Detta dokument är endast avsett som dokumentationshjälpmedel och institutionerna ansvarar inte för innehållet

om tillämpningföreskrifter för systemet med minimipriser vid import av torkade druvor

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 426/86 av den 24 februari 1986 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker ( 1 ), senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1125/89 ( 2 ), särskilt artikel 9.6 i denna,

med beaktande av rådets förordning (EEG) nr 1676/85 av den 11 juni 1985 om beräkningsenhetens värde och de omräkningskurser som skall tillämpas i den gemensamma jordbrukspolitiken ( 3 ), senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1636/87 ( 4 ), särskilt artikel 10.2 i denna, och

med beaktande av följande:

I artikel 9.1 i förordning (EEG) nr 426/86 fastställs att ett minimipris vid import skall tillämpas på vissa produkter som förtecknas i del B i bilaga 1 till den förordningen. I rådets förordning (EEG) nr 2089/85 ( 5 ) fastställs de allmänna bestämmelserna för systemet med minimipriser vid import av torkade druvor.

Tillämpningsföreskrifter för detta system bör fastställas. Syftet med sådana föreskrifter måste vara att förhindra att aktörer underlåter att följa minimipriserna genom bedrägliga metoder som är svåra att påvisa och bekämpa effektivt. Sådana bedrägliga metoder kan få allvarliga konsekvenser för den gemensamma marknaden för de berörda produkterna och det faktum att de utjämningsavgifter som blir följden inte kan tas ut medför betydande intäktsförluster i budgeten.

För att motverka bedrägerier och de skadliga konsekvenser dessa får för marknaden för torkade druvor bör det ske en verklig skärpning av tullkontrollen. De nationella tullmyndig-heterna bör kontrollera om minimipriset vid import följs för varje importerat varuparti, och när så inte är fallet ta ut den utjämningsavgift som är fastställd i förhållande till en skala över importpriser.

Det huvudsakliga syftet med ett system med minimipriser vid import är att säkerställa att produkter från tredje land inte förorsakar störningar på gemenskapsmarknaden på grund av att priserna som de bjuds ut till är för låga. Att minimipriset vid import följs bör därför kontrolleras ända till försäljningsstadiet. Som bevis för att minimipriset vid import har följts bör det krävas dokument i vilka återförsäljningspriset uppges.

Riskerna för falskdeklaration av importpriser är höga. Ett särskilt förfarande bör därför införas som kan användas vid misstänkta fall av falskdeklaration.

Det måste säkerställas att utjämningsavgiften uppbärs in i de fall då minimipriset vid import faktiskt inte har följts. Produkterna får därför övergå till fri omsättning i enlighet med artikel 13 i rådets direktiv 79/695/EEG ( 6 ), senast ändrat genom direktiv 81/853/EEG ( 7 ), och artikel 20 i kommissionens direktiv 828/57/EEG ( 8 ), senast ändrat genom direktiv 83/371/EEG ( 9 ). Importören måste förete bevis på att minimipriset har följts. Tidsfristerna för framläggandet av dessa bevis bör också fastställas.

Dessutom är det nödvändigt att införa efterkontroller av import. Medlemsstaternas behöriga myndigheter måste utföra slumpmässiga kontroller av cirka 10 % av de importerade varupartierna. Det bör därför krävas att aktörerna behåller de relevanta dokumenten under en fastställd tidsperiod för att de skall finnas tillgängliga för de behöriga myndigheterna. Denna period bör begränsas till de tre åren närmast efter det år då försäkran om övergång till fri omsättning godkändes.

Kommissionen måste underrättas om de kontroller som utförs för att övervaka att minimipriserna vid import följs.

Förvaltningskommittén för bearbetade produkter av frukt och grönsaker har inte avgivit något yttrande inom den tidsfrist som dess ordförande bestämt.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Det skall anses att minimipriset vid import av torkade druvor följs om importpriset inte är lägre än det minimipris vid import som gäller den dag då försäkran om övergång till fri omsättning godkänns.

2. I punkt 1 avses med ”fob-priset” det kontantpris som betalats eller skall betalas för den kvantitet produkter som ingår i ett parti, inklusive kostnaden för lastning av partiet på ett transportmedel på lastningsplatsen i ursprungslandet och övriga kostnader som uppstår i det landet. Fob-priset skall inte omfatta kostnaderna för eventuella tjänster som säljaren skall stå för från och med den tidpunkt då produkterna är lastade på transportmedlet.

3. Om det upptäcks att priserna vid detaljhandelsförsäljning eller via mellanhänder, efter avdrag för de importpålagor som faktiskt betalats, är lägre än minimipriset i fråga om mer än 15 % av en importerad försändelse, skall det viktade genomsnittet av dessa justerade priser anses vara importpriset.

4. Om de faktorer som avses i punkt 1 uttrycks i en annan valuta än valutan i medlemsstaten där produkterna övergår till fri omsättning, skall kommissionens förordning (EEG) nr 1766/85 ( 10 ) om de växelkurser som skall användas vid fastställandet av tullvärdet tillämpas.

5. Importpriset måste framgå av försäkran om övergång till fri omsättning.

6. Vid tillämpningen av denna förordning avses med slutanvändare antingen en tillverkare som använder den berörda produkten för att bearbeta den på annat sätt än genom förpackning till en produkt som omfattas av ett annat KN-nummer än det som anges i försäkran om övergång till fri omsättning, eller en detaljhandlare som säljer endast till konsumenter.

7. I denna förordning skall ett importerat parti anses bestå av alla de produkter som omfattas av en och samma försäkran om övergång till fri omsättning.

Minimipriset vid import skall omräknas till nationell valuta i den medlemsstat där varan övergår till fri omsättning med hjälp av den jordbruksomräkningskurs som gäller den dag då deklarationen om övergång till fri omsättning godkänns.

Varje gång en försäkran om övergång till fri omsättning godkänns skall de behöriga nationella myndigheterna jämföra det angivna importpriset med det minimipris vid import som gäller för varorna den dag då försäkran godkänns.

Om det pris som framgår av fakturan gäller med en betalningsfrist på mer än tre månader, skall priset på fakturan minskas med 1 % för varje månads betalningsfrist som beviljats utöver tre månader.

Om importpriset är lägre än det minimipris för import som gäller för varorna, skall de behöriga nationella myndigheterna uppbära en utjämningsavgift som fastställs i förhållande till en skala över importpriser.

1. När tullmyndigheterna hyser välgrundade tvivel om att det pris som anges i försäkran om övergång till fri omsättning avspeglar det faktiska importpriset, skall de tillåta övergång till fri omsättning först efter det att importören har ställt den säkerhet som avses i artikel 248.1 i förordning (EEG) nr 2454/93, plus ränta för den period på sex månader som avses i andra stycket. Den tillämpliga räntesatsen skall vara den dröjsmålsränta som gäller enligt nationell lagstiftning.

Importörer skall ha sex månader på sig att bevisa att produkten har avsatts på villkor som säkerställer att minimipriset vid import följs. Om denna tidsfrist inte iakttas skall detta leda till att säkerheten förverkas, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 2.

2. Den tidsfrist som fastställs i punkt 1 får av de behöriga myndigheterna förlängas med upp till tre månader efter en välgrundad ansökan från importören, förutsatt att säkerheten justeras i enlighet härmed.

1. Minimipriset vid import skall anses följas om importören företer bevis avseende minst 95 % av den importerade försändelsen om att produkten i alla saluföringsled har sålts till ett pris som lägst motsvarar minimipriset vid import efter avdrag för de faktiskt betalade importpålagorna. Om produkten genomgår behandling efter dess övergång till fri omsättning och innan den säljs till slutkonsumenten, skall kostnaden för den behandlingen avspeglas i försäljningspriset till slutanvändaren.

2. Om importören trots att alla mått och steg vidtagits inte kan visa upp bevis från den slutlige användaren, får den behöriga myndigheten godta andra bevis av vilka det framgår att produkten har sålts på villkor som visar att minimipriset har följts.

3. Tillämpningen av det särskilda kontrollförfarandet skall inte påverka tillämpningen av de efterkontroller som avses i artiklarna 8, 9 och 10.

Med tanke på efterkontroller skall importören under minst tre år efter det år då försäkran om övergång till fri omsättning godkändes förvara bevis på betalning till säljaren och alla affärshandlingar såsom fakturor, kontrakt och korrespondens beträffande köp och försäljning av de aktuella produkterna, på ett sådant sätt att de kan ställas till de behöriga myndigheternas förfogande för kontroll.

2. Varje kalenderår måste kontroller av cirka 10 % av de importerade partierna utföras.

Om den behöriga myndigheten vid en kontroll upptäcker att minimipriset vid import inte har följts skall de driva in de förfallna avgifterna i enlighet med artikel 220 i förordning (EEG) nr 2913/92. Vid fastställandet av det avgiftsbelopp som skall återvinnas eller som återstår att återvinna skall de ta hänsyn till den ränta som uppkommer från och med dagen för varornas övergång till fri omsättning till dagen för återvinning. Den räntesats som skall tillämpas skall vara den dröjsmålsränta som gäller enligt nationell lagstiftning.

Medlemsstaterna skall, en gång om året och före utgången av de första sex månaderna, till kommissionen anmäla de kontroller som har företagits under det föregående året i syfte att kontrollera att minimipriserna vid import har följts.

Denna förordning träder i kraft den åttonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

		Officiella tidningen
		No	page	date
M1	Commission Regulation (EEC) No 3390/89 of 10 November 1989 (*)	L 326	27	11.11.1989
►M2	Kommissionens förordning (EEG) nr 3821/92 av den 28 december 1992	L 387	24	31.12.1992
M3	Kommissionens förordning (EEG) nr 3349/89 av den 7 november 1989	L 323	18	8.11.1989
►M4	Kommissionens förordning (EG) nr 2714/94 av den 8 november 1994	L 288	9	9.11.1994