eller artikel 25.2. Institutionen i bosättningslandet skall svara för kostnaden för dessa förmåner.

Avsnitt 2 Anställda eller egenföretagare som omfattats antingen av lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är beroende av försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd eller av lagstiftning av denna typ och av den typ som avses i avsnitt 1

Artikel 40

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenföretagare som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, av vilka åtminstone en inte är av den typ som avses i artikel 37.1, skall få förmåner enligt bestämmelserna i kapitel 3 och med beaktande av bestämmelserna i punkt 4.

2. En anställd eller egenföretagare som drabbas av arbetsoförmåga följd av invaliditet medan han omfattas av en lagstiftning som anges i bilaga IV skall dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 37.1 på två villkor:

- att han uppfyller villkoren i denna lagstiftning eller i en lagstiftning av samma typ, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38, men utan att behöva åberopa försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en lagstiftning som inte anges i bilaga IV, och

- att han inte uppfyller villkoren för rätt till förmåner enligt någon annan lagstiftning än den i bilaga IV.

3. a) Vid fastställandet av rätten till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning, som anges i bilaga IV och som för rätt till invaliditetsförmåner kräver att en person under en viss tid har fått kontantförmåner vid sjukdom eller har varit arbetsoförmögen, skall, när en anställd eller egenföretagare som har omfattats av denna lagstiftning drabbas av arbetsoförmåga följd av invaliditet medan han omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning, hänsyn tas till följande utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37.1:

i) Varje period under vilken han på grund av denna arbetsoförmåga enligt den andra medlemsstatens lagstiftning har fått kontantförmåner vid sjukdom eller i stället har fortsatt att få lön, och

ii) varje period under vilken han, på grund av den invaliditet som har följt på denna arbetsoförmåga, har fått invalididetsförmåner enligt den andra medlemsstatens lagstiftning

skall beaktas som om det rörde sig om perioder under vilka kontantförmåner vid sjukdom hade utgetts till honom enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning eller under vilka han var arbetsoförmögen enligt denna lagstiftning.

b) Rätten till invaliditetsförmåner enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning skall förvärvas antingen vid utgången av den preliminära perioden med ersättning för sjukdom enligt denna lagstiftning eller vid utgången av den preliminära perioden av arbetsoförmåga enligt samma lagstiftning och tidigast

i) den dag då rätt till invaliditetsförmåner förvärvas enligt den andra medlemsstatens lagstiftning, eller

ii) dagen efter den sista dagen med rätt till kontantförmåner vid sjukdom enligt den andra medlemsstatens lagstiftning.

4. Ett beslut som har fattats av en medlemsstats institution om en sökandes invaliditetsgrad skall vara bindande för andra medlemsstaters institutioner, under förutsättning att överensstämmelse mellan dessa staters lagstiftningar om villkor angående graden av invaliditet bekräftas i bilaga V.

Avsnitt 3 Förvärrad invaliditet

Artikel 41

1. I fall då den invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt endast en medlemsstats lagstiftning gäller följande:

a) Om personen inte har omfattats av en annan medlemsstats lagstiftning sedan han började få förmåner, skall den förstnämnda medlemsstatens behöriga institution med beaktande av försämringen utge förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

b) Om personen har omfattats av lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater sedan han började få förmåner, skall med beaktande av försämringen förmånerna utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

c) Om förmånens eller förmånernas totala belopp enligt bestämmelserna i b är lägre än det förmånsbelopp som personen fick på bekostnad av den institution som tidigare svarade för utbetalningen, skall denna institution ge honom ett tillägg som motsvarar skillnaden mellan de två beloppen.

d) Om, i det fall som avses i b, den institution som svarar för den första arbetsoförmågan är en nederländsk institution, och om

i) den sjukdom som har förorsakat försämringen är densamma som den som föranledde förmåner enligt nederländsk lagstiftning,

ii) denna sjukdom är en arbetssjukdom enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast omfattades av och som ger honom rätt till det til lägg som avses i artikel 60.1 b, och

iii) den lagstiftning eller de lagstiftningar som personen har omfattats av sedan han började få förmåner är sådan som anges i bilaga IV,

skall den nederländska institutionen fortsätta att utge den första förmånen efter försämringen, och den förmån, som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast har omfattats av, skall minskas med den nederländska förmånens belopp.

e) Om, i det fall som avses i b, personen inte har rätt till förmåner på bekostnad av en annan medlemsstats institution, skall den behöriga institutionen i den första staten, med beaktande av försämringen och, i förekommande fall, bestämmelserna i artikel 38, utge förmånerna enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning.

2. När en invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater, skall förmånerna med beaktande av försämringen utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 40.1.

Avsnitt 4 Utgivande av förmåner som tidigare har innehållits eller dragits in - Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom

Artikel 42

Fastställande av ansvarig institution då utgivande av invaliditetsförmåner återupptas

1. Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall, om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 43, den institution eller de institutioner som svarade för utgivandet av förmåner vid tidpunkten för innehållandet svara för utgivandet.

2. Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd motiverar att ytterligare förmåner beviljas, skall dessa i förekommande fall utges enligt bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

Artikel 43

Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom

1. Invaliditetsförmåner skall i förekommande fall omvandlas till förmåner vid ålderdom enligt villkoren i den eller de lagstiftningar enligt vilka de har beviljats och enligt bestämmelserna i kapitel 3.

2. Varje institution i en medlemsstat som svarar för utgivande av invaliditetsförmåner skall, om en person som får invaliditetsförmåner med stöd av bestämmelserna i artikel 49 kan göra anspråk på förmåner vid ålderdom enligt lagstiftningen i andra medlemsstater, fortsätta att till honom utge de invaliditetsförmåner som han har rätt till enligt den lagstiftning som den tillämpar tills bestämmelserna i punkt 1 blir tillämpliga på institutionen.

3. Om i fall som avses i punkt 2 invaliditetsförmånerna har beviljats enligt bestämmelserna i artikel 39, får dock den institution som fortfarande svarar för utgivandet av dessa förmåner tillämpa bestämmelserna i artikel 49.1 a som om mottagaren av förmånerna uppfyllde villkoren i den berörda medlemsstatens lagstiftning för rätt till förmåner vid ålderdom genom att ersätta det teoretiska belopp som avses i artikel 46.2 a med det belopp som invaliditetsförmånerna skall utges med från denna institution.

KAPITEL 3 ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER)

Artikel 44

Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater

1. Rätten till förmåner för anställda eller egenföretagare som har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, eller för hans efterlevande, skall fastställas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2. När en ansökan om förmåner lämnas in, måste, om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 49, beslutet fattas med beaktande av all lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av. Undantag från denna regel skall göras om personen uttryckligen begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han har rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater skjuts upp.

3. Detta kapitel gäller inte barntillägg till pensioner eller barnpensioner som utges enligt bestämmelserna i kapitel 8.

Artikel 45

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt de lagstiftningar som en anställd eller egenföretagare har omfattats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning såsom perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioderna uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller i en särskild anställning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftningar beaktas vid beviljande av dessa förmåner om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke eller i samma anställning. Om personen, med beaktande av sådana perioder i förekommande fall inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljandet av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall perioderna beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som gäller för arbetare eller tjänstemän, i den mån de har fullgjorts enligt ett annat system än det motsvarande system som har nämnts ovan och under förutsättning att personen också har varit försäkrad enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän.

4. Om en medlemsstats lagstiftning, som för beviljande av förmåner kräver att en anställd omfattas av dess lagstiftning vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffar, inte ställer några krav beträffande försäkringsperiodernas längd vare sig för rätten till eller beräkningen av förmåner, skall varje anställd som inte längre omfattas av denna lagstiftning vid tillämpningen av detta kapitel fortfarande anses omfattad vid tidpunkten då försäkringsfallet inträffar om han vid den tidpunkten omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning eller, om detta inte är fallet, kan ansöka om förmåner enligt en annan medlemstats lagstiftning. Detta senare villkor skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

5. Punkt 4 gäller också egenföretagare vid fastställandet av om villkoren för rätt till efterlevandeförmåner är uppfyllda.

6. Om en medlemsstats lagstiftning, som för beviljande av invaliditetsförmåner kräver att personen omfattas av denna lagstiftning vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffar, inte ställer några krav beträffande försäkringsperiodernas längd vare sig för rätten till eller beräkningen av förmåner, skall varje egenföretagare som inte längre omfattas av den lagstiftningen vid tillämpningen av detta kapitel dock fortfarande anses vara omfattad vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffar, om han vid den tidpunkten omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning.

Artikel 46

Beviljande av förmåner

1. Om en anställd eller egenföretagare har omfattats av en medlemsstats lagstiftning och om villkoren för rätt till förmåner är uppfyllda utan att bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 behöver tillämpas, skall den behöriga institutionen i denna medlemsstat, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar, fastställa beloppet för den förmån som svarar mot försäkringsperiodernas eller bosättningsperiodernas totala längd enligt denna lagstiftning.

Denna institution skall också beräkna beloppet för den förmån som skulle erhållas med tillämpning av reglerna i punkt 2 a och b. Endast det högre av dessa två belopp skall beaktas.

2. Om en anställd eller egenföretagare har omfattats av lagstiftningen i en medlemsstat och om villkoren för rätt till förmåner inte är uppfyllda utan att bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 beaktas, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten tillämpa följande regler:

a) Institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna begära om alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b) Institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke och proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.

c) Om den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar är längre än den maximiperiod som krävs enligt lagstiftningen i en av dessa medlemsstater för rätt till oreducerad förmån, skall den behöriga institutionen i denna stat, när den tillämpar bestämmelserna i denna punkt, beakta denna maximiperiod i stället för de fullgjorda periodernas totala längd. Denna beräkningsmetod får inte leda till att institutionen måste utge en förmån med högre belopp än det som har fastställts för oreducerad förmån i den lagstiftning som den tillämpar.

d) Vid tillämpningen av de beräkningsregler som avses i denna punkt skall förfarandet för att beakta perioder som sammanträffar fastställas i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

3. Personen skall, inom gränsen för det högsta teoretiska förmånsbeloppet beräknat enligt punkt 2 a, ha rätt till den totala summan av de förmåner som har beräknats enligt bestämmelserna i punkt 1 och 2.

Om det totala belopp av förmåner som har fastställts enligt bestämmelserna i punkt 1 är högre än det tekniska beloppet, skall varje institution som tillämpar punkt 1 sänka förmånen med ett belopp som svarar mot proportionen mellan de båda beloppen.

4. Om det i fråga om invalid-, ålders- eller efterlevandepensioner skulle inträffa att summan av de förmåner som utges av två eller fler medlemsstater enligt bestämmelserna i en sådan multilateral konvention om social trygghet som avses i artikel 6 b är lägre än den summa som skulle utges av dessa medlemsstater enligt punkt 1-3, skall bestämmelserna i detta kapitel tillämpas på personen.

Artikel 47

Tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner

1. Vid beräkningen av det teoretiska belopp som avses i artikel 46.2 a skall följande regler gälla:

a) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittliga inkomster, en genomsnittlig avgift, en genomsnittlig ökning eller förhållandet mellan den sökandes bruttoinkomster och de genomsnittliga bruttoinkomsterna för alla försäkrade personer utom lärlingar under försäkringsperioderna, skall sådana genomsnittliga eller proportionella tal fastställas av denna stats behöriga institution på grundval av endast försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning eller bruttoinkomster som personen har haft under enbart dessa perioder.

b) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall denna stats behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter och ökningar som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning på grundval av de genomsnittliga inkomster, avgifter eller ökningar som har godtagits med avseende på de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen til lämpar.

c) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall denna stats behöriga institution godta de standardinkomster eller det fasta belopp, som skall beaktas av den med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning, som lika med de standardinkomster eller det fasta belopp eller, i förekommande fall, med de genomsnittliga standardinkomster eller det fasta belopp som svarar mot de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

d) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för vissa perioder beräknas på grundval av inkomsternas storlek och för andra perioder på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall denna stats behöriga institution, med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning, beakta de inkomster eller fasta belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i b eller c ovan eller i förekommande fall genomsnittet av dessa inkomster eller fasta belopp. Om förmåner beräknas på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp för alla perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar, skall institutionen godta de inkomster, som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftningar, som lika med de fiktiva inkomster som svarar mot standardinkomsterna eller det fasta beloppet.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som skall beaktas vid beräkningen av förmåner skall i förekommande fall tillämpas på de faktorer som skall beaktas av denna medlemsstats behöriga institution enligt bestämmelserna i punkt 1 med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning.

3. Om förmåners storlek enligt en medlemsstats lagstiftning fastställs med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall denna stats behöriga institution ta hänsyn även till dessa familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

Artikel 48

Försäkrings- eller bosättningsperioder kortare än ett år

1. Om den totala längden av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning inte uppgår till ett år och ingen rätt till förmån finns enligt denna lagstiftning med anledning av endast dessa perioder, skall utan hinder av bestämmelserna i artikel 46.2 institutionen i denna stat inte vara skyldig att bevilja förmåner med anledning av sådana perioder.

2. Den behöriga institutionen i var och en av de andra medlemsstaterna skall beakta de perioder som avses i punkt 1 vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2 utom de under b.

3. Om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skulle leda till att alla institutioner i de berörda medlemsstaterna befrias från sina skyldigheter, skall förmåner beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den sista av de stater vars villkor är uppfyllda som om alla försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 45.1 och 45.2 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

Artikel 49

Beräkning av förmåner för en person som inte samtidigt uppfyller villkoren i alla lagstiftningar enligt vilka försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts

1. Om en person vid en viss tidpunkt inte uppfyller de villkor som har fastställts för beviljande av förmåner i alla de medlemsstaters lagstiftning som han har omfattats av, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45, men uppfyller villkoren i endast en eller flera av dem, skall följande gälla:

a) Varje behörig institution som tillämpar en lagstiftning, vars villkor är uppfyllda, skall beräkna det förmånsbelopp som skall utges enligt bestämmelserna i artikel 46.

b) Undantag:

i) Om personen uppfyller villkoren i åtminstone två lagstiftningar utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall dessa perioder inte beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2.

ii) Om personen uppfyller villkoren i endast en lagstiftning utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall det förmånsbelopp som skall utges beräknas enligt bestämmelserna i endast den lagstiftning vars villkor är uppfyllda, med beaktande av endast de perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftningen.

2. Den eller de förmåner som har beviljats enligt en eller flera lagstiftningar i det fall som avses i punkt 1 skall automatiskt räknas om enligt bestämmelserna i artikel 46 när villkoren enligt en eller flera av de lagstiftningar som personen har omfattats av är uppfyllda, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45.

3. En omräkning skall automatiskt göras enligt bestämmelserna i punkt 1, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 40.2, när villkoren i en eller flera lagstiftningar inte längre är uppfyllda.

Artikel 50

Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt

En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får inte, i den stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom, beviljas en förmån som är mindre än den minimiförmån som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings- eller bosättningsperiod som är lika med alla försäkringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala ut ett tillägg till honom som uppgår till skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiförmånsbeloppet.

Artikel 51

Indexering och ny beräkning av förmåner

1. Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast procentsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader, förändringar i lönenivån eller av andra ändringsorsaker, skall denna procentsats eller detta belopp tillämpas direkt på de förmåner som har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46, utan att någon ny beräkning behöver göras enligt bestämmelserna i den artikeln.

2. Om metoden för att fastställa eller reglerna för att beräkna förmåner skulle ändras, skall dock en ny beräkning göras enligt bestämmelserna i artikel 46.

KAPITEL 4 OLYCKSFALL I ARBETET OCH ARBETSSJUKDOMAR Avsnitt 1 Rätt till förmåner

Artikel 52

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten - Allmänna regler

En anställd eller egenföretagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall i den stat i vilken han är bosatt få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad av institutionen på hans bosättningsort enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar som om han vore försäkrad där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen på den förstnämndas bekostnad enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 53

Gränsarbetare - Särskild regel

Också en gränsarbetare kan få förmåner inom den behöriga statens territorium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning som om personen vore bosatt där.

Artikel 54

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 och som vistas inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har fått förmåner före sin vistelse. Denna bestämmelse gäller dock inte gränsarbetare.

2. En anställd eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 och som bosätter sig inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har fått förmåner före flyttningen.

Artikel 55

Vistelse utanför den behöriga staten - Återkomst eller flyttning till en annan medlemsstat efter ett olycksfall eller en arbetssjukdom - Behov av att bege sig till en annan medlemsstat för att få lämplig vård

1. En anställd eller egenföretagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom och

a) som vistas inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som sistnämnda institution tillämpar som om han vore försäkrad där. Den period under vilken förmåner får utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse- eller bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den sistnämnda institutionen på den förstnämnda institutionens bekostnad enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras endast om det är klarlagt att en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras om personen inte kan få sådan vård inom den medlemsstats territorium där han är bosatt.

Artikel 56

Olycksfall under resa

Ett olycksfall som inträffar under en resa inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall anses ha inträffat inom den behöriga statens territorium.

Artikel 57

Förmåner vid arbetssjukdom då en person har varit utsatt för samma risk i flera medlemsstater

1. Om en person, som har drabbats av arbetssjukdom, enligt lagstiftningen i två eller flera medlemsstater har utövat verksamhet av en art som kan förorsaka denna sjukdom, skall de förmåner som han eller hans efterlevande kan göra anspråk på beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den stat där villkoren senast har uppfyllts, om så behövs med beaktande av punkt 2 och 3.

2. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstiftningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om att sjukdomen i fråga först har diagnostiserats inom dess territorium, skall detta villkor anses vara uppfyllt, om sjukdomen först har diagnostiserats inom en annan medlemsstats territorium.

3. I fall som rör sklerogen pneumokonios skall följande gälla:

a) Om förmåner till följd av arbetssjukdomar enligt en medlemsstats lagstiftning är beroende av att sjukdomen diagnostiserats inom en viss tid efter att den verksamhet som kan ha orsakat sjukdomen upphört, skall den medlemsstatens behöriga institution, vid utvärdering av den tidsperiod då sjukdomen kan ha uppkommit, ta tillräcklig hänsyn till om personen bedrivit liknande verksamhet i enlighet med en annan medlemsstats lagstiftning, och då bedöma den verksamheten på samma sätt som om den bedrivits i den egna medlemsstaten.

b) Om förmåner till följd av arbetssjukdomar enligt en medlemsstats lagstiftning är beroende av att den verksamhet som kan ha orsakat sjukdomen skall ha bedrivits minst en viss tid, skall den medlemsstatens behöriga institution ta tillräcklig hänsyn till om personen bedrivit liknande verksamhet i enlighet med en annan medlemsstats lagstiftning, och då bedöma den verksamheten på samma sätt som om den bedrivits i den egna medlemsstaten.

c) Kostnaderna för kontantförmåner, inklusive pensioner, skall fördelas mellan de behöriga institutionerna i de medlemsstater inom vars territorier personen i fråga har utövat en verksamhet som har kunnat förorsaka sjukdomen. Denna fördelning skall ske på basis av hur längden av de perioder av försäkring eller bosättning för ålderspension, som avses i artikel 45.1 och som har fullgjorts enligt lagstiftningen i var och en av staterna, förhåller sig till den totala längden av sådana perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i alla stater vid de tidpunkter då förmånerna började utgå.

4. På förslag från kommissionen skall rådet enhälligt bestämma vilka andra arbetssjukdomar som bestämmelserna i punkt 3 skall utvidgas till att omfatta.

Artikel 58

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på genomsnittliga inkomster, skall fastställa sådana genomsnittliga inkomster uteslutande på grundval av inkomster som faktiskt har utbetalts under de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på standardinkomster, skall uteslutande beakta standardinkomsterna eller, i förekommande fall, de genomsnittliga standardinkomsterna för perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att kontantförmånernas storlek skall variera med antalet familjemedlemmar, skall även beakta familjemedlemmar till personen som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium.

Artikel 59

Kostnader för transport av en person som har råkat ut för ett olycksfall i arbetet eller som har drabbats av en arbetssjukdom

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning innehåller bestämmelser om ansvar för kosnaderna för transport av en person, som har råkat ut för ett olycksfall i arbetet eller som har drabbats av en arbetssjukdom, antingen till hans bosättningsort eller till ett sjukhus, skall ansvara för kostnader för transport av personen till motsvarande ort inom en annan medlemsstats territorium där han är bosatt, under förutsättning att institutionen i förväg lämnar sitt tillstånd till en sådan transport och därvid beaktar skälen för transporten. Sådant tillstånd skall inte krävas för gränsarbetare.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning innehåller bestämmelser om ansvar för kostnaderna för transport till begravningsplatsen av en person som har avlidit till följd av ett olycksfall i arbetet skall enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den til lämpar ansvara för kostnaderna för transport till motsvarande plats inom en annan medlemsstats territorium där personen var bosatt vid tiden för olycksfallet.

Avsnitt 2 Förvärrande av en arbetssjukdom för vilken förmåner har beviljats

Artikel 60

1. Vid försämring av en arbetssjukdom för vilket en anställd eller egenföretagare har fått eller får förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning gäller följande:

a) Om personen inte under den tid som han har fått förmåner har utfört arbete som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning och som sannolikt kan förorsaka eller förvärra sjukdomen, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten med beaktande av försämringen ansvara för kostnaden för förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

b) Om personen under den tid som han fått förmåner har utfört sådant arbete enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten ansvara för kostnaden för förmånerna enligt den lagstiftning som den tillämpar utan att beakta försämringen. Den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten skall till personen i fråga utge ett tillägg, vars storlek skall uppgå till skillnaden mellan det förmånsbelopp som skall utges efter försämringen och det belopp som skulle ha utgetts före försämringen enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar om sjukdomen hade uppkommit enligt den medlemsstatens lagstiftning.

c) Om, i det fall som avses i b, en anställd eller egenföretagare som lider av sklerogen pneumokonios eller av en sjukdom som anges i artikel 57.4, inte har rätt till förmåner enligt den andra medlemsstatens lagstiftning, skall den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten, med beaktande av försämringen, utge förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar. Den behöriga institutionen i den andra medlemsstaten skall dock svara för kostnaden för skillnaden mellan beloppet av kontantförmåner, inklusive pensioner, som med beaktande av försämringen skall utges av den förstnämnda medlemsstatens behöriga institution, och beloppet av motsvarande förmåner som betalades ut före försämringen.

2. Vid försämring av en arbetssjukdom som föranleder tillämpning av bestämmelserna i artikel 57.3 c gäller följande:

a) Den behöriga institution som har utgett förmånerna enligt bestämmelserna i artikel 57.1 skall med beaktande av försämringen utge förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar.

b) Kostnaden för kontantförmåner, inklusive pensioner, skall fortsätta att fördelas mellan de institutioner som enligt bestämmelserna i artikel 57.3 c delade på kostnaderna för tidigare förmåner. Om personen åter har börjat arbeta i en verksamhet som sannolikt kan förorsaka eller försämra arbetssjukdomen, antingen enligt lagstiftningen i en av medlemsstaterna inom vilken han tidigare har arbetat i en verksamhet av samma slag eller enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, skall dock den behöriga institutionen i denna stat svara för kostnaden för skillnaden mellan det förmånsbelopp som skall utges med hänsyn till försämringen och det förmånsbelopp som betalades ut före försämringen.

Avsnitt 3 Diverse bestämmelser

Artikel 61

Regler för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa lagstiftningar

1. Om det inte finns någon försäkring mot olycksfall i arbetet eller mot arbetssjukdomar inom den medlemsstats territorium inom vilket personen befinner sig eller om det finns en sådan försäkring men inte någon institution som svarar för utgivande av vårdförmåner, skall dessa förmåner utges av den institution på vistelse- eller bosättningsorten som svarar för utgivande av vårdförmåner vid sjukdom.

2. Om det enligt den behöriga statens lagstiftning för rätt till helt kostnadsfria vårdförmåner krävs att sådan läkarvård som organiseras av arbetsgivaren utnyttjas, skall vårdförmåner, som utges i fall som avses i artiklarna 52 och 55.1, anses ha utgetts inom ramen för sådan läkarvård.

3. Om det i den behöriga statens lagstiftning finns ett system för arbetsgivares ansvar, skall vårdförmåner som utges i fall som avses i artikel 52 och 55.1 anses ha utgetts på den behöriga institutionens begäran.

4. Om den behöriga statens system för ersättning för olycksfall i arbetet inte har karaktären av obligatorisk försäkring, skall vårdförmåner utges direkt av arbetsgivaren eller den försäkringsgivare som har trätt i hans ställe.

5. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller godkänts tidigare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

6. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare skall beaktas för att fastställa graden av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att bestämma förmånsbeloppet, skall denna medlemsstats behöriga institution även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat eller som godkänts senare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock endast om

1) ingen ersättning utges för det olycksfall i arbetet eller den arbetssjukdom som hade inträffat eller godkänts tidigare enligt den lagstiftning som institutionen tilllämpar, och

2) ingen ersättning utges enligt den andra medlemsstatens lagstiftning enligt vilken olycksfallet i arbetet eller arbetssjukdomen har inträffat eller godkänts senare, med beaktande av bestämmelserna i punkt 5, vad gäller detta olycksfall i arbetet eller denna arbetssjukdom.

Artikel 62

Tillämpligt system om det finns flera system i vistelse- eller bosättningslandet - Maximitid för förmåner

1. Om vistelse- eller bosättningslandets lagstiftning har flera försäkringssystem, skall bestämmelserna i systemet för arbetare inom stålindustrin gälla för anställda eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 eller 55.1. Om denna lagstiftning innehåller ett särskilt system för arbetare i gruvor eller liknande företag skall dock bestämmelserna i detta system gälla för denna kategori arbetare om den institution på vistelse- eller bosättningsorten, till vilken de lämnar in sin ansökan, är behörig att tillämpa detta system.

2. Om en medlemsstats lagstiftning föreskriver en maximiperiod under vilken förmåner kan beviljas, kan institutionen som tillämpar denna lagstiftning beakta varje period under vilken förmåner redan har utgetts av en annan medlemsstats institution.

Avsnitt 4 Återbetalning mellan institutioner

Artikel 63

1. Den behöriga institutionen är skyldig att återbetala beloppet för sådana vårdförmåner som utges för dess räkning enligt bestämmelserna i artikel 52 och 55.1.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de verkliga kostnaderna, fastställas och genomföras enligt de regler som har fastställts i den förordning som avses i artikel 98.

3. Två eller fler medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå från återbetalning mellan institutioner under dem.

KAPITEL 5 DÖDSFALLSERSÄTTNINGAR

Artikel 64

Sammanläggning av försäkrings- eller bosättningsperioder

Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till dödsfallsersättningar, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

Artikel 65

Rätt till ersättning när dödsfallet inträffar i eller den förmånsberättigade är bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. När en anställd, en egenföretagare, en pensionär eller en pensionssökande, eller en familjemedlem till en sådan person, avlider inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall dödsfallet anses ha inträffat inom den behöriga statens territorium.

2. Den behöriga institutionen är skyldig att utge dödsfallsersättning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, även om den förmånsberättigade är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller även om dödsfallet har inträffat på grund av ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Artikel 66

Utgivande av förmåner för en pensionär som avlider under bosättning i en annan medlemsstat än den där den institution finns, som svarade för utgivande av vårdförmåner

Om en pensionär, som hade rätt till pension enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, avlider under bosättning inom en annan medlemsstats territorium än det, vars institution svarade för att utge vårdförmåner till honom enligt bestämmelserna i artikel 28, skall de dödsfallsersättningar som utges enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, utges av institutionen på dess egen bekostnad som om pensionären vid dödsfallet hade varit bosatt inom det territorium där denna institution finns.

Bestämmelserna i föregående punkt gäller också en pensionärs familjemedlemmar.

KAPITEL 6 ARBETSLÖSHETSFÖRMÅNER Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel 67

Sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock under förutsättning att anställningsperioderna skulle ha ansetts som försäkringsperioder om de hade fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att anställningsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore anställningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

3. Utom i fall som avses i artikel 71.1 a ii och b ii, skall bestämmelserna i punkt 1 och 2 gälla under villkor att personen senast har fullgjort

- i fall som avses i punkt 1, försäkringsperioder

- i fall som avses i punkt 2, anställningsperioder

enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs.

4. Om längden av den period under vilken förmåner kan utges är beroende av försäkrings- eller anställningsperiodernas längd, gäller i förekommande fall bestämmelserna i punkt 1 och 2.

Artikel 68

Beräkning av förmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning föreskriver att beräkningen av förmåner skall grundas på den tidigare lönens storlek, skall uteslutande beakta den lön som personen hade vid sin senaste anställning inom denna stats territorium. Om den anställningen varade kortare tid än fyra veckor, skall dock förmånerna grundas på normallönen på den arbetslösa personens bosättnings- eller vistelseort vid en anställning som motsvarar eller liknar hans senaste anställning inom en annan medlemsstats territorium.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning föreskriver att förmånernas storlek varierar med antalet familjemedlemmar, skall också beakta personens familjemedlemmar bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium. Denna bestämmelse gäller dock inte om en annan person har rätt till arbetslöshetsförmåner i familjemedlemmarnas bosättningsland och om familjemedlemmarna beaktas vid beräkningen av dessa förmåner.

Avsnitt 2 Arbetslösa personer som beger sig till en annan medlemsstat än den behöriga staten

Artikel 69

Villkor och begränsningar i rätten att behålla förmåner

1. En anställd eller egenföretagare, som är helt arbetslös och uppfyller villkoren för rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning och som beger sig till en eller flera andra medlemsstater för att söka arbete där, skall behålla rätten till sådana förmåner enligt följande villkor och med följande begränsningar:

a) Före avfärden skall han ha varit registrerad som arbetssökande och ha varit tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling i åtminstone fyra veckor efter det att han blev arbetslös. De behöriga förmedlingarna eller institutionerna kan dock ge tillstånd till att han reser innan denna tid har gått ut.

b) Han skall registrera sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen i varje medlemsstat som han reser till och underkasta sig den kontroll som finns där. Detta villkor skall anses uppfyllt för perioden före registreringen, om personen har registrerat sig inom sju dagar från den dag då han inte längre var tillgänglig för arbetsförmedlingen i den stat som han har lämnat. I undantagsfall kan denna period förlängas av de behöriga förmedlingarna eller institutionerna.

c) Rätten till förmåner skall bibehållas under en längsta tid av tre månader från och med den dag då personen upphörde att vara tillgänglig för arbetsförmedlingen i den stat som han har lämnat, under förutsättning att den totala förmånsperioden inte överstiger den förmånsperiod som han hade rätt till enligt denna stats lagstiftning. För säsongsarbetare skall denna tid dessutom begränsas till den tid som återstår till slutet av den säsong för vilken han har anställts.

2. Om personen återvänder till den behöriga staten före utgången av den period under vilken han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 1 c, skall han fortsätta att ha rätt till förmåner enligt denna stats lagstiftning. Han skall förlora all rätt till förmåner enligt den behöriga statens lagstiftning, om han inte återvänder dit före utgången av denna tid. I undantagsfall kan denna tidsgräns utsträckas av de behöriga förmedlingarna eller institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkt 1 kan åberopas endast en gång mellan två anställningsperioder.

4. Om den behöriga staten är Belgien skall en arbetslös person, som återvänder dit efter utgången av den tremånadersperiod som anges i punkt 1 c, inte där få rätt till förmåner på nytt förrän han har varit anställd där i minst tre månader.

Artikel 70

Utgivande av förmåner och återbetalning

1. I de fall som avses i artikel 69.1 skall förmåner utges av institutionen i varje stat till vilken en arbetslös person beger sig för att söka arbete.

Den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren omfattades av under den senaste arbetsperioden, skall vara skyldig att återbetala beloppet för sådana förmåner.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de verkliga kostnaderna eller i form av schablonbelopp, fastställas och genomföras enligt de regler som har fastställts i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

3. Två eller fler medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan komma överens om andra betalnings- eller återbetalningsmetoder eller avstå från återbetalning mellan underställda institutioner.

Avsnitt 3 Arbetslösa personer som under sin senaste anställning var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Artikel 71

1. En arbetslös person som tidigare var anställd och som under sin senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall få förmåner enligt följande bestämmelser:

a) i) En gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös i det företag som sysselsätter honom skall få förmåner enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning som om han vore bosatt inom denna stats territorium. Dessa förmåner skall utges av den behöriga institutionen.

ii) En gränsarbetare som är helt arbetslös skall få förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt som om han hade omfattats av denna lagstiftning då han senast var anställd. Dessa förmåner skall utges av institutionen på bosättningsorten på dess bekostnad.

b) i) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir delvis, periodvis eller helt arbetslös och som förblir tillgänglig för sin arbetsgivare eller arbetsförmedlingen inom den behöriga statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning som om han vore bosatt inom dess territorium. Dessa förmåner skall utges av den behöriga institutionen.

ii) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir helt arbetslös och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt eller som återvänder till detta territorium skall få förmåner enligt denna stats lagstiftning som om han senast hade varit anställd där. Institutionen på bosättningsorten skall på egen bekostnad utge dessa förmåner. Om personen har fåtträtt till förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av, skall han dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 69. Förmåner enligt lagstiftningen i den stat där han är bosatt skall innehållas under varje period under vilken den arbetslöse enligt bestämmelserna i artikel 69 kan ansöka om förmåner enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. En arbetslös person har inte rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt under den tid som han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 1 a i eller 1 b i.

KAPITEL 7 FAMILJEFÖRMÅNER Avsnitt 1 Bestämmelse som är gemensam för anställda, egenföretagare och arbetslösa personer

Artikel 72

Sammanläggning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare

Om lagstiftningen i en medlemsstat för rätt till förmåner ställer krav på fullgjorda försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, skall den behöriga institutionen i den staten i nödvändig utsträckning beakta försäkrings- och anställningsperioder samt perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts i en annan medlemsstat som om dessa perioder hade fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.

Avsnitt 2 Anställda och arbetslösa personer vars familjer bor i en annan medlemsstat än den behöriga

Artikel 73

Anställda

1. En anställd som omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat än Frankrike skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i den staten.

2. En anställd som omfattas av fransk lagstiftning skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än Frankrike ha rätt till de familjeförmåner som utges i den staten. Den anställde måste uppfylla de krav som fastställs i fransk lag för rätt till sådana förmåner.

3. En anställd som omfattas av fransk lagstiftning genom artikel 14.1 skall dock ha rätt till de familjeförmåner som anges i bilaga VI för de familjemedlemmar som följer den anställde till den medlemsstat där han arbetar.

Artikel 74

Arbetslösa

1. En arbetslös person som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än Frankrike skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten, som om de vore bosatta i den staten.

2. En arbetslös person som tidigare var anställd och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt fransk lagstiftning skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än Franrike ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i den förra staten, som om de vore bosatta i den staten.

Artikel 75

Utgivande av förmåner och ersättningar

1. a) Familjeförmåner skall i fall som avses i artikel 73.1 och 73.3 utges av den behöriga institutionen i den stat vars lagstiftning gäller för den anställde och i fall som avses i artikel 74.1 av den behöriga institutionen i den stat enligt vars lagstiftning den arbetslöse uppbär arbetslöshetsförmåner. Förmånerna skall utges i enlighet med de bestämmelser som gäller för sådana institutioner oavsett om den fysiska eller juridiska person till vilken sådana förmåner skall utbetalas är bosatt eller vistas inom den behöriga statens territorium eller inom en annan medlemsstats territorium.

b) Om den person till vilken familjeförmånerna skall utbetalas inte använder dessa förmåner till familjemedlemmarnas försörjning, skall den behöriga institutionen dock på begäran av och genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort eller den institution eller det organ som är utsett därtill av den behöriga myndigheten i det land där familjemedlemmarna är bosatta utbetala dessa förmåner med befriande verkan till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.

c) Två eller flera medlemsstater kan i enlighet med bestämmelserna i artikel 8 komma överens om att den behöriga institutionen, antingen direkt eller genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort, skall utbetala familjeförmånerna till vilka rätt föreligger enligt lagstiftningen i dessa stater eller i en av dessa stater, till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familjemedlemmarna.

2. a) Familjeförmåner skall i de fall som avses i artiklarna 73.2 och 74.2 utbetalas av institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort, i enlighet med de bestämmelser som gäller för sådana institutioner.

b) Om förmånerna enligt dessa bestämmelser måste utbetalas till den anställde skall den institution som anges i b utbetala förmånerna till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer familje- medlemmarna på deras bostadsort, eller om så är lämpligt till familjemedlemmarna själva.

c) Den behöriga institutionen skall svara för ersättning av hela beloppet i enlighet med bestämmelserna i a och b. Ersättningen skall bestämmas i enlighet med förfarandena i den tillämpningsförordning som anges i artikel 98.

Artikel 76

Prioritetsregler då rätt till familjeförmåner enligt artiklarna 73 och 74 samtidigt föreligger på grund av förvärvsverksamheten i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta

Rätten till familjeförmåner enligt artikel 73 och 74 skall upphöra om familjeförmåner eller -bidrag också kan utbetalas enligt lagstiftningen i den medlemsstat där familjemedlemmarna bor, på grund av förvärvsverksamhet.

KAPITEL 8 FÖRMÅNER FÖR PENSIONÄRERS MINDERÅRIGA BARN OCH FÖR BARN SOM MIST EN AV FÖRÄLDRARNA ELLER BÅDA FÖRÄLDRARNA

Artikel 77

Pensionärers minderåriga barn

1. I denna artikel avses med "förmåner" dels familjebidrag för personer som får pension till följd av ålderdom, invaliditet, olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom, dels sådana ökningar av eller tillägg till pensioner som utges för barn till pensionären, med undantag för de tillägg som utges enligt försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

2. Oavsett inom vilken medlemsstats territorium som pensionären eller barnen är bosatta gäller följande:

a) Till den som får pension enligt endast en medlemsstats lagstiftning skall förmånerna utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som svarar för pensionen.

b) Till den som får pensioner enligt flera medlemsstaters lagstiftning skall förmånerna utges:

i) enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken han är bosatt, under förutsättning att han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, har fått rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1 enligt denna stats lagstiftning eller,

ii) om denna förutsättning inte är uppfylld, enligt den medlemsstats lagstiftning som han längst har omfattats av, under förutsättning att han, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1 enligt denna lagstiftning. Om han inte har sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för att få förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstiftning utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa medlemsstaters lagstiftning.

Artikel 78

Barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

1. I denna artikel avses med "förmåner" dels familjebidrag för och, i förekommande fall, tillägg eller särskilda bidrag för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, dels pensioner till sådana barn, med undantag för de pensioner som har beviljats enligt försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

2. Förmåner till barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna skall beviljas enligt följande regler, oavsett inom vilken medlemsstats territorium som barnet eller den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer barnet är bosatt:

a) Barn till sådana avlidna anställda eller egenföretagare som omfattades av endast en medlemsstats lagstiftning: enligt denna stats lagstiftning.

b) Barn till sådana avlidna anställda eller egenföretagare som omfattades av flera medlemsstaters lagstiftningar: enligt ettdera av följande alternativ:

i) Enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium barnet är bosatt, under förutsättning att det, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, enligt denna stats lagstiftning har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1.

ii) I andra fall enligt lagstiftningen i den medlemsstat vars lagstiftning den avlidne längst hade omfattats av, under förutsättning att barnet, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, enligt denna stats lagstiftning har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1. Om det inte har sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för att få förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstiftning utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa medlemsstaters lagstiftning.

Den medlemsstats lagstiftning som gäller vid beviljande av de förmåner som avses i artikel 77 till en pensionärs barn skall dock fortsätta att gälla efter pensionärens död vid utgivande av förmåner till hans barn.

Artikel 79

Gemensamma bestämmelser om förmåner för minderåriga barn till pensionärer och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

1. Förmåner som avses i artikel 77 och 78 skall utges enligt den lagstiftning som har fastställts med tillämpning av bestämmelserna i dessa artiklar av den institution som svarar för tillämpningen av denna lagstiftning och på dess bekostnad som om pensionären eller den avlidne endast hade omfattats av den behöriga statens lagstiftning.

Dock gäller följande:

a) Om denna lagstiftning föreskriver att rätten att få, bibehålla eller återfå förmåner är beroende av längden av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, skall längden i förekommande fall fastställas med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 eller artikel 72.

b) Om denna lagstiftning föreskriver att förmånsbeloppet skall beräknas med utgångspunkt från pensionsbeloppet eller skall bestämmas efter försäkringsperiodernas längd, skall dessa förmånsbelopp beräknas med utgångspunkt från det teoretiska belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46.2.

2. Om tillämpningen av regeln i artikel 77.2 b ii och 78.2 b ii skulle leda till att flera medlemsstater blir behöriga eftersom perioderna är lika långa, skall förmåner som avses i artikel 77 eller 78 beviljas enligt lagstiftningen i de medlemsstater som pensionären eller den avlidne senast har omfattats av.

3. Rätten till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 2 och enligt artikel 77 och 78 skall innehållas om barnen ges rätt till familjeförmåner eller familjebidrag enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av förvärvsverksamhet. I så fall skall personerna anses som familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare.

AVDELNING IV ADMINISTRATIV KOMMISSION FÖR SOCIAL TRYGGHET FÖR MIGRERANDE ARBETARE

Artikel 80

Sammansättning och arbetsmetoder

1. Till Europeiska gemenskapernas kommission skall det knytas en administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare (nedan benämnd "Administrativa kommissionen") som består av en regeringsföreträdare för var och en av medlemsstaterna, om det behövs biträdd av sakkunniga. En företrädare för kommissionen vid Europeiska gemenskaperna skall delta i Administrativa kommissionens arbete som rådgivare.

2. Administrativa kommissionen skall biträdas i tekniska frågor av Internationella arbetsorganisationen enligt de överenskommelser som har slutits för detta ändamål mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och den Internationella arbetsorganisationen.

3. Stadgar för Administrativa kommissionen skall fastställas genom överenskommelse mellan ledamöterna.

Beslut i frågor om tolkning som avses i artikel 81 a skall vara enhälliga. De skall ges nödvändig publicitet.

4. Europeiska gemenskapernas kommission skall förse Administrativa kommissionen med sekretariatstjänster.

Artikel 81

Administrativa kommissionens uppgifter

Administrativa kommissionen skall ha till uppgift

a) att handha samtliga administrativa frågor samt frågor om tolkning av bestämmelserna i denna förordning och senare förordningar eller av bestämmelser i andra överenskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förordningar, utan att det påverkar den rätt som myndigheter, institutioner och berörda personer har att utnyttja de förfaranden och domstolar som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning, denna förordning eller fördraget,

b) att på begäran av myndigheter, institutioner och domstolar i medlemsstaterna översätta handlingar som gäller tillämpningen av denna förordning, särskilt översättningar av ansökningar som görs av personer som kan ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning,

c) att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna i frågor om social trygghet, framförallt vad gäller hälso- och sociala åtgärder av gemensamt intresse,

d) att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att med beaktande av administrativ förvaltningsteknik påskynda utbetalningen av de förmåner, framför allt vid invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) som utges enligt bestämmelserna i denna förordning,

e) att ställa samman de uppgifter som skall beaktas vid upprättande av redovisningar av de kostnader som skall betalas av medlemsstaternas institutioner enligt bestämmelserna i denna förordning och fastställa de årliga avräkningarna mellan dessa institutioner,

f) att utföra andra uppgifter inom dess kompetensområde enligt bestämmelserna i denna och senare förordningar eller andra överenskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förordningar,

g) att lämna förslag till Europeiska gemenskapernas kommission om utarbetande av ytterligare förordningar och om ändring av denna och senare förordningar.

AVDELNING V RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR MIGRERANDE ARBETARES SOCIALA TRYGGHET

Artikel 82

Inrättande, sammansättning och arbetsmetoder

1. En rådgivande kommitté för migrerande arbetares sociala trygghet (nedan benämnd "Rådgivande kommittén") inrättas härmed. Den skall ha 60 företrädare och bestå av följande företrädare från varje medlemsstat:

a) Två regeringsföreträdare, av vilken åtminstone en skall vara ledamot av Administrativa kommissionen.

b) Två företrädare för arbetstagarorganisationerna.

c) Två företrädare för arbetsgivarorganisationerna.

För var och en av de ovan nämnda kategorierna skall en ersättare utses för varje medlemsstat.

2. Ledamöterna i Rådgivande kommittén och deras ersättare skall utses av rådet, som vid valet av företrädare för arbetstagarorganisationer och arbetsgivarorganisationer skall sträva efter att åstadkomma en rättvis representation för de olika intresseområdena.

En förteckning över ledamöter och ersättare skall offentliggöras av rådet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

3. Mandattiden för ledamöter och ersättare skall vara två år. Mandaten kan förnyas. Vid utgången av mandattiden skall ledamöter och ersättare stå kvar i sina uppdrag tills de ersätts eller tills deras mandat har förlängts.

4. Rådgivande kommitténs ordförande skall vara en ledamot av kommissionen eller hans ställföreträdare. Ordföranden har inte rösträtt.

5. Rådgivande kommittén skall sammanträda minst en gång om året. Ordföranden sammankallar kommittén, antingen på eget initiativ eller på grund av en till honom inlämnad skriftlig ansökan från minst en tredjedel av ledamöterna. En sådan ansökan måste innehålla konkreta förslag om dagordningen.

6. Rådgivande kommittén kan på ordförandens förslag i undantagsfall besluta att samråda med personer eller företrädare för organisationer som har stor erfarenhet av frågor om social trygghet. Dessutom skall kommittén få teknisk hjälp från Internationella arbetsorganisationen på samma villkor som Administrativa kommissionen enligt den överenskommelse som har slutits mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Internationella arbetsorganisationen.

7. Rådgivande kommitténs utlåtanden och förslag skall vara motiverade. De skall beslutas med kvalificerad majoritet av de giltigt angivna rösterna.

Kommittén skall genom majoritetsbeslut anta en arbetsordning, som skall godkännas av rådet sedan yttrande har inhämtats från kommissionen.

8. Europeiska gemenskapernas kommission skall förse Rådgivande kommittén med sekretariatstjänster.

Artikel 83

Rådgivande kommitténs uppgifter

Rådgivande kommittén skall på begäran av Europeiska gemenskapernas kommission, Administrativa kommissionen eller på eget initiativ

a) utreda allmänna eller principiella frågor eller problem som uppkommer vid tillämpningen av de förordningar som har antagits inom ramen för bestämmelserna i artikel 51 i fördraget,

b) avge yttranden till Administrativa kommissionen och förslag till ändringar i förordningarna.

AVDELNING VI DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 84

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall till varandra översända all information om

a) åtgärder som har vidtagits för att tillämpa denna förordning,

b) ändringar i nationell lagstiftning som kan påverka til lämpningen av denna förordning.

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall myndigheterna och institutionerna i medlemsstaterna bistå varandra och handla som om de tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp som dessa myndigheter och institutioner tillhandahåller skall som regel vara kostnadsfri. Medlemsstaternas behöriga myndigheter kan dock komma överens om att vissa kostnader skall ersättas.

3. Medlemsstaternas myndigheter och institutioner kan vid tillämpningen av denna förordning ta direkt kontakt med varandra och med de personer som berörs eller deras företrädare.

4. En medlemsstats myndigheter, institutioner och domstolar får inte avvisa en ansökan eller andra handlingar som lämnas in till dem på grund av att de har skrivits på en annan medlemsstats officiella språk. De kan i förekommande fall åberopa bestämmelserna i artikel 81 b.

Artikel 85

Befrielse från eller minskning av skatter - Undantag från bestyrkande

1. Befrielse från eller minskning av skatter, stämpelavgifter, notariats- eller registreringsavgifter som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning för intyg eller handlingar som krävs enligt denna stats lagstiftning skall utsträckas till liknande handlingar som krävs enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller enligt denna förordning.

2. Alla utlåtanden, handlingar och intyg som kan krävas för tillämpningen av denna förordning skall undantas från krav på bestyrkande av diplomatiska eller konsulära myndigheter.

Artikel 86

Ansökningar, förklaringar eller överklaganden som lämnas in till en myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat än den behöriga staten

En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlemsstats lagstiftning skulle ha kommit till en myndighet, institution eller domstol i denna stat inom en viss tid skall anses ha kommit i rätt tid om den inom samma tidsperiod kommer till en motsvarande myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat. I ett sådant fall skall myndigheten, institutionen eller domstolen som tar emot ansökan, förklaringen eller överklagandet utan dröjsmål vidarebefordra handlingen till den rätta myndigheten, institutionen eller domstolen i den förra medlemsstaten, antingen direkt eller genom de rätta myndigheterna i de berörda medlemsstaterna. Den dag då ansökan, förklaringen eller överklagandet kom till myndigheten, institutionen eller domstolen i den andra medlemsstaten skall anses som ankomstdag hos den rätta myndigheten, institutionen eller domstolen.

Artikel 87

Läkarundersökningar

1. De läkarundersökningar som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning kan på den behöriga institutionens begäran utföras inom en annan medlemsstats territorium genom institutionen på den ort där den person som har rätt till förmåner vistas eller är bosatt enligt villkoren i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98 eller, om sådana saknas, enligt de villkor som de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna kommer överens om.

2. Läkarundersökningar som utförs enligt villkoren i punkt 1 skall anses utförda inom den behöriga statens territorium.

Artikel 88

Överföring från en medlemsstat till en annan av betalningar enligt denna förordning

Om inte annat följer av artikel 106 i fördraget, skall penningöverföringar enligt denna förordning ske enligt de överenskommelser som gäller mellan medlemsstaterna vid tidpunkten för överföringen. Om inte några sådana överenskommelser finns mellan två medlemsstater, skall de behöriga myndigheterna i dessa stater eller de myndigheter som svarar för internationella betalningar gemensamt besluta om de åtgärder som behövs för att utföra sådana överföringar.

Artikel 89

Särskilda regler för tillämpningen av vissa lagstiftningar

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning finns i bilaga VI.

Artikel 90

Bostadsbidrag och familjeförmåner som införs efter att denna förordning trätt i kraft

Bostadsbidrag och, i fallet Luxemburg, familjeförmåner som införs efter den 1 oktober 1972 av demografiska orsaker skall inte betalas ut till personer som är bosatta i andra medlemsstater än den behöriga.

Artikel 91

Avgifter som skall betalas av arbetsgivare eller företag utanför den behöriga staten

En arbetsgivare skall inte vara skyldig att betala högre avgifter på grund av att han bedriver sin verksamhet eller att hans företag har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.

Artikel 92

Uppbörd av avgifter

1. Uppbörd av avgifter som skall betalas till en institution i en medlemsstat kan göras inom en annan medlemsstats territorium enligt det administrativa förfarande och med de garantier och privilegier som gäller för uppbörd av avgift som skall betalas till en motsvarande institution i den sistnämnda medlemsstaten.

2. Regler om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skall, i den utsträckningsom behövs, finnas i den til lämpningsförordning som avses i artikel 98 eller i överenskommelser mellan två eller flera medlemsstater. Dessa regler kan även gälla indrivning av avgifter.

Artikel 93

Betalningsskyldiga institutioners rätt gentemot en skadeståndsansvarig tredje part

1. Om en person får förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat för en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan stats territorium, gäller följande regler om rättsförhållandet mellan den institution som svarar för förmånerna och en tredje part som är skyldig att ersätta skadan:

a) Om institutionen i kraft av den lagstiftning som den tillämpar inträder i den rätt att kräva ersättning som förmånstagaren har gentemot en tredje part, skall detta inträde erkännas av varje medlemsstat.

b) Om institutionen har en självständig rätt till krav gentemot en tredje part, skall denna rätt erkännas av varje medlemsstat.

2. Om en person får förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan medlemsstats territorium, skall bestämmelserna i denna lagstiftning, om i vilka situationer arbetsgivare eller deras anställda skall undantas från civilrättsligt ansvar, gälla denna person eller den behöriga institutionen.

Bestämmelserna i punkt 1 skall även gälla krav som en betalningsskyldig institution har gentemot en arbetsgivare eller hans anställda i fall då dessa inte är undantagna från ansvar.

3. Om enligt bestämmelserna i artikel 36.3 och/eller artikel 63.3 två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter har kommit överens om att avstå från återbetalning mellan institutioner under dem, gäller följande regler om krav gentemot en tredje part:

a) Om institutionen i den medlemsstat där någon vistas eller är bosatt beviljar förmåner till honom för en skada som har inträffat inom dess territorium, kan denna institution, enligt den lagstiftning som den til lämpar, inträda i den skadades rätt eller göra gällande en självständig rätt gentemot den tredje part som är skyldig att ersätta skadan.

b) Vid tillämpningen av a skall

i) personen som får förmåner anses vara försäkrad hos institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, och

ii) denna institution anses vara den som svarar för förmånerna.

c) Bestämmelserna i punkt 1 och 2 skall fortsätta att gälla för förmåner som inte omfattas av den överenskommelse om avstående från återbetalning som avses i denna punkt.

AVDELNING VII ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 94

Övergångsbestämmelser för anställda

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period före den 1 oktober 1972 eller för den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom denna medlemsstats territorium skall beaktas vid fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium.

4. Varje förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall efter ansökan av honom beviljas eller utges från och med den 1 oktober 1972 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, under förutsättning att den rätt som tidigare har fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer, som har beviljats pension före den 1 oktober 1972 eller den dag då denna förordning började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, kan på begäran av den berörda personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år från den 1 oktober 1972 eller från den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna dag, och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot den berörda personen.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 oktober 1972 eller efter den dag då förordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in, såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

8. I fall av sklerogen pneumokonios skall bestämmelserna i artikel 57.3 c gälla kontantförmåner för en arbetssjukdom vars kostnad inte har kunnat fördelas mellan de berörda institutionerna före den 1 oktober 1972 på grund av att en överenskommelse mellan de berörda institutionerna saknades.

9. Genomförandet av bestämmelserna i artikel 73.2 skall inte innebära att några rättigheter som var i kraft den 1 oktober 1972 eller det datum då denna förordning träder i kraft i medlemsstaten i fråga förminskas. Vad gäller personer som vid detta datum har mer gynnsamma förmåner som resultat av bilaterala avtal med Frankrike, skall dessa avtal fortsätta gälla så länge personen omfattas av fransk lagstiftning. Därvid skall det bortses från avbrott som varar kortare tid än en månad och från perioder för vilka arbetslöshets- eller sjukförsäkringsförmåner utbetalas. Förfarandet för genomförandet av dessa bestämmelser skall fastställas genom den genomförandeförordning som avses i artikel 98.

Artikel 95

Övergångsbestämmelser för egenföretagare

1. Ingen rätt får förvärvas enligt denna förordning för en period före den 1 juli 1982.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställningsperioder, perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den 1 juli 1982 skall beaktas vid fastställande av förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1, skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 juli 1982.

4. Varje förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall efter ansökan av honom beviljas eller utges på nytt från och med den 1 juli 1982, under förutsättning att den rätt som tidigare har fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1 juli 1982 kan på begäran av personen i fråga omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år från den 1 juli 1982, skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från den dagen, och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personerna i fråga.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juli 1982 skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

Artikel 96

Överenskommelser om ersättning institutioner emellan

De överenskommelser som slutits i enlighet med artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 före den 1 juli 1982 skall til lämpas på samma sätt på personer som omfattas av den här förordningen genom den utökade tillämpningen från och med den dagen, utom vid fall av invändning från någon av de fördragsslutande parterna till dessa överenskommelser.

En sådan invändning skall bara tas i beaktande om den behöriga myndigheten i den medlemsstaten upplyser den behöriga myndigheten i den eller de andra berörda medlemsstaterna skriftligen före den 1 oktober 1983. En kopia av detta meddelande skall sändas till den administrativa kommissionen.

Artikel 97

Anmälan enligt vissa bestämmelser

1. De anmälningar som avses i artikel 1 j, 5 och 8.2 skall sändas till ordföranden för Europeiska gemenskapernas råd. De skall ange den dag då de berörda lagarna och systemen träder i kraft eller, beträffande de anmälningar som avses i artikel 1 j, den dag från och med vilket denna förordning skall tillämpas på de system som avses i medlemsstaternas förklaringar.

2. Anmälningar enligt bestämmelserna i punkt 1 skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 98

Tillämpningsförordning

En ytterligare förordning skall ange hur denna förordning skall genomföras.

Artikel 99

Ny prövning av frågan om utbetalning av familjeförmåner

Före den 1 januari 1973 skall rådet på kommissionens förslag, och i syfte att finna en gemensam lösning för alla medlemsstater, åter pröva frågan om utbetalning av familjeförmåner till familjemedlemmar som inte är bosatta inom den behöriga statens territorium.

Artikel 100

Upphävande av tidigare förordningar

Genom denna förordning och tillämpningsförordningen upphävs följande förordningar:

- Rådets förordning nr 3 om social trygghet för migrerande arbetare(1),

- Rådets förordning nr 4 om genomförande av och til lägg till förordning nr 3(2), och

- Rådets förordning nr 36/63/EEG av den 2 april 1963 om social trygghet för gränsarbetare(3).

BILAGA I

PERSONER SOM OMFATTAS AV FÖRORDNINGEN

I. Anställda eller egenföretagare

(Artikel 1 a ii och iii i förordningen)

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. DANMARK

1. Alla som, på grund av att de utför ett arbete såsom anställda, är omfattade av

a) lagstiftning om olycksfall i arbetet och arbetsskador under perioden före den 1 september 1977,

b) lagstiftning om tilläggspension för anställda (arbejdsmarkedets tillaegspension, ATP) för en period som börjat den 1 september 1977 eller senare,

skall betraktas som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen.

2. Alla som enligt lagen om daglig sjukpenning i händelse av sjukdom eller moderskap har rätt till sådan ersättning på grundval av annan inkomst än lön, skall betraktas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

C. TYSKLAND

Om den behöriga myndighet som ansvarar för utbetalning av familjeförmåner enligt avdelning III kapitel 7 i förordningen är en tysk myndighet, skall följande definitioner gälla, enligt artikel 1 a ii i förordningen:

a) anställd: en person som är obligatoriskt arbetslöshetsförsäkrad eller som till följd av en sådan försäkring får sjukpenning från försäkringskassa eller motsvarande förmån.

b) egenföretagare: den som bedriver verksamhet som egenföretagare och som är förpliktigad att

- gå med i eller betala avgifter till ett pensionssystem för egenföretagare, eller

- gå med i ett system för obligatorisk pensionsförsäkring.

D. FRANKRIKE

Ej tillämplig.

E. GREKLAND

1. Personer som är försäkrade inom OGA-systemet och som endast arbetar som anställda eller som omfattas, eller har omfattats, av en annan medlemsstats lagstiftning, samt endast är, eller har varit, "anställda" enligt artikel 1 a, räknas såsom anställda enligt artikel 1 a iii i förordningen.

2. Vad gäller utbetalning av nationella familjebidrag, räknas de personer som avses i artikel 1 a i och iii som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen.

F. IRLAND

1. Personer som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrade enligt bestämmelserna i avsnitt 5 och 37 i 1981 års socialvårdslag [Social Welfare (Consolidation) Act 1981] skall räknas som anställda enligt artikel 1 a ii i förordningen.

2. Personer som är förvärvsverksamma utan anställningskontrakt, eller som är pensionerade från sådan verksamhet, skall räknas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen. Sådana personer måste också vara berättigade till sjukförmåner in natura enligt avsnitt 45 eller 46 i 1970 års hälsovårdslag (Health Act 1970).

G. ITALIEN

Ej tillämplig.

H. LUXEMBURG

Ej tillämplig.

I. NEDERLÄNDERNA

Personer som utövar en verksamhet eller ett yrke utan anställningskontrakt skall räknas som egenföretagare enligt artikel 1 a ii i förordningen.

J. STORBRITANNIEN

Personer som är "anställda" (employed earner) eller "egenföretagare" (self-employed earner) enligt Storbritanniens eller Nordirlands lagstiftning skall räknas som anställda respektive egenföretagare enligt artikel 1 a ii. I fall där avgifter enligt Gibraltars lagstiftning betalas "för anställd" eller "för egenföretagare" skall personen i fråga räknas som anställd respektive egenföretagare enligt artikel 1 a ii.

II. Familjemedlemmar

(artikel 1 f andra meningen i förordningen)

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. DANMARK

Vid bedömning av rättighet till naturaförmåner enligt artikel 22.1 a och artikel 31, räknas personer som definieras som "familjemedlemmar" enligt sjukvårdslagen som familjemedlemmar även enligt denna förordning.

C. TYSKLAND

Ej tillämplig.

D. FRANKRIKE

Ej tillämplig.

E. GREKLAND

Ej tillämplig.

F. IRLAND

Vid bedömning av rättighet till naturaförmåner enligt artikel 22.1 a och artikel 31, räknas som familjemedlemmar personer som är beroende av den anställde eller egenföretagaren för sin försörjning enligt hälsovårdslagen, årgångarna 1947-1970.

G. ITALIEN

Ej tillämplig.

H. LUXEMBURG

Ej tillämplig.

I. NEDERLÄNDERNA

Ej tillämplig.

J. STORBRITANNIEN

Vid bedömning av rättighet till naturaförmåner enligt artikel 22.1 a och artikel 31, räknas som "familjemedlemmar"

a) enligt Storbritanniens och Nordirlands lagstiftning personer som är beroende av den anställde eller egenföretagaren för sin försörjning enligt 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act 1975), eller om så är fallet Nordirlands lagstiftning om social trygghet från 1975 [Social Security (Northern Ireland) Act 1975], och

b) enligt Gibraltars lagstiftning personer som är beroende av den anställde eller egenföretagaren för sin försörjning enligt 1973 års förordning om Sjukvårdssystem med gruppraktik (Group Practice Medical Scheme Ordinance 1973).

BILAGA II

(Artikel 1 j och 1 u i förordningen)

I. Särskilda system för egenföretagare som inte omfattas av förordningen i enlighet med artikel 1 j fjärde stycket

A. BELGIEN

Ej tillämplig.

B. DANMARK

Ej tillämplig.

C. TYSKLAND

Försäkrings- och välfärdsinstitutioner (Versicherungs- und Versorgungswerke) för läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, advokater, rådgivare i patentfrågor (Patentanwälte), notarius publicus, revisorer (Wirtschaftsprüfer), skattekonsulter och skatterådgivare (Steuerbevollmächtige), lotsar (Seelotsen) samt arkitekter har inrättats i enlighet med förbundsländernas lagstiftning. Därtill finns andra försäkrings- och välfärdsinstitutioner, särskilt välfärdsfonder (Fürsorgeeinrichtungen), och systemet för ökad fördelning av arvoden (erweiterte Honorarverteilung).

D. FRANKRIKE

1. För egenföretagare utanför jordbrukssektorn finns

a) system för tilläggspensionsförsäkring och för invaliditets- och livförsäkring, vilka anges i artiklarna L 658, L 659, L 663-11, L 663-12, L 682 och L 683-1 i lagen om social trygghet (Code de la securité sociale),

b) samt de tilläggsförmåner som anges i artikel 9 i lag nr 66.509 av den 12 juli 1966.

2. För egenföretagare inom jordbrukssektorn finns

de försäkringssystem som anges i artiklarna 1049 och 1234.19 i jordbrukslagen och som omfattar dels sjukdom, moderskap och ålderdom, dels olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar inom jordbruket.

E. GREKLAND

Ej tillämplig.

F. IRLAND

Ej tillämplig.

G. ITALIEN

Ej tillämplig.

H. LUXEMBURG

Ej tillämplig.

I. NEDERLÄNDERNA

Ej tillämplig.

J. STORBRITANNIEN

Ej tillämplig.

II. Särskilda bidrag vid barns födelse som inte omfattas av förordningen enligt artikel 1 u.

A. BELGIEN

Bidrag vid barns födelse.

B. DANMARK

Inga.

C. TYSKLAND

Inga.

D. FRANKRIKE

a) Bidrag före barns födelse.

b) Bidrag efter barns födelse.

E. GREKLAND

Inga.

F. IRLAND

Inga.

G. ITALIEN

Inga.

H. LUXEMBURG

Bidrag vid barns födelse.

I. NEDERLÄNDERNA

Inga.

J. STORBRITANNIEN

Inga.

BILAGA III

(Artiklarna 7.2 c och 3.3 i förordningen)

Bestämmelser i de konventioner om social trygghet som fortsätter vara tillämpliga trots vad som sägs i artikel 6 i denna förordning; bestämmelser i de konventioner om social trygghet som inte är tillämpliga på alla personer som omfattas av förordningen

ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR

1. I den mån bestämmelserna i denna bilaga innehåller hänvisningar till andra konventioner, skall dessa bytas ut mot hänvisningar till motsvarande bestämmelser i denna förordning, såvida inte konventionernas bestämmelser också finns i bilagan.

2. Den uppsägningklausul som ingår i en konvention om social trygghet, av vilken några bestämmelser anges i denna bilaga, skall fortsätta att tillämpas vad gäller de bestämmelserna.

A Bestämmelser i de konventioner om social trygghet som fortsätter vara tillämpliga trots vad som sägs i artikel 6 i denna förordning (Artikel 7.2 c i förordningen)

1. BELGIEN - DANMARK

Ingen konvention.

2. BELGIEN - TYSKLAND

a) Artiklarna 3 och 4 i slutprotokollet till den allmänna konventionen av den 7 december 1957, liksom i tilläggsprotokollet av den 10 november 1960.

b) Tilläggsavtal nr 3 av den 7 december 1957 till den allmänna konventionen av samma datum, liksom i tilläggsprotokollet av den 10 november 1960 (utbetalning av pensioner för perioden som föregick den allmänna konventionens ikraftträdande).

3. BELGIEN - FRANKRIKE

a) Artiklarna 13, 16 och 23 i tilläggsavtalet av den 17 januari 1948 till den allmänna konventionen av samma datum (arbetare i gruvor och liknande företag).

b) Skriftväxlingen av den 27 februari 1953 (om tillämpning av artikel 4.2 i den allmänna konventionen av den 17 januari 1948).

c) Skriftväxlingen av den 29 juli 1953 om bidrag till äldre, anställda personer.

4. BELGIEN - GREKLAND

Artiklarna 15.2, 35.2 och 37 i den allmänna konventionen av den 1 april 1958.

5. BELGIEN - IRLAND

Ingen konvention.

6. BELGIEN - ITALIEN

Artikel 29 i konventionen av den 30 april 1948.

7. BELGIEN - LUXEMBURG

a) Artiklarna 3, 4, 5, 6 och 7 i konventionen av den 16 november 1959, liksom i konventionen av den 12 februari 1964 (gränsarbetare).

b) Skriftväxlingen av den 10 och 12 juli 1968 om egenföretagare.

8. BELGIEN - NEDERLÄNDERNA

Inga.

9. BELGIEN - STORBRITANNIEN

Inga.

10. DANMARK - TYSKLAND

a) Punkt 15 i slutprotokollet till socialförsäkringskonventionen av den 14 augusti 1953.

b) Tilläggsavtalet av den 14 augusti 1953 till ovan nämnda konvention.

11. DANMARK - FRANKRIKE

Inga.

12. DANMARK - GREKLAND

Ingen konvention.

13. DANMARK - IRLAND

Ingen konvention.

14. DANMARK - ITALIEN

Ingen konvention.

15. DANMARK - LUXEMBURG

Ingen konvention.

16. DANMARK - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

17. DANMARK - STORBRITANNIEN

Inga.

18. TYSKLAND - FRANKRIKE

a) Artiklarna 11.1, 16 (andra stycket) och 19 i den allmänna konventionen av den 10 juli 1950.

b) Artikel 9 i tilläggsavtal nr 1 av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum (arbetare i gruvor och liknande företag).

c) Tilläggsavtal nr 4 av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum, liksom i tillfogade avsnitt nr 2 av den 18 juni 1955.

d) Avdelning I och III av tillfogade avsnitt nr 2 av den 18 juni 1955.

e) Punkt 6, 7 och 8 i det allmänna protokollet av den 10 juli 1950 till konventionen av samma datum.

f) Avdelning II, III och IV i avtalet av den 20 december 1963 (om social trygghet i Saar).

19. TYSKLAND - GREKLAND

a) Artikel 5.2 i den allmänna konventionen av den 25 april 1961.

b) Artikel 8.1, 8.2 b, 8.3 och artiklarna 9-11, samt kapitel I och IV där de anknyter till dessa artiklar, i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 31 maj 1961; därtill anmärkningen i protokollet av den 13 juni 1980.

20. TYSKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

21. TYSKLAND - ITALIEN

a) Artiklarna 3.2, 23.2, 26 och 36.3 i konventionen av den 5 maj 1953 (om socialförsäkring).

b) Tilläggsavtalet av den 12 maj 1953 till konventionen av den 5 maj 1953 (om pensionsutbetalningar för perioden som föregick konventionens ikraftträdande).

22. TYSKLAND - LUXEMBURG

Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i fördraget av den 11 juli 1959 (Ausgleichsvertrag) (lösning av tvisten mellan Tyskland och Luxemburg).

23. TYSKLAND - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3.2 i konventionen av den 29 mars 1951.

b) Artiklarna 2 och 3 i tilläggsavtal nr 4 av den 21 december 1956 till konventionen av den 29 mars 1951 (om reglering av de rättigheter som förvärvats av nederländska arbetare under det tyska socialförsäkringssystemet mellan den 13 maj 1940 och den 1 september 1945).

24. TYSKLAND - STORBRITANNIEN

a) Artiklarna 3.1, 3.6 och 7.2-7.6 i socialförsäkringskonventionen av den 20 april 1960.

b) Artiklarna 2-7 i slutprotokollet till socialförsäkringskonventionen av den 20 april 1960.

c) Artiklarna 2.5 och 5.2-5.6 i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 20 april 1960.

25. FRANKRIKE - GREKLAND

Artikel 16 fjärde stycket och artikel 30 i den allmänna konventionen av den 19 april 1958.

26. FRANKRIKE - IRLAND

Ingen konvention.

27. FRANKRIKE - ITALIEN

a) Artiklarna 20 och 24 i den allmänna konventionen av den 31 mars 1948.

b) Skriftväxlingen av den 3 mars 1956 (sjukförmåner för säsongsarbetare inom jordbruket).

28. FRANKRIKE - LUXEMBURG

Artiklarna 11 och 14 i tilläggsavtalet av den 12 november 1949 till den allmänna konventionen av samma datum (arbetare i gruvor och liknande företag).

29. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA

Artikel 11 i tilläggsavtalet av den 1 juni 1954 till den allmänna konventionen av den 7 januari 1950 (arbetare i gruvor och liknande företag).

30. FRANKRIKE - STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen av den 27 och 30 juli 1970 om den status inom systemet för social trygghet som lärare från Storbritannien, Nordirland och Gibraltar skall ha vid tillfällig tjänstgöring i Frankrike enligt kulturkonventionen av den 2 mars 1948.

31. GREKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

32. GREKLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

33. GREKLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

34. GREKLAND - NEDERLÄNDERNA

Artikel 4.2 i den allmänna konventionen av den 13 september 1966.

35. GREKLAND - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

36. IRLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

37. IRLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

38. IRLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

39. IRLAND - STORBRITANNIEN

Artikel 8 i avtalet om social trygghet av den 14 september 1971.

40. ITALIEN - LUXEMBURG

Artiklarna 18.2 och 24 i den allmänna konventionen av den 29 maj 1951.

41. ITALIEN - NEDERLÄNDERNA

Artikel 21.2 i den allmänna konventionen av den 28 oktober 1952.

42. ITALIEN - STORBRITANNIEN

Inga.

43. LUXEMBURG - STORBRITANNIEN

Inga.

44. LUXEMBURG - STORBRITANNIEN

Inga.

45. NEDERLÄNDERNA - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

B Bestämmelser i de konventioner som inte är tillämpliga påalla personer som omfattas av förordningen (artikel 3.3 i förordningen)

1. BELGIEN - DANMARK

Ingen konvention.

2. BELGIEN - TYSKLAND

a) Artiklarna 3 och 4 i slutprotokollet till den allmänna konventionen av den 7 december 1957, liksom i tilläggsprotokollet av den 10 november 1960.

3. BELGIEN - FRANKRIKE

a) Skriftväxlingen av den 29 juli 1953 om bidrag till äldre, anställda personer.

b) Skriftväxlingen av den 27 februari 1953 (om tillämpning av artikel 4.2 i den allmänna konventionen av den 17 januari 1948).

4. BELGIEN - GREKLAND

Inga.

5. BELGIEN - IRLAND

Inga.

6. BELGIEN - ITALIEN

Inga.

7. BELGIEN - LUXEMBURG

Inga.

8. BELGIEN - NEDERLÄNDERNA

Inga.

9. BELGIEN - STORBRITANNIEN

Inga.

10. DANMARK - TYSKLAND

a) Punkt 15 i slutprotokollet till socialförsäkringskonventionen av den 14 augusti 1953.

b) Tilläggsavtalet av den 14 augusti 1953 till ovan nämnda konvention.

11. DANMARK - FRANKRIKE

Inga.

12. DANMARK - GREKLAND

Ingen konvention.

13. DANMARK - IRLAND

Ingen konvention.

14. DANMARK - ITALIEN

Ingen konvention.

15. DANMARK - LUXEMBURG

Ingen konvention.

16. DANMARK - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

17. DANMARK - STORBRITANNIEN

Inga.

18. TYSKLAND - FRANKRIKE

a) Artiklarna 16 (andra stycket) och 19 i den allmänna konventionen av den 10 juli 1950.

b) Tilläggsavtal nr 4 av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum, liksom i tillfogade avsnitt nr 2 av den 18 juni 1955.

c) Avdelning I och III av tillfogade avsnitt nr 2 av den 18 juni 1955.

d) Punkt 6, 7 och 8 i det allmänna protokollet av den 10 juli 1950 till den allmänna konventionen av samma datum.

e) Avdelning II, III och IV i avtalet av den 20 december 1963 (om social trygghet i Saar).

19. TYSKLAND - GREKLAND

Inga.

20. TYSKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

21. TYSKLAND - ITALIEN

a) Artiklarna 3.2 och 26 i konventionen av den 5 maj 1953 (om socialförsäkring).

b) Tilläggsavtalet av den 12 maj 1953 till konventionen av den 5 maj 1953 (om pensionsutbetalningar för perioden som föregick konventionens ikraftträdande).

22. TYSKLAND - LUXEMBURG

Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i fördraget av den 11 juli 1959 (lösning av tvisten mellan Tyskland och Luxemburg).

23. TYSKLAND - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3.2 i konventionen av den 29 mars 1951.

b) Artiklarna 2 och 3 i tilläggsavtal nr 4 av den 21 december 1956 till konventionen av den 29 mars 1951 (om reglering av de rättigheter förvärvades av nederländska arbetare under det tyska socialförsäkringssystemet mellan den 13 maj 1940 och den 1 september 1945).

24. TYSKLAND - STORBRITANNIEN

a) Artiklarna 3.1, 3.6 och 7.2-7.6 i konventionen om social trygghet av den 20 april 1960.

b) Artiklarna 2.5 och 5.2-5.6 i konventionen om arbetslöshetsförsäkring av den 20 april 1960.

25. FRANKRIKE - GREKLAND

Inga.

26. FRANKRIKE - IRLAND

Ingen konvention.

27. FRANKRIKE - ITALIEN

Artiklarna 20 och 24 i den allmänna konventionen av den 31 mars 1948.

28. FRANKRIKE - LUXEMBURG

Inga.

29. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA

Inga.

30. FRANKRIKE - STORBRITANNIEN

31. GREKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

32. GREKLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

33. GREKLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

34. GREKLAND - NEDERLÄNDERNA

Inga.

35. GREKLAND - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

36. IRLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

37. IRLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

38. IRLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

39. IRLAND - STORBRITANNIEN

Inga.

40. ITALIEN - LUXEMBURG

Inga.

41. ITALIEN - NEDERLÄNDERNA

Inga.

42. ITALIEN - STORBRITANNIEN

Inga.

43. LUXEMBURG - NEDERLÄNDERNA

Inga.

44. LUXEMBURG - STORBRITANNIEN

Inga.

45. NEDERLÄNDERNA - STORBRITANNIEN

Inga.

BILAGA IV

(Artikel 37.2 i förordningen)

Lagstiftning som avses i artikel 37.1 i förordningen, enligt vilken belopp för invaliditetsförmåner är oberoende av försäkringsperiodens längd

A. BELGIEN

Lagstiftning som berör det allmänna invaliditetssystemet, det särskilda systemet för gruvarbetare samt det särskilda systemet för sjömän inom handelsflottan samt lagstiftning om försäkring i fråga om arbetsoförmåga för egenföretagare.

B. DANMARK

Ingen.

C. TYSKLAND

Ingen.

D. FRANKRIKE

1. För anställda:

All lagstiftning som rör invaliditetsförsäkring utom den som ingår i systemet för social trygghet för gruvarbetare.

2. Egenföretagare:

Lagstiftning om invaliditetsförsäkring för egenföretagare inom jordbruket.

E. GREKLAND

Lagstiftning som rör försäkringssystemet inom jordbruket.

F. IRLAND

Kapitel 10 i del II av 1981 års socialvårdslag [Social Welfare (Consolidation) Act 1981].

G. ITALIEN

Ingen.

H. LUXEMBURG

Ingen.

I. NEDERLÄNDERNA

a) Lagen om försäkring mot arbetsoförmåga av den 18 februari 1966.

b) Lagen om försäkring mot arbetsoförmåga av den 11 december 1975.

J. STORBRITANNIEN

a) Storbritannien:

Avsnitt 15 i 1975 års socialvårdslag (Social Security Act 1975).

Avsnitt 14-16 i lagen om socialförsäkringspensioner, Social Security Pensions Order 1975 (Social Security Pensions Act 1975).

b) Nordirland:

Avsnitt 15 i Nordirlands socialvårdslag från 1975 [Social Security (Northern Ireland) Act 1975].

Artikel 16-18 i Nordirlands författning om socialförsäkringspensioner, Social Security Pensions Order 1975 [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order 1975].

BILAGA V

(Artikel 40.4 i förordningen)

Överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftningen om villkor om graden av invaliditet

>Plats för tabell>

FRANKRIKE ITALIEN LUXEM-

BURG

>Plats för tabell>

Sturzsatz von Seite 80

LUXEMBURG ITALIEN BELGIEN

Seite 81

BELGIEN FRANKRIKE

>Plats för tabell>

BELGIEN FRANKRIKE

BILAGA VI

(Artikel 89 i förordningen)

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning

BELGIEN

1. Personer som har rätt till vårdförmåner enligt det obligatoriska belgiska systemet för sjuk- och invaliditetsförsäkring för egenföretagare skall ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 1, däribland artikel 35.1, i denna förordning på följande villkor:

a) Personer som vistas inom en annan medlemsstats territorium än Belgien skall ha rätt till

i) vårdförmåner vid sjukhusvård enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de vistas,

ii) ersättning för andra vårdförmåner enligt det belgiska systemet från den behöriga belgiska institutionen enligt den taxa som gäller enligt lagstiftningen i den stat i vilken de vistas.

b) Personer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än Belgien skall ha rätt till de vårdförmåner som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är bosatta, under förutsättning att de till den behöriga belgiska institutionen betalar den tilläggsavgift för detta som gäller enligt belgiska bestämmelser.

2. Vid den behöriga belgiska institutionens tillämpning av bestämmelserna i avdelning III kapitel 7 och 8 i denna förordning skall ett barn anses växa upp i den medlemsstat inom vars territorium barnet är bosatt.

3. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder som har fullgjorts inom försäkringen för ålderspension enligt belgisk lagstiftning före den 1 januari 1945 även godtas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den belgiska lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet och systemet för sjömän.

4. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren har varit arbetsoförmögen enligt belgisk lagstiftning.

5. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder, som har fullgjorts av egenföretagare inom försäkringen för ålderspension enligt belgisk lagstiftning innan lagstiftningen om arbetsoförmåga för egenföretagare trädde i kraft, godtas som perioder som har fullgjorts enligt den senare lagstiftningen.

6. För att fastställa om villkoren enligt belgisk lagstiftning för rätt till arbetslöshetsförmåner är uppfyllda, skall endast dagar med betald anställning beaktas; dock skall dagar som godkänns som likvärdiga enligt nämnda lagstiftning beaktas i den mån dessa dagar har föregåtts av dagar med betald anställning.

7. Vid tillämpningen av förordningens artiklar 72 och 79.1 a skall anställningsperioder och/eller försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning beaktas, om det för rätt till förmån enligt belgisk lagstiftning krävs att villkoren för rätt till familjeförmåner enligt systemet för anställda har uppfyllts under en bestämd föregående period.

DANMARK

1. Försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts i en annan medlemsstat än Danmark skall beaktas vid inträde som medlem i en erkänd arbetslöshetskassa på samma sätt som om det gällde anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som fullgjorts i Danmark.

2. Anställda eller egenföretagare, pensionssökande och pensionärer samt deras familjemedlemmar som avses i förordningens artiklar 19, 22.1, 22.3, 25.1, 25.3, 26.1, 28a, 29 och 31 och som är bosatta eller vistas i Danmark skall ha rätt till vårdförmåner på samma villkor som enligt den danska lagstiftningen gäller för sådana personer som enligt lagen om offentlig sjukförsäkring (lov om offentlig sygesikring) är försäkrade i grupp 1.

3. Bestämmelserna i artikel 1.1 nr 2 i lagen om ålderspension, artikel 1.1 nr 2 i lagen om invalidpension och artikel 2.1 nr 2 i lagen om änkepension är inte tillämpliga för anställda eller egenföretagare eller deras efterlevande som bor i en annan medlemsstats territorium än Danmarks.

4. Bestämmelserna i Danmarks lagstiftning om ålderspension och änkepension är tillämpliga för änkan efter en anställd eller egenföretagare som omfattas av dansk lagstiftning, även om hon inte varit bosatt i Danmark.

5. Förordningens bestämmelser berör inte övergångsbestämmelserna i de danska lagarna av den 7 juni 1972 om rätt till pension för danska medborgare som har varit bosatta i Danmark under en bestämd tidsperiod omedelbart före tidpunkten för pensionsansökan. Andra medlemsstaters medborgare som har varit bosatta i Danmark under ett år omedelbart före tidpunkten för ansökan har dock rätt till pension enligt samma villkor som gäller för danska medborgare.

6. a) Perioder under vilka en gränsarbetare, som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Danmark, har varit förvärvsverksam i Danmark skall anses som bosättningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall gälla för perioder under vilka en gränsarbetare är utsänd till eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat än Danmark.

b) Perioder under vilka en säsongsarbetare, som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Danmark, har utfört arbete i Danmark skall anses som bosättningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall gälla för perioder under vilka en säsongsarbetare är utsänd till en annan medlemsstat än Danmark.

7. För att avgöra om de villkor för rätt till moderskapsförmåner som föreskrivs i kapitel 12 i lagen om dagpenning vid sjukdom eller moderskap är uppfyllda i fall där personen inte har omfattats av den danska lagstiftningen under hela den referensperiod som avses i artikel 34.1 eller 34.2 i den ovannämnda lagen skall

a) försäkringsperioder, som i förekommande fall har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än Danmark under den ovannämnda referensperioden, under vilken personen inte har omfattats av dansk lagstiftning, medräknas som om dessa perioder hade fullgjorts enligt den sistnämnda lagstiftningen, och

b) personen, under de perioder som har medräknats, anses ha fått en genomsnittlig lön som är lika med den genomsnittliga lön som faktiskt har betalats ut under de perioder som har fullgjorts enligt den danska lagstiftningen under den ovannämnda referensperioden.

8. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på dansk lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änkepensioner anses som förmåner av samma slag.

9. Vid tillämpningen av förordningens artikel 67 skall arbetslöshetsförmåner för egenföretagare som är försäkrade i Danmark beräknas enligt dansk lagstiftning.

10. Om den danska pensionen enligt den danska lagstiftningen beräknas med utgångspunkt från bosättningsperioder, som har fullgjorts av en annan person än den som har fullgjort de bosättningsperioder som beaktas av en eller flera andra medlemsstater enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 av denna förordning, skall de bosättnings- och försäkringsperioder som den sistnämnda personen har fullgjort ligga till grund vid beräkningen enligt förordningens artikel 46.2 av det danska teoretiska beloppet och proportionella beloppet.

TYSKLAND

1. a) Om tysk lagstiftning om olycksfallsförsäkring inte redan medger detta, skall de tyska institutionerna även utge ersättning enligt denna lagstiftning för olycksfall i arbetet (och arbetssjukdomar) som har inträffat i Alsace-Lorraine före den 1 januari 1919, och för vars kostnader franska institutioner inte har övertagit ansvaret enligt beslutet av Nationernas förbunds råd den 21 juni 1921 (Reichsgesetzblatt, s. 1289), så länge personen eller hans efterlevande är bosatta i en medlemsstat.

b) Bestämmelserna i förordningens artikel 10 påverkar inte de bestämmelser, enligt vilka olycksfall (och arbetssjukdomar) som inträffar utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium och perioder som har fullgjorts utanför detta territorium inte föranleder utbetalning av förmåner eller endast föranleder utbetalning av förmåner under vissa villkor när de berättigade personerna är bosatta utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

2. a) För att avgöra om perioder som enligt tysk lagstiftning är avbrottsperioder (Ausfallzeiten) eller tillgodoräkningsperioder (Zurechnungszeiten) skall beaktas som sådana, skall obligatoriska avgifter som har betalats enligt en annan medlemsstats lagstiftning och försäkring enligt en annan medlemsstats försäkringssystem behandlas som obligatoriska avgifter som har betalats enligt tysk lagstiftning och som försäkring enligt det tyska systemet för pensionsförsäkring. Denna bestämmelse skall inte gälla den tyska åldersförsäkringen för jordbrukare eller motsvarande särskilda system i de andra medlemsstaterna.

Vid beräkningen av antalet kalendermånader, som har förflutit mellan tidpunkten för inträdet i försäkringssystemet och försäkringsfallet, skall perioder mellan dessa två tidpunkter som har beaktats enligt en annan medlemsstats lagstiftning inte beaktas, liksom inte heller perioder under vilka personen fått pension.

b) Bestämmelserna i a skall inte gälla den standardberäknade avbrottsperioden (pauschale Ausfallzeit). Denna skall beräknas uteslutande på grundval av tyska försäkringsperioder.

c) Vid beaktande av en tillgodoräkningsperiod (Zurechnungszeit) enligt den tyska lagstiftningen om pensionsförsäkring för gruvarbetare skall dessutom krävas att den sista avgift som har betalats enligt tysk lagstiftning har betalats till pensionsförsäkringen för gruvarbetare.

d) För beräkningen av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) skall uteslutande tysk nationell lagstiftning gälla.

e) Oavsett bestämmelsen i d skall följande bestämmelser gälla försäkrade enligt det tyska systemet för pensionsförsäkring som var bosatta inom tyska territorier under nederländsk administration under perioden den 1 januari 1948-31 juli 1963. Vid beräkning av tyska ersättningsperioder (Ersatzzeiten) enligt artikel 1251.2 i den tyska lagen om social trygghet (RVO) eller motsvarande bestämmelser, skall betalning av avgifter till den nederländska försäkringen under denna period anses som likvärdig med en försäkringspliktig anställning eller verksamhet som egenföretagare.

3. Vad gäller betalning till tyska sjukkassor skall betalningen av de avgifter som avses i förordningens artikel 26.2 inte ske förrän ett beslut om pension har fattats.

4. Vid avgörandet av om det är fråga om ett barn med rätt till pension för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, skall förmåner enligt förordningens artikel 78 eller en annan familjeförmån som utges enligt fransk lagstiftning för ett minderårigt barn som är bosatt i Frankrike betraktas som barnpension enligt tysk lagstiftning.

5. Om tillämpningen av denna förordning eller senare förordningar om social trygghet medför exceptionella kostnader för vissa sjukförsäkringsinstitutioner kan dessa kostnader helt eller delvis kompenseras. I sin egenskap av förbindelsesorgan (sjukförsäkring) skall de lokala sjukkassornas förbund och andra sjukkassors centrala organisationer gemensamt komma överens om sådan kompensation. Medel för denna kompensation skall tas ut av alla sjukförsäkringsinstitutioner i proportion till det genomsnittliga antalet medlemmar, pensionärer frånräknade, under det närmast föregående året.

6. Vid tillämpningen av förordningen skall det schablonbelopp för läkarbehandling i samband med förlossning, som utges till kvinnliga försäkrade och familjemedlemmar till försäkrade personer enligt tysk lagstiftning, anses som en vårdförmån.

7. Artikel 1233 i lagen om social trygghet (RVO) och artikel 10 i lagen om socialförsäkring för tjänstemän (AVG) i den lydelse som bestämmelserna fått genom pensionsreformlagen av den 16 oktober 1972, vilken reglerar frivillig försäkring enligt den tyska pensionsförsäkringen, skall tillämpas på andra medlemsstaters medborgare samt statslösa personer och flyktingar som är bosatta inom andra medlemsstaters territorier enligt följande regler:

Om de allmänna villkoren är uppfyllda kan frivilliga avgifter till den tyska pensionsförsäkringen betalas

a) om personen har sitt hemvist eller är bosatt inom Förbundsrepubliken Tysklands territorium,

b) om personen har sitt hemvist eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium och någon gång tidigare har varit obligatoriskt eller frivilligt ansluten till ett tyskt pensionsförsäkringssystem,

c) om personen är medborgare i en annan medlemsstat och har sitt hemvist eller är bosatt inom en tredje stats territorium och har betalat avgifter för tysk pensionsförsäkring i minst 60 månader eller hade rätt till frivillig försäkring enligt de övergångsbestämmelser som tidigare gällde och inte är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

8. Förordningen skall inte påverka artikel 51a.2 i lagen om reformering av pensionsförsäkringen för arbetare (ArVNG) eller artikel 49a.2 i lagen om reformering av pensionsförsäkringen för tjänstemän (AnVNG), i den lydelse som bestämmelserna fått genom pensionsreformlagen av den 16 oktober 1972. Personer som enligt punkt 7 b och c i denna bilaga kan ansluta sig till frivillig försäkring får endast betala avgifter för perioder för vilka de inte har betalat avgifter enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

9. Om kostnaderna för vårdförmåner, som utges av bosättningsortens tyska institutioner till pensionärer eller deras familjemedlemmar som är försäkrade hos andra medlemsstaters behöriga institutioner, skall återbetalas som månatliga schablonbelopp, skall dessa kostnader, för att åstadkomma ekonomisk utjämning av sjukförsäkringen för pensionärer mellan tyska institutioner, betraktas som kostnader för den tyska sjukförsäkringen för pensionärer. De schablonbelopp som återbetalas till bosättningsortens tyska institutioner av andra medlemsstaters behöriga institutioner skall betraktas som en inkomst som skall beaktas vid den ovannämnda ekonomiska utjämningen.

10. För beviljande av arbetslöshetsunderstöd (Arbeitslosenhilfe) till egenföretagare krävs att personen, innan han har anmält sig som arbetslös, skall ha arbetat minst ett år huvudsakligen som egenföretagare inom Förbundsrepubliken Tysklands territorium och att han inte bara tillfälligt har lämnat sitt arbete.

11. Försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning enligt ett särskilt åldersförsäkringssystem för jordbrukare eller, om ett sådant system saknas, som jordbrukare enligt det allmänna systemet skall beaktas för att uppfylla villkoren om minsta försäkringstid som krävs för avgiftsplikt enligt artikel 27 i lagen om åldersförsäkring för jordbrukare (Gesetz über die Altershilfe der Landwirte - GAL), under förutsättning att

a) den deklaration på vilken skyldigheten att betala avgifter grundas lämnas in inom den föreskrivna tidsperioden, och

b) personen, innan han lämnade in deklarationen, senast har varit avgiftspliktig enligt åldersförsäkringen för jordbrukare inom Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

12. Perioder av obligatorisk försäkring, som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, antingen enligt ett särskilt system för hantverkare eller, om ett sådant system saknas, enligt ett särskilt system för egenföretagare eller enligt det allmänna systemet, skall beaktas för att uppfylla det krav på obligatorisk försäkring under 216 månader som gäller för rätten till frivilligt utträde ur pensionsförsäkringen för hantverkare.

13. Vid tillämpningen av tysk lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring för pensionärer enligt artikel 165.1.3 a i den tyska lagen om social trygghet (Reichsversicherungsordnung, RVO) skall försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning och under vilka personen hade rätt till vårdförmåner vid sjukdom, i den utsträckning som behövs, beaktas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt tysk lagstiftning, om de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

14. Vid beviljandet av kontantförmåner enligt artikel 182.4, 200.2 och 561.1 i den tyska lagen om social trygghet (RVO) till personer som är bosatta i en annan medlemsstat skall de tyska försäkringsinstitutionerna beräkna den nettoinkomst på vilken förmånerna skall baseras som om personerna vore bosatta inom Förbundsrepubliken Tyskland.

15. Om enligt tysk lagstiftning personens hittillsvarande yrke skall beaktas vid bestämmande av hans rätt till pension vid arbetsinvaliditet eller arbetsoförmåga, av en gruvarbetares pension vid nedsatt förmåga att arbeta som gruvarbetare eller av en gruvarbetares pension vid arbetsinvaliditet eller arbetsoförmåga, skall detta fastställas uteslutande på grundval av försäkringspliktig verksamhet enligt tysk lagstiftning.

FRANKRIKE

1. a) Bidrag till äldre anställda, bidrag till äldre egenföretagare och åldersbidrag till jordbrukare skall utges enligt de villkor som gäller för franska arbetare enligt fransk lagstiftning till alla anställda eller egenföretagare som är medborgare i andra medlemsstater och vilka vid tidpunkten för sin ansökan är bosatta inom franskt territorium.

b) Detsamma skall gälla flyktingar och statslösa personer.

c) Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka de bestämmelser i fransk lagstiftning enligt vilka uteslutande perioder av arbete som anställd eller perioder som jämställs med sådana eller, i förekommande fall, perioder av arbete som egenföretagare inom den franska republikens europeiska departement och utomeuropeiska departement (Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion) skall ge rätt till bidrag till äldre anställda.

2. Det särskilda bidraget och den kumulativa ersättningen enligt den särskilda lagstiftningen om social trygghet i gruvor skall endast utges till anställda i franska gruvor.

3. Lag nr 65-555 av den 10 juli 1965, som ger franska medborgare som är eller har varit förvärvsverksamma i utlandet rätt att ansluta sig till det frivilliga åldersförsäkringssystemet, skall gälla medborgare i andra medlemsstater på följande villkor:

- Den förvärvsverksamhet som ger rätt till frivillig försäkring enligt det franska systemet får inte bedrivas eller ha bedrivits inom franskt territorium eller inom en annan medlemsstats territorium, i vilken stat den anställde eller egenföretagaren är medborgare.

- Den anställde eller egenföretagaren skall, när han ansöker om försäkring enligt lagen, styrka att han antingen har varit bosatt i Frankrike i minst tio år, i en följd eller sammanlagt under flera perioder, eller att han oavbrutet har varit omfattad av fransk lagstiftning, obligatoriskt eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, under lika lång tid.

4. Enligt artikel 73.3 i förordningen skall begreppet familjeförmåner innefatta

a) bidrag för barns födelse i artikel L 516 i lagen om social trygghet,

b) familjebidragen i artikel L 524 och L 531 i lagen om social trygghet, och

c) de kompenserande bidrag för skatt efter inkomstslag som anges i artikel L 532 i lagen om social trygghet.

Denna förmån kan dock bara ges om den lön som mottagits under perioden varit föremål för fransk inkomstskatt.

d) Dessutom innefattas det bidrag till ensamstående med barn som anges i artikel 533 i lagen om social trygghet.

5. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet enligt i artikel 46.2 a i denna förordning inom system i vilka ålderspensioner beräknas på grundval av pensionspoäng skall den behöriga institutionen, för alla försäkringsår som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, beakta det antal pensionspoäng som fås genom att dividera antalet pensionspoäng som har förvärvats enligt den lagstiftning som denna tillämpar med antalet år som motsvarar dessa poäng.

6. a) Gränsarbetare som är förvärvsverksamma som anställda inom en annan medlemsstats territorium än Frankrike och som är bosatta i de franska departementen Haut-Rhin, Bas-Rhin och Moselle skall inom dessa departement vid tillämpningen av artikel 19 i denna förordning ha rätt till vårdförmåner som föreskrivs i det lokala Alsace-Lorraine-systemet enligt dekret nr 46-1428 av den 12 juni 1946 och nr 67-814 av den 25 september 1967.

b) Dessa bestämmelser gäller också personer som har rätt till förmåner enligt artikel 25.2, 25.3, 28 och 29 i denna förordning.

GREKLAND

1. Utan hinder av bestämmelserna i bilaga 1. del I. punkt E.1 gäller artikel 22.1 a i denna förordning en OGA-försäkrad person vars hälsotillstånd kräver omedelbar vård innan han påbörjar den anställning för vilken han har rest till en annan medlemsstat än Grekland.

2. Förordningens artikel 10.1 påverkar inte bestämmelsen i artikel 2.4 i dekretlagen nr 4577/66 enligt vilken pensionsbetalningar från IKA till sådana personer med grekiskt medborgarskap eller av grekiskt ursprung, som kommer från Egypten eller Turkiet, hålls inne om pensionären utan giltigt skäl vistas i utlandet i mer än sex månader.

IRLAND

1. De anställda, egenföretagare, arbetslösa personer, pensionssökande och pensionärer samt deras familjemedlemmar som avses i artikel 19.1, 22.1, 22.3, 25.1, 25.3, 26.1, 28a, 29 och 31 i förordningen och som är bosatta eller vistas i Irland, skall kostnadsfritt ha rätt till all läkarvård som föreskrivs i irländsk lagstiftning när kostnaden för denna vård skall betalas av en institution i en annan medlemsstat än Irland.

2. Familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än Irlands och som uppfyller denna lagstiftnings villkor för rätt till förmåner, i förekommande fall med beaktande av förordningens artikel 18, skall, om de är bosatta i Irland, kostnadsfritt ha rätt till all läkarvård som föreskrivs i irländsk lagstiftning.

Kostnaden för dessa förmåner skall betalas av den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren är försäkrad.

Om hustrun till den anställde eller egenföretagaren, eller den person som sköter barnen, är förvärvsverksam i Irland skall dock förmåner till familjemedlemmarna fortsatt betalas av den irländska institutionen i den utsträckning som rätten till sådana förmåner har förvärvats uteslutande enligt bestämmelser i irländsk lagstiftning.

3. Om en anställd som omfattas av irländsk lagstiftning har lämnat en medlemsstats territorium för att under sin anställning bege sig till en annan medlemsstats territorium och råkar ut för ett olycksfall innan han kommer dit, skall hans rätt till förmåner med anledning av olycksfallet fastställas

a) som om detta olycksfall hade inträffat inom Irlands territorium, och

b) utan att man beaktar att han inte befann sig inom Irlands territorium, när man avgör om han till följd av sin anställning var försäkrad enligt denna lagstiftning.

4. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på irländsk lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änkepensioner anses som förmåner av samma slag.

5. Vid beräkningen av inkomster som underlag för inkomstrelaterade förmåner som enligt irländsk lagstiftning utges tillsammans med sjuk-, moderskaps- och arbetslöshetsförmåner skall, utan hinder av bestämmelserna i förordningens artikel 23.1 och 68.1, ett belopp som är lika med den genomsnittliga veckolönen för året i fråga för manliga respektive kvinnliga anställda tillgodoräknas den anställde för varje vecka som han fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning under det aktuella inkomstskatteåret.

6. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren var arbetsoförmögen enligt irländsk lagstiftning.

7. Vid tillämpningen av artikel 44.2 i fall då det för rätt till ålderspension krävs att man avstår från förvärvsarbete skall en anställd anses uttryckligen ha begärt uppskov med beviljande av ålderspension till vilken han skulle ha rätt enligt Irlands lagstiftning om han fortsätter att förvärvsarbeta.

8. Intill den 31 december 1983 skall vid tillämpning av irländsk lagstiftning om andra förmåner än familjeförmåner och vårdförmåner vid sjukdom och moderskap, inga andra perioder tillgodoräknas om sådana som personen fullgjort som anställd.

ITALIEN

Inga.

LUXEMBURG

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 94.2 i denna förordning skall försäkringsperioder, eller perioder som betraktas som sådana, som har fullgjorts före den 1 januari 1946 enligt luxemburgsk lagstiftning om pensionsförsäkring vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall beaktas vid tillämpningen av denna lagstiftning endast i sådan omfattning att rättigheter under förvärvande var bevarade till den 1 januari 1959, eller senare kunde återfås enligt endast denna lagstiftning eller enligt gällande eller kommande bilaterala konventioner. I fall där flera bilaterala konventioner gäller skall de äldsta försäkringsperioderna eller perioderna som betraktas som sådana beaktas.

2. Vid beviljandet av den fasta delen av luxemburgska pensioner skall försäkringsperioder enligt luxemburgsk lagstiftning, som har fullgjorts av anställda eller egenföretagare som inte är bosatta inom luxemburgskt territorium, från den 1 oktober 1972 anses som bosättningsperioder.

3. Artikel 22.2 andra stycket i denna förordning påverkar inte bestämmelserna i luxemburgsk lagstiftning enligt vilken sjukkassans godkännade av behandling utomlands inte kan vägras då den nödvändiga behandlingen inte kan ges i storhertigdömet Luxemburg.

NEDERLÄNDERNA

1. Sjukvårdskonstnadsförsäkring

a) Då det gäller rätt till vårdförmåner skall avdelning III kapitel 1 i förordningen endast tillämpas på personer som har rätt till vårdförmåner genom obligatorisk eller frivillig försäkring, äldreförsäkring där försäkringssystemen omfattas av lagen om sjukkassor (Ziekenfondswet).

b) En person som uppbär ålderspension enligt nederländsk lagstiftning och ålderspension enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat anses vid tillämpningen av förordningens artikel 27 eller 28 ha rätt till vårdförmåner om han uppfyller de villkor som krävs för tillgång till sjukförsäkringssystemet för äldre personer eller de frivilliga försäkringssystem som fastställs i lagen om sjukkassor (Ziekenfondswet), om så är lämpligt med beaktande av artikel 9.

Denna bestämmelse gäller även gift kvinna vars make får ålderspension för gifta personer enligt Nederländernas lagstiftning och uppfyller de villkor som krävs för tillträde till sjukförsäkringssystemet för äldre personer eller de frivilliga försäkringssystem som fastställs i lagen om sjukkassor.

c) Personer som får ålderspension enligt Nederländernas lagstiftning, bor i en annan medlemsstat och omfattas av sjukförsäkring för äldre personer eller de frivilliga försäkringssystem som fastställs i lagen om sjukkassor är skyldiga att betala avgift för sig själva och för familjemedlemmar om detta är tillämpligt. Belopp för dessa avgifter skall bestämmas av den behörige ministern i väntan på närmare bestämmelser för denna försäkring.

d) En person som bor i annan medlemsstat, omfattas av en frivillig försäkring sådan som avses i lagen om sjukkassor och inte har rätt till ålderspension enligt Nederländernas lagstiftning (och vars make eller maka, om personen är gift, inte får ålderspension för gifta personer enligt samma lagstiftning) är skyldig att betala avgift för sig själv och för familjemedlemmar över 16 år om sådana finns. Belopp för dessa avgifter skall bestämmas av den behörige ministern i väntan på närmare bestämmelser för denna försäkring.

2. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om allmän åldersförsäkring

a) Försäkringsperioder före den 1 januari 1957 under vilka en person inte uppfyllde kraven för att tiden skulle räknas som försäkringsperiod, var bosatt inom Nederländernas territorium och var minst 15 år gammal eller var bosatt i en annan medlemsstat men arbetade som anställd i Nederländerna för en arbetsgivare som var etablerad där, skall också räknas som försäkringsperioder vid tillämpning av Nederländernas lagstiftning för allmän ålderspensionsförsäkring.

b) De perioder som avses i a skall dock inte beaktas om de sammanfaller med perioder som beaktas vid beräkningen av ålderspensionsförsäkring enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

c) För gift kvinna vars make har rätt till pension enligt Nederländernas lagstiftning om allmän ålderspensionsförsäkring skall tid under äktenskapet innan hon fyllt 65 år, under vilken hon bott i en eller flera medlemsstaters territorier, också beaktas som försäkringsperiod om den sammanfaller med makens försäkringssperioder enligt den lagstiftningen eller enligt lagstiftning som anges i a.

d) De perioder som avses i c skall dock inte beaktas om de sammanfaller med perioder som beaktas vid beräkningen av den gifta kvinnans pension enligt en annan medlemsstats lagstiftning om ålderspensionsförsäkring; perioder då hon fick ålderspension enligt sådan lagstiftning skall inte heller räknas med.

e) För kvinna som varit gift och vars make omfattats av Nederländernas lagstiftning om ålderspensionsförsäkring eller bedöms ha slutfört försäkringsperioder enligt a, skall c och d gälla i tillämpliga delar.

f) De perioder som avses i a och c skall endast beaktas vid uträkningen av ålderspension om personen i fråga har varit bosatt i sex år inom en eller flera medlemsstaters territorier efter 59 års ålder och så länge som denna person är bosatt inom en av dessa medlemsstaters territorier.

3. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

a) Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 skall perioder före den 1 oktober 1959, under vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom Nederländernas territorium efter fyllda 15 år eller under vilka han, medan han var bosatt inom en annan medlemsstats territorium, var förvärvsverksam som anställd i Nederländerna för en arbetsgivare där, också betraktas som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt nederländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna.

b) De perioder som skall beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i punkt a skall inte beaktas om de sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan stats lagstiftning om efterlevandepension.

4. Tillämpning av den nederländska lagstiftningen om försäkring mot arbetsoförmåga

Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall nederländska institutioner rätta sig efter följande bestämmelser:

a) Om personen, när arbetsoförmågan eller den därpå följande invaliditeten inträffade, var en anställd enligt förordningens artikel 1 a skall den behöriga institutionen fastställa kontantförmånernas belopp enligt bestämmelserna i lagen om försäkring mot arbetsoförmåga (WAO) av den 18 februari 1966, med beaktande av

- försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO),

- försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder enligt lagen om arbetsoförmåga (AAW) av den 11 december 1975, under förutsättning att de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts av personen enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO), och

- perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder som har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967.

b) Om personen, när arbetsoförmågan eller den därpå följande invaliditeten inträffade, inte var anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a, skall den behöriga institutionen fastställa kontantförmånernas belopp enligt bestämmelserna i lagen om arbetsoförmåga (AAW) av den 11 december 1975, med beaktande av

- försäkringsperioder som personen har fullgjort efter 15 års ålder enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW),

- försäkringsperioder som har fullgjorts enligt lagen om försäkring mot arbetsoförmåga (WAO) av den 18 februari 1966, under förutsättning att de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW), och

- perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder som har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967.

5. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om familjebidrag

a) En anställd eller egenföretagare som blir omfattad av nederländsk lagstiftning om familjeförmåner under ett kvartal och som första dagen i detta kvartal omfattas av en annan medlemsstats motsvarande lagstiftning skall anses försäkrad enligt nederländsk lagstiftning från och med denna första dag.

b) Storleken på de familjeförmåner, till vilka en anställd eller en egenföretagare som enligt a anses försäkrad enligt nederländsk lagstiftning om familjeförmåner har rätt, skall fastställas enligt närmare regler i den tillämpningsförordning som avses i förordningens artikel 98.

6. Tillämpning av vissa övergångsbestämmelser

Artikel 45.1 skall inte gälla fastställande av rätt till förmåner enligt övergångsbestämmelserna i lagstiftningarna om allmän åldersförsäkring (artikel 46), om allmän försäkring för änkor och för barn, som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, och om allmän försäkring mot arbetsoförmåga.

STORBRITANNIEN

1. När en person som normalt är bosatt i Gibraltar, eller som sedan han senast anlände till Gibraltar har varit skyldig att betala avgifter enligt Gibraltars lagstiftning, såsom anställd ansöker om befrielse från betalningen av avgifter under en viss tid till följd av arbetsoförmåga, moderskap eller arbetslöshet och begär att avgifter för denna period skall gottskrivas honom, skall vid prövningen av hans ansökan varje period under vilken han har arbetat inom en annan medlemsstats territorium än Förenade konungarikets betraktas som en period under vilken han har varit anställd i Gibraltar och för vilken han har betalat avgifter som anställd enligt Gibraltars lagstiftning.

2. När en kvinna söker ålderspension enligt Förenade konungarikets lagstiftning skall

a) med sin makes försäkring som grund, eller

b) med sin egen försäkring som grund och, i fall där äktenskapet upphört på grund av makens död eller av annan orsak, med beaktande även av de avgifter maken betalat vid beräkning av pensionen

skall - vid tillämpning av bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 i förordningen - varje hänvisning till försäkringsperioder fullgjorda av henne tas med i bedömningen av årsgenomsnittet av de avgifter hennes make betalat eller kan tillgodoräknas, och räknas som hänvisning till försäkringsperioder som fullgjorts av honom.

3. a) Om en arbetslöshetsförmån enligt Förenade konungarikets lagstiftning utges till en person enligt förordningens artikel 71.1 a ii eller b ii, skall försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder som egenföretagare, som har fullgjorts av denna person enligt en annan medlemsstats lagstiftning, betraktas som perioder av vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall i Nordirland, för att uppfylla kraven på en viss vistelseperiod i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, för rätt till barnförmåner enligt Förenade konungarikets lagstiftning.

b) Om Förenade konungarikets lagstiftning enligt förordningens avdelning II skall tillämpas på en anställd eller egenföretagare som inte uppfyller ett villkor om barnförmåner (child benefit) i den lagstiftningen, gäller följande:

i) Om villkoret avser vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, skall han, vid prövningen av om villkoret är uppfyllt, behandlas som om han vistades där.

ii) Om villkoret avser en vistelseperiod i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland, skall sådana försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som personen har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning, anses som vistelseperioder i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland vid prövningen av om villkoret är uppfyllt.

c) För rätt till familjebidrag (family allowances) enligt Gibraltars lagstiftning skall bestämmelserna i a och b ovan gälla på motsvarande sätt.

4. 1) Vid fastställande av rätt till moderskapsförmåner skall försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, anses som perioder av vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, varvid bestämmelserna i förordningens artikel 18.1 skall tillämpas som om med begreppet bosättningsperioder i nämnda artikel avsågs vistelseperioder.

Om en kvinna som omfattas av Förenade konungarikets lagstiftning enligt bestämmelserna i förordningens avdelning II inte uppfyller villkoret i denna lagstiftning om vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nordirland, vid tidpunkten för ansökan eller tidpunkten för förlossningen, skall hon anses uppfylla detta villkor om hon vid den ifrågavarande tidpunkten befann sig i en annan medlemsstat.

2) Om en kvinna, vars make omfattas eller senast har omfattats av Förenade konungarikets lagstiftning som anställd eller egenföretagare enligt bestämmelserna i förordningens avdelning II, inte uppfyller nedanstående villkor som föreskrivs i Förenade konungarikets lagstiftning för moderskapsbidrag, gäller följande:

a) Villkoret om vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland vid tidpunkten för ansökan eller förlossningen, skall anses uppfyllt om hon tillsammans med sin make befann sig i en annan medlemsstat vid den ifrågavarande tidpunkten eller, om hennes make avlider inom sex månader före denna tidpunkt, om hon var bosatt tillsammans med honom i en annan medlemsstat vid tidpunkten för hans död.

b) I fråga om villkoret om en vistelseperiod i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland som överstiger 182 dagar under de 52 veckor som omedelbart har föregått den förväntade förlossningsveckan eller, i förekommande fall, tidpunkten för förlossningen, skall de försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som hennes make har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning, anses som vistelseperioder i Storbritannien eller, i förekommande fall, Nordirland, om hon var bosatt tillsammans med honom under dessa perioder.

5. En anställd eller egenföretagare som omfattas av Förenade konungarikets lagstiftning enligt förordningens avdelning II skall vid fastställande av rätt till tillsynsbidrag behandlas som om han hade varit normalt bosatt i Förenade konungariket och hade befunnit sig där under de försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort inom en annan medlemsstats territorium eller enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

6. Om en anställd, som omfattas av Förenade konungarikets lagstiftning råkar ut för en olycka efter att ha lämnat en medlemsstats territorium för att i sin anställning resa till en annan medlemsstats territorium men innan han kommer dit, skall hans rätt till förmåner till följd av detta olycksfall bestämmas

a) som om olycksfallet hade inträffat inom Förenade konungarikets territorium, och

b) fastställandet av om han var anställd (employed earner) enligt Storbritanniens eller Nordirlands lagstiftning eller en anställd (employed person) enligt Gibraltars lagstiftning skall ske utan hänsyn till hans bortovaro från Storbritanniens, Nordirlands eller Gibraltars territorier.

7. Förordningen gäller inte bestämmelser i Förenade konungarikets lagstiftning om ikraftträdande av avtal om social trygghet som har slutits mellan Förenade konungariket och en tredje stat.

8. Vid tillämpningen av förordningens avdelning III kapitel 3 skall progressiva avgifter som betalas av den försäkrade personen enligt Förenade konungarikets lagstiftning eller progressiva pensionsförmåner som utbetalas enligt denna lagstiftning inte beaktas. Beloppet av de progressiva förmånerna skall läggas till beloppet av de förmåner som betalas ut enligt Förenade konungarikets lagstiftning och som fastställs enligt det nämnda kapitlet. Summan av dessa två belopp skall utgöra den förmån som faktiskt skall utges till personen.

9. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på Förenade konungarikets lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änkepensioner anses som förmåner av samma slag.

10. Vid tillämpningen av författningen om avgiftsfri socialförsäkringsförmån och arbetslöshetsförsäkring (Gibraltar), skall varje person som omfattas av denna förordning anses vara normalt bosatt i Gibraltar, om han är bosatt i en medlemsstat.

11. Vid tillämpningen av förordningens artikel 10, 27, 28, 28a, 29, 30 och 31 skall tillsynsbidrag som utges till en anställd eller egenföretagare enligt Förenade konungarikets lagstiftning anses som en invaliditetsförmån.

12. Vid tillämpningen av förordningens artikel 10.1 skall varje förmånstagare enligt Förenade konungarikets lagstiftning som vistas inom en annan medlemsstats territorium behandlas som om han under denna vistelse vore bosatt inom denna andra medlemsstats territorium.

13. 1) Vid beräkningen av en inkomstfaktor i syfte att fastställa rätt till förmåner enligt Förenade konungarikets lagstiftning skall, om något annat inte följer av punkt 15, varje vecka under vilken en anställd eller egenföretagare har varit omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning och som påbörjades under det aktuella beskattningsåret enligt Förenade konungarikets lagstiftning beaktas på följande sätt:

a) i) För varje försäkrings-, anställnings- eller bosättningsvecka som anställd skall personen anses ha betalat avgifter som en anställd på grundval av inkomster som motsvarar två tredjedelar av detta års övre inkomstgräns.

ii) För varje försäkrings- eller bosättningsvecka eller vecka som egenföretagare skall personen anses ha betalat klass-2-avgifter som egenföretagare.

b) För varje hel vecka under vilken personen har fullgjort en period som godtas som försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperiod eller som period som egenföretagare skall han anses ha tillgodoräknats en avgift, dock endast i den utsträckning som behövs för att hans inkomstfaktor detta år skall uppnå den nivå som krävs för att detta år kunna tillgodoräknas enligt Förenade konungarikets lagstiftning om tillgodoräknande av avgifter.

2) För att omvandla en inkomstfaktor till försäkringsperioder skall inkomstfaktorn för det aktuella beskattningsåret enligt Förenade konungarikets lagstiftning divideras med detta års lägsta inkomstgräns. Resultatet skall anges som ett helt tal utan hänsyn till återstående decimaler. Det tal som har beräknats på detta sätt skall anses motsvara antalet försäkringsveckor som har fullgjorts enligt Förenade konungarikets lagstiftning under detta år, under förutsättning att talet inte överstiger det antal veckor under vilka personen under året var omfattad av denna lagstiftning.

14. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren var arbetsoförmögen enligt Förenade konungarikets lagstiftning.

15. 1) Vid beräkningen enligt artikel 46.2 a av det teoretiska beloppet för den del av pensionen som består av en tilläggsdel enligt Förenade konungarikets lagstiftning

a) skall uttrycket "inkomster, avgifter eller ökningar" i förordningens artikel 47.1 b förstås som ett överskott i inkomstfaktorer som detta definieras i lagen om socialförsäkringspensioner (Social Security Pensions Act 1975) eller, i förekommande fall, författningen om socialförsäkringspensioner (Nordirland), [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order 1975],

b) skall det genomsnittliga överskottet i inkomstfaktorer beräknas enligt förordningens artikel 47.1 b, tolkad på det sätt som anges i a ovan, genom att de sammanlagda överskotten som har registrerats enligt lagstiftning divideras med det antal beskattningsår enligt Förenade konungarikets lagstiftning (inklusive beskattningsår med delinkomst) som har fullgjorts enligt denna lagstiftning sedan den 2 april 1978 och som ligger inom den aktuella försäkringsperioden.

2) Uttrycket "försäkrings- eller bosättningsperioder" i förordningens artikel 46.2 skall vid beräkningen av storleken av den del av pensionen, som består av en tilläggsdel enligt Förenade konungarikets lagstiftning, förstås som försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts sedan den 6 april 1978.

BILAGA VII

(Förordningens artikel 14c.1 b)

Tillfällen vid vilka en person samtidigt skall omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater

1. När en person är egenföretagare i Belgien och anställd i en annan medlemsstat än Belgien eller Luxemburg. För Luxemburg skall skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 mellan Belgien och Luxemburg gälla.

2. När en person som är bosatt i Danmark är egenföretagare i Danmark och anställd i en annan medlemsstat.

3. Vad avser olycksfallsförsäkringen inom jordbruket och ålderspensionsförsäkringen för jordbrukare: när en person är egenföretagare inom jordbruket i Tyskland och anställd i en annan medlemsstat.

4. När en person är egenföretagare i Frankrike och anställd i en annan medlemsstat än Luxemburg.

5. När en person är egenföretagare inom jordbruket i Frankrike och anställd i Luxemburg.

6. När en person är egenföretagare i Grekland och anställd i en annan medlemsstat.

7. När en person är egenföretagare i Italien och anställd i en annan medlemsstat.

(1) EGT nr 30, 16.12.1958, s. 561 och 597/58.

(2) EGT nr 62, 20.4.1963, s. 1314/63.

BILAGA II

Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen

Sida

AVDELNING I: ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel 1-4) ..........

AVDELNING II: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel 5-10) ..........

AVDELNING III: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS BESTÄMMELSER OM BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING (artikel 11-14) ..........

AVDELNING IV: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG AV FÖRMÅNER ..........

Kapitel 1: Allmänna regler om sammanläggning av perioder (artikel 15) ..........

Kapitel 2: Sjukdom och moderskap (artikel 16-34) ..........

Kapitel 3: Invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) (artikel 35-59) ..........

103

Kapitel 4: Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar (artikel 60-77) ..........

110

Kapitel 5: Dödsfallsersättningar (artikel 78 och 79) ..........

117

Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner (artikel 80-84) ..........

117

Kapitel 7: Familjeförmåner och familjebidrag (artikel 85-89) ..........

119

Kapitel 8: Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna (artikel 90-92) ..........

121

AVDELNING V: FINANSIELLA BESTÄMMELSER (artikel 93-107) ..........

122

AVDELNING VI: DIVERSE BESTÄMMELSER (artikel 108-117) ..........

127

AVDELNING VII: ÖVERGÅNGS-OCH SLUTBESTÄMMELSER (artikel 118-122) ..........

129

BILAGOR

Bilaga 1: Behöriga myndigheter ..........

131

Bilaga 2: Behöriga institutioner ..........

133

Bilaga 3: Institutioner påbosättningsorten och institutioner påvistelseorten ..........

156

Bilaga 4: Förbindelseorgan ..........

172

Bilaga 5: Tillämpningsbestämmelser i bilaterala konventioner som fortfarande gäller ..........

179

Bilaga 6: Förfarande vid betalning av förmåner ..........

188

Bilaga 7: Banker ..........

191

Bilaga 8: Utgivande av familjeförmåner ..........

192

Bilaga 9: Beräkning av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner ..........

193

Bilaga 10: Institutioner och organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna ..........

195

Bilaga 11: System som avses i förordningens artikel 35.2 ..........

209

AVDELNING 1 ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Definitioner

I denna förordning

a) avses med "förordning" förordning (EEG) nr 1408/71,

b) avses med "tillämpningsförordning" denna förordning,

c) gäller de definitioner som har slagits fast i artikel 1 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Artikel 2

Standardblanketter - Information om lagstiftning - Handböcker

1. Blanketter för intyg, bestyrkta utlåtanden, deklarationer, ansökningar och andra handlingar som behövs för tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen skall utarbetas av Administrativa kommissionen.

Två medlemsstater eller deras behöriga myndigheter kan efter samråd med Administrativa kommissionen komma överens om att sinsemellan använda förenklade blanketter.

2. Administrativa kommissionen kan för de behöriga myndigheternas räkning i varje medlemsstat samla in information om bestämmelserna i de nationella lagstiftningar som omfattas av förordningen.

3. Administrativa kommissionen skall utarbeta handböcker för att informera berörda personer om deras rättigheter och om de administrativa formaliteter som skall följas vid utnyttjande av dessa rättigheter.

Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan sådana handböcker utarbetas.

Artikel 3

Förbindelseorgan - Kontakter mellan institutioner och mellan förmånstagare och institutioner

1. De behöriga myndigheterna kan utse förbindelseorgan som får ta direkt kontakt med varandra.

2. Varje institution i en medlemsstat och varje person som är bosatt eller vistas inom en medlemsstats territorium kan, antingen direkt eller genom förbindelseorganen, lämna in en ansökan hos en annan medlemsstats institution.

Artikel 4

Bilagor

1. Den behöriga myndigheten eller de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 1.

2. De behöriga institutionerna i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 2.

3. Bosättningsortens och vistelseortens institutioner i varje medlemsstat förtecknas i bilaga 3.

4. De förbindelseorgan som har utsetts enligt tillämpningsförordningens artikel 3.1 förtecknas i bilaga 4.

5. De bestämmelser som avses i tillämpningsförordningens artiklar 5, 53.3, 104, 105.2, 116 och 121 förtecknas i bilaga 5.

6. Det förfarande för utbetalning av förmåner som har valts av de institutioner, som svarar för utbetalningen av förmåner i varje medlemsstat enligt tillämpningsförordningens artikel 53.1, förtecknas i bilaga 6.

7. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i tillämpningsförordningens artikel 55.1 förtecknas i bilaga 7.

8. De medlemsstater för vilka bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 10a.1 d gäller i deras inbördes kontakter förtecknas i bilaga 8.

9. De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner enligt tilllämpningsförordningens artiklar 94.3 a och 95.3 a förtecknas i bilaga 9.

10. I bilaga 10 förtecknas de institutioner eller organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna enligt framför allt följande bestämmelser:

a) förordningen: artikel 14d.2 och 17,

b) tillämpningsförordningen: artikel 6.1, 11.1, 11a.1, 12a, 13.2 och 13.3, 14.1, 14.2 och 14.3, 38.1, 70.1, 80.2, 81, 82.2, 85.2, 86.2, 89.1, 91.2, 102.2, 109, 110 och 113.2.

11. I bilaga 11 förtecknas det eller de system som avses i förordningens artikel 35.2.

AVDELNING II TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS ALLMÄNNA BESTÄMMELSER Tillämpning av förordningens artikel 6 och 7

Artikel 5

Tillämpning av tillämpningsförordningen i stället för avtal om tillämpning av konventioner

Tillämpningsförordningens bestämmelser skall ersätta de bestämmelser i överenskommelserna för tillämpning av de konventioner som avses i förordningens artikel 6. De skall även ersätta bestämmelser om tillämpningen av de konventionsbestämmelser som avses i förordningens artikel 7.2 c, i den mån de inte är förtecknade i bilaga 5.

Tillämpning av förordningens artikel 9

Artikel 6

Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Om en person, med beaktande av förordningens artikel 9 och 15.3, uppfyller villkoren för tillträde till en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring för invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) i flera system i en medlemsstats lagstiftning och om han inte har omfattats av obligatorisk försäkring enligt ett av dessa system på grund av sin senaste anställning eller period av verksamhet som egenföretagare kan han enligt de nämnda artiklarna ansluta sig till det system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som föreskrivs i denna medlemsstats lagstiftning eller, om ett sådant saknas, enligt det system som han själv väljer.

2. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel 9.2 gällande, skall en person till institutionen i den berörda medlemsstaten lämna in ett intyg om de försäkrings- eller bosättningsperioder som han har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Ett sådant intyg skall på begäran av personen i fråga utfärdas av den institution eller de institutioner som tillämpar de lagstiftningar enligt vilka han har fullgjort dessa perioder.

Tillämpning av förordningens artikel 12

Artikel 7

Allmänna regler för tillämpningen av bestämmelser om förhindrande av sammanträffande av förmåner - Tilllämpning av dessa bestämmelser på förmåner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner)

1. Om en person som har rätt till en förmån enligt en medlemsstats lagstiftning också har rätt till förmåner enligt en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning skall följande regler gälla:

a) Om tillämpningen av förordningens artikel 12.2 eller 12.3 medför en minskning eller ett samtidigt innehållande av dessa förmåner får ingen av dem minskas eller innehållas med ett belopp som är större än det belopp som erhålls genom att dela det belopp, som skall minskas eller innehållas enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen skall utges, med antalet förmåner som skall minskas eller innehållas och som personen har rätt till.

b) Beträffande förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) som utges enligt förordningens artikel 46.2 av en medlemsstats institution skall denna beakta alla förmåner av annat slag och varje inkomst eller ersättning som kan medföra en minskning eller ett innehållande av den förmån som skall utges av denna institution, dock inte för beräkningen av det teoretiska belopp som avses i förordningens artikel 46.2 a utan uteslutande för minskningen eller innehållandet av det belopp som avses i förordningens artikel 46.2 b. Endast en del av det totala beloppet av en sådan förmån eller ersättning skall dock beaktas och denna del skall beräknas i proportion till längden av de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt förordningens artikel 46.2 b.

c) Beträffande förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) som utges av en medlemsstats institution enligt första stycket i förordningens artikel 46.1 skall denna institution i fall då förordningens artikel 46.3 gäller beakta alla förmåner av ett annat slag och varje inkomst eller ersättning som kan medföra en minskning eller ett innehållande av den förmån som skall utges av denna institution, dock inte för beräkningen av det belopp som avses i förordningens artikel 46.1 utan uteslutande för minskningen eller innehållandet av det belopp som följer av tillämpningen av förordningens artikel 46.3. Endast en del av det totala beloppet av dessa förmåner eller denna inkomst eller ersättning skall dock beaktas och denna del skall beräknas genom att man på detta belopp tillämpar en koefficient som motsvarar proportionen mellan det förmånsbelopp som följer av tillämpningen av förordningens artikel 46.3 och det belopp som följer av til lämpningen av första stycket i förordningens artikel 46.1.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2, 12.3 och 12.4 skall de behöriga institutionerna på begäran lämna varandra alla upplysningar som behövs.

Artikel 8

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom eller moderskap enligt flera medlemsstaters lagstiftning

1. Om en anställd eller egenföretagare eller en medlem av hans familj har rätt till moderskapsförmåner enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall dessa förmåner uteslutande utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium förlossningen har ägt rum eller, om förlossningen inte har ägt rum inom någon av dessa medlemsstaters territorier, uteslutande enligt den medlemsstats lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren senast har varit omfattad av.

2. Om en anställd eller egenföretagare för samma period av arbetsförmåga har rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i Irland och lagstiftningen i Storbritannien, Nordirland eller Gibraltar (Förenade konungariket), skall dessa förmåner beviljas uteslutande enligt den medlemsstats lagstiftning som personen senast har varit omfattad av.

Artikel 8a

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom, förmåner vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning och en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning

Om en anställd eller egenföretagare eller en medlem av hans familj under samma period har rätt till förmåner vid sjukdom, olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning och enligt en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning, skall dessa förmåner uteslutande beviljas enligt den lagstiftning som personen senast har varit omfattad av.

Artikel 9

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till dödsfallsersättning enligt flera medlemsstaters lagstiftning

1. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium skall endast den rätt till dödsfallsersättning behållas som har förvärvats enligt denna medlemsstats lagstiftning, medan den rätt som har förvärvats enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall falla bort.

2. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium och rätten till dödsfallsersättning har förvärvats enligt två eller flera andra medlemsstaters lagstiftning eller om ett dödsfall inträffar utanför medlemsstaternas territorier och rätten har förvärvats enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, skall endast den rätt behållas som har förvärvats enligt den medlemsstats lagstiftning som den avlidne senast var omfattad av, medan den rätt som har förvärvats enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall falla bort.

Artikel 9a

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till arbetslöshetsförmåner

Om en anställd eller egenföretagare, som har rätt till arbetslöshetsförmåner enligt en medlemsstats lagstiftning som han enligt förordningens artikel 69 var omfattad av under sin senaste anställning eller verksamhet som egenföretagare, reser till Grekland där han också har rätt till arbetslöshetsförmåner på grund av en period av försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning, skall rätten till förmåner enligt grekisk lagstiftning innehållas under den tid som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 c.

Artikel 10

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för anställda eller egenföretagare

1. Rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges enligt en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken förvärv av rätten till sådana förmåner eller bidrag inte grundas på villkor om försäkring, anställning eller verksamhet som egenföretagare, skall innehållas i följande fall:

a) Om förmåner skall utges enligt förordningens artikel 73 eller 74 för samma period och för samma familjemedlem. Om emellertid maken eller makan till den anställde eller den arbetslöse som tidigare var anställd, såsom avses i artikel 73 respektive 74, utövar förvärvsverksamhet i den nämnda medlemsstatens territorium skall rätten till familjeförmåner och familjebidrag enligt samma artiklar innehållas, och familjeförmåner eller familjebidrag skall endast utbetalas av den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är bosatt och på denna medlemsstats bekostnad.

b) Om förmåner skall utges enligt förordningens artikel 77 eller 78 för samma period och för samma familjemedlem. Om en pensionär som har rätt till förmåner enligt artikel 77 i förordningen, dennes make eller maka eller den person som ansvarar för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna och som har rätt till förmåner enligt artikel 78 utövar förvärvsverksamhet i den nämnda medlemsstatens territorium, skall emellertid rätten till familjeförmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning innehållas; i sådana fall skall personen i fråga ha rätt till familjeförmåner eller familjebidrag i den medlemsstat inom vars territorium barnen är bosatta, och på denna medlemsstats bekostnad, och i förekommande fall rätt till andra familjeförmåner som anges i förordningens artikel 77 eller 78 på den stats bekostnad som är behörig i enlighet med dessa artiklar.

2. Om en anställd som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat har rätt till familjebidrag på grund av försäkrings- eller anställningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning skall bidragen innehållas så länge familjeförmåner eller familjebidrag med tillämpning av förordningens artikel 73 och 74 skall utges för samma tid och samma familjemedlem enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten.

Artikel 10a

Tillämpliga regler för anställda eller egenföretagare som i en följd omfattas av lagstiftningen i flera medlemsstater under samma period eller del av period

1. Om en anställd eller egenföretagare i en följd omfattas av två medlemsstaters lagstiftningar under en period mellan två tidpunkter för utbetalning av familjeförmåner enligt den ena eller båda de berörda medlemsstaternas lagstiftningar, skall följande gälla:

a) De familjeförmåner eller familjebidrag som personen kan göra anspråk på till följd av att han omfattas av lagstiftningen i var och en av dessa stater skall motsvara antalet dagliga förmåner eller bidrag som utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen inte innehåller någon bestämmelse om utgivande av dagliga förmåner eller bidrag, skall familjeförmånerna utges i förhållande till den tid enligt vilken personen har varit omfattad av lagstiftningen i var och en av medlemsstaterna och i förhållande till den tidsperiod som bestämts i den berörda lagstiftningen.

b) Om familjeförmåner eller familjebidrag har utbetalats av en institution under en period då förmånerna skulle ha utbetalats av en annan institution skall avräkning ske mellan dessa institutioner.

c) Om anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en medlemsstat uttrycks i andra enheter än de som används vid beräkning av familjeförmåner eller familjebidrag enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som personen också har omfattats av under samma period, skall omräkning, vid tillämpning av a och b, ske enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 15.3.

d) Oavsett bestämmelserna i a skall i de inbördes kontakterna mellan de medlemsstater som anges i bilaga 8 till tillämpningsförordningen, den institution som svarar för kostnaderna för familjeförmånerna eller familjebidragen på grundval av den första anställningen eller första perioden av verksamhet som egenföretagare under den berörda perioden, bära dessa kostnader under hela utbetalningsperioden.

2. Om familjemedlemmar till en anställd eller en arbetslös person som tidigare varit anställd och som omfattas av fransk lagstiftning, eller till en arbetslös person som får arbetslöshetsförmåner enligt fransk lagstiftning, ändrar bosättningsort från en medlemsstats territorium till en annans under en viss kalendermånad, skall den institution som varit ansvarig för utbetalning av förmåner vid månadens början behålla ansvaret den månaden ut.

AVDELNING III TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS BESTÄMMELSER OM BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING Tillämpning av förordningens artikel 13-17

Artikel 11

Formaliteter när en anställd sänts ut enligt förordningens artikel 14.1 och 14 b.1 och när överenskommelser slutits enligt förordningens artikel 17

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat, vars lagstiftning skall fortsätta att gälla, skall i följande fall utfärda ett intyg som anger att en anställd skall fortsätta att omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av den anställde eller dennes arbetsgivare i fall som avses i förordningens artikel 14.1 och 14 b.1.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens artikel 14.1 b och 14 b skall begäras av arbetsgivaren.

Artikel 11a

Formaliteter enligt förordningens artikel 14a.1 och 14 b.2 och i fall av överenskommelser enligt förordningens artikel 17 då arbete utförs inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket personen normalt är egenföretagare

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skall fortsätta att gälla skall utfärda ett intyg som anger att egenföretagaren skall i följande fall fortsätta att omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av egenföretagaren i fall som avses i förordningens artiklar 14a.1 och 14 b.2.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens artiklar 14a.1 b och 14 b.2 skall begäras av egenföretagaren.

Artikel 12

Särskilda bestämmelser om anställdas försäkring enligt det tyska systemet för social trygghet

Om tysk lagstiftning, enligt förordningens artiklar 13.2 a, 14.1, 14.2 eller 14 b.1 eller enligt en överenskommelse som har slutits enligt förordningens artikel 17, gäller för en person som är anställd av ett företag eller en arbetsgivare som inte har sitt säte inom tyskt territorium och om personen inte har någon fast arbetsplats inom tyskt territorium, skall denna lagstiftning gälla som om personen var anställd på sin bosättningsort inom tyskt territorium.

Om den anställde inte är bosatt inom tyskt territorium skall tysk lagstiftning gälla som om han vore anställd på en ort för vilken Allgemeine Ortskrankenkasse Bonn (Lokala allmänna sjukförsäkringskassan Bonn) är behörig.

Artikel 12 a

Regler som gäller de personer som avses i förordningens artikel 14.2 b, 14.3, 14a.2, 14a.3 och 14a.4 och 14c.1 a och som normalt är anställda och/eller egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier

Vid tillämpningen av förordningens artikel 14.2 b, 14.3, 14a.2, 14a.3 och 14a.4 och 14c.1 a skall följande regler gälla:

1. a) En person som normalt utför arbete inom två eller flera medlemsstaters territorier eller hos ett företag som har sitt säte inom en medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över två medlemsstaters gemensamma gräns eller som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium skall anmäla detta till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

b) Om lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt inte gäller honom skall den institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet i sin tur anmäla förhållandet till den institution som har utsetts av den behöriga institutionen i den medlemsstats vars lagstiftning skall gälla.

2. a) Om en person, som normalt är anställd eller egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier och som utför en del av sitt arbete inom den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, normalt omfattas av denna medlemsstats lagstiftning enligt förordningens artikel 14.2 b i eller artikel 14 a.2 första meningen, skall den institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet utfärda ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen utför en del av sitt arbete och/eller,

ii) om han är anställd, inom vars territorium det företag eller den arbetsgivare, hos vilken han är anställd, har sitt säte eller är bosatt.

b) Den sistnämnda institutionen skall, när det behövs, till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skall tillämpas, sända den information som är nödvändig för att fastställa de avgifter som arbetsgivaren eller arbetsgivarna och/eller personen är skyldiga att betala enligt denna lagstiftning.

3. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats territorium hos ett företag som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns eller som är egenföretagare med ett sådant företag, enligt förordningens artikel 14.3 eller 14 a.3 omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget har sitt säte, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten utfärda ett intyg som anger att personen omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat.

i) inom vars territorium personen är anställd eller egenföretagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

4. a) Om en anställd, som inte är bosatt inom något av de medlemsstaters territorier inom vilka han utför arbete, enligt förordningens artikel 14.2 b ii, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium företaget eller den person som sysselsätter honom har sitt säte eller är bosatt, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den anställde ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium den anställde utför en del av sitt arbete,

ii) inom vars territorium den anställde är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

5. a) Om en person, som normalt är egenföretagare inom två eller flera medlemsstaters territorier men som inte utför någon del av sitt arbete inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, enligt förordningens artikel 14 a.2, andra meningen, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han utför sitt huvudsakliga arbete, skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt utan dröjsmål underrätta den institution som har utsetts av de behöriga myndigheterna i de andra berörda medlemsstaterna.

b) Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller de institutioner som har utsetts av dessa behöriga myndigheter skall efter överenskommelse och med beaktande av bestämmelserna i d och i förekommande fall bestämmelserna i förordningens artikel 14 a.4, bestämma vilken lagstiftning som skall gälla för personen i fråga, inom en period av högst sex månader från den dag då en av de berörda institutionerna underrättas om personens situation.

c) Den institution som tillämpar den lagstiftning som har bestämts som tillämplig för personen i fråga skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna lagstiftning och sända en kopia av det till de övriga berörda institutionerna.

d) Vid bestämmande av personens huvudsakliga arbete enligt förordningens artikel 14 a.2 tredje meningen skall först och främst den ort beaktas på vilken de fasta och permanenta lokalerna finns i vilka personen utför sitt arbete. Om sådana saknas skall sådana kriterier beaktas som arbetets normala beskaffenhet eller varaktighet, antalet tjänster som tillhandahålls och den inkomst som arbetet ger.

e) De berörda institutionerna skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att bestämma både personens huvudsakliga arbete och de avgifter som skall betalas enligt den lagstiftning som har bestämts som tillämplig på honom.

6. a) Om den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning skulle gälla enligt förordningens artikel 14 a.2 eller 14 a.3, beslutar att bestämmelserna i nämnda artikels punkt 4 skall gälla för personen i fråga, skall den, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i 5 ovan och i synnerhet 5 b, underrätta de behöriga myndigheterna i de övriga berörda medlemsstaterna eller de institutioner som har utsetts av dessa myndigheter om detta. Den lagstiftning som skall gälla personen skall, när det behövs, bestämmas genom en överenskommelse.

b) Den information som avses i 2 b ovan skall av de andra berörda institutionerna sändas till de institutioner som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning har fastställts vara tillämplig.

7. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats territorium samtidigt som han är egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium, enligt förordningens artikel 14 c.1 a omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är anställd skall den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den anställde ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen är egenföretagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

Artikel 13

Utövande av rätten att välja för personer anställda vid beskickningar och konsulat

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.2 måste första gången utövas inom tre månader från den dag då personen anställdes på beskickningen eller konsulatet eller då han blev privattjänare hos tjänstemän vid en sådan beskickning eller sådant konsulat. Valet skall ha verkan från och med den dag då anställningen börjar.

Om personen i fråga på nytt utövar sin rätt att välja vid ett kalenderårs utgång skall valet ha verkan från och med det följande kalenderårets första dag.

2. Den person som utövar sin rätt att välja skall anmäla detta till den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning han har valt att omfattas av och samtidigt underrätta sin arbetsgivare om detta. Denna institution skall, om det behövs, vidarebefordra denna information till alla andra institutioner i samma medlemsstat enligt de föreskrifter som har utfärdats av denna medlemsstats behöriga myndighet.

3. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning personen i fråga har valt att omfattas av skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna medlemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd på beskickningen eller konsulatet eller som privattjänare hos tjänstemän vid en sådan beskickning eller ett sådant konsulat.

4. Om personen i fråga har valt att omfattas av tysk lagstiftning skall bestämmelserna i denna lagstiftning gälla som om han vore anställd på den plats där den tyska regeringen har sitt säte. Den behöriga myndigheten skall utse den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.

Artikel 14

Utövande av rätten att välja för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.3 måste utövas när anställningsavtalet träffas. Den myndighet som har rätt att sluta sådana avtal skall informera den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde har valt att omfattas av. Denna institution skall, om det behövs, vidarebefordra sådan information till alla andra institutioner i samma medlemsstat.

2. Den institution, som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning medlemmen av hjälppersonalen har valt att omfattas av, skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna medlemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd av Europeiska gemenskaperna som medlem av hjälppersonalen.

3. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall, när det behövs, utse behöriga institutioner för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal.

4. Om en medlem av hjälppersonalen, som är anställd inom en annan medlemsstats territorium än Tyskland, har valt att omfattas av tysk lagstiftning skall bestämmelserna i denna lagstiftning tillämpas som om medlemmen av hjälppersonalen vore anställd på den ort där den tyska regeringen har sitt säte. Den behöriga myndigheten skall utse den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.

AVDELNING IV TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG AV FÖRMÅNER KAPITEL 1 ALLMÄNNA REGLER OM SAMMANLÄGGNING AV PERIODER

Artikel 15

1. I de fall som avses i förordningens artikel 18.1, 38, 45.1, 45.2 och 45.3, 64, 67.1 och 67.2 skall perioder läggas samman enligt följande regler:

a) Till försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning, skall läggas försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt varje annan medlemsstats lagstiftning i den utsträckning som det behövs som komplement till de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den första medlemsstatens lagstiftning för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, under förutsättning att dessa försäkrings- eller bosättningsperioder inte sammanfaller. Om förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) skall utges av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2, skall var och en av de berörda institutionerna göra en separat sammanläggning genom att beakta alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts av den anställde eller egenföretagaren enligt alla medlemsstaters lagstiftningar som han har omfattats av, om något annat inte följer av bestämmelserna i förordningens artikel 45.2, 45.3 och 46.2 c.

b) Om en försäkrings- eller bosättningsperiod som har fullgjorts enligt ett system för obligatorisk försäkring enligt en medlemsstats lagstiftning sammanfaller med en försäkringsperiod enligt ett system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall endast den period som har fullgjorts enligt systemet för obligatorisk försäkring beaktas.

c) Om en annan försäkrings- eller bosättningsperiod än en period som likställs med en sådan, har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning och sammanfaller med en period som likställs med en försäkrings- eller bosättningsperiod enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall endast den förstnämnda perioden beaktas.

d) Varje period som betraktas som likställd enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning skall endast beaktas av institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den försäkrade personen senast var obligatoriskt försäkrad före den nämnda perioden. Om den försäkrade personen inte har varit obligatoriskt försäkrad enligt en medlemsstats lagstiftning före den nämnda perioden skall perioden beaktas av institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning han första gången efter den nämnda perioden var obligatoriskt försäkrad.

e) Om det inte är möjligt att exakt fastställa den tidsperiod inom vilken vissa försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning skall dessa perioder inte anses sammanfalla med försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, och de skall således, om det är fördelaktigt, beaktas.

f) Om vissa försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en medlemsstats lagstiftning endast beaktas om de har fullgjorts inom en viss tidsfrist, skall institutionen som tillämpar denna lagstiftning

i) beakta endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en annan medlemsstats lagstiftning som har fullgjorts inom denna tidsfrist, eller

ii) förlänga denna tidsfrist med försäkrings- eller bosättningsperioder som helt eller delvis har fullgjorts inom den nämnda fristen enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om de berörda försäkrings- eller bosättningsperioderna enligt den andra medlemsstatens lagstiftning endast leder till förskjutning av den frist inom vilken försäkrings- eller bosättningsperioderna måste vara fullgjorda.

2. Försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning för vilken förordningen inte gäller men som beaktas enligt en annan lagstiftning i denna medlemsstat för vilken förordningen gäller, skall godtas som försäkrings- eller bosättningsperioder och beaktas i sammanläggningssyfte.

3. Om försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning uttrycks i andra enheter än dem som används i en annan medlemsstats lagstiftning, skall den omvandling som behövs för sammanläggning genomföras enligt följande regler:

a) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett system med sexdagarsvecka eller om han är egenföretagare

i) skall en dag motsvara åtta timmar och omvänt,

ii) skall sex dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 26 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 78 dagar motsvara ett kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt, veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett kalenderår sammanlagt överstiger 312 dagar, 52 veckor, 12 månader eller fyra kvartal.

b) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett system med femdagarvecka

i) skall en dag motsvara nio timmar och omvänt,

ii) skall fem dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 22 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 66 dagar motsvara ett kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt, veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett kalenderår sammanlagt överstiger 264 dagar, 52 veckor, 12 månader eller fyra kvartal.

KAPITEL 2 SJUKDOM OCH MODERSKAP Tillämpning av förordningens artikel 18

Artikel 16

Styrkande av försäkringsperioder

1. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel 18 gällande skall en anställd eller egenföretagare till den behöriga institutionen lämna in ett intyg som anger de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast var omfattad av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den anställdes eller egenföretagarens begäran av den eller de institutioner i den medlemsstat vars lagstiftning han senast var omfattad av. Om han inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen vända sig till den eller de berörda institutionerna för att få intyget.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också, om försäkringsperioder som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning behöver beaktas för att villkoren i den behöriga statens lagstiftning skall uppfyllas.

Tillämpning av förordningens artikel 19

Artikel 17

Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 19 skall en anställd eller egenföretagare registrera sig och sina familjemedlemmar hos institutionen på sin bosättningsort genom att lämna in ett intyg som visar att han och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner. Detta intyg utfärdas av den behöriga institutionen, i förekommande fall på grundval av information från arbetsgivaren. Om den anställde eller egenföretagaren eller hans familjemedlemmar inte lämnar in detta intyg skall institutionen på bosättningsorten vända sig till de behöriga institutionerna för att få intyget.

2. Detta intyg skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får meddelande om att det inte längre är giltigt. Om detta intyg har utfärdats av en fransk institution skall det dock gälla endast i ett år från den dag då det utfärdades och skall förnyas varje år.

3. Om personen i fråga är säsongsarbetare skall det intyg som avses i punkt 1 gälla under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet såvida den behöriga institutionen inte under tiden meddelar institutionen på bosättningsorten om att det inte längre är giltigt.

4. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den behöriga institutionen om varje anmälan som har gjorts enligt bestämmelserna i punkt 1.

5. Vid varje ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna beviljas enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

6. Vid sjukhusvistelse skall institutionen på bosättningsorten inom tre dagar efter det att den har fått reda på detta underrätta den behöriga institutionen om tidpunkten för intagningen på sjukhus, sjukhusvistelsens sannolika längd och tidpunkten för utskrivning. Någon underrättelse behövs dock inte när kostnaden för vårdförmånerna återbetalas med ett schablonbelopp till institutionen på bosättningsorten.

7. Institutionen på bosättningsorten skall i förväg underrätta den behöriga institutionen om varje beslut om beviljande av vårdförmåner när den sannolika eller faktiska kostnaden överstiger ett schablonbelopp, som fastställs och omprövas med jämna mellanrum av Administrativa kommissionen. Den behöriga institutionen skall inom 15 dagar från och med den dag då denna information har översänts göra eventuella invändningar och ange de skäl på vilka invändningarna grundas. Om ingen sådan invändning har gjorts vid slutet av denna period skall institutionen på bosättningsorten bevilja vårdförmånerna. Om dessa förmåner måste beviljas i ett mycket brådskande fall skall institutionen på bosättningsorten omedelbart underrätta den behöriga institutionen om det. Meddelande om invändning med angivande av de skäl på vilka invändningen grundas behövs dock inte om kostnaderna för vårdförmånerna återbetalas med ett schablonbelopp till institutionen på bosättningsorten.

8. Den anställde eller egenföretagaren eller hans familjemedlemmar skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje förändring i deras situation som kan påverka rätten till vårdförmåner, i synnerhet varje upphörande eller byte av anställning eller byte av verksamhet som egenföretagare för personen i fråga eller varje byte av bosättnings- eller vistelseort av honom eller hans familjemedlemmar. På samma sätt skall den behöriga institutionen underrätta institutionen på bosättningsorten om den anställde eller egenföretagaren upphör att vara försäkrad eller upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar all information om den anställdes eller egenföretagarens försäkring eller om hans rätt till vårdförmåner.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tilllämpningsbestämmelser.

Artikel 18

Kontantförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få kontantförmåner enligt förordningens artikel 19.1 b skall en anställd eller egenföretagare inom tre dagar efter det att arbetsoförmågan inträffade anmäla sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett meddelande om att han har slutat arbeta eller, om det föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den behöriga institutionen eller institutionen på bosättningsorten, ett intyg om arbetsoförmåga som har utfärdats av den behandlande läkaren.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg om arbetsoförmåga skall personen anmäla sig direkt till institutionen på bosättningsorten inom den tidsfrist som anges i den lagstiftning som denna tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medicinskt bekräftas och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget skall ange oförmågans beräknade varaktighet och skall utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

3. I fall där punkt 2 inte gäller skall institutionen på bosättningsorten snarast möjligt, och i varje fall inom tre dagar från den dag då personen gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som om han vore försäkrad hos denna institution. Den undersökande läkarens intyg skall särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall översändas till den behöriga institutionen av institutionen på bosättningsorten inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar att personen är i stånd att återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål underrätta honom och den behöriga institutionen om detta och ange den dag då arbetsoförmågan har upphört. Utan att det påverkar tilllämpningen av punkt 6 skall underrättelsen till personen anses som ett beslut som har fattats av den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter rätten att låta personen undersökas av den läkare som institutionen själv har valt.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantförmåner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som fastställts i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen om sitt beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till institutionen på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den behöriga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på lämpligt sätt, exempelvis med internationella postanvisningar, och skall underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen informera personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på bosättningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för utbetalning och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den behöriga statens lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 20

Artikel 19

Särskilda bestämmelser för gränsarbetare och deras familjemedlemmar

För gränsarbetare eller deras familjemedlemmar kan läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning, utom i fall då den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar eller en överenskommelse som har träffats mellan de berörda medlemsstaterna eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter innehåller förmånligare regler.

Tillämpning av förordningens artikel 22

Artikel 20

Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten - Särskilda regler för personer som är anställda inom internationell transport och deras familjemedlemmar

1. För att få vårdförmåner för sig själv eller för medföljande familjemedlemmar skall en person, som är anställd inom internationell transport och omfattas av förordningens artikel 14.2 a och som under sin anställning beger sig till en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, snarast möjligt till institutionen på vistelseorten lämna in ett särskilt intyg som har utfärdats av arbetsgivaren eller dennes företrädare under den innevarande kalendermånaden eller under de två kalendermånaderna närmast före inlämnandet. Detta intyg skall särskilt ange den dag från och med vilken personen har varit anställd hos arbetsgivaren och namnet och adressen på den behöriga institutionen. Om arbetsgivaren enligt den behöriga statens lagstiftning inte behöver känna till den behöriga institutionen skall dock den anställde lämna skriftliga uppgifter om denna institutions namn och adress då han lämnar in sin ansökan till institutionen på vistelseorten. En person som har lämnat in ett sådant intyg skall antas ha uppfyllt villkoren för rätt till vårdförmåner. Om en person inte kan ta kontakt med institutionen på vistelseorten innan han får läkarvård skall han ändå få denna vård som om han vore försäkrad hos denna institution, om han visar upp det nämnda intyget.

2. Institutionen på vistelseorten skall inom tre dagar höra sig för hos den behöriga institutionen om personen i fråga uppfyller villkoren för rätt till vårdförmåner. Institutionen på vistelseorten skall utge vårdförmåner tills den får svar från den behöriga institutionen, dock inte längre än för 30 dagar.

3. Den behöriga institutionen skall sända sitt svar till institutionen på vistelseorten inom tio dagar efter det att den har mottagit begäran från den sistnämnda institutionen. Om detta svar är jakande skall den behöriga institutionen, vid behov, ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt den lagstiftning som den tillämpar och institutionen på vistelseorten skall fortsätta att utge dessa förmåner.

4. I stället för det intyg som avses i punkt 1 får den anställde som avses i den punkten lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten vilket anger att villkoren för rätt till vårdförmåner har uppfyllts. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt den behöriga statens lagstiftning. I ett sådant fall gäller inte bestämmelserna i punkt 1, 2 och 3.

5. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och 17.9 skall gälla även dessa fall.

6. Vårdförmåner som beviljas på grund av ett sådant antagande som har gjorts enligt punkt 1 skall återbetalas enligt förordningens artikel 36.1.

Artikel 21

Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten - Andra anställda än de som omfattas av tillämpningsförordningens artikel 20 eller egenföretagare

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a i skall, utom i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 20, en anställd eller egenföretagare till institutionen på vistelseorten lämna in ett intyg som anger att han har rätt till vårdförmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen på den berörda personens begäran om möjligt innan han lämnat den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt den behöriga statens lagstiftning. Om personen i fråga inte lämnar in detta intyg skall institutionen på vistelseorten skaffa det från den behöriga institutionen.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och 17.9 skall gälla även dessa fall.

Artikel 22

Vårdförmåner för anställda eller egenföretagare som flyttar eller som återvänder till bosättningslandet och för anställda eller egenföretagare som har fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 b i skall en anställd eller egenföretagare till institutionen på bosättningsorten lämna in ett intyg som styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen skall, när det behövs, särskilt innehålla uppgift om den längsta period under vilken dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av personen utfärdas efter hans avresa om det på grund av force majeure inte kan utfärdas dessförinnan.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och 17.9 skall gälla även dessa fall.

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förordningens artikel 22.1 c i.

Artikel 23

Vårdförmåner för familjemedlemmar

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 21 eller 22 skall, i förekommande fall, gälla även vid beviljande av vårdförmåner till familjemedlemmar enligt förordningens artikel 22.3.

Vid tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7, 17.9, 21 och 22 i sådana fall som avses i förordningens artikel 22.3 andra stycket skall dock vad som där sägs om institutionen på bosättningsorten och lagstiftningen i familjemedlemmarnas bosättningsland i stället avse den behöriga institutionen och den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 24

Kontantförmåner för anställda och egenföretagare vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18 skall gälla också kontantförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a ii. Utan att det påverkar skyldigheten att lämna intyg om arbetsoförmåga skall dock en anställd eller egenföretagare, som vistas inom en medlemsstats territorium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara skyldig att lämna in sådant meddelande om att han har slutat arbeta som avses i tillämpningsförordningens artikel 18.1.

Tillämpning av förordningens artikel 23.3

Artikel 25

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kontantförmåner

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 23.3 skall en anställd eller egenföretagare till den behöriga institutionen lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket denna institution finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta.

Det skall gälla i 12 månader från den dag då det utfärdades. Det kan förnyas och i ett sådant fall skall det gälla från den dag då det förnyades.

Personen i fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen om varje händelse som föranleder en ändring av intyget. En sådan ändring skall gälla från den dag då händelsen inträffade.

3. I stället för det intyg som föreskrivs i punkt 1 kan den behöriga institutionen kräva att personen visar upp aktuella folkbokföringshandlingar om familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

Tillämpning av förordningens artikel 25.1

Artikel 26

Förmåner för arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat än den behöriga staten för att söka arbete där

1. För att få vård- och kontantförmåner enligt förordningens artikel 25.1 för sig själv och för sina familjemedlemmar skall en arbetslös person till sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som han har rest till lämna in ett intyg, som han före avresan skall begära från den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen. Om han inte lämnar in detta intyg skall institutionen på den ort som han har rest till skaffa det från den behöriga institutionen.

Av detta intyg skall framgå att han har rätt till förmåner enligt villkoren i förordningens artikel 69.1 a, hur länge denna rätt gäller med beaktande av förordningens artikel 69.1 c, samt beloppet av de kontanta sjukförsäkringsförmåner som, i förekommande fall, skall utges under den ovannämnda perioden vid fall av arbetsoförmåga eller sjukhusvistelse.

2. Arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken den arbetslösa personen har rest skall på en kopia av det intyg, som avses i tillämpningsförordningens artikel 83 och som skall sändas till sjukförsäkringsinstitutionen på samma ort, intyga att de villkor som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 b är uppfyllda, ange den dag från vilken de är uppfyllda samt den dag från vilken den arbetslösa personen får förmåner från arbetslöshetsförsäkringen på den behöriga institutionens bekostnad.

Detta intyg skall gälla under den period som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 c så länge villkoren är uppfyllda. Om villkoren inte längre är uppfyllda, skall arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken den arbetslösa personen har rest, inom tre dagar underrätta sjukförsäkringsinstitutionen om detta.

3. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och 17.9 skall gälla även dessa fall.

4. För att få de kontantförmåner som den behöriga statens lagstiftning berättigar till skall den arbetslösa personen inom tre dagar till sjukförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken han har rest sända ett intyg om arbetsoförmåga utfärdat av den behandlande läkaren. Han skall också ange den dag till vilken han har fått arbetslöshetsförmåner och sin adress i det land där han vistas.

5. Sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa personen har rest till skall inom tre dagar underrätta den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen och den behöriga arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen samt den institution hos vilken den arbetslösa personen är anmäld som arbetssökande om den dag då arbetsoförmågan började respektive slutade.

6. I de fall som avses i förordningens artikel 25.4 skall sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa personen har rest till underrätta den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen och den behöriga arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen om att den anser att villkoren för förlängning av den period under vilken kontant- och vårdförmåner får utges är uppfyllda och ange de skäl på vilka den grundar sin uppfattning samt till den underrättelse som den sänder till den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen foga en detaljerad rapport om patientens tillstånd från den undersökande läkaren med uppgift om den sannolika period under vilken förutsättningar att til lämpa förordningens artikel 25.4 kommer att finnas. Den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen skall sedan fatta sitt beslut i frågan om förlängning av den period under vilken förmåner får utges till den sjuka arbetslösa personen.

7. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18.2, 18.3, 18.4, 18.5, 18.6, 18.8 och 18.9 skall gälla även dessa fall.

Tillämpning av förordningens artikel 25.3

Artikel 27

Vårdförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17 skall gälla också vårdförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens. När familjemedlemmar till en arbetslös person registreras som mottagare av förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 69.1, skall det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 26.1 visas upp. Detta intyg skall gälla under den tid under vilken förmåner får utges enligt förordningens artikel 69.1.

Tillämpning av förordningens artikel 26

Artikel 28

Vårdförmåner för pensionssökande och deras familjemedlemmar

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 26.1 inom den medlemsstats territorium inom vilket den sökande är bosatt skall han och hans familjemedlemmar registrera sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett intyg som visar att han själv och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Detta intyg skall utfärdas av institutionen i den andra medlemsstat som svarar för vårdförmånerna.

2. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den institution som har utfärdat intyget om varje anmälan som har gjorts enligt punkt 1 ovan.

Tillämpning av förordningens artikel 28 och 28a

Artikel 29

Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar som inte är bosatta i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har rätt till förmåner

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 28.1 och 28a inom den medlemsstats territorium inom vilket pensionären är bosatt skall han och hans familjemedlemmar registrera sig hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in ett intyg som anger att han själv och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt den lagstiftning eller en av de lagstiftningar enligt vilka en pension betalas ut.

2. Detta intyg skall på pensionärens begäran utfärdas av den institution eller en av de institutioner som svarar för pensionen eller, i förekommande fall, av den institution som har bemyndigats att besluta om rätten till vårdförmåner så snart som pensionären uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner. Om pensionären inte lämnar in intyget skall institutionen på bosättningsorten skaffa det från den institution eller de institutioner som svarar för pensionen eller, i förekommande fall, från den institution som har bemyndigats att utfärda sådant intyg. Medan institutionen väntar på detta intyg kan den registrera pensionären och hans familjemedlemmar provisoriskt på grundval av de handlingar som den har godkänt. Denna registrering skall vara bindande för institutionen med ansvar för bekostandet av vårdförmåner endast om den institutionen utfärdar det intyg som föreskrivs i punkt 1.

3. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta institutionen som har utfärdat det intyg som föreskrivs i punkt 1 om varje registrering som har gjorts enligt bestämmelserna i nämnda punkt.

4. När en ansökan om vårdförmåner görs skall det för institutionen på bosättningsorten styrkas, med ett kvitto eller en postanvisningstalong från den senaste utbetalningen, att rätten till pension fortfarande föreligger.

5. Pensionären eller hans familjemedlemmar skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje ändring i deras situation som kan påverka deras rätt till vårdförmåner, i synnerhet innehållande eller indragning av pensionen och varje byte av bosättning. De institutioner som har ansvar för pensionen skall också underrätta institutionen på pensionärens bosättningsort om varje sådan förändring.

6. Administrativa kommissionen skall, i den utsträckning som behövs, fastställa närmare regler för att bestämma vilken institution som skall betala kostnaden för de vårdförmåner som avses i förordningens artikel 28.2 b.

Tillämpning av förordningens artikel 29

Artikel 30

Vårdförmåner för familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat än den stat i vilken pensionären är bosatt

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 29.1 inom den medlemsstats territorium inom vilket de är bosatta skall familjemedlemmarna registrera sig hos institutionen på den ort där de är bosatta genom att lämna in de handlingar som föreskrivs i den lagstiftning som denna institution tillämpar för utgivande av sådana förmåner till en pensionärs familjemedlemmar samt ett intyg om att pensionären har rätt till vårdförmåner för sig själv och sina familjemedlemmar. Detta intyg, som skall utfärdas av institutionen på pensionärens bosättningsort, skall gälla så länge institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bosatta inte har fått någon underrättelse om att det inte längre är giltigt. När intyget har utfärdats av en fransk institution skall det dock gälla endast under en period av tolv månader från den dag då det utfärdades och förnyas varje år.

2. När familjemedlemmarna ansöker om vårdförmåner skall de till institutionen på den ort där de är bosatta lämna in det intyg som avses i punkt 1 ovan, om den lagstiftning som denna institution tillämpar föreskriver att en sådan ansökan måste åtföljas av bevis på rätt till pension.

3. Om pensionen hålls inne eller dras in eller om pensionären byter bosättning, skall institutionen på pensionärens bosättningsort underrätta institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort om detta. Institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort får när som helst begära att institutionen på pensionärens bosättningsort lämnar upplysningar om rätten till vårdförmåner.

4. Familjemedlemmarna skall underrätta institutionen på sin bosättningsort om varje ändring i deras situation som kan påverka deras rätt till vårdförmåner, särskilt varje byte av bosättning.

Tillämpning av förordningens artikel 31

Artikel 31

Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar som vistas i en annan medlemsstat än den i vilken de är bosatta

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 31 skall en pensionär lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten vilket anger att han har rätt till dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av institutionen på pensionärens bosättningsort om möjligt innan han lämnar den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, skall, i förekommande fall, särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt denna medlemsstats lagstiftning. Om pensionären inte lämnar in detta intyg skall institutionen på vistelseorten skaffa det från institutionen på bosättningsorten.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och 17.9 skall gälla även dessa fall. I ett sådant fall skall institutionen på pensionärens bosättningsort anses vara den behöriga institutionen.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner till familjemedlemmar som omfattas av förordningens artikel 31.

Tillämpning av förordningens artikel 35.1

Artikel 32

Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag och deras familjemedlemmar kan vända sig under vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 35.1 och då de förmåner, som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt det försäkringssystem för sjukdom eller moderskap som gäller för arbetare inom stålindustrin, är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag, får arbetare i den sistnämnda kategorin och deras familjemedlemmar vända sig till den närmaste institutionen inom den medlemsstats territorium inom vilket de vistas eller är bosatta och som är förtecknad i tillämpningsförordningens bilaga 3, även om denna är en institution för til lämpning av det system som gäller för arbetare inom stålindustrin. Denna institution skall då utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag är förmånligare, kan sådana arbetare eller deras familjemedlemmar vända sig antingen till den institution som svarar för tillämpningen av detta system eller till den närmaste institution som tillämpar systemet för arbetare inom stålindustrin inom den medlemsstats territorium inom vilket de vistas eller är bosatta. I det senare fallet skall institutionen i fråga upplysa personen om att han, genom att ansöka hos den institution som ansvarar för tillämpningen av det ovannämnda särskilda systemet, får förmånligare förmåner samt även informera honom om denna institutions namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 35.2

Artikel 32 a

Särskilda system för vissa egenföretagare

Bilaga 11 förtecknar det system eller de system som avses i förordningens artikel 35.2.

Tillämpning av förordningens artikel 35.4

Artikel 33

Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av institutioner i en annan medlemsstat

Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 35.4 kan den institution i en medlemsstat, som skall utge förmåner, begära upplysningar från institutioner i en annan medlemsstat om den period under vilken den senare institutionen redan har utgett förmåner för samma fall av sjukdom eller moderskap.

Återbetalning från den behöriga institutionen i en medlemsstat av utgifter under en persons vistelse i en annan medlemsstat

Artikel 34

1. Om det under en anställds eller en egenföretagares vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten inte är möjligt att fullgöra de formaliteter som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel 20.1, 20.4, 21, 23 och 31, skall hans utgifter på begäran återbetalas av den behöriga institutionen enligt den återbetalningstaxa som til lämpas av institutionen på vistelseorten.

2. Institutionen på vistelseorten skall på den behöriga institutionens begäran lämna alla upplysningar som behövs om denna taxa.

Om institutionen på vistelseorten och den behöriga institutionen är bundna av en överenskommelse enligt vilken antingen ingen återbetalning skall ske eller ett schablonbelopp skall utges enligt förordningens artiklar 22.1 a i och 31, skall institutionen på vistelseorten dessutom till den behöriga institutionen översända det belopp som skall återbetalas till personen i fråga enligt bestämmelserna i punkt 1 ovan.

3. Om det gäller större utgifter kan den behöriga institutionen betala ett lämpligt förskott till personen i fråga så snart han lämnar in en begäran om återbetalning till denna institution.

KAPITEL 3 INVALIDITET, ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER) Inlämnande och beredning av ansökan om förmåner

Artikel 35

Ansökan om invaliditetsförmåner då den anställde eller egenföretagaren uteslutande har varit omfattad av sådan lagstiftning som anges i förordningens bilaga IV och i fall som avses i förordningens artikel 40.2

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 37, 38 och 39 samt i de fall som avses i förordningens artikel 40.2, 41.1 och 42.2 skall en anställd eller egenföretagare lämna in en ansökan antingen till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han var omfattad av vid tidpunkten för uppkomsten av den arbetsoförmåga som följts av invaliditet eller förvärrad invaliditet, eller till institutionen på bosättningsorten som då skall översända ansökan till den förstnämnda institutionen och ange vilken dag som den lämnades in. Denna dag skall gälla som dag för inlämnande av ansökan till den förstnämnda institutionen. Om kontanta sjukförsäkringsförmåner har utgetts skall dock den dag då dessa kontantförmåner slutade att utges i förekommande fall anses som den dag då ansökan om pension har lämnats in.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 41.1 b skall den institution hos vilken den anställde eller egenföretagaren senast var försäkrad underrätta den institution, som först svarade för utbetalning av förmånerna, om beloppet och den dag från vilken förmånerna har betalats ut enligt den lagstiftning som den förstnämnda institutionen tillämpar. Från den dagen skall de förmåner som utgavs innan invaliditeten förvärrades dras in eller minskas till ett belopp som inte överstiger det tillägg som avses i förordningens artikel 41.1 c.

3. Bestämmelserna i punkt 2 skall inte gälla i det fall som avses i förordningens artikel 41.1 d. I detta fall skall den institution hos vilken sökanden senast var försäkrad vända sig till den nederländska institutionen för att få reda på det belopp som skall utges av denna institution.

Artikel 36

Ansökan om förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner (utom förmåner till barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna) samt invaliditetsförmåner i fall som inte avses i tillämpningsförordningens artikel 35

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 40-51, utom i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 35, skall sökanden lämna in en ansökan till institutionen på bosättningsorten enligt det förfarande som bestäms i den lagstiftning som denna institution til lämpar. Om den anställde eller egenföretagaren inte har omfattats av denna lagstiftning skall institutionen på bosättningsorten vidarebefordra ansökan till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad av, och ange den dag då ansökan lämnades in. Den dagen skall anses som dag för inlämnande av ansökan till den sistnämnda institutionen.

2. Om en anställd eller egenföretagare är bosatt inom en medlemsstats territorium vars lagstiftning han inte har omfattats av, kan han lämna in sin ansökan till institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av.

3. Om en anställd eller egenföretagare är bosatt inom en icke-medlemsstats territorium skall han lämna in sin ansökan till den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av. Om sökanden lämnar in sin ansökan till institutionen i den medlemsstat i vilken han är medborgare skall denna institution vidarebefordra ansökan till den behöriga institutionen.

4. En ansökan om förmåner, som har sänts till institutionen i en medlemsstat, skall automatiskt medföra att förmåner beviljas samtidigt enligt lagstiftningen i alla de medlemsstater, vars villkor sökanden uppfyller, utom i sådana fall då sökanden enligt förordningens artikel 44.2 begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom skjuts upp som han skulle ha rätt till enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning.

Artikel 37

Handlingar och upplysningar som skall bifogas ansökan om förmåner som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Vid ansökan enligt tillämpningsförordningens artikel 36 skall följande regler gälla:

a) Ansökan skall åtföljas av de nödvändiga handlingar och göras på den blankett som föreskrivs i lagstiftningen

i) i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt i fall som avses i artikel 36.1,

ii) i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren senast var omfattad av i fall som avses i artikel 36.2 och 36.3.

b) Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökningsblanketten eller bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

c) Sökanden skall så långt det är möjligt antingen ange den institution eller de institutioner i varje medlemsstat, som handhar försäkringen för invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) och som den anställde eller egenföretagaren har varit försäkrad hos, eller, när det gäller en anställd, den eller de arbetsgivare för vilka han har arbetat inom en medlemsstats territorium, genom att visa upp de arbetsintyg som han har.

d) Om sökanden enligt förordningens artikel 44.2 begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom skjuts upp som han skulle ha rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, skall han ange den lagstiftning enligt vilken han ansöker om förmåner.

Artikel 38

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av förmånsbeloppet

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 39.4 eller 47.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar, dock inte om sina barn, som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket institutionen som svarar för förmånerna finns.

Detta intyg skall utfärdas av sjukförsäkringsinstitutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 25.2 andra och tredje styckena skall gälla också dessa fall.

I stället för det intyg som anses i första stycket ovan kan institutionen som svarar för förmånerna kräva att sökanden lämnar in aktuella folkbokföringshandlingar om familjemedlemmar, dock inte för barn, som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen finns.

Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas av institutionen i fråga kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans med pensionären, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte uppfyller detta villkor likväl är huvudsakligen beroende av sökanden för sin försörjning genom handlingar som visar att en del av sökandens inkomster regelbundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Artikel 39

Beredning av ansökningar om invaliditetsförmåner i fall då den anställde eller egenföretagaren uteslutande har omfattats av den lagstiftning som avses i förordningens bilaga IV

1. Om en anställd eller egenföretagare har lämnat in en ansökan om invaliditetsförmåner och om institutionen konstaterar att bestämmelserna i förordningens artikel 37.1 gäller, skall denna institution, om det behövs, från den institution hos vilken den berörda personen senast var försäkrad skaffa ett intyg om de försäkringsperioder som han har fullgjort enligt den lagstiftning som den senare institutionen tillämpar.

2. Punkt 1 ovan gäller också när försäkringsperioder, som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, måste beaktas för att villkoren i den behöriga statens lagstiftning skall uppfyllas.

3. I fall som avses i förordningens artikel 39.3 skall den institution som har utrett sökandens fall vidarebefordra hans handlingar till den institution hos vilken han senast var försäkrad.

4. Tillämpningsförordningens artikel 41-50 gäller inte beredning av de ansökningar som avses i punkt 1, 2 och 3.

Artikel 40

Fastställande av invaliditetsgraden

Vid fastställande av invaliditetsgraden skall institutionen i en medlemsstat beakta de handlingar, läkarintyg och upplysningar av administrativ karaktär som har skaffats från institutionen i en annan medlemsstat. Varje institution behåller dock rätten att låta sökanden undersökas av den läkare som institutionen själv väljer, utom i sådana fall då bestämmelserna i förordningens artikel 40.4 gäller.

Beredning av ansökningar om förmåner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Artikel 41

Fastställande av den utredande institutionen

1. Ansökningar om förmåner skall utredas av den institution till vilken de har sänts eller vidarebefordrats enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 36. Denna institution benämns här den utredande institutionen.

2. Den utredande institutionen skall utan dröjsmål och på en särskild blankett underrätta alla berörda institutioner om ansökningar om förmåner så att ansökningarna samtidigt och utan dröjsmål kan utredas av alla dessa institutioner.

Artikel 42

Blanketter som skall användas vid beredning av ansökningar om förmåner

1. Vid beredningen av ansökningar om förmåner skall den utredande institutionen använda en blankett som särskilt skall innehålla ett utlåtande och en förteckning över de försäkrings- eller bosättningsperioder som den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt lagstiftningen i alla de berörda medlemsstaterna.

2. När dessa blanketter sedan vidarebefordras till institutionen i en annan medlemsstat skall de utgöra bevishandlingar.

Artikel 43

De berörda institutionernas förfarande vid beredning av en ansökan

1. Den utredande institutionen skall på den blankett som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel 42.1 ange de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna tillämpar och skall sända en kopia av denna blankett till den institution för försäkring vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) i varje medlemsstat hos vilken den anställde eller egenföretagaren har varit försäkrad samt i förekommande fall bifoga de arbetsintyg som sökanden har visat upp.

2. Om det gäller endast en annan institution skall denna institution fylla i den nämnda blanketten och ange

a) de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna tillämpar,

b) det förmånsbelopp som sökanden kunde göra anspråk på för endast dessa försäkrings- eller bosättningsperioder,

c) det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som har beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2.

Den ifyllda blanketten skall återsändas till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som tillämpas av den andra medlemsstatens behöriga institution och om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder kan bestämmas utan dröjsmål och det beräkningsförfarande som avses i c kräver en avsevärt längre tid, skall blanketten återsändas till den utredande institutionen med den information som avses i a och b. Den information som avses i c skall snarast möjligt sändas till den utredande institutionen.

3. Om det gäller två eller flera institutioner skall var och en av dessa institutioner fylla i den nämnda blanketten och ange de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och återsända den till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som tillämpas av en eller flera av dessa institutioner och om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder kan bestämmas utan dröjsmål, skall den utredande institutionen samtidigt underrättas om detta belopp och om försäkrings- eller bosättningsperioderna. Om bestämmandet av det nämnda beloppet kräver en viss tid, skall den utredande institutionen underrättas om beloppet så snart som detta har bestämts.

När den utredande institutionen har fått alla blanketter med information om försäkrings- eller bosättningsperioder och, i förekommande fall, det eller de belopp som skall betalas ut enligt lagstiftningen i en eller flera av de berörda medlemsstaterna, skall denna sända en kopia av de ifyllda blanketterna till varje berörd institution, som på handlingen skall anteckna det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som beräknats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 samt återsända handlingen till den utredande institutionen.

4. Så snart som den utredande institutionen, efter att ha fått den information som avses i punkt 2 och 3, har fastställt att bestämmelserna i förordningens artikel 40.2, 48.2 eller 48.3 skall tillämpas, skall den underrätta de andra berörda institutionerna om detta.

5. I de fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 37 d skall institutionerna i de medlemsstater, vars lagstiftning sökanden har varit omfattad av men hos vilka han har begärt attbeviljandet av förmåner skjuts upp, på den blankett som avses i tillämpningsförordningens artikel 42.1 ange endast de försäkrings- eller bosättningsperioder som sökanden har fullgjort enligt den lagstiftning som de tillämpar.

Artikel 44

Institutioner med bemyndigande att fatta beslut om invaliditetsgraden

1. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 2 och 3, skall endast den utredande institutionen ha rätt att fatta det beslut som avses i förordningens artikel 40.4 om sökandens invaliditetsgrad. Denna institution skall fatta detta beslut så snart som den kan avgöra, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 45, om de villkor för rätt till förmåner som har fastställts i den lagstiftning som den til lämpar har uppfyllts. Den skall utan dröjsmål underrätta de andra berörda institutionerna om detta beslut.

2. Om de villkor för rätt till förmåner bortsett från villkor om de som rör invaliditetsgraden som har fastställts i den lagstiftning som den utredande institutionen tillämpar inte har uppfyllts med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 45, skall denna institution omedelbart underrätta den institution som är behörig vad avser invaliditet i den medlemsstat, vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren senast var omfattad av. Om de villkor för rätt till förmåner enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar är uppfyllda, skall denna institution ha rätt att fatta beslut om sökandens invaliditetsgrad. Institutionen skall utan dröjsmål underrätta de andra berörda institutionerna om detta beslut.

3. Vid behov kan det bli nödvändigt att återföra ärendet på samma villkor till den behöriga institutionen för invaliditet i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren först var omfattad av.

Artikel 45

Provisorisk utbetalning av förmåner och förskott på förmåner

1. Om den utredande institutionen konstaterar att sökanden har rätt till förmåner enligt den lagstiftning som denna tillämpar utan att sådana försäkrings- eller bosättningsperioder behöver beaktas som har fullgjorts enligt andra medlemstaters lagstiftning, skall den omedelbart betala ut dessa förmåner provisoriskt.

2. Om sökanden inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 men om det framgår av de upplysningar som den utredande institutionen har fått enligt tillämpningsförordningens artikel 43.2 eller 43.3 att en rätt till förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning med beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftningen, skall den institution som tillämpar den nämnda lagstiftningen betala ut dessa förmåner provisoriskt så snart som den utredande institutionen har underrättat den om skyldigheten att göra det.

3. Om i det fall som avses i punkt 2, rätt till förmåner har förvärvats enligt lagstiftningen i fler än en medlemsstat, med beaktande av endast de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt var och en av dessa lagstiftningar, skall den institution, som först har underrättat den utredande institutionen om att en sådan rätt föreligger, svara för den provisoriska utbetalningen av förmånerna. Den utredande institutionen skall informera de övriga berörda institutionerna om detta.

4. Den institution som är skyldig att betala ut förmåner enligt punkt 1, 2 eller 3 skall utan dröjsmål informera sökanden om detta och då särskilt betona att åtgärden är provisorisk och inte kan överklagas.

5. Om ingen förmån tills vidare kan betalas till sökanden enligt punkt 1, 2 eller 3 men om det framgår av utredningen att rätt till förmåner har förvärvats enligt förordningens artikel 46.2, skall den utredande institutionen betala ut ett lämpligt förskott till honom vilket kan återkrävas och vars belopp skall ligga så nära som möjligt det belopp som sannolikt kommer att betalas ut till honom enligt förordningens artikel 46.2.

6. Två medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan komma överens om att tillämpa andra metoder för utbetalning tills vidare av förmåner i fall då endast institutioner i dessa stater berörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om varje sådan överenskommelse.

Artikel 46

Beräkning av förmåner vid sammanträffande av perioder

1. Vid beräkningen av det teoretiska och det faktiska förmånsbeloppet enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 a och b skall reglerna i tillämpningsförordningens artikel 15.1 b, c och d gälla.

Det faktiska belopp som har fastställts på detta sätt skall ökas med det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring och skall bestämmas enligt den lagstiftning enligt vilken dessa försäkringsperioder har fullgjorts.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.3 skall det förmånsbelopp som svarar mot perioder av frivillig eller frivillig fortsättningsförsäkring inte beaktas.

Artikel 47

Slutlig beräkning av det förmånsbelopp som skall utges av institutioner som tillämpar förordningens artikel 46.3

I fall som avses i förordningens artikel 46.3 andra stycket skall den utredande institutionen beräkna det slutliga beloppet av de förmåner som varje institution skall utge samt underrätta var och en av de berörda institutionerna om detta.

Artikel 48

Underrättelse till sökanden om institutionernas beslut

1. Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna har fattat, i förekommande fall med beaktande av den underrättelse som avses i tillämpningsförordningens artikel 47, skall sändas till den utredande institutionen. Varje beslut skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. När den utredande institutionen har fått alla sådana beslut skall den underrätta sökanden om detta på dennes eget språk i ett sammanfattande meddelande till vilket de nämnda besluten skall bifogas. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden fick det sammanfattande meddelandet.

2. När det sammanfattande meddelande som avses i punkt 1 sänds till sökanden skall den utredande institutionen samtidigt sända en kopia till var och en av de berörda institutionerna tillsammans med en kopia av de andra institutionernas beslut.

Artikel 49

Omräkning av förmåner

1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 49.2, 49.3 och 51.2 gäller bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 45 och 47.

2. Vid omräkning, indragning eller innehållande av en förmån skall den institution som har fattat ett sådant beslut omedelbart underrätta den berörda personen och varje institution hos vilken personen har rätt till förmåner om detta, vid behov genom den utredande institutionens medverkan. Beslutet skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden fick beslutet.

Artikel 50

Åtgärder för att påskynda beviljandet av förmåner

1. a) i) När en anställd eller egenföretagare som är medborgare i en medlemsstat blir omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning skall den behöriga institutionen för pensioner i den senare medlemsstaten med alla de medel som står till dess förfogande vid registreringstillfället sända all information om den berörda personens identitet, namnet på den nämnda behöriga institutionen samt det försäkringsnummer som han har tilldelats till det organ som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat.

ii) Vidare skall den behöriga institution som avses under i, så långt möjligt, sända all annan information som kan underlätta och påskynda utbetalningen av pensioner till det organ som har utsetts enligt bestämmelserna under i.

iii) Denna information skall sändas på det sätt som har bestämts av Administrativa kommissionen till det organ som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet.

iv) Vid tillämpningen av bestämmelserna under iiii skall statslösa personer och flyktingar anses vara medborgare i den medlemsstat vars lagstiftning de först var omfattade av.

b) De berörda institutionerna skall på begäran av den personen i fråga eller den institution hos vilken han vid den aktuella tidpunkten är försäkrad börja ställa samman hans försäkringsförhållanden senast ett år före den dag då han uppnår pensionsåldern.

2. Föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 beslutas av Administrativa kommissionen.

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 51

1. Följande gäller när någon får förmåner, i synnerhet

a) förmåner vid invaliditet,

b) förmåner vid ålderdom som utges vid arbetsoförmåga,

c) förmåner vid ålderdom som utges till äldre arbetslösa personer,

d) förmåner vid ålderdom som utges när en förvärvsverksamhet upphör,

e) förmåner till efterlevande som utges vid invaliditet eller arbetsoförmåga,

f) förmåner som utges under förutsättning att mottagarens tillgångar inte överstiger en viss nivå:

Om den som får förmåner vistas eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den stat i vilken den institution som svarar för förmånerna finns, skall administrativa kontroller och läkarundersökningar utföras på denna institutions begäran av institutionen på mottagarens vistelse- eller bosättningsort enligt det förfarande som föreskrivs i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den institution som svarar för förmånerna skall dock ha rätt att låta mottagaren undersökas av en läkare som den väljer.

2. Om det konstateras att den förmånstagare som avses i punkt 1 ovan är anställd eller verksam som egenföretagare eller har tillgångar som överstiger den fastställda nivån samtidigt som han får förmåner, skall institutionen på vistelse- eller bosättningsorten sända en rapport till den institution som svarar för förmånerna och som har begärt kontrollen eller undersökningen. Denna rapport skall särskilt ange arten av den anställning eller verksamhet som personen i fråga bedriver, beloppet av den inkomst eller de tillgångar som han har haft under det senaste hela kvartalet, normalinkomsten inom samma område för en anställd eller egenföretagare på samma nivå och inom samma yrke som personen i fråga hade innan han blev invalid, under en referensperiod som skall fastställas av den institution som svarar för förmånerna och, i förekommande fall, ett utlåtande från en medicinskt sakkunnig om den berörda personens hälsotillstånd.

Artikel 52

Om personen i fråga återfår rätten till förmåner, som har innehållits, medan han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall de berörda institutionerna utbyta all information som behövs för att dessa förmåner skall kunna betalas ut på nytt.

Utbetalning av förmåner

Artikel 53

Metod för utbetalning av förmåner

1. Om den institution i en medlemsstat som svarar för förmåner till personer bosatta inom en annan medlemsstats territorium inte betalar ut förmånerna direkt till dem, skall dessa förmåner på begäran av denna institution betalas ut av den sistnämnda medlemsstatens förbindelsesorgan eller av institutionen på den ort där de personer som har rätt till förmåner är bosatta enligt det förfarande som avses i tilllämpningsförordningens artikel 54-58. Om den institution som svarar för förmånerna betalar ut dessa direkt till de personer som har rätt till dem, skall den underrätta institutionen på bosättningsorten om detta. Det utbetalningsförfarande som tillämpas av medlemsstaternas institutioner anges i bilaga 6.

2. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan komma överens om andra metoder för utbetalningen av förmåner i fall där endast dessa medlemsstaters behöriga institutioner berörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om varje sådan överenskommelse.

3. Sådana bestämmelser i överenskommelser om utbetalningen av förmåner som gällde dagen innan förordningen trädde i kraft skall fortsätta att gälla, om de finns förtecknade i bilaga 5.

Artikel 54

Underrättelse till det utbetalande organet om kommande utbetalningar

Den institution som svarar för förmånerna skall till förbindelseorganet i den medlemsstat inom vars territorium personen med rätt till förmåner är bosatt eller till institutionen på bosättningsorten (nedan kallad det utbetalande organet) sända ett detaljerat utbetalningsschema i två exemplar vilket skall komma det betalande organet tillhanda senast 20 dagar före den dag då dessa förmåner skall betalas ut.

Artikel 55

Överföring av belopp till det utbetalande organets konto

1. Tio dagar före den dag då förmåner skall betalas ut skall institutionen med ansvar för förmånerna i denna medlemsstats valuta överföra det belopp som behövs för de utbetalningar som anges i det schema som avses i til lämpningsförordningens artikel 54. Överföringen skall göras genom nationalbanken eller genom en annan bank i den medlemsstat inom vars territorium institutionen som svarar för förmånerna finns, till ett konto som har öppnats för det utbetalande organet i nationalbankens namn eller i någon annan banks namn i den medlemsstat inom vars territorium det utbetalande organet finns. En sådan överföring skall ha befriande verkan. Institutionen som svarar för förmånerna skall samtidigt sända en underrättelse om överföringen till det utbetalande organet.

2. Den bank till vars konto överföringen har gjorts skall kreditera det utbetalande organet med det överförda beloppets motvärde i den medlemsstats valuta inom vars territorium organet finns.

3. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i punkt 1 förtecknas i bilaga 7.

Artikel 56

Det utbetalande organets betalning av belopp till förmånstagare

1. De utbetalningar som anges i det schema som avses i tillämpningsförordningens artikel 54 skall göras till förmånstagaren av det utbetalande organet för den institutions räkning som ansvarar för förmånerna. Dessa utbetalningar skall göras på det sätt som bestäms i den lagstiftning som det utbetalande organet tillämpar.

2. Så snart det utbetalande organet eller något annat organ som har utsetts av detta får kännedom om någon omständighet som motiverar innehållande eller indragning av förmånerna skall det upphöra med alla utbetalningar. Detsamma gäller då den person som har rätt till förmåner flyttar till en annan stats territorium.

3. Det utbetalande organet skall upplysa institutionen som svarar för förmånerna om skälet för varje utebliven utbetalning. Om den person som har rätt till förmåner eller dennes make avlider eller om en änka eller änkling gifter om sig, skall det utbetalande organet underrätta den nämnda institutionen om dagen för detta.

Artikel 57

Slutlig avräkning avseende de utbetalningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 56

1. De utbetalningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 56 skall slutligt avräknas i slutet av varje utbetalningsperiod så att de belopp som faktiskt har betalats till förmånstagarna eller till deras företrädare kan fastställas liksom de belopp som inte har betalats ut.

2. Det totala beloppet skall, uttryckt i siffror och ord i den medlemsstats valuta inom vars territorium institutionen som svarar för förmånerna finns, intygas vara överensstämmande med de utbetalningar som det utbetalande organet har gjort och denna bekräftelse skall undertecknas av en representant för detta organ.

3. Det utbetalande organet skall garantera riktigheten av de utbetalningar som gjorts.

4. Skillnaden mellan de belopp som har överförts av institutionen som svarar för förmånerna, uttryckt i den medlemsstats valuta inom vars territorium denna institution finns, och värdet uttryckt i samma valuta av de utbetalningar som har intygats av det utbetalande organet skall räknas av från de belopp som senare skall överföras för samma ändamål av institutionen som svarar för förmånerna.

Artikel 58

Gottgörelse för kostnader vid utbetalning av förmåner

Det utbetalande organet kan göra avdrag för kostnader vid utbetalningen av förmåner, i synnerhet för post- och bankavgifter, enligt de villkor som föreskrivs i den lagstiftning som detta organ tillämpar.

Artikel 59

Underrättelse om flyttning

När en person som har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater flyttar från en stats territorium till en annans, skall han underrätta den eller de institutioner som svarar för förmånerna och det utbetalande organet om detta.

KAPITEL 4 OLYCKSFALL I ARBETET OCH ARBETSSJUKDOMAR Tillämpning av förordningens artikel 52 och 53

Artikel 60

Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 52 a, skall en anställd eller egenföretagare lämna in ett intyg till institutionen på bosättningsorten vilket anger att han har rätt till dessa vårdförmåner. Detta intyg skall utfärdas av den behöriga institutionen och grundas på upplysningar från arbetsgivaren i förekommande fall. Om den behöriga statens lagstiftning föreskriver det, skall den anställde eller egenföretagaren till institutionen på bosättningsorten dessutom lämna in ett bevis från den behöriga institutionen om mottagen anmälan om ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom. Om personen i fråga inte lämnar in dessa handlingar, skall institutionen på bosättningsorten skaffa dem från den behöriga institutionen och i väntan på dem bevilja honom vårdförmåner enligt sjukförsäkringen, under förutsättning att han uppfyller villkoren för rätt till dessa.

2. Intyget skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får en underrättelse om att det inte längre gäller. Om detta intyg har utfärdats av en fransk institution skall det dock gälla endast i ett år från den dag då det utfärdades och skall förnyas varje år.

3. För säsongsarbetare skall det intyg som avses i punkt 1 gälla under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet, om den behöriga institutionen inte under tiden meddelar institutionen på bosättningsorten att det inte längre gäller.

4. Vid varje ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

5. Vid sjukhusvistelse skall institutionen på bosättningsorten inom tre dagar efter det att den har fått kännedom om detta underrätta den behöriga institutionen om tidpunkten för intagningen på sjukhus, sjukhusvistelsens sannolika längd och tidpunkten för utskrivningen från sjukhus.

6. Institutionen på bosättningsorten skall i förväg underrätta den behöriga institutionen om varje beslut om utgivande av vårdförmåner när den sannolika eller faktiska kostnaden överstiger ett schablonbelopp, som fastställs och med jämna mellanrum omprövas av Administrativa kommissionen.

Den behöriga institutionen skall inom 15 dagar från den dag då denna information har översänts göra eventuella invändningar och ange de skäl på vilka dessa invändningar grundas. Om ingen sådan invändning har gjorts vid slutet av denna period skall institutionen på bosättningsorten utge vårdförmånerna. Om dessa vårdförmåner måste beviljas i ett mycket brådskande fall skall institutionen på bosättningsorten omedelbart underrätta den behöriga institutionen om det.

7. Personen i fråga skall underrätta institutionen på bosättningsorten om varje förändring i sin situation som kan påverka hans rätt till vårdförmåner, i synnerhet upphörande eller byte av anställning eller verksamhet som egenföretagare eller byte av bosättnings- eller vistelseort. På samma sätt skall den behöriga institutionen underrätta institutionen på bosättningsorten, om personen i fråga upphör att vara försäkrad eller upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar alla upplysningar om personens försäkring eller om hans rätt till vårdförmåner.

8. För gränsarbetare får läkemedel, bandage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Artikel 61

Andra kontantförmåner än pensioner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens artikel 52 b skall en anställd eller egenföretagare inom tre dagar efter det att arbetsoförmågan inträffade göra ansökan hos institutionen på bosättningsorten genom att lämna in en anmälan om att han har upphört att arbeta eller, om det föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga institutionen eller institutionen på bosättningsorten tillämpar, ett intyg om arbetsoförmåga som har utfärdats av hans behandlande läkare.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg om arbetsoförmåga skall personen ansöka direkt hos institutionen på bosättningsorten inom den tid som har fastställts i den lagstiftning som denna institution tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medicinskt konstateras av läkare och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget skall ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

3. I de fall då punkt 2 inte är tillämplig skall institutionen på bosättningsorten snarast möjligt, och i varje fall inom tre dagar från den dag då personen gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som om han vore försäkrad hos denna institution. Den undersökande läkarens intyg skall särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall översändas till den behöriga institutionen på bosättningsorten inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål underrätta honom och den behöriga institutionen om detta och ange vilken dag arbetsoförmågan upphörde. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 6 skall underrättelsen till personen anses som ett beslut av den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter rätten att låta personen undersökas av en läkare som institutionen själv väljer.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantförmåner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som föreskrivs i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen i fråga om sitt beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till institutionen på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den behöriga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på lämpligt sätt, exempelvis med internationell postanvisning, och skall underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen underrätta personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på bosättningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för utbetalning och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den behöriga statens lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 55

Artikel 62

Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. För att få vårdförmåner skall en person, som är anställd inom internationell transport, omfattas av förordningens artikel 14.2 a och under sin anställning beger sig till en annan medlemsstats territorium än den behöriga staten, snarast möjligt till institutionen på vistelseorten lämna in ett särskilt intyg som har utfärdats av arbetsgivaren eller dennes företrädare under den innevarande kalendermånaden eller under de två kalendermånaderna närmast före inlämnandet. Detta intyg skall särskilt ange den dag från och med vilken personen har varit anställd hos denna arbetsgivare samt namnet och adressen på den behöriga institutionen. Om personen har lämnat in ett sådant intyg skall han anses ha uppfyllt villkoren för rätt till vårdförmåner. Om personen inte kan ta kontakt med institutionen på vistelseorten innan han får läkarvård skall han ändå mot uppvisande av det nämnda intyget få denna vård som om han vore försäkrad hos denna institution.

3. Den behöriga institutionen skall sända sitt svar till institutionen på vistelseorten inom tio dagar från det att den fick begäran från denna institution. Om detta svar är jakande skall den behöriga institutionen vid behov ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och institutionen på vistelseorten skall fortsätta att utge dessa förmåner.

4. Vårdförmåner som utges på grund av det antagande som har gjorts enligt punkt 1 skall återbetalas enligt förordningens artikel 36.1.

5. I stället för det intyg som avses i punkt 1 får den anställde som avses i nämnda punkt lämna in det intyg som föreskrivs i punkt 6 till institutionen på vistelseorten.

6. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 a i, utom i fall då ett antagande har gjorts enligt punkt 1, skall den anställde eller egenföretagaren lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten vilket anger att han har rätt till vårdförmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen om möjligt innan personen har lämnat den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges enligt den behöriga statens lagstiftning. Om personen i fråga inte lämnar in detta intyg skall institutionen på vistelseorten skaffa det från den behöriga institutionen.

7. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 60.5, 60.6 och 60.9 skall gälla även dessa fall.

Artikel 63

Vårdförmåner för anställda eller egenföretagare som flyttar eller återvänder till bosättnigslandet och för anställda eller egenföretagare som har fått tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 b i skall en anställd eller egenföretagare lämna in ett intyg till institutionen på bosättningsorten vilket styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av personen utfärdas efter hans avresa om det på grund av force majeure inte kan utfärdas dessförinnan.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 60.5, 60.6 och 60.9 skall gälla även dessa fall.

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förordningens artikel 55.1 c i.

Artikel 64

Andra kontantförmåner än pensioner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 61 skall gälla också andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens artikel 55.1 a ii. Utan att det påverkar skyldigheten att lämna in ett intyg om arbetsoförmåga skall dock en anställd eller egenföretagare, som vistas inom en medlemsstats territorium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara skyldig att lämna in det meddelande om att han har upphört att arbeta som avses i tillämpningsförordningens artikel 61.1.

Tillämpning av förordningens artikel 52-56

Artikel 65

Meddelanden, utredningar och informationsutbyte mellan institutioner om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomsfall som inträffat i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. När en person råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller när en arbetssjukdom först fastställs inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall ett meddelande om olycksfallet eller sjukdomen lämnas enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning, utan att det påverkar tillämpningen av några bestämmelser som gäller i den medlemsstat där olycksfallet i arbetet ägde rum eller där arbetssjukdomen först fastställdes och som skall fortsätta att tillämpas i ett sådant fall. Detta meddelande skall sändas till den behöriga institutionen och en kopia skall sändas till institutionen på bosättningsorten eller på vistelseorten.

2. Institutionen i den medlemsstat inom vars territorium olycksfallet i arbetet ägde rum eller arbetssjukdomen först faställdes skall till den behöriga institutionen översända det läkarintyg, som har utfärdats där, i två exemplar samt all relevant information som den behöriga institutionen kan behöva.

3. Om ett olycksfall i arbetet inträffar under en resa inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens och om det finns anledning att göra en utredning inom den förstnämnda medlemsstatens territorium, kan en utredare utses för detta ändamål av den behöriga institutionen som då skall meddela denna medlemsstats myndigheter detta. Dessa myndigheter skall hjälpa utredaren i synnerhet genom att utse en person som skall bistå honom vid genomgången av officiella rapporter och andra handlingar som rör olyckan.

4. Efter behandlingens slut skall en detaljerad rapport översändas till den behöriga institutionen tillsammans med läkarintyg om olycksfallets eller sjukdomens bestående följder och i synnerhet om personens aktuella tillstånd och tillfrisknande eller bestående men av skadorna. Avgifterna för behandlingen skall betalas av institutionen på bosättningsorten eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, enligt den taxa som institutionen tillämpar och skall debiteras den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen skall på begäran underrätta institutionen på bosättnings- eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, om det beslut som fastställer dagen då skadorna läkts eller blivit bestående och, i förekommande fall, om beslut om beviljande av pension.

Artikel 66

Tvister om ett olycksfalls eller en sjukdoms anknytning till arbete

1. Om den behöriga institutionen i fall som avses i förordningens artikel 52 eller 55.1 anser att olycksfallet eller sjukdomen inte omfattas av lagstiftningen om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar, skall den omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller vistelseorten, som har beviljat vårdförmånerna, om detta. Dessa förmåner skall då anses omfattade av sjukförsäkringen och de skall fortsätta att utges enligt denna när de läkarintyg eller andra intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 20 och 21 visas upp.

2. När ett slutligt beslut har fattats i denna fråga skall den behöriga institutionen omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller vistelseorten, som har utgett vårdförmånerna, om detta. Då fallet inte är ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom skall denna institution fortsätta att utge dessa vårdförmåner enligt sjukförsäkringen, om den anställde eller egenföretagaren har rätt till sådana förmåner. I motsatt fall skall de vårdförmåner som personen har fått enligt sjukförsäkringen anses som förmåner vid ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Tillämpning av förordningens artikel 57

Artikel 67

Förfarandet vid exponering för risk för en arbetssjukdom i flera medlemsstater

1. I fall som avses i förordningens artikel 57.1 skall anmälan om arbetssjukdom översändas antingen till den behöriga institutionen för arbetssjukdomar i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen senast var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat sjukdomen i fråga eller till institutionen på bosättningsorten som skall vidarebefordra meddelandet till den behöriga institutionen.

2. Om den behöriga institution som avses i punkt 1 konstaterar att personen senast enligt en annan medlemsstats lagstiftning var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga skall den översända anmälan och andra handlingar till denna medlemsstats motsvarande institution.

3. När institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen senast var sysselsatt i en förvärvsverksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga konstaterar att denna person eller hans efterlevande inte uppfyller villkoren i denna lagstiftning, i förekommande fall med beaktande bestämmelserna i förordningens artikel 57.2 och 57.3 a och b, skall denna institution

a) utan dröjsmål översända anmälan och alla andra handlingar i ärendet däribland resultat av och rapporter från de läkarundersökningar som den förstnämnda institutionen har ordnat med, samt en kopia av det beslut som avses under b till institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen tidigare var sysselsatt i en verksamhet som kunde förorsaka sjukdomen i fråga,

b) samtidigt underrätta personen i fråga om sitt beslut och i synnerhet ange skälen för vägran att utge förmåner, möjligheterna till och tiden för överklagande och den dag då handlingarna översändes till den institution som avses under a.

4. Vid behov skall fallet enligt samma förfarande återsändas till motsvarande institution i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade personen först var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga.

Artikel 68

Utbyte av information mellan institutioner vid överklagande av ett beslut att avslå en ansökan - Utbetalning av förskott vid ett sådant överklagande

1. När ett beslut att avslå en ansökan fattats av institutionen i en av de medlemsstater, enligt vars lagstiftning den drabbade personen var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen, och detta beslut överklagas, skall denna institution lämna en underrättelse om överklagandet till den institution till vilken anmälan har översänts enligt det förfarande som anges i tillämpningsförordningens artikel 67.3, och sedan underrätta denna också om det slutliga avgörandet.

2. Om rätten till förmåner har förvärvats enligt den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar, med beaktande av bestämmelserna i förordningens artikel 57.2 och 57.3 a och b, skall denna institution betala ut förskott med ett belopp som, när det behövs, skall bestämmas efter samråd med den institution vars beslut har överklagats. Den sistnämnda institutionen skall återbetala förskottsbeloppet, om den till följd av avgörandet i högre instans är skyldig att utge förmånerna. Detta belopp skall sedan dras av från det totala belopp av förmåner som personen har rätt till.

Artikel 69

Fördelning av kostnaden för kontantförmåner i fall av sklerogen pneumokonios

Följande regler skall gälla vid tillämpningen av förordningens artikel 57.3 c:

a) Den behöriga institutionen i den medlemsstat, enligt vars lagstiftning kontantförmåner utges enligt förordningens artikel 57.1 (nedan kallad institutionen som svarar för kontantförmåner), skall använda en blankett som i synnerhet skall innehålla en beskrivning och sammanfattning av alla försäkrings- (ålderspensionsförsäkrings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts av den drabbade personen enligt lagstiftningen i var och en av de berörda medlemsstaterna.

b) Institutionen som svarar för kontantförmåner skall översända denna blankett till alla ålderspensionsförsäkringsinstitutioner i de medlemsstater där den drabbade personen var försäkrad, vilka var och en på blanketten skall ange de försäkrings- (ålderspensionsförsäkrings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och återsända blanketten till den institution som svarar för kontantförmåner.

c) Den institution som svarar för kontantförmåner skall sedan fördela kostnaderna mellan sig själv och de övriga berörda behöriga institutionerna och, för att få deras godkännande, underrätta dessa om fördelningen med tillhörande underlag, i synnerhet beträffande det totala beloppet av beviljade kontantförmåner och beräkningen av procentsatserna för fördelningen.

d) I slutet av varje kalenderår skall den institution som svarar för kontantförmåner, till var och en av de berörda behöriga institutionerna översända en redovisning av de kontantförmåner som har betalats ut under året i fråga, utvisande det belopp som var och en av dem är skyldig att betala enligt den fördelning som avses i c. Var och en av dessa institutioner skall snarast möjligt och senast inom tre månader fullgöra sin återbetalningsskyldighet till institutionen som svarar för kontantförmåner.

Tillämpning av förordningens artikel 58.3

Artikel 70

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kontantförmåner, däribland pensioner

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 58.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket institutionen som svarar för kontantförmånerna finns.

I stället för det intyg som föreskrivs i första stycket kan institutionen som svarar för kontantförmåner kräva att sökanden lämnar in aktuella folkbokföringshandlingar om hans familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen finns.

2. Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas av institutionen kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans med sökanden, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte uppfyller detta villkor huvudsakligen är beroende av sökanden för sin försörjning genom handlingar som visar att en del av sökandens inkomster regelbundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Tillämpning av förordningens artikel 60

Artikel 71

Förvärrande av en arbetssjukdom

1. I de fall som avses i förordningens artikel 60.1 skall sökanden lämna alla upplysningar om förmåner som tidigare har beviljats för den berörda arbetssjukdomen till institutionen i den medlemsstat från vilken han ansöker om förmåner. Denna institution kan vända sig till varje annan institution som tidigare har varit behörig för att få de upplysningar som den anser nödvändiga.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 60.1 c skall den behöriga institution, som skall betala ut kontantförmånerna, till den andra institutionen för dess godkännande översända uppgift om de kostnader, som den institutionen till följd av försämringen skall svara för, samt bifoga tillhörande handlingar. I slutet av varje kalenderår skall den förstnämnda institutionen sända en redovisning till den sistnämnda institutionen av kontantförmåner som har betalats ut under året, utvisande det belopp som den sistnämnda institutionen är skyldig att återbetala till den förstnämnda, en återbetalning som skall göras snarast möjligt och senast inom tre månader.

3. I det fall som avses i förordningens artikel 60.2 b första meningen skall den institution som svarar för kontantförmåner, för godkännande översända uppgift till de berörda institutionerna om de ändringar som har gjorts i den tidigare fördelningen av kostnaderna, tillsammans med tillhörande handlingar.

4. Bestämmelserna i punkt 2 gäller också det fall som avses i förordningens artikel 60.2 b andra meningen.

Tillämpning av förordningens artikel 61.5 och 61.6

Artikel 72

Bedömning av graden av arbetsoförmåga vid ett olycksfall i arbete som har inträffat tidigare eller senare eller vid en arbetssjukdom som har konstaterats tidigare eller senare

1. För att bedöma graden av arbetsoförmåga, fastställa rätten till förmåner eller beräkna beloppet av förmåner i de fall som avses i förordningens artikel 61.5 och 61.6 skall sökanden till den behöriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning han var omfattad av vid tidpunkten då olycksfallet i arbetet inträffade eller arbetssjukdomen först konstaterades lämna alla upplysningar om tidigare eller senare olycksfall i arbetet som han har råkat ut för eller arbetssjukdomar han har fått när han har varit omfattad av lagstiftningen i någon annan medlemsstat, oavsett vilken grad av arbetsoförmåga som dessa tidigare eller senare fall kan ha förorsakat.

2. Den behöriga institutionen skall enligt den lagstiftning som den tillämpar för förvärvandet av rätten till förmåner och för bestämmande av förmånsbelopp beakta graden av arbetsoförmåga som dessa tidigare eller senare fall har förorsakat.

3. Den behöriga institutionen kan hos varje institution, som tidigare eller senare har varit behörig, begära de upplysningar som den anser behövs.

Om en tidigare eller senare arbetsoförmåga har förorsakats av ett olycksfall som inträffade då personen i fråga var omfattad av lagstiftningen i en medlemsstat där frågan om arbetsoförmågans ursprung saknar betydelse, skall den institution som är behörig för den tidigare eller senare arbetsoförmågan eller det organ, som har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myndighet, på begäran av en annan medlemsstats behöriga institution lämna upplysningar om graden av den tidigare eller senare arbetsoförmågan och i största möjliga utsträckning alla upplysningar som kan göra det möjligt att bestämma om arbetsoförmågan var en följd av ett olycksfall i arbetet i den lagstiftnings mening som institutionen i den sistnämnda medlemsstaten tillämpar. Om detta är fallet skall bestämmelserna i punkt 2 tillämpas.

Tillämpning av förordningens artikel 62.1

Artikel 73

Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag kan vända sig under vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. Om i ett fall som avses i förordningens artikel 62.1 de förmåner som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt försäkringssystemet för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar för arbetare inom stålindustrin är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag, får arbetare i den sistnämnda kategorin vända sig till den närmaste av de institutioner, inom den medlemsstats territorium där de vistas eller är bosatta, som är förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 3, även om denna är en institution för tillämpning av systemet för arbetare inom stålindustrin. Den institutionen skall i så fall utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för arbetare i gruvor och liknande företag är mer förmånliga, kan sådana arbetare vända sig antingen till den institution som svarar för tillämpningen av detta system eller till den närmaste institution, inom den stats territorium där de vistas eller är bosatta, som tillämpar systemet för arbetare inom stålindustrin. I det senare fallet skall institutionen i fråga upplysa personen om det förhållandet att han får mer förmånliga förmåner, genom att ansöka hos den institution som svarar för tillämpningen av det ovannämnda särskilda systemet, och om den institutionens namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 62.2

Artikel 74

Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av en annan medlemsstats institution

Vid tillämpningen av förordningens artikel 62.2 kan en medlemsstats institution, som skall utge förmåner, begära upplysningar från en annan medlemsstats institution om den period under vilken den sistnämnda institutionen redan har utgett förmåner för samma fall av olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom.

Inlämnande och beredning av pensionsansökningar, utom sådana som gäller pension för arbetssjukdomar enligt förordningens artikel 57

Artikel 75

1. För att få en pension eller ett tilläggsbidrag enligt lagstiftningen i en medlemsstat skall en anställd eller egenföretagare eller hans efterlevande som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium ansöka antingen hos den behöriga institutionen eller hos institutionen på bosättningsorten, som skall vidarebefordra ansökan till den behöriga institutionen. Vid inlämnande av ansökningar gäller följande:

a) Ansökan skall åtföljas av nödvändiga handlingar och göras på den blankett som föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar.

2. Den behöriga institutionen skall direkt eller genom den behöriga statens förbindelsesorgan underrätta sökanden om sitt beslut och sända en kopia av detta beslut till förbindelseorganet i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 76

1. De administrativa kontroller och läkarundersökningar, däribland de läkarundersökningar som föreskrivs vid omprövning av rätten till pension, skall på den behöriga institutionens begäran utföras av institutionen i den medlemsstat, inom vars territorium personen med rätt till förmåner befinner sig, enligt det förfarande som föreskrivs i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den behöriga institutionen behåller dock rätten att låta personen med rätt till förmåner undersökas av en läkare som institutionen själv väljer.

2. Varje person som uppbär pension för sig själv eller för ett barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna skall underrätta den institution som svarar för utbetalningen om varje ändring i hans eller barnets situation som kan påverka rätten till pension.

Utbetalning av pensioner

Artikel 77

Utbetalning av pensioner från en medlemsstats institution till pensionärer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium skall göras enligt bestämmelserna i til lämpningsförordningens artikel 53-58.

KAPITEL 5 DÖDSFALLSERSÄTTNINGAR Tillämpning av förordningens artikel 64-66

Artikel 78

Inlämnande av ansökan om förmån

För att få dödsfallsersättning enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än den stat inom vars territorium sökanden är bosatt skall denne lämna in sin ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till institutionen på bosättningsorten.

Till ansökan skall fogas de handlingar som krävs enligt den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar.

Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökan eller av bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt.

Artikel 79

Intyg om perioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 64 skall sökanden lämna in ett intyg till den behöriga institutionen vilket anger de försäkrings- eller bosättningsperioder som den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt den lagstiftning som han senast har varit omfattad av.

2. Detta intyg skall på sökandens begäran utfärdas av den sjukförsäkrings- eller ålderspensionsförsäkringsinstitution hos vilken den anställde eller egenföretagaren senast var försäkrad. Om sökanden inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från någon av de nämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också sådana fall då det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att ta hänsyn till försäkrings- eller bosättningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

KAPITEL 6 ARBETSLÖSHETSFÖRMÅNER Tillämpning av förordningens artikel 67

Artikel 80

Intyg om försäkrings- eller anställningsperioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 67.1, 67.2 eller 67.4 skall sökanden lämna ett intyg till den behöriga institutionen, vilket anger de försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av, tillsammans med de ytterligare upplysningar som krävs i den lagstiftning som denna institution tillämpar.

2. Intyget skall på begäran av personen i fråga utfärdas antingen av en institution för frågor om arbetslöshet i den medlemsstat vars lagstiftning han senast var omfattad av eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat. Om han inte lämnar in det nämnda intyget skall den behöriga institutionen skaffa det från någon av de ovannämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också fall då det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att ta hänsyn till försäkrings- eller anställningsperioder som han tidigare har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 68

Artikel 81

Intyg för beräkning av förmåner

Om ansvaret för beräkningen av förmåner åvilar en institution som avses i förordningens artikel 68.1 och om en person inte har innehaft sin senaste anställning under minst fyra veckor inom den medlemsstats territorium där institutionen finns, skall han lämna in ett intyg till denna institution vilket anger arten av den senaste anställning som han har haft under minst fyra veckor inom en annan medlemsstats territorium och den bransch i vilken anställningen innehades. Om personen inte lämnar in detta intyg skall den berörda institutionen skaffa det antingen från den institution för frågor om arbetslöshet i den sistnämnda medlemsstaten hos vilken han senast var försäkrad eller från en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat.

Artikel 82

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av förmåner

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 68.2, skall personen i fråga lämna in ett intyg till den behöriga institutionen om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta. Intyget skall ange att familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner till någon annan person enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Intyget skall gälla i tolv månader från den dag då det utfärdades. Det kan förnyas och skall då gälla från dagen för förnyelsen. Personen i fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen om varje händelse som kan föranleda en ändring av intyget. En sådan ändring gäller med verkan från dagen för händelsen.

3. Om den institution som utfärdar det intyg som avses i punkt 1 inte kan intyga att familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner som utges till en annan person enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta, skall personen i fråga komplettera intyget med en förklaring om detta när han lämnar in intyget till den behöriga institutionen.

Bestämmelserna i punkt 2 andra stycket gäller också denna förklaring.

Tillämpning av förordningens artikel 69

Artikel 83

Villkor och begränsningar för bibehållande av rätt till förmåner då en arbetslös person beger sig till en annan medlemsstat

1. För att behålla sin rätt till förmåner skall en arbetslös person som avses i förordningens artikel 69.1 till institutionen på den ort dit han har rest lämna in ett intyg i vilket den behöriga institutionen skall intyga att han fortfarande har rätt till förmåner enligt villkoren i punkt 1 b i den artikeln. I detta intyg skall den behöriga institutionen särskilt ange

a) det förmånsbelopp som skall utges till den arbetslösa personen enligt den behöriga statens lagstiftning,

b) den dag då den arbetslösa personen upphörde att vara tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling,

c) tidsgränsen enligt förordningens artikel 69.1 b för registrering som arbetssökande i den medlemsstat till vilken den arbetslösa personen har rest,

d) den längsta period enligt förordningens artikel 69.1 c under vilken rätten till förmåner kan bibehållas,

e) förhållanden som kan förändra rätten till förmåner.

2. En arbetslös person som har för avsikt att bege sig till en annan medlemsstat för att söka arbete där skall före avfärden begära det intyg som avses i punkt 1. Om den arbetslösa personen inte lämnar in detta intyg skall institutionen på den ort dit han har rest skaffa det från den behöriga institutionen. Arbetsförmedlingen i den behöriga staten skall se till att den arbetslösa personen har upplysts om sina skyldigheter enligt förordningens artikel 69 och enligt denna artikel.

3. Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall underrätta den behöriga institutionen om den dag då den arbetslösa personen har registrerat sig och den dag då förmånerna började betalas ut och skall utbetala den behöriga statens förmåner på det sätt som bestäms i lagstiftningen i den medlemsstat dit personen har rest.

Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall företa eller låta företa en kontroll som om institutionen hade att göra med en arbetslös person med rätt till förmåner enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Institutionen skall underrätta den behöriga institutionen om varje förhållande enligt punkt 1 e ovan så snart som institutionen får kännedom om det och, i fall där förmånerna skall innehållas eller dras in, skall den omedelbart upphöra med utbetalningen av förmånerna. Den behöriga institutionen skall omgående underrätta den andra institutionen om i vilken omfattning och från vilken dag den arbetslösa personens rätt till förmåner förändras av detta förhållande. Utbetalningen av förmåner får endast återupptas, i förekommande fall, sedan en sådan underrättelse har mottagits. När förmånen skall minskas skall institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest fortsätta att betala honom ett minskat förmånsbelopp som kan justeras sedan institutionen har fått svar från den behöriga institutionen.

4. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Tillämpning av förordningens artikel 71

Artikel 84

Arbetslösa som under sin senaste anställning var bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 71.1 a ii och första meningen i artikel 71.1 b ii skall institutionen på bosättningsorten anses vara den behöriga institutionen vid tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 80.

2. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förordningens artikel 71.1 b ii skall en arbetslös som tidigare var anställd till institutionen på sin bosättningsort, förutom det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 80, lämna ett intyg från institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad av, som anger att han inte har rätt till förmåner enligt förordningens artikel 69.

3. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 71.2 skall institutionen på bosättningsorten från den behöriga institutionen begära all information om de rättigheter som den arbetslöse, tidigare anställda personen har hos den sistnämnda institutionen.

KAPITEL 7 FAMILJEFÖRMÅNER OCH FAMILJEBIDRAG Tillämpning av förordningens artikel 72

Artikel 85

Intyg om perioder av anställning eller av verksamhet som egenföretagare

1. För att göra sin rätt gällande enligt förordningens artikel 72 skall en person till den behöriga institutionen lämna ett intyg som anger de perioder av anställning eller av verksamhet som egenföretagare vilka har fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den berörda personens begäran antingen av medlemsstatens behöriga institution för familjeförmåner hos vilken han senast var försäkrad eller av en annan institution som har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet. Om han inte lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från en annan av de ovannämnda institutionerna såvida sjukförsäkringsinstitutionen inte kan sända honom en kopia av det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 16.1.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också i fall då det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att beakta sådana perioder av anställning eller av verksamhet som egenföretagare vilka tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 73.1 och 75.1 a och b

Artikel 86

Anställda som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än Frankrikes

1. För att få familjeförmåner enligt förordningens artikel 73.1 skall en anställd lämna in en ansökan till den behöriga institutionen, vid behov genom arbetsgivaren.

2. Som underlag för sin ansökan skall den anställde lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket den behöriga institutionen finns. Detta intyg skall utfärdas antingen av folkbokföringsmyndigheterna i det land där dessa familjemedlemmar är bosatta eller av institutionen för sjukförsäkringsfrågor på dessa familjemedlemmars bosättningsort eller av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium dessa familjemedlemmar är bosatta. Detta intyg skall förnyas varje år.

3. Om den behöriga statens lagstiftning föreskriver att familjeförmånerna kan eller skall betalas ut till en annan person än den anställde skall denne som underlag för sin ansökan även lämna information som identifierar den person till vilken familjeförmånerna skall betalas i bosättningslandet (efternamn, förnamn, fullständig adress).

4. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan komma överens om särskilda förfaranden för utbetalning av familjeförmåner, särskilt i syfte att underlätta tilllämpningen av förordningens artikel 75.1 a och b i förordningen. Administrativa kommissionen skall underrättas om sådana överenskommelser.

5. En anställd skall, vid behov genom sin arbetsgivare, underrätta den behöriga institutionen om

- varje förändring i familjemedlemmarnas situation som kan påverka rätten till familjeförmåner,

- varje förändring i antalet familjemedlemmar för vilka familjeförmåner skall utges,

- varje ändring i dessa familjemedlemmarnas bosättning eller vistelse,

- varje förvärvsverksamhet till följd av vilken familjeförmåner skall utbetalas också enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta.

Tillämpning av förordningens artikel 73.2

Artikel 87

Anställda som omfattas av fransk lagstiftning

1. För att enligt lagstiftningen få familjebidrag enligt artikel 73.2 i förordningen, skall den anställde skicka en begäran till den behöriga institutionen som skall utfärda ett bestyrkt utlåtande om att han omfattas av fransk lagstiftning och är berättigad till familjebidrag. Personen i fråga skall samtidigt underteckna en försäkran om att familjemedlemmarna inte genom utövning av förvärvsverksamhet är berättigade till familjebidrag i det land där de är bosatta.

Familjemedlemmarna skall registrera sig vid institutionen på sin bostadsort genom uppvisande av det bestyrkta utlåtandet och av sådana kompletterande dokument som krävs för utbetalning av familjebidrag enligt den institutionens regler.

Om inte familjemedlemmarna överlämnar intyget skall institutionen på deras bostadsort införskaffa det från den behöriga institutionen.

2. Det bestyrkta utlåtande som avses i punkt 1 skall vara giltigt i tre månader från det datum det utfärdas och skall förnyas automatiskt av den behöriga institutionen efter varje tremånadersperiod.

3. För säsongsarbetare skall det bestyrkta utlåtande som avses i punkt 1 vara giltigt under den period säsongsarbetet förväntas pågå, såvida inte den behöriga institutionen dessförinnan till institutionen på bostadsorten anmält att giltigheten upphävts.

4. Om det i lagstiftningen i den stat där familjemedlemmarna bor föreskrivs att bidrag skall betalas ut per dag, motsvarande antalet anställningsdagar som fullgjorts, medan fransk lagstiftning medger rätt till bidrag månadsvis, skall bidragen betalas ut för en månad.

5. I det fall som avses i punkt 4, där de perioder som fullgjorts enligt fransk lagstiftning är uttryckta i en annan enhet än den som används vid beräkning av familjebidrag enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vars territorium familjemedlemmarna bor, skall omräkning ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 15.3 i tillämpningsförordningen.

6. Den behöriga institutionen skall utan dröjsmål upplysa institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort om vilket datum personen i fråga upphör att vara berättigad till familjebidrag eller om vilket datum denne ändrar bostadsort från en medlemsstats territorium till en annans.

Institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort har rätt att när som helst från den behöriga insitutionen begära upplysningar rörande personens rätt till familjebidrag.

Om den behöriga institutionen anser det nödvändigt, skall institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort på begäran av den behöriga institutionen granska den försäkran som avses i punkt 1 första stycket.

7. Familjemedlemmarna skall upplysa institutionen på bostadsorten om deras situation förändras på ett sätt som kan påverka deras rätt till familjebidrag, särskilt ändring i bosättning.

Tillämpning av förordningens artikel 74.1

Artikel 88

Arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som omfattas av lagstifningen i en annan medlemsstat än Frankrike

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 86 skall gälla också arbetslösa personer som tidigare har varit anställda och som omfattas av förordningens artikel 74.1.

Tillämpning av förordningens artikel 74.2

Artikel 89

Arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som omfattas av fransk lagstifning

1. För att få familjebidrag i den medlemsstat där de är bosatta skall familjemedlemmar som omfattas av artikel 74.2 i förordningen skicka ett bestyrkt utlåtande till institutionen på bostadsorten om att den arbetslöse som tidigare varit anställd omfattas av fransk lagstifting.

Detta bestyrkta utlåtande skall utfärdas av den franska institution som är behörig i frågor som rör arbetslöshet eller av en institution som utsetts av denna. Detta skall ske på begäran av den arbetslöse som tidigare varit anställd, och denne måste underteckna en försäkran om att ingen rätt till familjebidrag grundad på utövning av förvärvsverksamhet finns enligt lagstiftningen i det land där familjemedlemmarna bor.

Om inte familjemedlemmarna skickar in ovan nämnda bestyrkta utlåtande, skall institutionen på deras bostadsort sända efter den från den behöriga institutionen.

2. Bestämmelserna i artikel 87.2, 87.3, 87.4, 87.5, 87.6 och 87.7 i tillämpningsförordningen skall gälla på motsvarande sätt.

KAPITEL 8 FÖRMÅNER FÖR PENSIONÄRERS MINDERÅRIGA BARN OCH FÖR BARN SOM HAR MIST EN AV FÖRÄLDRARNA ELLER BÅDA FÖRÄLDRARNA Tillämpning av förordningens artiklar 77, 78 och 79

Artikel 90

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78 skall en sökande till institutionen på bosättningsorten lämna en ansökan enligt det förfarande som har fastställts i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om sökanden inte är bosatt inom den medlemsstats territorium inom vilket den behöriga institutionen finns, kan han dock lämna in sin ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till institutionen på bosättningsorten som sedan skall översända ansökan till den behöriga institutionen med uppgift om vilken dag ansökan lämnades in. Denna dag skall anses som dagen för inlämnande av ansökan till den behöriga institutionen.

3. Om den behöriga institution som avses under punkt 2 finner att det inte föreligger någon rätt till förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar, skall institutionen omgående översända ansökan med alla nödvändiga handlingar och upplysningar till institutionen i den medlemsstat av vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren längst har omfattats.

Vid behov kan ärendet återföras enligt samma förutsättningar till institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning personen i fråga har fullgjort den kortaste av sina försäkrings- eller bosättningsperioder.

4. Administrativa kommissionen skall besluta de ytterligare föreskrifter som behövs om förfarandet vid ansökan om förmåner.

Artikel 91

1. Utbetalningen av förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78 skall göras enligt bestämmelserna i til lämpningsförordningens artikel 53-58.

2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vid behov utse behörig institution för utbetalande av förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78.

Artikel 92

En person, till vilken förmåner utges enligt förordningens artikel 77 eller 78 för en pensionärs barn eller för barn som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna, skall underrätta den institution som svarar för förmånerna om:

- varje förändring i barnens situation som kan påverka rätten till förmåner,

- varje ändring i antalet barn för vilka förmåner skall utges,

- varje ändring av barnens bosättning,

- varje förvärvsverksamhet som ger rätt till familjeförmåner eller familjebidrag för barnen.

AVDELNING V FINANSIELLA BESTÄMMELSER

Artikel 93

Återbetalning av andra förmåner vid sjukdom eller moderskap än som avses i tillämpningsförordningens artikel 94 och 95

1. Det faktiska beloppet av vårdförmåner enligt förordningens artikel 19.1 och 19.2, som utges till anställda, egenföretagare och medlemmar av deras familjer bosatta inom en och samma medlemsstats territorium, och vårdförmåner enligt förordningens artikel 21.2, 22, 25.1, 25.3, 25.4, 26, 29.1 eller 31 skall återbetalas av den behöriga institutionen till den institution som utgav dessa förmåner enligt den sistnämnda institutionens räkenskaper.

2. I de fall som avses i förordningens artikel 21.2 andra stycket, 22.3 andra stycket, 29.1 och 31 samt vid tillämpningen av punkt 1 ovan skall institutionen på familjemedlemmarnas eller pensionärens bosättningsort allt efter omständigheterna anses som den behöriga institutionen.

3. Om det faktiska förmånsbelopp som avses under punkt 1 inte framgår av räkenskaperna hos den institution som har utgett dem och ingen överenskommelse har slutits enligt punkt 6, skall återbetalning ske med ett schablonbelopp som beräknas på grundval av alla relevanta uppgifter i det tillgängliga materialet. Administrativa kommissionen avgör vilket underlag som skall användas för att beräkna schablonbelopp och fastställer deras storlek.

4. Återbetalningen skall inte grundas på högre taxor än de som gäller vårdförmåner till sådana anställda eller egenföretagare vilka omfattas av den lagstiftning som til lämpas av institutionen, som har utgett de förmåner som avses under punkt 1.

5. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också återbetalning av kontantförmåner som har betalats ut enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18.8 andra meningen.

6. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp som skall återbetalas, i synnerhet när det gäller återbetalning på grundval av schablonbelopp.

Artikel 94

Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt sjuk- och moderskapsförsäkring för sådana familjemedlemmar till en anställd eller egenföretagare som inte är bosatta inom samma medlemsstat som denne

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens artikel 19.2 till en anställd eller en egenföretagares familjemedlemmar som inte är bosatta inom samma medlemsstats territorium som personen i fråga skall återbetalas av de behöriga institutionerna till de institutioner som har utgett förmånerna på grundval av ett schablonbelopp för varje kalenderår som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska utgiften.

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga årskostnaden per familj multipliceras med det årliga genomsnittliga antal familjer som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräkning minskas med 20 %.

3. De faktorer som behövs för beräkningen av schablonbeloppet skall bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per familj skall för varje medlemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner, som utges av denna medlemsstats institutioner till anställdas eller egenföretagares familjemedlemmar omfattade av medlemsstatens lagstiftning enligt de system för social trygghet som skall beaktas, divideras med det årliga genomsnittliga antalet sådana anställda eller egenföretagare med familjemedlemmar. De system för social trygghet som skall beaktas, för detta ändamål anges i tillämpningsförordningens bilaga 9.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det årliga genomsnittliga antal familjer som skall beaktas vara lika med det årliga genomsnittliga antal anställda eller egenföretagare som omfattas av lagstiftningen i en av dessa medlemsstater och vilkas familjemedlemmar har rätt till vårdförmåner som skall utges av en institution i den andra medlemsstaten.

4. Det antal familjer som skall beaktas enligt bestämmelserna under punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på bosättningsorten för detta ändamål för på grundval av det underlag om de berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter översändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i punkt 3 och 4.

6. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp som skall återbetalas.

Artikel 95

Återbetalning av vårdförmåner som utges enligt sjuk- och moderskapsförsäkring till pensionärer och medlemmar av deras familjer som inte är bosatta inom den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har rätt till förmåner

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens artikel 28.1 och 28 a skall återbetalas av de behöriga institutionerna till de institutioner som har utgett dessa förmåner på grundval av ett schablonbelopp som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska utgiften.

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga årskostnaden per pensionär multipliceras med det genomsnittliga årliga antal pensionärer som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräkning minskas med 20 %.

3. De faktorer som behövs för beräkningen av schablonbeloppet skall bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per pensionär skall för varje medlemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner som utges av denna medlemsstats institutioner till alla pensionärer, vars pensioner utges enligt denna medlemsstats lagstiftning enligt de system för social trygghet som skall beaktas, och till medlemmar av deras familjer divideras med det genomsnittliga årliga antalet sådana pensionärer. De system för social trygghet som skall beaktas för detta ändamål anges i bilaga 9.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det årliga genomsnittliga antal pensionärer som skall beaktas vara lika med det genomsnittliga årliga antal pensionärer som avses i förordningens artikel 28.2 vilka, medan de är bosatta inom en medlemsstats territorium, har rätt till vårdförmåner som skall betalas av en annan medlemsstats institution.

4. Det antal pensionärer som skall beaktas enligt bestämmelserna under punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på bosättningsorten för detta ändamål för på grundval av det underlag om de berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter översändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i punkt 3 och 4.

Tillämpning av förordningens artikel 63.2

Artikel 96

Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt ett försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar av en medlemsstats institution för en annan medlemsstats institutions räkning

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 93 skall gälla också vid tillämpning av bestämmelserna i förordningens artikel 63.2.

Tillämpning av förordningens artikel 70.2

Artikel 97

Återbetalning av arbetslöshetsförmåner som har utgetts till arbetslösa personer som beger sig till en annan stat för att söka arbete där

1. Beloppet av de förmåner som har utgetts enligt förordningens artikel 69 skall återbetalas av den behöriga institutionen till den institution som har utbetalat dessa förmåner enligt den sistnämnda institutionens räkenskaper.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, får

- sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, komma överens om andra metoder för att beräkna de belopp som skall återbetalas, i synnerhet schablonbelopp, eller om andra återbetalningsmetoder, eller

- avstå ifrån alla återbetalningar mellan institutionerna.

Återbetalning av familjebidrag som har utgetts enligt förordningens artikel 73.2 och 74.2

Artikel 98

Familjemedlemmar till anställda eller arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som omfattas av fransk lagstiftning.

1. Det faktiska belopp som utbetalats i familjebidrag i enlighet med artiklarna 73.2 och 74.2 skall återbetalas av den behöriga franska institutionen till den institution som betalat ut familjebidragen, enligt den institutionens redovisning.

2. Frankrike och var och en av de övriga medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna i Frankrike och i de övriga medlemsstaterna kan efter överenskommelse besluta om att återbetala dessa familjebidrag med ett schablonbelopp. Om så sker, skall detta scchablonbelopp fastställas genom multiplikation av den årliga genomsnittskostnaden per familj med årsgenomsnittet av antalet berörda familjer.

3. Faktorerna för uträkningen av ovan nämnda schablonbelopp skall fastställas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per familj räknas fram genom att man dividerar den totala årskostnaden för familjebidrag som betalats ut av institutionerna i den medlemsstat där familjemedlemmarna bor, då avseende alla familjemedlemmar till anställda eller arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som bor i den medlemsstaten, med årsgenomsnittet av antalet familjer som är berättigade till bidrag.

b) Årsgenomsnittet av antalet berörda familjer skall vara lika med årsgenomsnittet av antalet anställda som omfattas av den behöriga statens lagstiftning och, där så är relevant, arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som får arbetslöshetsförmåner som utbetalas av en institution i den behöriga staten och vars familjemedlemmar har rätt till familjeförmåner som utbetalas av en institution i en annan medlemsstat där de är bosatta.

4. Den administrativa kommissionen skall fastställa metoder och förfaranden för beräkning av de faktorer som avses i punkt 3 på grundval av den rapport från revisionskommittén som avses i artikel 101.3 i tillämpningsförordningen.

5. Frankrike och var och en av de de övriga medlemsstaterna eller de behöriga myndigheterna i Frankrike och var och en av de övriga medlemsstaterna, kan besluta om andra metoder för fastställande av schablonbeloppet efter att ha mottagit administrativa kommissionens yttrande.

Gemensamma bestämmelser om återbetalning

Artikel 99

Administrativa kostnader

Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, får enligt bestämmelserna i förordningens artikel 84.2 tredje meningen komma överens om att öka de förmånsbelopp som avses i tillämpningsförordningens artikel 93-98 med en viss procentsats för att beakta administrativa kostnader. Denna procentsats kan variera efter de berörda förmånerna.

Artikel 100

Sena krav

1. Vid avräkningar mellan medlemsstaternas institutioner har den behöriga statens betalningsansvariga institution rätt att avvisa ett återkrav, om det gäller förmåner som har utgetts under ett kalenderår som ligger tre år eller mer än tre år före den dag då kravet framställdes, och detta oavsett om kravet framställdes hos den institutionen eller hos ett förbindelseorgan.

2. För återkrav baserade på schablonbelopp skall treårsperioden löpa från den dag då den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknad enligt tillämpningsförordningens artikel 94 och 95, offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 101

Sammanställning av krav

1. Administrativa kommissionen skall för varje kalenderår utarbeta en rapport över framställningar om återbetalning för tillämpningen av förordningens artikel 36, 63, 70 och 75.2.

2. Administrativa kommissionen får låta utföra varje kontroll som är lämplig för att ta fram den statistik och de redovisningsuppgifter som behövs vid utarbetandet av den sammanställning av krav som avses under punkt 1, i synnerhet för att se till att de regler följs som fastlagts i denna avdelning.

3. Administrativa kommissionen skall fatta beslut enligt denna artikel på grundval av en rapport från en revisionskommitté som skall avge ett motiverat yttrande till kommissionen. Administrativa kommissionen skall besluta om revisionskommitténs arbetsordning och sammansättning.

Artikel 102

Revisionskommitténs uppgifter - återbetalningsförfarande

1. Revisionskommittén skall

a) samla in nödvändiga uppgifter och låta göra de beräkningar som behövs för tillämpningen av denna avdelning,

b) ge Administrativa kommissionen periodiska rapporter om resultaten av förordningarnas tillämpning, i synnerhet de finansiella aspekterna,

c) lägga fram lämpliga förslag för Administrativa kommissionen om det som föreskrivs i a och b,

d) lämna förslag till Administrativa kommissionen i anslutning till de synpunkter som översänds enligt til lämpningsförordningens artikel 94.4 och 95.4,

e) lägga fram förslag om tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 101 för Administrativa kommissionen,

f) fullgöra alla uppgifter, utredningar eller uppdrag i frågor som hänskjuts till den av Administrativa kommissionen.

2. De återbetalningar som föreskrivs i förordningens artikel 36, 63, 70 och 75.2 skall, såvitt avser alla behöriga institutioner i en medlemsstat, ske till återbetalningsberättigade institutioner i en annan medlemsstat genom de organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. De organ som som sköter återbetalningarna skall föreslå Administrativa kommissionen de belopp som skall återbetalas inom de tidsramar och enligt de förfaranden som slagits fast av samma kommission.

3. När återbetalningarna bestäms på grundval av de faktiska förmånsbelopp som har betalats ut enligt institutionernas räkenskaper, skall de göras för varje kalenderhalvår under det följande kalenderhalvåret.

4. När återbetalningarna beräknas på grundval av ett schablonbelopp, skall de göras för varje kalenderår. I dessa fall skall de behöriga institutionerna till de institutioner som är berättigade till återbetalning betala förskott första dagen i varje kalenderhalvår enligt de regler som Administrativa kommissionen fastställer.

5. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan komma överens om andra tider för återbetalningar eller andra förfaranden för betalningen av förskott.

Artikel 103

Sammanställning av statistik och uppgifter ur räkenskaper

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för tillämpningen av bestämmelserna i denna avdelning, i synnerhet sådana som kräver sammanställning av statistik eller av uppgifter ur räkenskaper.

Artikel 104

Införande i bilaga 5 av överenskommelser om återbetalning mellan medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter

1. Bestämmelser som motsvarar dem i förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 samt tillämpningsförordningens artikel 93.6, 94.6 och 95.6 och som är i kraft dagen innan förordningen träder i kraft skall fortsätta att gälla om de finns förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Bestämmelser liknande dem som avses i punkt 1 och som tillämpas efter förordningens ikraftträdande i förhållande mellan två eller flera medlemsstater skall förtecknas i bilaga 5 till tillämpningsförordningen. Detsamma gäller bestämmelser som har överenskommits enligt tillämpningsförordningens artikel 97.2 och 98.2.

Kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 105

1. Kostnader för administrativa kontroller, läkarundersökningar, observationer, läkarbesök och alla slag av kontroller som behövs för beviljande, utgivande och omprövning av förmåner skall återbetalas av den institution för vars räkning de gjordes till den institution som har svarat för dem enligt de taxor som den sistnämnda institutionen tillämpar.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter, kan dock komma överens om andra återbetalningsmetoder, i synnerhet på grundval av schablonbelopp, eller avstå från alla återbetalningar mellan institutioner.

Sådana överenskommelser skall förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5. Överenskommelser som var i kraft dagen innan förordningen trädde i kraft skall fortsätta att gälla om de är förtecknade i denna bilaga.

Gemensamma bestämmelser om utgivandet av kontantförmåner

Artikel 106

Inom de tidsfrister och enligt de regler som Administrativa kommissionen fastställer skall de behöriga myndigheterna i varje medlemsstat underrätta denna kommission om beloppet av de kontantförmåner som har betalats ut av institutioner under dem till förmånstagare som är bosatta eller som vistas inom varje annan medlemsstats territorium.

Artikel 107

Omräkning av valutor

1. Vid tillämpning av

a) förordningens artikel 12.2, 12.3 och 12.4, 19.1 b sista meningen, 22.1 ii sista meningen, 25.1 b näst sista meningen, 41.1 c och d, 46.3, 46.4, 50, 52 b sista meningen, 55.1 ii sista meningen, 70.1 första stycket och 71.1 b ii näst sista meningen,

b) tillämpningsförordningens artikel 34.1 och 120.2,

skall kursen för omräkning till en nationell valuta av belopp som redovisas i en annan nationell valuta vara den kurs som beräknas av kommissionen och grundas på det månatliga genomsnittet för växelkursen för dessa valutor under den referensperiod som definieras under punkt 2 och som anmäls till kommissionen för tillämpning av det europeiska valutasamarbetet.

2. Referensperioden skall vara

- januari för växelkurser gällande från följande 1 april,

- april för växelkurser gällande från följande 1 juli,

- juli för växelkurser gällande från följande 1 oktober,

- oktober för växelkurser gällande från följande 1 januari.

3. De växelkurser som skall användas vid tillämpningen av punkt 1 skall vara de kurser som samtidigt anmäls till kommissionen av centralbankerna för beräkning av ecu inom ramen för det europeiska valutasamarbetet.

4. Den dag som skall beaktas vid fastställande av de växelkurser som skall gälla i fall som avses under punkt 1 skall fastställas av Administrativa kommissionen efter förslag av revisionskommittén.

5. De växelkurser som skall gälla i fall som avses under punkt 1 offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning under den näst sista månaden före den månad från vars första dag de skall gälla.

6. I andra fall än de som avses under punkt 1 skall omräkningen ske enligt den officiella växelkursen på utbetalningsdagen, såväl vad gäller betalning som återbetalning av förmåner.

AVDELNING VI DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 108

Styrkande av att en person är säsongsarbetare

För att styrka att han är en säsongsarbetare skall en anställd som avses i förordningens artikel 1 c visa sitt anställningskontrakt, försett med påteckning av arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium dit han har rest för arbete eller där han har arbetat. Om något kontrakt för säsongsarbete inte har upprättats i denna medlemsstat, skall institutionen i anställningslandet, i förekommande fall, vid ansökan om förmåner utfärda ett intyg som anger att på grundval av information som personen i fråga har tillhandahållit det arbete han utför eller har utfört är av säsongsnatur.

Artikel 109

Överenskommelser om betalning av avgifter

En arbetsgivare som inte har något fast driftställe i den medlemsstat inom vars territorium den anställde arbetar kan komma överens med den sistnämnde att denne skall överta arbetsgivarens skyldighet att betala avgifter.

Arbetsgivaren skall underrätta den behöriga institutionen eller, vid behov, den institution som har utsetts av medlemsstatens behöriga myndighet, om varje sådan överenskommelse

Artikel 110

Ömsesidig administrativ hjälp för att återfå förmåner som en person inte hade rätt till

Om institutionen i en medlemsstat som har utgett förmåner avser att vidta åtgärder mot en person som har fått förmåner som han inte hade rätt till, skall institutionen på denna persons bosättningsort, eller den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium denna person är bosatt, bistå den förstnämnda institutionen.

Artikel 111

Socialförsäkringsinstitutioners rätt att få tillbaka belopp som mottagaren inte hade rätt till och socialtjänstorgans regresskrav

1. Om vid beviljande eller omprövning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) enligt förordningens avdelning III kapitel 3 institutionen i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan denna institution begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för utgivandet av motsvarande förmåner till förmånstagaren drar av överskottsbeloppet från de fordringar förmånstagaren har på institutionen. Den sistnämnda institutionen skall överföra det avdragna beloppet till institutionen som är berättigad till återbetalningen. Om det överskjutande beloppet inte kan dras av från fordringarna skall bestämmelserna under punkt 2 til lämpas.

2. Om en institution i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan institutionen, inom ramen för de villkor och begränsningar som gäller enligt den lagstiftning som den tillämpar, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för utgivande av förmåner till samma förmånstagare drar av det överskjutande beloppet från de belopp som den utger till förmånstagaren. Den sistnämnda institutionen skall göra avdraget enligt de villkor och inom de fastställda gränserna för sådan avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar som om den själv hade betalat ut för mycket och skall överföra det avdragna beloppet till institutionen som är berättigad till återbetalningen.

3. Om en person för vilken förordningen gäller har fått socialbidrag inom en medlemsstats territorium under en period då han hade rätt till förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning, kan det organ som har utgett socialbidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom betalning ur förmånerna till denna person, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna person drar av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den sistnämnda institutionen utger till personen i fråga.

När en familjemedlem till en person för vilken förordningen gäller har fått socialbidrag inom en medlemsstats territorium under en period då personen i fråga hade rätt till förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning för familjemedlemmen, kan det organ som har utgett socialbidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom betalning ur förmånerna till denna person för familjemedlemmen, begära att institutionen i varje annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna person drar av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den sistnämnda institutionen utger till personen för familjemedlemmen i fråga.

Den institution som svarar för förmåner skall göra avdraget enligt de villkor och inom de fastställda gränserna för sådan avräkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar och skall överföra det avdragna beloppet till organet som är berättigat till återbetalningen.

Artikel 112

När en institution direkt eller genom en annan institution har gjort utbetalningar som en förmånstagare inte hade rätt till och när det har visat sig vara omöjligt att återfå dessa, skall beloppen i fråga slutgiltigt belasta den förstnämnda institutionen utom i fall då den felaktiga utbetalningen var följden av ett bedrägligt handlande.

Artikel 113

Återbetalning av vårdförmåner som felaktigt har utgetts till personer som är anställda inom internationell transport

1. Om den behöriga institutionen finner att rätt till vårdförmåner inte föreligger, skall de vårdförmåner, som har utgetts till en person som är anställd inom internationell transport av institutionen på vistelseorten på grund av ett sådant antagande som avses i tillämpningsförordningens artikel 20.1 eller 62.1, återbetalas av den behöriga institutionen.

2. Utgifter som institutionen på vistelseorten har haft för en person anställd inom internationell transport, som inte förut har gjort ansökan hos institutionen på vistelseorten och inte har rätt till vårdförmåner men ändå har fått sådana mot uppvisande av det intyg som avses i til lämpningsförordningens artikel 20.1 eller 62.1, skall återbetalas av den institution som anges som behörig i detta intyg eller av en annan institution som har utsetts för detta ändamål av den behöriga myndigheten i medlemsstaten i fråga.

3. Den behöriga institutionen eller, i det fall som avses under punkt 2, den institution som anges som behörig eller den institution som har utsetts för detta ändamål, skall debitera förmånstagaren för beloppet av de vårdförmåner som har utgetts till honom utan att han hade rätt till dem. Institutionen i fråga skall underrätta den revisionskommitté, som avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3, om sådana debiteringar och kommittén skall upprätta en redovisning av dessa.

Artikel 114

Provisoriskt utgivande av förmåner vid tvister om vilken lagstiftning som är tillgänglig eller om vilken institution som skall utge förmåner

Vid tvister mellan två eller flera medlemsstaters institutioner eller behöriga myndigheter om vilken lagstiftning som skall tillämpas enligt förordningens avdelning II eller om vilken institution som skall utge förmånerna skall den person, som hade kunnat göra anspråk på förmåner om det inte hade förelegat en tvist, provisoriskt få de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen på bosättningsorten tillämpar eller, om personen i fråga inte är bosatt inom någon av dessa medlemsstaters territorier, de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den institution till vilken hans ansökan först lämnades in.

Artikel 115

Hur det skall gå till vid läkarundersökningar som görs i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Institutionen på vistelse- eller bosättningsorten som enligt förordningens artikel 87 är skyldig att låta företa en läkarundersökning skall förfara på det sätt som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Om sådana regler inte finns, skall institutionen från den behöriga institutionen begära upplysningar om hur den skall förfara.

Artikel 116

Överenskommelser om uppbörd av avgifter

1. Överenskommelser som har slutits enligt förordningens artikel 92.2 skall förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Överenskommelser som har slutits för tillämpning av artikel 51 i förordning nr 3 skall fortsätta att gälla, om de är förtecknade i tillämpningsförordningens bilaga 5.

Artikel 117

Automatisk databehandling

1. En eller flera medlemsstater eller dessas behöriga myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, för automatisk databehandling anpassa blanketterna för intyg, uttalanden, ansökningar och andra handlingar liksom de processer och metoder för överföring av de data som har fastställts för tillämpningen av förordningen och tillämpningsförordningen.

2. Administrativa kommissionen skall då utvecklingen av automatisk databehandling i medlemsstaterna medger detta, göra de utredningar som behövs för att standardisera och införa i allmänt bruk de metoder för anpassning som utvecklats enligt punkt 1.

AVDELNING VII ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 118

Övergångsbestämmelser om pensioner för anställda

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 oktober 1972 och om ansökan om pension inte har beviljats före den dagen skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall betalas ut för tid före denna dag

a) för tid före den 1 oktober 1972, enligt förordning nr 3 eller enligt gällande avtal mellan berörda medlemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 oktober 1972 enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b skall personen i fråga dock ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och med den 1 oktober 1972 skall automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen eller institutionerna i en eller flera av medlemsstaterna redan har beviljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlighet med förordningen.

Artikel 119

Övergångsbestämmelser om pensioner för egenföretagare

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 juli 1982 och om ansökan om pension inte har beviljats före den dagen, skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall betalas ut för tid före denna dag

a) för tid före den 1 juli 1982, enligt förordningen eller enligt avtal som gäller mellan berörda medlemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 juli 1982 enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b skall personen ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och med den 1 juli 1982 skall automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen eller institutionerna i en eller flera av de övriga medlemsstaterna redan har beviljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlighet med förordningen; omräkningen får dock inte medföra någon minskning av en beviljad förmån.

Artikel 120

Övergångsbestämmelser om familjeförmåner

1. De rättigheter som avses i artikel 94.9 i förordningen är de som skall gälla för anställda vad beträffar familjemedlemmar som ger rätt till familjeförmåner i den utsträckning och inom den tidsgräns som gällde dagen före den 1 oktober 1972, i enlighet med antingen artikel 41 eller bilaga D till förordning nr 3, eller i enlighet med artikel 20 i eller bilaga 1 till rådets förordning nr 36/63/EEG(1) av den 2 april 1963 om social trygghet för gränsarbetare.

2. Om familjeförmånsbeloppet enligt punkt 1 är högre än det belopp som skulle betalas ut i familjebidrag enligt artikel 73.2 i förordningen, skall den franska behöriga institutionen ansvara för utbetalningen till dan anställde i fråga för de barn som berättigar till förmånen, eller direkt till familjemedlemmarna på deras bostadsort.

3. Om familjeförmåner skall betalas ut enligt artikel 73.2 i förordningen, skall institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort ansvara för utbetalningen av familjebidrag enligt de bestämmelser som gäller för sådana institutioner, för att i sin tur få ersättning från den franska institutionen.

4. Vid bilaterala kontakter mellan stater, skall förfaranden för genomförandet av denna artikel bestämmas av de staterna eller deras behöriga myndigheter.

Artikel 121

Tillkommande tillämpningsöverenskommelser

1. Två eller flera medlemsstater eller de behöriga myndigheterna i dessa medlemsstater kan, vid behov, sluta överenskommelser i syfte att komplettera de administrativa reglerna om genomförande av förordningen. Sådana överenskommelser förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Sådana överenskommelser som motsvarar de överenskommelser som avses i punkt 1 och som är i kraft dagen före den 1 oktober 1972 skall fortsätta att gälla om de är förtecknade i bilaga 5.

Artikel 122

Särskilda bestämmelser om ändring av vissa bilagor

På begäran av en eller flera berörda medlemsstater eller deras behöriga myndigheter kan tillämpningsförordningens bilagor 1, 4, 5, 6, 7 och 8 ändras genom en kommissions förordning, sedan Administrativa kommissionens yttrande har inhämtats.

BILAGA 1

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

(Förordningens artikel 1.1 och tillämpningsförordningens artikel 4.1 och 122)

>Plats för tabell>

BILAGA 2

BEHÖRIGA INSTITUTIONER

(Förordningens artikel 1 o och tillämpningsförordningens artikel 4.2)

A. BELGIEN

>Plats för tabell>

B. DANMARK

>Plats för tabell>

C. TYSKLAND

De tyska institutionernas behörighet bestäms av bestämmelser i tysk lagstiftning om inte annat anges nedan

>Plats för tabell>

D. FRANKRIKE

>Plats för tabell>

E. GREKLAND

>Plats för tabell>

F. IRLAND

>Plats för tabell>

G. ITALIEN

>Plats för tabell>

H. LUXEMBURG

>Plats för tabell>

I. NEDERLÄNDERNA

>Plats för tabell>

J. STORBRITANNIEN

>Plats för tabell>

BILAGA 3

INSTITUTIONER PÅ BOSÄTTNINGSORTEN OCH INSTITUTIONER PÅ VISTELSEORTEN

(Förordningens artikel 1 p och tillämpningsförordningens artikel 4.3)

A. BELGIEN

>Plats för tabell>

B. DANMARK

>Plats för tabell>

C. TYSKLAND

>Plats för tabell>

D. FRANKRIKE

>Plats för tabell>

BILAGA 4

FÖRBINDELSEORGAN

(Tillämpningsförordningens artikel 3.1, 4.4 och 122)

>Plats för tabell>

BILAGA 5

TILLÄMPNINGSBESTÄMMELSER I BILATERALA KONVENTIONER SOM FORTFARANDE GÄLLER

(Tillämpningsförordningens artikel 4.5, 5, 53.3, 104, 105.2, 116, 121 och 122)

Allmänt

1. När bestämmelserna i denna bilaga avser konventionsbestämmelser eller bestämmelser i förordning nr 3, 4 eller 36/63 (EEG) skall dessa hänvisningar ersättas av hänvisningar till motsvarande bestämmelser i förordningen eller tillämpningsförordningen, såvida bestämmelserna i dessa konventioner inte förblir gällande genom att förtecknas i förordningens bilaga 2.

2. Uppsägningsklausulen i en konvention av vilken vissa bestämmelser förtecknas i denna bilaga skall förbli giltig för dessa bestämmelser.

1. BELGIEN - DANMARK

Överenskommelsen den 23 november 1978 om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artikel 36.3 (vårdförmåner vid sjukdom och moderskap) och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

2. BELGIEN - TYSKLAND

a) Administrativa överenskommelsen nr 2 den 20 juli 1965 om tillämpningen av tilläggsavtal nr 3 till den allmänna konventionen den 7 december 1957 (betalning av pensioner för perioder innan konventionen trädde i kraft).

b) Artikel 9.1 i avtalet den 20 juli 1965 om tillämpningen av Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förordningar nr 3 och 4 om social trygghet för migrerande arbetare.

c) Avtalet den 6 oktober 1964 om återbetalning av vårdförmåner som har utgetts till pensionärer som tidigare var gränsarbetare, med tillämpning av artikel 14.3 i förordning nr 36/63/EEG och artikel 73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förordning nr 4.

d) Avtalet den 29 januari 1969 om återbetalning av socialavgifter.

e) Avtalet den 4 december 1975 om avstående från återbetalning av de förmåner som har utgetts till arbetslösa personer.

3. BELGIEN - FRANKRIKE

a) Överenskommelsen den 22 december 1951 om tillämpningen av artikel 23 i tilläggsavtalet den 17 januari 1948 (arbetare i gruvor och liknande företag).

b) Den administrativa överenskommelsen den 21 december 1959 som kompletterar den administrativa överenskommelsen den 22 december 1951 som har träffats enligt artikel 23 i tilläggsavtalet den 17 januari 1948 (arbetare i gruvor och liknande företag).

c) Överenskommelsen den 8 juli 1964 om återbetalningen av vårdförmåner som har utgetts till personer som tidigare var gränsarbetare, med tillämpning av artikel 14.3 i förordningen nr 36/63/EEG och artikel 73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förordning nr 4.

d) Del I, II och III i avtalet den 5 juli 1967 om läkarundersökningar och administrativa kontroller av gränsarbetare som är bosatta i Belgien och arbetar i Frankrike.

e) Avtalet den 14 maj 1976 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar, som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

f) Avtalet den 3 oktober 1977 om tillämpningen av artikel 92 i förordning (EEG) nr 1408/71 (återbetalning av socialavgifter).

g) Avtalet den 29 juni 1979 om ömsesidigt avstående från den ersättning som avses i förordningens artikel 70.3 (kostnaderna för arbetslöshetsförmåner).

h) Den administrativa överenskommelsen den 6 mars 1979 om förfarandet vid tillämpningen av tilläggskonventionen den 12 oktober 1978 om social trygghet mellan Belgien and Frankrike såvitt gäller dess bestämmelser om egenföretagare.

4. BELGIEN - GREKLAND

Ingen konvention.

5. BELGIEN - IRLAND

Skriftväxlingen den 19 maj och den 28 juli 1981 om förordningens artikel 36.3 och 70.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner och arbetslöshetsförmåner enligt bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 1 och 6) och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

6. BELGIEN - ITALIEN

a) Artikel 7, 8, 9, 10, 12, 13, 14, 15, 17, 18, 19, artikel 24 andra och tredje styckena samt artikel 28.4 i den administrativa överenskommelsen den 20 oktober 1950, enligt ändringen i korrigering 1 den 10 april 1952, korrigering 2 den 9 december 1957 och korrigering 3 den 21 februari 1963.

b) Artikel 6, 7, 8 och 9 i avtalet den 21 februari 1963 i den utsträckning de gäller tillämpningen av Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förordningar 3 och 4 om social trygghet för migrerande arbetare.

c) Avtalet den 12 januari 1974 om tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 105.2.

d) Avtalet den 31 oktober 1979 om tillämpningsförordningens artikel 18.9.

7. BELGIEN - LUXEMBURG

a) Den administrativa överenskommelsen den 16 november 1959 om tillämpningen av konventionen den 16 november 1959 enligt ändringarna den 12 februari 1964 och den 10 februari 1966 utom artikel 5-9.

b) Avtalet den 24 juli 1964 om återbetalning av vårdförmåner som utges till pensionärer som tidigare var gränsarbetare, vid tillämpningen av artikel 14.3 i förordningen nr 36/63/EEG och artikel 73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens förordning nr 4.

c) Avtalet den 28 januari 1961 om återbetalning av socialavgifter.

d) Avtalet den 1 augusti 1975 om avstående från den återbetalning som avses i artikel 36.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 den 14 juni 1971 av utgifter för sjuk- och moderskapsförsäkringsförmåner till en arbetares familjemedlemmar som inte är bosatta i samma land som arbetaren.

e) Avtalet den 16 april 1976 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

f) Skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 om förfaranden för att bestämma den lagstiftning som gäller egenföretagare.

8. BELGIEN - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 6, 9-15 och 17.4 i avtalet den 7 februari 1964 om familjebidrag och bidrag vid barns födelse.

b) Avtalet den 21 mars 1968 om uppbörd och återbetalning av socialavgifter och den administrativa överenskommelsen den 25 november 1970 som träffats enligt det nämnda avtalet.

c) Avtalet den 24 december 1980 om sjukförsäkring (hälsovård).

d) Avtalet den 12 augusti 1982 om sjuk-, moderskaps- och invaliditetsförsäkring.

9. BELGIEN - STORBRITANNIEN

a) Skriftväxlingen den 4 maj och 14 juni 1976 om tillämpningsförordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

b) Skriftväxlingen den 18 januari och 14 mars 1977 om förordningens artikel 36.3 (uppgörelse om återbetalning av eller avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt villkoren i förordningens avdelning III kapitel 1, i dess lydelse efter skriftväxlingen den 4 maj och 23 juli 1982 (överenskommelse om återbetalning av utgifter enligt förordningens artikel 22.1 a.)

10. DANMARK - TYSKLAND

a) Artiklarna 8-14 i överenskommelsen den 4 juni 1954 om tillämpningen av konventionen den 14 augusti 1953.

b) Avtalet den 27 april 1979 om

i) delvis ömsesidigt avstående från kostnaderna för den återbetalning som avses i förordningens artikel 36.3 och 63.3 om ömsesidigt avstående från den återbetalning som avses i förordningens artikel 70.3 och i tillämpningsförordningens artikel 105.2 (delvis avstående från kostnader för återbetalning av vårdförmåner för sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar och avstående från kostnaderna för återbetalning av arbetslöshetsförmån samt administrativa kontroller och läkarundersökningar),

ii) tillämpningsförordningens artikel 93.6 (metod för bestämning av det belopp som skall återbetalas för vårdförmåner för sjukdom och moderskap).

11. DANMARK - FRANKRIKE

Överenskommelsen den 29 juni 1979 och tilläggsöverenskommelsen den 10 juli 1980 om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt artikel 36.3 och 63.3 (vårdförmåner för sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar) och överenskommelsen den 29 juni 1979 om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artikel 70.3 (arbetslöshetsförmåner) och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

12. DANMARK - GREKLAND

Ingen konvention.

13. DANMARK - IRLAND

Skriftväxlingen den 22 december 1980 och den 11 februari 1981 om ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som har utgetts enligt försäkring för sjukdom, moderskap och olycksfall i arbetet samt arbetslöshetsförmåner och kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar (förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2).

14. DANMARK - ITALIEN

Skriftväxlingen den 12 november 1982 och 12 januari 1983 om förordningens artikel 36.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner för sjukdom och moderskap som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 utom förordningens artikel 22.1 c.

15. DANMARK - LUXEMBURG

Avtalet den 19 juni 1978 om ömsesidigt avstående från sådan återbetalning som avses i förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, kostnaderna för arbetslöshetsförmåner och kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

16. DANMARK - NEDERLÄNDERNA

Skriftväxlingen den 30 mars och 25 april 1979 om förordningens artikel 36.3 och 63.3 (delvis ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar).

17. DANMARK - STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 30 mars och 19 april 1977 om förordningens artiklar 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2 om avstående från återbetalningen av kostnaderna för

a) vårdförmåner som utges enligt villkoren i förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4,

b) förmåner som utges enligt förordningens artikel 69, och

c) administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 105.

18. TYSKLAND - FRANKRIKE

a) Artikel 2-4 och 22-28 i den administrativa överenskommelsen nr 2 den 31 januari 1952 om tillämpningen av den allmänna konventionen den 10 juli 1950.

b) Artikel 1 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel 74.5 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som har utgetts till familjemedlemmar till försäkrade personer).

c) Avtalet den 14 oktober 1977 om avstående från den återbetalning som avses i förordningens artikel 70.3 (kostnaderna för arbetslöshetsförmåner).

d) Avtalet den 26 maj 1981 om förordningens artikel 36.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom som utges enligt förordningens artikel 32 till pensionärer som tidigare var gränsarbetare, till deras familjemedlemmar eller till deras efterlevande).

e) Avtalet den 26 maj 1981 om tillämpningen av förordningens artikel 92 (uppbörd och återbetalning av socialavgifter).

f) Avtalet den 26 maj 1981 om tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 105.2 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

19. TYSKLAND - GREKLAND

a) Artikel 1 och 3-6 i den administrativa överenskommelsen den 19 oktober 1962 och den andra administrativa överenskommelsen den 23 oktober 1972 om konventionen om arbetslöshetsförsäkring den 31 maj 1961.

b) Avtalet den 11 maj 1981 om återbetalningen av familjebidrag.

c) Avtalet den 11 mars 1982 om återbetalningen av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom.

20. TYSKLAND - IRLAND

Avtalet den 20 mars 1981 om förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för förmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar och av arbetslöshetsförmåner) samt tillämpningsförordningens artikel 105.2 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

21. TYSKLAND - ITALIEN

a) Artikel 14, 17.1, 18, 35, 38.1, 39, 42, 45.1 och 46 i den administrativa överenskommelsen den 6 december 1953 om tillämpningen av konventionen den 5 maj 1953 (utbetalning av pensioner).

b) Artikel 1 och 2 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artiklarna 73.4 och 74.5 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som utges till familjemedlemmar till försäkrade personer).

c) Avtalet den 5 november 1968 om de behöriga tyska institutionernas återbetalning av utgifter vid utgivandet av vårdförmåner i Italien genom italienska sjukförsäkringsinstitutioner till familjemedlemmar till italienska arbetare som är försäkrade i Förbundsrepubliken Tyskland.

22. TYSKLAND - LUXEMBURG

a) Artikel 1 och 2 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artiklarna 73.4 och 74.5 i förordningen nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som har utgetts till familjemedlemmar till försäkrade personer).

b) Avtalet den 9 december 1969 om avstående från sådan återbetalning, som avses i artikel 14.2 i förordning nr 36/63/EEG, av utgifter som har uppkommit vid utgivande av vårdförmåner vid sjukdom till en pensionär, som antingen är en tidigare gränsarbetare eller efterlevande till en gränsarbetare, samt till medlemmar av hans familj.

c) Avtalet den 14 oktober 1975 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

d) Avtalet den 14 oktober 1975 om uppbörd och återbetalning av socialavgifter.

e) Avtalet den 20 juli 1978 om ömsesidigt avstående från den återbetalning som avses i förordningens artikel 63.3 (ömsesidigt avstående från kostnaderna för vårdförmåner för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar).

23. TYSKLAND - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 9, 10.2-5, 17, 18, 19 och 21 i den administrativa överenskommelsen nr 1 den 18 juni 1954 om konventionen den 29 mars 1951 (sjukförsäkring och utgivande av pensioner).

b) Avtalet den 27 maj 1964 om avstående från återbetalningen av utgifter som har uppkommit för läkarundersökningar och administrativa kontroller vid försäkring för invaliditet, ålderdom och efterlevande (pensionsförsäkring).

c) Artikel 1-4 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel 73.4, 74.5 och 75.3 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som utges till familjemedlemmar till försäkrade personer).

d) Avtalet den 21 januari 1969 om återbetalning av socialavgifter.

e) Avtalet den 3 september 1969 om avstående från den återbetalning, som avses i artikel 14.2 i förordning nr 36/63/EEG, av utgifter som har uppkommit vid utgivandet av vårdförmåner vid sjukdom till en pensionär, som antingen är en tidigare gränsarbetare eller efterlevande till en gränsarbetare, samt till medlemmar av hans familj.

f) Avtalet den 22 juli 1976 om avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmåner.

g) Avtalet den 11 oktober 1979 om tillämpningen av förordningens artikel 92 (det minsta belopp som har fastställts för återbetalning av socialavgifter).

h) Avtalet den 15 februari 1982 om tillämpningen av förordningens artikel 20 för familjemedlemmar till gränsarbetare.

24. TYSKLAND - STORBRITANNIEN

a) Artikel 8, 9, 25-27 och 29-32 i överenskommelsen den 10 december 1964 om tillämpningen av avtalet den 20 april 1960.

b) Avtalet den 29 april 1977 om avstående från återbetalningen av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, kostnader för arbetslöshetsförmåner och kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar.

25. FRANKRIKE - GREKLAND

Ingen konvention.

26. FRANKRIKE - IRLAND

Skriftväxlingen den 30 juli och 26 september 1980 om ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som har utgetts enligt försäkring för sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar och arbetslöshetsförmåner och kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar (förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2).

27. FRANKRIKE - ITALIEN

Artikel 2-4 i den administrativa överenskommelsen den 12 april 1950 om tillämpningen av den allmänna konventionen den 31 mars 1948 (höjning av franska pensioner för olycksfall i arbetet).

28. FRANKRIKE - LUXEMBURG

a) Avtalet den 24 februari 1969 som har träffats enligt artikel 51 i förordning nr 3 och den administrativa överenskommelsen av samma datum som har träffats enligt nämnda avtal.

b) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från den återbetalning, som avses i artikel 36.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971, av kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller moderskapsförsäkring som utges till en arbetares familjemedlemmar som inte är bosatta inom samma land som arbetaren.

c) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från den återbetalning, som avses i artikel 36.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971, av kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller moderskapsförsäkring som utges till tidigare gränsarbetare, medlemmar av deras familjer eller deras efterlevande.

d) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i artikel 105.2 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972.

29. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA

a) Skriftväxlingen den 5 maj och 21 juni 1960 om artikel 23.5 i förordning nr 3 (avstående från återbetalning av vårdförmåner som utges till familjemedlemmar till försäkrade personer och till pensionärer och deras familjemedlemmar).

b) Avtalet den 28 april 1977 om avstående från återbetalning av utgifter för den läkarvård som ges till pensionssökande och deras familjemedlemmar och till familjemedlemmar till pensionärer inom förordningens ram.

c) Avtalet den 28 april 1977 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 105.

30. FRANKRIKE - STORBRITANNIEN

a) Skriftväxlingen den 25 mars och 28 april 1977 om förordningens artikel 36.3 och 63.3 (överenskommelse om återbetalning eller avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4).

b) Skriftväxlingen den 25 september 1980 och den 27 januari 1981 om förordningens artikel 36.3 (ömsesidigt avstående under en inte specificerad period från återbetalning av vårdförmåner som utges enligt förordningens artikel 28, 28a och 29.1 a).

c) Skriftväxlingen den 25 mars och 28 april 1977 om tillämpningsförordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

31. GREKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

32. GREKLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

33. GREKLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

34. GREKLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

35. GREKLAND - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

36. IRLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

37. IRLAND - LUXEMBURG

Skriftväxlingen den 26 september 1975 och den 5 augusti 1976 om förordningens artiklar 36.3 och 63.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4, och de kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 105).

38. IRLAND - NEDERLÄNDERNA

Skriftväxlingen den 28 juli och den 10 oktober 1978 om förordningens artikel 36.3 och 63.3 (delvis ömsesidigt avstående från återbetalningen av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar).

39. IRLAND - STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 9 juli 1975 om förordningens artikel 36.3 och 63.3 (överenskommelse om återbetalning eller avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt i förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4) och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

40. ITALIEN - LUXEMBURG

Artikel 4.5 och 6 i den administrativa överenskommelsen den 19 januari 1955 om tillämpningsbestämmelserna i den allmänna konventionen om social trygghet (sjukförsäkring för jordbruksarbetare).

41. ITALIEN - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 9 trdje stycket och artikel 11 tredje stycket i den administrativa överenskommelsen den 11 februari 1955 om tillämpningen av den allmänna konventionen den 28 oktober 1952 (sjukförsäkring).

b) Avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel 75.3 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som utges till pensionärer och deras familjemedlemmar).

42. ITALIEN - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

43. LUXEMBURG - NEDERLÄNDERNA

a) Avtalet den 1 november 1976 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

b) Avtalet den 3 februari 1977 om avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller moderskapsförsäkring som utges enligt artikel 19.2, 26, 28 och 29.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971.

44. LUXEMBURG - STORBRITANNIEN

a) Skriftväxlingen den 28 november och 18 december 1975 om förordningens artikel 70.3 (avstående från återbetalning av förmåner som utges enligt förordningens artikel 69).

b) Skriftväxlingen den 18 december 1975 och den 20 januari 1976 om förordningens artiklar 36.3 och 63.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för vårförmåner som utges enligt villkoren i förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4, och även av kostnaderna för de administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 105).

45. NEDERLÄNDERNA - STORBRITANNIEN

a) Artikel 3 andra meningen i den administrativa överenskommelsen den 12 juni 1956 om tillämpningen av konventionen den 11 augusti 1954.

b) Skriftväxlingen den 8 och 28 januari 1976 om förordningens artikel 70.3 (avstående från återbetalning av vårdförmåner som utges enligt förordningen av artikel 69).

c) Skriftväxlingen den 24 februari och den 5 mars 1976 om förordningens artiklar 36.3 och 63.3 (avstående från återbetalning av vårdförmåner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4).

BILAGA 6

FÖRFARANDE VID BETALNING AV FÖRMÅNER

(Artiklarna 4.6, 53.1 och 122 i tillämpningsförordningen)

Allmänt

Efterhandsutbetalningar och andra engångsutbetalningar skall i princip skötas genom förbindelseorganen. Löpande och övriga betalningar skall ske i enlighet med förfarandet i denna bilaga.

A. BELGIEN

Direkt utbetalning.

B. DANMARK

Direkt utbetalning.

C. TYSKLAND

>Plats för tabell>

D. FRANKRIKE

>Plats för tabell>

E. GREKLAND

>Plats för tabell>

F. IRLAND

Direkt utbetalning.

G. ITALIEN

>Plats för tabell>

H. LUXEMBURG

Direkt utbetalning.

I. NEDERLÄNDERNA

>Plats för tabell>

J. STORBRITANNIEN

Direkt utbetalning.

BILAGA 7

BANKER

(Artiklarna 4.7, 55.3 och 122 i tillämpningsförordningen)

>Plats för tabell>

BILAGA 8

UTGIVANDE AV FAMLJEFÖRMÅNER

(Artiklarna 4.8, 10a.1 d och 122 i tillämpningsförordningen)

>Plats för tabell>

BILAGA 9

BERÄKNING AV DEN GENOMSNITTLIGA ÅRSKOSTNADEN FÖR VÅRDFÖRMÅNER

(Tillämpningsförordningens artikel 4.9, 94.3 a och 95.3 a)

A. BELGIEN

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

B. DANMARK

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de system som regleras i lagen om offentlig hälsovård, sjukhuslagen och, vad gäller rehabiliteringskostnader, lagen om socialtjänst.

C. TYSKLAND

Följande institutioner skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden av vårdförmåner:

>Plats för tabell>

D. FRANKRIKE

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

E. GREKLAND

Det allmänna system för social trygghet som tillämpas av ºäñõìá Êïéíùíéþí Áóöáëßóåùí (IKA) (Socialförsäkringsinstitutet) skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner.

F. IRLAND

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de vårdförmåner (hälsovårdstjänster) som utges av de hälsonämnder som avses i bilaga 2 enligt bestämmelserna i hälsovårdslagarna från 1944-1970.

G. ITALIEN

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de förmåner som utges av Italiens nationella hälsovårdstjänst.

H. LUXEMBURG

Sjukförsäkringskassor som är underställda socialförsäkringslagen skall beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner.

I. NEDERLÄNDERNA

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

>Plats för tabell>

J. STORBRITANNIEN

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de förmåner som utges av Storbritanniens nationella hälsovårdstjänst.

BILAGA 10

INSTITUTIONER OCH ORGAN SOM HAR UTSETTS AV DE BEHÖRIGA MYNDIGHETERNA

(Tillämpningsförordningens artikel 4.10)

A. BELGIEN

>Plats för tabell>

B. DANMARK

>Plats för tabell>

C. TYSKLAND

>Plats för tabell>

D. FRANKRIKE

>Plats för tabell>

E. GREKLAND

>Plats för tabell>

F. IRLAND

>Plats för tabell>

G. ITALIEN

>Plats för tabell>

H. LUXEMBURG

>Plats för tabell>

I. NEDERLÄNDERNA

>Plats för tabell>

J. STORBRITANNIEN

>Plats för tabell>

BILAGA 11

SYSTEM SOM AVSES I FÖRORDNINGENS ARTIKEL 35.2

(Tillämpningsförordningens artikel 4.11)

A. BELGIEN

System som utvidgar sjukförsäkringen (vårdförmåner) till egenföretagare

B. DANMARK

Inget

C. TYSKLAND

Inget

D. FRANKRIKE

System för egenföretagare som inte är verksamma inom jordbruket

Enligt förordningens artikel 35.2

- det sjuk- och moderskapssystem för icke-jordbruksyrken som har inrättats enligt lagen av den 12 juli 1966 i dess ändrade lydelse.

E. GREKLAND

1. Försäkringskassan för hantverkare och småföretagare (TEBE).

2. Försäkringskassan för köpmän.

3. Sjukförsäkringskassan för advokater:

a) Hjälpkassan i Aten

b) Hjälpkassan i Pireus

c) Hjälpkassan i Thessaloniki

d) Sjukkassan för landsortsadvokater (TYDE)

4. Försäkrings- och pensionskassan för sjukvårdens personal.

F. IRLAND

Inget

G. ITALIEN

Inget

H. LUXEMBURG

Inget

I. NEDERLÄNDERNA

Inget

J. STORBRITANNIEN

Inget

(1) EGT nr 62, 20.4.1963, s. 1314/63.

31983R2001