Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, särskilt artiklarna 31 och 32,

med beaktande av kommissionens förslag, upprättat efter att ha erhållit yttrandet från en grupp av personer som av vetenskapliga och tekniska kommittén utsetts bland vetenskapliga experter i medlemsstaterna, och efter att ha hört Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ( 1 ),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande ( 2 ), och

av följande skäl:

(1)	Enligt artikel 2 b i fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat fördraget) ska enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd fastställas.

(2)	I artikel 30 i fördraget anges det att det inom gemenskapen ska fastställas grundläggande normer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning.

(3)

I rådets direktiv 96/29/Euratom av den 13 maj 1996 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning ( 3 ), fastställdes grundläggande säkerhetsnormer. Bestämmelserna i det direktivet har kompletterats med mer detaljerad lagstiftning.

(4)	Såsom erkänns av Europeiska gemenskapernas domstol (nedan kallad EG-domstolen) i sin rättspraxis ( 4 ) har gemenskapen, tillsammans med sina medlemsstater, delad behörighet på områden som omfattas av konventionen om kärnsäkerhet ( 5 ).

(5)	Såsom erkänns av EG-domstolen i sin rättspraxis utgör bestämmelserna i kapitel 3 i fördraget, om hälsoskydd, en sammanhängande enhet som ger kommissionen ganska omfattande befogenheter att skydda befolkningen och miljön mot riskerna för kontaminering med radioaktiva ämnen.

(6)

Såsom erkänns av EG-domstolen i sin rättspraxis innebär inte de uppgifter som gemenskapen åläggs genom artikel 2 b i fördraget att uppställa enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd att, när dessa normer har fastställts, att medlemsstaterna inte kan föreskriva strängare skyddsåtgärder.

(7)

I rådets beslut 87/600/Euratom av den 14 december 1987 om en gemenskapsordning för ett snabbt informationsutbyte i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning ( 6 ), fastställs villkor för tillkännagivandet och tillhandahållandet av information som medlemsstaterna ska använda för att skydda befolkningen i händelse av en radiologisk olycka. Genom rådets direktiv 89/618/Euratom av den 27 november 1989 om information till allmänheten om hälsoskyddsåtgärder och förhållningsregler i händelse av en nödsituation som medför risk för strålning ( 7 ), åläggs medlemsstaterna att informera allmänheten i händelse av en radiologisk olycka.

(8)

Medlemsstaternas nationella ansvar för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar är den grundprincip på vilken de internationella reglerna för kärnsäkerheten bygger på, vilket även bekräftas genom konventionen om kärnsäkerhet. Principen om nationellt ansvar, liksom principen om att huvudansvaret för kärnsäkerheten vid en kärnteknisk anläggning ligger hos tillståndshavaren under den nationella behöriga tillsynsmyndighetens kontroll och de behöriga tillsynsmyndigheternas oberoende, bör stärkas genom detta direktiv.

(9)	Varje medlemsstat har rätt att själv besluta över sin energimix i enlighet med relevant nationell politik.

(10)	Vid utformandet av ett lämpligt nationellt ramverk enligt detta direktiv kommer nationella förhållanden att beaktas.

(11)	Medlemsstaterna har redan vidtagit åtgärder för att kunna uppnå en hög kärnsäkerhetsnivå inom gemenskapen.

(12)	Även om detta direktiv närmast berör kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar är det också viktigt att säkerställa säker hantering av använt bränsle och radioaktivt avfall, inbegripet vid lagrings- och slutförvarsanläggningar.

(13)	Medlemsstaterna bör, i tillämpliga fall, utvärdera de grundläggande säkerhetsprinciper som fastställts av Internationella atomenergiorganet ( 8 ) (IAEA) som bör utgöra den ram för tillämpningen som medlemsstaterna bör beakta vid genomförandet av detta direktiv.

(14)

Det är lämpligt att bygga vidare på den process inom vilken de nationella tillsynsmyndigheterna i medlemsstater med kärnkraftverk på sitt territorium har samarbetat inom ramen för den västeuropeiska sammanslutningen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Western European Nuclear Regulators Association – Wenra), som har fastställt ett stort antal referensnivåer för reaktorsäkerheten.

(15)

Med anledning av rådets uppmaning om inrättande av en högnivågrupp på EU-nivå, vilken återfinns i rådets slutsatser från den 8 maj 2007 om kärnsäkerhet och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, inrättades den europeiska gruppen av tillsynsmyndigheter på kärnsäkerhetens område (Ensreg) genom kommissionens beslut 2007/530/Euratom av den 17 juli 2007 om inrättande av Europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering ( 9 ), för att bidra till att gemenskapens mål på kärnsäkerhetsområdet ska kunna uppnås.

(16)

Det är lämpligt att inrätta en enhetlig struktur för medlemsstaternas rapporter till kommissionen om genomförandet av detta direktiv. Med hänsyn till Ensreg-medlemmarnas omfattande erfarenhet skulle gruppen kunna ge värdefulla bidrag i detta avseende och därigenom underlätta samråd och samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter.

(17)	Vid sitt femte möte den 15 oktober 2008 antog Ensreg tio principer att användas vid utarbetandet av ett direktiv om kärnsäkerhet, vilket framgår av dess protokoll av den 20 november 2008.

(18)

Framsteg inom kärnteknik, kunskaper som har inhämtats från driftserfarenhet och säkerhetsforskning och förbättring av ramverken för tillsyn skulle kunna ha potential att ytterligare förbättra säkerheten. För att uppfylla sitt åtagande att upprätthålla och förbättra säkerheten bör medlemsstaterna beakta dessa faktorer när de utvidgar sina kärnkraftsprogram eller beslutar att använda kärnkraft för första gången.

(19)	Upprättandet av en stark säkerhetskultur vid en kärnteknisk anläggning är en av de grundläggande ledningsprinciper som krävs för säker drift av anläggningen.

(20)	Underhåll och ytterligare utveckling av expertis och färdigheter inom kärnsäkerhet bör bland annat grundas på en läroprocess från tidigare driftserfarenhet och med utnyttjande av utvecklingen inom metodik och vetenskap, enligt vad som är lämpligt.

(21)

Under tidigare år har medlemsstaterna genomfört självutvärderingar i nära samband med internationella inbördes granskningar under ledning av IAEA, i form av uppdrag för dess granskningstjänster (International Regulatory Review Team eller Integrated Regulatory Review Service). Medlemsstaterna har i en anda av öppenhet och insyn frivilligt genomfört dessa utvärderingar och bjudit in till dessa granskningsuppdrag. Självutvärderingar och tillhörande inbördes granskningar av den rättsliga, organisatoriska och reglerande infrastrukturen bör syfta till att stärka och förbättra medlemsstaternas nationella ramverk, samtidigt som dess kompetens när det gäller att garantera kärnsäkerheten vid de kärntekniska anläggningarna på deras territorium erkänns. Självutvärderingar som följs av internationella inbördes granskningar utgör varken inspektioner eller revisioner utan är en mekanism för inbördes lärande, där olika tillvägagångssätt för organisationen av och metoderna vid den behöriga tillsynsmyndigheten godtas, samtidigt som man tar i beaktande en medlemsstats hantering av tillsyn, tekniker och strategier som bidrar till att garantera ett starkt system för kärnsäkerhet. De internationella inbördes granskningarna bör ses som ett tillfälle att utbyta yrkesmässiga expertkunskaper, dela med sig av gjorda erfarenheter och god praxis i en anda av öppenhet och samarbete genom inbördes rådgivning, snarare än genom kontroll eller kritik. Med erkännande av behovet av flexibilitet och lämplighet avseende olika befintliga system i medlemsstaterna bör en medlemsstat själv ha rätt att avgöra vilka delar av dess system som ska vara föremål för den inbördes granskning som begärts, i syfte att fortlöpande förbättra kärnsäkerheten.

(22)

I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning ( 10 ) uppmuntras medlemsstaterna att för egen del och i gemenskapens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstämmelsen mellan direktiven och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. Detta direktiv är tillämpligt på alla civila kärntekniska anläggningar som för sin drift kräver ett tillstånd.

2. Detta direktiv förhindrar inte medlemsstaterna att i överensstämmelse med gemenskapslagstiftningen vidta strängare säkerhetsåtgärder på det område som omfattas av detta direktiv.

3. Detta direktiv kompletterar de grundläggande normer som avses i artikel 30 i fördraget med avseende på säkerheten vid kärntekniska anläggningar och påverkar inte tillämpningen av befintlig gemenskapslagstiftning om hälsoskydd för arbetstagare och allmänheten mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, och i synnerhet inte rådets direktiv 2013/59/Euratom ( 11 ).

1. Medlemsstaterna ska införa och upprätthålla ett nationellt rättsligt, föreskrivande och organisatoriskt ramverk (nedan kallat nationellt ramverk) för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar. Det nationella ramverket ska särskilt innehålla bestämmelser om följande:

Fastställandet av hur de nationella kärnsäkerhetskrav som avses i led b antas och genom vilka instrument de tillämpas kvarstår inom medlemsstaternas behörighet.

2. Medlemsstaterna ska se till att det nationella ramverket upprätthålls och vid behov förbättras med beaktande av driftserfarenhet, vunna insikter från säkerhetsanalyser för kärntekniska anläggningar i drift, teknisk utveckling samt resultat från säkerhetsforskning, när sådana är tillgängliga och relevanta.

1. Medlemsstaterna ska inrätta och upprätthålla en behörig tillsynsmyndighet för området kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten står fri från otillbörlig påverkan i sitt beslutsfattande. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att den behöriga tillsynsmyndigheten

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten ges de rättsliga befogenheter som krävs för att den ska kunna fullgöra sina skyldigheter i samband med det nationella ramverk som beskrivs i artikel 4.1. För detta ändamål ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket anförtror de behöriga tillsynsmyndigheterna följande centrala tillsynsuppgifter:

Medlemsstaterna ska säkerställa att följande krav ställs enligt det nationella ramverket:

Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på samtliga parter att arrangera utbildning för personal som ansvarar för kärnsäkerheten vid kärntekniska anläggningar, för att erhålla, bibehålla och vidareutveckla expertis och färdigheter på kärnsäkerhetsområdet samt krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen.

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att nödvändig information om kärnsäkerheten vid en kärnteknisk anläggning och om tillsynen av denna görs tillgänglig för arbetstagare och allmänhet, med särskild hänsyn till lokala myndigheter, befolkning och berörda personer i närheten av en kärnteknisk anläggning, Denna skyldighet inbegriper säkerställande av att den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavarna, inom sina respektive ansvarsområden, inom ramen för sin kommunikationspolicy tillhandahåller

2. Informationen ska göras tillgänglig för allmänheten i enlighet med relevant lagstiftning och internationella instrument, förutsatt att detta inte äventyrar andra överordnade intressen, såsom säkerhetsskydd, i enlighet med nationell lagstiftning eller internationella instrument.

3. Medlemsstaterna ska, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.2, säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten på lämpligt sätt deltar i samarbeten om kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar med behöriga tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater i närheten av en kärnteknisk anläggning, bland annat genom informationsutbyte och/eller informationsdelning.

4. Medlemsstaterna ska säkerställa att allmänheten ges lämpliga möjligheter att aktivt delta i beslutsprocessen gällande tillståndsprövning av kärntekniska anläggningar, i enlighet med relevant lagstiftning och internationella instrument.

1. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket för kärnsäkerhet innehåller krav på att kärntekniska anläggningar ska konstrueras, lokaliseras, uppföras, tas i drift, drivas och avvecklas med målet att förebygga olyckor samt minska följderna vid en eventuell olycka och förhindra

2. Medlemsstaterna ska säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att det mål som fastställs i punkt 1

1. För att uppnå de kärnsäkerhetsmål som anges i artikel 8a, ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket innehåller krav på att det ska tillämpas, om djupförsvar är tillämpligt, för att säkerställa att

2. För att uppnå det kärnsäkerhetsmål som fastställs i artikel 8a ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket kräver att den behöriga tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren vidtar åtgärder för att främja och stärka en effektiv kärnsäkerhetskultur. Dessa åtgärder innefattar särskilt

1. Utan att det påverkar bestämmelserna i rådets direktiv 2013/59/Euratom ska medlemsstaterna säkerställa att det nationella ramverket kräver att en organisationsstruktur för krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen inrättas samt att den tydliggör ansvarsfördelning av ansvaret och samordning mellan tillståndshavaren, samt behöriga myndigheter och organisationer, med beaktande av samtliga faser vid en nödsituation.

2. Medlemsstaterna ska säkerställa konsekvens och kontinuitet mellan krisberedskap och krishantering på förläggningsplatsen som krävs i det nationella ramverket samt andra arrangemang för krisberedskap och krishantering som krävs inom ramen för direktiv 2013/59/Euratom.

1. Medlemsstaterna ska minst vart tionde år anordna återkommande självutvärderingar av sina nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter samt inbjuda till en internationell inbördes granskning av relevanta delar av sina nationella ramverk och behöriga tillsynsmyndigheter, i syfte att fortlöpande förbättra kärnsäkerheten. Resultaten av sådan inbördes granskning ska när de blivit tillgängliga rapporteras till medlemsstaterna och kommissionen.

3. Medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder vidtas för att den första tematiska inbördes granskningen ska kunna inledas 2017 och för att de efterkommande tematiska inbördes granskningarna ska kunna genomföras minst vart sjätte år därefter.

4. Om en olycka leder till att det krävs krisinsatser utanför anläggningen eller åtgärder för skydd av allmänheten ska den berörda medlemsstaten säkerställa att man utan dröjsmål bjuder in till en internationell inbördes granskning.

1. Medlemsstaterna ska förelägga kommissionen en rapport om genomförandet av detta direktiv första gången senast den 22 juli 2014 och därefter senast den 22 juli 2020.

2. På grundval av medlemsstaternas rapporter ska kommissionen lägga fram en rapport för rådet och Europaparlamentet om framstegen vid genomförandet av direktivet.

1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 22 juli 2011. De ska genast informera kommissionen om detta.

När medlemsstaterna antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.

1a. Skyldigheterna i fråga om införlivandet och genomförandet av artiklarna 6, 8a, 8b, 8c och 8d ska inte vara tillämpliga på medlemsstater som inte har några kärntekniska anläggningar, såvida dessa länder inte beslutar om att utveckla verksamhet som rör kärntekniska anläggningar för vilka tillstånd krävs enligt deras jurisdiktion.

2. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv samt till eventuella senare ändringar av dessa bestämmelser.

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

( 2 ) Europaparlamentets yttrande av den 22 april 2009 (ännu ej offentliggjort i EUT).

( 4 ) C 187/87 (1998 REG s. 5013), C 376/90 (1992 REG I-6153), C 29/99 (2002 REG I-11221).

( 8 ) IAEA Safety Fundamentals: Fundamental safety principles, IAEA Safety Standard Series No SF-1 (2006).

( 11 ) Rådets direktiv 2013/59/Euratom av den 5 december 2013 om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd mot de faror som uppstår till följd av exponering för joniserande strålning, och om upphävande av direktiven 89/618/Euratom, 90/641/Euratom, 96/29/Euratom, 97/43/Euratom och 2003/122/Euratom (EUT L 13, 17.1.2014, s.1).

		Officiella tidningen
		No	page	date
►M1	Rådets direktiv 2014/87/Euratom av den 8 juli 2014	L 219	42	25.7.2014