Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning nr 136/66/EEG av den 22 september 1966 om den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter ( 1 ), senast ändrad genom förordning (EG) nr 1513/2001 ( 2 ), särskilt artikel 35a i denna, och

av följande skäl:

(1)

Olivolja har särskilda organoleptiska och näringsmässiga egenskaper som, i kombination med produktionskostnaden, leder till en marknad med relativt höga priser jämfört med marknaderna för de flesta andra vegetabiliska oljor och fetter. Med anledning av denna marknadssituation är det nödvändigt att föreskriva nya saluföringsnormer med särskilda märkningsbestämmelser för olivolja utöver de bestämmelser som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel ( 3 ), ändrat genom kommissionens direktiv 2001/101/EG ( 4 ), särskilt artikel 2 i detta.

(2)

För att garantera att de saluförda olivoljorna är äkta, bör man begränsa storleken på detaljhandelsförpackningarna som skall vara försedda med lämplig förslutningsanordning. Medlemsstaterna bör emellertid kunna tillåta förpackningar med högre kapacitet om varorna är avsedda för större grupper användare.

(3)	Utöver de obligatoriska varubeteckningar som föreskrivs för de olika olivoljekategorierna enligt artikel 35 i förordning nr 136/66/EEG bör konsumenten ges information om de sorters olivolja han finner i handeln.

(4)

Jungfruolja, som direkt kan saluföras, kan alltefter geografisk härkomst vara av olika kvalitet och ha märkbart olika smak, beroende på olika jordbruksmetoder eller lokala sätt att framställa eller blanda. Detta kan leda till skillnader i pris för olja som tillhör samma kategori, vilket skapar störningar på marknaden. När det gäller övriga kategorier olja för livsmedelsbruk existerar inga sådana grundläggande skillnader med anknytning till ursprunget, men ursprungsangivelsen på förpackningar avsedda för konsumenterna kan få dessa att tro att så faktiskt fallet. För att undvika risken att marknaden för olivolja för livsmedelsbruk snedvrids är det nödvändigt att på gemenskapsnivå införa normer för angivande av ursprung som begränsas till olivolja av typerna ”extra jungfruolja” och ”jungfruolja” och som uppfyller bestämda villkor. En ordning för obligatorisk ursprungsangivelse för dessa kategorier olivolja är det mål som skall uppnås. Eftersom det inte finns något system för spårning och kontroll av alla de kvantiteter olja som är i omlopp går det emellertid för närvarande inte att införa en sådan ordning och en ordning med frivillig ursprungsangivelse för jungfruolja och extra jungfruolja måste därför införas.

(5)

Det kommer att vara möjligt att fortsätta att använda redan existerande varumärken med geografiska angivelser under förutsättning att dessa varumärken sedan tidigare är officiellt registrerade i enlighet med rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar ( 5 ), ändrat genom beslut 92/10/EEG ( 6 ), eller i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken ( 7 ), ändrad genom förordning (EG) nr 3288/94 ( 8 ).

(6)

En uppgift om regionalt ursprung kan vara täckt av en skyddad ursprungsbeteckning (SUB) eller en skyddad geografisk beteckning (SGB) enligt rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel ( 9 ), senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 2796/2000 ( 10 ). För att undvika att det uppstår oklarheter för konsumenterna och därmed snedvridning av marknaden bör benämningar som anger regionalt ursprung alltid omfattas av SUB eller SGB. För importerad olivolja måste de bestämmelser om ursprung som inte medför förmånsbehandling följas, vilka föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ( 11 ), senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2700/2000 ( 12 ).

(7)

När Europeiska gemenskapen eller en medlemsstat anges som ursprung för jungfruoljorna, måste det förutsättas att de oliver som används, men också framställningsmetoder och -teknik, inverkar på oljans kvalitet och smak. Ursprungsbenämningen bör alltså avse hela det geografiska område i vilket olivoljorna har framställts. Detta geografiska område motsvarar i allmänhet det område där oliverna pressas till olja. I vissa fall skiljer sig dock den plats där oliverna skördats från den plats där oljan pressas, vilket bör anges antingen direkt på förpackningarna eller på etiketterna på förpackningarna, så att konsumenterna inte vilseleds och störningar på marknaden för olivolja inte orsakas.

(8)

En stor del av de jungfruoljor som saluförs i gemenskapen som helhet eller i medlemsstaterna är en blandning av olivoljor som håller en konstant kvalitet och har de typiska organoleptiska egenskaper som marknaden förväntar sig. De egenskaper som är typiska för jungfruoljan i dessa områden garanteras trots, och ibland tack vare, små tillsatser av olivolja från ett annat område. För en regelbunden försörjning av marknaden enligt de traditionella handelsflödena och med hänsyn till oljeproduktionens växlande intensitet, bör ursprungsbenämningen gemenskapen eller en medlemsstat kunna behållas när produkten är en blandning innehållande en obetydlig andel olivolja från andra områden. I sådana fall bör dock konsumenten upplysas om att produkterna inte helt och hållet härrör från området som omfattas av ursprungsbenämningen.

(9)

Enligt direktiv 2000/13/EG får uppgifterna i märkningen inte vilseleda köparen i fråga om den berörda olivoljans egenskaper, och det är inte heller tillåtet att tillskriva oljan egenskaper som den inte har eller att antyda att den har speciella egenskaper då i själva verket de flesta oljor har dessa egenskaper. När det gäller vissa vanligen förekommande frivilliga uppgifter om olivolja behövs det dessutom harmoniserade regler som gör det möjligt att tydligt definiera uppgifterna och kontrollera att de är riktiga. Uppgifter som ”kallpressningen” eller ”kallextrahering” måste syfta på traditionella produktionsmetoder med hjälp av särskild teknik. De organoleptiska egenskaperna måste baseras på objektiva resultat. Om syrahalten anges isolerad från andra uppgifter ger detta konsumenten en felaktig uppfattning om produktens kvalitet eftersom uppgiften om syrahalt bara står för ett kvalitetsvärde om det anges tillsammans med de övriga egenskaperna hos den aktuella oljan. Eftersom vissa uppgifter anges allt oftare och är av ekonomisk betydelse är det nödvändigt, för att skapa klarhet på marknaden för olivolja, att fastställa objektiva kriterier för hur de får användas.

(10)

För livsmedel i vilka olivolja ingår som beståndsdel bör olivoljans rykte inte utnyttjas för att framhålla produktens egenskaper om inte produktens egentliga sammansättning också framgår tydligt, eftersom detta är vilseledande för konsumenten. På etiketterna bör det sålunda framgå hur stor procentandel olivolja som ingår och de bör innehålla vissa benämningar som endast används för produkter som uteslutande består av en blandning av vegetabiliska oljor. Dessutom bör särskilda bestämmelser i ett antal förordningar om olivoljeprodukter följas.

(11)

Benämningarna för olika kategorier olivolja svarar mot vissa fysiska och kemiska samt organoleptiska egenskaper som anges i bilagan till förordning nr 136/66/EEG och i kommissionens förordning (EEG) nr 2568/91 av den 11 juli 1991 om egenskaper hos olivolja och olivolja av pressrester och om lämpliga analysmetoder ( 13 ), senast ändrad genom förordning (EG) nr 796/2002 ( 14 ). De övriga angivelserna på etiketten bör vara styrkta av objektiva fakta så att risken för negativa följder för konsumenterna och en snedvridning av konkurrensen på marknaden för de berörda oljorna undviks.

(12)

Inom ramen för ett kontrollsystem som inrättats genom artikel 35a.2 i förordning nr 136/66/EEG skall var och en av medlemsstaterna för var och en av de olika benämningarna på etiketterna föreskriva vilka beviskrav och påföljder som gäller. Konstaterade fakta, analysresultat, tillförlitliga registreringar, administrativ information eller räkenskapsuppgifter skall gälla som bevis med lika värde.

(13)	Kontrollen av de företag som ansvarar för märkningen bör genomföras i den medlemsstat där företagen är etablerade och det är därför nödvändigt att skapa ett system för administrativt samarbete mellan kommissionen och de medlemsstater där oljorna saluförs.

(14)	De berörda medlemsstaterna bör rapportera om sina erfarenheter och om eventuella svårigheter, så att det system som föreskrivs i den här förordningen kan utvärderas.

(15)

För att ge utrymme för anpassning till de nya normerna och införande av de medel som krävs för deras tillämpning bör tillämpningsperioden förlängas för kommissionens förordning (EG) nr 2815/98 av den 22 december 1998 om saluföringsnormer för olivolja ( 15 ), senast ändrad genom förordning (EG) nr 2152/2001 ( 16 ), och datumet för den här förordningens ikraftträdande flyttas fram.

(16)	Förvaltningskommittén för oljor och fetter har inte yttrat sig inom den tid som ordföranden har bestämt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

1. Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2000/13/EG och rådets förordning (EG) nr 510/2006 ( 17 ) fastställs i denna förordning saluföringsnormer för detaljhandeln med olivolja och olivolja av pressrester enligt punkterna 1 a, 1 b, 3 och 6 i bilaga XVI till förordning (EG) nr 1234/2007.

2. I denna förordning avses med ”detaljhandel” försäljning till slutkonsumenten av olja enligt punkt 1, i ren form eller som en del av ett annat livsmedel.

Olja enligt artikel 1.1 skall saluföras till slutkonsumenten i förpackningar om högst fem liter. Förpackningarna får inte vara återförslutningsbara och skall vara märkta enligt artiklarna 3–6.

När det gäller olja som är avsedd för konsumtion i restauranger, på sjukhus, i personalrestauranger och liknande får medlemsstaterna, beroende på typ av inrättning, fastställa ett högsta innehåll på mer än fem liter.

Beteckningar i enlighet med artikel 118 i förordning (EG) nr 1234/2007 ska betraktas som det namn under vilket produkten säljs enligt artikel 3.1 1 i direktiv 2000/13/EG.

Märkningen av oljor enligt artikel 1.1 ska tryckas tydligt och outplånligt och ska förutom den beteckning som avses i första punkten, men inte nödvändigtvis intill beteckningen, innehålla följande uppgifter om kategorin olja:

Märkningen av sådan extra jungfruolja och jungfruolja som definieras i punkt 1 a och b i bilaga XVI till förordning (EG) nr 1234/2007 ska innehålla en ursprungsbenämning.

Märkningen av de produkter som definieras i punkterna 3 och 6 i bilaga XVI till förordning (EG) nr 1234/2007 ska inte innehålla någon ursprungsbenämning.

I denna förordning avses med ursprungsbenämning ett geografiskt namn på förpackningen eller dess märkning.

3. Märkes- eller företagsnamn för vilka registreringsansökan lämnats in senast den 31 december 1998 enligt direktiv 89/104/EEG eller senast den 31 maj 2002 enligt förordning (EEG) nr 40/94 anses inte som en ursprungsbenämning som omfattas av denna förordning.

4. I fråga om import från tredje land skall ursprunget anges i enlighet med artiklarna 22–26 i förordning (EEG) nr 2913/92.

5. En ursprungsbenämning med namnet på en medlemsstat eller gemenskapen skall motsvara det geografiska område där de berörda oliverna skördats och där oljan pressats ur oliverna.

I de fall oliverna har skördats i en medlemsstat eller tredjeland som inte motsvarar det land där den fabrik som extraherat oljan ur oliverna ligger, skall följande anges i ursprungsbenämningen: ”Jungfruolja (extra) framställd i (gemenskapen eller den berörda medlemsstaten) av oliver som skördats i (gemenskapen, den berörda medlemsstaten eller det berörda landet)”.

Bland de frivilliga uppgifter som får anges i märkningen på olja enligt artikel 1.1 skall följande krav uppfyllas i fråga om de uppgifter som anges nedan:

Produkter som säljs under varumärken för vilken registrering söktes senast den 1 mars 2008 och som innehåller minst ett av de begrepp som avses i punkt 3.3 i bilaga XII till förordning (EEG) nr 2568/91 behöver inte uppfylla kraven i artikel 5 c i förordning (EG) nr 1019/2002 före den 1 november 2011.

1. Om det i märkningen, utöver varudeklarationen, anges att olja enligt artikel 1.1 ingår i en blandning av olivolja och andra vegetabiliska oljor och detta med ord, bilder eller i grafisk återgivning framhålls, skall handelsbeteckningen för blandningen i fråga vara följande: ”Blandning av vegetabiliska oljor (eller namnen på det berörda vegetabiliska oljorna) och olivolja”, direkt följt av den procentuella andelen olivolja i blandningen.

Uppgift om förekomst av olivolja uttryckt i bilder eller grafik får endast förekomma i märkningen av sådana blandningar som avses i första stycket om blandningen innehåller mer än 50 % olivolja.

Medlemsstaterna får inom sitt territorium förbjuda produktionen av blandningar av olivolja och andra vegetabiliska oljor enligt första stycket för inhemsk konsumtion. De får dock inte inom sitt territorium förbjuda saluföringen av sådana blandningar som kommer från andra länder och inte inom sitt territorium förbjuda produktionen av sådana blandningar för saluföring i andra medlemsstater eller för export.

Med undantag av tonfisk i olivolja som avses i rådets förordning (EEG) nr 1536/92 ( 18 ) och sardiner i olivolja som avses i rådets förordning (EEG) nr 2136/89 ( 19 ), och om det i märkningen, utöver varudeklarationen, anges att sådan olja som avses i artikel 1.1 i den här förordningen ingår i ett annat livsmedel än de som avses i punkt 1 i den här artikeln, och detta med ord, bilder eller i grafisk återgivning framhålls, ska handelsbeteckningen för livsmedlet i fråga direkt följas av en uppgift om hur stor procentandel olja enligt artikel 1.1 som ingår i förhållande till livsmedlets totala nettovikt.

Den procentandel olivolja som tillsätts i förhållande till den totala nettovikten för livsmedlet får ersättas med den procentandel olivolja som ingår i förhållande till den totala vikten för fetterna, med preciseringen ”procentandel fetter”.

3. De beteckningar som avses i artikel 3.1 kan ersättas med ”olivolja” i märkningen av de produkter som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln.

Om olivolja av pressrester ingår ska dock ”olivolja” ersättas med ”olivolja av pressrester”.

4. Den information som avses i artikel 3.2 krävs inte i märkningen av de produkter som avses i punkterna 1 och 2 i den här artikeln.

På begäran av den medlemsstat där den adress till producent, förpackare eller försäljare som anges i märkningen är belägen, skall den berörda parten kunna styrka sådana benämningar som avses i artiklarna 4, 5 och 6 med stöd av en eller flera av följande punkter:

Den berörda medlemsstaten skall tillåta vissa avvikelser mellan de benämningar som avses i artiklarna 4, 5 och 6 som å ena sidan anges i märkningen och de slutsatser som dras utifrån styrkande uppgifter och/eller eventuella jämförande expertutlåtanden å den andra, med hänsyn till hur exakta och repeterbara metoderna och de berörda uppgifterna är, och i tillämpliga fall, hur exakta och repeterbara de jämförande expertutlåtandena är.

1. Medlemsstaterna skall till kommissionen lämna in namn på och adress till det organ eller de organ som ansvarar för övervakningen av tillämpningen av denna förordning, och kommissionen skall därefter informera övriga medlemsstater och berörda parter som så begär.

2. Den medlemsstat där det tillverkande, förpackande eller säljande företaget har sitt säte skall, på begäran om kontroll, före utgången av den månad som följer på den månad då begäran gjordes ta stickprover, samt kontrollera huruvida uppgifterna i den aktuella märkningen är riktiga. En begäran kan komma från

3. En begäran enligt punkt 2 skall åtföljas av all information som är av värde för den begärda kontrollen, särskilt följande uppgifter:

4. Den berörda medlemsstaten skall före utgången av den tredje månaden efter den månad då begäran gjordes i enlighet med punkt 2 informera den som begärt kontrollen om det referensnummer under vilket begäran klassificerats och om vilka åtgärder som har vidtagits.

1. Medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att denna förordning följs, också vad gäller systemet för påföljder.

Medlemsstaterna skall, senast den 31 december 2002, underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits och skall därefter före utgången av den månad som följer på den månad då beslut om ändringar fattas underrätta kommissionen om de ändringar som görs.

Senast den 31 december 2004 skall Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien meddela kommissionen vilka åtgärder som vidtagits, och de skall också, senast den sista dagen i månaden efter ett beslut i frågan, meddela vilka ändringar som gjorts.

För kontroll av sådana uppgifter som avses i artiklarna 4, 5 och 6 får de berörda medlemsstaterna införa ett system för godkännande av företag vars förpackningsanläggningar finns i den berörda medlemsstaten.

Godkännandet och ett registreringsnummer skall beviljas alla företag som ansöker därom och som uppfyller följande villkor:

I märkningen skall det godkända förpackningsföretagets registreringsnummer anges, om sådant nummer förekommer.

3. Medlemsstaten får fortsätta att anse som godkända de förpackningsföretag som godkänts för angivelse om ursprung enligt förordning (EG) nr 2815/98 om dessa företag för regleringsåret 2001/2002 uppfyller villkoren för godkännande.

De berörda medlemsstaterna skall senast den 31 mars varje år lämna en rapport till kommissionen om föregående år med uppgifter om följande:

Rapporten skall innehålla denna information, uppdelad per år som kontrollerna utförs och per typ av överträdelse. Vid behov skall det anges vilka särskilda svårigheter som uppstått och vilka förslag till förbättring av kontrollerna som lämnats.

I artikel 7 i förordning (EG) nr 2815/98 skall ”den 30 juni 2002” ersättas med ”den 31 oktober 2002”.

1. Denna förordning träder i kraft den sjunde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artiklarna 2 och 3, artikel 5 a, b och d samt artikel 6 skall tillämpas från och med den 1 november 2003.

Produkter som lagenligt framställts och märkts i gemenskapen eller som lagenligt importerats till gemenskapen och övergått till fri omsättning före den 1 november 2003 får emellertid saluföras tills dess lagren tar slut.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

		Officiella tidningen
		No	page	date
M1	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1964/2002 av den 4 november 2002	L 300	3	5.11.2002
►M2	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1176/2003 av den 1 juli 2003	L 164	12	2.7.2003
►M3	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 406/2004 av den 4 mars 2004	L 67	10	5.3.2004
M4	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1750/2004 av den 8 oktober 2004	L 312	7	9.10.2004
M5	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1044/2006 av den 7 juli 2006	L 187	20	8.7.2006
M6	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 632/2008 av den 2 juli 2008	L 173	16	3.7.2008
►M7	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 1183/2008 av den 28 november 2008	L 319	51	29.11.2008
►M8	KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 182/2009 av den 6 mars 2009	L 63	6	7.3.2009