Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2021/1230

av den 14 juli 2021

om gränsöverskridande betalningar i unionen

(kodifiering)

(Text av betydelse för EES)

Artikel 1

Innehåll och tillämpningsområde

I denna förordning fastställs bestämmelser om gränsöverskridande betalningar och om transparens för valutaväxlingsavgifter inom unionen.

Denna förordning är tillämplig, i enlighet med bestämmelserna i direktiv (EU) 2015/2366, på gränsöverskridande betalningar som är uttryckta i euro eller de nationella valutorna i de medlemsstater som har meddelat sitt beslut att tillämpa denna förordning på sin egen nationella valuta i enlighet med artikel 13 i denna förordning.

Utan hinder av första stycket i den här punkten är artiklarna 4 och 5 tillämpliga på alla nationella och gränsöverskridande betalningar som anges i euro eller i den nationella valutan i en medlemsstat, när denna valuta är en annan än euro, och som involverar en valutaväxlingstjänst.

Denna förordning är inte tillämplig på gränsöverskridande betalningar som betaltjänstleverantörer utför för egen räkning eller för andra betaltjänstleverantörers räkning.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

gränsöverskridande betalning: en elektroniskt behandlad betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i olika medlemsstater.

nationell betalning: en elektroniskt behandlad betalningstransaktion som initierats av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare där betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer befinner sig i samma medlemsstat.

betalare: en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder.

betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion.

betaltjänstleverantör: någon av de kategorier av juridiska personer som avses i artikel 1.1 i direktiv (EU) 2015/2366 och de fysiska eller juridiska personer som avses i artikel 32 i det direktivet, men inte de institut som förtecknas i leden 2–23 i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU ( 1 ) och som omfattas av ett undantag i en medlemsstat i enlighet med artikel 2.5 i direktiv (EU) 2015/2366.

betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av betalare, betalningsmottagare eller både betalare och betalningsmottagare.

betalningstransaktion: en åtgärd som initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare som innebär placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren.

betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras.

avgift: ett belopp som en betaltjänstleverantör tar ut från betaltjänstanvändaren och som är direkt eller indirekt kopplat till en betalningstransaktion, ett belopp som en betaltjänstleverantör eller en tillhandahållare av valutaväxlingstjänster tar ut från betaltjänstanvändaren i enlighet med artikel 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366 för en valutaväxlingstjänst, eller en kombination av dessa belopp.

10.

medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG ( 2 ).

11.

konsument: en fysisk person som agerar vid sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet.

12.

mikroföretag: ett företag som vid ingåendet av betaltjänstavtalet är ett företag i enlighet med definitionen i artikel 1 och artikel 2.1 och 2.3 i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG ( 3 ).

13.

förmedlingsavgift: avgift som betalas mellan betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer för varje autogirering.

14.

autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av det medgivande som betalaren lämnat till betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör.

15.

autogirosystem: gemensamt regelverk, praxis och standarder som avtalats mellan betaltjänstleverantörer för utförande av autogireringar.

Artikel 3

Avgifter för gränsöverskridande betalningar och motsvarande nationella betalningar

De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar i euro ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleverantör tar ut för motsvarande nationella betalningar till samma värde i den nationella valutan i den medlemsstat där betaltjänstanvändarens betaltjänstleverantör är belägen.

De avgifter som en betaltjänstleverantör tar ut av en betaltjänstanvändare för gränsöverskridande betalningar i nationell valuta i en medlemsstat som har meddelat att denna förordning ska tillämpas på dess nationella valuta i enlighet med artikel 13 ska vara desamma som de avgifter som denna betaltjänstleverantör tar ut av betaltjänstanvändare för motsvarande nationella betalningar till samma värde och i samma valuta.

Vid bedömningen av om avgiftsnivån för en gränsöverskridande betalning är förenlig med punkt 1, ska en betaltjänstleverantör fastställa vad som är en motsvarande nationell betalning. De behöriga myndigheterna ska utfärda riktlinjer för att fastställa motsvarande nationella betalningar när de bedömer det vara nödvändigt. De behöriga myndigheterna ska samarbeta aktivt inom den betalningskommitté som inrättats genom artikel 85.1 i direktiv 2007/64/EG för att säkerställa enhetliga riktlinjer för motsvarande nationella betalningar.

Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på valutaväxlingsavgifter.

▼M1

Punkt 1 i denna artikel ska inte tillämpas om artikel 5b.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 ( 4 ) skulle kräva att en betaltjänstleverantör som är etablerad i en medlemsstat som inte har euron som valuta, med avseende på en omedelbar betalning, tar ut en avgift som skulle vara lägre än den avgift som skulle tas ut för samma omedelbara betalning om punkt 1 i den här artikeln skulle tillämpas.

Vid tillämpning av första stycket i denna punkt avses med omedelbar betalning en omedelbar betalning enligt definitionen i artikel 2.1a i förordning (EU) nr 260/2012, som är uttryckt i euro och är gränsöverskridande.

▼B

Artikel 4

Valutaväxlingsavgifter för kortbaserade transaktioner

När det gäller informationskrav avseende valutaväxlingsavgifter och den växelkurs som ska tillämpas, enligt artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, ska betaltjänstleverantörer och parter som tillhandahåller valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället i enlighet med vad som avses i artikel 59.2 i det direktivet, uttrycka de totala valutaväxlingsavgifterna som ett procentuellt påslag i förhållande till den senast tillgängliga referensväxelkursen för euro från Europeiska centralbanken (ECB). Detta påslag ska redovisas för betalaren innan betalningstransaktionen initieras.

Betaltjänstleverantörer ska också offentliggöra de påslag som avses i punkt 1 på ett begripligt och lättillgängligt sätt på en allmänt och lätt tillgänglig elektronisk plattform.

Utöver den information som avses i punkt 1 ska en part som tillhandahåller en valutaväxlingstjänst i en uttagsautomat eller på försäljningsstället lämna följande information till betalaren innan betalningstransaktionen initieras:

Det belopp som ska betalas till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren.

Det belopp som betalaren ska betala i valutan för betalarens konto.

En part som tillhandahåller valutaväxlingstjänster i en uttagsautomat eller på försäljningsstället ska tydligt ange den information som avses i punkt 1 i uttagsautomaten eller på försäljningsstället. Innan betalningstransaktionen initieras ska den parten också informera betalaren om möjligheten att betala i den valuta som används av betalningsmottagaren och låta betalarens betaltjänstleverantör därefter göra valutaväxlingen. Den information som avses i punkterna 1 och 3 ska också göras tillgänglig för betalaren på ett varaktigt medium efter det att betalningstransaktionen initierats.

Betalarens betaltjänstleverantör ska, för varje betalkort som har utfärdats till betalaren av betalarens betaltjänstleverantör och som är kopplat till samma konto, skicka ett elektroniskt meddelande till betalaren med den information som avses i punkt 1, utan onödigt dröjsmål efter det att betalarens betaltjänstleverantör mottar en betalningsorder för ett kontantuttag i en uttagsautomat eller en betalning på ett försäljningsställe i en unionsvaluta som är en annan än valutan för betalarens konto.

Utan hinder av första stycket ska ett sådant meddelande skickas igen en gång varje månad under vilken betalarens betaltjänstleverantör mottar en betalningsorder i samma valuta från betalaren.

Betaltjänstleverantören ska komma överens med betaltjänstanvändaren om den eller de allmänt och lätt tillgängliga elektroniska kommunikationskanaler genom vilka betaltjänstleverantören kommer att skicka det meddelande som avses i punkt 5.

Betaltjänstleverantören ska erbjuda betaltjänstanvändare möjligheten att välja att inte erhålla de elektroniska meddelanden som avses i punkt 5.

Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren får enas om att punkt 5 och denna punkt inte ska tillämpas, helt eller delvis, om betaltjänstanvändaren inte är en konsument.

Den information som avses i denna artikel ska tillhandahållas utan kostnad samt på ett neutralt och begripligt sätt.

Artikel 5

Valutaväxlingsavgifter vid betalningar (credit transfers)

När en valutaväxlingstjänst erbjuds av betalarens betaltjänstleverantör i samband med en betalning, enligt definitionen i artikel 4.24 i direktiv (EU) 2015/2366, som initieras direkt online, via betaltjänstleverantörens webbplats eller mobila bankapplikation, ska betaltjänstleverantören, med avseende på artiklarna 45.1 och 52.3 i det direktivet, på ett tydligt, neutralt och begripligt sätt, innan betalningstransaktionen initieras, informera betalaren om de uppskattade avgifter för valutaväxlingstjänster som är tillämpliga på betalningen.

Innan en betalningstransaktion initieras ska betaltjänstleverantören på ett tydligt, neutralt och begripligt sätt meddela betalaren det uppskattade totala beloppet för betalningen i valutan för betalarens konto, inklusive eventuella transaktionsavgifter och valutaväxlingsavgifter. Betaltjänstleverantören ska även meddela det uppskattade belopp som ska överföras till betalningsmottagaren i den valuta som används av betalningsmottagaren.

Artikel 6

Åtgärder för att underlätta automatiska betalningar

I tillämpliga fall ska betaltjänstleverantören underrätta betaltjänstanvändaren om betaltjänstanvändarens internationella betalkontonummer (Iban-nummer) och betaltjänstleverantörens företagsidentifieringskod (BIC-kod).

Betaltjänstleverantören ska i tillämpliga fall också ange betaltjänstanvändarens Iban-nummer och sin BIC-kod på kontoutdrag eller i en bilaga till dessa.

Betaltjänstleverantören ska tillhandahålla betaltjänstanvändaren den information som krävs i enlighet med denna punkt utan kostnad.

▼M1

Betaltjänstleverantören får ta ut avgifter av betaltjänstanvändaren utöver de som tas ut i enlighet med artikel 3.1 i denna förordning, om denna användare ger betaltjänstleverantören instruktioner om att utföra en gränsöverskridande betalning utan att meddela Iban-numret och, i förekommande fall och i enlighet med förordning (EU) nr 260/2012, den tillhörande BIC-koden för betalkontot i den andra medlemsstaten. Dessa avgifter ska vara rimliga och motsvara kostnaderna. De ska avtalas mellan betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren. Betaltjänstleverantören ska informera betaltjänstanvändaren om tilläggsavgifternas storlek i god tid innan betaltjänstanvändaren blir bunden av ett sådant avtal.

▼B

Om så är lämpligt med hänsyn till betalningstransaktionens natur ska den leverantör av varor och tjänster som accepterar betalningar som omfattas av denna förordning, för all fakturering av varor och tjänster i unionen, underrätta sina kunder om sitt Iban-nummer och sin betaltjänstleverantörs BIC-kod.

Artikel 7

Krav på betalningsbalansrapportering

Medlemsstaterna får inte föreskriva avvecklingsbaserade nationella rapporteringskrav för betaltjänstleverantörer för upprättande av betalningsbalansstatistik som rör deras kunders betalningstransaktioner.

Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 1 får medlemsstaterna samla in aggregerade uppgifter eller annan relevant lättillgänglig information, förutsatt att insamlingen inte har någon påverkan på direkthanteringen av betalningarna och fullt ut kan automatiseras av betaltjänstleverantörerna.

Artikel 8

Behöriga myndigheter

Medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för att denna förordning efterlevs.

Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella förändringar vad gäller de behöriga myndigheter som anmälts till den i enlighet med artikel 9 andra stycket i förordning (EG) nr 924/2009.

Medlemsstaterna ska kräva att de behöriga myndigheterna effektivt bevakar att denna förordning efterlevs och vidtar alla åtgärder som krävs för att säkerställa sådan efterlevnad.

Artikel 9

Klagomålsförfaranden för påstådda överträdelser av denna förordning

Medlemsstaterna ska föreskriva förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål till de behöriga myndigheterna om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning.

När så är lämpligt, och utan att det påverkar rätten att få saken prövad i domstol i enlighet med nationella processrättsliga regler, ska de behöriga myndigheterna informera en part som har lämnat in ett klagomål om de förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol som föreskrivits i enlighet med artikel 10.

Artikel 10

Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

Medlemsstaterna ska föreskriva lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol för att avgöra sådana tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer som gäller rättigheter och skyldigheter enligt denna förordning. För detta ändamål ska medlemsstaterna utse ansvariga organ.

Medlemsstaterna ska utan dröjsmål underrätta kommissionen om eventuella förändringar vad gäller de organ som anmälts till den i enlighet med artikel 11.2 i förordning (EG) nr 924/2009.

Medlemsstaterna får föreskriva att denna artikel endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. I sådana fall ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om detta.

Artikel 11

Samarbete över gränserna

De olika medlemsstaternas behöriga myndigheter och organ med ansvar för förfarandena för klagomål och tvistlösning utanför domstol, som avses i artiklarna 8 och 10, ska samarbeta aktivt och snabbt för att lösa gränsöverskridande tvister. Medlemsstaterna ska se till att ett sådant samarbete äger rum.

Artikel 12

Sanktioner

Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska utan dröjsmål till kommissionen anmäla eventuella ändringar som berör de regler och åtgärder som anmälts till den i enlighet med artikel 13 i förordning (EG) nr 924/2009.

Artikel 13

Tillämpning på andra valutor än euro

En medlemsstat som inte har euro som sin valuta och som beslutar att tillämpa denna förordning på sin nationella valuta, ska meddela kommissionen detta.

Detta meddelande ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den utvidgade tillämpningen av denna förordning på den berörda medlemsstatens nationella valuta ska få verkan 14 dagar efter ett sådant offentliggörande.

Artikel 14

Översyn

Senast den 19 april 2022 ska kommissionen förelägga Europaparlamentet, rådet, ECB och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén en rapport om tillämpningen och effekterna av denna förordning, vilken framför allt ska innehålla följande:

En utvärdering av hur betaltjänstleverantörer tillämpar artikel 3 i denna förordning.

En utvärdering av utvecklingen av volymer och avgifter för nationella och gränsöverskridande betalningar i medlemsstaternas nationella valutor och i euro sedan dagen för antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/518 ( 5 ), nämligen den 19 mars 2019.

En utvärdering av effekterna av artikel 3 i denna förordning för utvecklingen av valutaväxlingsavgifter och andra avgifter som avser betaltjänster, både för betalare och för betalningsmottagare.

En utvärdering av den uppskattade effekten av en ändring av artikel 3.1 i denna förordning till att täcka valutor i alla medlemsstater.

En utvärdering av hur tillhandahållare av valutaväxlingstjänster tillämpar informationskraven i artiklarna 4 och 5 i denna förordning och den nationella rätt som genomför artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366, och huruvida de bestämmelserna har ökat transparensen när det gäller valutaväxlingsavgifter.

En utvärdering av huruvida och i vilken omfattning tillhandahållare av valutaväxlingstjänster har haft svårigheter i samband med den praktiska tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i denna förordning och den nationella rätt som genomför artiklarna 45.1, 52.3 och 59.2 i direktiv (EU) 2015/2366.

En kostnads-nyttoanalys av de kommunikationskanaler och -tekniker som används av, eller finns tillgängliga för, tillhandahållare av valutaväxlingstjänster och som ytterligare kan öka transparensen när det gäller valutaväxlingsavgifter, inbegripet en utvärdering av huruvida det finns vissa kanaler som betaltjänstleverantörer bör vara skyldiga att erbjuda för lämnandet av den information som avses i artikel 4. Analysen ska även omfatta en utvärdering av den tekniska möjligheten att samtidigt offentliggöra den information som avses i artikel 4.1 och 4.3 i denna förordning, före initieringen av varje transaktion, för alla valutaväxlingsalternativ som finns tillgängliga i en uttagsautomat eller på försäljningsstället.

En kostnads-nyttoanalys av att ge betalaren möjlighet att blockera den valutaväxlingsfunktion som erbjuds av en annan part än betalarens betaltjänstleverantör i en uttagsautomat eller på försäljningsstället och att ändra sina preferenser i det avseendet.

En kostnads-nyttoanalys av att införa ett krav för betalarens betaltjänstleverantör att vid tillhandahållande av valutaväxlingstjänster i samband med en enskild betalningstransaktion tillämpa den valutaväxlingskurs som var tillämplig vid tidpunkten för initieringen av transaktionen vid clearing och avveckling av transaktionen.

Den rapport som avses i punkt 1 ska omfatta åtminstone perioden från och med den 15 december 2019 till och med den 19 oktober 2021. När kommissionen utarbetar sin rapport får den använda de uppgifter som samlats in av medlemsstater med avseende på punkt 1 och ska ta hänsyn till särdragen för olika betalningstransaktioner och särskilt göra skillnad mellan transaktioner som initierats i en uttagsautomat och på försäljningsstället.

Artikel 15

Upphävande

Förordning (EG) nr 924/2009 upphör att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.

Artikel 16

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

BILAGA I

Upphävd förordning och en förteckning över ändringar av denna

Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 924/2009

(EUT L 266, 9.10.2009, s. 11)

Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) nr 260/2012

(EUT L 94, 30.3.2012, s. 22)

(Endast vad gäller hänvisningen i artikel 17 till artiklarna 2, 3, 4, 5, 7 och 8)

Europaparlamentets och rådets

förordning (EU) 2019/518

(EUT L 91, 29.3.2019, s. 36)

BILAGA II

Jämförelsetabell

Förordning (EG) nr 924/2009	Denna förordning
Artikel 1.1, 1.2 och 1.3	Artikel 1.1, 1.2 och 1.3
Artikel 1.4	—
Artikel 2	Artikel 2
Artikel 3.1	Artikel 3.1
Artikel 3.1a	Artikel 3.2
Artikel 3.2	Artikel 3.3
Artikel 3.4	Artikel 3.4
Artikel 3a	Artikel 4
Artikel 3b	Artikel 5
Artikel 4.1	Artikel 6.1
Artikel 4.3	Artikel 6.2
Artikel 4.4	Artikel 6.3
Artikel 5	Artikel 7
Artikel 6	—
Artikel 7	—
Artikel 9, första stycket	Artikel 8, första stycket
Artikel 9, andra stycket	Artikel 8, andra stycket
Artikel 9, tredje stycket	—
Artikel 9, fjärde stycket	Artikel 8, tredje stycket
Artikel 10.1, första stycket	Artikel 9.1
Artikel 10.1, andra stycket	—
Artikel 10.2	Artikel 9.2
Artikel 11	Artikel 10
Artikel 12	Artikel 11
Artikel 13	Artikel 12
Artikel 14.1	Artikel 13
Artikel 14.2	—
Artikel 14.3	—
Artikel 15	Artikel 14
Artikel 16	Artikel 15
Artikel 17	Artikel 16
—	Bilaga I
—	Bilaga II

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338).

( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7).

( 3 ) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

( 4 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 av den 14 mars 2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 (EUT L 94, 30.3.2012, s. 22).

( 5 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/518 av den 19 mars 2019 om ändring av förordning (EG) nr 924/2009 vad gäller vissa avgifter för gränsöverskridande betalningar i unionen och valutaväxlingsavgifter (EUT L 91, 29.3.2019, s. 36).

		Officiella tidningen
		nr	sida	datum
►M1	EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2024/886 av den 13 mars 2024	L 886	1	19.3.2024