(1)

Den 4 oktober 2023 inledde Europeiska kommissionen (kommissionen) på eget initiativ en antisubventionsundersökning beträffande import till unionen av nya batterielfordon konstruerade för personbefordran (batterielfordon) med ursprung i Folkrepubliken Kina (det berörda landet eller Kina) på grundval av artikel 10.8 i grundförordningen. Kommissionen offentliggjorde ett tillkännagivande om inledande i Europeiska unionens officiella tidning (2)(tillkännagivandet om inledande).

(2)

Kommissionen inledde undersökningen med motiveringen att importen av batterielfordon med ursprung i Kina subventioneras och därmed vållar unionsindustrin skada (3).

(3)

Efter en djupgående analys av den senaste marknadsutvecklingen och med beaktande av elfordonssektorns känslighet och dess strategiska betydelse för EU:s ekonomi när det gäller innovation, mervärde och sysselsättning har kommissionen samlat in marknadsinformation från olika oberoende källor. Dessa uppgifter visade att det förekommer subventionering från Kina som inverkar negativt på situationen för unionens batterielfordonsindustri.

(4)

Det fanns, på grundval av tillgänglig information, tillräcklig bevisning för att importen av batterielfordon med ursprung i Kina gynnas av utjämningsbara subventioner från de kinesiska myndigheterna. Dessa subventioner har gjort det möjligt för den subventionerade importen att snabbt öka sin marknadsandel i EU på bekostnad av unionsindustrin.

(5)

Den tillgängliga bevisningen visar att det är sannolikt att den subventionerade lågprisimport kommer att öka väsentligt, vilket skulle utgöra ett överhängande hot om skada för en redan sårbar unionsindustri. En sådan kraftigt ökad lågprisimport, som skulle vinna betydande marknadsandelar på en snabbt växande marknad där det krävs betydande och varaktiga investeringar i samband med unionsmarknadens omställning till fullständig elektrifiering, skulle leda till att unionsindustrin ådrar sig stora ekonomiska förluster som snabbt skulle kunna bli ohållbara.

(6)

Under dessa särskilda omständigheter, och eftersom kommissionen hade tillräcklig bevisning för att det föreligger subventionering, risk för skada och orsakssamband för att inleda en antisubventionsundersökning, beslutade kommissionen i enlighet med artikel 10.8 i grundförordningen att inleda ett sådant förfarande utan att ha mottagit en skriftlig framställning från unionsindustrin eller för dess räkning.

(7)

Innan antisubventionsundersökningen inleddes underrättade kommissionen de kinesiska myndigheterna om att den hade beslutat att inleda ett förfarande på eget initiativ avseende import av nya batterielfordon från Folkrepubliken Kina och bjöd in de kinesiska myndigheterna till samråd i enlighet med artikel 10.7 i grundförordningen. De kinesiska myndigheterna godtog erbjudandet om samråd och ett sådant hölls således den 2 oktober 2023. De kinesiska myndigheternas synpunkter beaktades vid detta samråd. Man fann emellertid ingen lösning som kunde godtas av båda parter.

(8)

Såsom anges i skäl 8 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/1866 (4) (förordningen om provisorisk tull) gjorde kommissionen på eget initiativ importen av nya batterielfordon konstruerade för personbefordran med ursprung i Kina till föremål för registrering från och med den 7 mars 2024 genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2024/785 (5) (registreringsförordningen).

(9)

I enlighet med artikel 29a i grundförordningen tillhandahöll kommissionen den 12 juni 2024 parterna en sammanfattning av de föreslagna tullarna och närmare uppgifter om beräkningen av subventionsnivån. Berörda parter uppmanades att inom tre arbetsdagar lämna synpunkter på beräkningarnas riktighet. Synpunkter inkom från de kinesiska producenterna BYD-gruppen, SAIC-gruppen och Geely-gruppen, som ingick i urvalet, och från de exporterande producenterna Great Wall Motor Co. Ltd (GWM), Spotlight Automotive Co. Ltd (Spotlight) och Volkswagen (Anhui) Automotive Co. Ltd (Volkswagen (Anhui)).

(10)

Den 4 juli 2024 införde kommissionen provisoriska utjämningsåtgärder på import av batterielfordon med ursprung i Kina genom genomförandeförordning (EU) 2024/1866.

(11)

Efter utlämnandet av de viktigaste omständigheter och överväganden som låg till grund för införandet av provisoriska utjämningsåtgärder (preliminärt utlämnande av uppgifter), har synpunkter inkommit från BYD-gruppen, SAIC-gruppen och Geely-gruppens dotterföretag Polestar Performance AB (Polestar) och Volvo Car Cooperation, de exporterande producenterna Dongfeng-gruppen, GWM, NIO Holding (NIO), Spotlight, Tesla (Shanghai) Co. Ltd (Tesla (Shanghai)), Volkswagen (Anhui), de kinesiska myndigheterna, den kinesiska handelskammaren för import och export av maskiner och elektroniska produkter (den kinesiska handelskammaren), China Association of Automobile Manufacturers (CAAM), unionsproducenterna företag 18, företag 22 och företag 24, samt den tyska intresseorganisationen Verband der Automobilindustrie e.V.

(12)

Inledningsvis noterade kommissionen att den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna kommenterade kommissionens bedömningar av skada och orsakssamband i förordningen om provisorisk tull i detalj, ofta utan att erkänna de resultat och motiveringar som kommissionen lämnade i förordningen om provisorisk tull. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna upprepade också ett stort antal synpunkter som framfördes i dess inlagor efter inledandet, utan att ta upp de specifika förklaringarna och hänvisningen till den relevanta bevisning som kommissionen lämnade i förordningen om provisorisk tull. Kommissionen noterade också att den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna huvudsakligen kritiserade kommissionens analys utan att lägga fram ny bevisning i detta avseende eller stödja de uttalanden som gjorts med någon bevisning. I avsnitten nedan behandlar kommissionen i detalj de synpunkter som den kinesiska handelskammaren framfört utan att upprepa identiska synpunkter som framförts i olika avsnitt.

(13)

De parter som begärde att bli hörda gavs möjlighet till detta. Höranden hölls med BYD-gruppen, den kinesiska handelskammaren, Geely-gruppen, de kinesiska myndigheterna, Polestar, SAIC-gruppen, Spotlight, Volkswagen (Anhui), företag 22, företag 24 och företag 27.

(14)

Kommissionen fortsatte att inhämta och kontrollera alla uppgifter som den ansåg nödvändiga för de slutgiltiga avgörandena För att komma fram till de slutgiltiga avgörandena beaktade kommissionen de berörda parternas synpunkter och ändrade sina preliminära slutsatser när så var lämpligt. För att kommissionen skulle få tillgång till mer omfattande uppgifter om unionens försäljningspriser, produktionskostnader och lönsamhet under tiden efter undersökningsperioden ombads de unionsproducenter som ingick i urvalet att lämna ytterligare uppgifter. Samtliga unionsproducenter i urvalet lämnade den begärda informationen.

(15)

Den 20 augusti 2024 underrättade kommissionen alla berörda parter om de viktigaste omständigheter och överväganden på grundval av vilka den avsåg att införa en slutgiltig utjämningstull på import av batterielfordon med ursprung i Kina (det slutliga utlämnandet av uppgifter). Alla parter beviljades en tidsfrist inom vilken de kunde lämna synpunkter på det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(16)

Parter som begärde att bli hörda gavs även möjlighet till detta efter det slutliga utlämnandet av uppgifter. Höranden ägde rum med SAIC-gruppen, företag 27, BYD-gruppen, den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna, Tesla (Shanghai), Geely-gruppen, företag 22 och Polestar.

(17)

Synpunkter efter det slutliga utlämnandet av uppgifter mottogs från BYD-gruppen, CATL, de kinesiska myndigheterna, Tesla (Shanghai), GWM, den kinesiska handelskammaren, CAAM, SAIC-gruppen, Geely-gruppen, VDA, Eurofer, företag 27, företag 18, företag 24, företag 22 och Polestar.

(18)

På grundval av dessa synpunkter reviderade kommissionen vissa av sina preliminära slutsatser, ändrade vissa av de överväganden på grundval av vilka kommissionen hade för avsikt att införa en slutgiltig utjämningstull och underrättade den 9 september 2024 alla berörda parter om detta (det ytterligare slutliga utlämnandet av uppgifter).

(19)

Synpunkter på det ytterligare slutliga utlämnandet av uppgifter mottogs från de kinesiska myndigheterna, den kinesiska handelskammaren, BYD, Tesla, Smart och företag 18 (endast i konfidentiell version). Företag 18 inkom också med konfidentiella synpunkter efter utgången av tidsfristen för synpunkter på det ytterliga slutliga utlämnandet av uppgifter, De flesta synpunkterna hade redan behandlats i det särskilda konfidentiella utlämnadet av uppgifter till företaget.

(20)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna å ena sidan att urvalet av unionsproducenter var okänt och inte representativt och å andra sidan att de berörda parterna inte kunde bedöma urvalets representativitet. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade vidare att det inte var känt om unionens OEM-tillverkare ingick i urvalet, om alla företag i urvalet är OEM-tillverkare i unionen/företag som övergår från produktion av förbränningsmotorer till batterielfordon eller om det fanns andra producenter av batterielfordon i urvalet, eftersom de unionsproducenter som övergår från fordon med förbränningsmotorer till batterielfordon kan befinna sig i en sämre ekonomisk situation än andra unionsproducenter. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade också att urvalet av unionsproducenter inte var representativt, eftersom kommissionen inte tillämpade principen om en enda ekonomisk enhet på de unionsproducenter som ingick i urvalet, trots att den tillämpades på de exporterande producenter som ingick i urvalet. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade vidare att principen om en enda ekonomisk enhet hade tillämpats på unionsindustrin i tidigare undersökningar avseende handelspolitiska skyddsåtgärder, såsom undersökningen om kiselmetall från Kina (6), där två produktionsenheter (FerroPem och FerroAtlantica) i unionsproducentgruppen Ferroglobe-gruppen betraktades som närstående parter och båda produktionsenheternas produktion beaktades tillsammans. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade också att principen om en enda ekonomisk enhet var relevant för fastställandet av unionsindustrins försäljningspriser, som jämförs med exportpriset för analysen av prisunderskridande och förhindrande av prisökningar som annars skulle ha ägt rum.

(21)

Såsom förklaras i skäl 12 i förordningen om provisorisk tull beviljades unionsproducenterna anonymitet på grund av risken för betydande negativa effekter i form av motåtgärder. Kommissionen kan därför inte avslöja identiteten på de unionsproducenter som ingick i urvalet. Den anonymitet som beviljats de unionsproducenter som ingick i urvalet gör dock inte urvalet icke representativt. I enlighet med artikel 26 i förordningen om provisorisk tull baserades urvalet på den största representativa försäljnings- och produktionsvolymen i unionen av den likadana produkten under undersökningsperioden (7). Kommissionen tog också hänsyn till unionstillverkarnas geografiska spridning inom unionen och säkerställde att ett brett spektrum av modeller av tvåhjuliga batterielfordon ingick. Unionsproducenterna i urvalet svarade för 38 % av försäljningen och 34 % av den totala produktionsvolymen i unionen under undersökningsperioden. Efter kontrollbesöket hos de unionsproducenter som ingick i urvalet lade kommissionen den 4 juni 2024 till en notering i ärendehandlingarna (8) och bekräftade att de unionsproducenter som ingick i urvalet svarade för 32 % av försäljningen i unionen och 30 % av produktionen i unionen under undersökningsperioden. Att dessutom uppge om alla företag som ingick i urvalet var OEM-tillverkare som producerade fordon med förbränningsmotor och som dessutom producerar batterielfordon skulle oavsiktligt avslöja vissa unionsproducenters identitet, och kommissionen skulle därmed bryta mot sin rättsliga skyldighet att bevara den anonymitet som beviljats unionsproducenterna. Begäran om utlämnande av dessa uppgifter avslogs därför.

(22)

Slutligen förväxlade den kinesiska handelskammaren principen om en enda ekonomisk enhet med stickprov på gruppnivå. För tydlighetens skull tillämpas principen om en enda ekonomisk enhet på vissa villkor vid beräkningen av exportpriset från fabrik (dvs. vid producentens fabriksgrind) för beräkningen av dumpningsmarginalen. I den aktuella antisubventionsundersökningen behövde kommissionen inte beräkna ett exportpris från fabrik och denna princip tillämpas därför inte i den aktuella undersökningen. När det gäller stickprovsförfarandet för unionsproducenterna underrättade kommissionen berörda parter när undersökningen inleddes om att det kommer att göras på produktionsenhetsnivå och inte på gruppnivå (9). Detta är kommissionens gängse praxis när det gäller stickprovsförfarandet för unionsproducenter och det fanns inga tillgängliga uppgifter som tydde på att ett annat tillvägagångssätt var motiverat i denna undersökning. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna lade inte heller fram någon bevisning i detta avseende. I undersökningen av kiselmetall från Kina tillämpade kommissionen, i motsats till den kinesiska handelskammarens och de kinesiska myndigheternas påstående, inte principen om en enda ekonomisk enhet utan undersökte två producenter från samma grupp. Slutligen gjordes i den aktuella undersökningen beräkningen av prisunderskridandemarginalen på nivån för priset till återförsäljaren i unionen, såsom förklaras i skäl 1023 i förordningen om provisorisk tull, vilket skiljer sig från nivån från fabrik.

(23)

Slutsatserna i skälen 24–45 i förordningen om provisorisk tull bekräftades därför.

(24)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande urvalet av importörer bekräftades slutsatserna i skälen 46–47 i förordningen om provisorisk tull.

(25)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att urvalet förvrängde de resulterande undersökningsresultaten, eftersom Tesla (Shanghai) inte ingick i urvalet trots dess stora exportvolym av batterielfordon till unionsmarknaden, och att kommissionen i nästan alla undersökningar om handelspolitiska skyddsinstrument gjorde urvalet på grundval av exportvolymen. BYD-gruppen hävdade också att kommissionen inte gav någon tydlig förklaring till varför Tesla (Shanghai) inte ingick i urvalet och på vilken grund kommissionen godtog Tesla (Shanghai)s begäran om enskild undersökning.

(26)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna och den kinesiska handelskammaren sitt påstående att urvalet av kinesiska exporterande producenter var resultatorienterat, partiskt och oförenligt med artikel 27.1 i grundförordningen. I synnerhet stred det faktum att Tesla (Shanghai) inte togs med i urvalet av kinesiska exporterande producenter mot själva syftet med stickprovsförfarandet, dvs. grundförordningen, och återspeglade kommissionens diskriminerande tillvägagångssätt. Enligt de kinesiska myndigheterna och den kinesiska handelskammaren var urvalet inte representativt eftersom Tesla (Shanghai) inte ingick, och Tesla (Shanghai) kunde rimligen undersökas inom tidsramen. Dessutom hade kommissionen tid och resurser för att kontrollera detta företag och fastställa dess subventionsnivå och det kunde därför ha tagits med i urvalet från början. Genom att inte ta med Tesla (Shanghai) i urvalet ökade kommissionen på ett konstlat sätt den vägda genomsnittliga tull som var tillämplig på de samarbetsvilliga kinesiska exporterande producenter som inte ingick i urvalet, vilket visar på ett riktat och selektivt tillvägagångssätt.

(27)

Kommissionen framhöll att liknande påståenden redan hade behandlats i skälen 54 och 55 i förordningen om provisorisk tull. Urvalet var helt förenligt med bestämmelserna i artikel 27 i grundförordningen, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet och ansågs därför vara representativt för den kinesiska sektorn för export av batterielfordon. Kommissionen hade ingen riktad och selektiv metod för att fastställa urvalet. Skälen till att kommissionen godtog begäran om enskild undersökning förklaras i skäl 30 i denna förordning. Att kommissionen kunde bevilja Tesla (Shanghai) en individuell subventionsnivå innebär inte att det vid tidpunkten för urvalet var möjligt eller lämpligt att inkludera denna exportör.

(28)

Slutsatserna i skälen 48–76 i förordningen om provisorisk tull bekräftades därför.

(29)

Tesla (Shanghai), en exporterande producent i Kina, begärde och beviljades enskild undersökning i enlighet med artikel 27.3 i grundförordningen.

(30)

Kommissionen godtog Tesla (Shanghai)s begäran om enskild undersökning med tanke på företagets enkla företagsstruktur, som gav kommissionen tillräckligt med tid och resurser för att granska företaget. Inga andra ansökningar om enskild undersökning inkom.

(31)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter lämnade BYD-gruppen, CAAM, den kinesiska handelskammaren, Geely-gruppen, de kinesiska myndigheterna, SAIC-gruppen och NIO synpunkter på procedurfrågor.

(32)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna synpunkter på procedurfrågor.

(33)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren att kommissionen krävde att företagen skulle dela information, uppgifter och ”affärshemligheter” som inte omfattades av undersökningen.

(34)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. Kommissionen ansåg att de begärda uppgifterna från de exporterande producenter som ingick i urvalet och deras närstående parter var nödvändiga för att bedöma förekomsten av utjämningsbara subventioner avseende batterielfordon och delar och komponenter till dessa. Såsom redan anges i skäl 284 i förordningen om provisorisk tull ankommer det dessutom på kommissionen att fastställa vilka uppgifter som anses nödvändiga för undersökningen och det inte är upp till en part att fatta detta beslut. Kommissionen erinrar också om att enligt artikel 29.6 i grundförordningen användes de uppgifter som mottagits inom ramen för denna undersökning endast för att bedöma förekomsten av utjämningsbara subventioner i enlighet med grundförordningen och subventionsavtalet. Därför avvisades påståendet.

(35)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att inledandet av undersökningen på eget initiativ var obefogat. BYD-gruppen hävdade att formuleringen om ”särskilda omständigheter” i artikel 10.8 i grundförordningen måste innehålla något mer än vad som föreskrivs i artikel 10.2 i grundförordningen och att förklaringarna i tillkännagivandet om inledande beskriver en situation som inte skiljer sig från ett inledande av en undersökning på grundval av ett skriftligt klagomål.

(36)

BYD-gruppen tillade att den bevisning på grundval av vilken kommissionen inledde undersökningen var en samling påstådda subventioner baserade på medierapporter, offentligt tillgängliga reviderade finansiella rapporter från vissa holdingbolag i företag som inte bara producerar batterielfordon och en förteckning över policyer och referenser från tidigare undersökningar om import av produkter som involverar olika industrisektorer från Kina, och att en förteckning över en rad policyer och subventioner från tidigare fall inte kunde anses vara förenlig med bestämmelserna i artikel 11.2 i subventionsavtalet och med kraven på tillräcklig bevisning avseende sektorn för batterielfordon.

(37)

BYD-gruppen hävdade dessutom att påståendena om risk för väsentlig skada och särskilt omställning av produktionsstrukturer i unionens bilindustri inte kunde motivera ett inledande av undersökningen på eget initiativ, eftersom unionsindustrins övergripande ekonomiska resultat visade på en ganska stark utveckling.

(38)

Kommissionen erinrade om att dokumentet om inledande och promemorian innehöll tillräcklig bevisning för förekomsten av subventionering, risk för skada och orsakssamband, vilket är en förutsättning för att inleda en antisubventionsundersökning enligt artikel 10.8 i grundförordningen, och att de särskilda omständigheterna för inledandet av detta förfarande hade beskrivits mycket utförligt både i dokumentet om inledande (10) och i tillkännagivandet om inledande (11). Såsom redan anges i skäl 119 i förordningen om provisorisk tull tillhandahöll kommissionen dessutom, för alla de olika system som hävdades i dokumentet om inledande, den rättsliga grunden, dessa subventionssystems särdrag för sektorn för batterielfordon och, i den mån kommissionen hade tillgång till dem, detaljerade uppgifter från offentligt tillgängliga källor om storleken på de subventioner som de kinesiska myndigheterna beviljat de exporterande producenterna av batterielfordon. Kommissionen ansåg därför att den hade tillräcklig bevisning för utjämningsbar subventionering i enlighet med grundförordningen och WTO:s avtal om subventioner och utjämningsåtgärder (avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder). Kommissionen noterade att BYD-gruppen inte förnekade förekomsten av strategier utan endast i vilken utsträckning de är bindande för sektorn för batterielfordon. Kommissionen konstaterade vidare att de lättillgängliga uppgifterna gav belägg för att sektorn för batterielfordon nämns i flera regeringsdokument. BYD-gruppen kunde inte lägga fram någon bevisning för att dessa dokument inte skulle vara tillämpliga på den berörda produkten. Argumenten ansågs därför vara irrelevanta.

(39)

I skäl 117 i förordningen om provisorisk tull förklarades det dessutom att kommissionen i dokumentet om inledande i tillräcklig utsträckning motiverade inledandet på eget initiativ. Kommissionen ansåg särskilt att den kinesiska lågprisimportens snabba marknadspenetration och den subventionerade importen av batterielfordon, som hotar att orsaka irreparabel skada för unionsindustrin, var av särskild karaktär som motiverade inledandet av en undersökning på eget initiativ. Subventioneringen av den kinesiska batterielfordonssektorn har orsakat ett stort och ökande inflöde av importerade batterielfordonsprodukter från Kina på unionsmarknaden till priser som har pressat ner priserna eller förhindrat prisökningar som annars skulle ha ägt rum, vilket hotar att vålla unionsindustrin väsentlig skada, som skulle kunna vara oåterkallelig på grund av den tekniska utvecklingen och nivån på den finansiering av FoU som krävs. Dessa påståenden avvisades därför.

(40)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen och NIO att eftersom tillkännagivandet om inledande av den pågående undersökningen offentliggjordes den 4 oktober 2023 borde kommissionen enligt artikel 12.1 i grundförordningen ha infört provisoriska tullar senast den 4 juli 2024 och inte den 5 juli 2024, dvs. ”senast nio månader från och med den dag då förfarandet inleddes”.

(41)

Enligt artikel 3.1 i rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 (12) om regler för bestämning av perioder, datum och frister gäller dock följande: ”Om en tidsfrist uttryckt i dagar, veckor, månader eller år skall räknas från det ögonblick då en händelse eller handling äger rum, skall den dag då händelsen eller handlingen äger rum inte ingå i tidsfristen.”. Detta innebär att tidsfristen på nio månader inleddes dagen efter offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande, dvs. den 5 oktober 2023, och löpte ut den 5 juli 2024, i enlighet med artikel 3.2 c i förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71. Kommissionen ansåg att den hade följt de relevanta bestämmelserna i grundförordningen och påståendet avvisades.

(42)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att den kontinuerliga strömmen av frågeformulär och kommissionens begäran om ytterligare klargöranden innebar en orimlig börda för gruppen och en kränkning av dess rätt till ett korrekt förfarande, eftersom den ombads lämna en stor mängd uppgifter bara en vecka efter stickprovsförfarandet, dvs. före den minimiperiod på 30 dagar inom vilken de exporterande producenter som ingick i urvalet skulle besvara frågeformuläret, i enlighet med kraven i subventionsavtalet och grundförordningen.

(43)

Kommissionen ansåg att dess begäran om upplysningar var rimlig, och den samarbetade med Geely-gruppen med full respekt för dess processuella rättigheter. Kommissionen erkände Geely-gruppens ansträngningar för att besvara kommissionens frågeformulär och begäranden om kompletterande uppgifter, som den ansåg stå i proportion till Geely-gruppens storlek och komplexitet. Kommissionen noterade att alla svar från gruppen analyserades och kontrollerades, där så var möjligt, för att säkerställa att de uppgifter som lämnades av Geely-gruppen motsvarade gruppens ansträngningar och resulterade i slutsatser som låg närmast gruppens situation under undersökningsperioden. Därför avvisades påståendet.

(44)

Geely-gruppen hävdade vidare att kommissionen efter offentliggörandet av frågeformuläret och urvalsbeslutet utvidgade räckvidden för de svarande enheterna (13). Geely-gruppen sammanställde och lämnade uppgifter för över 120 enheter, även om många av dessa inlagor inte var direkt relevanta för undersökningen. Denna orimliga börda kränkte partens processuella rättigheter.

(45)

Kommissionen noterade att de svarande enheternas räckvidd inte utvidgades genom skrivelsen i hänvisningen. De närstående företagen i gruppen med de verksamheter som anges i kommissionens skrivelse var kritiska för att fastställa de faktiska omständigheterna kring subventionering av gruppen i en subventionsundersökning, och antalet svarande enheter stod i proportion till storleken och komplexiteten hos alla undersökta exportföretag. De uppgifter som lämnades av dessa närstående företag förstärkte därför endast de adekvata undersökningsresultaten för Geely-gruppen, vilka låg närmast gruppens situation under undersökningsperioden, och säkerställde därigenom att Geely-gruppens rättigheter respekterades. Därför avvisades påståendet.

(46)

Geely-gruppen hävdade vidare att undersökningen innebar en extrem börda för gruppen, som lämnade in mer än 280 svar, ofta inom mycket korta tidsfrister, hanterade 14 veckors kontroller på plats på tre platser, vilket ledde till mer än 880 kontrolldokument. Trots de upprepade begärandena (14) enligt artikel 12.11 i subventionsavtalet avslogs dessa begäranden av kommissionen.

(47)

Kommissionen noterade att alla begäranden från Geely-gruppen vederbörligen beaktades under hela undersökningens gång. De uppgifter som saknades för att färdigställa slutsatserna för gruppen krävdes och användes emellertid i enlighet med artikel 28 i grundförordningen och i linje med standardförfarandena för antisubventionsundersökningar enligt artikel 10.8 i grundförordningen. Därför avvisades påståendet.

(48)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att på grund av den anonymitet som unionsproducenter, unionsleverantörer och unionsimportörer beviljats i) behandlade kommissionen uppgifterna om unionsindustrin konfidentiellt och påverkade därmed i väsentlig grad utlämnandet av de väsentliga uppgifterna om skadebedömningen, vilket stred mot Geely-gruppens rätt till försvar, ii) hade Geely-gruppen liten insyn i de uppgifter som kommissionen samlat in från unionsindustrin, och iii) tillämpade kommissionen en mycket omfattande konfidentiell behandling för alla inlagor från unionsparterna.

(49)

Kommissionen behandlade inte alla uppgifter om unionsindustrin som konfidentiella, utan endast uppgifter som kunde röja unionsindustrins identitet. Såsom förklaras i skäl 16 i förordningen om provisorisk tull kunde kommissionen, på grund av det låga antalet grupper som tillverkar batterielfordon på unionsmarknaden och det stora antalet offentliga och abonnemangsbaserade uppgifter om dessa grupper, inte lämna ut vissa uppgifter om de unionsproducenter som ingick i urvalet, eftersom sådana uppgifter kunde röja identiteten på dessa unionsproducenter. I avsnitt 4 i förordningen om provisorisk tull analyserade kommissionen alla skadeindikatorer som begärts i grundförordningen. Dessutom lade kommissionen till undersökningens icke-konfidentiella ärendehandlingar de icke-konfidentiella svaren på frågeformuläret från de fyra unionsproducenter som ingick i urvalet, de icke-konfidentiella skrivelserna före kontrollbesöket på plats samt de icke-konfidentiella uppdragsrapporterna, precis som i alla andra undersökningar. Trots Geely-gruppens påstående tillämpade kommissionen inte någon särskilt bred konfidentiell behandling på alla inlagor från unionsproducenterna. Korrekta icke-konfidentiella versioner av dessa inlagor lades till undersökningens icke-konfidentiella ärendehandlingar, och Geely-gruppen nämnde inte exakt vad som saknades i dessa inlagor. Dessa påståenden avvisades därför.

(50)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna, Geely-gruppen och SAIC-gruppen att kommissionen inte hade lämnat tillräckliga förklaringar och faktauppgifter till den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna när det gällde beräkningarna av prisunderskridandemarginalen, och att de därför inte kunde förstå beräkningarna och lämna meningsfulla synpunkter. Den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen hävdade särskilt att kommissionen inte hade lämnat några motiverade förklaringar till hur beskrivningen av produktkontrollnumren och unionsindustrins aggregerade enhetspriser och volymer på produktkontrollnummernivå skulle kunna leda till att identiteten på de unionsproducenter som ingick i urvalet röjs, eftersom uppgifterna är aggregerade för de fyra producenter som ingick i urvalet. Detta påstående upprepades också av den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna efter det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(51)

Den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen begärde därför att kommissionen skulle lämna ut följande uppgifter: i) De produktkontrollnummer som de kinesiska exporterande producenterna och unionsproducenterna använde för prisjämförbarhet. ii) Kvantiteten och värdet av de sju produktkontrollnummer för unionsindustrin som använts för jämförelsen. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna begärde att kommissionen skulle lämna ut i) prisunderskridandemarginalen för de fem jämförbara produktkontrollnumren, dvs. exklusive de mycket snarlika produktkontrollnumren, och den procentuella matchningen av försäljningen för de kinesiska exportörer som ingick i urvalet och de unionsproducenter som ingick i urvalet om de två mycket snarlika produktkontrollnumren skulle uteslutas. ii) Skillnaden i produktkontrollnummer och huruvida justeringar gjordes för att ta hänsyn till skillnaderna. En liknande begäran gjordes också av SAIC-gruppen. SAIC-gruppen begärde också att kommissionen skulle lämna ut följande: i) Hur många produktkontrollnummer som såldes av de unionsproducenter som ingick i urvalet. ii) Totalt antal produktkontrollnummer som såldes av de unionsproducenter som ingick i urvalet under undersökningsperioden. iii) Kvantitet och värde för de sju produktkontrollnumren, matchade med de kinesiska produktkontrollnumren som en procentandel av den totala unionsförsäljningen för de unionsproducenter som ingick i urvalet. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade vidare att det var känt att unionsproducenternas försäljning av batterielfordon främst avsåg lyx- och premiumsegmenten, där de kinesiska producenterna har en försumbar försäljning eller ingen försäljning alls, och att det därför var nödvändigt att ha en unionsförsäljning som var jämförbar med de kinesiska exporterande producenternas försäljning i urvalet för att förstå om beräkningen var representativ.

(52)

Kommissionen lämnade ut uppgifter om beräkningen av den vägda genomsnittliga prisunderskridandemarginalen endast till de tre kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet. Det verkar dock som om dessa företag lämnade in dessa handlingar till den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna, även om dessa uppgifter inte lämnades ut till den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna. Dessutom företrädde den kinesiska handelskammaren även kinesiska exporterande producenter som inte ingick i urvalet och fick därför inte någon beräkning från kommissionen av den vägda genomsnittliga prisunderskridandemarginalen. Dessutom mottog de tre kinesiska exporterande producenterna i urvalet från kommissionen även sina detaljerade beräkningar av försäljningspriset till återförsäljaren för varje försäljningstransaktion. Det var därför rimligt att dra slutsatsen att de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet också lämnade dessa handlingar till den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna, och att den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna därför kunde beräkna volymen och försäljningspriserna per produktkontrollnummer för de tre kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet. Eftersom kommissionen också lämnade uppgifter om den totala volymen och det totala värdet av försäljningen för de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet, kan den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna kontrollera dessa uppgifter. Kommissionen lämnade dessutom uppgifter om matchningsprocenten för de kinesiska exporterande producenternas försäljning (dvs. den andel av försäljningen för de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet som motsvarade försäljningen för de unionsproducenter som ingick i urvalet). Eftersom matchningen var mycket hög totalt sett och även för varje kinesisk exporterande producent som ingick i urvalet, och varje produktkontrollnummer såldes i olika volymer, kan den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna mycket väl utläsa vilka av de kinesiska exporterande producenternas produktkontrollnummer som användes vid beräkningen av prisunderskridandemarginalen.

(53)

I det individuella utlämnandet av uppgifter till de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet förklarade kommissionen dessutom att unionsindustrins produktkontrollnummer samt kvantiteten och priserna på produktkontrollnummernivå inte kunde lämnas ut, eftersom de kunde röja identiteten på de unionsproducenter som ingick i urvalet. I skäl 95 i förordningen om provisorisk tull förklarade kommissionen dessutom att unionsmarknaden för batterielfordon utgjordes av ett litet antal grupper av producenter. Det finns en betydande mängd offentlig information samt mycket detaljerad information tillgänglig på grundval av en betald prenumeration om unionens batterielfordonsindustri som den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna, Geely-gruppen och SAIC-gruppen skulle kunna få tillgång till. Till exempel fanns de tekniska beskrivningarna av varje batterielfordon som såldes av unionsindustrin allmänt tillgängliga antingen i unionsproducenternas eller återförsäljarnas kataloger/broschyrer samt i vissa databaser såsom Electric Vehicle Database (15). Alla berörda parter kan därför skapa produktkontrollnummer för alla modeller av batterielfordon som säljs av unionsindustrin och de kinesiska exporterande producenterna på unionsmarknaden. Dessutom kan den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna, SAIC-gruppen och Geely-gruppen, på grundval av offentlig information som offentliggjorts av Europeiska miljöbyrån (EES) eller betalda prenumerationer från S&P Global Mobility, förstå försäljningsvolymen för varje modell av batterielfordon på unionsmarknaden. Av detta följer att om man lämnar ut unionsindustrins produktkontrollnummer och/eller unionsindustrins försäljningsvolym under undersökningsperioden samt kvantiteten och värdet per produktkontrollnummer av de sju produktkontrollnummer från unionsindustrin som används för jämförelsen, finns det, med tanke på den stora mängd information som är allmänt tillgänglig och tillgänglig genom en prenumerationstjänst, en mycket stor risk för att identiteten på de unionsproducenter som ingår i urvalet kommer att röjas.

(54)

När det gäller utlämnandet av uppgifter om prisunderskridandemarginalen för de fem jämförbara produktkontrollnumren noterade kommissionen att den lämnade ut uppgifter om prisunderskridandemarginalen för varje produktkontrollnummer som matchades med de kinesiska produktkontrollnumren (7 produktkontrollnummer av de 17 produktkontrollnummer som exporterades av de kinesiska exporterande producenterna under undersökningsperioden). Kommissionen ansåg dock inte att det var meningsfullt att lämna ut uppgifter om sådana beräkningar, eftersom de kinesiska exporterande producenterna uppenbarligen inte exporterade endast dessa fem produktkontrollnummer på unionsmarknaden under undersökningsperioden.

(55)

När det gäller skillnaderna i produktkontrollnummer och huruvida justeringar gjordes för att ta hänsyn till dessa skillnader klargjorde kommissionen härmed att skillnaden i produktkontrollnummer och det snarlika produktkontrollnumret endast avsåg batterielfordonens effekt, dvs. ett mer kraftfullt kinesiskt batterielfordon jämfördes med ett mindre kraftfullt batterielfordon i unionen. Kommissionen gjorde ingen justering för effektskillnaden, eftersom ett mer kraftfullt batterielfordon var dyrare än ett mindre kraftfullt batterielfordon, medan alla andra egenskaper hos produktkontrollnumren var identiska.

(56)

Dessutom är antalet produktkontrollnummer som säljs av unionsindustrin irrelevant för beräkningen av prisunderskridandet. Såsom förklaras i skäl 53 i denna förordning kan kommissionen inte heller lämna ut de produktkontrollnummer som såldes av unionsproducenterna i urvalet under undersökningsperioden.

(57)

När det gäller kvantiteten och värdet av de sju produktkontrollnummer som matchades med de kinesiska produktkontrollnumren i procent av den totala unionsförsäljningen för de unionsproducenter som ingick i urvalet, konstaterade kommissionen i skäl 1044 i förordningen om provisorisk tull att matchningen mellan de kinesiska produktkontrollnumren och unionens produktkontrollnummer i genomsnitt var mycket hög och att denna matchning motsvarar 88 % av den totala försäljningen för de unionsproducenter som ingick i urvalet. Kommissionen konstaterade att det fanns ett skrivfel i skäl 1044 i förordningen om provisorisk tull, och att matchningen motsvarade 83 % i stället för 88 % av de unionsproducenter som ingick i urvalet. Om de snarlika produktkontrollnumren uteslöts var matchningen 61 %. Denna beräkning gjordes för försäljningsvolymen. En beräkning baserad på försäljningsvärdet är irrelevant i detta avseende, eftersom priserna på produktkontrollnumren skiljer sig åt och resultatet därför skulle vara vilseledande.

(58)

Såsom framhålls i skäl 1042 i förordningen om provisorisk tull fanns det dessutom ingen allmänt accepterad segmentering av personbilar och det stod inte klart vad ”entry”, ”mid”, ”premium” och ”luxury” betyder eftersom det fanns en bred tolkningsmarginal. För tydlighetens skull är det dock inte korrekt att unionsproducenternas försäljning av batterielfordon främst avsåg lyx-/premiumsegmenten, där de kinesiska producenterna har en försumbar försäljning. Enligt LMC Automotive eller S&P Global Mobility säljer t.ex. unionsproducenter som e.Go Mobile, Hyundai, Renault, Stellantis och Volkswagen varumärken som inte anses vara lyx- eller premiummärken. Dessutom har Geely-gruppen i unionen sålt varumärket Polestar 2 som betraktas som ett premiummärke av LMC Automotive eller S&P Global Mobility.

(59)

Slutligen mildrade kommissionen verkningarna av det inte helt fullständiga utlämnandet av uppgifter genom att tillhandahålla en mycket detaljerad bedömning av den metod som använts och en analys av de olika aktörer, försäljningskanaler och försäljningsmodeller som använts under undersökningsperioden. Såsom förklaras ovan kunde ytterligare uppgifter inte lämnas ut på grund av risken för att unionsproducenternas identitet skulle röjas. Detta tillvägagångssätt är motiverat eftersom batterielfordonsmarknaden i unionen är öppen och transparent och alla aktörer på marknaden har välutvecklad marknadsföringskapacitet för att undersöka sina konkurrenters modeller. Det är av dessa skäl som ytterligare detaljer i beräkningen av prisunderskridandet, t.ex. produktkontrollnummer, inte kan lämnas ut.

(60)

Dessa begäranden avslogs därför.

(61)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav SAIC-gruppen att den inte erhöll någon individuell beräkning av prisunderskridandemarginalen.

(62)

Det finns ingen rättslig skyldighet för kommissionen att beräkna en prisunderskridandemarginal per exporterande producent i urvalet. Prisunderskridandemarginalen är en skadeindikator och därför är beräkningen av en vägd genomsnittlig prisunderskridandemarginal tillräcklig för skadebedömningen. Detta skiljer sig från den skademarginal (prisunderskridandemarginal) som måste beräknas per exporterande producent när tullen baseras på målprisunderskridandemarginal. Därför avvisades påståendet.

(63)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att kommissionen i beräkningarna av prisunderskridandet använde andra produktkontrollnummer än de som Geely-gruppen hade instruerats att använda av kommissionen och att kommissionen inte gav någon förklaring till omfattningen av de nya produktkontrollnumren.

(64)

Kommissionen använde dock inte andra produktkontrollnummer för beräkningen av prisunderskridandemarginalen än dem som den bad de exporterande producenterna och unionsproducenterna i urvalet att använda. Kommissionen ersatte helt enkelt varje produktkontrollnummer med produktkontrollnummer 1, produktkontrollnummer 2 osv. för att inte avslöja de exakta produktkontrollnummer som använts vid beräkningen av prisunderskridandet, eftersom det kunde röja identiteten hos unionsproducenterna i urvalet, såsom förklaras i skäl 53 i denna förordning. Därför avvisades påståendet.

(65)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och den kinesiska handelskammaren att det slutliga utlämnandet av uppgifter inte innehöll de väsentliga uppgifter som låg till grund för kommissionens slutsatser om subventionering och risk för skada som vållats därav, särskilt när det gäller i) den påstådda förmånliga utlåningen, ii) det påstådda tillhandahållandet av insatsvaror och iii) nyttjanderätter mot för låg ersättning, iv) den faktiska grunden för kommissionens uttalande i skäl 771 i denna förordning om att unionsproducenternas försäljningskvantiteter skulle ha varit mycket annorlunda och stora om det inte hade förekommit någon import av kinesiska batterielfordon, v) hur kommissionen filtrerade EEA-uppgifter och delade upp dem i import av batterielfordon av kinesiskt märke och självimport samt bedömde ursprunget för batterielfordonen, grunden för uppdelningen av EEA-uppgifterna i uppgifter som rör den berörda produkten och uppgifter som inte rör den berörda produkten, grunden för uppdelningen av Teslas produktion av modell Y i och utanför EU, vi) den faktiska grunden för kommissionens fastställande att ”unionsindustrins situation kommer att försämras ännu mer, eftersom subventionerad import från Kina till underskridande priser kommer att öka inom överskådlig framtid”, vii) den faktiska grund som kommissionen stödde sig på i sin analys av i vilken mån skadan kan tillskrivas andra faktorer för att avfärda a) unionsindustrins självimport b) den interna konkurrensen inom unionsindustrin, och c) unionsindustrins övergång från fordon med förbränningsmotor till batterielfordon samt andra kända faktorer som har en negativ inverkan på unionsindustrins situation, och viii) den faktiska grunden för kommissionens slutsats att eventuella kostnadsökningar på grund av regleringsfrågor endast skulle ha påverkat unionsindustrin tidigare.

(66)

Vid det slutliga utlämnandet av uppgifter underrättade kommissionen alla berörda parter om sina undersökningsresultat i ett dokument med allmänt utlämnande av uppgifter och lämnade detaljerade uppgifter om de metoder och beräkningar som gjorts beträffande subventionsnivåerna för de företag som ingick i urvalet och de företag som undersöktes enskilt, inbegripet uppgifter om urvalet, förmånlig utlåning, tillhandahållande av insatsvaror och nyttjanderätter mot för låg ersättning. En detaljerad översikt över de synpunkter som inkommit beträffande dessa subventionssystem finns i avsnitt 3.5 och 3.7 nedan.

(67)

När det gäller led iv uppger kommissionen i skäl 771 i denna förordning att den inte håller med om att de prisökningar som annars skulle ha ägt rum skulle ha förhindrats även om det inte hade förekommit någon kinesisk import eller att unionsmarknaden uppenbarligen skulle ha sett mycket annorlunda ut om det inte hade förekommit stora mängder subventionerad kinesisk import på unionsmarknaden till priser som underskrider unionspriserna. Om det inte hade förekommit någon illojal kinesisk konkurrens skulle unionsindustrin ha sålt många fler batterielfordon på unionsmarknaden (det bör noteras att den subventionerade importen otillbörligt vann marknadsandelar under skadeundersökningsperioden på bekostnad av unionsindustrins försäljning och att kineserna sålde liknande batterielfordon som unionsindustrin, eftersom matchningen mellan de kinesiska produktkontrollnumren och unionens produktkontrollnummer under undersökningsperioden var över 90 % för var och en av de exporterande producenterna, se skäl 1031 i förordningen om provisorisk tull), vilket skulle ha gjort det möjligt för unionsindustrin att minska kostnaden per enhet genom att dra fördel av en mycket bättre förmåga att sprida sina fasta kostnader över mer försäljning. Detta skulle ha gjort det möjligt för unionsproducenterna att fastställa priser på mer lönsamma nivåer i samband med övergången från fordon med förbränningsmotor till batterielfordon.

(68)

När det gäller led v behandlas detta i skälen 716 och 717 i denna förordning.

(69)

När det gäller led vi drog kommissionen, såsom förklaras i skäl 1023 i denna förordning, slutsatsen att importen från Kina skulle öka, efter att ha bedömt flera åtgärder som tyder på sannolikhet för ytterligare betydande importökningar i skälen 1113–1118 i förordningen om provisorisk tull, unionsindustrins attraktivitet i skälen 1119–1229 i förordningen om provisorisk tull, samt den sannolika utvecklingen av marknadsandelar av importen från Kina på unionsmarknaden i skälen 1130–1137 i förordningen om provisorisk tull. Därtill drog kommissionen i skäl 1138 i förordningen om provisorisk tull slutsatsen att det var sannolikt att marknadsandelarna främst från kinesiska varumärken kommer att öka inom en överskådlig framtid genom att bedöma det stora antalet tillkännagivanden från de kinesiska exporterande producenterna om lansering av nya batterielfordonsmodeller på unionsmarknaden, vilket förklaras i skälen 1126 och 1127 i förordningen om provisorisk tull, medan unionens OEM-tillverkare av fordon med förbränningsmotor som övergår till produktion av batterielfordon inte tillkännagett några större planer på att importera batterielfordon från Kina och de flesta av dem redan hade en batterielfordonsmodell eller ett varumärke som importerades från Kina i betydligt lägre volymer än deras produktion i unionen. Dessutom är lagren av kinesiska batterielfordon i unionen, såsom fastställs i skälen 1157–1159 i förordningen om provisorisk tull, en relevant indikator för de kinesiska batterielfordonens framtida tryck på unionsindustrin, eftersom dessa kvantiteter uppenbarligen främst är avsedda att säljas på unionsmarknaden.

(70)

Dessutom ledde en ökning av den kinesiska importen till en minskning av unionsindustrins marknadsandel, vilket leder till lägre produktionsvolym för unionsindustrin och därmed högre kostnader per enhet. För att kunna konkurrera med de kinesiska batterielfordonen skulle unionsindustrin å andra sidan tvingas sänka priserna och därmed öka sina ekonomiska förluster. Dessutom kommer en industri som ständigt förlorar marknadsandelar och uppvisar ökande ekonomiska förluster inte att kunna fortsätta att investera och inte heller kunna lansera nya batterielfordonsmodeller på unionsmarknaden. Därför kommer unionsindustrins situation att försämras ännu mer, eftersom subventionerad import från Kina till underskridande priser kommer att öka inom överskådlig framtid.

(71)

När det gäller led vii, dvs. unionsindustrins självimport som en faktor som innebär en risk för skada för unionsindustrin, behandlas detta i skäl 1213 i förordningen om provisorisk tull samt i skäl 1218 i denna förordning. I skäl 1218 i denna förordning uppgav kommissionen särskilt att den utfört en analys av den så kallade självimporten i skälen 1212–1214 i förordningen om provisorisk tull och tillhandahållit en fördelning av marknadsandelen för importen från i) kinesiska exporterande producenter som är närstående unionens OEM-tillverkare av fordon med förbränningsmotor som övergår till produktion av batterielfordon, ii) Tesla och iii) all annan import från Kina i tabellerna 12a och 12b i förordningen om provisorisk tull enligt skälen 1132 respektive 1134. Kommissionen förklarade vidare att denna analys bör beaktas tillsammans med uppgifterna i tabell 13 i denna förordning. Dessutom hävdade kommissionen att den rättsliga standarden för orsakssamband kräver att all import med ursprung i det berörda landet ska bedömas sammantaget. Detta är vad kommissionen också har gjort i avsnitt 6.1 i förordningen om provisorisk tull. Dessutom har kommissionen fördelat importen från Kina, bland annat med hjälp av tabellerna 12a och 12b i förordningen om provisorisk tull och tabell 13 i denna förordning, för att fastställa utvecklingen av profilen för den kinesiska importen. Kommissionen drog slutsatsen att importen av kinesiska varumärken ökade i betydelse och att försäljningen på unionsmarknaden skulle öka, på grundval av dels tillgången till lager, dels tillkännagivanden om ökad import till unionsmarknaden efter undersökningsperioden och därefter under de kommande åren. Denna slutsats bekräftades också av uppgifter efter undersökningsperioden som visade att importen av kinesiska varumärken ökade avsevärt till 14,1 % under det andra kvartalet 2024, medan all annan import från Kina minskade, vilket framgår av tabell 10 i denna förordning. Kommissionen gjorde därför en korrekt analys av den så kallade självimporten och drog slutsatsen att denna import sannolikt inte skulle bidra till risken för väsentlig skada.

(72)

Dessutom behandlas den interna konkurrensen inom unionsindustrin som en faktor som orsakar en risk för skada för unionsindustrin i skälen 1225 och 1227 i denna förordning. Kommissionen förklarade särskilt att även om den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna inte lade fram någon bevisning för att den interna konkurrensen inom unionsindustrin hade eller skulle kunna ha en negativ inverkan på unionsproducenterna, var syftet med undersökningen under alla omständigheter att bedöma om importen av batterielfordon från Kina var subventionerad, innebar en risk för unionsindustrin och om det låg i unionens intresse att införa utjämningsåtgärder om de rättsliga villkoren var uppfyllda. Kommissionen förklarade vidare att undersökningen visade att unionsindustrins försämrade situation var resultatet av den orättvisa externa konkurrensen från subventionerad kinesisk import som bidrog till risken för väsentlig skada. I denna undersökning bedömdes inte konkurrensen mellan unionsproducenterna på unionsmarknaden, eftersom undersökningsresultaten rör unionsindustrin som helhet. Kommissionen noterade dessutom att den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna inte hade lagt fram någon bevisning för att den interna konkurrensen inom unionsindustrin vållade någon skada för unionsindustrin, eller i alla händelser minskade sambandet mellan den subventionerade importen från Kina och risken för skada.

(73)

Dessutom förklaras unionsindustrins övergång från fordon som drivs med förbränningsmotor till batterielfordon i skälen 1232–1234 i denna förordning. Kommissionen konstaterade särskilt att övergången från fordon med förbränningsmotor till batterielfordon utgjorde en viktig bakgrund till den totala risken för skada, orsakssambandet och analysen av unionens intresse. Denna övergång pågår just nu och planeras fortsätta fram till 2035. Övergången var en viktig del av kommissionens gröna giv för att uppfylla målen för koldioxidutsläpp. Unionsproducenterna har utarbetat utförliga strategier som omfattar genomförandet av massiva investeringsplaner för att kunna följa relevant lagstiftning och uppnå dessa mål. Övergången är därmed avgörande för unionsindustrins framtid. Dessutom är övergången på unionsmarknaden från fordon med förbränningsmotor till batterielfordon en del av regelverket för bilindustrin i unionen. Unionens fordonsproducenter måste följa både detta regelverk och annan lagstiftning. Ett sådant regelverk kan inte anses orsaka risk för skada i den mening som avses i artikel 8.8 i grundförordningen. Tvärtom utgör det en ram för att bedöma risken för skada i den mening som avses i artikel 8.8 i grundförordningen. Kommissionen fann i själva verket att det överhängande hotet mot unionsindustrin inte utgörs av denna övergång i sig, utan av den subventionerade kinesiska import som hotar genomförandet av övergångsprocessen.

(74)

När det gäller led viii uppger kommissionen i skäl 1229 i denna förordning att den ansåg att eventuella kostnadsökningar på grund av regleringsfrågor skulle ha påverkat unionsindustrin. Ingen bevisning lades fram för att denna aspekt skulle utgöra en risk för skada för unionsindustrin under undersökningsperiodens efterföljande år. Även om vissa unionsproducenter började investera i produktionen av batterielfordon före skadeundersökningsperioden (se skäl 996 i förordningen om provisorisk tull), började de största investeringarna i produktionen av batterielfordon förverkligas efter offentliggörandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 (16), som senare ändrades genom förordning (EU) 2023/851 (17). Såsom framgår av tabell 1 i förordningen om provisorisk tull var det i början av skadeundersökningsperioden (dvs. 2020) endast 5,4 % av unionens marknad för passagerarfordon som övergick till batterielfordon. I förordning (EU) 2019/631 krävdes att unionens biltillverkare skulle öka produktionen av batterielfordon och minska produktionen av fordon med förbränningsmotor som ska säljas på unionsmarknaden. Såsom anges i skäl 1229 i denna förordning utgör det faktum att övergången till elektrifiering krävs enligt lag inte i sig inte ett hot mot unionsindustrin i den mening som avses i artikel 8.8 i grundförordningen, eftersom batterielfordonsproducenterna, i likhet med övriga branscher, måste anpassa sig till det befintliga regelverket. Regelverket utgör i själva verket en ram för att bedöma risken för skada i den mening som avses i artikel 8.8 i grundförordningen. Även om efterlevnaden av olika förordningar fortsätter efter undersökningsperioden, identifierade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna inte några nya viktiga förordningar som hotar att vålla unionsindustrin skada i den mening som avses i artikel 8.8 i grundförordningen. Däremot konstaterade kommissionen att den subventionerade importen hotar livskraften för unionens batterielfordonsindustri. Utan rättvisa marknadsvillkor kommer unionsproducenterna inte att kunna uppnå de nödvändiga stordriftsfördelarna.

(75)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren att kommissionen inte tog upp de faktiska grunder som kommissionen åberopade för att avvisa och/eller inte beakta och ta upp de två ekonomiska analyser som utarbetats av professorerna vid Katholieke Universiteit Leuven och Centre of Economic Policy Research som den kinesiska handelskammaren lämnade in den 20 december 2023 och den 19 juli 2024.

(76)

I skäl 1252 i förordningen om provisorisk tull förklarade kommissionen att man i den rapport som lämnades in den 20 december 2023 drog slutsatsen att den kinesiska importen av batterielfordon var oumbärlig för unionsmarknaden för batterielfordon, för unionens producenter och konsumenter av batterielfordon och för unionen som helhet, eftersom denna import är nödvändig för att upprätthålla konkurrens och innovation i unionen och öka tillgången till batterielfordon till ett överkomligt pris för genomsnittskonsumenterna och för att säkerställa att unionens klimatmål uppfylls. I skäl 1253 i förordningen om provisorisk tull uppgav kommissionen dessutom att oberoende av det auktoritativa och objektiva värdet av den rapport som lämnades in den 20 december 2023 noterade kommissionen att syftet med utjämningstullarna inte var att stoppa importen av batterielfordon från Kina, utan att återställa lika villkor på unionsmarknaden som snedvridits av den subventionerade importen från Kina till låga priser. Kommissionen tog därför upp huvudsyftet med rapporten. Dessutom lämnades den fullständiga rapporten i en känslig version och endast en sammanfattning lämnades i en icke-konfidentiell version. I rapporten presenteras slutligen de två professorernas åsikter och hänvisningar till flera akademiska artiklar och böcker som utarbetats under perioden 1951–2020. Ingen av dessa artiklar eller böcker avser särskilt industrin för batterielfordon i unionen och Kina under skadeundersökningsperioden.

(77)

Kommissionen ansåg att den hade undersökt och behandlat argumenten i dessa rapporter i tillräcklig utsträckning, även om dessa argument i många fall inte var underbyggda med någon bevisning eller inte hänvisade till någon relevant källa. För tydlighetens skull anges i rapporten på en mer detaljerad nivå att den ökade importen av kinesiska batterielfordon till unionen inte beror på påstådda subventioner, eftersom a) den mesta importen av batterielfordon till EU är självimport från företag som är verksamma inom EU-industrin, b) Kina har lång erfarenhet av batterier för hemelektronik, c) importen från Kina återspeglar läget i teknikcykeln, d) batteriproduktionens framträdande roll för framgång inom industrin för batterielfordon är tillfällig.

(78)

I avsnitt 3 i förordningen om provisorisk tull och avsnitt 3 i denna förordning visade kommissionen att batterielfordon från Kina subventioneras. När det gäller led a förklarade kommissionen i skäl 998 i förordningen om provisorisk tull att några av unionsproducenterna importerade batterielfordon från Kina. Dessutom behandlas självimport som en faktor som innebär en risk för skada för unionsindustrin i skäl 1213 i förordningen om provisorisk tull samt i skäl 1183 i denna förordning. I skäl 1183 i denna förordning uppgav kommissionen särskilt att den utfört en analys av den så kallade självimporten i skälen 1212–1214 i förordningen om provisorisk tull och tillhandahållit en fördelning av marknadsandelen för importen från i) kinesiska exporterande producenter som är närstående unionens OEM-tillverkare av fordon med förbränningsmotor som övergår till produktion av batterielfordon, ii) Tesla och iii) all annan import från Kina i tabellerna 12a och 12b i förordningen om provisorisk tull enligt skälen 1132 respektive 1134. Kommissionen förklarade vidare att denna analys bör beaktas tillsammans med uppgifterna i tabell 13 i denna förordning. Dessutom hävdade kommissionen att den rättsliga standarden för orsakssamband kräver att all import med ursprung i det berörda landet ska bedömas sammantaget. Detta är vad kommissionen också har gjort i avsnitt 6.1 i förordningen om provisorisk tull. Dessutom har kommissionen fördelat importen från Kina, bland annat med hjälp av tabellerna 12a och 12b i förordningen om provisorisk tull och tabell 13 i denna förordning, för att fastställa utvecklingen av profilen för den kinesiska importen. Kommissionen drog slutsatsen att importen av kinesiska varumärken ökade i betydelse och att försäljningen på unionsmarknaden skulle öka, på grundval av dels tillgången till lager, dels tillkännagivanden om ökad import till unionsmarknaden efter undersökningsperioden och därefter under de kommande åren. Denna slutsats bekräftades också av uppgifter efter undersökningsperioden som visade att importen av kinesiska varumärken ökade avsevärt till 14,1 % under det andra kvartalet 2024, medan all annan import från Kina minskade, vilket framgår av tabell 10 i denna förordning. Kommissionen gjorde därför en korrekt analys av den så kallade självimporten och drog slutsatsen att denna import sannolikt inte skulle bidra till risken för väsentlig skada.

(79)

När det gäller leden b, c och d är det irrelevant att Kina har långvarig erfarenhet av batterier för hemelektronik. Såsom förklaras i avsnitt 3 i förordningen om provisorisk tull och i denna förordning har batterier för batterielfordon subventionerats av de kinesiska myndigheterna.

(80)

I rapporten anges vidare att det inte fanns någon risk för skada eftersom a) tillfälliga fall av överproduktion är en naturlig företeelse, b) kapaciteten för batterielfordon är dynamisk, vilket innebär att den inte ses isolerad från kapaciteten för fordon med förbränningsmotor, c) förekomsten av en betydande marknadssegmentering minskar eventuella konkurrenseffekter, d) prisskillnader mellan modeller är resultatet av en mängd olika faktorer, men priserna på batterielfordon som importeras från Kina inte är systematiskt lägre än priserna på batterielfordon som produceras i EU, e) marknadspenetrationen för batterielfordon följer förutsägbara mönster för ny teknik och i slutändan resulterar i kinesiska investeringar i Europa, f) betydande nätverkseffekter i laddningsinfrastrukturen kräver snabb användning av batterielfordon, g) globala värdekedjor för komponenter för fordon som drivs med ny energi gör att EU-producenterna drar nytta av en utvecklad kinesisk marknad.

(81)

Kommissionen visade i avsnitt 5 i förordningen om provisorisk tull och avsnitt 5 i denna förordning att det faktiskt finns en risk för skada. Denna slutsats drogs genom en bedömning av de faktorer som anges i artikel 8.8 andra stycket i grundförordningen (se skäl 1105 i grundförordningen).

(82)

Dessutom tog kommissionen upp frågan om kapacitet, segmentering, prisskillnader (dvs. prisunderskridandemarginal) i förordningen om provisorisk tull och denna förordning. Dessutom anser kommissionen inte att den stora outnyttjade kapaciteten i Kina är tillfällig, och den kinesiska handelskammaren lade inte fram någon bevisning i detta avseende. Dessutom tittade inte kommissionen på kapaciteten för batterielfordon separat från kapaciteten för fordon med förbränningsmotor (se skäl 1142 i förordningen om provisorisk tull). Dessutom är de kinesiska exporterande producenternas framtida investeringar i unionen inte en aspekt som omfattas av denna undersökning, eftersom syftet med denna undersökning är att skapa lika villkor på unionsmarknaden. Kommissionen tog också upp frågan om laddningsinfrastruktur i avsnitt 7 i förordningen om provisorisk tull. Slutligen kommer införandet av åtgärder inte att stoppa importen från Kina vare sig av batterielfordon eller delar som unionsindustrin behöver.

(83)

Slutligen anges i rapporten att åtgärderna för att begränsa importen av kinesiska batterielfordon inte skulle ligga i unionens intresse eftersom begränsningen av importen av batterielfordon a) innebär att betydande miljöfördelar går förlorade, b) minskar den statiska priskonkurrensen, c) innebär minskad dynamisk konkurrens, och d) begränsar incitatmenten för företagen att investera.

(84)

Såsom förklaras i skäl 81 i denna förordning kommer införandet av utjämningsåtgärder inte att stoppa importen från Kina. Det kommer endast att skapa lika villkor på unionsmarknaden.

(85)

I rapporten av den 19 juli 2024 kommenterades slutsatserna i förordningen om provisorisk tull. I rapporten citeras tre hänvisningar, dvs. rapporten av den 20 december 2023 och två akademiska artiklar som utarbetades 2016 respektive 2023.

(86)

I rapporten anges att prisskillnaden var överskattad och inte innebär prisunderskridande på grund av a) skillnader i observerbara egenskaper, b) olika marknadssegment, c) varumärkesvärde för unionsföretag, d) värdet av äldre återförsäljare för unionsföretag, e) introduktionspriser från nya marknadsaktörer, f) skillnader i produktionskostnad, g) selektivt urval.

(87)

Leden a, b, c, d har behandlats i skälen 1022–1049 i förordningen om provisorisk tull och i skälen 748–831 i denna förordning. När det gäller led e är det dessutom irrelevant att nya aktörer i allmänhet går in på en marknad till lägre priser än befintliga aktörer. Faktum är att batterielfordon från Kina subventioneras och hotar unionsmarknaden. Det faktum att kineserna har en lägre produktionskostnad är också irrelevant, eftersom den lägre kostnaden verkar relatera till de subventionerade företagen. Slutligen tillämpades inget selektivt stickprovsförfarande på de kinesiska exporterande producenterna, och denna fråga behandlades redan upprepade gånger i förordningen om provisorisk tull och i denna förordning.

(88)

I rapporten konstateras också att importtillväxten från Kina är överdriven och inte kommer att fortsätta att öka. Kommissionen höll inte med om detta påstående. Såsom förklaras i tabell 13 i denna förordning nådde importen av batterielfordon från Kina redan under andra kvartalet 2024 en marknadsandel på 14,1 %.

(89)

I rapporten anges vidare att argumentet om överkapacitet är irrelevant eftersom a) både unionsproducenter och kinesiska producenter har outnyttjad kapacitet, men detta påverkar inte prissättnings- och exportbeslut, b) för både unionsproducenter och kinesiska producenter är kapaciteten på medellång sikt, som kombinerar fordon med förbränningsmotor och batterielfordon, praktiskt taget obegränsad i förhållande till storleken på marknaden för batterielfordon.

(90)

Kommissionen höll inte alls med om att de kinesiska exporterande producenternas överkapacitet är irrelevant. Dessutom är det faktum att unionsindustrin har en påstådd överkapacitet (ett påstående som avvisas av kommissionen i skäl 845 i denna förordning) irrelevant, eftersom unionsindustrin inte riskerar att skada den kinesiska inhemska industrin. Unionsindustrins export av batterielfordon till Kina är mycket låg. Eftersom undersökningen endast omfattar batterielfordon är kommissionen enligt lag skyldig att undersöka batterielfordon och inte fordon med förbränningsmotor. Kommissionen behandlade produktionskapaciteten för fordon med förbränningsmotor i Kina som en alternativ beräkning av den outnyttjade kapaciteten för batterielfordon (se skäl 1142 i förordningen om provisorisk tull).

(91)

Dessutom anges det i rapporten att a) den kinesiska exporten av batterielfordon inte är särskilt hög, b) unionsproducenterna uppvisar en stark exporttillväxt, c) de kinesiska producenterna inte inriktar sig på exportmarknader.

(92)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. Det är uppenbart att en marknadsandel för importen från Kina under undersökningsperioden på 25,0 % enligt tabell 2a i förordningen om provisorisk tull är betydande. Unionsindustrins export behandlas i avsnitt 6.2.2 i förordningen om provisorisk tull. Det faktum att Kina är inriktat på exportmarknaden har också behandlats i skälen 1114–1118 i förordningen om provisorisk tull och skälen 1031–1043 i denna förordning.

(93)

I rapporten anges också att a) eventuella subventioner till kinesiska företag bör jämföras med eventuella subventioner till unionsföretag och b) subventionerna till kinesiska producenter av batterielfordon sannolikt överskattas.

(94)

Led a togs upp i skäl 1262 i förordningen om provisorisk tull. När det gäller led b förklarade kommissionen i detalj i avsnitt 3 i förordningen om provisorisk tull och i avsnitt 3 i den här förordningen hur subventionerna hade beräknats, och de detaljerade beräkningarna meddelades de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet och som gavs tillfälle att lämna synpunkter.

(95)

I rapporten upprepas dessutom de argument om unionens intresse som anges i skäl 83 i denna förordning.

(96)

Den kinesiska handelskammaren framhöll inte vilka särskilda punkter som presenterades i dessa rapporter som vare sig direkt eller indirekt behandlades av kommissionen i förordningen om provisorisk tull eller i denna förordning. Mot bakgrund av förklaringarna i skälen 76–95 i den här förordningen ansåg kommissionen därför att de viktigaste punkterna i de två rapporterna hade behandlats direkt eller indirekt antingen i förordningen om provisorisk tull och/eller i den här förordningen.

(97)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna också att det inte var tydligt hur kommissionen beräknade produktionsvolymen för undersökningsperioden, eftersom uppgifterna i Prodcom inte rapporterades månadsvis. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade också att inga uppgifter om de offentligt tillgängliga källor som kommissionen hänvisade till hade lämnats.

(98)

Detta påstående behandlades i skäl 689 i denna förordning. Dessutom kunde kommissionen inte avslöja vilken unionsproducents webbplats den använde i detta avseende, eftersom det skulle avslöja vilken unionsproducent som samarbetade i undersökningen. Därför avvisades påståendet.

(99)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna också att kommissionen under hela undersökningen inte har gjort uppgifter som lämnats av berörda parter tillgängliga för andra berörda parter snabbt och i rätt tid.

(100)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. På grund av den anonymitet som vissa parter beviljats var kommissionen tvungen att noggrant kontrollera de uppgifter som lämnats av parterna för att säkerställa att unionsproducenternas identitet inte röjdes oavsiktligt. Denna process var mycket tidsödande. När kommissionen offentliggjorde sina slutsatser uppdaterades dessutom de icke-konfidentiella ärendehandlingarna i undersökningen fullt ut och den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hade gott om tid att lämna synpunkter. Detta framgår också av det stora antalet synpunkter från den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna efter både det preliminära och det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(101)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna påståendet att kommissionen beviljade unionsproducenterna överdriven konfidentiell behandling. De hävdade vidare att i) de icke-konfidentiella sammanfattningarna av de uppgifter efter undersökningsperioden som lämnats av de unionsproducenter som ingick i urvalet inte fanns tillgängliga i de icke-konfidentiella ärendehandlingarna och att ii) kommissionen i stället hade utarbetat en konsoliderad icke-konfidentiell sammanfattning av svaren på frågeformulären efter undersökningsperioden.

(102)

Frågeformuläret efter undersökningsperioden innehöll inte något beskrivande frågeformulär som det ursprungliga frågeformuläret. För att skydda anonymiteten hos de unionsproducenter som ingick i urvalet beslutade kommissionen dessutom, i linje med excel-tabellerna i det icke-konfidentiella svaret på det ursprungliga frågeformuläret, att i undersökningens icke-konfidentiella ärendehandlingar ta med den icke-konfidentiella versionen av de viktigaste uppgifter som begärts i excel-tabellerna i frågeformuläret i konsoliderad form (dvs. uppgifterna för alla unionsproducenter som ingick i urvalet aggregerades) med hjälp av index.

(103)

Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte lämnade tillräckliga uppgifter och tillräckligt detaljerade förklaringar om viktiga sak- och rättsfrågor rörande slutsatserna om skadevållande subventionering och inte svarade på den kinesiska handelskammarens synpunkter eller angav skäl för att avvisa de argument som framförts. Enligt den kinesiska handelskammaren var följande frågor obesvarade, eller ingen tillräcklig bevisning eller förklaringar lämnades: i) Skälen till beslutet att inte ta med Tesla (Shanghai) i urvalet av kinesiska exporterande producenter och att godta dess begäran om enskild undersökning i ett sent skede av förfarandet, ii) sammansättningen av unionens batterielfordonsindustri, graden av samarbete inom unionsindustrin, vad som menas med och relevansen av OEM-tillverkare i samband med unionsindustrin, samt de olika unionsproducenternas grad av övergång från fordon med förbränningsmotorer till batterielfordon, iii) rollen och relevansen av analysen av prisunderskridandet och bedömningen av att de kinesiska batterielfordonspriserna ligger 30 % under unionsindustrins produktionskostnad vid fastställandet av pristrycket.

(104)

Skälen till att Tesla (Shanghai) inte togs med i urvalet och att det beviljades enskild undersökning anges i avsnitt 1.5.3 och 1.6 ovan.

(105)

Leden ii och iii behandlas i skälen 682 och 793 i denna förordning.

(106)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de berörda parternas rätt till försvar inte hade respekterats. De hävdade särskilt att kommissionen hade bortsett från argument och bevisning som lämnats av de kinesiska myndigheterna och andra parter.

(107)

Kommissionen noterade att påståendet inte var underbyggt och utgjorde en allmän kommentar utan särskild bevisning. Kommissionen upprepade att den hade behandlat alla synpunkter från parterna. Hela undersökningen genomfördes med full transparens och alla parter hade flera möjligheter att lägga fram uppgifter, argument och bevis under hela förfarandet. Kommissionen begärde nödvändiga uppgifter, utfärdade skrivelser med begäran om komplettering, genomförde inspektioner på plats hos över hundra företag och lämnade ut alla relevanta beräkningar. Synpunkter från parterna beaktades och gjorde det möjligt för kommissionen att justera sina undersökningsresultat där det var vederbörligen motiverat. Påståendet, som var ogrundat, allmänt hållet och inte i linje med förfarandets verklighet, avvisades därför.

(108)

Efter det ytterligare slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte fanns några bevis för någon kommunikation mellan kommissionen och unionsindustrin i de offentliga ärendehandlingarna när det gäller kommissionens förnyade begäran om och mottagande av uppgifter för första kvartalet 2024. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att de var förvånade över att unionsindustrin hade förmånen att lämna uppgifter in i det sista och att deras uppgifter godtogs i ett så sent skede av undersökningen, vilket stod i skarp kontrast till kommissionens bryska och oförklarliga avslag på de kinesiska myndigheternas väl underbyggda begäran om att planera in ett hörande efter inlämnandet av de skriftliga synpunkterna och det strikta åläggandet av en tidsfrist på tio dagar för de kinesiska myndigheterna att kommentera det 177-sidiga allmänna utlämnandet av uppgifter, lämna in hörandepresentationen och hålla hörandet. Ovanstående omständigheter styrker ytterligare att berörda parter på den kinesiska sidan på ett olagligt och diskriminerande sätt har förvägrats en fullständig och korrekt möjlighet att utöva sin rätt till försvar i strid med artiklarna 12.1, 12.1.2, 12.3 och 12.4.1 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder.

(109)

Uppgifterna lämnades den 29 augusti 2024, (18) dvs. så snart alla begärda uppgifter fanns tillgängliga för kommissionen. Dessutom uppdaterade kommissionen den 9 september 2024 i de icke-konfidentiella ärendehandlingarna för undersökningen noteringen till ärendehandlingarna med kvartalsvisa uppgifter för perioden efter undersökningsperioden. (19)

(110)

Dessutom kunde kommissionen godta de uppgifter som saknades från unionsproducenterna, eftersom uppgifterna inte hindrade slutförandet av undersökningen inom de rättsliga tidsfristerna. Detta var något helt annat än att gå med på att förlänga tidsfristen för att hålla höranden. Även om de kinesiska myndigheterna klagade på att den tio dagar långa perioden för att lämna synpunkter på det allmänna utlämnandet av uppgifter inte var tillräcklig, noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna lyckades lämna ganska omfattande synpunkter (De kinesiska myndigheternas inlaga innehöll 151 sidor med synpunkter). De kinesiska myndigheterna kunde inte visa hur tillhandahållandet av synpunkterna inom den begärda tidsperioden skulle ha hindrat dem från att utöva sin rätt till försvar. Kommissionen höll därför inte med om att de kinesiska berörda parterna på ett olagligt och diskriminerande sätt har förvägrats en fullständig och korrekt möjlighet att utöva sin rätt till försvar.

(111)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade den kinesiska handelskammaren, de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen att undersökningens produktdefinition olagligen och sent hade utvidgats till att omfatta elfordon med en förbränningsförlängare utan att de berörda parterna hade underrättats eller fått tillfälle att lämna synpunkter på den avsedda ändringen, vilket påverkade de berörda parternas rätt till ett korrekt förfarande. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade vidare att i) det inte fanns någon hänvisning till en förbränningsförlängare i tillkännagivandet om inledande eller i dokumentet om inledande, även om det fanns en tydlig hänvisning till laddning av fordonen i dokumentet om inledande, ii) de batterielfordon som har en förbränningsförlängare har en räckvidd som är jämförbar med den för ett fordon med förbränningsmotor, medan batterielfordon utan förbränningsförlängare har en mycket lägre räckvidd än fordon med förbränningsmotor, iii) produktkontrollnumret och produktegenskaperna i frågeformuläret för de kinesiska exportörerna och unionsindustrin inte innehöll någon hänvisning till körsträckan och inte tog hänsyn till dessa fordons särskilda egenskaper, iv) det inte finns någon information om hur kommissionen har erhållit eller uppskattat uppgifterna för dessa batterielfordon, eftersom ingen av de kinesiska exporterande producenter som ingick i urvalet producerade och exporterade denna typ av batterielfordon, och eftersom varken Prodcom eller S&P Mobility Data tillhandahåller sådan information för denna typ av batterielfordon. Den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna hävdade därför att batterielfordon med förbränningsförlängare borde undantas från den aktuella undersökningen, eftersom de, förutom den ytterst begränsade exporten av sådana fordon från Kina till EU, också skiljer sig helt från vanliga batterielfordon när det gäller fysiska och tekniska egenskaper, produktionskostnader och priser samt konsumentuppfattning och inte konkurrerar direkt med vanliga batterielfordon.

(112)

Kommissionen noterade att den kinesiska handelskammaren och de kinesiska myndigheterna visserligen bara förklarade dessa argument, men att de inte lade fram någon underliggande bevisning i detta avseende.

(113)

I tillkännagivandet om inledande definierades den produkt som är föremål för denna undersökning som nya batteridrivna elfordon, huvudsakligen avsedda för transport av nio eller färre personer, inbegripet föraren, som uteslutande drivs av en eller flera elmotorer. I tillkännagivandet om inledande angavs också KN-numret för den produkt som är föremål för undersökningen, som var 8703 80 10 . Beskrivningen av den produkt som är föremål för undersökningen behöver inte omfatta alla egenskaper hos den produkt som är föremål för undersökningen. I tillkännagivandet om inledande angavs inte heller att batterielfordon med förbränningsförlängare uteslöts från undersökningen.

(114)

När det gäller hur kommissionen inhämtade uppgifterna ingick den eventuella importen av sådana batterielfordon från Kina eller andra tredjeländer under skadeundersökningsperioden i uppgifterna avseende KN-nummer 8703 80 10 , eftersom de importeras enligt det KN-numret. S&P Mobility Data och EEA rapporterade sådana batterielfordon och under undersökningsperioden registrerades inga sådana batterielfordon från Kina på unionsmarknaden. Den enda bevisningen i ärendehandlingarna visar att den kinesiska exporterande producenten Seres efter undersökningsperioden tillkännagav sådana batterielfordon för unionsmarknaden (Seres 7 med förbränningsförlängare (20)) och att ett obetydligt antal sådana batterielfordon registrerades efter undersökningsperioden.

(115)

När det gäller unionsindustrin visar bevisningen i ärendehandlingarna dessutom att det förekom obetydlig försäljning av denna produkt under skadeundersökningsperioden.

(116)

Observera att batterielfordon med förbränningsförlängare skiljer sig från de laddhybridfordon. I batterielfordon med förbränningsförlängare laddar förbränningsmotorn enbart batteriet, medan förbränningsmotorn i ett laddhybridfordon driver hjulen på egen hand. Laddhybridfordon importeras också via ett annat KN-nummer än det KN-nummer som omfattas av den aktuella undersökningen. I motsats till batterielfordon med förbränningsförlängare omfattades laddhybridfordon därför inte av undersökningen.

(117)

När det gäller produktkontrollnumret angavs inte förbränningsförlängaren som sådan i produktkontrollnumret, men produktkontrollnumret specificerade fordonets räckvidd, och syftet med förbränningsförlängaren är att öka räckvidden för bilen.

(118)

Även om det under skadeundersökningsperioden praktiskt taget inte förekom någon import från Kina av batterielfordon med förbränningsförlängare och praktiskt taget ingen försäljning från unionsproducenterna på unionsmarknaden, kan det inte uteslutas att denna typ av batterielfordon i framtiden kommer att exporteras i betydande mängder och produceras av unionsproducenterna på unionsmarknaden, med tanke på att batterielfordon bygger på en teknik som ständigt utvecklas. I detta avseende ansåg kommissionen att batterielfordon utan en förbränningsförlängare och batterielfordon med en förbränningsförlängare är mycket likartade batterielfordon, varav den största tekniska skillnaden är förbränningsförlängaren och de tillhörande komponenterna, och därmed helt klart utgör en del av samma produkt som omfattas av undersökningen.

(119)

Därför omfattas batterielfordon med förbränningsförlängare av undersökningen.

(120)

I förordningen om provisorisk tull undantog kommissionen dessutom fordonskategorierna L6 och L7 från undersökningen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 168/2013 (21). Kommissionen klargör härmed att samtliga fordonskategorier L1–L7 enligt förordning (EU) nr 168/2013 undantogs från undersökningen.

(121)

Eftersom inga andra synpunkter inkommit beträffande den undersökta produkten, den berörda produkten och den likadana produkten, bekräftas slutsatserna i skälen 184–195.

(122)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter kommenterade BYD-gruppen, CAAM, Geely-gruppen, Dongfeng-gruppen, de kinesiska myndigheterna, NIO, SAIC-gruppen och Tesla (Shanghai) de preliminära slutsatserna om subventioner. Vissa synpunkter från Tesla (Shanghai) behandlades i en separat sändning på grund av att de var konfidentiella.

(123)

Eftersom det inte inkommit några synpunkter på förekomsten av dessa planer, projekt och dokument, bekräftades skälen 196–206 i förordningen om provisorisk tull.

(124)

Eftersom det inte inkommit några synpunkter på de befintliga statliga planerna och strategierna för att stödja batterielfordonsindustrin, bekräftades skälen 207–253 i förordningen om provisorisk tull.

(125)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot kommissionens tillämpning av tillgängliga uppgifter om tillhandahållandet av förmånlig finansiering och hävdade att kommissionen i egenskap av undersökande myndighet är skyldig undersöka och vidarebefordra frågeformuläret till finansinstitut som begär samarbete. De kinesiska myndigheterna tillade att tillgängliga uppgifter endast kunde tillämpas i avsaknad av vissa ”nödvändiga” uppgifter, dvs. information som krävs av en myndighet för att slutföra dess fastställande(n) (22).. Närmare bestämt tillade de kinesiska myndigheterna att uppgifterna om finansinstitutens aktieinnehav är offentligt tillgängliga och att det inte fanns någon grund för kommissionen att använda tillgängliga uppgifter.

(126)

Vidare tillade de kinesiska myndigheterna att kommissionen olagligen hade vänt på undersökningsbördan och hänvisade till artikel 12 i subventionsavtalet och tillhörande rättspraxis, enligt vilken vissa skyldigheter påstås åligga den undersökande myndigheten och inte kan överföras till den ”berörda medlemmen” (de kinesiska myndigheterna) (23). De kinesiska myndigheterna ansåg därför att användningen av tillgängliga uppgifter var olaglig, eftersom kommissionen inte hade underrättat uppgiftslämnaren på ett korrekt sätt om de uppgifter som krävdes av dem. De kinesiska myndigheterna påpekade också att en myndighet inte kan tvinga den exporterande regeringen (den berörda medlemmen) att ”göra arbetet för den undersökande myndigheten”.

(127)

De kinesiska myndigheterna konstaterade att den undersökande myndigheten och den berörda medlemmen har olika skyldigheter som inte går att förena. Och, som panelen i Mexiko – Anti-Dumping Measures on Rice så väl sammanfattade: ”[e]n undersökande myndighet får inte förlita sig på de berörda parternas initiativ för att fullgöra skyldigheter som egentligen är dess egna”.

(128)

Kommissionen noterade, såsom beskrivs i skälen 266–268 i förordningen om provisorisk tull, att de begärda uppgifterna fanns tillgängliga för de kinesiska myndigheternas samtliga enheter i vilka de kinesiska myndigheterna är största aktieägaren eller en stor aktieägare. För icke statsägda finansinstitut har de kinesiska myndigheterna som tillsynsmyndighet befogenhet att kräva att alla finansinstitut som är etablerade i Folkrepubliken Kina lämnar ut uppgifter samt att instruera finansinstituten att lämna ut uppgifter till allmänheten. Därefter betonade kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte kan undgå sitt ansvar genom att undanhålla information om att den, på grund av sin myndighets- och tillsynsroll, faktiskt har befogenhet.

(129)

Av administrativa skäl och för att få fram uppgifterna på ett effektivare sätt begärde kommissionen att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra särskilda frågeformulär till alla relevanta finansinstitut, vilket den inte gjorde, trots att de kinesiska myndigheterna är den myndighet som är behörig att begära svar på de specifika frågorna från de finansinstitut som tillhandahöll finansiering till de exporterande producenterna i urvalet. Dessutom ansågs det orimligt att hävda att det var kommissionens sak att kontakta de berörda finansinstituten, särskilt eftersom förteckningen över relevanta finansinstitut endast skulle vara känd för kommissionen efter det att den mottagit svaren på frågeformuläret från de exporterande producenterna i urvalet. Det faktum att EXIM-banken informerade kommissionen på eget initiativ och det faktum att svar på frågeformulär från olika finansinstitut hade mottagits i samband med tidigare antisubventionsundersökningar visade dessutom att de kinesiska myndigheterna hade möjlighet att vidarebefordra frågeformuläret. Den webbplats som de kinesiska myndigheterna tillhandahöll och som innehöll finansinstitutens aktieinnehav innehöll inte alla nödvändiga uppgifter som kommissionen begärde i svaret på frågeformuläret om förmånliga lån. Kommissionen avvisade följaktligen påståendet.

(130)

Eftersom inga andra synpunkter lämnats bekräftades skälen 255–273 i förordningen om provisorisk tull.

(131)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående om kommissionens tillämpning av tillgängliga uppgifter om insatsvaror och hävdade att kommissionen i egenskap av undersökande myndighet är skyldig undersöka och vidarebefordra frågeformuläret till leverantörer av insatsvaror och att uppmana dem att samarbeta. De kinesiska myndigheterna tillade att den ansåg att de begärda uppgifterna och de uppgifter som SAIC underlåtit att lämna inte var nödvändiga för undersökningen och inte krävdes i en vanlig antisubventionsundersökning, och att uppgifterna om leverantörer och marknadsvillkor kunde ha erhållits från de företag som ingick i urvalet.

(132)

Kommissionen noterade att argumenten behandlades i avsnitt 3.3.1.2 i förordningen om provisorisk tull. Kommissionen upprepade sin åsikt att det är upp till kommissionen att fastställa vilka uppgifter som anses nödvändiga för undersökningen och att det inte är upp till en part att fatta detta beslut. Dessutom framhöll kommissionen att de kinesiska myndigheterna, i motsats till vissa tidigare undersökningar (24), inte vidarebefordrade frågeformuläret till tredje parter. CATL ombads också, genom de företag i urvalet som det var närstående, att lämna in ett frågeformulär, men gjorde inte detta. Dessutom har de kinesiska myndigheterna också den befogenhet som krävs för att interagera med producenterna av insatsvaror, oavsett om de är statsägda eller inte. Dessutom underlät de kinesiska myndigheterna att tillhandahålla relevanta uppgifter om vissa marknader såsom batterier och litium. Kommissionen blev följaktligen tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter. När det gäller de begärda uppgifterna bör det noteras att kommissionen endast begärde uppgifter som var nödvändiga för att bedöma förekomsten av och nivån på den subventionering som var tillgänglig för den berörda produkten. Dessa påståenden avvisades därför.

(133)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CATL att kommissionen kunde ha fått all information som behövdes om batteriinköp från de företagsgrupper som ingick i urvalet och att CATL:s bristande samarbete under alla omständigheter inte kunde utgöra en grund för ”obegränsade slutledningar och antaganden som bygger på snedvridna fakta”.

(134)

CATL:s påståenden var allmänt hållna och ogrundade. Kommissionen betonade att CATL, som tidigare behandlades i skäl 810 i förordningen om provisorisk tull, även om det hade kontaktats av två av de grupper i urvalet som det hade samriskföretag med vägrade att besvara frågeformuläret, så att kommissionen inte hade avgörande uppgifter för att kunna bedöma situationen för CATL på grundval av dess egna uppgifter. Dessutom tillämpades tillgängliga uppgifter om tillhandahållandet av batterier även på SAIC-gruppen (skälen 338 och 860 i förordningen om provisorisk tull), som är ett av de företag med vilka CATL har ett samriskföretag. Därför avvisades påståendet.

(135)

Eftersom inga andra synpunkter lämnats bekräftades skälen 274–286 i förordningen om provisorisk tull.

(136)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående om att det inte fanns några uppgifter om förberedelse, övervakning och genomförande av systemet samt statistik om de berörda fordonen. De kinesiska myndigheterna kunde därför inte lämna ut uppgifter som den inte hade, och all användning av tillgängliga uppgifter skulle vara omotiverad och olaglig.

(137)

Kommissionen noterade, såsom beskrivs i skälen 297 och 298 i förordningen om provisorisk tull, att uppgifter om förberedelse, övervakning och genomförande av systemet samt statistik över fordon som påverkats av ett program som har funnits i flera år och som har omfattat betydande ekonomiska resurser från den centrala budget som förvaltas av de kinesiska myndigheterna, var relevanta och nödvändiga för att kommissionen skulle kunna dra sin slutsats. I avsaknad av dessa uppgifter, som inte lämnades av de kinesiska myndigheterna, hade kommissionen rätt att i förekommande fall använda tillgängliga uppgifter. Därför avvisades påståendet.

(138)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades skälen 287–299 i förordningen om provisorisk tull.

(139)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftades skälen 300–305 i förordningen om provisorisk tull.

(140)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftades skälen 306–317 i förordningen om provisorisk tull.

(141)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att kommissionen i allmänhet har bortsett från de uppgifter som lämnats av SAIC-gruppens enheter och som den ansåg vara bristfälliga i vissa avseenden och i stället använt alternativa informationskällor. SAIC-gruppen ansåg att kommissionen borde ha genomfört en konkret undersökning av bristerna för varje företag, bedömt omfattningen av dessa brister och använt de uppgifter som den hade registrerat för varje företag i gruppen. SAIC-gruppen hävdade vidare att enligt WTO:s regler bör begreppet ”tillgängliga uppgifter” i detta sammanhang tolkas som ”bästa tillgängliga uppgifter”, eftersom överprövningsorganet i US – Hot Rolled Steel ansåg att en undersökande myndighet har ”rätt att avvisa uppgifter som lämnats av berörda parter” endast om uppgifterna inte är i) kontrollerbara, ii) lämnade på lämpligt sätt så att de kan användas i undersökningen utan onödiga svårigheter, iii) lämnade i tid och iv) lämnade på ett medium eller datorspråk som begärts av myndigheterna. Undersökande myndigheter får inte förkasta uppgifter som ”inte är idealiska i alla avseenden” om den ”berörda parten har agerat efter bästa förmåga”. Om en undersökande myndighet inte är nöjd med de uppgifter som lämnats av en berörd part, har WTO:s överprövningsorgan ansett att den måste granska de uppgifter som den inte är nöjd med.

(142)

När det gäller SAIC-gruppens påstådda ”goda tro” i fråga om dess samarbete med denna undersökning noterade kommissionen att företag som tillhör SAIC-gruppen i flera fall, vilka alla vederbörligen noterades i slutet av varje kontrollbesök av både undersökningsgruppen och företagsrepresentanterna, vägrade att lämna eller ge undersökningsgruppen tillgång till avgörande uppgifter trots att de var lättillgängliga och kunde ha lämnats om SAIC-gruppen hade agerat efter bästa förmåga. Kommissionen beslutade därför att avslå de partiella uppgifter som ansågs vara bristfälliga eller ofullständiga och som inte kunde kontrolleras fullständigt. I enlighet med villkoren i artikel 28.3 i grundförordningen bortsågs det från dessa partiella uppgifter med motiveringen att SAIC-gruppen avsiktligt inte agerade efter bästa förmåga, vilket framgår av de ovannämnda obestridda bilagorna till rapporterna om kontrollbesöken på plats, där det anges vilka handlingar som enheterna, som ingår i SAIC-gruppen, vägrade att tillhandahålla i sin helhet eller för vilka vissa relevanta delar var redigerade, trots att de var lättillgängliga. Påståendet avvisades därför.

(143)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att de preliminära undersökningsresultaten inte återspeglade det faktum att SAIC-gruppen ”hela tiden har samarbetat i god tro med undersökningen och konsekvent har försökt underlätta kommissionens arbete”. Dessutom hävdade SAIC-gruppen att den inte kunde tvinga rättsliga enheter som ingår i samriskföretag att samarbeta i undersökningen.

(144)

I detta avseende hänvisar kommissionen till de två skrivelser enligt artikel 28 som skickades till SAIC-gruppen efter mottagandet av dess svar på frågeformuläret och efter kontrollbesöket på plats, i vilka det angavs ett stort antal områden där SAIC-gruppen hade underlåtit att lämna de viktiga uppgifter som begärts inom ramen för denna undersökning och därigenom hindrat undersökningen. Kommissionen informerade dessutom SAIC-gruppen utförligt om konsekvenserna av att tillämpa tillgängliga uppgifter om SAIC-gruppen, även för de närstående rättsliga enheter som ingår i samriskföretagen. Kommissionen upprepade att med tanke på de befintliga kopplingarna i fråga om aktieinnehav och/eller arten av deras verksamhet borde de ha lämnat ett svar på frågeformuläret som gjorde det möjligt för kommissionen att kontrollera uppgifterna och eventuellt begära ytterligare bevisning. Eftersom några av de närstående rättsliga enheterna i samriskföretaget inte samarbetade hade kommissionen rätt att i förekommande fall använda tillgängliga uppgifter. Därför avvisades påståendet.

(145)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att kommissionen inte borde ha tillämpat artikel 28 i grundförordningen på vissa företag i SAIC-gruppen och slutligen på SAIC-gruppen.

(146)

Såsom nämns i skälen 318–371 i förordningen om provisorisk tull befanns svaren från de olika enheterna i SAIC-gruppen vara mycket bristfälliga. Följaktligen måste de preliminära undersökningsresultaten delvis grundas på tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen. SAIC-gruppen kunde varken lämna uppgifter om förekomsten av närstående företag eller besvara frågeformuläret för andra närstående företag. Trots att det eventuellt fanns bevis för gemensamma beslut som fattats av de tre aktieägarna i ett företag i SAIC-gruppen hävdade SAIC-gruppen att en av de tre aktieägarna inte var direkt knuten till SAIC-gruppen utan endast till ett utländskt företag och att den därför inte kunde utöva någon kontroll eller tvinga detta företag att lämna in ett frågeformulär. Dessa uppgifter verkade inte vara korrekta på grundval av offentligt tillgängliga finansiella rapporter och kunde inte kontrolleras eftersom företaget ändrade vissa delar av styrelsens sammanträdesprotokoll där företrädare för dess tre aktieägare kunde närvara.

(147)

Det kvarstår att trots uppmaningarna till SAIC-gruppen att besvara frågeformuläret beträffande flera av dess närstående enheter, valde detta företag att inte samarbeta och utsatte därför sina närstående företag för användning av tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 28 i grundförordningen.

(148)

SAIC-gruppen hävdade vidare att kommissionen hade använt uppgifter om värdepapper med bakomliggande tillgångar som emitterats av ett närstående företag för vilket den aldrig begärde att SAIC-gruppen skulle besvara frågeformuläret. Denna enhet är ett av de nya företag som nämns i skäl 329 i förordningen om provisorisk tull och som enligt offentligt tillgängliga källor konstaterades vara närstående och inblandade i olika viktiga avtalsförbindelser som omfattade verksamhet såsom tillhandahållande av insatsvaror, kapital, lån, garantier och andra typer av finansiering inom SAIC-gruppen. Eftersom SAIC-gruppen inte lämnade några uppgifter om detta företags existens kunde kommissionen inte ha varit i stånd att begära ett svar på frågeformuläret. Om detta företag hade besvarat frågeformuläret kunde kommissionen ha fastställt förekomsten av, verksamheten för och de exakta kopplingarna mellan de olika närstående företagen. I avsaknad av ett sådant svar på frågeformuläret och relevanta uppgifter var kommissionen tvungen att använda tillgängliga uppgifter för att fastställa sina slutsatser, vilka innehöll uppgifter om de värdepapper med bakomliggande tillgångar som emitterats av detta företag och som ansågs vara en källa till förmånlig finansiering, såsom förklaras i skälen 368 och 369. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(149)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter beträffande tillämpningen av bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen avseende SAIC-gruppen, bekräftades skälen 318–371 i förordningen om provisorisk tull.

(150)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter inkom Geely-gruppen med synpunkter på tillämpningen av tillgängliga uppgifter.

(151)

För det första upprepade Geely-gruppen sitt påstående att dess oförmåga att utöva kontroll över CATL hindrar dem från att tvinga denna tredje part att lämna uppgifter. Geely-gruppen hävdade också att när en exporterande producent och en tredje part är knutna till varandra enbart genom ett samriskföretag, kan uppgifterna från den tredje parten inte styrka användningen av tillgängliga uppgifter.

(152)

Såsom anges i skäl 376 i förordningen om provisorisk tull noterade kommissionen att CATL och Geely-gruppen hade bildat ett samriskföretag för utveckling, produktion och försäljning av battericeller, moduler och batteripaket. Följaktligen erkändes de juridiskt som affärspartner. I den mening som avses i artikel 127 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 (25) ansågs de vara närstående parter och därför ombads båda parterna att lämna in ett svar på frågeformuläret om subventioner. Följaktligen avvisades påståendet.

(153)

För det andra hävdade Geely-gruppen att begäran om uppgifter om företag inom dess grupp som deltog i finansieringen av batterielfordon kom i ett långt framskridet skede av undersökningen och inte var tillräckligt specifik.

(154)

Kommissionen noterade dock att det frågeformulär för exporterande producenter som fanns tillgängligt sedan undersökningen inleddes i oktober redan innehöll en begäran om uppgifter om företag som är involverade i finansieringsverksamhet. Vidare pekade kommissionens skrivelse av den 6 mars 2024 specifikt på enheter som kan ha anskaffat medel genom värdepapper med bakomliggande tillgångar (inklusive gröna värdepapper med bakomliggande tillgångar) och på andra sätt. Kommissionen beviljade också en förlängning av tidsfristen för att lämna sådana uppgifter. Följaktligen avvisades påståendet.

(155)

För det tredje hävdade Geely-gruppen när det gäller bidrag att den lämnade alla tillgängliga uppgifter i svaren på frågeformuläret och vid kontroller på plats. Syftet med bidragen angavs på kontoutdrag, som diskuterades ingående under besöken på plats. Den hävdade också att tillgångsrelaterade bidrag uteslutande avser relevanta tillgångar, medan bidrag som inte är kopplade till tillgångar stöder daglig verksamhet beträffande både batterielfordon och andra fordon.

(156)

Kommissionen noterade, såsom anges i skälen 300 och 380 i förordningen om provisorisk tull, att den på grundval av de begränsade uppgifter som fanns tillgängliga i form av kontoutdrag inte kunde fastställa vilka de underliggande subventionssystemen var för bidragsprogrammen för den undersökta produkten. Dessutom lämnade de kinesiska myndigheterna inga uppgifter om tillfälliga bidrag som getts till grupperna i urvalet. Gruppens påstående avvisades därför.

(157)

Geely-gruppen hävdade också att den hade lämnat nödvändiga uppgifter i ett tidigt skede av undersökningen och att den hade visat full transparens genom att lämna uppgifter om och förklara sin verksamhetsstruktur och hur verksamheten är organiserad.

(158)

Kommissionen erkände Geely-gruppens insatser för att besvara dess begäran om uppgifter. Kommissionen noterade dock också, såsom beskrivs i skäl 384 i förordningen om provisorisk tull, att den sena inlämningen av vissa uppgifter hindrade kommissionen från att kontrollera uppgifternas fullständighet och riktighet. Kommissionen kunde inte kontrollera försörjningen av insatsvaror i förhållande till produktionsvolymen och kostnaderna för batterielfordon, eftersom de lämnade kostnadsuppgifterna saknade nödvändiga uppgifter från de producerande enheterna i frågeformuläret. Därför avvisades påståendet.

(159)

När det gäller nyttjanderätter hävdade Geely-gruppen att dess huvudkontor inte hade något samband med produktion och försäljning av batterielfordon, vilket gjorde det irrelevant för undersökningen. Den hävdade också att den hade lämnat de begärda uppgifterna.

(160)

Såsom anges i skäl 387 i förordningen om provisorisk tull fastställdes det att huvudkontoret delvis används för verksamhet med koppling till batterielfordon. Följaktligen avvisades påståendet.

(161)

I sina synpunkter på det preliminära utlämnandet av uppgifter upprepade Geely-gruppen sitt påstående att begäranden som rör framtida projekt kopplade till produktionen av batterielfordon överskrider undersökningens tillämpningsområde. Kommissionen avvisade emellertid detta påstående som inkonsekvent, eftersom en av gruppens tillverkningsenheter samtidigt i en av sina inlagor begärde att få läggas till i förteckningen över Geely-gruppens produktionsenheter (26) efter att ha börjat tillverka och exportera en ny batterielfordonsmodell efter undersökningsperioden enligt definitionen i skäl 9 i förordningen om provisorisk tull.

(162)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter beträffande tillämpningen av bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen avseende Geely-gruppen, bekräftades skälen 372–387 i förordningen om provisorisk tull.

(163)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter bestred BYD-gruppen tillämpningen av artikel 28 rörande avsaknaden av ett svar på frågeformuläret från dess närstående LFP-leverantör, Hunan Yuneng New Energy Materials Co. Ltd, med hänvisning till att denna leverantör endast under en del av undersökningsperioden omfattades av definitionen av ett ”närstående företag” till BYD-gruppen. BYD-gruppen bad kommissionen att ta med de kvantiteter och priser som den aktuella leverantören tillhandahållit i beräkningen av förmånen för LFP mot för låg ersättning. Denna begäran upprepades efter det slutliga utlämnandet om uppgifter. BYD-gruppen upprepade också sina synpunkter om att artikel 28 inte skulle tillämpas på ett företag i BYD-gruppen som inte ansågs vara närstående, och tillade att det avtal som ingåtts mellan de två parterna gällde produktionskapacitet och inte prissättning, och att inköpspriserna fastställdes enligt marknadskrafterna mellan utbud och efterfrågan. BYD-gruppen lämnade också in en kopia av tre inköpsorder vid olika tidpunkter som ytterligare bevisning för sina påståenden.

(164)

Kommissionen erinrade om att de inköpsavtal mellan BYD-gruppen och Hunan Yuneng New Energy Materials Co., Ltd som BYD-gruppen lämnat in föregick undersökningsperiodens början och att inköpen således gjordes till priser som fastställts när BYD-gruppen var ett närstående företag till sin LFP-leverantör. När det gäller påståendena från BYD-gruppen om att avtalen mellan de två parterna endast fastställde produktionskapacitet och inte priser, erinrar kommissionen om att avtalen, såsom redan anges i skäl 892 i förordningen om provisorisk tull, innehöll bestämmelser om priser som säkerställde att de skulle gynnas av det mest gynnsamma utbudet, dvs. att det inte skulle betala ett högre pris än någon annan kund till Hunan Yuneng New Energy Materials Co. Ltd, samt en prissättningsformel. När det gäller påståendena om att sådana transaktioner gjordes i enlighet med marknadsdynamiken, såsom anges i skäl 864 i förordningen om provisorisk tull, har den kinesiska marknaden bedömts vara snedvriden på grund av den nationella och sektorsspecifika politik som bedrivs av inhemska batterileverantörer, särskilt den som gäller prissättningsstrukturer. På grund av råvaruleverantörens bristande samarbetsvilja kunde kommissionen inte bedöma om det pris till vilket BYD-gruppen köpte LFP kunde anses vara marknadsmässigt, såsom förklaras i skäl 928 i förordningen om provisorisk tull, ersatte kommissionen därför detta pris med det genomsnittliga inköpspriset för LFP från icke-närstående leverantörer. Mot bakgrund av detta och eftersom inga kontrollerbara uppgifter lämnades avvisade kommissionen detta påstående.

(165)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter beträffande tillämpningen av bestämmelserna i artikel 28.1 i grundförordningen avseende BYD-gruppen, bekräftades skälen 388–400 i förordningen om provisorisk tull.

(166)

Eftersom inga synpunkter har inkommit, bekräftades skälen 401–406 i förordningen om provisorisk tull.

(167)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande de subventioner och subventionsprogram som anges i avsnitt 3.4 i förordningen om provisorisk tull, bekräftades skäl 407 i förordningen om provisorisk tull.

(168)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen var skyldig att analysera varje enhets huvudsakliga egenskaper, funktioner och förhållande till myndigheterna (”på egna meriter”, så att säga) och avgöra om varje enhet (individuellt, inte som grupp) kan klassificeras som ett offentligt organ (27).

(169)

I detta avseende hävdade de att kommissionen, med undantag för EXIM-banken, inte gjorde någon sådan bedömning på individuell basis utan snarare förlitade sig på tidigare undersökningar och andra offentligt tillgängliga handlingar och förlitade sig på en bedömning på högsta nivå av EXIM-banken och vissa andra banker som påstods vara involverade i att tillhandahålla finansiering till batterielfordonsindustrin. De hävdade vidare att EXIM-banken inte har någon ”statlig funktion” (28) och att de kinesiska myndigheterna inte utövar kontroll över EXIM-banken. På grundval av detta drog de kinesiska myndigheterna slutsatsen att kommissionen inte hade baserat sina slutsatser på tillförlitlig bevisning och korrekta resonemang.

(170)

Kommissionen analyserade inte bara situationen för EXIM-banken, utan även för alla andra kinesiska statsägda affärsbanker som tillhandahöll förmånlig finansiering till sektorn för batterielfordon och som inte samarbetade. I avsaknad av samarbete från andra statsägda affärsbanker var kommissionen tvungen att återgå till tillgängliga uppgifter för att dra sina slutsatser i detta avseende (se skäl 460 i förordningen om provisorisk tull). På dessa grunder beslutade kommissionen, såsom förklaras i skäl 464 i förordningen om provisorisk tull, att använda tillgängliga uppgifter för att fastställa huruvida dessa statsägda finansinstitut är att betrakta som offentliga organ. På grundval av detta avvisades detta påstående och slutsatserna i skälen 466–467 i förordningen om provisorisk tull bekräftades.

(171)

Först fastställde kommissionen statens ägande i var och en av de femton statsägda affärsbanker som tillhandahöll förmånlig finansiering till de grupper som ingick i urvalet, efter att ha hänvisat till det befintliga normativa regelverket för statsägda affärsbankers verksamhet i skälen 461 och 462 i förordningen om provisorisk tull. Särskilda exempel i detta avseende nämndes i skälen 430 och 431 i förordningen om provisorisk tull för de banker som tillsammans stod för en mycket stor andel av den kinesiska finanssektorn i fråga om tillgångar vid utgången av 2021/2022. I skäl 463 i förordningen om provisorisk tull lade kommissionen dessutom fram bevis för det statliga ägandet av andra statsägda affärsbanker som tillhandahöll finansiering till sektorn för batterielfordon på grundval av offentligt tillgängliga uppgifter, t.ex. aktuella årsrapporter.

(172)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens fastställande av (statligt) aktieinnehav enligt skälen 430 och 431 i förordningen om provisorisk tull och skäl 170 i denna förordning inte var likvärdigt med en bedömning av varje enskild enhet och inte var tillräckligt för att dra slutsatsen att de berörda finansinstituten är statsägda. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen påstods ha dragit slutsatsen att de kinesiska myndigheterna inte hade aktieinnehav i alla finansinstitut (statsägda affärsbanker).

(173)

I avsaknad av nya stödjande uppgifter som motsäger kommissionens slutsats om statligt aktieinnehav vidhöll kommissionen sin slutsats, som grundar sig på en grundlig analys av de tillgängliga uppgifterna. Insamlingen av uppgifter påverkades dock av de kinesiska finansinstitutens bristande samarbete, med undantag för EXIM-banken som endast delvis samarbetade, så att kommissionen var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter. Kommissionen höll inte heller med om de kinesiska myndigheternas påstående att kommissionen påstod att de inte skulle ha aktieinnehav i alla statsägda affärsbanker. De kinesiska myndigheternas slutsatser stöds inte och strider mot principen om att en statsägda affärsbank i huvudsak ägs av staten.

(174)

Kommissionen fastställde sedan de kinesiska myndigheternas meningsfulla kontroll över de statsägda affärsbankerna. Det tillhandahölls bevis på formella tecken på kontroll över de statsägda affärsbankerna via bankernas ledningsstruktur. Såsom anges i skälen 431–432 i förordningen om provisorisk tull har alla statsägda affärsbankers stadgar sedan 2017 införlivat en tydlig roll för Kinas kommunistiska parti i finansinstitutens tillsyns- och beslutsprocess. Slutligen fastställdes bevisningen för den meningsfulla kontrollen av de kinesiska myndigheterna via regelverket i avsnitt 3.5.1.5 i förordningen om provisorisk tull. Kommissionen noterade att alla statsägda affärsbanker verkar inom samma styrningsstruktur och regelverk som EXIM-banken.

(175)

I avsaknad av svar från de kinesiska myndigheterna på styrningsstrukturen, riskbedömningen eller exemplen på särskilda lån till industrin för batterielfordon var kommissionen också tvungen att använda tillgängliga uppgifter. I motsats till vad de kinesiska myndigheterna hävdar hänvisade kommissionen inte bara till tidigare undersökningar utan också till utförliga rapporter (29) som utfärdats under eller strax efter undersökningsperioden och som bekräftade de slutsatser som dragits i tidigare undersökningar. När det gäller slutsatserna från tidigare undersökningar ansåg kommissionen under alla omständigheter att de fortfarande var giltiga och att de kinesiska myndigheterna inte tillhandahöll några uppgifter som motsade dessa slutsatser. På grundval av alla dessa faktorer avvisade kommissionen detta påstående och bekräftade sina slutsatser.

(176)

När det gäller den påstått ytliga analysen av ägandet hänvisade kommissionen dessutom till de uppgifter som de kinesiska myndigheterna lämnade under kontrollbesöket, enligt vilka de inte skulle ha kunnat lämna uppgifter om den aktieägare som ägde nära 90 % av EXIM-bankens inbetalda kapital, dvs. Wutongshu Investment Platform Co., Ltd Enligt kommissionens uppgifter ägs en sådan investeringsplattform, på grundval av offentligt tillgängliga uppgifter (30), till 100 % av de kinesiska myndigheterna genom Kinas statliga valutamyndighet. I detta sammanhang var kommissionen också tvungen att använda sig av tillgängliga uppgifter för att fastställa sina resultat och ”fylla luckorna” på grund av de kinesiska myndigheternas bristande samarbete. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(177)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att kommissionen inte hade analyserat huruvida regeringen hade delegerat myndighetsbefogenheter till de berörda enheterna och hänvisade till WTO:s rättspraxis (31). I detta avseende ansåg kommissionen att den tillämpliga rättspraxisen enligt vilken ”statligt ägande, även om det inte är ett avgörande kriterium, kan tjäna som bevis för att, tillsammans med andra faktorer, visa på delegering av myndighetsbefogenheter” bekräftade att den hade agerat i linje med den tillämpliga rättsliga ramen genom att analysera statligt ägande och andra faktorer såsom formella tecken på kontroll och regelverket.

(178)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna också att en regerings förmåga att nominera eller anställa tjänstemän eller personal i en enhet inte är tillräckligt för att visa kontroll och att det bör visas om dessa ”nomineringar” agerar oberoende. Vidare tillade de att kommissionens påståenden att de kinesiska myndigheterna använde sig av ”detta normativa regelverk för att utöva en meningsfull kontroll över de samarbetsvilliga statsägda bankernas handlande när dessa tillhandahöll lån till industrin för batterielfordon” och att EXIM-banken agerar på ett ”sätt som föreskrivs av de kinesiska myndigheterna” saknar stödbevisning.

(179)

När det gäller ovanstående påståenden hänvisade kommissionen till skälen 426 och 427 i förordningen om provisorisk tull, där följande anges: ”Enligt stadgarna utses EXIM-bankens ledning direkt av staten. Tillsynsstyrelsen tillsätts av statsrådet.””Partikommittén i EXIM-banken har en ledande och politisk roll när det gäller att säkerställa att EXIM-banken genomför partiets och statens politik och viktigare idriftsättningar. Partiets ledning är integrerad i alla aspekter av verksamhetsledningen.” I detta strikta sammanhang ansåg kommissionen att de medlemmar av ledningen och tillsynsstyrelsen som nomineras eller utses av staten har i uppdrag att utföra regeringsåtgärder i linje med partiets politik och viktiga utvecklingstendenser. Det bör dessutom noteras att kommissionen inte bara förlitade sig på de kinesiska myndigheternas förmåga att nominera personal vid en enhet för att visa att de kinesiska myndigheterna utövade kontroll över de statsägda affärsbankerna.

(180)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte gjorde någon bedömning enhet för enhet när det gäller förvaltningen av finansinstitut, utöver EXIM-banken.

(181)

I detta avseende hänvisade kommissionen till skälen 431–433 i förordningen om provisorisk tull som inte enbart gäller EXIM-banken utan alla statsägda finansinstitut i Kina. Av detta skäl ansågs en sådan bedömning enhet för enhet inte nödvändig. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(182)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter tillade de kinesiska myndigheterna också att kommissionen inte kan förlita sig på artikel 34 i banklagen för att dra slutsatsen att bankerna är skyldiga att agera på ett visst sätt eller att EXIM-banken på ett meningsfullt sätt kontrolleras av de kinesiska myndigheterna och att den bör göra en mer omfattande läsning av hela banklagen och artiklarna 4, 5 och 41 i denna, som förbjuder de kinesiska myndigheterna att utöva någon form av kontroll över bankernas beslut och säkerställer att bankerna bedriver en oberoende verksamhet.

(183)

De kinesiska myndigheterna hänvisade också till artikel 15 i de allmänna lånereglerna, där det föreskrivs att ”i enlighet med den statliga politiken kan berörda avdelningar subventionera räntorna på lån för att främja tillväxten inom vissa branscher och den ekonomiska utvecklingen inom vissa områden”, och angav att en sådan bestämmelse inte visade på en meningsfull kontroll av regeringen eller av utövandet av regeringsmakten.

(184)

De kinesiska myndigheterna kommenterade också att beslut 40 mer var ett vägledande dokument och att artikel 17 i detta beslut ”kräver att bankerna respekterar kreditprinciperna” och att kreditstödet är begränsat ”endast till investeringsprojekt som hör till den främjade kategorin”, varvid kommissionen har den rättsliga skyldigheten att bevisa att ”sådana obligationer” är relaterade till de investeringsprojekt som påstås ha främjats.

(185)

De kinesiska myndigheterna hänvisade också till de provisoriska åtgärderna för förvaltning av rörelsekapitallån i sitt svar på frågeformuläret och påpekade att det i de relevanta bestämmelserna om mottagande av låneansökningar, kontroll, granskning och godkännande inte hänvisas till några krav på beaktande av påstådd industripolitik.

(186)

De kinesiska myndigheterna angav också att kommissionen inte kan förlita sig på dess ”övergripande mål” (med hänvisning till CBIRC:s treåriga åtgärdsplan för åren 2020–2022) utan måste visa att någon konkret åtgärd från myndigheternas sida leder till att de kontrollerar enheten (det offentliga organet) i fråga och inte kan förlita sig på att det faktum att ett finansinstitut följer eller efterlever landets lagstiftning är likvärdigt med statlig kontroll.

(187)

De kinesiska myndigheterna uppgav också att kommissionens tolkning av EXIM-bankens årsrapport för 2022 var selektiv och att vissa delar hade tagits ur sitt sammanhang och rörde överväganden om landets allmänna ekonomiska stabilitet, utan koppling till industripolitiken genom vilken EXIM-banken tillhandahöll finansiering till olika sektorer.

(188)

När det gäller arten och den rättsliga verkan av artiklarna 4, 5, 31 och 41 i banklagen, artikel 15 i de allmänna lånereglerna, artikel 19 i beslut 40 och de provisoriska åtgärderna för administration av rörelsekapitallån hänvisade kommissionen till skälen 449 och 450 i förordningen om provisorisk tull, där dessa påståenden redan hade behandlats. I avsaknad av nya uppgifter avvisades ovanstående påståenden.

(189)

De kinesiska myndigheterna angav också att statligt ägande inte motsvarar begreppet ”offentligt organ” och att regeringens befogenhet att utse tjänstemän måste kompletteras så att dessa regeringsutsedda tjänstemän inte agerar oberoende. I detta avseende hänvisade de kinesiska myndigheterna till artikel 5 i ”interimsbestämmelserna för tillsynsstyrelserna för viktiga statsägda finansinstitut” och pekade på det faktum att tillsynsstyrelsen ”inte ska delta i eller blanda sig i det statsägda finansinstitutets affärsmässiga beslutsfattande och affärsledningsverksamhet” för att understryka att det inte finns någon institutionell kontroll.

(190)

Kommissionen höll inte med om detta påstående och hänvisade till skäl 178 i denna förordning, enligt vilket kommissionen ansåg att de medlemmar av ledningen och tillsynsstyrelsen som nomineras eller utses av staten har i uppdrag att utföra regeringsåtgärder i linje med partiets politik och viktiga utvecklingstendenser. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(191)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att statens utnämning av ledning och tillsynsstyrelse för EXIM-banken inte innebar att dessa personer skulle vidta statliga åtgärder i linje med partiets politik och viktiga utvecklingstendenser. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen hade bortsett från dokumentation som påstods visa att finansinstituten och medlemmarna i deras ledning är skyldiga att agera oberoende. På samma sätt hävdade de kinesiska myndigheterna att de tillgängliga bevisen visade att tillsynsstyrelsen enligt lag inte får påverka beslutsfattandet i statsägda finansinstitut.

(192)

I detta avseende hänvisade kommissionen till skäl 178 i denna förordning, enligt vilket kommissionen ansåg att de medlemmar av ledningen och tillsynsstyrelsen som nomineras eller utses av staten har i uppdrag att utföra regeringsåtgärder i linje med partiets politik och viktiga utvecklingstendenser. Kommissionen ansåg också att tillsynsmyndigheterna inom ramen för sina funktioner och ansvarsområden skulle vidta myndighetsåtgärder i linje med partiets politik och viktiga utvecklingstendenser. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(193)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter angav de kinesiska myndigheterna också att det i utvecklingsplanen för industrin för fordon som drivs med ny energi 2012–2020 (planen för 2012–2020) inte anges något finansieringsbelopp som ska ges till de berörda sektorerna och att den inte var i drift under undersökningsperioden.

(194)

Kommissionen ansåg att det faktum att det i planen inte anges något finansieringsbelopp var irrelevant. Kommissionen noterade också att planen för 2012–2020 är föregångaren till utvecklingsplanen för industrin för fordon som drivs med ny energi (2021–2035), som följde på denna plan och att båda planerna avser sektorn, inklusive den undersökta produkten. Såsom framgår av avsnitt 3.2 i förordningen om provisorisk tull är planen för 2012–2020 inte den enda som förutser förmånlig finansiering till främjade industrier såsom industrin för batterielfordon.

(195)

De kinesiska myndigheterna angav också att kommissionen endast pekade på vissa delar av finansministeriets tillkännagivande om metoden för utvärdering av affärsbankernas resultat, som utfärdades den 15 december 2020, och bortsåg från det faktum att detta tillkännagivande också hänvisar till aspekter som: att ”ge marknadsmekanismen en avgörande roll” för att stödja sitt påstående att finansinstitut inte är skyldiga att ta hänsyn till industripolitiska överväganden, med uteslutande av kommersiella (marknadsorienterade) överväganden.

(196)

På denna grund drog de kinesiska myndigheterna slutsatsen att kommissionen inte hade bevisat att regelverket inte gav ”bankens chefer och tillsynsstyrelsemedlemmar något manöverutrymme att välja huruvida de skulle följa regelverket eller inte med avseende på de exporterande producenter som ingick i urvalet, vilket försatte ledningen för banken i en beroendeställning”.

(197)

Om kommissionen fortfarande skulle dra slutsatsen att finansinstituten verkligen är offentliga organ, ansåg de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade fastställt vilken (om ens någon) statlig funktion de hade.

(198)

I samma sammanhang hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte finns några politiska lån och att det inte finns något inflytande från de kinesiska myndigheternas sida när det gäller att bevilja lån varigenom banker verkar oberoende och på grundval av marknadsorienterade principer. De kinesiska myndigheterna upprepade också sina påståenden och avvisade kommissionens beslut att statsägda affärsbanker är offentliga organ.

(199)

Vidare hänvisade de kinesiska myndigheterna till kommissionens slutsatser att batterielfordonsproducenterna fick lån ”till räntesatser som var lägre än eller nära landets referensränta (Loan Prime Rate, LPR)” (se skäl 486 i förordningen om provisorisk tull) och hävdade att denna räntesats i själva verket bygger på att bankerna anger de faktiska utlåningsräntor som tillämpas för kunder av högsta kvalitet, med beaktande av finansieringskostnader, utbud och efterfrågan på marknaden, riskpremier och andra faktorer.

(200)

Kommissionen ansåg att den hade fastställt vilka statliga funktioner som utövades av de statsägda affärsbankerna, dvs. att tillhandahålla förmånlig finansiering till en främjad sektor, dvs. sektorn för batterielfordon, i linje med tillämpliga nationella planer enligt definitionen i avsnitt 3.2 i förordningen om provisorisk tull. I avsaknad av samarbete från någon bank, med undantag för EXIM-bankens partiella samarbete, kunde kommissionen inte heller kontrollera de kinesiska myndigheternas påståenden om viktiga faktorer såsom kreditvärdighetsbedömningen.

(201)

Tvärtom konstaterade kommissionen, såsom anges i skäl 453 i förordningen om provisorisk tull, att de tre grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet hade fått lån till räntesatser som låg under eller nära referensräntan för lån, en räntesats som antas vara tillgänglig för kunder av högsta kvalitet, med hänsyn tagen till finansieringskostnader, utbud och efterfrågan på marknaden, riskpremier och andra faktorer (32). Det faktum att de tre producenter som ingick i urvalet hade ännu lägre räntor än de som var tillgängliga för kunder av ”högsta kvalitet” bekräftade att det finns en normativ ram där finansinstituten inte agerar självständigt utan har i uppdrag att genomföra den nationella politiken genom att tillhandahålla förmånlig finansiering till industrin för batterielfordon, såsom beskrivs i skäl 455 i förordningen om provisorisk tull. På grundval av detta avvisades påståendena.

(202)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade plockat russinen ur kakan från olika dokument för att stödja sin uppfattning att de kinesiska myndigheterna hade skapat ett normativt regelverk för att kunna utöva en meningsfull kontroll över finansinstituten. När det gäller de kinesiska myndigheternas påstående hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen endast hade upprepat de kinesiska myndigheternas argument, men bortsåg från den tillgängliga bevisningen.

(203)

Kommissionen höll inte med om detta påstående. Kommissionen ansåg i huvudsak att den hade bemött de kinesiska myndigheternas påståenden och inte hade ”plockat russinen ur kakan” för att stödja sin slutsats om det normativa regelverket, utan snarare grundat denna slutsats på en grundlig analys av de uppgifter som fanns i handlingarna och som härrörde från dokument som rörde den rättsliga ram inom vilken finansinstitut verkar, nationella och sektoriella policydokument, uppgifter som samlats in från de samarbetsvilliga producenterna av batterielfordon, resultat från tidigare undersökningar och tillgängliga uppgifter med tanke på de kinesiska bankernas bristande samarbetsvilja. Eftersom de kinesiska finansinstituten inte samarbetade efter det att de kinesiska myndigheterna inte vidarebefordrade det särskilda frågeformuläret till de berörda finansinstituten, kunde kommissionen inte bekräfta den påstådda ”bevisning i ärendet” som de kinesiska myndigheterna lämnat. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(204)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade CAAM att affärsbanker inte kan betraktas som offentliga institutioner, eftersom bankerna bedriver marknadsorienterad verksamhet i syfte att uppnå vinst, och att bilföretag finansierar sig genom dessa affärsbanker i enlighet med marknadsmekanismerna.

(205)

Som förklaras i avsnitt 3.5.1.1 i förordningen om provisorisk tull drog kommissionen slutsatsen att statsägda finansinstitut är offentliga organ i den mening som avses i artikel 2 b jämförd med artikel 3.1 a i i grundförordningen, och att de i alla händelser anses ha anförtrotts eller ålagts av de kinesiska offentliga myndigheterna att utföra funktioner som normalt ligger inom de offentliga myndigheternas kompetens i den mening som avses i artikel 3.1 a iv i grundförordningen. I avsnitt 3.5.1.9 i förordningen om provisorisk tull drog kommissionen slutsatsen att privata finansinstitut också anförtros eller åläggs av staten att utföra funktioner. Dessutom ger undersökningsresultaten i denna undersökning samt kommissionens undersökningsresultat i tidigare undersökningar rörande samma finansinstitut (33) inte stöd för påståendet att bankerna inte verkar enligt marknadsmekanismer och inte tar hänsyn till statlig politik och statliga planer i sina lånebeslut. Därför avvisades påståendet.

(206)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter bekräftades slutsatserna i skälen 409–467 i förordningen om provisorisk tull.

(207)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade förlitat sig på samma uppgifter för att visa att finansinstituten anförtrotts eller ålagts funktioner av de kinesiska myndigheterna och avvisade dessa slutsatser. Den hänvisade till WTO:s rättspraxis för att hävda att analyserna av anförtroende, åläggande och offentliga organ skiljer sig åt och att begreppet delegering (när det gäller anförtroende) eller order (när det gäller åläggande måste ha formen av en bekräftande handling (34). Den noterade också att anförtroende och åläggande i) inte kan vara en biprodukt av statlig reglering, ii) innebär en mer aktiv roll än enbart uppmuntran, och iii) måste påvisas på grundval av bevis för att en regering ”ger ansvar” vid anförtroende eller ”utför sina befogenheter gentemot ett privat organ för att verkställa ett finansiellt bidrag” vid åläggande (35). I detta avseende hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade identifierat några ”funktioner som normalt ligger inom myndigheternas kompetens” som finansinstituten anförtros/åläggs att utföra. Vidare pekade de kinesiska myndigheterna på bedömningen av huruvida (och hur) de kinesiska myndigheterna ”[gav] ansvar till ett privat organ – eller utövade sin auktoritet över ett privat organ – för att åstadkomma ett ekonomiskt bidrag” och avsaknaden av en ”påvisbar koppling” mellan de kinesiska myndigheterna och de privata aktörernas agerande. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen inte hade gjort någon bedömning av anförtroende/åläggande från en enhet till en annan för finansinstituten.

(208)

I detta avseende ansåg kommissionen att de faktorer som gjorde det möjligt att dra slutsatsen att statsägda banker var offentliga organ också motiverade att det förekom anförtroende och åläggande från privata finansinstituts sida. Såsom förklaras i skälen 471–473 i förordningen om provisorisk tull fastställde kommissionen förekomsten av ett regelverk som tillämpades på alla finansinstitut i Kina, vare sig de var privatägda eller statsägda och resulterade i liknande villkor. Dessa resultat är också i linje med resultaten från tidigare undersökningar.

(209)

När det gäller bedömningen enhet för enhet erinrade kommissionen om att den inte fick något svar på frågeformuläret från privata finansinstitut, så att den var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter.

(210)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att det faktum att liknande villkor gällde för låneavtal med privata finansinstitut som med statsägda finansinstitut visar att marknaden är konkurrensutsatt och att alla banker omfattas av samma behandling.

(211)

Kommissionen erinrade om att i avsaknad av samarbete från bankerna, oavsett om de var privatägda eller statsägda, var kommissionen tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter. Det faktum att det fanns en överlappning mellan räntesatserna visar att de privata bankerna också tillhandahöll lån till under marknadsmässig ränta.

(212)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående att kommissionens slutsats om liknande lånevillkor, som utvecklas i skäl 472 i förordningen om provisorisk tull, var felaktig, eftersom fakta faktiskt visade att Kinas finansmarknad var fullt konkurrenskraftig.

(213)

Kommissionen bekräftade sin bedömning och ansåg att förekomsten av liknande villkor faktiskt visar att de statsägda affärsbankerna och privata finansinstituten bedriver verksamhet inom samma normativa regelverk och åläggs och eller anförtros att tillhandahålla förmånlig finansiering till industrin för batterielfordon, som tillhör en främjad sektor. I avsaknad av samarbete från finansinstitutens sida, med undantag för EXIM-banken som endast samarbetade delvis, var kommissionen i vilket fall som helst tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter, som bekräftar kommissionens bedömning, eftersom de kinesiska myndigheterna inte lade fram någon bevisning till stöd för motsatsen som kunde kontrolleras inom ramen för denna undersökning. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(214)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade underlåtit att uppfylla den rättsliga standarden för anförtroende eller åläggande, och inte visade att de kinesiska myndigheterna hade gett privata finansinstitut ansvar eller utövat sin befogenhet över privata finansinstitut att tillhandahålla finansiering till producenter av batterielfordon. De hävdade särskilt att kommissionens slutsats om förekomsten av ett normativt regelverk grundar sig på uppgifter som valts ut genom att plocka russinen ur kakan och inte på alla tillgängliga bevis. De hävdade också att kommissionen utöver sin bedömning av offentliga organ, som bygger på karaktären hos en enhet och dess förhållande till en regering, också borde ha visat en koppling mellan den privata enhetens och regeringens agerande (36).

(215)

Kommissionen hänvisade till skäl 203 i denna förordning, där den redan behandlat påståendet om att man skulle ha ”plockat russinen ur kakan” när det gäller det normativa regelverket. När det gäller kopplingen mellan den privata enhetens agerande och regeringens agerande hänvisade kommissionen till förekomsten av ett normativt regelverk som är tillämpligt på statsägda affärsbanker enligt beskrivningen i skäl 445 i förordningen om provisorisk tull, som också är tillämpligt på privata banker (se skäl 208 i denna förordning). Genom ett sådan regelverk anförtros eller åläggs privata finansinstitut att agera på ett visst sätt, dvs. tillhandahålla förmånlig finansiering till industrin för batterielfordon. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(216)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter bekräftades slutsatserna i skälen 467–473 i förordningen om provisorisk tull.

(217)

Efter det preliminära och slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de uppgifter som kommissionen använde för att bortse från kinesiska kreditbetyg var föråldrade och inte beaktade den senaste utvecklingen på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden. Kina har utfärdat nya regler för att styra marknaden, bland annat administrativa åtgärder för kreditvärderingsverksamheten på värdepappersmarknaden 2021. Kina har också aktivt öppnat sin kreditvärderingsmarknad för utländska institut och tillhandahållit nationell behandling i enlighet med gällande regler och förordningar från behöriga administrativa myndigheter och företagsledningsmyndigheter inom kreditvärderingsindustrin. Både S&P Global Ratings Inc. och Fitch Ratings har varit verksamma i Kina. Kommissionen kunde därför inte anse att den kinesiska kreditvärderingsmarknaden var stängd eller snedvriden.

(218)

Kommissionen bestrider inte att vissa utländska organ är verksamma på den kinesiska marknaden. De kinesiska myndigheterna bortsåg dock från den bevisning som kommissionen lade fram i skälen 474, 475 och 477 i förordningen om provisorisk tull och som visade att sådana utländska kreditvärderingsinstitut endast utgör en liten del av de kreditbetyg som utfärdas på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden, att de följer samma bedömningsskalor som de kinesiska kreditvärderingsinstituten och att de höjer sina kreditbetyg med hänsyn till företagens strategiska betydelse för de kinesiska myndigheterna och implicita statliga garantier.

(219)

När det gäller den påstått föråldrade karaktären hos den bevisning som kommissionen lagt fram noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna selektivt valde de äldsta delarna av den bevisning som kommissionen lagt fram och ignorerade flera hänvisningar från åren 2021–2022 som användes i skälen 474, 478 och 479 i förordningen om provisorisk tull, samt hänvisningen till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om betydande snedvridningar i Folkrepubliken Kinas ekonomi, som utfärdades i april 2024. Dessa hänvisningar visar tydligt att situationen på den kinesiska kreditvärderingsmarknaden inte hade förändrats nämnvärt under undersökningsperioden. Dessa påståenden avvisades därför.

(220)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att kommissionens kreditbetygsanalys inte innehöll några bevis för varför BYD-gruppen hade nedgraderats till kreditbetyg B. Detta påstående upprepades efter det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(221)

Kommissionen noterade att eftersom kinesiska långivande finansinstitut inte gjorde någon kreditvärdighetsbedömning (se skäl 492 i förordningen om provisorisk tull), gjorde den en bedömning av BYD-gruppens kreditbetyg i enlighet med skälen 495–498 i förordningen om provisorisk tull.

(222)

Liksom i tidigare ärenden sänkte kommissionen det kinesiska kreditbetyget AAA till ett BB-betyg, med beaktande av de faktiska omständigheterna för varje grupp. Ett sådant kreditbetyg innebär dock en relativt låg skuldnivå. Såsom framgår av skäl 498 i förordningen om provisorisk tull hade BYD-gruppen en mycket hög skuldsättningsgrad på 0,78 på grundval av de konsoliderade räkenskaperna för BYD-gruppen och BYD Finance. Eftersom skuldnivån på nästan 80 % inte kan anses vara låg sänktes kreditbetyget ytterligare till B. Beräkningen av betygets nivå som nämns i skälen 495–498 i förordningen om provisorisk tull ingick i det slutliga utlämnandet av uppgifter.

(223)

De kinesiska myndigheterna bestred också BYD-gruppens nedgradering till B. Påståendet avvisades eftersom de kinesiska myndigheterna jämförde kreditbetyget på en viss obligation som emitterats av BYD-gruppen och vissa enskilda företag. De uppgifter som lämnats av de kinesiska myndigheterna är inte jämförbara. En särskild obligation som emitteras av ett företag innebär inte att kreditbetyget för obligationen även gäller BYD-gruppen som sådan. Följaktligen avvisades påståendet.

(224)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde BYD-gruppen att få de kriterier eller den metod som klassificerar BYD-gruppen som ett företag med kreditbetyg B genom att hävda att det måste finnas internationellt erkända eller allmänt accepterade standardregler för att fastställa de olika kreditbetyg som används av kommissionen. Den hävdade också att den metod som kommissionen använde borde ha ingått i de väsentliga uppgifter som inte har lämnats ut.

(225)

Kommissionen noterade att det inte finns några specifika internationellt erkända kriterier för att fastställa olika kreditbetyg. Varje kreditvärderingsinstitut har en egen specifik metod som inte offentliggörs. Kreditvärderingsinstitut följer dock vissa allmänna principer, vilket betonas i S&P:s vägledning om grundläggande principer för kreditbetyg: ”För att bilda sig en uppfattning om kreditrisken använder kreditvärderingsinstituten vanligtvis analytiker eller matematiska modeller, eller en kombination av de två. [...] Ett litet antal kreditvärderingsinstitut fokuserar nästan uteslutande på kvantitativa data, som de införlivar i en matematisk modell. [...] Vid kreditvärdering av ett företag eller en kommun utser kreditvärderingsinstitut som använder sig av den analytikerdrivna metoden i allmänhet en analytiker, ofta tillsammans med ett team av specialister, som ska leda utvärderingen av enhetens kreditvärdighet. Analytikerna inhämtar vanligtvis information från publicerade rapporter samt från intervjuer och diskussioner med emittentens ledning. De använder denna information och tillämpar sitt analytiska omdöme för att bedöma företagets finansiella ställning, rörelseresultat, policyer och riskhanteringsstrategier (37).”

(226)

I samma dokument betonas också att ”kreditanalysen av ett emitterande företag normalt beaktar många finansiella och icke-finansiella faktorer, inklusive nyckelprestationsindikatorer, ekonomiska, regulatoriska och geopolitiska influenser, ledningens och bolagsstyrningens egenskaper samt konkurrensläget (38)”.

(227)

Kommissionen använde samma principer som de som kreditvärderingsinstituten tillämpade, vilket framhålls i de två föregående skälen, för att bilda sig en uppfattning om de företag som ingick i urvalet. Kommissionen beräknade och tolkade å ena sidan ett antal ekonomiska indikatorer för varje grupp av företag i urvalet. Såsom nämns i skäl 222 ingick dessa kvoter i det slutliga utlämnandet av uppgifter. Å andra sidan använde kommissionen hela den uppsättning uppgifter som företagen lämnat under undersökningsprocessen, t.ex. årsredovisningar, obligationsprospekt, uppgifter om finansieringstransaktioner och om marknadssituationen som helhet, för att göra en analytisk bedömning av företagets specifika finansiella situation, men också av de övergripande ekonomiska, regleringsmässiga och allmänna marknadsvillkor under vilka företaget är verksamt.

(228)

I detta avseende tog kommissionen hänsyn till det sammanhang där företagen är verksamma utöver BYD-gruppens särskilda ekonomiska situation. Kommissionen noterade att batterielfordonsföretagen är verksamma i en mycket kapitalintensiv och instabil marknadsmiljö, med snabba tekniska förändringar och innovationer, med hård konkurrens mellan kinesiska aktörer och där företagen ständigt måste investera och anpassa sig till förändrade marknadsförhållanden. Kort sagt är detta mycket likt en uppstartsmiljö för nya produkter, vilket vanligtvis innebär högre övergripande risker och därmed skulle ge lägre övergripande kreditbetyg för företag som är verksamma på den marknaden.

(229)

Slutligen noterar kommissionen att enligt S&P motsvarar ett kreditbetyg B en situation där ett företag är ”mer sårbart för negativa affärsmässiga, finansiella och ekonomiska förhållanden men för närvarande har kapacitet att uppfylla finansiella åtaganden (39)”. Mot bakgrund av de specifika finansiella nyckeltal som beräknats för BYD-gruppen, i kombination med riskerna i den marknadsmiljö där företaget är verksamt, vidhåller kommissionen således sin ståndpunkt om kreditbetyget för BYD-gruppen. Detta påstående avvisades därför.

(230)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att den hade bestraffats orättvist genom att kreditbetyget sänkts från ett AAA till ett B.

(231)

Kommissionen noterade att den på grund av avsaknaden av kreditprövning av kinesiska långivande finansinstitut, såsom anges i skäl 518 i förordningen om provisorisk tull, gjorde en utvärdering av Geely-gruppens kreditbetyg i skälen 506–517 i förordningen om provisorisk tull.

(232)

Kommissionen analyserade specifika kortfristiga likviditetskvoter, inbegripet genomsnittlig balanslikviditet, kassalikviditet och likviditetstal. Bedömningen visade att gruppen stod inför kortsiktiga likviditetsproblem, vilket gav gruppen en högriskskuldsprofil. Kommissionen analyserade dessutom de långfristiga skulderna med hjälp av kvoter som summan skulder/balansomslutning och skuldsättningsgrad, och drog slutsatsen att gruppen huvudsakligen finansierar sin verksamhet med hjälp av skulder.

(233)

Med tanke på de identifierade kortsiktiga likviditetsproblemen och gruppens beroende av skuldfinansiering drog kommissionen slutsatsen att det inte var motiverat att tilldela gruppen kreditbetyget AAA, utan att det snarare borde vara BB.

(234)

I skälen 510–512 i förordningen om provisorisk tull identifierade kommissionen dessutom ytterligare risker i samband med Geely-gruppen. Dessa risker omfattade emission av obligationer i syfte att omstrukturera skulderna, avtal om lån specifikt för att ersätta befintliga lån och ett arrangemang för konvertering av skulder till aktier.

(235)

För att ta hänsyn till bankernas ökade riskexponering, särskilt på grund av likviditetsproblem och både kortsiktiga och långsiktiga finansieringsutmaningar, sänkte kommissionen riskvärderingen med ett steg och valde att använda företagsobligationer med kreditbetyget B (i stället för BB) som grund för att fastställa det marknadsbaserade referensvärdet. På grundval av detta avvisades påståendet.

(236)

De kinesiska myndigheterna bestred också nedgraderingen av Geely-gruppen till B. Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna till stöd för detta argument endast lämnade en webbreferens med ett kreditbetyg, av vilken det inte gick att utläsa om den avsåg vissa enskilda företag eller gruppen som helhet. Det framgick inte heller tydligt av de uppgifter som tillhandahölls vilken period kreditbetyget gällde. Dessutom var kreditbetyget på Geely-gruppens webbsida BBB- med negativa utsikter. Dessa uppgifter tyder på en snedvridning av kreditbetyget i Kina, där gruppen hade kreditbetyget AAA, och skiljer sig inte särskilt mycket från den standard BB som kommissionen använder. På grund av bristen på uppgifter och ogrundade argument avvisade kommissionen påståendet.

(237)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att kommissionen underlåtit att redovisa det faktum att ett av gruppens företag, Genius Auto Finance Co. Ltd (GAF) tilldelades kreditbetyget AAA av S&P. Kommissionen noterade att kreditbetyget som gruppen hänvisade till tilldelades förvaltaren av värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, nämligen Shanghai International Trust Co. Ltd, men inte GAF (tjänsteleverantören av hypotekslånet med bakomliggande tillgångar som säkerhet). Argumentet avvisades därför.

(238)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att den hade drabbats av orättvisa påföljder, för det första genom att dess kreditbetyg sänktes från AAA till B och för det andra genom att spreaden tillämpades på Kinas folkbanks lånereferensränta (eller referensräntan för lån för National Interbank Funding Centre (NIFC)) vid den tidpunkt då lånet beviljades och för varje låns löptid i fråga, i stället för på den ränta som gällde för SAIC-gruppen.

(239)

I avsaknad av en kreditprövning från de kinesiska långivande finansinstitutens sida, vilket nämns i skäl 518 i förordningen om provisorisk tull, bedömde kommissionen SAIC-gruppens kreditvärdighet i enlighet med skälen 519–527 i förordningen om provisorisk tull. I dessa skäl bedömde den först vissa kvoter som rörde lönsamhet, genomsnittlig balanslikviditet, kassalikviditet och likviditetstal, skuld i förhållande till tillgångar och skuld i förhållande till eget kapital och ansåg att dessa kvoter inte motiverade det påstådda kreditbetyget AAA som nämns i skäl 238 i den här förordningen och skäl 524 i förordningen om provisorisk tull, utan snarare ett kreditbetyg BB. Såsom anges i skälen 522 och 523 var vissa exporterande producenter av batterielfordon inom SAIC-gruppen dessutom tvungna att konvertera skulder till aktier eller tillföra eget kapital för att säkerställa en hållbar fortsättning av sin verksamhet. Dessutom hade kommissionen också konstaterat att gruppen hade tecknat lån med det särskilda syftet att ersätta befintliga lån. På grundval av detta beslutade kommissionen att nedgradera SAIC-gruppen från BB till B för att återspegla de ytterligare risker som är förknippade med dess finansiella problem och likviditetsproblem.

(240)

Kommissionen ansåg inte heller att SAIC-gruppen hade blivit orättvist bestraffad. För att bedöma nivån på den subvention som SAIC-gruppen erhöll jämförde kommissionen den ränta som SAIC-gruppen uppgett att den skulle betala under undersökningsperioden med den ränta som SAIC-gruppen skulle ha betalat på en icke snedvriden marknad, om ett icke-snedvridet kreditbetyg hade tillämpats.

(241)

I detta avseende använde den landets referensränta, dvs. den referensränta som bildats av stora kinesiska banker som anger de faktiska utlåningsräntor som tillämpas kunder av högsta kvalitet, med beaktande av finansieringskostnader, utbud och efterfrågan på marknaden, riskpremier och andra faktorer (40). Med tanke på att SAIC-gruppen hade förmånligare räntesatser än den genomsnittliga räntesats som erbjöds de kunder med högst kvalitet och som användes för att fastställa landets referensränta, ansåg kommissionen att grunden för ett icke-snedvridet referensvärde åtminstone borde fastställas på nivån för landets referensränta. I ett andra steg, för att återspegla SAIC-gruppens kreditvärdighet, tillämpades en spread baserad på skillnaden mellan kreditbetygen AA och B, i enlighet med skäl 504 i förordningen.

(242)

De kinesiska myndigheterna bestred också nedgraderingen av SAIC-gruppen till B. Kommissionen noterade att de kinesiska myndigheterna till stöd för detta argument tillhandahöll en webbreferens med ett kreditbetyg från en ledande latinamerikansk producent av konfektyr- och kakprodukter. Kommissionen kunde inte se sambandet mellan argentinsk choklad och den kinesiska industrin för batterielfordon. Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(243)

På grundval av detta avvisades detta påstående. Eftersom inga andra påståenden inkommit i denna fråga bekräftades slutsatserna i skälen 474–481 och 491–527 i förordningen om provisorisk tull.

(244)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att beloppet för den förmån som lånen i utländsk valuta medförde inte borde ha fördelats enbart på grundval av exportomsättningen för den undersökta produkten, utan på grundval av den totala exportomsättningen. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade SAIC-gruppen ytterligare argument och hävdade att kommissionen hade tillräckliga kontrollerade uppgifter om exportomsättningen från försäljning till unionen och utanför unionen. Den noterade dessutom att syftet med eller användningen av dessa lån inte specificeras i låneavtalen. I stället angav dessa kontrakt att de endast avsåg rörelsekapital. Dessa lån i utländsk valuta borde därför ha behandlats som lån i CNY och fördelas på gruppens totala omsättning.

(245)

Kommissionen godtog påståendet om fördelningen av det förmånsbelopp som genererades av lånen i utländsk valuta och reviderade beräkningen i enlighet med detta. I avsaknad av transaktioner i utländsk valuta som rör andra delar än försäljning av färdiga produkter ansåg kommissionen att lån i utländsk valuta uteslutande gällde exportförsäljning.

(246)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att ett antal företagsinterna lån i CNY borde ha tagits bort från subventionsberäkningen. SAIC-gruppen föreslog därför en ändrad beräkningsmetod när det gäller subventionsbeloppet.

(247)

Detta påstående godtogs delvis, eftersom kommissionen hade tillgång till stödbevisning. Den stödbevisning avseende långfristiga skulder som förfaller inom ett år för ett företag i SAIC-gruppen som SAIC-gruppen tillhandahöll som en del av sina synpunkter ledde också till att förmånlig finansiering i form av obligationer identifierades, vilket kommissionen tidigare inte hade känt till. Beräkningen av subventionsbeloppet reviderades i enlighet med detta.

(248)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att ett interbanklån från ett företag i SAIC-gruppen i grunden var annorlunda än lån och därför inte borde ha behandlats som sådant. Om kommissionen fortfarande skulle behandla denna utlåning mellan banker som ett lån bör dock den tillämpliga referensräntan vara den för kortfristiga lån med en löptid på tre månader från december 2022 (dvs. 3,65 %), eftersom perioden för interbankutlåning till företag som finansierar bilfinansiering var lagligen begränsad till tre månader.

(249)

Kommissionen avvisade SAIC-gruppens påstående och anser att företagets tillgång till interbanklån inom SAIC-gruppen till exceptionellt låga räntor utgör förmånlig finansiering. Kommissionen ansåg därför att denna utlåning mellan banker var jämförbar med ett lån. I avsaknad av information från SAIC-gruppen om interbanklånet eller den potentiella förekomsten av andra liknande lån fortsätter kommissionen att förlita sig på tillgängliga uppgifter för att bedöma förmånen i samband med dessa interbanklån.

(250)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande typerna av lån bekräftades slutsatserna i skälen 482–485 i förordningen om provisorisk tull.

(251)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen inte hade gjort en korrekt analys av selektiviteten för de olika påstådda förmånliga finansieringsprogrammen och visat att det finns en ”otvetydig” och ”tydlig” begränsning av tillgången till den påstådda subventionen i fråga, en begränsning som ”tydligt uttrycker allt som avses”, och inte lämnar något som bara är underförstått eller antytt” (41).

(252)

De kinesiska myndigheterna tillade också att kommissionen genomgående hade underlåtit att specificera vilken del av de aktuella dokumenten som uttryckligen skulle beviljas förmånlig finansiering till producenter av batterielfordon.

(253)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen inte hade lyckats visa att den påstådda förmånliga utlåningen uttryckligen hade begränsats till vissa företag eller sektorer, eftersom de förmånliga lånen inte riktade sig till en tillräckligt begränsad grupp i den meningen att den påstådda subventionen inte var begränsad till enbart industrin för batterielfordon utan till så kallade främjade industrier.

(254)

Såsom visas i skäl 486 i förordningen om provisorisk tull åläggs finansinstituten enligt flera rättsliga dokument som är särskilt inriktade på företag i sektorn för batterielfordon att tillhandahålla lån till förmånliga räntor till industrin för batterielfordon. Enligt artikel 4.2 i grundförordningen är det inte nödvändigt att subventionen begränsas till att endast omfatta industrin för batterielfordon för att betraktas som selektiv, utan det räcker att tillgången till subventionen uttryckligen begränsas till vissa företag. Gruppen av främjade industrier anses vara uttryckligen begränsad. Dessa påståenden avvisades därför.

(255)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade underbyggt sitt fastställande av selektivitet på grundval av faktisk bevisning utan förlitat sig på dokument som ”påstås” visa att finansinstituten ”endast beviljar förmånlig finansiering till ett begränsat antal industrier/företag som följer de kinesiska myndigheternas politik”. Mer specifikt hävdade de att de främjade industrierna i sin helhet inte utgör ett tillräckligt avgränsat segment av ekonomin för att utgöra ”vissa industrier” i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen och artikel 2.1 a i subventionsavtalet. De kinesiska myndigheterna hävdade särskilt att bredden av de så kallade främjade industrierna leder till att de påstådda subventionerna är allmänt tillgängliga i hela Kinas ekonomi så att de logiskt sett inte kan anses vara uttryckligen selektiva. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen inte hade visat att denna selektivitet var ”otvetydig” och ”tydlig” (42) och att de dokument som kommissionen förlitade sig på (se skäl 254) i denna förordning antingen var irrelevanta för industrin för batterielfordon eller icke-bindande.

(256)

Kommissionen ansåg att de dokument som det hänvisas till i skäl 486 i förordningen om provisorisk tull, t.ex. artikel 15 i de allmänna reglerna om lån (som tillämpas av Kinas folkbank) och artikel 34 i banklagen, utgjorde faktisk bevisning som på ett otvetydigt och tydligt sätt visade att tillhandahållandet av förmånlig finansiering var selektivt för industrin för batterielfordon. Som redan förklarats i skälen 253 och 254 i denna förordning ansåg kommissionen dessutom att de dokument som åberopats uttryckligen begränsade detta program till vissa företag och att det inte är allmänt tillgängligt i hela den kinesiska ekonomin. Kommissionen noterade i själva verket att industrin för batterielfordon är en industri som främjas och att denna status inte är allmänt tillgänglig i den meningen att den är begränsad till ett begränsat antal industrier som är upptagna i en särskild katalog, såsom förklaras i skäl 711 i förordningen om provisorisk tull. Vidare är industrin för batterielfordon också en sektor för vilken särskilda nationella eller subnationella fleråriga planer har utformats, vilket tydligt visar att det inte är vilken industri som helst utan en industri som är berättigad till förmånsbehandling i de kinesiska myndigheternas ögon och att en sådan status kommer att åtföljas av viss förmånspolitik som beskrivs i de olika policydokument som nämns i avsnitt 3.2 i förordningen om provisorisk tull. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(257)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hänvisade de kinesiska myndigheterna också till det faktum att kommissionen hade begärt att de kinesiska myndigheterna skulle översända frågeformulär till de berörda finansinstituten och hävdade att uppgiftsinsamlingen bör utföras av den undersökande myndigheten och att bördan inte bör läggas på uppgiftslämnarna. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att ett företag inte kan antas ha gynnats av en förmån ”enbart utifrån en negativ presumtion, baserad på avsaknaden av information som gör det möjligt att visa motsatsen, om det inte finns någon annan bevisning som på ett positivt sätt kan fastställa att en sådan förmån faktiskt föreligger”.

(258)

Såsom förklaras i skäl 129 i denna förordning begärde kommissionen att de kinesiska myndigheterna skulle vidarebefordra särskilda frågeformulär som kommissionen hade utarbetat till alla relevanta finansinstitut för att underlätta administrationen och uppnå god förvaltningssed, i syfte att erhålla uppgifterna på ett mer effektivt sätt. En sådan begäran kan inte i något fall likställas med att ansvaret för uppgiftsinsamling flyttas. Genom att inte samarbeta tillät inte de kinesiska myndigheterna kommissionen att bedöma ytterligare handlingar som skulle ha visat att det inte förelåg någon selektivitet, vilket inte var fallet, så att kommissionen var tvungen att förlita sig på de uppgifter som fanns i ärendehandlingarna till stöd för sina slutsatser. Ett sådant rättsligt resonemang är inte liktydigt med en negativ presumtion, eftersom kommissionen fick förlita sig på tillgängliga uppgifter mot bakgrund av de kinesiska myndigheternas vägran att samarbeta, vilket står i kontrast till deras beteende i tidigare undersökningar där finansinstituten samarbetade och tillät kommissionen att fortsätta med sitt undersökningsarbete, samla in och kontrollera de uppgifter som den ansåg nödvändiga när det gäller industrin för batterielfordon och i synnerhet de producenter som ingick i urvalet. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(259)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen borde ha bedömt selektiviteten för vart och ett av de påstådda program eller instrument som den utjämnat och att kommissionen inte kan fastställa att de olika finansieringsformerna är selektiva eftersom de berörda parterna inte har lagt fram bevis för motsatsen. Företaget hävdade vidare att de berörda parterna visade att dessa instrument är tillgängliga för alla enheter i alla sektorer av Kinas ekonomi.

(260)

Såsom framgår av de olika avsnitten i förordningen om provisorisk tull bedömde kommissionen selektiviteten för varje program som den utjämnade på grundval av faktisk bevisning som inte motsades av några underbyggda påståenden från någon part. Påståendet att de berörda parterna visade att dessa instrument var tillgängliga för alla enheter i alla sektorer av Kinas ekonomi konstaterades vara vagt och ogrundat. På grundval av detta avvisades dessa påståenden. Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande selektiviteten bekräftades slutsatserna i skäl 486 i förordningen om provisorisk tull.

(261)

Efter det preliminära och det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen använt sig av ett referensvärde för ett annat land än Kina utan att lägga fram tillräcklig bevisning för att marknaden i Kina är snedvriden och att denna snedvridning gör de inhemska priserna oanvändbara som referensvärde, i enlighet med WTO:s tillämpliga rättspraxis (43).

(262)

Kommissionen höll inte med om detta påstående och hävdade att de kinesiska myndigheternas påstående var vagt eftersom det hänvisade till de referensvärden som användes för förmånsfinansiering i allmänhet men också hänvisade till kreditlinor i synnerhet (skäl 117 i förordningen om provisorisk tull). Kommissionen påpekade också återigen att de kinesiska myndigheterna verkade bortse från att det referensvärde som användes för lån i CNY, kapitaltillskott, obligationer och bankaccepter baserades på ett kinesiskt referensvärde, dvs. landets referensränta. Den enda delen av referensvärdet som var utanför landet bestod av den premie för kreditrisk som lades till landets referensränta. I detta sammanhang lade kommissionen i avsnitt 3.5.1.10 i förordningen om provisorisk tull fram omfattande bevisning för att kreditbetygen och därmed premierna för kreditrisk var snedvridna i Kina, vilket gjorde dem oanvändbara för att fastställa ett referensvärde.

(263)

När det gäller analysen av förekomsten av snedvridningar i Kina hänvisade kommissionen också till skäl 471 i förordningen om provisorisk tull, där det bekräftas att det finns ett regelverk, och skäl 473 i förordningen om provisorisk tull, där det dras slutsatsen att alla finansinstitut (även privata finansinstitut) i Kina som står under NFRA:s tillsyn för såvitt angår industrin för batterielfordon har anförtrotts eller ålagts av staten att bedriva statlig politik och tillhandahålla lån till förmånliga räntor. I avsaknad av fullständigt samarbete från ett samarbetsvilligt finansinstitut kunde inget annat referensvärde fastställas. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(264)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att kommissionen inte hade svarat på dess synpunkter rörande valet av en relativ spread i stället för en absolut spread för att fastställa skillnaden mellan företagsobligationer med kreditbetyget AA respektive B. Enligt de synpunkter som lämnades efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att användningen av en relativ spread inte var ekonomiskt rimlig och att kommissionen inte förklarade hur tillägget av den relativa spreaden motsvarar ett ”likvärdigt kommersiellt lån som företaget faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden” i den mening som avses i artikel 14 b i subventionsavtalet och varför kommissionen ansåg att det inte behövdes några justeringar av referensvärdet när det gäller tillägget av den (relativa) spreaden.

(265)

Kommissionen noterade först att de kinesiska myndigheterna endast gjorde vissa allmänna uttalanden om användningen av den relativa spreaden vid det preliminära utlämnandet av uppgifter. De angav inte sin logik för att anse att den relativa spreaden är ekonomiskt ologisk, skälen till att en absolut spread skulle vara lämpligare eller de justeringar av referensvärdet som de skulle anse vara nödvändiga. De kinesiska myndigheterna lade inte heller fram några bevis till stöd för sina uttalanden eller för att motbevisa kommissionens ståndpunkt.

(266)

När det gäller användningen av den relativa spreaden som sådan framhöll kommissionen tydligt i skäl 490 i förordningen om provisorisk tull att den hade använt samma beräkningsmetod för förmånlig finansiering i form av lån som fastställts i antisubventionsundersökningen om aluminiumfolie för vidare förädling med ursprung i Folkrepubliken Kina och i antisubventionsundersökningen om varmvalsade platta produkter med ursprung i Kina samt i antisubventionsundersökningarna om däck med ursprung i Kina och om vissa vävda och/eller sydda glasfibermaterial med ursprung i Kina och optiska fiberkablar med ursprung i Kina, och den lämnade relevanta hänvisningar till dessa förordningar, där skälen till användningen av den relevanta spreaden förklarades utförligt. Tillämpningen av denna beräkningsmetod för varje enskild grupp av företag i urvalet förklarades närmare i det särskilda utlämnandet av uppgifter från de enskilda företagen. De kinesiska myndigheterna lade inte fram några nya argument som skulle ha motiverat en ändring av kommissionens långvariga praxis för användning av den relativa spreaden.

(267)

För fullständighetens skull påminner kommissionen dock de kinesiska myndigheterna om att syftet med den relativa spreaden i princip var att konstruera en premie för kreditrisk för varje företag, som skulle tillämpas på den riskfria räntan för att komma fram till en referensränta. I detta sammanhang erinrar kommissionen om följande synpunkter på den relativa spreadens ekonomiska rimlighet och det faktum att den motsvarar ett kommersiellt lån i skäl 256 i förordningen om antisubventionsundersökning av däck med ursprung i Folkrepubliken Kina:

(268)

De kinesiska myndigheterna lämnade inga uppgifter som skulle motivera en översyn av dessa synpunkter, och kommissionen fann inte heller några nya uppgifter i denna undersökning som skulle leda till en ändring av sin tidigare bedömning.

(269)

Slutligen är de kinesiska myndigheternas påstående att inga justeringar gjordes av den relativa spreaden felaktigt. Kinas referensränta används som utgångspunkt för beräkningen. Användningen av den relativa spreaden ger dessutom uttryck för förändringarna i de underliggande landsspecifika marknadsvillkoren, vilka inte framgår om man studerar logiken i den absoluta spreaden, så som den förklaras i skäl 267. Dessutom framgår det tydligt av skälen 504, 516 och 526 i förordningen om provisorisk tull att den relativa spreaden fastställdes individuellt för varje lån som beviljades gruppen av företag, beroende på det datum då lånet beviljades och löptiden för lånet i fråga. De särskilda omständigheterna för varje enskilt lån beaktades därför också vid användningen av den relativa spreaden. De kinesiska myndigheternas påståenden avvisades därför.

(270)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade blandat ihop sin skyldighet att fastställa förekomsten av ett finansiellt bidrag från en regering med förekomsten av en förmån genom ett sådant finansiellt bidrag, eftersom det finns en skillnad mellan det belopp som mottagaren betalar och det som skulle betalas för ett jämförbart kommersiellt lån som företaget skulle kunna få på marknaden.

(271)

Kommissionen ansåg att den hade fastställt förekomsten av ett finansiellt bidrag och förekomsten av en förmån vid bedömningen av denna ordning. I skäl 487 i förordningen om provisorisk tull fastställdes den grund på vilken producenterna av batterielfordon erhöll en förmån på grundval av skillnaden mellan det räntebelopp som företaget hade betalat för det förmånliga lånet och det belopp som företaget skulle ha betalat för ett likvärdig kommersiellt lån som det faktiskt skulle ha kunnat få på marknaden. När det gäller det ekonomiska bidraget ansåg kommissionen att tillhandahållandet av förmånlig finansiering i form av lån eller andra finansiella instrument utgjorde ett ekonomiskt bidrag för de kinesiska myndigheterna, eftersom de finansinstitut som agerar som offentliga organ eller som anförtrotts eller ålagts av de kinesiska myndigheterna tog ut en högre räntesats eller avgift för företag som är verksamma inom en annan sektor än sektorn för batterielfordon eller en annan sektor som främjas och som åtnjuter en liknande förmånlig behandling. Därför avvisades påståendet.

(272)

Geely-gruppen hävdade att kommissionen inte borde använda uppgifter om företagsobligationer för att fastställa ett referensvärde för lån, med tanke på de betydande skillnaderna i samband med tillhörande risker, handelsbarhet, återbetalningsperioder och återbetalningvillkor (inklusive alternativ för förtida återbetalning) samt omstrukturering av skulder. Den hävdade att dessa skillnader ledde till skillnader i räntesatserna.

(273)

Kommissionen höll inte med om Geely-gruppens påstående eftersom den inte använde företagsobligationer för att fastställa ett referensvärde för lån. Såsom förklaras i skäl 526 i förordningen om provisorisk tull förlitade sig kommissionen i stället på en korg med AA- och B-företagsobligationer för att fastställa den spread som ska läggas till Kinas folkbanks referensränta för lån, eller efter den 20 augusti 2019, till den referensränta som offentliggörs av NIFC, för att fastställa en icke-snedvriden marknadsbaserad ränta. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(274)

Geely-gruppen hävdade att det fanns specifika fel i beräkningen av lån för vissa företag inom gruppen. Kommissionen godtog detta påstående och reviderade därefter beräkningen.

(275)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande beräkningen av subventionsbeloppet bekräftades slutsatserna i skälen 487–490 i förordningen om provisorisk tull.

(276)

Slutsatserna i skälen 528–529 i förordningen om provisorisk tull bekräftades och subventionsnivåerna fastställdes slutgiltigt när det gäller förmånlig finansiering genom lån under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet och uppgick till följande

Förmånlig finansiering: lån

(277)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter ifrågasatte BYD-gruppen kommissionens bedömning av kreditlinor och hävdade att både kinesiska och internationella banker som tillhandahöll kreditlinor till företagen inom BYD-gruppen (både i Kina och utanför Kina) inte tog ut några öppningsavgifter.

(278)

Den bevisning som BYD-gruppen lade fram, som bestod av avtal om kreditlinor med utländska institutioner för företag i BYD-gruppen utanför Kina, visade emellertid att antingen provisionsavgifter, uppläggnings- eller ändringsavgifter ingick i avtalen, eller att inga åtagandeavgifter togs ut av banken eftersom den inte gjorde några åtaganden om att emittera finansiering för företaget. Den ytterligare bevisning som lades fram av BYD-gruppen visade därför att en åtagandeavgift normalt betalades för vissa bankers åtagande att avsätta pengar till sina kunder. Därför avvisades påståendet.

(279)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter bestred BYD-gruppen kommissionens analys och upprepade att inga avgifter togs ut för förvaltning/öppnande av kreditlinor och att kommissionen i stället fokuserade på det som rörde efterföljande banktransaktioner, t.ex. lån.

(280)

Kommissionen erinrade om att syftet med en kreditlina för det första, såsom förklaras i skäl 530 i förordningen om provisorisk tull, är att fastställa en begränsad kredit som företaget får utnyttja när som helst för att finansiera sin löpande verksamhet, genom kortfristiga lån, bankaccepter osv., vilket gör finansieringen av rörelsekapital flexibel och omedelbart tillgänglig vid behov. Lån är i sig en av de banktransaktioner som är kopplade till kreditlinor. För det andra höll kommissionen inte med om påståendet att inga avgifter togs ut för kreditlinor, eftersom ett av de tre dokument som lämnades in tydligt nämnde en uppläggningsavgift som skulle betalas, det andra hänvisade till ett annat kreditavtal, och företaget lämnade därmed inte in hela dokumentationen, och det tredje gällde en kreditlina som inte var beviljad. Kommissionen avvisade därför dessa påståenden.

(281)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen också att det inte krävdes någon kreditlina när enskilda lån tecknades. Eftersom det inte fanns någon bevisning för detta avvisades detta påstående. Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande den allmänna bedömningen av kreditlinor bekräftades slutsatserna i skäl 530 i förordningen om provisorisk tull.

(282)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande undersökningsresultaten bekräftades slutsatserna i skälen 531–533 i förordningen om provisorisk tull.

(283)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att kreditlinor inte är selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom alla företag i Kina, oavsett vilken typ av industri de tillhör, är lika berättigade till kreditlinor och att beslut nr 40 inte innehåller något uttryck för att begränsa tillgången till kreditlinor.

(284)

Kommissionen höll inte med om BYD-gruppens påstående att kreditlinor inte är specifika. Kommissionen noterade i detta avseende att BYD-gruppen inte kunde visa att företag i Kina också kan dra nytta av de förmånliga villkor som iakttagits för industrin för batterielfordon. Eftersom kreditlinor är nära kopplade till andra typer av förmånlig finansiering som lån och eftersom de utgör en del av det kreditstöd som ges särskilt till främjade industrier är den selektivitetsanalys som beskrivs i avsnitt 3.5.2.2 i förordningen om provisorisk tull avseende lån också tillämplig på kreditlinor. Detta påstående avvisades därför.

(285)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande selektiviteten bekräftades slutsatserna i skälen 534–535 i förordningen om provisorisk tull.

(286)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att ett alternativt referensvärde borde ha använts när det gäller de avgifter som är tillämpliga på SAIC-gruppens kreditlinor, eftersom de som nämns i skäl 537 i förordningen om provisorisk tull var olämpliga. Enligt SAIC-gruppen var det inte lämpligt att använda räntorna från Metrobank i Förenade kungariket, eftersom det rörde sig om räntor som tillämpades på kreditlinor under 60 000 brittiska pund, medan kreditlinorna för enheterna i SAIC-gruppen uppgick till flera miljarder euro och därför inte var jämförbara med de lån som SAIC-gruppen erhöll. Geely-gruppen hävdade också att det referensvärde som användes inte var lämpligt. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att kommissionen felaktigt förlitade sig på kreditlinor i brittiska pund som utfärdats av en liten bank för att dra slutsatsen att avsaknaden av avgifter för att öppna kreditlinor från banker i Kina utgjorde en subvention.

(287)

De kinesiska myndigheterna hävdade att det referensvärde för utlandet som kommissionen använt var orimligt högt (1,25–1,75 %) i jämförelse med annan offentligt tillgänglig information (0,25–1 %) (45). Efter det preliminära och det slutliga utlämnandet av uppgifter ansåg de kinesiska myndigheterna att den valda banken och kreditlinans storlek (upp till 60 000 brittiska pund) var problematisk. De hävdade också att företagen inte bedrev verksamhet i brittiska pund. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att artikel 14 b i subventionsavtalet krävde att den undersökande myndigheten justerade referensvärdet för att närma sig ett jämförbart kommersiellt lån från en regering (46). De kinesiska myndigheterna hänvisade också till offentligt tillgängliga uppgifter (47) som påstods visa lägre tillämpliga räntor, och även ett urval banker som påstods ta ut en åtagande- eller uppläggningsavgift som vanligtvis ligger på 0,25–1 %. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att de referensräntor som användes i denna undersökning var omotiverat högre än i tidigare undersökningar och att kommissionen inte hade förklarat varför dessa räntor var högre än i tidigare undersökningar.

(288)

Kommissionen höll inte med om ovanstående påståenden. De underliggande uppgifterna om det referensvärde som används i denna undersökning innehåller inte någon annan avgift beroende på kreditlinans värde. När det gäller de räntor som de kinesiska myndigheterna nämnde stöddes de inte av ursprungliga uppgifter som härrörde från specifika banker eller pekade på vissa villkor. Dessutom var det referensvärde som användes i denna undersökning i linje med de referensvärden som användes i tidigare undersökningar för vilka inget högre gränsvärde hade fastställts och som härrörde från en stor internationell bank (48). Dessa påståenden avvisades därför. Kommissionen ansåg också att det referensvärde som användes i tillräcklig utsträckning återspeglade de finansiella villkor på grundval av vilka en kreditlina skulle beviljas under normala marknadsvillkor i det land där företagen var verksamma. I vilket fall som helst tillhandahöll de kinesiska myndigheterna inte någon ytterligare information om de justeringar som skulle ha behövts eller de särskilda skälen till att göra en sådan justering.

(289)

När det gäller de offentligt tillgängliga uppgifterna ansåg kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte tydligt pekade på specifika delar av den webbplats som de hänvisade till. Under alla omständigheter ansågs uppgifterna på webbplatsen till stöd för detta påstående inte vara avgörande eftersom de hänvisade till uppläggnings-/åtagandeavgifter på upp till 4–5 % och/eller hänvisade till en åtagandeavgift som var tillämplig under en betalningsfri period utan att ge ytterligare information om vad en sådan betalningsfri period skulle motsvara.

(290)

Kommissionen ansåg inte att det referensvärde som användes var omotiverat högre. Det var i själva verket mycket nära det som användes i tidigare undersökningar och baserades på offentligt tillgängliga uppgifter. Det faktum att producenterna av batterielfordon inte bedriver verksamhet i brittiska pund ansågs inte vara relevant för lämpligheten i det valda referensvärdet, där det viktiga är de marknadsvillkor som erbjuds för att låna pengar (oavsett valuta). Med tanke på den tillämpliga Liborräntan under undersökningsperioden, som var lägre än en jämförbar ränta i Kina, ansågs ett sådant referensvärde vara försiktigt. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(291)

De kinesiska myndigheterna tillade att kommissionen inte hade motiverat på vilket sätt det valda referensvärdet motsvarade en kreditlina som var tillgänglig för ledande kinesiska bilföretag och att det inte var kopplat till rådande marknadsvillkor i Kina. De kinesiska myndigheterna hävdade också att stora företag som producenterna av batterielfordon vanligen kunde förhandla fram förmånligare avgifter. I avsaknad av bevisning till stöd för detta påstående avvisades detta påstående.

(292)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att det är allmän praxis i Kina att banker inte tar betalt för kreditlinor om inte krediter tas upp och lån utfärdas inom ramen för dem. I detta avseende hänvisade den till artikel 1.1 i cirkuläret från den kinesiska bank- och försäkringskommissionen, ministeriet för industri och informationsteknik, den nationella utvecklings- och reformkommissionen, finansministeriet, Kinas folkbank och den statliga myndigheten för marknadsförvaltning om ytterligare reglering av kredit- och finansieringsavgifter för att minska de totala finansieringskostnaderna för företag, enligt vilket ”[ingen fondförvaltningsavgift ska tas ut] [för de kreditintäkter som överförts men ännu inte använts av företaget]”. De kinesiska myndigheterna hänvisade också till Zhihus svar där det anges att ”inga avgifter tas ut för kreditlinor”.

(293)

Kommissionen höll inte med om detta och hänvisade till Bank of Chinas webbplats som pekade på de avgifter som togs ut för förekomsten av kreditlinor (49) under undersökningsperioden. På grundval av detta avvisade kommissionen också de kinesiska myndigheternas påstående om att det inte skulle tas ut några fondförvaltningsavgifter. I vilket fall som helst lade de kinesiska myndigheterna inte fram några bevis för att ”fondförvaltningsavgifter” motsvarar arrangemangs- eller förnyelseavgifter. Slutligen var påståendet avseende Zhihu ogrundat och saknade legitimitet. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(294)

Eftersom inga andra synpunkter lämnats bekräftades skälen 536–538 i förordningen om provisorisk tull.

(295)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen att bankaccepter inte är en form av förmånlig finansiering som bör utjämnas. De hävdade att bankaccepter gör det möjligt för företag att ”köpa på kredit” från säljaren av varor med en bifogad garanti. De hävdade att bankerna tillhandahöll en garanti för köparens betalning, men ingen finansiering. De kinesiska myndigheterna hävdade också att om kommissionen skulle finna att denna transaktion utgjorde en subvention, borde den beräkna förmånen endast för tillhandahållandet av den garanti som föreskrivs i bankernas villkor för bankaccepter (50).

(296)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen förlitade sig på resultat från tidigare undersökningar som inte överlappar varandra (51) och inte fastställde att bankaccepter i Kina leder till förmånlig finansiering för producenter av batterielfordon och att kommissionen bortsåg från att bankaccepter fungerar på olika sätt i olika länder.

(297)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. Kommissionen hävdade att den, i avsaknad av samarbete från kinesiska finansinstitut, var tvungen att använda tillgängliga uppgifter. I detta sammanhang var den tvungen att delvis förlita sig på de obestridda resultaten från tidigare undersökningar, inklusive de som gällde påstådda skillnader mellan länder. Under alla omständigheter förlitade sig kommissionen också på de uppgifter som samlats in i denna undersökning och drog slutsatsen att det system med bankaccepter som införts i Kina gav alla exporterande producenter som ingick i urvalet möjlighet till kostnadsfri finansiering av sin löpande verksamhet, vilket innebar en utjämningsbar förmån enligt skälen 562–566 i förordningen om provisorisk tull. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(298)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen hade underlåtit att ta hänsyn till det system med kompensation för bankaccepter som införts med olika banker (se skäl 557 i förordningen om provisorisk tull). I avsaknad av nya uppgifter från de kinesiska myndigheterna eller de exporterande producenterna i urvalet avvisades detta påstående.

(299)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att inga förmåner hade erhållits från bankaccepter, med tanke på andelen insättningar eller motsvarande pantsättningar till bankerna, och begärde att kommissionen skulle se över beräkningen av förmånen och hävdade att de insättningar eller pantsättningar som BYD-gruppen lämnat till bankerna och de ränteintäkter som härrörde från dessa fullt ut kompenserade för de risker och räntekostnader som bankerna stod för och således inte gav någon förmån.

(300)

Såsom kommissionen konstaterade i tidigare undersökningar (52), bör det först och främst noteras att det är praxis för banker att begära garantier och säkerheter från sina kunder när de beviljar finansiering. Dessutom bör det noteras att sådana garantier används för att säkerställa att den exporterande producenten bär det finansiella ansvaret gentemot banken och inte gentemot leverantören. Undersökningen visade också att dessa garantier inte systematiskt begärs av kinesiska banker och inte alltid är kopplade till specifika bankaccepter. I detta avseende utgör de påstådda insättningarna inte en förskottsbetalning från uttagaren till bankerna, utan endast en ytterligare garanti som bankerna begär och som inte inverkar på bankens beslut att utfärda en bankaccept utan någon ytterligare upplåning för uttagaren. Dessutom kan de ta sig olika former, bland annat i form av tidsbundna depositioner och utfästelser. Insättningarna kan vara räntebärande för uttagaren och utgör därför inte någon kostnad för bankacceptens uttagare. Såsom beskrivs i avsnitt 3.5.3.2 i förordningen om provisorisk tull har bankaccepter i praktiken samma syfte och effekter som kortfristiga rörelsekapitallån, eftersom företagen använder dem för att finansiera sin löpande verksamhet i stället för att använda kortfristiga rörelsekapitallån, och att de följaktligen bör bära en kostnad som motsvarar en finansiering i form av kortfristiga rörelsekapitallån. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(301)

SAIC-gruppen hävdade att bankaccepter i detta fall borde betraktas som en betalningsmetod eftersom bankerna inte tillhandahöll något finansiellt bidrag, utan endast åtog sig de rättsliga skyldigheterna att betala enligt instruktioner från köparna, som i sin tur agerade i enlighet med de underliggande inköps- och leveransavtalen. Dessutom var denna metod inte specifik för producenter av batterielfordon utan tillgänglig för alla andra företag i Kina.

(302)

Kommissionen avvisade SAIC-gruppens påstående att bankerna inte tillhandahöll något finansiellt bidrag med motiveringen att bankerna faktiskt tar över SAIC-gruppens skulder och föreskriver en förlängd betalningsfrist till SAIC-gruppen utan att begära betalning av någon form av ränta som normalt skulle ha betalats. Eftersom det inte fanns någon bevisning för att någon annan part i Kina hade tillgång till bankaccepter på liknande villkor, avvisades detta påstående.

(303)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att den aldrig utnyttjat bankens medel under undersökningsperioden, eftersom den inte hade några fall där den underlåtit att betala vid förfallodagen. Kommissionen avvisade detta påstående med motiveringen att förmånen inte beviljas när företagen inte återbetalar de lånade medlen, utan snarare på grundval av det kostnadsfria kortfristiga lån som de får genom att det finns bankaccepter. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(304)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte borde ha behandlat bankaccepter på samma sätt som kortfristiga lån, eftersom de är olika finansieringsformer.

(305)

Av de skäl som anges i avsnitt 3.5.3.2 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen att bankaccepter är likvärdiga med kortfristiga lån och avvisade detta påstående.

(306)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande den allmänna bedömningen av bankaccepter bekräftades slutsatserna i skälen 539–557 i förordningen om provisorisk tull.

(307)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna när det gäller bankaccepter att kommissionen hade vänt på bevisbördan genom att hävda att alla företag i Kina (utom företag inom främjade industrier) kunde utnyttja bankaccepter på samma förmånliga villkor.

(308)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen hade underlåtit att genomföra en selektivitetsanalys och att den hade förlitat sig på sin bedömning av lån, vilket är otillräckligt.

(309)

De kinesiska myndigheterna, BYD-gruppen och SAIC-gruppen hävdade också att bankaccepter inte är selektiva i den mening som avses i artikel 4 i grundförordningen och artikel 2 i subventionsavtalet, eftersom alla kinesiska rättsliga enheter har rätt till bankaccepter, företagen inte åläggs några begränsningar eller restriktioner för hur de får använda dem för kommersiella transaktioner och villkoren för att ansöka om bankaccepter är neutrala, utan begränsning till en viss typ av företag eller industri. De kinesiska myndigheterna angav också att kommissionen hade vänt på bevisbördan genom att hävda att det inte fanns några bevis för att något företag i Kina (annat än inom främjade industrier) skulle kunna dra nytta av bankaccepter på samma förmånliga villkor.

(310)

Dessa påståenden måste avvisas. SAIC-gruppens påstående var ogrundat. Trots att BYD-gruppen lade fram åtgärderna för förvaltning av accept-, rabatt- och centralbanksrabatter för kommersiella växlar (förordning nr 4 [2022] från Kinas folkbank och den kinesiska bank- och försäkringskommissionen) (53) och åtgärderna för genomförande av förvaltningen av förhandlingsbara instrument (54) som tillämplig lagstiftning för bankaccepter, visade den bevisning som lades fram inte att något företag i Kina (annat än inom uppmuntrade industrier) kan dra nytta av bankaccepter enligt samma förmånliga villkor som gäller för industrin för batterielfordon. Även om en finansieringsform i princip kan vara tillgänglig för företag inom andra branscher, kan de konkreta villkoren enligt vilka sådan finansiering erbjuds företag från en viss bransch, såsom återbetalningsvillkor och finansieringsvolym, göra dem specifika. Ingen av de berörda parterna lade heller fram några bevis för att den förmånliga finansieringen genom bankaccepter av företag i industrin för batterielfordon grundas på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen. När det gäller bevisbördan hänvisade kommissionen till sina slutsatser som sammanfattas i skälen 555, 558 och 560 i förordningen om provisorisk tull, där det fastställs att alla exporterande producenter som ingick i urvalet gynnades av en kostnadsfri finansiering av sin nuvarande verksamhet och att denna förmån är kopplad till nationella beslut såsom beslut nr 40 eller det CBIRC-meddelande som avses i skäl 560. Eftersom inget kinesiskt finansinstitut samarbetade fullt ut använde sig kommissionen dessutom av tillgängliga uppgifter. I detta sammanhang ansåg kommissionen inte att den hade vänt på bevisbördan, utan snarare att de kinesiska myndigheterna och de kinesiska finansinstituten inte hade lämnat några uppgifter som motsade kommissionens slutsatser. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(311)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande selektiviteten bekräftades slutsatserna i skälen 558–561 i förordningen om provisorisk tull.

(312)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter invände SAIC-gruppen mot det faktum att för flera enheter har ett antal dagar som löper efter undersökningsperiodens slut beaktats vid beräkningen av subventionen. Dessutom borde de företagsinterna bankaccepter som beviljats ett finansiellt företag i SAIC-gruppen ha tagits bort, eftersom det inte var mottagare av detta system. Som finansiellt företag gav denna enhet ut och tog inte emot bankaccepter.

(313)

Kommissionen noterade att vissa företag inte hade lämnat uppgifter i enlighet med instruktionerna i frågeformuläret, eftersom bankaccepter som inletts före undersökningsperioden inte hade rapporterats, vilket innebar att ingen beräkning kunde göras på grundval av sådana saknade accepter. I samförstånd med vissa företag och i enlighet med vad som förklarades i det särskilda utlämnandet av uppgifter ombads emellertid inte företagen i SAIC-gruppen att lämna in sådana detaljerade uppgifter på nytt på grund av den börda det skulle ha inneburit, utan de gick med på att förmånen fortfarande skulle grunda sig på bankaccepter som fortfarande gällde efter undersökningsperioden. För andra företag med vilka ingen överenskommelse hade sökts tillämpade kommissionen samma metod på grundval av de uppgifter som företagen lämnat och ansåg att det var rimligt att använda sådana uppgifter eftersom de omfattade en nettoperiod på tolv månader då bankaccepter utfärdades. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(314)

När det gäller bankaccepter mellan företag godtog kommissionen påståendena och tog hänsyn till dem i sin reviderade beräkning av subventionsbeloppet.

(315)

Geely-gruppen hävdade att förmånen skulle baseras på avgiften för krediten, inte på bankens räntesats, att ingen förmån skulle beräknas för bankaccepter som helt täcktes av en kontantinsättning eller bankgaranti och att de avgifter som Geely-gruppen betalat skulle dras av från beräkningen av förmånen.

(316)

Kommissionen höll inte med om Geely-gruppens påståenden. Med hänsyn till arten av bankaccepter, som ger en förlängd betalningstid genom ett kostnadsfritt kortfristigt lån, ansåg kommissionen att förmånen borde beräknas på grundval av ett icke-snedvridet referensvärde. I enlighet med vad som fastställts i tidigare undersökningar är det faktum att bankaccepterna täcks av en kontantinsättning eller en garanti irrelevant för beräkningen av förmånen. Förmånen beräknades som skillnaden mellan det belopp som företaget faktiskt hade betalat som ersättning för finansieringen genom bankaccepter och det belopp som det skulle ha betalat om det hade tillämpat en kortfristig låneränta. Det är faktiskt vanligt att bankerna begär olika former av garantier när de ger lån. Förekomsten av en garanti innebär inte att medlen lånades ut på marknadsvillkor. Kommissionen ansåg inte heller att den avgift som betalades vid utfärdandet av bankaccepten är jämförbar med räntebetalningen. Kommissionen ansåg därför inte att en sådan avgift borde dras av. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(317)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det referensvärde som användes borde ha samma struktur som det finansiella bidrag som jämfördes i enlighet med artikel 14 b och c subventionsavtalet. Kommissionen avvisade detta påstående med motiveringen att det referensvärde som använts och den metod som tillämpats motsvarar det aktuella finansiella instrumentet, varigenom producenter av batterielfordon som hade tillgång till bankaccepter, fick förmånlig finansiering genom ett kostnadsfritt kortfristigt lån. Kommissionen ansåg därför att användningen av en kortfristig räntesats som var tillämplig på lånets löptid var en lämplig grund för att beräkna förmånen för mottagaren. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(318)

Eftersom inga övriga synpunkter inkommit bekräftades slutsatserna i skälen 562–566 i förordningen om provisorisk tull.

(319)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte borde förlita sig på tidigare undersökningar för att fastställa sina slutsatser och att kommissionen inte lyckats visa att bankaccepter är en form av förmånlig finansiering.

(320)

Såsom beskrivs i skälen 567–570 i förordningen om provisorisk tull fördelade finansiella intermediärer, genom att använda bankaccepter, sina fordringar på förfallodagen. De berörda företagen mottog initiala medel genom att överföra rätten till framtida fordringar till finansiella institut, efter avdrag för arvoden och gällande diskontoränta. Den tillämpliga diskontoräntan konstaterades vara förmånlig. Den förmån som mottagaren därmed får är skillnaden mellan den diskonteringsränta som de kinesiska finansiella instituten tillämpar och den diskonteringsränta som tillämpas på en jämförbar transaktion på marknaden. I avsaknad av samarbete från kinesiska finansinstitut bekräftade kommissionen sin slutsats att bankaccepter tillhandahöll finansiering till en förmånlig ränta. Kommissionen motsatte sig de kinesiska myndigheternas påstående att den grundar sig på resultat i tidigare undersökningar. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(321)

BYD-gruppen hävdade att bankaccepter inom gruppen med en viss insättningsprocent borde ha uteslutits från beräkningen av förmånen, eftersom BYD-gruppen inte överförde de omogna fordringarna till bankerna utan återfick de insättningar som gjorts till bankerna.

(322)

Kommissionen godtog inte påståendet eftersom bankaccepttransaktionen inte görs mellan närstående parter utan mellan mottagaren och en bank. Det faktum att den ursprungliga bankaccepten, som sedan diskonterades, ursprungligen utfärdades av ett närstående företag är irrelevant och ändrar inte det faktum att företaget gynnades av en låg diskontoränta jämfört med den diskontoränta som gällde för en jämförbar transaktion på marknaden.

(323)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande den allmänna bedömningen av bankaccepter bekräftades slutsatserna i skäl 567–570 i förordningen om provisorisk tull.

(324)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och BYD-gruppen att bankaccepter inte är selektiva utan tillgängliga för alla sektorer. BYD-gruppen hänvisade till bestämmelserna i artikel 15 i åtgärderna för förvaltning av accept-, rabatt- och centralbanksrabatter för kommersiella växlar (55).

(325)

Såsom fastställs i skäl 572 i förordningen om provisorisk tull är bankaccepter som finansieringsform en del av det förmånliga systemet för finansiellt stöd från finansinstitut till främjade industrier, t.ex. batterielfordonsindustrin och den bevisning som BYD-gruppen lade fram visade inte att något företag i Kina (annat än inom industrier som gynnas) kan dra nytta av bankaccepter på samma förmånliga villkor som industrin för batterielfordon. Dessa påståenden avvisades därför.

(326)

Eftersom inga övriga synpunkter inkommit beträffande selektiviteten, bekräftas härmed slutsatserna i skälen 571–573 i förordningen om provisorisk tull.

(327)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande beräkningen av subventionsbeloppet bekräftades slutsatserna i skälen 574–576 i förordningen om provisorisk tull.

(328)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande konvertering av skulder till aktier bekräftades slutsatserna i skälen 577–580 i förordningen om provisorisk tull.

(329)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande selektiviteten bekräftades slutsatserna i skäl 581 i förordningen om provisorisk tull.

(330)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kapitalinvesteringen inte borde ha behandlats som ett lån utan ränta vid beräkningen av förmånen, eftersom de enheter som deltar i en konvertering av skulder till aktier har rätt till aktieägarrättigheter.

(331)

Kommissionen ansåg att förmånen från konverteringen av skulder till aktier borde behandlas ur subventionsmottagarens perspektiv, dvs. NHBGAP. De aktieägarrättigheter som de kinesiska myndigheterna beaktade gällde emellertid investerarna, inte NHBGAP, och är därför irrelevanta för beräkningen av den förmån som NHBGAP erhöll. Tvärtom noterade kommissionen att förmånen var likvärdig med ett räntefritt lån eftersom, ur NHBGAP:s perspektiv, en skuld med en viss räntesats till gäldenären omvandlades till en annan typ av efterställd skuld till samma gäldenär, men utan att några räntebetalningar längre var inblandade. Detta påstående avvisades därför.

(332)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande beräkningen av förmånen bekräftades slutsatserna i skälen 582–583 i förordningen om provisorisk tull.

(333)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade analyserat huruvida de olika kapitaltillskotten var mer fördelaktiga än ett privat kapitaltillskott.

(334)

Kommissionen håller inte med om denna bedömning. I vart och ett av fallen förklarade kommissionen transaktionens gynnsamma karaktär, t.ex. i skälen 579 och 582 i förordningen om provisorisk tull för ovannämnda konvertering av skulder till aktier eller i skälen 585–587 i förordningen om provisorisk tull för Geely-gruppens kapitaltillskott.

(335)

När det gäller kapitaltillskottet till SAIC-gruppen måste kommissionens bedömning dessutom helt och hållet grundas på tillgängliga uppgifter, vilket framgår av skälen 600 och 605 i förordningen om provisorisk tull, och de exakta underliggande villkoren för transaktionen var således inte kända. På grundval av de offentligt tillgängliga uppgifter som anges i skälen 601–606 i förordningen om provisorisk tull drog kommissionen å andra sidan slutsatsen i skäl 607 i förordningen om provisorisk tull att deltagarna i transaktionen agerade som offentliga organ i enlighet med den tillämpliga rättsliga ramen för att tillhandahålla SAIC-gruppen ytterligare kapital utan kostnad.

(336)

Slutligen noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna, bortsett från ett allmänt uttalande, inte tillförde några nya uppgifter till ärendehandlingarna för att motsäga kommissionens slutsatser. Därför avvisades påståendet.

(337)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att Hubei Jiyuan Yangtze River Industrial Fund Partnership varken är ett offentligt organ eller har myndighetsbefogenheter. På grund av överföringen av dess aktier till en privat enhet 2024 hävdar de dessutom att referensvärdet bör ändras.

(338)

Kommissionen noterade, såsom beskrivs i skäl 590 i förordningen om provisorisk tull, att Yangtze River Industrial Fund – en kinesisk statlig vägledningsfond sedan 2017 – fokuserar på att utveckla strategiska framväxande industrier i provinsen Hubei, inklusive batterielfordon. Fonden är anpassad till nationella strategier för moderna industrikluster och betonar dess roll i genomförandet av viktiga statliga industriprojekt i regionen. När det gäller påståendet att fonden överförde sina andelar till en privat enhet efter undersökningsperioden, motsäger detta inte slutsatsen att de kinesiska myndigheterna direkt överförde medel till Geely-gruppen genom denna fond under undersökningsperioden. Följaktligen avvisades påståendena.

(339)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att hela det förmånsbelopp för kapitaltillskott som anges i skäl 598 i förordningen om provisorisk tull inte borde ha fördelats på den totala omsättningen för den undersökta produkten. SAIC-gruppen hävdade att de offentligt tillgängliga uppgifter som kommissionen förlitade sig på inte tydligt visade vad som var specifikt för batterielfordon och vad som var för andra ändamål eller vad som inte var specifikt för den undersökta produkten.

(340)

Kommissionen godtog delvis detta påstående, eftersom de offentligt tillgängliga uppgifter som nämns i skäl 339 i denna förordning tydde på att kapitaltillskottet inte var helt kopplat till batterielfordon och reviderade beräkningen. I avsaknad av kontrollerade uppgifter, som inte lämnades av SAIC-gruppen, hade kommissionen rätt att i förekommande fall använda tillgängliga uppgifter. Återstoden av påståendet avvisades därför. Eftersom det inte inkommit några övriga synpunkter på den allmänna bedömningen av konverteringen av skulder till aktier, undersökningsresultaten, förmånen, selektiviteten och beräkningen av förmånen, bekräftades slutsatserna i skälen 584–610 i förordningen om provisorisk tull.

(341)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna på nytt att de frågor som kommissionen ställde om gröna obligationer var för breda för att de kinesiska myndigheterna skulle kunna lämna någon meningsfull information och att den, av kommissionen påstådda bristande samarbetsviljan från de kinesiska myndigheternas sida, i själva verket orsakats av kommissionen själv.

(342)

Kommissionen erinrar, i enlighet med vad som anges i skäl 270 i förordningen om provisorisk tull, om att den under undersökningens gång ställde en rad detaljerade, väldefinierade och relevanta frågor till de kinesiska myndigheterna, i sin skrivelse med begäran om kompletterande upplysningar, sin ytterligare begäran om upplysningar och under kontrollbesöket på plats hos de kinesiska myndigheterna, men att de kinesiska myndigheterna inte hade lämnat de nödvändiga upplysningarna. I sin begäran om information hänvisade kommissionen dessutom till flera specifika officiella dokument om gröna obligationer och bilfinansieringsföretag. Eftersom de kinesiska myndigheterna insisterar på att namnge vissa av dessa dokument räcker det att säga att dessa dokument t.ex. omfattade Guidelines on the Issuance of Green Bonds som utfärdats av den nationella utvecklings- och reformkommissionen, Guiding Opinions on Supporting the Development of Green Bonds som utfärdats av CSRC, Notice on Issuing the Green Bond Endorsed Projects Catalogue (utgåva från 2021), som utfärdats av Kinas Folkbank, den nationella utvecklings- och reformkommissionen och CSRC, Environmental Equity Financing Tool som publicerats av Kinas Folkbank och Green Financial Evaluation Programme for Banking Financial Institutions, som utfärdats av Kinas Folkbank. Detta är viktiga dokument som utgör grunden för den rättsliga ramen och regelverket för emittering av gröna obligationer och grön finansiering i vidare bemärkelse. Utan dessa dokument saknade kommissionen helt klart de grundläggande uppgifterna för att avgöra om förmånlig finansiering tillhandahölls genom emission av gröna obligationer. De kinesiska myndigheterna tillhandahöll dock inte dessa dokument och förklarade inte heller den rättsliga ramen och regelverket, och de var inte heller villiga att förklara vad som utgör en grön obligation, trots att de nämndes i officiella dokument. Påståendet avvisades därför.

(343)

Efter det preliminära och det slutliga utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna mot hänvisningarna till artikel 16. i den kinesiska värdepapperslagen. De kinesiska myndigheterna noterade att artikel 16 hade ändrats 2019. De konstaterade också att artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer, enligt vilken syftet med de anskaffade medlen måste vara förenligt med statens industripolitik, endast är ett krav för emittenten av företagsobligationer, dvs. företagen, men inte ett krav för investerarna. Dessutom reglerar den endast användningen av det anskaffade kapitalet. Den kräver inte att några institut investerar i företagets obligationer.

(344)

Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna återigen att industrin för batterielfordon inte är en främjad industri, att finansinstituten inte agerar som offentliga organ och att kreditbetygen är tillförlitliga.

(345)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att kommissionen inte lade fram några bevis för att ”de flesta investerarna [är] institutionella investerare, inbegripet finansinstitut”, förutom en artikel i Bloomberg för två år sedan”. Under alla omständigheter skulle denna artikel endast kunna visa sammansättningen av kinesiska obligationsinvesterare i allmänhet, inte de specifika investerarna av obligationer som emitterats av de exporterande producenterna i urvalet. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter inkom de kinesiska myndigheterna på nytt med sina argument och insisterade på att en förmån under alla omständigheter endast bör beräknas för de specifika obligationer där kommissionen kunde bevisa att de hade investerats av offentliga organ.

(346)

Kommissionen vidhåller sin ståndpunkt efter det preliminära utlämnandet av uppgifter. Kommissionen medgav att artikel 16 i den kinesiska värdepapperslagen ändrades 2019. Kommissionen håller dock inte med om de kinesiska myndigheternas tolkning av artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer. Det faktum att emittenten av obligationen måste följa statens industripolitik för att kunna få tillgång till obligationsmarknaden visar att sådana ytterligare finansieringsmedel via obligationsmarknaden endast är tillgängliga för vissa företag som främjas och endast för de användningsområden som främjas av staten.

(347)

Detta faktum, i kombination med alla kommissionens övriga allmänna slutsatser om förmånsfinansiering i detta fall, vilka utförligt beskrivs i avsnitt 3.5.1 i förordningen om provisorisk tull och bekräftas i avsnitt 3.5.1 ovan, såsom det faktum att finansinstitut agerar som offentliga organ och det faktum att kreditbetygen snedvrids, har använts tillsammans i kommissionens bedömning av förmånsfinansiering på obligationsmarknaden.

(348)

Dessutom noterade kommissionen att den så kallade Bloombergartikeln i själva verket är en 74-sidig rapport från 2022 om den kinesiska obligationsmarknaden. Eftersom Bloombergs kärnverksamhet är analys av data och tendenser på kapitalmarknaderna anser kommissionen att denna undersökning kan anses vara tillförlitlig bevisning för undersökningsperioden. Dessutom bekräftar denna rapport de uppgifter som samlats in under tidigare undersökningar och bekräftar att situationen inte hade förändrats under undersökningsperioden.

(349)

Som ett komplement uppmärksammar kommissionen några nyare rapporter som bekräftar slutsatserna i Bloombergrapporten. Enligt de uppgifter som kommissionen har tillgång till är investerarnas struktur på den kinesiska obligationsmarknaden fortfarande starkt dominerad av finansinstitut, som också är teckningsgivare för de flesta obligationer (56). Banker är också de största ägarna av företagsobligationer, följt av fondinstitut (57). Dessutom innehade internationella investerare mindre än 3 % av den kinesiska obligationsmarknaden 2021 (58).

(350)

När det gäller de obligationer som emitterats av de exporterande producenter som ingick i urvalet konstaterade kommissionen att ett visst antal obligationer var obligationer som emitterats på interbankmarknaden, som per definition endast är öppen för institutionella investerare/finansinstitut. Det bör också erinras om att inget av finansinstituten samarbetade i denna undersökning, med undantag för EXIM-banken.

(351)

Dessutom bortser de kinesiska myndigheterna från de fakta som kommissionen framhåller i skäl 620 i förordningen om provisorisk tull, nämligen att de obligationer som emitterats av de företag som ingick i urvalet har en räntesats som ligger nära eller under landets referensränta, vilket innebär att avkastningen på dessa obligationer för investerarna ligger nära eller under den räntesats till vilken finansinstituten själva kan erhålla medel från andra finansinstitut. Dessa obligationer är med andra ord en förlustbringande transaktion för bankerna. Detta visar tydligt att finansinstituten agerar som offentliga organ som tar hänsyn till andra överväganden än en investerare som verkar på marknadsmässiga villkor.

(352)

De kinesiska myndigheterna bortser också från den särskilda bevisning som lades fram för de gröna obligationerna i skäl 617 i förordningen om provisorisk tull, där kommissionen noterade att kinesiska banker, i linje med Kinas folkbanks gröna finansiella utvärderingsprogram för bank- och finansinstitut, måste teckna gröna skuldinstrument för att nå ett visst tröskelvärde i sin finansiella tillgångsbas som kommer att bidra till en positiv bedömning av deras resultat från banktillsynsmyndighetens sida. Enligt Kinas folkbanks penningpolitiska verktyg för att stödja projekt för att minska koldioxidutsläppen måste finansinstitut dessutom tillhandahålla finansiering till stöd för den gröna industriverksamheten till förmånliga räntor som ligger nära landets referensränta för lån. I gengäld erbjuder Kinas folkbank förmånliga refinansieringsräntor till bankerna för de gröna medel som betalas ut. Detta visar tydligt än en gång att finansinstituten agerade som offentliga organ med hänvisning till de gröna obligationer som emitterats av företagen i urvalet.

(353)

Slutligen lade de kinesiska myndigheterna inte fram någon bevisning för att styrka sina påståenden om att investerare på den kinesiska obligationsmarknaden inte huvudsakligen är finansinstitut.

(354)

Kommissionen bekräftade därför sin slutsats att det finns en betydande överlappning mellan de borgenärer som tillhandahåller kapital på obligationsmarknaden och de som tillhandahåller kapital i form av lån, och att obligationer därför i viss utsträckning bara är ett annat sätt att tillhandahålla företagslån. Kommissionen avvisade därför dessa påståenden.

(355)

Eftersom det inte inkommit några synpunkter på den rättsliga grunden och slutsatsen att finansinstituten fungerar som offentliga organ, bekräftades slutsatserna i skälen 611–630 i förordningen om provisorisk tull.

(356)

När det gäller obligationer noterade de kinesiska myndigheterna att de så kallade gröna skuldinstrumenten fanns tillgängliga för ett antal industrier. De hävdade också att dessa obligationer inte kunde anses vara specifika eller begränsade till ett antal industrier eftersom ”obligationerna inte kan emitteras utan godkännande från statliga myndigheter”.

(357)

Mer allmänt hävdade de kinesiska myndigheterna att beslut 40 om främjade industrier inte är tillämpligt på obligationer, eftersom ordet ”kredit” i detta beslut endast avser lån i snäv bemärkelse. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter tillhandahöll de kinesiska myndigheterna ytterligare kinesiska dokument, där termen ”kredit” användes vid sidan av termen ”obligationer”. De kinesiska myndigheterna hävdade också att de viktigaste lagar och förordningar som kommissionen förlitade sig på för att stödja sin slutsats i avsnitt 3.5.1 i förordningen om provisorisk tull endast gäller lån men inte obligationer. Dessutom hävdade Geely-gruppen efter det preliminära utlämnandet av uppgifter att kommissionen hade underlåtit att tillhandahålla ett tillräckligt förtydligande om selektivitet.

(358)

När det gäller gröna obligationer framhöll kommissionen i skäl 632 i förordningen om provisorisk tull att sådana obligationer är specifika eftersom de endast kan emitteras av företag som är verksamma inom vissa industriella verksamheter som förtecknas i en katalog över gröna industriverksamheter. Det faktum att denna katalog omfattar mer än en industri är irrelevant i detta avseende och strider inte mot kommissionens slutsats.

(359)

Kommissionen bekräftade också sin oenighet med de kinesiska myndigheternas snäva tolkning av ordet ”kredit” i beslut 40 och fortsätter att tolka detta begrepp som ”finansiering” i vidare bemärkelse. De kinesiska myndigheterna motbevisade inte kommissionens iakttagelse i det slutliga utlämnandet av uppgifter, nämligen att det i artikel 12 i bestämmelserna om förvaltning av företagsobligationer görs en koppling till statens industripolitik, som styrs av beslut 40. Dessutom valde de kinesiska myndigheterna att fokusera uteslutande på beslut 40 och bortsåg från den ytterligare bevisning om selektivitet som kommissionen tillhandahöll i avsnitt 3.5.1.5 i förordningen om provisorisk tull. I skäl 435 i förordningen om provisorisk tull hänvisades det t.ex. till utvecklingsplanen för industrin för energisparande och fordon som drivs med ny energi (2012–2020), som föreskriver ”politiska incitament genom stöd i form av finansiella tjänster”, och som är tydligt selektiv för den aktuella industrisektorn. Ännu ett exempel nämndes i skäl 444 i förordningen om provisorisk tull, där kommissionen noterade att NFRA:s resultatutvärderingskriterier för affärsbanker tar hänsyn till hur finansinstituten ”tjänar de nationella utvecklingsmålen och realekonomin”, och i synnerhet hur de ”tjänar strategiska och framväxande industrier”.

(360)

Dessa påståenden avvisades därför.

(361)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande selektivitet bekräftades slutsatserna i skälen 631–632 i förordningen om provisorisk tull.

(362)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att inte alla obligationer som emitterats av vissa av enheterna bör betraktas som gröna obligationer. Enligt Kinas principer för gröna obligationer från juli 2022 finns det fyra kärnkomponenter som rör gröna obligationer:

(363)

Enligt SAIC-gruppen drog dessa fyra komponenter en tydlig linje mellan gröna obligationer och företagsobligationer i Kina, vilket återspeglas i informationsdokumenten för gröna obligationer och som är allmänt tillgängliga, t.ex. på webbplatserna för värdepappersbörser eller tillsynsmyndigheter. Medan gröna obligationer i allmänhet har den ”gröna” etiketten i sina namn får icke-gröna obligationer inte ha de gröna etiketterna eftersom de inte kan uppfylla de emissionskrav för gröna obligationer som fastställs av Kinas folkbank. Detta innebär att alla obligationer inte kan behandlas som gröna obligationer av kommissionen bara för att den verksamhet som de är relaterade till finns med i den projektkatalog för stöd till gröna obligationer (2021 års utgåva) som nämns i skäl 263 i förordningen om provisorisk tull. För de obligationer som inte var gröna borde kommissionen dessutom ha fördelat förmånens storlek på företagets totala omsättning snarare än på omsättningen för den undersökta produkten.

(364)

Kommissionen ifrågasatte inte det faktum att inte alla obligationer i SAIC-gruppen var gröna obligationer. Kommissionen vill dock betona att användningen av omsättningen för den undersökta produkten för att beräkna förmånen på obligationer inte nödvändigtvis grundades på att en obligation klassades som ”grön obligation”. Normala obligationer, som var avsedda för alla ändamål, tilldelades på grundval av den totala omsättningen. Företagsobligationer ansågs också vara relaterade till den undersökta produkten om en koppling gjordes i emissionsdokumenten till områden som är specifika för batterielfordon, som till exempel finansiering av FoU för ny teknik, som sannolikt gynnar elfordon mer än förbränningsmotorer. När obligationer var avsedda för batterielfordon tilldelades dessa obligationer på grundval av omsättningen för batterielfordon. Alla gröna obligationer tilldelades på grundval av omsättningen för batterielfordon. Kommissionen vill också erinra om att den övervägande delen av förmånsbeloppet avseende obligationer avsåg olika finansföretag i gruppen som aldrig hade besvarat frågeformuläret, t.ex. SFMH, VW Finance och GMAC. I avsaknad av kontrollerade uppgifter, som inte lämnades av SAIC-gruppen, använde kommissionen tillgängliga uppgifter. Beräkningen av subventionsbeloppet baserades på uppgifter om belopp, start- och slutdatum samt räntor på obligationer, antingen i offentligt tillgängliga räkenskaper eller i uppgifter som utfärdats till investerare på börser. I vissa fall klassificerades de som gröna obligationer. Därför avvisades påståendet.

(365)

Såsom anges i skäl 147 i denna förordning hävdade SAIC-gruppen att artikel 28 inte borde ha tillämpats för att tillskriva alla värdepapper med bakomliggande tillgångar som emitterats av en icke-samarbetsvillig enhet till en av producenterna och slutligen till hela SAIC-gruppen. För det första hävdade SAIC-gruppen att enheten i fråga aldrig behövde besvara frågeformuläret. För det andra hävdade SAIC-gruppen att den inte hade någon meningsfull kontroll över denna enhet, eftersom den ingick i ett avtal om samriskföretag. För det tredje borde kommissionen, om den insisterade på en sådan tillskrivning, ha beräknat vilken andel av förmånen som kunde tillskrivas denna producent.

(366)

När det gäller det första argumentet noterade kommissionen att alla närstående företag som tillhandahåller finansiering till producenterna eller på deras vägnar bör besvara avsnitten A och E i frågeformuläret. Enheten i fråga besvarade aldrig frågeformuläret, trots att den uppenbarligen var involverad i finansieringstjänster för en av producenternas räkning, och förekomsten av sådana tjänster framkom först ganska sent i förfarandet, strax innan förordningen om provisorisk tull offentliggjordes.

(367)

När det gäller det andra argumentet ägdes det närstående företaget i fråga till 100 % av SAIC-gruppens partner i samriskföretaget och tillhandahöll finansiella tjänster för en av SAIC-gruppens producenter, som ägdes gemensamt av SAIC-gruppen och partnern i samriskföretaget. Kommissionen hyste därför inga tvivel om att detta gällde en närstående enhet som borde ha besvarat frågeformuläret.

(368)

När det gäller det tredje argumentet hade kommissionen, i avsaknad av kontrollerade uppgifter som inte lämnades av SAIC-gruppen, rätt att i förekommande fall använda tillgängliga uppgifter. Enligt de aktuella uppgifterna tillhandahöll enheten i fråga finansiella tjänster för en av producenterna i SAIC-gruppen, och annan verksamhet kunde inte fastställas. Därför avvisades påståendet.

(369)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade SAIC-gruppen på nytt in sina synpunkter rörande den icke-samarbetsvilliga enhet som hade utfärdat värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet. Företaget hävdade att det inte var i linje med kommissionens praxis att tillskriva värdepappren med bakomliggande tillgångar till den enhet som tillhandahöll finansiella tjänster för en av producenterna i SAIC-gruppen. SAIC-gruppen angav att kommissionen borde förlita sig på den exporterande producentens procentuella aktieinnehav i det mottagande företaget och att tillämpningen av artikel 28, i enlighet med WTO:s rättspraxis, är strikt begränsad till de uppgifter som saknas, dvs. i detta fall förmånens storlek, och inte bör gå längre än så. I det aktuella fallet var det mottagande företagets aktieägarstruktur allmänt tillgänglig, och dess förhållande till gruppen beskrevs tydligt i SAIC-gruppens inlagor.

(370)

SAIC-gruppen uppgav också att det mottagande företagets ”övriga verksamhet” var tydlig och tillgänglig för kommissionen och att kommissionens tillskrivning till en enda producerande enhet i gruppen skulle leda till dubbelräkning under vissa omständigheter.

(371)

Kommissionen håller inte med om dessa påståenden. För det första saknade kommissionen inte bara uppgifter om förmånens storlek, utan även om vilka enheter i gruppen som denna förmån bör tillskrivas. Det faktum att det icke-samarbetsvilliga företaget var den första direkta mottagaren inom gruppen för förmånlig finansiering från externa parter innebär inte att det också var den enda stödmottagaren inom gruppen för förmånlig finansiering. Därför var det nödvändigt att tillämpa artikel 28 för att fastställa fördelningen av förmånen.

(372)

För det andra, i motsats till vad SAIC-gruppen uppgav gjordes denna fördelning i enlighet med kommissionens tidigare praxis. Det exempel från tidigare praxis som nämndes av SAIC-gruppen gällde en holdingenhet som tillhandahöll finansiella tjänster till sina dotterföretag, vilket omfattade de exporterande producenterna. På grundval av de faktiska omständigheterna i det specifika fallet beslutades det att andelen av holdingenhetens investeringar i sina dotterföretag (som är kopplad till storleken på det egna kapitalet och därmed aktieinnehavet i varje dotterföretag) var ett rimligt mått på andelen förmånlig finansiering som gynnade varje dotterföretag och därmed en lämplig fördelningsnyckel för att tillskriva förmånen till de exporterande producenterna. I det aktuella fallet har dock SAIC-gruppens icke samarbetsvilliga företag inga kända dotterföretag. Såvitt kommissionen känner till finns det inte heller någon koppling mellan de två samriskföretagens formella organisationsstruktur och den faktiska andelen finansiella tjänster som det icke-samarbetsvilliga företaget tillhandahåller de olika enheterna inom gruppen.

(373)

För det tredje var det, såsom framhålls i skäl 368 ovan, inte möjligt att fastställa den exakta omfattningen och strukturen av dess finansiella verksamhet, eftersom det icke-samarbetsvilliga företaget inte hade besvarat frågeformuläret. Det finns inte heller någon koppling i sig mellan ägaren till den säkerhet som ligger till grund för det emitterade värdepapperet med bakomliggande tillgångar och den faktiska mottagaren av de medel som anskaffats genom värdepapperet med bakomliggande tillgångar. Kommissionen avvisade därför dessa påståenden.

(374)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att producenterna inte gynnades av värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, eftersom transaktionerna kvarstod mellan den finansierande enheten och låntagaren i detaljistledet.

(375)

Kommissionen noterade att inom ramen för dessa transaktioner gynnades Geely-gruppen av förmånlig finansiering. Såsom beskrivs i skäl 619 i förordningen om provisorisk tull gjorde värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet det möjligt för gruppen att ersätta medelfristiga fordringar på billån med likvida medel som var omedelbart tillgängliga, vilket underlättade förfinansieringen av deras låneverksamhet på ett mycket fördelaktigt sätt. Förmånerna fördelades i enlighet därmed. Påståendet avvisades därför.

(376)

Geely-gruppen motsatte sig att samma referensvärde skulle användas för obligationer som för lån, eftersom obligationer och lån är olika finansiella instrument.

(377)

Kommissionen påpekade att lån och obligationer är skuldinstrument av samma slag. En obligation är i själva verket ett slags lån som stora enheter använder för att anskaffa kapital. Både lån och obligationer tecknas/emitteras för en viss tidsperiod och debiteras ränta/kupongränta. Det faktum att finansiering i form av ett lån tillhandahålls av ett finansinstitut och att finansiering i form av en företagsobligation tillhandahålls av investerare, som i de flesta fall också är finansinstitut, har ingen betydelse för fastställandet av de båda instrumentens centrala egenskaper. Båda instrumenten syftar till att finansiera affärsverksamhet, har samma ersättning och har liknande återbetalningsvillkor. Dessutom föreslogs inga alternativa referensvärden, och inga ytterligare offentligt tillgängliga uppgifter kunde identifieras för att tillhandahålla ett mer exakt referensvärde. Följaktligen avvisades påståendet.

(378)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftas undersökningsresultaten i skälen 633–635 i förordningen om provisorisk tull.

(379)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande slutsatsen om andra typer av finansiering bekräftades slutsatserna i skälen 636–637 i förordningen om provisorisk tull.

(380)

Följande subventionsnivå har fastställts för andra typer av förmånlig finansiering under undersökningsperioden för de företagsgrupper som ingick i urvalet:

Förmånlig finansiering: andra typer av finansiering

(381)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen att selektiviteten för de bidrag som Geely-gruppen och SAIC-gruppen erhållit inte kunde fastställas från fall till fall på grundval av faktisk bevisning. På samma sätt hävdade Geely-gruppen att bidragen borde ha fördelats på den totala omsättningen (batterielfordon och andra fordon) för att korrekt återspegla att bidragen avsåg de mottagande enheternas övergripande verksamhet.

(382)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen använde tillgängliga uppgifter på ett bestraffande sätt vid bedömningen av de bidrag som Geely-gruppen och SAIC-gruppen erhållit och att kommissionen gav oklara instruktioner som hindrade de utvalda företagen från att göra en korrekt bedömning. Enligt de kinesiska myndigheterna gjorde kommissionen inte någon ingående bedömning av all bevisning i ärendet för att välja de lämpligaste ersättningsuppgifterna och de påstådda subventionerna bör inte tillskrivas exportörer som inte gynnades.

(383)

Såsom anges i skäl 364 i förordningen om provisorisk tull hävdade SAIC-gruppen att det inte var nödvändigt att använda ”de enskilda belopp som mottagits per bidrag, tidpunkten för mottagandet av bidragen, en beskrivning av bidragen, motsvarande statliga meddelanden som specificerar bidragens art och annan nödvändig information” och vägrade att lämna sådana uppgifter så att kommissionen inte kunde fastställa de underliggande subventionssystemen, storleken på de bidrag som mottagits under undersökningsperioden och huruvida dessa bidrag avsåg fasta anläggningar eller inte. Såsom anges i skäl 372 i förordningen om provisorisk tull lämnade inte heller något av företagen i Geely-gruppen fullständiga uppgifter om arten av de bidragsprogram enligt vilka de fick stöd, vilket begärdes i frågeformuläret, vilket innebar att kommissionen inte kunde fastställa de underliggande subventionssystemen för bidragsprogrammen när det gäller den undersökta produkten.

(384)

Såsom förklaras i avsnitt 3.3.1.4 i förordningen om provisorisk tull lämnade de kinesiska myndigheterna inte heller några uppgifter om de bidrag som betalats ut till de grupper som ingick i urvalet, vilket innebar att kommissionen inte kunde fylla luckorna med uppgifter som den skulle ha fått från en annan källa. Däremot noterade kommissionen att BYD-gruppen lämnade de begärda relevanta uppgifterna så att kommissionen kunde bedöma de olika aspekterna av de mottagna bidragen och överväga om de var utjämningsbara.

(385)

På grundval av detta och i avsaknad av kontrollerade uppgifter som tydde på motsatsen grundade kommissionen sina slutsatser på tillgängliga uppgifter och ansåg att alla bidrag som mottagits av dessa grupper var selektiva och relaterade till den undersökta produkten. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(386)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna att kommissionens fastställande att de utjämnade bidragen var selektiva grundar sig på antaganden och inte på faktisk bevisning, i strid med artikel 2.4 i subventionsavtalet. De hävdade att kommissionen hade bevis för att de påstådda bidragen gynnade flera produkter och därför tillämpade tillgängliga uppgifter på ett bestraffande sätt. Kommissionen antog i stället att de bidrag som dessa exporterande producenter erhöll var selektiva, eftersom SAIC-gruppen och Geely-gruppen inte tillhandahöll kommissionen vad den ansåg vara tillräckliga uppgifter. De kinesiska myndigheterna hävdade vidare att kommissionen inte hade lämnat tillräckliga uppgifter som låg till grund för dess fastställande att bidragen var selektiva.

(387)

SAIC-gruppen hävdade också att den lämnat bevisning till kommissionen om att de bidrag som erhållits från de kinesiska myndigheterna var avsedda för andra ändamål än den berörda produkten och att de uppgifter som kommissionen har tillgång till, inklusive material som SAIC-gruppen lämnat och offentligt tillgängliga uppgifter, starkt tyder på att de erhållna bidragen var avsedda för batterielfordon och fordon som inte var batterielfordon. Det kan därför inte hävdas att kommissionens fördelning av de bidrag som mottagits på omsättningen av den berörda produkten har någon faktisk grund. SAIC-gruppen hävdade dessutom att kommissionen inte gjorde någon bedömning av eller förde något resonemang om de många uppgifterna i handlingarna – särskilt revisionsrapporterna, råbalansen och skärmdumparna av konton där bidragen registrerats – som tyder på att de erhållna bidragen inte enbart var avsedda för den undersökta produkten.

(388)

Kommissionen upprepade att SAIC-gruppen inte hade lämnat fullständiga uppgifter om arten av de bidragsprogram inom ramen för vilka de fick stöd, vilket begärts, och att kommissionen därför inte kunde avgöra vilka bidragsprogram som avsåg den produkt som undersöktes. Kommissionen noterade att uppgifterna var lättillgängliga för företagen, men att de vägrade fullständig tillgång till dem. Det faktum att ett företag skulle göra det möjligt för kommissionen att visa vissa handlingar och tillhandahålla skärmdumpar utan att tillhandahålla de relevanta begärda uppgifterna kan under inga omständigheter vara likvärdigt med tillhandahållandet av de begärda uppgifterna i form av ett bevis som säkerställer att uppgifterna har kontrollerats i vederbörlig ordning. Dessa uppgifter ger inte heller någon garanti för att bidrag som mottagits före undersökningsperioden inte gynnade produktionen av batterielfordon under undersökningsperioden. Kommissionen betonade också upprepade gånger att de uppgifter som lämnats endast i form av skärmdumpar som innehöll begränsade uppgifter eller visade några exempel skulle göra det omöjligt att kontrollera och avstämma väsentliga uppgifter.

(389)

I avsaknad av kontrollerade uppgifter som tydde på motsatsen grundade kommissionen sina slutsatser på tillgängliga uppgifter och ansåg att alla bidrag som mottagits av dessa grupper var selektiva och relaterade till den undersökta produkten. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(390)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att eftersom de erhållna bidragen omfattades av bolagsskatt borde beskattningsunderlaget dras av från det totala bidragsbeloppet. Kommissionen ansåg att SAIC-gruppen inte hade lagt fram några faktiska bevis för att den skatt som betalades var direkt kopplad till de bidrag som mottagits. I artiklarna 6 och 7 i grundförordningen föreskrivs inte heller avdrag för bolagsskatt när det gäller beräkningen av förmånen eller den utjämningsbara subventionen. Detta argument avvisades därför.

(391)

Subventionsnivån för SAIC-gruppen och Geely-gruppen avseende bidrag uppdaterades till följd av den korrigering som beskrivs i skälen 652 respektive 654 i denna förordning.

(392)

Följaktligen bekräftas den metod för att fastställa subventionsbeloppet som beskrivs i skäl 650 i förordningen om provisorisk tull och tillämpades på den exporterande producent som beviljats enskild undersökning.

(393)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Tesla Shanghai att det fanns tre utbetalningar för ett av de bidrag som företaget fick och att en av dessa utbetalningar gjordes under undersökningsperioden. Företaget hävdade att kommissionen borde ha gjort en avskrivning av det belopp som företaget erhållit under undersökningsperioden, eftersom det belopp som erhållits under undersökningsperioden avsåg ett bidrag för anläggningstillgångar som betalades ut inom ramen för samma system.

(394)

Kommissionen medger följande, på grundval av riktlinjerna för beräkning av subventionsbeloppet i undersökningar avseende utjämningstull (59): ”i fråga om icke återkommande subventioner, som kan knytas till förvärv av anläggningstillgångar måste subventionens totala värde fördelas över tillgångarnas normala livslängd (artikel 7.3 i förordning (EG) nr 2026/97 (60))”. I riktlinjerna anges dock även följande ”Som ett undantag till led ii [ledet ovan], kostnadsförs i normala fall icke återkommande subventioner som värdemässigt understiger 1 % direkt, även om de är knutna till förvärv av anläggningstillgångar”. Med tanke på att utbetalningen för bidraget i fråga uppgick till mindre än 1 % av värdet ansåg kommissionen att den betalning som erhållits under undersökningsperioden inte var betydande och att det var rimligt att endast hänföra den till undersökningsperioden. Denna tilldelningsmetod är helt i linje med WTO:s rapport från den informella expertgruppen som föreskriver att bidrag som är avsedda för inköp av anläggningstillgångar ska fördelas medan ”det ansågs lämpligt, främst av administrativa skäl, att mycket små subventioner kostnadsförs oavsett typ eller andra överväganden. För detta tröskelvärde rekommenderas en försäljning på mindre än 0,5 % för varje enskild subvention.” (61) Kommissionen avvisade därför detta påstående.

(395)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftas undersökningsresultaten i skälen 638–651 i förordningen om provisorisk tull.

(396)

Den subventionsnivå som fastställts för alla bidrag under undersökningsperioden för de exporterande producenter som ingick i urvalet och för den exporterande producent som undersöktes enskilt:

Bidrag

(397)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade vissa berörda parter, såsom SAIC-gruppen, CAAM, BYD-gruppen, de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen, att konsumenten var den slutliga mottagaren av detta subventionssystem. Närmare bestämt hävdades det att tillverkarna betalar ut subventionerna till konsumenterna för statens räkning när de säljer fordonen genom att sänka det pris som kunden ska betala. I detta scenario skulle kunden betala ett rabatterat pris, för vilket företaget senare skulle ersättas av staten.

(398)

Vissa parter hävdade också att det faktum att priserna på batterielfordon inte ökade efter det att subventionen avskaffats inte bevisar att det föreligger en förmån. Det hävdades att marknadspriserna påverkas av flera faktorer, däribland produktionskostnader, utbuds- och efterfrågedynamik, konsumenternas förväntningar och utbytet mellan gamla och nya modeller. Därmed kan det hända att priserna på batterielfordon som säljs under olika tidsperioder inte är direkt jämförbara.

(399)

Det hävdades vidare att i de fall då konsumenterna inte uppfyllde villkoren för subventionen återkrävde producenterna subventionen från konsumenterna, vilket innebar att producenternas förmån kunde ifrågasättas.

(400)

Kommissionen noterade att det inte fanns några bevis för att programmet var utformat för att ge subventioner till konsumenterna och att producenterna av batterielfordon endast användes som ett verktyg för att kanalisera dessa subventioner. Faktum är att bevisningen visade motsatsen. Såsom beskrivs i skälen 666–671 i förordningen om provisorisk tull utgjorde de utbetalningar som gjordes av de kinesiska myndigheterna till batterielfordonsproducenterna i form av direkta kontantöverföringar en tydlig och påtaglig fördel för batterielfordonsproducenterna, eftersom de utgjorde en direkt överföring av monetära medel på grundval av producenternas ekonomiska verksamhet. Även om detta redan medförde en förmån i sig, visade undersökningen vidare att subventionen inte påverkade slutkonsumentpriserna. Trots att ett antal faktorer kan ha spelat en roll visade analysen att priset förblev oförändrat under den omedelbara perioden efter det att subventionen avskaffades. Detta tyder på att stödet inte hade någon märkbar inverkan på det slutpris som kunderna betalade, så att subventionen behölls hos producenterna av batterielfordon. Följaktligen avvisades påståendena.

(401)

När det gäller de fall där producenter kan ha återkrävt subventioner på grund av bristande efterlevnad noterade kommissionen att producenterna, såsom beskrivs i skälen 665–670 i förordningen om provisorisk tull, fastställde priser som gjorde det möjligt för dem att tillgodogöra sig hela subventionen och att konsumenterna inte gynnades i form av lägre priser, vilket gjorde påståendet irrelevant. Denna situation exemplifierar dessutom systemets grundläggande struktur, som sätter producenterna i centrum för politiken och prioriterar deras intressen, med det slutliga syftet att ge ekonomiskt stöd till dessa enheter. Om den avsedda stödmottagaren vore konsumenten skulle det på samma sätt vara regeringen som skulle ansvara för att återkräva medlen. Det lades inte fram någon bevisning för att batterielfordonsproducenterna i den gällande rättsliga ramen för detta program används av staten som ett verktyg för att tillhandahålla eller återkräva belopp som regeringen betalar till batterielfordonsproducenterna. Följaktligen avvisades påståendet.

(402)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade CAAM att konsumenterna var de slutliga mottagarna av subventionssystemet. Det hävdades att de stabila priserna på batterielfordon efter det att subventionen avskaffats inte tyder på någon förmån. Det nämnde särskilt att det är vanligt att behålla eller till och med hålla priserna oförändrade under en period efter det att konsumentsubventionerna dragits tillbaka. Vidare noterade de att även när de kinesiska myndigheterna sänkte konsumenternas fordonsskatt var det vanligt att tillverkarna fortsatte med reklamsubventioner under en period efter det att de statliga incitamenten hade upphört.

(403)

Kommissionen noterade att CAAM:s argument stödde kommissionens slutsatser, eftersom de gav ytterligare argument för att tillverkarnas prissättning av fordon inte påverkas av subventionen eftersom priserna förblir oförändrade, dvs. subventionen har ingen märkbar inverkan på det slutliga pris som kunderna betalar, vilket innebär att subventionen behålls av producenterna av batterielfordon och att ingen förmån överförs till konsumenterna. Följaktligen avvisades påståendet.

(404)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående att konsumenterna är de som i slutändan gynnas av subventionssystemet och betonade att konsumenterna står i centrum för programmet. De kinesiska myndigheterna hävdade särskilt att detta föreskrevs i lagstiftningen. I utformningen av programmet, som omfattar utbetalningar av kontanta medel direkt till producenterna, beaktas de särskilda marknadsvillkoren i Kina. Dessutom noterade de kinesiska myndigheterna att om villkoren i programmet inte uppfylls kommer betalningen att minskas i motsvarande grad.

(405)

Med hänsyn till de kinesiska myndigheternas synpunkter och i avsaknad av ytterligare underbyggda uppgifter upprepade kommissionen sin tidigare slutsats, som anges i skälen 656–661 i förordningen om provisorisk tull och i skäl 400 ovan, att med hänsyn till systemets art, utformning och funktion är producenterna de avsedda mottagarna av denna subvention. När det gäller minskningen av utbetalningarna i händelse av att de fastställda villkoren inte uppfylls hänvisade kommissionen till ovannämnda skäl 401 i denna förordning. Kommissionen konstaterade vidare att enbart det faktum att villkoren i fråga inte uppfylls inte innebär att stödmottagarna byts ut. Påståendet avvisades därför.

(406)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter ifrågasatte CAAM, efter införandet av provisoriska åtgärder, behandlingen av konsumtionssubventioner som produktionssubventioner och hävdade att unionen tillämpade dubbla måttstockar genom att på ett långsökt sätt definiera Kinas subventioner till konsumenter som subventioner för att främja bilindustrin.

(407)

CAAM:s påstående var allmänt hållet och ogrundat. Det avvisades därför.

(408)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Tesla (Shanghai) och de kinesiska myndigheterna att programmet redan hade avslutats i december 2022 och att kommissionen därför inte har någon rättslig grund för att införa en provisorisk antisubventionstull för detta system.

(409)

Kommissionen noterade, såsom anges i skälen 662–664 i förordningen om provisorisk tull, att de kinesiska producenterna av batterielfordon fortsatte att gynnas av detta subventionssystem under hela undersökningsperioden och kommer att fortsätta att gynnas av direkta kontantöverföringar enligt detta system under en längre tid efter undersökningsperioden. Kommissionen drog därför slutsatsen att villkoren för att utjämna detta system är uppfyllda. Dessa påståenden avvisades därför.

(410)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade Tesla (Shanghai) att systemet hade avslutats och inte borde utjämnas. Som ett alternativ hävdade företaget att det högsta belopp som kommissionen kan utjämna för Tesla Shanghai är det belopp som företaget (potentiellt) kan få i framtiden. Vidare hävdades det att förekomsten av lokala system som liknar den nationella finanspolitiska subventionspolitiken inte har någon betydelse för bedömningen av förmånen för Tesla (Shanghai).

(411)

Kommissionen noterade att den förmån som är föremål för utjämning är det faktiska subventionsbelopp som de kinesiska myndigheterna betalade ut till de exporterande producenterna under undersökningsperioden och upprepade sin tidigare slutsats, som anges i skälen 662–664 i förordningen om provisorisk tull och i skäl 409 ovan. När det gäller den uteblivna bedömningen av system som liknar den nationella subventionen noterade kommissionen, såsom beskrivs i skäl 664 i förordningen om provisorisk tull, att undersökningen visade att lokala myndigheter, under direkt eller indirekt ledning av de kinesiska myndigheterna, har inrättat ett stort antal liknande program, av vilka några är mycket lika det nationella systemet. Dessa lokala initiativ delar det gemensamma målet att stimulera produktionen av batterielfordon, vilket kommer att leda till fortsatt stöd till kinesiska batterielfordonsproducenter.

(412)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen och Tesla (Shanghai) att de medel som mottagits under undersökningsperioden var kopplade till försäljningen före undersökningsperioden och därför inte omfattades av utjämningsåtgärder. Om detta system skulle anses vara utjämningsbart bör grunden för ett sådant fastställande vara den försäljning som är direkt knuten till undersökningsperioden.

(413)

Kommissionen noterade, såsom beskrivs i skäl 672 i förordningen om provisorisk tull, att tidsskillnaden mellan försäljningen av batterielfordon och utbetalningen av statliga medel, som producenterna inte kan förutse, skapar osäkerhet om tidpunkten för utbetalningarna. Denna osäkerhet kan pågå i upp till fyra år. Till följd av detta uppnår producenterna förmånen helt först när de får utbetalningarna. Dessa påståenden avvisades därför.

(414)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att kommissionen inte tog upp dess synpunkter på perioden för tilldelning av programmet och inte heller svarade på dess förslag om en alternativ beräkning.

(415)

Kommissionen noterade att samma synpunkter lämnades av olika parter och avvisades i skälen 412–413. Dessa skäl ger anledning att avvisa den föreslagna beräkningsmetoden. Båda påståendena avvisades därför.

(416)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade Tesla (Shanghai) sitt påstående att grunden för beräkningen av förmånen var den berörda försäljningen under undersökningsperioden och tillhandahöll en metod för denna.

(417)

I avsaknad av ytterligare underbyggda uppgifter upprepade kommissionen sin tidigare slutsats, såsom anges i skäl 413 ovan. Påståendet avvisades därför.

(418)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen att förmånerna från detta subventionssystem inte borde hänföras till export under förutsättning att subventionerna specifikt tillhandahölls för produktion och försäljning av den undersökta produkten, begränsad till den kinesiska marknaden.

(419)

Kommissionen noterade att enligt detta system gynnades producenterna av en direkt överföring av medel, vilket gav företagen betydande resurser i form av likvida medel som helt stod till deras förfogande. De kinesiska myndigheternas betalningar baserades särskilt på försäljningen av batterielfordon inom ramen för ett program avsett att stödja utvecklingen av industrin för batterielfordon och riktat till producenterna av batterielfordon. Fördelningen av dessa förmåner grundades därför på den totala omsättningen för batterielfordon. Dessa påståenden avvisades därför.

(420)

Tesla (Shanghai) hävdade att eftersom det bokförda belopp som företaget erhåller enligt detta program behandlas som en skattepliktig intäkt och därmed omfattas av den bolagsskatt på 15 % som är tillämplig på Tesla (Shanghai) 2022, skulle det förekomma dubbelräkning i den utsträckning som denna förmån beaktas både enligt detta program och enligt programmet för förmånlig inkomstskatt.

(421)

Företaget kunde inte lägga fram några faktiska bevis för att den skatt som betalades var direkt kopplad till den återbetalning som erhållits inom ramen för denna ordning. I artiklarna 6 och 7 i grundförordningen föreskrivs inte heller avdrag för inkomstskatt när det gäller beräkningen av förmånen eller den utjämningsbara subventionen. Argumentet att detta skulle innebära dubbelräkning ansågs därför vara irrelevant.

(422)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade Tesla (Shanghai) att inkomstskatten på 15 % borde dras av från den totala förmånen, eftersom företaget behandlade intäkterna från skattesubventionen som skattepliktig inkomst, som omfattades av den bolagsskatt på 15 % som var tillämplig under undersökningsperioden. Tesla hävdade att det fanns dubbelräkning, eftersom denna förmån beaktades både i detta program och i det förmånliga inkomstskatteprogrammet.

(423)

Kommissionen noterade att det begärda avdraget inte omfattas av någon av de kategorier som är berättigade till avdrag från subventionsberäkningen i enlighet med artikel 7 i grundförordningen (62). Dessutom tillämpas inkomstskattesatsen inte på inkomsten utan snarare på den beskattningsbara inkomsten enligt EIT, dvs. ”företagets totala inkomst under varje beskattningsår minus icke beskattningsbara inkomster, skattefria inkomster, olika avdrag och tillåtna belopp för förluster under tidigare år som återställts” (63). Sådana avdrag omfattar ”kostnader, utgifter, skatter, förluster och andra rimliga utgifter i samband med ett företags inkomster som får dras av vid beräkningen av det beskattningsbara inkomstbeloppet” (64). Dessutom gynnas vissa utgifter, t.ex. FoU-utgifter, av ett ytterligare avdrag på vissa villkor. Av denna anledning kan en särskild inkomst, såsom intäkterna från skattesubventionen, inte särskiljas från beräkningen av den beskattningsbara inkomst som beaktar andra faktorer. Dessutom ansåg kommissionen att inkomstskattesatsen på 15 % endast tillämpades när det fanns en positiv beskattningsbar inkomst. Följaktligen avvisades påståendet.

(424)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att förhållandet mellan skattesubventionen för batterielfordon och den totala skattesubvention som erhållits under undersökningsperioden, som användes för att fördela förskottsbetalningen till batterielfordon, borde ha ändrats efter de slutliga avgörandena från ministeriet för industri och informationsteknik (MIIT) och finansministeriet. Kommissionen godtog påståendet och gjorde om beräkningen.

(425)

Geely-gruppen hävdade att vissa subventioner som beviljats ett av företagen i gruppen redan var utjämningsbara. Kommissionen godtog påståendet och gjorde om beräkningen.

(426)

Följaktligen bekräftas den metod för att fastställa subventionsbeloppet som beskrivs i skäl 675 i förordningen om provisorisk tull och tillämpades på den exporterande producent som beviljats enskild undersökning.

(427)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftas undersökningsresultaten i skälen 652–676 i förordningen om provisorisk tull.

(428)

Subventionsnivån för SAIC-gruppen och Geely-gruppen avseende politiken för skattesubventioner uppdaterades till följd av den korrigering som beskrivs i skälen 652 respektive 654 i denna förordning.

(429)

Den subventionsnivå som fastställts för detta system under undersökningsperioden för de exporterande producenter som ingick i urvalet och för den exporterande producent som undersöktes enskilt:

(430)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter invände de kinesiska myndigheterna, BYD-gruppen, Geely-gruppen och SAIC-gruppen mot kommissionens bedömning att kinesiska producenter av batterielfordon har gynnats av tillhandahållandet av mark mot för låg ersättning.

(431)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen endast uppgav att mark i Fastlandskina är statsägd eller kollektivägd, vilket inte bevisar förekomsten av ekonomiska bidrag och förmåner. I motsats till kommissionens uppfattning om ”kollektiv” i skäl 677 i förordningen om provisorisk tull innebär ”kollektiv” inte heller att det består av byar eller städer, utan av arbetande människor.

(432)

Kommissionen tillhandahöll i skäl 677 i förordningen om provisorisk tull en introduktion till det system med nyttjanderätter som används i Kina. I motsats till de kinesiska myndigheternas synpunkter är denna del inte avsedd att på egen hand påvisa förekomsten av ekonomiskt bidrag och ekonomiska förmåner. I vilket fall som helst lade de kinesiska myndigheterna inte fram någon bevisning som motsade påståendena i skäl 677 i förordningen om provisorisk tull, nämligen att all mark i Kina ägs antingen av staten eller av ett kollektiv.

(433)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen först när det fastställs att priserna i det land där nyttjanderätter tillhandahålls är snedvridna på grund av statliga ingripanden kan använda sig av ett referensvärde utanför landet. Enligt de kinesiska myndigheterna var flera av lagstiftningsdokumenten inte i kraft under undersökningsperioden. Kommissionen har därför förlitat sig på en felaktig rättslig grund och grundade inte sitt ”beslut på faktiska bevis”.

(434)

För det första noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna inte tillhandahöll någon bevisning för att de nämnda lagstiftningsdokumenten inte var i kraft under undersökningsperioden. För det andra kunde de kinesiska myndigheterna inte heller visa att innehållet i de dokument som påstås ha ersatts har ändrats. För det tredje ifrågasatte de kinesiska myndigheterna inte tillämpningen av Folkrepubliken Kinas lag om markförvaltning som nämns i skäl 679 i förordningen om provisorisk tull.

(435)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att de lagar som kommissionen förlitade sig på inte var i kraft under undersökningsperioden. Kommissionens påståenden om att de kinesiska myndigheterna inte tillhandahöll någon bevisning för att dessa handlingar inte gällde under undersökningsperioden är därför felaktiga i sak.

(436)

Kommissionen vidhåller dock att det inte fanns någon bevisning för att de berörda texterna inte var i kraft. Under alla omständigheter fann kommissionen på eget initiativ bevis för att egendomslagen faktiskt upphävdes 2021 (65). Bestämmelserna i denna infördes dock i artiklarna 205–462 i civillagen, som trädde i kraft i januari 2021. I civillagen infördes inga väsentliga ändringar när det gäller nyttjanderätter (se särskilt artiklarna 246, 260–261 och 330–361 i civillagen). De kinesiska myndigheternas argument var således enbart av formell karaktär. Denna begäran avvisades således.

(437)

Enligt de kinesiska myndigheterna har kommissionen, efter det preliminära utlämnandet av uppgifter i tidigare ärenden inte lagt fram någon bevisning för att auktionsförfarandet i Fastlandskina var icke-transparent och otydligt och har förlitat sig på gamla ärenden avseende helt olika produkter utan att lägga fram någon förklaring eller bevisning för den påstådda snedvridningen. Kommissionen påstås ha använt samma uttalande och byggt upp en rättspraxis i avsaknad av bevisning. De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen varken förklarade vad den undersökte när det gäller marknaden för nyttjanderätter i Fastlandskina eller de förändringar som den fann. Kommissionens påstående att myndigheterna godtyckligt fastställde priserna för nyttjanderätter stöddes dessutom inte av någon allmän bevisning eller med uppgifter avseende de exporterande producenterna i urvalet. För de kinesiska myndigheterna återspeglar det pris som slutligen erhålls i anbudsförfarandet både efterfrågan och utbudet.

(438)

Geely-gruppen hävdade att förordningen om provisorisk tull inte innehöll någon tydlig indikation på eller motivering till varför eller på vilket sätt Kinesiska Taipei är ett lämpligt referensvärde, förutom att det konstateras att det har använts i vissa tidigare undersökningar.

(439)

Kommissionen noterade dock att undersökningsresultaten i tidigare och nyligen genomförda antisubventionsundersökningar var tillräckligt underbyggda och rörde samma subventionsprogram som de som nämns i denna undersökning. Exempelvis fann kommissionen i AFC-ärendet att det för de tomter som tillhandahölls genom anbudsförfarande endast fanns en anbudsgivare för marken i varje enskilt fall, och att det pris som betalades motsvarade anbudsförfarandets startpris. Kommissionen förlitade sig i var och en av dessa tidigare undersökningar på ett liknande regelverk för nyttjanderätter i Kina, särskilt på att lokala myndigheter fastställde markpriser enligt systemet för urban markvärdering och den statliga industripolitiken. I skäl 682 i förordningen om provisorisk tull erinrade kommissionen om att den aktuella undersökningen inte visade på någon märkbar förändring i detta avseende. Kommissionen erinrade också om att de kinesiska myndigheterna inte lämnade några bevis som visade att denna politik hade upphört. Tvärtom konstaterade kommissionen att transaktionerna avseende nyttjanderätter för BYD-gruppen, Geely-gruppen, SAIC-gruppen och Tesla (Shanghai) motsvarade antingen i) kostnadsfria transaktioner, tilldelningar eller överföringar, ii) transaktionspriser som motsvarar budgivningens startpris iii) transaktionspriser som motsvarar den garanti som ska betalas för att delta i anbudsförfarandet eller iv) särskilda investeringsavtal med kommunen/kommunerna som innehöll särskilda bestämmelser om tilldelning av mark. På grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga i denna undersökning avvisade kommissionen därför dessa påståenden.

(440)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionens uttalande i skäl 682 i förordningen om provisorisk tull om att de exporterande producenterna i urvalet erhöll nyttjanderätter till det pris som de lokala myndigheterna erbjöd i ett anbudsförfarande saknar grund.

(441)

Såsom redan nämnts i skäl 438 i denna förordning har kommissionen emellertid bevis för detta påstående genom transaktionsdokumenten från BYD-gruppen, Geely-gruppen, SAIC-gruppen och Tesla (Shanghai).

(442)

Enligt de kinesiska myndigheterna finns det en sekundär marknad för nyttjanderätter i Fastlandskina som kommissionen inte undersökte.

(443)

De kinesiska myndigheterna hade dock inga bevis för att någon påstådd sekundär marknad för nyttjanderätter användes av de företag som ingick i urvalet.

(444)

De kinesiska myndigheterna ansåg att kommissionens slutsats om selektivitet är osammanhängande, eftersom om kommissionens analys av selektivitet skulle vara korrekt och endast producenter från vissa industrier får nyttjanderätter till förmånliga priser, borde kommissionen ha använt priserna på nyttjanderätter för företag från andra sektorer för att bedöma förekomsten av den påstådda subventionen. Kommissionen underlät dessutom att göra en motiverad och objektiv bedömning av selektiviteten enligt artiklarna 4.2 a och 4.2 c i grundförordningen, eftersom den inte fastställde hur tillgången till det påstådda förmånliga tillhandahållandet av nyttjanderätter uttryckligen är begränsad till vissa företag eller sektorer.

(445)

I detta avseende noterar kommissionen att ingen part lade fram bevis för ett referensvärde för priser på nyttjanderätter för sektorer som inte omfattas av statligt ingripande. Dessutom tillhandahöll kommissionen regelverket enligt vilket lokala myndigheter fastställde markpriset enligt systemet för urban markvärdering, som uppdateras vart tredje år, och den statliga industripolitiken. Kommissionen kunde dessutom bekräfta denna slutsats på grundval av de transaktionsdokument som SAIC-gruppen tillhandahållit, enligt vilka ”det industriella tillträdesvillkoret hör till biltillverkningsindustrin. Det är i linje med de främjade och tillåtna projekten i den vägledande katalogen för industriell strukturanpassning”. De dokument som kommissionen har tillgång till bekräftar således att tillhörighet till biltillverkningsindustrin är ett villkor för att få delta i anbudsförfarandet för nyttjanderätter.

(446)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter påpekade de kinesiska myndigheterna att det är kommissionens sak att som undersökande myndighet fastställa selektivitet, och inte de kinesiska myndigheternas och andra berörda parters sak att motbevisa en negativ presumtion. Ded hänvisade också till mål C-559/12 P (66) och uppgav att kommissionen är skyldig att samla in alla uppgifter som den behöver för att kunna bedöma om den påstådda subventionen är selektiv.

(447)

I motsats till de kinesiska myndigheternas påståenden gjorde kommissionen ingen negativ presumtion för att fastställa systemets selektivitet. Såsom tydligt anges i skäl 686 i förordningen om provisorisk tull anses systemet vara selektivt eftersom förmånsbestämmelsen på mark är begränsad till företag som tillhör vissa industrier, i detta fall industrin för batterielfordon. Därför avvisades påståendet.

(448)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att kommissionens analys av förmånen är omotiverad och bygger på ett olämpligt referensvärde. Enligt de kinesiska myndigheterna är kommissionen inkonsekvent när den bekräftar att tillhandahållandet av nyttjanderätter är selektivt och i samma andetag avfärdar argumentet att kommissionen kunde ha använt referensvärdet i landet som härrör från priserna på nyttjanderätter för företag från andra sektorer som inte gynnas av denna påstådda subvention, av vilka det finns många att välja bland.

(449)

Kommissionen kan dock inte se den inkonsekvens som de kinesiska myndigheterna nämnde. Såsom anges i skäl 445 ovan uppgav kommissionen helt enkelt att ingen part tillhandahöll bevis på ett referensvärde för nyttjanderätter för sektorer som inte omfattades av statligt ingripande. Förutom att endast konstatera att det finns många referensvärden att välja mellan, kunde de kinesiska myndigheterna inte motbevisa kommissionens slutsatser. Dessutom verkar de kinesiska myndigheterna blanda ihop kommissionens analys av selektivitet, genom vilken kommissionen visade att industrin för batterielfordon drar nytta av nyttjanderätter mot för låg ersättning, och analysen av förmånen enligt artikel 6 d i grundförordningen, genom vilken kommissionen ansåg att den kinesiska lagstiftningen om markanvändning snedvrider marknaden för nyttjanderätter och inte är underkastad marknadsvillkor. Det faktum att systemet med nyttjanderätter som helhet inte fungerar som en öppen marknad hindrar inte de kinesiska myndigheterna från att ge specifika industrier nyttjanderätter mot för låg ersättning. Därför avvisades påståendet.

(450)

De kinesiska myndigheternas synpunkter på slutsatsen att de kinesiska myndigheternas tillhandahållande av nyttjanderätter bör betraktas som en subvention behandlades tillsammans med synpunkterna på undersökningsresultaten i skälen 437–442 i denna förordning.

(451)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionens bedömning att Kinesiska Taipei är ett lämpligt externt referensvärde inte grundar sig på faktisk bevisning och att markpriserna i Kinesiska Taipei inte har något samband med ”rådande marknadsvillkor i tillhandahållarlandet”. De kinesiska myndigheterna uppgav att kommissionen bara räknar upp vissa indikatorer utan några stödjande uppgifter eller bevis och begärde att kommissionen skulle tillhandahålla ytterligare uppgifter om den ekonomiska utvecklingsnivån, graden av industriell infrastruktur, befolkningstätheten och likheterna mellan den typ av mark och de transaktioner som använts för att bygga det relevanta referensvärdet i Kina och Kinesiska Taipei. Man nämner också att befolkningstätheten i Fastlandskina och i Kinesiska Taipei är mycket olika.

(452)

När det gäller den ekonomiska utvecklingsnivån och graden av industriell infrastruktur konstaterade kommissionen att de flesta enheter inom de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet var belägna i den östra delen av Kina, i utvecklade områden med hög BNP i provinser med hög befolkningstäthet kring Shanghai och Shenzhen, som liknade dem i Kinesiska Taipei.

(453)

När det gäller likheterna mellan den typ av mark och transaktioner som används för att konstruera det relevanta referensvärdet betonade kommissionen i detta avseende att transaktionerna i båda fallen rör industrimark av en viss storlek i industriområden.

(454)

När det gäller befolkningstätheten noterade kommissionen att de kinesiska myndigheterna jämförde siffror för befolkningstäthet på landsnivå. Om man tittar närmare på befolkningstätheten på de platser där de exporterande producenterna faktiskt är belägna, verkar det som om befolkningstätheten faktiskt är ganska lik eller högre, t.ex. i Shanghai-regionen där några av enheterna i grupperna av exporterande producenter som ingick i urvalet och Tesla (Shanghai) är belägna, är befolkningstätheten över 3 900 invånare/kvadratkilometer (67), vilket är nästan sex gånger så mycket som befolkningstätheten i Kinesiska Taipei.

(455)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna för det första att flera enheter inom de grupper av exporterande producenter som ingick i urvalet inte är belägna i den östra delen av Fastlandskina. Vissa finns till exempel i Xi’an och i Hunan. Genom att välja Shanghai och Shenzhen hänvisar kommissionen till två av de mest utvecklade städerna i Fastlandskina, som inte är jämförbara med de flesta provinser där producenter av batterielfordon är etablerade. För det andra noterar de kinesiska myndigheterna att alla andra provinser där producenterna av batterielfordon är belägna, förutom från Shanghai, är betydligt mindre tätbefolkade än kinesiska Taipei. De kinesiska myndigheterna kommenterade också att det finns stora skillnader mellan priset på nyttjanderätter mellan specifika provinser och städer i Fastlandskina och att, bortsett från frågan om bristande jämförbarhet, ett genomsnittligt referenspris för mark i Kinesiska Taipei inte kan relateras till den rådande marknaden i hela Fastlandskina.

(456)

Kommissionen har dock aldrig hävdat att alla producenter av batterielfordon var belägna i den östra delen av Kina. Kommissionen förklarade i stället att de flesta enheter inom de exporterande grupper av producenter som ingick i urvalet var belägna i den östra delen av Kina, i utvecklade områden med hög BNP i provinser med hög befolkningstäthet kring Shanghai och Shenzhen. Till exempel ligger fyra av Geely-gruppens sju produktionsanläggningar i Zhejiang och en i Jiangsu, två kustprovinser i närheten av Shanghai. Av de åtta produktionsanläggningarna i BYD-gruppen finns på samma sätt en produktionsanläggning i Guangdong, en i Jiangsu, en i Anhui, en i Shandong och en i Fujian. Slutligen finns minst tre av SAIC-gruppens produktionsanläggningar direkt i Shanghai. De flesta av dessa provinser har en hög BNP per capita och en befolkningstäthet som är jämförbar med kinesiska Taipeis. Befolkningstätheten i Jiangsu, Guangdong, Shandong är till och med större än i Kinesiska Taipei. Dessutom understryker kommissionen att produktionsanläggningarma för batterielfordon ofta ligger i städer med en mycket högre BNP per capita och befolkningstäthet än provinsens genomsnitt. Dessa påståenden avvisas därför.

(457)

De kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen hävdade också att Kinesiska Taipei inte är ett lämpligt referensvärde, bland annat eftersom det i Kina endast är en nyttjanderätt som överförs, medan det i Kinesiska Taipei även är den faktiska äganderätten till marken som överförs. Enligt de kinesiska myndigheterna verkar kommissionen dessutom erkänna att befolkningstätheten och graden av industriell infrastruktur inte är helt jämförbara mellan Fastlandskina och Kinesiska Taipei. Det genomsnittliga referenspriset för mark i Kinesiska Taipei kan således inte relateras till den rådande marknaden i Fastlandskina och gör det inte heller. Dessutom omfattar de markpriser som kommissionen använder för Kinesiska Taipei både kommersiella och industriella markpriser.

(458)

SAIC-gruppen hävdade att Kinesiska Taipei inte var ett lämpligt externt referensvärde för nyttjanderätter och föreslog att man i stället skulle använda referensvärden i Malaysia och Thailand. SAIC-gruppen hävdade följande när det gäller Kinesiska Taipei:

(459)

Geely-gruppen hävdade att betydelsen av faktorer som fysisk närhet och delad demografi mellan Kina och Kinesiska Taipei för val av referensvärden är oklar. Påståendet att den ekonomiska utvecklingen, BNP och strukturen i Kinesiska Taipei är jämförbar med många provinser och städer i Kina saknar dessutom trovärdighet, eftersom det finns betydande skillnader mellan dem, särskilt när det gäller de städer där Geely-gruppens exporterande producenter är verksamma. Enligt Geely-gruppen tog man i beräkningarna inte hänsyn till de betydande prisskillnaderna mellan olika områden i Kinesiska Taipei och hur detta påverkade referensvärdena.

(460)

I detta avseende noterade kommissionen att valet av Kinesiska Taipei som referensvärde baserades på undersökningen av flera faktorer som anges i skäl 688 i förordningen om provisorisk tull. Kommissionen ansåg dock att även om det fanns vissa skillnader i marknadsvillkoren mellan nyttjanderätter i Fastlandskina och försäljning av mark i Kinesiska Taipei skulle dessa inte vara av sådan art att valet av Kinesiska Taipei skulle ogiltigförklaras som ett giltigt referensvärde.

(461)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade bortsett från en viktig skillnad som påverkar jämförbarheten, nämligen att det i Kina endast är rätten att använda marken som överförs för vissa år, medan det i Kinesiska Taipei är äganderätten till själva marken som överförs. De kinesiska myndigheterna påpekade också att det inte finns några bevis för att kommissionen beaktade (dvs. utvärderade) dessa skillnader och deras inverkan på priserna på nyttjanderätter.

(462)

Kommissionen förlitade sig dock på det referensvärde som ansågs lämpligast, även med beaktande av skillnaderna mellan marknadsvillkoren. Kommissionen kunde under undersökningens gång inte identifiera något annat lämpligt referensvärde eller någon annan justeringsmetod som på ett tillfredsställande sätt skulle återspegla dessa skillnader i marknadsvillkoren. Kommissionen noterar också att de kinesiska myndigheterna inte heller kunde lägga fram ett tillförlitligt referensvärde som återspeglar skillnaden mellan nyttjanderätter och äganderätter. Detta argument avvisades därför.

(463)

SAIC-gruppen föreslog i stället att Malaysias eller Thailands markpriser skulle användas som alternativa referensalternativ med tanke på deras lämplighet jämfört med Kinesiska Taipei av följande skäl:

(464)

Efter beaktande av påståendet fann kommissionen att valet av Kinesiska Taipei som ett lämpligt externt referensvärde grundades på en undersökning av flera faktorer som anges i skäl 688 i förordningen om provisorisk tull, vilka motiverade valet av området som ett giltigt referensvärde. I motsats till SAIC:s uttalande använde kommissionen inte 2013 års priser utan i stället faktiska årliga priser från och med 2013. För åren före 2013 gjorde kommissionen en justering av uppgifterna för 2013 på grundval av den ekonomiska tillväxten i Taiwan. Däremot omfattar SAIC-uppgifterna endast ett isolerat år (2010) för Thailand och år 2022 för Malaysia. Kommissionen behöver historiska uppgifter för att bedöma priserna på nyttjanderätter och kan inte förlita sig på ett enda år eftersom alla nyttjanderätter inte förvärvades under ett enda år. Slutligen, när det gäller den ekonomiska utvecklingen, jämförde SAIC-gruppen endast Thailand, Malaysia och Kina. Kommissionen jämförde i stället industriområdena i Taiwan med de relevanta industriprovinserna i Kina. Mot denna bakgrund måste påståendet avvisas.

(465)

Följaktligen bekräftas den metod för att fastställa subventionsbeloppet som beskrivs i skälen 687–689 i förordningen om provisorisk tull och tillämpades på den exporterande producent som beviljats enskild undersökning.

(466)

Subventionsnivån för SAIC-gruppen och Geely-gruppen avseende statligt tillhandahållande av nyttjanderätter mot för låg ersättning uppdaterades till följd av den korrigering som beskrivs i skälen 652 respektive 654 i denna förordning.

(467)

Den subventionsnivå som fastställdes avseende denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenter som ingick i urvalet och för det företag som undersöktes enskilt uppgår till följande:

(468)

Eftersom inga synpunkter inkommit bekräftades undersökningsresultaten i skälen 691–695 i förordningen om provisorisk tull.

(469)

De synpunkter som mottagits av de kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen rörande bristande samarbete och användningen av tillgängliga uppgifter behandlas i avsnitt 3.3.1.2. Inga ytterligare synpunkter inkom i detta avseende och slutsatserna i skälen 696–700 i förordningen om provisorisk tull bekräftades därför.

(470)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte fanns någon lag eller förordning som krävde leverans av batterier eller LFP mot för låg ersättning. De kinesiska myndigheterna tillade dessutom att nästan alla dokument som kommissionen hänvisade till är icke-obligatoriska planer som inte innehåller några särskilda medel för genomförande, att kommissionen tog innehållet i de kinesiska myndigheternas lagar och planer samt nyhetsrapporter ur sitt sammanhang och att det därför inte finns någon lagstiftning eller några kriterier för att bevisa förekomsten av en utjämningsbar subvention. Samma påståenden upprepades även efter det slutliga meddelandet av uppgifter.

(471)

Kommissionen erinrade först om att den, med tanke på de kinesiska myndigheternas vägran att samarbeta om de relevanta faktorer som anges i avsnitt 3.3.1.2 i förordningen om provisorisk tull, var tvungen att förlita sig på tillgängliga uppgifter för sina slutsatser om insatsvaror.

(472)

Såsom redan förklarats i detalj i skälen 197–203 och i avsnitt 3.7.2.1.2 a i förordningen om provisorisk tull, utövar staten och kommunistpartiet ett avgörande inflytande över resursfördelningen och deras priser och kan göra detta genom full kontroll över statsapparatens lagstiftande, verkställande och dömande grenar (skäl 201 i förordningen om provisorisk tull) och genom ett utarbetat planeringssystem som fastställer prioriteringar och anger vilka mål de centrala och lokala myndigheterna måste inrikta sig på (skäl 202 i förordningen om provisorisk tull). De kinesiska myndigheternas påstående att nästan alla dokument som kommissionen hänvisar till är icke-obligatoriska strider mot det faktum att de mål som fastställs genom planeringsinstrumenten i Kina bindande och att myndigheterna på varje administrativ nivå övervakar genomförandet av planerna på motsvarande lägre myndighetsnivå och på så sätt anslår resurser till sektorer som har utsetts som strategiska eller på annat sätt politiskt viktiga av regeringen, i stället för att fördela dem i linje med marknadskrafterna. Som redan förklarats i skäl 202 i förordningen om provisorisk tull är de mål som fastställs genom planeringsinstrumenten bindande och myndigheterna på varje administrativ nivå övervakar respektive lägre myndighets genomförande av planerna. Planernas bindande karaktär behandlas också utförligt i avsnitt 4.3.1 i Kinarapporten (68). Enligt artikel 89 i den kinesiska konstitutionen (69) ska statsrådet utarbeta och genomföra planer för den nationella ekonomiska och sociala utvecklingen och statsbudgeten, medan författningen från de lokala folkkongresserna och de lokala folkregeringarna i Folkrepubliken Kina (70) ålägger dessa myndigheter att genomföra femårsplanerna (artikel 11, 12, 50, 73, 76). Därför ansågs påståendet att t.ex. handlingsplanen för batterier 2017 endast är en plan för utvecklingsmål och inte en prisregleringspolicy vara felaktigt i sak, eftersom handlingsplanen för batterier 2017 först och främst antogs för att genomföra ”Statsrådets tillkännagivande om utfärdande av utvecklingsplanen för industrin för energisparande och fordon som drivs med ny energi (2012–2020) (Guofa [2012] nr 22)” och ”Vägledande yttranden från statsrådets allmänna kontor om att påskynda främjandet och tillämpningen av fordon som drivs med ny energi (Guobanfa [2014] nr 35)” och även innehåller särskilda bestämmelser om prissättningen av batterier per kW/h (skälen 710 och 746 i förordningen om provisorisk tull).

(473)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas påstående att man tagit innehållet i lagar, planer och nyhetsrapporter ur sitt sammanhang. Slutsatserna om offentliga organ och om anförtroende och åläggande är resultatet av en djupgående faktabaserad analys av omfattande objektiv bevisning, inklusive lagstiftning, föreskrifter och andra officiella policydokument som offentliggjorts av de kinesiska myndigheterna, rapporter från internationella organisationer och andra tillförlitliga oberoende källor, med vederbörliga hänvisningar och med stöd av citat som satte innehållet i dokumenten i sitt sammanhang. De kinesiska myndigheterna hävdade att lagen om mineraltillgångar och dess tillämpningsregler är allmänna krav och endast ger de kinesiska myndigheterna vägledning vid utformningen av politik, men inte ger de kinesiska myndigheterna obegränsad makt över sina egna resurser. Detta strider dock mot själva innehållet i artikel 3, där det ordagrant anges att ”Statsrådet företräder staten för att verkställa äganderätten till mineraltillgångar. Statsrådet bemyndigar den behöriga avdelningen inom statsrådet för geologi och mineraler att införa en enhetlig kontroll över fördelningen av mineraltillgångar i hela landet (71).” De kinesiska myndigheterna hävdade dessutom att de pressmeddelanden från MIIT som nämns i skäl 751 i förordningen om provisorisk tull har tagits ur sitt sammanhang, eftersom de kinesiska myndigheterna inte ingrep i prisbildningen utan endast försökte åtgärda toppen i de globala litiumjonpriserna genom att öka utbudet i tidigare led och bekämpa illojal konkurrens. Som de kinesiska myndigheterna själva medgav i sin inlaga är dock målet att ”gemensamt styra litiumsaltpriset så att det återgår till en rationell nivå” inte bara en allmän vägledande princip, utan en prissättningsintervention som syftar till att återföra litiumpriserna till ”en rationell nivå”, eftersom MIIT och andra branschorganisationer enligt uppgift var fullt delaktiga i att uppnå detta mål. Dessa påståenden avvisades därför.

(474)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade gett en felaktig bild av deras argument, eftersom de kinesiska myndigheterna i skäl 473 i denna förordning inte medgav att målet att ”gemensamt styra litiumsaltpriset så att det återgår till en rationell nivå” var prissättande. De kinesiska myndigheterna uppgav att ”med tanke på toppen i de globala litiumjonpriserna vid den tidpunkten, liksom verksamheten med illojal konkurrens såsom spekulativa inköp, upphandling för hamstring […] strävade de kinesiska myndigheterna efter att försöka åtgärda toppen i de globala litiumjonpriserna genom att öka utbudet i tidigare led och bekämpa illojal konkurrens, utan att ingripa i prissättningen”. Dessutom tillade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte har åberopat några bevis till stöd för sin uppfattning att det förekom ”ett ingripande i prissättningen som syftade till att återställa den rationella nivån” och att kommissionen inte åberopade någon faktisk eller rättslig grund till stöd för sitt påstående att ”MIIT och andra branschorganisationer enligt uppgift var fullt delaktiga i att uppnå detta mål” (skäl 473 i denna förordning).

(475)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. Såsom anges i skäl 751 i förordningen om provisorisk tull bekräftade MIIT, som är det departement under statsrådet som ansvarar för förvaltningen av Kinas industrigrenar och informationsindustri (72), att ”vi kommer att pressa [råvarupriserna] tillbaka till en rimlig nivå så snart som möjligt”, att ”ministeriet kommer att hjälpa till att påskynda utvecklingen av lokala resurser i Kina” och att ”sektorns stabila drift står inför ett stort tryck som kräver att alla berörda parter hanterar det tillsammans” (73). När det gäller påståendena om att kommissionen inte angav någon faktisk eller rättslig grund till stöd för vissa av sina påståenden, erinrade kommissionen om att alla källor som användes i förordningen om provisorisk tull hänvisades till i vederbörlig ordning, och att bevisen för MIIT:s och andra branschorganisationers deltagande nämns i fotnoterna 310 och 311 i förordningen om provisorisk tull. Dessa påståenden avvisades därför.

(476)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade CAAM att leverantörer av batterier och råvaror inte kan klassificeras som ”offentliga institutioner” och att kommissionen inte kan införa höga tullar för batterileverantörerna.

(477)

Kommissionen noterade att de tullar som införts, tvärtemot vad CAAM hävdade, är tillämpliga på kinesiska exporterande producenter av batterielfordon och inte på deras batteri- och råvaruleverantörer. CAAM:s påstående att batterier och råvaror inte kan klassificeras som offentliga organ var dessutom allmänt hållet och ogrundat. Av de skäl som anges i skälen 821 och 899 i förordningen om provisorisk tull avvisades därför påståendet.

(478)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CAAM att kommissionen felaktigt klassificerat batteriföretag, råvaruföretag och intresseorganisationer som offentliga organ som utövar statliga funktioner, och tillade att kommissionen felaktigt dragit slutsatsen att de kinesiska myndigheterna ingriper i prissättningen och att den felaktigt dragit slutsatsen att de kinesiska myndigheterna utövar omfattande kontroll över branschorganisationer och företag genom partiets arbetsorgan.

(479)

CAAM:s synpunkter var allmänt hållna och ogrundade, och kommissionen avvisade dem därför.

(480)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter ifrågasatte de kinesiska myndigheterna och Geely Group klassificeringen av leverantörer av insatsvaror som offentliga organ. De kinesiska myndigheterna framförde följande påståenden:

(481)

Geely-gruppen hävdade att den bevisning som kommissionen förlitade sig på inte kunde visa att CBIA och CIAPS har myndighetsbefogenheter och att kommissionen felaktigt drog slutsatsen att alla deras medlemmar också har myndighetsbefogenheter. Dessutom hävdade Geely-gruppen att eftersom inte alla batterileverantörer är medlemmar i intresseorganisationer kan man inte dra slutsatsen att dessa leverantörer har myndighetsbefogenheter. Slutligen hävdade Geely-gruppen att det faktum att vissa batterileverantörer delvis ägs av staten inte visar att dessa företag kan betraktas som offentliga organ.

(482)

Kommissionen höll inte med om de kinesiska myndigheternas påstående att branschorganisationer är självständiga organisationer som agerar fritt på marknaden. Såsom redan fastställts av kommissionen i skäl 779 i förordningen om provisorisk tull förutsåg den nationella utvecklings- och reformkommissionens yttranden visserligen formellt en åtskillnad mellan branschorganisationerna och regeringen, men de säkerställde också inte bara att branschorganisationerna skulle fortsätta att vara ekonomiskt beroende av de statliga myndigheterna utan också att kommunistpartiet skulle fortsätta att ha full kontroll över dem genom partibyggande arbetsorgan inom de sociala organisationerna. Den analys som kommissionen gjorde i skälen 780–785 i förordningen om provisorisk tull bekräftade också att kommunistpartiet var närvarande i branschorganisationernas beslutsfattande och dagliga verksamhet, i enlighet med CBIA:s och CIAPS stadgar. Inga uppgifter lämnades av de kinesiska myndigheterna eller någon annan part som motsade dessa undersökningsresultat. De undersökningar som kommissionen utförde efter det preliminära skedet bekräftade också att branschorganisationerna inte verkar oberoende som fria marknadsaktörer utan står under kommunistpartiets fulla kontroll och genomför regeringsstyrd politik. Detta framgår av de senaste uttalandena från Ge Honglin, partisekreterare och ordförande för China Nonferrous Metals Industry Association (CNMIA) (74), som också innehåller en underorganisation för litium. Som redan framgår av skäl 94 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2023/1618 (75) är CNMIA en branschorganisation där kommunistpartiet ingriper i det operativa beslutsfattandet. Även om CNMIA, som också innehåller en undersektion om litiumindustrin, inte var en branschorganisation som analyserades av kommissionen i det preliminära skedet, motsäger dess senaste uttalanden vad de kinesiska myndigheterna hävdar. I denna ”sociala organisation”, liksom i flera branschorganisationer, är partibyggande organisationer inbäddade i dess struktur (76). Enligt partisekreteraren ”är branschorganisationerna visserligen sociala organisationer, men kraven för att bygga upp partiet är förenliga med kraven från de centrala och statliga organen”, och CNMIA har ”noggrant genomfört beslut och arrangemang från kommunistpartiets centralkommitté och statsrådet och samarbetat med relevanta avdelningar för att formulera, publicera och tolka industripolitiska riktlinjer som Riktlinjer för anpassning av industristrukturen, Arbetsplan för att stabilisera tillväxten inom industrin för icke-järnmetaller och Metoder för att samla in intäkter från överföring av gruvdriftsrättigheter”. Dessutom förvaltas både CBIA och CIAPS av statsrådet. Detta påstående avvisades således.

(483)

När det gäller den andra punkten som togs upp av de kinesiska myndigheterna, såsom anges i skäl 864 i förordningen om provisorisk tull, har den kinesiska marknaden bedömts vara snedvriden på grund av den nationella och sektorsspecifika politik som bedrivs av inhemska batterileverantörer, särskilt den som gäller prissättningsstrukturer. Trots att vissa batteri- eller LFP-leverantörer kan ta ut olika priser anses därför alla batteriförvärv som företagen i urvalet gjorde under undersökningsperioden påverkas av den statliga politiken och de åtgärder som tillämpas för att uppnå de fastställda politiska målen. Denna bedömning bygger på att alla leverantörer bedriver sin verksamhet på den inhemska marknaden, under samma marknadsvillkor. Den befogenhet som intresseorganisationerna har över sina medlemmar och sin prissättningspolitik har redan presenterats ingående i avsnitt 3.7.2.1.1 b i förordningen om provisorisk tull. De kinesiska myndigheterna lade inte heller fram någon bevisning för att styrka sitt påstående. Därför avvisades påståendet.

(484)

När det gäller den tredje punkten var de påståenden som de kinesiska myndigheterna framförde allmänt hållna, och parten lade inte fram någon bevisning för att bevisa den punkt som togs upp. Kommissionen erinrar om att omfattande forskning har gjorts om de kinesiska branschorganisationerna och deras medlemmar och de befintliga priskontrollmekanismerna, som omfattas av skälen 748, 751, 792–799 och 807–809 i förordningen om provisorisk tull. Därför avvisades påståendet.

(485)

Påståendet från Geely-gruppen om myndighetsbefogenheterna för branschorganisationer och deras medlemmar var ogrundat och avvisades därför. När det gäller det tredje påståendet från Geely-gruppen erinrar kommissionen om att varken CBIA eller CIAPS, såsom anges i skäl 767 i förordningen om provisorisk tull, offentliggör en fullständig förteckning över sina medlemmar. Kommissionen erinrar om att de kinesiska myndigheterna, som redan behandlas i skäl 282 i förordningen om provisorisk tull, hävdade att den inte hade någon kontroll över CBIA, som inte formellt är kopplat till de kinesiska myndigheterna. Detta motbevisades av slutsatserna i skälen 777 och 778 i förordningen om provisorisk tull, som visar att de kinesiska myndigheterna utövar fullständig kontroll över CBIA. Först och främst står intresseorganisationen under statsrådets direkta ledning (skäl 777 i förordningen om provisorisk tull) och de kinesiska myndigheterna är fortfarande ansvariga för intresseorganisationens förvaltning och utnämningen av viktiga personer som ansvarar för dess arbete (skäl 780 i förordningen om provisorisk tull). Under kontrollbesöket hos de kinesiska myndigheterna begärde kommissionen en förteckning över alla medlemmar i CBIA, som de kinesiska myndigheterna vägrade att tillhandahålla. I avsaknad av uppgifter från de kinesiska myndigheterna och officiella allmänt tillgängliga uppgifter som omfattar den fullständiga förteckningen över medlemmar i CBIA och CIAPS, ansåg kommissionen att ännu fler leverantörer skulle kunna vara medlemmar i dessa intresseorganisationer. Dessutom är medlemskap i batteriorganisationerna en av de flera faktorer som kommissionen har bedömt. Den insamlade bevisningen visade på en situation där de kinesiska myndigheterna utövar sitt inflytande över marknaden för batterier och LFP. När det gäller det sista påståendet från Geely-gruppen om partiellt statligt ägande erinrar kommissionen dessutom om att förhållandet mellan leverantörerna av insatsvaror och de kinesiska myndigheterna endast är en av de olika faktorer som analyseras, dvs. den rättsliga och ekonomiska situation som råder i Kina, de kinesiska myndigheternas politiska mål att utveckla industrin för batterielfordon och de viktigaste egenskaperna och funktionerna hos leverantörerna av insatsvaror. Dessa påståenden avvisades därför.

(486)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade CATL att kommissionen inte hade lyckats visa att de kinesiska myndigheterna har något ägande i eller utövar någon betydande kontroll över CATL, utöver det normala inflytandet från regeringen i vilket land som helst, att CATL otvivelaktigt är ett privatägt företag och att de partnerskap som CATL ingått med statsägda företag endast har kommersiella syften. CATL betonade också att de samarbetsavtal som CATL ingått med lokala myndigheter eller inrättandet av det nationella tekniska forskningscentrumet för elektrokemisk energilagringsteknik inte tyder på något inflytande från de kinesiska myndigheterna i CATL. Företaget tillade också att dess prissättning på batterier helt och hållet är marknadsbaserad och saknar statligt inflytande.

(487)

CATL lämnade också några synpunkter på branschorganisationerna och hävdade att CATL:s medlemskap i en sammanslutning inte var relevant för batterielfordonsundersökningen och att ett sådant medlemskap inte kan anses innebära att företaget är skyldigt att genomföra intresseorganisationens beslut. Företaget tillade också att kommissionen inte pekat på några bevis som skulle tyda på att CATL tvingats göra detta under hot om sanktioner.

(488)

CATL:s påståenden var allmänt hållna och ogrundade. Kommissionen framhöll att förhållandet mellan de kinesiska myndigheterna och CATL har behandlats utförligt i skälen 786–788 i förordningen om provisorisk tull och att det finns flera provinsiella dokument som uttryckligen stöder utvecklingen och visar hur denna är kopplad till åtagandet av nationella nyckeluppgifter (skälen 731, 732, 803 och 804 i förordningen om provisorisk tull). När det gäller prissättning påminde kommissionen om att detta redan omfattades av skälen 802 och 805 i förordningen om provisorisk tull och skäl 484 i denna förordning.

(489)

När det gäller påståendena om medlemskap i sammanslutningarna erinrade kommissionen om att omfattande undersökningar hade gjorts av branschorganisationen och dess medlemmar och att CATL inte hade lämnat in några bevis för att styrka sina påståenden om att det inte skulle betraktas som ett ”offentligt organ”. Kommissionen har dessutom redan behandlat liknande påståenden i skälen 482 och 485 i denna förordning. När det gäller den sista punkten som CATL tog upp erinrade kommissionen om att skäl 834 i förordningen om provisorisk tull redan omfattade bevisningen för att medlemmarna måste följa de anvisningar från sammanslutningen som syftar till att reglera dess medlemmars ekonomiska beteende för att följa de kinesiska myndigheternas politik, för att undvika återverkningar från CBIA. Dessa påståenden avvisades därför.

(490)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter samlade kommissionen in ytterligare uppgifter om LG Chem Nanjing New Energy Solutions (LG Nanjing), en utlandsägd batteriproducent i Kina som levererar till flera av de undersökta exporterande producenterna. När det gäller LG Nanjing fann kommissionen ytterligare bevisning som bekräftade dess slutsatser att batteriproducenter i Kina är offentliga organ, vilket visar att byggandet av LG Nanjing tjänade till att tillhandahålla batterier till låga priser till förmån för producenterna av batterielfordon. Företaget grundades 2015 av LG Chem, kemikalieavdelningen i LG Corp. och moderföretaget till LG Nanjing (77). Under 2014 undertecknade Sydkoreas LG Chem ett samförståndsavtal om samarbete med Nanjings lokala regering. Den fabrik som är etablerad i Nanjing fick ”olika stöd från Nanjings lokala regering, så de batterier som produceras [skulle] ha prisfördelar” (78). Dessutom bildade LG Chem 2014 ett samriskföretag med två kinesiska statsägda partner (dvs. Nanjing Zijin Technology Incubation Special Park Construction Development och Nanjing New Industrial Investment Group) för att bygga den första fasen av batterifabriken i Nanjing, vilket visar att staten var inblandad i uppförandet av fabriken och att LG:s leverans av batterier till lägre priser till förmån för biltillverkarna var ett av de uttalade målen för denna strävan.

(491)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter och på grundval av en ytterligare undersökning av den faktiska marknadsandelen för den kinesiska importen på marknaderna i EU och Förenta staterna samt verkningarna av de kinesiska myndigheternas övergripande politik till förmån för batterielfordonsindustrin på exportmarknaderna ändrade kommissionen skälen 813 och 814 i förordningen om provisorisk tull enligt följande:

(492)

BMI-uppgifterna visar månatliga prisbedömningar av litiumjonbatterier för de kinesiska, europeiska, asiatiska (utom Kina) och nordamerikanska marknaderna uttryckta på nivån från fabrik. När det gäller undersökningsperioden visar de att priset från fabrik på NMC-celler per kW/h var minst 10 % och upp till 30 % högre på EU:s, Nordamerikas eller Asiens marknader än på den kinesiska marknaden, oavsett de specifika kemikalierna för icke-metanavskiljare (111, 523, 622 eller 811). I avsaknad av offentligt tillgänglig cellprisbedömning för LFP-celler och på grund av det bristande samarbetet från de kinesiska myndigheternas sida ansågs prisskillnaden mellan de kinesiska och de andra marknaderna också gälla för LFP-celler. En sådan jämförelse bör ses mot bakgrund av att de kinesiska batteriproducenternas marknadsandel i EU var nära 40 % 2023 (79). Kommissionen kunde inte hitta några detaljerade uppgifter om de kinesiska batteriproducenternas marknadsandel i Nordamerika. Amerikanska tulluppgifter (80) visar dock att enbart Förenta staterna under 2023 direktimporterade litiumjonbatterier från Kina till ett värde av 13,1 miljarder US-dollar, vilket utgjorde 70 % av Förenta staternas totala import av litiumjonbatterier under 2023. Dessutom är Europeiska unionen och Nordamerika de två främsta destinationerna för kinesisk litiumjonexport. Mot bakgrund av ovanstående bevis kunde kommissionen inte utesluta att de kinesiska batteriproducenterna också skulle utgöra en betydande andel av den nordamerikanska marknadsandelen. Detta bekräftas också av BMI-uppgifter som visar att marknaderna i EU och Nordamerika var beroende av import under undersökningsperioden, eftersom det inhemska utbudet endast svarade för 26 % respektive 34 % av efterfrågan. Samtidigt hade Kina ett tillräckligt överutbud av batterier för att fylla en sådan lucka. I avsaknad av uppgifter som tydde på motsatsen ansåg kommissionen att den kinesiska batteriimporten kunde fylla en sådan lucka och hade en marknadsandel på upp till cirka 70 % på dessa två marknader. Även om denna prisjämförelse visar att priserna på icke-kinesiska marknader systematiskt är högre, ansåg kommissionen också att denna analys var försiktig, eftersom prisnoteringarna gjordes från fabrik så att transportkostnaderna från Kina till dessa marknader inte beaktades. Om transportkostnaderna inkluderas och med tanke på de kinesiska batteriproducenternas marknadsandel på dessa marknader skulle prisskillnaden vara ännu större.

(493)

När det gäller CATL analyserade kommissionen CATL:s årsrapporter för perioden 2021–2022 i avsaknad av mer exakta uppgifter. Rapporterna visade en försämring av lönsamheten på den kinesiska inhemska marknaden, vilket kompenserades av högre vinster på exportsidan. Även om företaget rapporterade höga bruttovinstmarginaler både på den inhemska marknaden och på den utländska marknaden för batterier i december 2021 vände denna trend i juni 2022 när företaget började förlora lönsamhet på den kinesiska inhemska marknaden, samtidigt som den ökade sin vinstmarginal på exportsidan. På grund av bristande samarbete från CATL:s sida, antingen genom att de kinesiska myndigheterna inte samarbetade eller genom att CATL vägrade att besvara frågeformuläret om sin egenskap som närstående leverantör av batterier till två grupper i urvalet, förlitade sig kommissionen på tillgängliga uppgifter och drog slutsatsen att den minskade lönsamheten på den inhemska kinesiska marknaden för batterier var en återspegling av den statliga politik som syftade till att tillhandahålla batterier till batterielfordonsproducenter på den inhemska marknaden mot för låg ersättning. På exportmarknaderna kunde CATL däremot ta ut högre priser och göra större vinster, samtidigt som företaget fortfarande kunde dra nytta av det stöd som det fick från de kinesiska myndigheterna. Skillnaden i lönsamhet på exportmarknaden och den inhemska marknaden visar tydligt att CATL inte kunde maximera sina vinster i Kina och fatta affärsbeslut som en normal marknadsaktör som verkar i en öppen marknadsekonomi. I stället tvingades CATL av de kinesiska myndigheternas politik att leverera batterier till lägre priser till den inhemska industrin för batterielfordon. Sådan praxis bekräftas också av bestämmelserna i CATL:s bolagsordning och relaterade transaktionshanteringssystem, såsom förklaras i skäl 801 i förordningen om provisorisk tull, där det föreskrivs att priser för alla slags transaktioner med närstående enheter ska fastställas av staten.

(494)

Jämfört med skälen 813 och 814 i förordningen om provisorisk tull ändrade kommissionen därför de kinesiska batteriproducenternas procentuella marknadsandel på marknaderna i EU och Nordamerika och inriktade sig främst på analysen av EU-marknaden (skäl 492 i denna förordning) och analysen av CATL:s lönsamhet på den inhemska marknaden respektive exportmarknaden (skäl 493 i denna förordning).

(495)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit, och mot bakgrund av kommissionens ytterligare undersökningsresultat, bekräftades slutsatserna i skälen 702–821 i förordningen om provisorisk tull.

(496)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter bestred de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen slutsatsen att batteri- och LFP-leverantörerna anförtroddes eller ålades funktioner av de kinesiska myndigheterna. De kinesiska myndigheterna hävdade särskilt följande:

(497)

Geely-gruppen hävdade att a) medlemskapet i intresseorganisationerna är otillräckligt för att visa att batterileverantörer anförtros eller åläggs funktioner av de kinesiska myndigheterna, b) det inte finns några bevis för att batterileverantörer som är utlandsägda och/eller inte är medlemmar i CBIA eller CIAPS eller statsägda anförtros eller åläggs av staten att tillhandahålla batterier mot för låg ersättning, c) den bevisning som kommissionen förlitat sig på om anförtroende och åläggande inte stöder slutsatsen att de kinesiska myndigheterna anförtrodde eller ålade CBIA och CIAPS eller deras medlemmar att tillhandahålla batterier mot för låg ersättning.

(498)

Inledningsvis erinrade kommissionen om att dess undersökningsresultat grundades på tillgängliga uppgifter enligt artikel 28 i grundförordningen, eftersom de kinesiska myndigheterna vägrade att lämna nödvändiga uppgifter och inleda diskussioner i denna fråga.

(499)

När det gäller de kinesiska myndigheternas första påstående erinrade kommissionen om undersökningsresultaten i avsnitt 3.7.2.1.1 i förordningen om provisorisk tull och framhöll att kommissionen i punkt 1 (skälen 760–789 i förordningen om provisorisk tull), som gällde förhållandet mellan leverantörerna av insatsvaror och de kinesiska myndigheterna, hade konstaterat att de kinesiska myndigheterna hade en genomgripande närvaro i den dagliga förvaltningen i både branschorganisationer och privata företag. När det gäller prissättningen skiljer sig de inhemska priserna inte bara från exportpriserna eller de internationella priserna, utan de konstaterades också genomgående vara lägre än exportpriserna på grund av den sektorspolitik som Kinas offentliga myndigheter har infört (se skälen 816 och 920 i förordningen om provisorisk tull för slutsatserna om skillnaderna mellan de kinesiska inhemska priserna och exportpriserna). Skillnaden mellan kinesiska inhemska priser och världsmarknadspriser, exklusive Kina, behandlas i skälen 858–860 i förordningen om provisorisk tull.

(500)

När det gäller översättningen av artikel 46 i CATL:s stadgar ändrar tillägget ”där” i meningen ”prissättningen av transaktioner med närstående parter föreskrivs av staten”, inte innehållet i kommissionens slutsatser. Texten innehåller entydiga bestämmelser om att det förvisso finns fall där staten föreskriver prissättning av transaktioner med närstående parter. Dessutom bestred de kinesiska myndigheterna inte ordalydelsen i artikel 22 i CATL:s system för hantering av transaktioner med närstående parter som innehåller en liknande bestämmelse. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att denna prissättning gäller fem olika scenarier, men ingen bevisning till stöd för detta påstående lämnades in. Undersökningsresultaten grundar sig i vilket fall som helst på tillgängliga uppgifter, eftersom de kinesiska myndigheterna vägrade att samarbeta, och en kommentar om en särskild översättningsdel som hämtats från resten av de uppgifter och den bevisning som kommissionen åberopar kan inte ogiltigförklara undersökningsresultaten på denna punkt. Därför avvisades påståendet.

(501)

Påståendena från Geely-gruppen var allmänt hållna och ogrundade. Kommissionen erinrar om att det har gjorts omfattande undersökningar av branschorganisationen och deras medlemmar och att Geely-gruppen inte lade fram någon bevisning för att styrka sina påståenden om att batteriproducenterna inte anförtros och styrs av de kinesiska myndigheterna. Kommissionen betonar dessutom att CBIA och CIAPS inte offentliggjorde den fullständiga förteckningen över medlemmar (skäl 767 i förordningen om provisorisk tull) och att ännu fler batterileverantörer därför kunde ingå i denna intresseorganisation, vilket också förklaras i skäl 485 i denna förordning. Att vara ett utlandsägt företag hindrar inte heller att det är ett offentligt organ (om de har myndighetsbefogenheter) och, alternativt, anförtros och åläggs av de kinesiska myndigheterna. Såsom anges i skäl 485 i denna förordning uppvisade även utlandsägda batteriproducenter samma beteende som kinesiska batteriproducenter. På grundval av detta avvisades dessa påståenden.

(502)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter meddelade de kinesiska myndigheterna att de inte instämde i kommissionens analys i skälen 499–501 och anförde att a) kommissionen inte hade lagt fram bevis för de kinesiska myndigheternas genomgripande närvaro i insatsleverantörernas dagliga verksamhet, b) det faktum att de inhemska priserna på insatsvaror är lägre än exportpriserna beror på full konkurrens på den kinesiska marknaden, som har större efterfrågan på dessa insatsvaror, c) i översättningen av artikel 46 i CATL:s bolagsordning och artikel 22 i CATL:s relaterade transaktionshanteringssystem är ordet ”där” nödvändigt för en korrekt förståelse av innehållet i denna bestämmelse. I detta avseende hävdade de kinesiska myndigheterna att uttrycket ”föreskrivs av staten” skulle förstås som existerande i en hypotetisk situation, och inte som en indikation på att statlig prissättning existerar, och lade fram Folkrepubliken Kinas prislag (81) och den centrala priskatalogen (82) som bevis för detta för att understryka att batterier inte omfattas av tillämpningsområdet. CATL lämnade också synpunkter på detta och förklarade att det i artikel 46 i CATL:s bolagsordning och artikel 22 i CATL:s relaterade transaktionshanteringssystem föreskrivs under vilka omständigheter det inte krävs något godkännande av transaktioner med närstående parter av bolagsstämman, och det faktum att bolagsstämman inte skulle behöva godkänna prissättningen för transaktioner med närstående parter om dessa baseras på ett statligt fastställt pris innebär inte att det senare faktiskt sker, än mindre att det sker på ett sätt som är relevant för undersökningen av batterielfordon. Företaget tillade att kommissionen inte kunde visa att det faktiskt har förekommit någon statlig prissättning.

(503)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. När det gäller det första och det andra påståendet var båda synpunkterna allmänt hållna och ogrundade, och kommissionen betonade att sådana synpunkter redan behandlades både i skäl 499 i denna förordning och i skäl 751 i förordningen om provisorisk tull. När det gäller det tredje påståendet om CATL:s bolagsordning analyserade kommissionen den bevisning som lämnats av de kinesiska myndigheterna. Även om den centrala priskatalog som lämnats in av de kinesiska myndigheterna inte uttryckligen innehåller bestämmelser om batterier, ogiltigförklarar detta inte den samlade bevisning som kommissionen har samlat in. Först och främst skulle det inte finnas någon anledning till varför en sådan bestämmelse skulle vara nödvändig om det inte fanns några fall av statligt fastställda priser inom denna industri och/eller statligt inflytande i den. För det andra har den statliga inblandningen i prissättningen redan behandlats i stor utsträckning av avsnitt 3.7.2.1.1 b i förordningen om provisorisk tull. För det tredje framgår bevisen för statligt inflytande på prissättningen inte bara av en stor mängd bevis i förordningen om provisorisk tull, utan också av andra källor, t.ex. Fujians nationella utvecklings- och reformkommissions Vägledande yttranden om att påskynda högkvalitativ utveckling av industrin för litiumbatterier, ny energi och nya material (83), där CATL har sitt huvudkontor, där det föreskrivs att de berörda departementen och anslutna statliga institutionerna ska ”uppnå en kontinuerlig minskning av produktkostnaderna [för litiumbatterier, ny energi och nya material]”. Kommissionen erinrade om att även om detta utgjorde ytterligare bevis för kostnadskontroller behandlade skäl 751 i förordningen om provisorisk tull redan statlig kontroll av batteriråvarupriserna. Kommissionen avvisade därför dessa påståenden.

(504)

De kinesiska myndigheternas tidigare kommentarer om offentliga organ i skäl 474 i denna förordning och kommentarerna ovan i skäl 502 i denna förordning samt deras motargument gäller även LFP-leverantörer som agerar som privata organ som anförtrotts eller ålagts funktioner av de kinesiska myndigheterna.

(505)

Eftersom det inte inkommit några ytterligare synpunkter bekräftades slutsatserna i skälen 822–840 i förordningen om provisorisk tull.

(506)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande förmånen bekräftades slutsatserna i skälen 841–855 i förordningen om provisorisk tull.

(507)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att tillhandahållandet av batterier inte är selektivt för tillverkare av batterielfordon och hävdade att det inte finns någon begränsning för vem batterierna kan säljas till, eftersom de kan köpas inom alla branscher och på alla marknader, och att kommissionen inte undersökte om subventionssystemet grundar sig på objektiva kriterier eller villkor i den mening som avses i artikel 4.2 b i grundförordningen. Slutligen hävdade Geely-gruppen att produktionen av batterier inte uteslutande eller i första hand är inriktad på industrin för batterielfordon/fordon som drivs med ny energi.

(508)

Kommissionen erinrade först om att de kinesiska myndigheternas uppsättning åtgärder endast var avsedd att gynna vissa industrier, däribland den inhemska industrin för batterielfordon. Snedvridningen för batterier gynnar visserligen andra produkter än batterielfordon, men förmånen är endast tillgänglig för vissa industrier i Kina, nämligen dem som ingår i värdekedjan för batterier. Åtgärderna är därför selektiva enligt artikel 4.2 a i grundförordningen. Geely-gruppen lämnade inte heller några uppgifter eller någon bevisning för att villkoren i artikel 4.2 b i grundförordningen och artikel 2.1 a i subventionsavtalet skulle vara uppfyllda i det aktuella fallet. Eftersom de kinesiska myndigheternas åtgärder uppfyllde kraven i artikel 4.2 a i grundförordningen avvisades påståendena.

(509)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att kommissionens analys var motsägelsefull och saknade tillräcklig bevisning, eftersom a) kommissionen inte hade tillgång till alla uppgifter om företagens medlemskap i CBIA och CIAPS och b) kommissionen, när den fastställde faktisk selektivitet, inte lämnade en motiverad och adekvat förklaring av sina slutsatser, och att kommissionen i sina slutsatser uttryckligen erkände att snedvridningen av batteritillgången även gynnar batterielfordonsproducenterna och inte bestred att batterierna fortfarande finns tillgängliga för köp inom olika branscher och på olika marknader. Av ovanstående skäl hävdar Geely-gruppen att kommissionen inte på ett korrekt sätt kunde ha dragit slutsatsen att det faktiska tillhandahållandet av batterier är selektivt, och det finns inga bevis som visar att den beviljande myndigheten, eller den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten verkar, uttryckligen begränsar tillgången till en subvention på det sätt som kommissionen hävdade.

(510)

När det gäller det första påståendet från Geely-gruppen betonade kommissionen, vilket bekräftas i skäl 485 i denna förordning, att den under kontrollbesöket hos de kinesiska myndigheterna begärde en förteckning över alla medlemmar i CBIA, som de kinesiska myndigheterna vägrade att tillhandahålla. I avsaknad av uppgifter från de kinesiska myndigheterna och officiella allmänt tillgängliga uppgifter som omfattar den fullständiga förteckningen över medlemmar i CBIA och CIAPS, ansåg kommissionen att ännu fler leverantörer skulle kunna vara medlemmar i dessa intresseorganisationer. Dessutom genomförde kommissionen en detaljerad analys av företagens deltagande i branschorganisationerna, trots bristen på samarbete från de kinesiska myndigheternas sida och bristen på insyn från branschorganisationernas sida. Såsom förklaras i skäl 767 i förordningen om provisorisk tull kunde kommissionen fastställa företagens deltagande i CBIA, CIAPS och andra branschorganisationer genom att granska deras årsrapporter och andra uppgifter som fanns tillgängliga online, såsom förteckningen över medlemmar i deras verkställande organ. När det gäller Geely-gruppens andra påstående har kommissionen redan behandlat det i skäl 508 i denna förordning. Båda dessa påståenden tillbakavisades därför.

(511)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades undersökningsresultaten i skälen 856–857 i förordningen om provisorisk tull.

(512)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att referensvärdet inte borde utesluta kinesiska marknadspriser, eftersom

(513)

När det gäller påståendet från de kinesiska myndigheterna och Geely-gruppen, vars synpunkter sammanfattas nedan i skäl 515 i denna förordning, att det referensvärde som används bör avse de rådande marknadsvillkoren för varorna i fråga i det land där de tillhandahålls, noterade kommissionen att den i sin analys av offentliga organ och anförtroende och åläggande beaktade den relevanta sektoriella politiken, särskilt i fråga om priser, i avsnitt 3.7.2.1.1 i förordningen om provisorisk tull, särskilt punkt 3 b. Dessutom behandlas ytterligare forskning till stöd för bevisen på statlig priskontroll i skälen 541–542 i denna förordning. Mot bakgrund av slutsatserna i avsnitt 3.7.2.1 och skälen 846 och 918 i förordningen om provisorisk tull fastställde kommissionen att den tillämpliga sektoriella politiken i Kina snedvrider priserna på batterier på hela den inhemska marknaden. Kommissionen fastställde därför att de villkor som råder i Kina inte kan justeras på grundval av de faktiska kostnader, priser och andra faktorer som är tillgängliga i det landet med hjälp av ett lämpligt belopp som avspeglar normala marknadsvillkor. Kommissionen var därför tvungen att använda världsmarknadsreferenspriser i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen.

(514)

I motsats till vad de kinesiska myndigheterna hävdade i sin andra punkt användes dessutom inte NMC:s batteripris för LFP:s batteripris. Såsom förklaras i skälen 847 och 859 i förordningen om provisorisk tull möjliggjorde BMI-uppgifterna beräkningen av referensvärden för undersökningsperioden per kemi, nämligen LFP och NMC. Såsom anges i samma skäl beaktades även vikten av de olika underkategorierna av NMC-batterier (111, 523, 622, 811) när det gäller kemi. För det andra, såsom förklaras i skälen 843–855 i förordningen om provisorisk tull, ansåg kommissionen att de kinesiska inhemska priserna var snedvridna i enlighet med artikel 6 d ii i grundförordningen. Under alla omständigheter kommer de kinesiska genomsnittliga priser som rapporteras i BMI från de kinesiska marknadsaktörerna. Såsom förklaras i skäl 859 i förordningen om provisorisk tull uteslöts därför de kinesiska genomsnittspriserna från referenspriset i BMI. Följaktligen återspeglade det BMI-referensvärde som användes de globala genomsnittspriserna per kW/h för celler för LPF respektive NMC. Om kommissionen skulle förlita sig på referensvärden som inbegriper (även) kinesiska priser som påverkas av snedvridningarna till följd av de kinesiska myndigheternas ingripande, skulle dessa referensvärden per definition inte vara lämpliga för att beräkna förmånen. Slutligen lade de kinesiska myndigheterna inte fram några bevis för att kvantiteten och villkoren för inköp av batterier i Kina kan skilja sig från den kvantitet och de villkor som rapporterades i BMI. Följaktligen avvisades påståendet.

(515)

Geely-gruppen hävdade följande:

(516)

När det gäller Geely-gruppens övriga påståenden betonade kommissionen följande:

(517)

När det gäller påståendena om justeringar analyserade kommissionen för det första, såsom anges i skälen 858 och 859 i förordningen om provisorisk tull och i Geely-gruppens särskilda utlämnande av uppgifter, de uppgifter som fanns i ärendehandlingarna om överföringspriset för att avgöra om transaktionerna för inköp av batterier kunde anses ha skett på marknadsmässiga villkor. Uppgifterna i ärendehandlingarna, dvs. de prisavtal och avtal som lämnades in av Geely-gruppen, innehöll dock inga uppgifter i detta avseende som kunde ha visat de priser som de närstående leverantörerna tog ut av Geely-gruppen och andra oberoende kunder. Kommissionen kunde därför inte fastställa att de priser som betalades till närstående leverantörer var marknadsmässiga eller kunde använda sådana priser. Till följd av detta ersatte kommissionen dessa närstående priser med det pris som betalades per kW/h för liknande batterityp till icke-närstående leverantörer. Även om Geely-gruppen hävdade att den tillhandahöll ett avtalsexempel för inköp av batterier mellan närstående Geely-enheter som hänvisade till marknadspriset på råvaror, visade inte ett sådant avtal att de priser som betalades mellan dessa närstående enheter för inköp av batterier var marknadsmässiga, och det innehöll inte heller några oberoende värderingar av dessa marknadspriser.

(518)

För det andra, när det gäller Geely-gruppens inköp från den närstående leverantören CATL, ansågs dessa två företag vara närstående inom ramen för detta förfarande, eftersom det fanns samriskföretag mellan Geely-gruppen och CATL, och Geelys inköp från denna leverantör ansågs därför vara transaktioner mellan närstående parter.

(519)

För det tredje är påståendet om att kommissionen endast ersatte priserna för närstående leverantörer med det pris per kilowattimme (kW/h) som betalats till icke-närstående leverantörer felaktigt. Såsom anges i skäl 859 i förordningen om provisorisk tull ersattes priserna mellan närstående parter inom Geely-gruppen med det pris som betalades per kW/h för jämförbara produkter från icke-närstående leverantörer. Detta innebär att det pris som en viss Geely-enhet betalade till sin egen icke-närstående leverantör användes för lämplig batterikemi (LFP och NMC) och batterityp (cell, modul eller paket). I fall där samma Geely-enhet inte köpte från någon icke-närstående leverantör, såsom anges i skäl 859 i förordningen om provisorisk tull, användes det vägda genomsnittliga priset per kW/h för liknande produkter på nivån för Geely-gruppen. Detta tillvägagångssätt tillämpades konsekvent på kW/h-basis och tog hänsyn till både batterikemi (LFP och NMC) och batterityp (cell, modul eller paket).

(520)

För det fjärde begränsade sig kommissionen inte till att använda ett genomsnittligt referenspris för alla batterityper. När Geely-gruppen rapporterade batteriinköp med varierande kapacitet i kW/h (t.ex. 143/120/88 kW/h) ansåg kommissionen att den högsta kapaciteten var den mest försiktiga metoden. Vidare rapporterade Geely-gruppens företag systematiskt varken de olika underkemierna för NMC-batterier (111, 523, 622, 811) eller typerna av batterier (t.ex. påsceller), och inte heller lämnades sådana uppgifter i de preliminära synpunkterna. Kommissionen kunde därför inte tillämpa dessa särdrag på Geely-gruppen. I vilket fall som helst är påståendet att NMC-batterier (typ NCM111) och påsceller inte används i Geely-gruppens batterielfordon avsedda för EU och borde ha uteslutits från beräkningarna irrelevant. Eftersom tillhandahållandet av batterier mot för låg ersättning gynnade hela produktionen av batterielfordon och inte bara exporten till unionen, uttrycks den förmån som beräknats för inköp av batterier för de batterielfordon som produceras av gruppen, oavsett destination, i enlighet med artikel 7.2 i grundförordningen.

(521)

För det femte, när det gäller påståendet att vissa av batterierna inte har använts vid produktionen av batterielfordon eller inte i batterielfordon för export till unionen och därför borde ha uteslutits, noterade kommissionen att de exporterande producenter som ingick i urvalet hade instruerats att rapportera alla sina inköp av batterier för produktion av batterielfordon. Förutom att specificera varje inköpstransaktion var exportörerna skyldiga att ange vilken batterielfordonsmodell varje batteri användes för. Följaktligen beaktades alla inköpstransaktioner för batterier, och den beräknade förmånen uttrycktes på grundval av det totala antalet producerade batterielfordon, oavsett destination. SAIC-gruppen hävdade att, i enlighet med artikel 28.3 i grundförordningen, borde kommissionen inte ha bortsett från de uppgifter om inköp av batterier som den lämnat i sammanfattad form, som i stället förlitade sig på uppgifter från en annan exporterande producent som tillgängliga uppgifter.

(522)

Såsom anges i skäl 348 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen att SAIC-gruppen avsiktligt undanhöll uppgifter som var lättillgängliga och därför orsakade kommissionen orimliga svårigheter att nå fram till en rimligt korrekt slutsats. Såsom anges i skäl 349 hade kommissionen dessutom dragit slutsatsen att det inte gick att kontrollera att de begränsade uppgifter som SAIC-gruppen lämnat om värde eller kvantitet var korrekta. Av dessa skäl och i enlighet med artikel 28.3 kunde kommissionen inte förlita sig på de uppgifter som tillhandahållits av SAIC-gruppen. Detta påstående avvisades därför.

(523)

SAIC-gruppen hävdade också att slutsatserna i skäl 700 i förordningen om provisorisk tull inte hade motiverats ordentligt, eftersom kommissionen inte förklarade varför det var rimligt att använda uppgifter från en annan exporterande producentgrupp om inköp av batterier. Den hänvisade närmare bestämt till skäl 811 i förordningen om provisorisk tull, där kommissionen drog slutsatsen att informationen om Geely-gruppen ”inte [är] tillräcklig i sig för att man skulle kunna dra meningsfulla slutsatser om hur den statliga kontrollen över branschorganisationen för kraftbatterier påverkar de batteripriser som tas ut av producenter av batterielfordon”. Till följd av detta ansåg SAIC-gruppen att detta subventionssystem resulterade i den högsta subventionsmarginal som beräknats för ett enda subventionssystem för SAIC-gruppen med allvarliga potentiella ekonomiska konsekvenser.

(524)

Såsom nämns i skäl 318 i förordningen om provisorisk tull lämnade SAIC-gruppen endast partiell information om sina inköp av batterier, vars noggrannhet i fråga om både värde och kvantitet inte kunde kontrolleras av kommissionen. Kommissionen underrättade därför SAIC-gruppen om sin avsikt att tillämpa tillgängliga uppgifter i den mening som avses i artikel 28 i grundförordningen och uppmanade SAIC-gruppen att lämna synpunkter. Synpunkterna från SAIC-gruppen ändrade inte kommissionens bedömning, så kommissionen var tvungen att använda tillgängliga uppgifter.

(525)

I detta avseende använde kommissionen uppgifter som fanns tillgängliga i ärendehandlingarna, dvs. uppgifter från en annan icke-integrerad grupp av exporterande producenter som köpte liknande batterier och tillverkade liknande batterielfordonsmodeller. Detta var den enda icke-integrerade grupp som köpte batterier och som hade en betydande inhemsk försäljning och exportförsäljning av batterielfordon under undersökningsperioden. Det faktum att uppgifterna om Geely-gruppen när det gäller effekten av den statliga kontrollen över branschorganisationen för kraftbatterier på de batteripriser som tas ut av producenter av batterielfordon inte i sig ansågs tillräckliga innebär inte att uppgifterna om Geely-gruppens batteriköp i fråga om priser och motsvarande beräkning av förmåner inte kan användas som relevanta uppgifter som finns tillgängliga i ärendehandlingarna. Särskilt skäl 811 i förordningen om provisorisk tull rör den olika frågan om att fastställa effekten av statlig kontroll över batteripriser. Den enda slutsatsen i det skälet var att det med tanke på Geely-gruppens lägre marknadsandel och volym av batteriförsäljning inte var möjligt att fastställa en sådan kontroll enbart på denna grund. I detta skäl behandlades inte tillförlitligheten i Geely-gruppens batteripriser, för att inte tala om slutsatsen att sådana batteripriser inte var representativa för de kinesiska inhemska priserna på batterier. I själva verket var dessa batteripriser från Geely-gruppen det lämpligaste referensvärdet i ärendet med tanke på gruppens integrationsnivå och de berörda batterityperna, i enlighet med artikel 28 i grundförordningen. Såsom anges i skäl 860 i förordningen om provisorisk tull och för att återspegla SAIC-gruppens situation uteslöt kommissionen dessutom vissa batterier avsedda för batterielfordonsmodeller som inte liknade dem som såldes av SAIC-gruppen från beräkningen av förmånen.

(526)

SAIC-gruppen underrättades dessutom i början av undersökningen och under diskussionerna om den eventuella tillämpningen av tillgängliga uppgifter om att resultatet av undersökningen, om tillgängliga uppgifter tillämpas, kan bli mindre gynnsamt för parten än om den hade samarbetat. I vilket fall som helst föreslog SAIC-gruppen inte någon alternativ informationskälla i detta avseende. På grundval av detta avvisades detta påstående. På grundval av ovanstående och bestämmelserna i skälen 700 och 860 i de provisoriska åtgärderna ansåg kommissionen att uppgifterna om Geely-gruppen utgjorde en rimlig ersättning för de uppgifter som var nödvändiga för att dra slutsatser för SAIC-gruppen och att den hade förklarat varför det var rimligt att använda uppgifter från en annan grupp av exporterande producenter om inköp av batterier.

(527)

I sina synpunkter efter offentliggörandet av förordningen om provisorisk tull hävdade Tesla (Shanghai) att det inte förelåg någon förmån när det gällde tillhandahållandet av batterier och deras viktigaste insatsvaror, på grund av en särskild upphandlingssituation som av sekretesskäl inte kunde redovisas i förordningen. Av de skäl som angavs i ett särskilt meddelande av uppgifter till denna exporterande producent avvisades påståendet.

(528)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade Tesla Shanghai synpunkter på fördelningen av förmånen för batterier. Dessa synpunkter godtogs delvis och behandlades i ett företagsspecifikt utlämnande av uppgifter.

(529)

Flera samarbetsvilliga exporterande producenter framförde påståenden om subventionsbeloppet på grundval av de BMI-uppgifter som kommissionen använt, inbegripet metodvalet och förekomsten av skrivfel. Med anledning av dessa påståenden analyserade kommissionen närmare de relevanta uppgifter som fanns tillgängliga i BMI samt den metod som använts för att fastställa ett lämpligt referensvärde för att kvantifiera det subventionsbelopp som härrör från detta program.

(530)

Kommissionen fann särskilt att den lokala efterfrågan på battericeller från Kina under undersökningsperioden var mycket lägre än den kinesiska produktionen på marknaden, enligt uppgifter från BMI. Kinas överskott uppgick till 43 % under undersökningsperioden. Detta kinesiska överutbud av kinesiska batterier var resultatet av den selektiva politik och de åtgärder från de kinesiska myndigheterna som beskrivs i avsnitt 3.7.2.1 i förordningen om provisorisk tull, vilket ledde till överproduktion och ett behov av att exportera till låga priser för att fördela denna överproduktion på andra marknader och täcka underskotten i den insatsvaran. En mer detaljerad analys av de uppgifter som finns tillgängliga i BMI, närmare bestämt uppgifter om tillgång och efterfrågan på battericeller i olika geografiska områden, visade att det under undersökningsperioden fanns ett underskott på omkring 300 % i Europa och på omkring 200 % i Nordamerika (dvs. på dessa marknader var efterfrågan på battericeller mycket högre än den faktiska inhemska tillgången). Detta underskott fylldes av den kinesiska exporten (85) av en del av överskottsproduktionen, som till och med var större än underskottet i alla geografiska områden. Av en detaljerad analys av BMI-uppgifter om tillgång och efterfrågan i de olika geografiska områdena framgår det att marknaden i Asien och Stillahavsområdet (exklusive kinesiska uppgifter) hade det minsta underskottet, dvs. 9 % under undersökningsperioden. Dessutom uppvisade uppgifterna på den marknaden ett överskott på 24 % 2022 och ett underskott på 21 % 2023. Analysen visade vidare att priserna i andra regioner där det förekom betydande import från Kina var mycket lägre än i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina). Detta tyder på att ju större procentandelen och förekomsten av kinesiska överskottsbatterier är på de regionala marknaderna, desto lägre är priserna i motsvarande dataset för sådana marknader under undersökningsperioden.

(531)

Kommissionen ansåg därför att det var lämpligt att använda uppgifterna från marknaden i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) i stället för uppgifter från samtliga marknader, som påverkas av den kinesiska subventionerade exporten. Eftersom de kinesiska myndigheterna och de kinesiska batteriproducenterna inte samarbetade och det inte fanns några andra tillförlitliga uppgifter använde kommissionen BMI-priserna i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina). Det referensvärde som användes innehöll de faktiska priserna för sista kvartalet 2022 med tanke på det överskott som noterades det året. Med beaktande av att marknadsförhållandena under 2023 visade på ett underskott på den marknaden justerades däremot referenspriserna i BMI för de tre första kvartalen 2023 med prisskillnaden mellan Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) och Kina för sista kvartalet 2022, vilken uppgick till i genomsnitt 12 %.

(532)

Kommissionen angav dessutom i skäl 813 i förordningen om provisorisk tull att det referensvärde som användes i det preliminära skedet hade beräknats på en försiktig grund, eftersom prisnoteringarna från BMI gjordes från fabrik och således inte omfattade transportkostnader. Denna slutsats bekräftas i hela landet, där det framgår av handlingarna att de flesta batterier som köps in görs fritt fabrik. I tillämpliga fall lade kommissionen dock till de faktiska transportkostnaderna för de exporterande producenter som köpte batterier på grundval av andra leveransvillkor än fritt fabrik.

(533)

Efter utlämnandet av uppgifter höll Tesla Shanghai inte med om motiveringen bakom de reviderade BMI-referensvärdena. Tesla höll framför allt inte med om kommissionens slutsats att ju högre procentandelen och förekomsten av överskottsbatterier från den kinesiska marknaden är på de regionala marknaderna, desto lägre blir priserna på motsvarande uppgifter för sådana marknader under undersökningsperioden, och hävdade att BMI:s uppgifter om priser och efterfrågan inte bekräftar detta antagande.

(534)

Kommissionen bekräftade dock på nytt sin slutsats på grundval av BMI-uppgifterna. Under undersökningsperioden var underskottet för batterier i Europa och Nordamerika omkring 200 %–300 % och det genomsnittliga priset för NMC-batterier i dessa regioner var omkring 130–134 US-dollar/kWh. Omvänt var underskottet för batterier i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) endast omkring 9 %, och det genomsnittliga priset var högre än i Europa och Nordamerika. Företaget misstolkade kommissionens resonemang genom att hävda att ”uppgifterna motsäger att prisskillnaden mellan regionala priser och priserna i Kina skulle vara mindre när det finns ett underskott”. Kommissionens beslut att använda uppgifter från marknaden i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) i stället för uppgifter från alla marknader – som påverkas av den kinesiska subventionerade exporten – grundades inte på prisskillnaden mellan de kinesiska priserna och priserna i andra regioner. Vidare anses prisskillnaden mellan den kinesiska marknaden och den europeiska eller nordamerikanska marknaden under alla tillgängliga perioder vara otillförlitlig, eftersom den i hög grad har påverkats av betydande underskott i batteriförsörjningen och den därav följande ökade kinesiska exporten.

(535)

Tesla Shanghai motsatte sig också kommissionens justering av priserna i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) under de tre första kvartalen 2023 (kommissionen ansåg att dessa priser redan påverkades av marknadsförhållandena, som visade på ett underskott på den marknaden under denna period). Företaget hävdade att justeringen borde ha tillämpats uppåt på batteripriserna i Kina.

(536)

Kommissionen höll inte med om detta, eftersom den under hela sin analys i denna undersökning konsekvent bekräftade att de kinesiska batteripriserna var kraftigt subventionerade och följaktligen inte kunde tjäna som en tillförlitlig grund för en sådan justering.

(537)

Kommissionen identifierade det faktiska priset på batterier i Asien och Stillahavsområdet (exklusive Kina) under sista kvartalet 2022 som det mest tillförlitliga referensvärdet, som justeringen baserades på, med tanke på det överskott som observerats i denna region under 2022. Företagets argument avvisades därför.

(538)

Den subventionsnivå som fastställdes avseende denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenter som ingick i urvalet och för det företag som undersöktes enskilt uppgår till följande:

Tillhandahållande av batterier mot för låg ersättning

(539)

Såsom förklaras i skäl 470 i denna förordning avsåg de kinesiska myndigheternas synpunkter på leverantörer av insatsvaror som agerar som ”offentliga organ” både batteri- och LFP-producenter. Kommissionen behandlade dessa synpunkter i skälen 471 och 472 samt 480 och 482–484 i denna förordning.

(540)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att analysen av LFP:s leverantörer saknade faktisk bevisning och att inget dokument visade att LFP:s leverantörer sålde produkterna till BYD-gruppen för att uppnå de politiska målen. BYD-gruppen lämnade på nytt in inköpsregistret för LFP som bevis. BYD-gruppen tillade att undersökningen inte visade att organisationerna uppmanar sina medlemmar att fatta sina ekonomiska beslut till förmån för industrin för batterielfordon. Enligt BYD-gruppen kunde kommissionen inte lägga fram bevis för att staten uttryckligen har ”övertagit” makt i intresseorganisationen. På grundval av detta hävdade BYD-gruppen att det därför inte finns några väletablerade bevis för att LFP-leverantörer fungerar som ”offentliga organ” och att deras leveranser av varor omfattas av paraplyet för varor mot för låg ersättning, och att det därför inte finns någon grund för att inte godta priserna i landet.

(541)

Såsom anges i skäl 864 i förordningen om provisorisk tull, har den kinesiska marknaden bedömts vara snedvriden på grund av den nationella och sektorsspecifika politiken och relaterade åtgärder, särskilt den som gäller prissättningsstrukturer. Följaktligen anses alla LFP-förvärv av BYD-gruppen under undersökningsperioden ha påverkats. Denna bedömning bygger på att alla leverantörer bedriver sin verksamhet på den inhemska marknaden i enlighet med politik och andra former av inblandning från de kinesiska myndigheternas sida, inom samma snedvridna marknadsvillkor. De rådande marknadsvillkoren i Kina ansågs därför vara snedvridna och det var motiverat att tillämpa artikel 6 d ii. Kommissionen erinrar dessutom om att den på grund av de kinesiska myndigheternas bristande samarbetsvilja (avsnitt 3.3.1.2 i förordningen om provisorisk tull) inte fick några uppgifter om särdragen hos den kinesiska inhemska marknaden för insatsvaror och därför var tvungen att använda tillgängliga uppgifter. Dessutom har prisskillnaderna mellan leverantörerna av LFP till BYD-gruppen ingen betydelse för kommissionens bedömning. Såsom redan erkänts i skäl 891 i förordningen om provisorisk tull följde de priser på LFP som levererades till BYD-gruppen helt andra tendenser än de kinesiska exportpriserna under undersökningsperioden (skäl 920 i förordningen om provisorisk tull). Därför avvisades påståendet.

(542)

Som redan nämnts i avsnitt 3.7.2.1.1 punkt a.3 b och skälen 744–757 i förordningen om provisorisk tull konstaterade kommissionen att tillhandahållandet av batterier och insatsvaror till dessa regleras av de kinesiska myndigheterna i syfte att sänka priserna till förmån för industrin för batterielfordon. Ytterligare bevis på de priskontroller som de kinesiska myndigheterna föreskriver för batteriinsatsvaror finns i den ”MIIT-arbetsplan för stabilisering av tillväxten inom industrin för icke-järnmetaller” (86) som offentliggjordes i september 2023. Faktum är att ett av huvudmålen är att ”stärka försörjningen och prisstabiliteten för nyckelprodukter” genom att ”bygga en dockningsplattform för utbud och efterfrågan uppströms och nedströms, vägleda företag som utvecklar och smälter icke-järnmetallresurser att teckna långsiktiga upphandlingsavtal med nedströmsanvändare”, och stabilisera tillgången på nyckelprodukter som koppar, aluminium och litium [och] förbättra den ”röda, gula och blåa” mekanismen för tidiga varning för tillgången på bulkråvaror, stärka förväntningsvägledningen och förhindra stora prisfluktuationer och illvillig spekulation […] stödja viktiga företag att genomföra kommersiella reserver och på ett vetenskapligt och ordnat sätt reglera förhållandet mellan utbud och efterfrågan på marknaden” (87). Samarbete mellan aktörer i tidigare och senare led för att stabilisera utbud och efterfrågan, övervakning av utbud och priskontroll vid fluktuationer är alla instruktioner som redan ingår i tidigare planer, t.ex. 2017 års handlingsplan för batterier och tillkännagivandet om batteriindustrin (se skälen 746–750 i förordningen om provisorisk tull). Detta bekräftar inte bara att de kinesiska myndigheterna har utövat sin kontroll över priserna redan sedan 2017, utan även att dessa ansträngningar fortsätter under och efter undersökningsperioden.

(543)

Utöver de centrala planer som bekräftar de kinesiska myndigheternas priskontroll, som redan behandlats i avsnitt 3.7.2.1.1 punkt 2 och särskilt i skäl 751 i förordningen om provisorisk tull, fann kommissionen ytterligare bevis för att branschorganisationer utformar industripolitik och utför myndighetsuppgifter såsom att stabilisera förväntningarna på utbud och efterfrågan och kontrollera prisfluktuationer. Detta framgår av de senaste uttalandena från Ge Honglin, partisekreterare och ordförande för China Nonferrous Metals Industry Association (CNMIA) (88). Som redan framgår av skäl 94 i genomförandeförordning (EU) 2023/1618 är CNMIA en branschorganisation där kommunistpartiet ingriper i det operativa beslutsfattandet. I denna ”sociala organisation”, liksom i flera branschorganisationer, är partibyggande organisationer inbäddade i dess struktur (89) (vilket behandlas i skäl 779 i förordningen om provisorisk tull). CNMIA har ”noggrant genomfört besluten och förordnandena från kommunistpartiets centralkommitté och statsrådet och samarbetat med berörda avdelningar för att utforma, offentliggöra och tolka industripolitiken, såsom Riktlinjer för justering av industristrukturen, Arbetsplan för att stabilisera tillväxten inom industrin för icke-järnmetaller och Metoder för att samla in intäkter från överföring av gruvdriftsrättigheter; […] som svar på upp- och nedgångarna i priserna på strategiska metaller såsom litium och kisel, hjälpt myndigheterna att stärka kommunikationen med företag i tidigare och senare led och strävade efter att stabilisera marknadens förväntningar; […] tecknat strategiska samarbetsavtal med mer än tio lokala myndigheter, till exempel Anhui, Jiangxi, Gansu och Guangxi, vilket effektivt främjar en rationell utformning av regionala industrier och en samordnad regional utveckling samt ger ett starkt stöd till omvandlingen och uppgraderingen av lokala industrier.” [kursivering tillagd]

(544)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att det uttalande från CNMIA som kommissionen förlitade sig på i skäl 543 i denna förordning är irrelevant, eftersom det avser en helt annan sammanslutning och i vilket fall som helst inte överensstämmer med den bevisning som finns registrerad. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade bemött synpunkterna om råvaruleverantörerna som offentliga organ genom deras deltagande i branschorganisationerna. De kinesiska myndigheterna upprepade att dessa leverantörers deltagande i branschorganisationerna inte gör dem till offentliga organ och att kommissionen inte har förklarat hur dessa intresseorganisationer kontrollerar och ingriper i prissättningen.

(545)

Kommissionen erinrade om att CNMIA:s citat användes för att stödja kommissionens slutsatser att branschorganisationer inte är oberoende organ som är fria från statlig kontroll och därmed är relevanta för denna undersökning. När det gäller de kinesiska myndigheternas påståenden om att kommissionen inte svarade på dess synpunkter om offentliga organ, hade kommissionen redan förklarat i skäl 539 i denna förordning att de kinesiska myndigheternas synpunkter om leverantörer av insatsvaror som agerar som ”offentliga organ” gällde både batteriproducenter och LFP-producenter. Kommissionen behandlade dessa synpunkter i skälen 471 och 472 samt 480 och 482–484 i denna förordning. Påståendena ansågs därför vara irrelevanta.

(546)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter lämnade BYD-gruppen in sina synpunkter på nytt och hävdade att kommissionens analys saknade faktiska bevis för att LFP-leverantörernas affärsverksamhet och deras marknadsbeteenden var strukturerade och utvecklade för att förverkliga de politiska målen för de kinesiska myndigheterna, och tillade att det faktum att LFP-leverantörerna är medlemmar i en branschorganisation eller har en partiorganisation inom ett företag inte innebär att de skulle ha förlorat sin förmåga att fatta oberoende beslut, sina företagsbefogenheter och sina allmänna finansiella befogenheter, vilka alla beviljas enligt tillämplig kinesisk lagstiftning. Dessutom betonade BYD-gruppen att det faktum att priserna på LFP som levererades till BYD-gruppen följde helt olika trender jämfört med exportpriserna är irrelevant, eftersom olika marknader har olika priser. Slutligen hävdade BYD-gruppen att det faktum att LFP-priserna varierade beroende på leverantören visade att prissättningen beror på efterfrågan och utbud på marknaden och inte har något att göra med de kinesiska myndigheternas politiska mål.

(547)

Kommissionen har redan behandlat en del av dessa synpunkter vid det slutliga utlämnandet av uppgifter i skälen 541–543 i denna förordning. När det gäller påståendena om LFP-leverantörernas oberoende beslutsfattande motbevisas detta av bevisningen i förordningen om provisorisk tull (skälen 779, 786, 787 och 877), medan utvecklingen av LFP-priserna på den inhemska marknaden respektive exportmarknaden behandlas i skälen 905 och 920 i förordningen om provisorisk tull, vilket bekräftar att LFP-leverantörerna inte agerar som öppna marknadsaktörer på den kinesiska inhemska marknaden och inte fattar ekonomiskt rationella beslut. Kommissionen avvisade därför dessa påståenden.

(548)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter fann kommissionen ytterligare bevisning från Hunan Yuneng New Energy Materials Co., Ltd och dess dotterföretag som genomförde nationell politik och agerade som offentliga organ, i enlighet med avsnitt 3.7.2.2.1 a i förordningen om provisorisk tull. För det första bekräftar nyligen gjorda uttalanden från Xiangtans kommunala folkregering (90) att Hunan Yuneng New Energy Materials inte bara betraktas som ett delvis statsägt företag (se skäl 881 i förordningen om provisorisk tull), utan också som ett företag som främjar Xiangtans utveckling och i slutändan statens utveckling. I avsnittet med fokus på ”optimering och integrering av plattformar för statsägda företag” strävar Xiangtan-regeringen efter att ”integrera Industrial Investment Group och Electrochemical Group för att bilda Electrochemical Industrial Investment Group, aktivt bygga ett förstklassigt marknadsorienterat företag som innehar två börsnoterade företag och sträva efter att bli ledande inom Kinas batterier för ny energi. I februari [2023] noterades Hunan Yuneng New Energy Company, i vilket Electrochemical Group investerade och ägde en andel, framgångsrikt på Shenzhen Stock Exchange’s Growth Enterprise Market” (91). Xiangtan Electrochemical är ett kommunalt statsägt företag som förvaltas av SASAC i Xiangtan. Dessutom är utvecklingen av Hunan Yuneng och dess statsägda aktieägare, Xiangtan Electrochemical Group, kopplad till Xiangtan-regeringens mål att bygga upp en grupp företag med en rörelseintäkt på 10 miljarder genom att ”genomföra ett företag, en policy och fokusera på att stödja Hunan Yuneng New Energy Battery Materials Co., Ltd Company, Harbin Electric Wind Energy Co., Ltd och andra företag i att nå 10-miljardersnivån [för rörelseresultat]” och att ”stödja […] Xiangtan Electrochemical Group Co., Ltd och andra ledande företag i branschen att expandera relaterade verksamheter och bredda sitt verksamhetsområde, [och] integrera resurser i tidigare och senare led genom sammanslagningar, förvärv och omorganisationer” (92).

(549)

I Kunmingprovinsen, där Yunnan Yuneng New Energy Materials Co., Ltd, ett dotterföretag till Hunan Yuneng, är beläget, förhandlade Annings regering med Yunnan Yuneng om att etablera ett investeringsprojekt på över 1 miljard CNY. Enligt Annings regering kombinerar stadens ledning ”partibyggande med industriell utveckling, med fokus på att uppmuntra partimedlemmar och kadrar att fullgöra sina skyldigheter och fullt ut tjäna företag och projekt” (93). Framför allt anses projektet Yunnan Yuneng New Energy Battery Materials vara ”en levande manifestation av det självgenombrott som partiorganisationer på alla nivåer och majoriteten av partimedlemmarna och kadrerna har gjort ” (94) [fetmarkering tillagd]. De djupa banden mellan partibyggnadskommittén på central och lokal nivå och företagen bekräftas av bevisen för att ”partiets arbetsgrupp i Annings industripark vägledde Yunnan Yuneng att inrätta en partiavdelning. […] I maj [2023] anslöt sig även företagets partiavdelning till parkens partikommitté för industrin för material för batterier med ny energi. Genom utbyten på partibyggnadsplattformen nådde man ett samarbete om upphandling av väteperoxid med Yunnan Yuntian Petrochemical Co, Ltd, ett företag beläget i parken, för att lösa det tidigare problemet med höga kostnader för att köpa väteperoxid utanför provinsen” (95). Partibyggande spelar således en central roll för företagens utveckling och därmed för utvecklingen av den nationella politik som bedrivs på uppdrag av de kinesiska myndigheterna. Ett exempel på detta ges av Kunmings myndigheter, som rapporterar att partibyggnadskommittéerna i Annings industripark hjälpte till att upprätta köpeavtal mellan företag i parken och avtal om finansiella tjänster mellan banker och företag, ”bundna av den röda linjen för partibyggandet i Annings industripark” (96). Den partiuppbyggande rollen för privata enheter har behandlats utförligt i skäl 787 i förordningen om provisorisk tull, och bevisningen ovan bekräftar att kommunistpartiet utövar inflytande över alla typer av företag i Kina och att det kan använda partiuppbyggande arbetsenheter inom företag och lokala myndigheter för att utöva sitt inflytande. Såsom redan behandlas i skäl 885 i förordningen om provisorisk tull syftade utvecklingen av Annings industripark också till att uppnå målen i handlingsplanen från Yunnan. Resultaten ovan bekräftar således att en av de största aktörerna på den kinesiska marknaden för LFP, Hunan Yuneng New Energy Materials, är ett statsägt företag vars utveckling är djupt kopplad till uppnåendet av lokala och nationella mål (skäl 548), och det bidrar ytterligare till bevisningen för att LFP-leverantörer följer och genomför de kinesiska myndigheternas politiska mål och därmed utför statliga funktioner.

(550)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att den bevisning som avses i skälen 548 och 549 i denna förordning inte stöder kommissionens slutsatser, eftersom

(551)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. Inrättandet av den elektrokemiska industriinvesteringsgruppen är avsett att ”aktivt bygga ett förstklassigt marknadsorienterat företag med två börsnoterade företag”. Kommissionen erinrar om att den elektrokemiska industriinvesteringsgruppen inte bara investerade i Hunan Yuneng New Energy Materials, utan att det senare företaget också noterades på Shenzhenbörsen i februari 2023, och att utvecklingen av Hunan Yuneng New Energy Materials tjänar Xiangtan-regeringens mål att bygga en grupp företag med en rörelseintäkt på 10 miljarder, och bevisningen i ärendet om Yunnan Yuneng New Energy Materials Co. uttryckligen kopplar samman företagets prestationer med partiorganisationens prestationer. Dessa påståenden avvisades därför.

(552)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit, och mot bakgrund av kommissionens ytterligare undersökningsresultat, bekräftades slutsatserna i skälen 861–912 i förordningen om provisorisk tull.

(553)

Såsom förklaras i skäl 496 i denna förordning rörde de kinesiska myndigheternas synpunkter på anförtroende och åläggande både batteri- och LFP-producenter. Kommissionen behandlade dessa synpunkter i skäl 498 i denna förordning.

(554)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att det faktum att inköpspriserna under undersökningsperioden varierade mellan LFP-leverantörerna strider mot kommissionens slutsatser om anförtroende och åläggande, eftersom kommissionen måste visa att prissättningen är ett svar på de politiska mål som fastställts av de kinesiska myndigheterna.

(555)

Kommissionen påpekade att påståenden om priskontroll redan hade behandlats i skälen 541 och 542 i denna förordning. En prisvariation är irrelevant om dessa priser ligger under marknadsvillkoren och en sådan nivå är resultatet av de kinesiska myndigheternas ingripande på marknaden. Dessa påståenden avvisades därför.

(556)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att kommissionen beräknade förmånen två gånger för vissa företagsinterna inköp av batteripaket. Påståendet godtogs och beräkningarna reviderades i enlighet med detta.

(557)

De kinesiska myndigheterna hävdade att användningen av Kinas exportpris fob som externt referensvärde inte garanterar att det resulterande referensvärdet är relaterat till, hänvisar till eller har samband med rådande marknadsvillkor i tillhandahållarlandet och att det följaktligen överskattar det normala priset på den inhemska marknaden, eftersom den globala produktionen av LFP är koncentrerad till Kina, mängden LFP som exporteras från Kina är begränsad och sådan export inte nödvändigtvis är avsedd för produktion av kraftbatterier.

(558)

Mot bakgrund av slutsatserna i avsnitt 3.7.2.1 och skälen 846 och 918 i förordningen om provisorisk tull fastställde kommissionen att den tillämpliga sektorspolitiken i Kina snedvrider priserna på både batterier och LFP på hela den inhemska marknaden. Kommissionen fastställde därför att de villkor som råder i Kina inte kan justeras på grundval av de faktiska kostnader, priser och andra faktorer som är tillgängliga i det landet med hjälp av ett lämpligt belopp som avspeglar normala marknadsvillkor. Såsom erinras om i skäl 924 i förordningen om provisorisk tull var kommissionen, med tanke på de rådande dominerande villkoren för denna specifika typ av litium och avsaknaden av något annat rimligt referensvärde, tvungen att använda sig av kinesiska exportpriser till resten av världen.

(559)

De kinesiska myndigheternas synpunkter på de externa referensvärden som omfattas av skäl 512 i denna förordning omfattade både batteri- och LFP-leverantörer. Kommissionen behandlade dessa påståenden i skäl 513 i denna förordning.

(560)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades slutsatserna i skälen 913–929 i förordningen om provisorisk tull beträffande förmån, selektivitet och beräkning av subventionsbeloppet.

(561)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Tillhandahållande av litium för produktion av batterier mot för låg ersättning.

(562)

Eftersom inga synpunkter inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser om den rättsliga grunden, det ekonomiska bidraget och förmånen för detta program i enlighet med skälen 931–940 i förordningen om provisorisk tull.

(563)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att nedsättningen av bolagsskatten för företag inom ny teknik och högteknologiska företag och det förmånliga avdraget före skatt för forsknings- och utvecklingskostnader inte är begränsade till ett tillräckligt avgränsat segment av den kinesiska ekonomin för att kunna betecknas som ”selektiva” i den mening som avses i artikel 2.1 a i subventionsavtalet. I detta avseende hänvisade kommissionen till det faktum att inte alla producenter av batterielfordon gynnades av den påstådda skattenedsättningen för företag inom ny teknik och högteknologiska företag.

(564)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen hade underlåtit att fastställa selektivitet på ett objektivt sätt baserat på faktisk bevisning, eftersom den rättsliga grund som den förlitade sig på var oklar för en exporterande producent. Kommissionen angav alltså inte om förmånen härrörde från en regional subvention i den mening som avses i artikel 2.2 i subventionsavtalet och artikel 4.3 i grundförordningen på grund av denna exportörs lokalisering eller från artikel 4.2 a i förordningen om provisorisk tull på grund av exportörens status som företag inom ny teknik eller högteknologiskt företag.

(565)

De kinesiska myndigheterna hävdade också att detta påstådda subventionsprogram inte var selektivt, eftersom det i den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten verkar fastställs objektiva kriterier eller villkor för stödberättigande och skattereduktionens storlek, och att stödberättigandet är automatiskt och att kriterierna och villkoren för stödberättigande strikt följs. De kinesiska myndigheterna hävdade närmare bestämt att den lägre skattesatsen är tillgänglig för alla företag som uppfyller villkoren och inte gynnar vissa företag framför andra, eftersom företag från alla sektorer, som täcker hela ekonomin, är berättigade att erhålla ett certifikat som företag inom ny teknik eller högteknologiskt företag.

(566)

I samma anda hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen hade förlitat sig på faktisk selektivitet genom att analysera ”den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten verkar” utan att bedöma villkoren för att vara berättigad till subventionen och huruvida begränsningen av tillgången till subventionen till vissa företag är uttrycklig, otvetydig eller tydlig i det relevanta rättsliga instrumentet eller i uttalanden från den beviljande myndigheten (97). De kinesiska myndigheterna hävdade också att kommissionen var särskilt inriktad på producenter av batterielfordon som ska ha gynnats av den påstådda förmånliga skattebehandlingen utan att undersöka ”alla företag eller industrier som är berättigade till samma subvention” (98).

(567)

Kommissionen höll inte med om detta påstående eftersom den ansåg att de skattesystem som beskrivs i avsnitten 3.8.1–3.8.2 i förordningen om provisorisk tull var selektiva i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, då det där anges att ”om den myndighet som beviljar subventionen eller den tillämpliga lagstiftningen uttryckligen begränsar subventionen till att avse vissa företag, ska subventionen anses vara selektiv.”. Faktum är att de aktuella subventionssystemen har sin rättsliga grund i kapitel IV, Skatteförmåner, i bolagsskattelagen. Både genom sitt namn och sitt innehåll visar detta kapitel uttryckligen på en särskild förmånsbehandling som ”uttryckligen begränsar tillgången till en subvention till vissa företag”. Såsom anges i skäl 934 i förordningen om provisorisk tull klargörs det närmare bestämt i artikel 93 i genomförandebestämmelserna för lagen bolagsskattelagen att ”de viktiga företag inom ny teknik eller högteknologiska företag som ska få statligt stöd [ska] uppfylla vissa villkor”, t.ex. följande: ”1. Förenlighet med tillämpningsområdet för nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik”. Som framgår av ovanstående är alla företag eller industrier inte berättigade till samma förmånliga skattebehandling. Följaktligen anses de subventioner som beviljas inom ramen för dessa skattesystem vara selektiva enligt artikel 4.2 a i grundförordningen.

(568)

Såsom anges i skäl 942 i förordningen om provisorisk tull gynnades dessutom vissa företag av en reducerad inkomstskattesats på grundval av kriterier som rörde deras fysiska lokalisering, särskilt om ett företag är beläget i den västra regionen. I detta fall ansåg kommissionen att skattesystemet var selektivt enligt artikel 4.3 i grundförordningen, eftersom det var begränsat till vissa företag inom en angiven geografisk region. Subventionerna inom ramen för dessa skattesystem ansågs följaktligen vara selektiva enligt artikel 4.3 i grundförordningen.

(569)

När det gäller hänvisningen till vissa företag som inte omfattades av den nedsatta inkomstskattesatsen ansåg kommissionen att vissa villkor måste uppfyllas för att kunna omfattas av certifikatet för företag inom ny teknik och högteknologiska företag. Det faktum att vissa producenter av batterielfordon inte uppfyllde alla villkor eller inte begärde något certifikat för företag inom ny teknik och högteknologiska företag visar inte att detta system inte är selektivt.

(570)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna också att kommissionen inte hade behandlat deras argument att inkomstskattelättnaden för högteknologiska företag inte är begränsad till ett tillräckligt avgränsat segment av den kinesiska ekonomin för att vara ”selektiv” i den mening som avses i artikel 2.1 a i subventionsavtalet.

(571)

Kommissionen framhöll att den tog upp samma synpunkt om selektivitet i skälen 567 och 568 i denna förordning.

(572)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit beträffande selektiviteten bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 941–943 i förordningen om provisorisk tull.

(573)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att en subventionsnivå hade rapporterats felaktigt för detta subventionssystem. Detta påstående godtogs.

(574)

Eftersom inga övriga synpunkter inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser om beräkningen av subventionsbeloppet för detta program i enlighet med skälen 944 och 945 i förordningen om provisorisk tull.

(575)

Följande subventionsnivåer har fastställts för denna subvention under undersökningsperioden för de exporterande producenterna i urvalet:

Nedsättning av bolagsskatten för företag inom ny teknik och högteknologiska företag.

(576)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftade kommissionen därför sina slutsatser om den rättsliga grunden i enlighet med skäl 949 i förordningen om provisorisk tull.

(577)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav SAIC-gruppen att den avvisade kommissionens antagande att alla forsknings- och utvecklingsprojekt och de relaterade skattebefrielserna för en av dess enheter endast berörde den undersökta produkten. SAIC-gruppen hävdade att inga uppgifter eller förklaringar lämnades avseende tillämpningen av artikel 28 och hur beräkningen av subventionsbeloppet därefter beräknades för SAIC-gruppen själv.

(578)

SAIC-gruppen hävdade att enheten i fråga lämnade in en rapport om FoU-kostnader och företagets skatteombud som bevismaterial under kontrollbesöket och att skatteombudets rapport inte nämnde att de FoU-kostnader som uppkommit var specifika för den undersökta produkten. SAIC-gruppen erinrade om att andelen fordon med förbränningsmotor av denna enhets omsättning borde ha återspeglats i beräkningen av subventionsmarginalen.

(579)

Kommissionen höll inte med om SAIC-gruppens påstående och noterade att det berörda företaget endast hade lämnat en del av de begärda uppgifterna, även om de var lättillgängliga. Det lämnade därför inte in någon fullständig kopia av den begärda rapporten med information om FoU-utgifter och projekt som avdraget avsåg. Närmare bestämt vägrade SAIC-gruppen att lämna de begärda uppgifterna enligt den gemensamt undertecknade förteckningen över dokument som inte tillhandahölls under kontrollbesöket.

(580)

I motsats till SAIC-gruppens påstående lämnade kommissionen också den nödvändiga förklaringen i de särskilda dokumenten före utlämnandet av uppgifter, där den förklarade att den, i avsaknad av kontrollerade uppgifter som pekade på att FoU-kostnaderna och FoU-projekten avsåg andra produkter och inte den undersökta produkten, hade fördelat förmånen på grundval av omsättningen för batterielfordon. Kommissionen ansåg därför att den hade lämnat tillräcklig information om de underliggande skälen till varför och hur den hade använt tillgängliga uppgifter. Påståendet avvisades därför, och undersökningsresultaten i skäl 950 i förordningen om provisorisk tull bekräftas härmed.

(581)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftade kommissionen därför sina slutsatser om selektivitet i enlighet med skäl 951 i förordningen om provisorisk tull.

(582)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter bestred BYD-gruppen kommissionens slutsats i skäl 952 i förordningen om provisorisk tull att skatteavdraget för FoU utgör en skattemässig förmånsbehandling, eftersom lagstiftningen i sig begränsar tillämpningen av denna åtgärd till företag som har FoU-kostnader inom vissa högteknologiska prioriterade områden som fastställts av staten, t.ex. sektorn för batterielfordon. BYD-gruppen hävdade att när det gäller FoU-kostnader som ett företag ådrar sig när det bedriver FoU-verksamhet ska ytterligare 100 % av beloppet för de FoU-kostnader som faktiskt ådragits dras av före skattebetalningen, och att alla juridiska personer i Kina kan dra nytta av avräkningen.

(583)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade BYD-gruppen och de kinesiska myndigheterna att nedsättningen av inkomstskatten för system för förmånliga avdrag före skatt för forsknings- och utvecklingsutgifter inte är selektiv i den mening som avses i artikel 2.1 b i subventionsavtalet, eftersom kriterierna för att komma i fråga för nedsättning av inkomstskatten för företag inom ny teknik och högteknologiska företag baseras på objektiva kriterier som är automatiska och strikt följs, så att de begränsningar som anges i kapitel IV i EIT-lagen inte är selektiva. Båda parter hävdade också att mot bakgrund av artikel 30 i EIT-lagen, artikel 95 i genomförandebestämmelserna för Kinas bolagsskattelag och artikel 4 i tillkännagivandet om förbättrad minskning av FoU-utvecklingskostnader är detta system tillämpligt på alla typer av tillverkningsindustrier.

(584)

Kommissionen instämde inte med de kinesiska myndigheterna och BYD-gruppens tolkning av de lagar och genomförandeåtgärder som visar att programmet är begränsat till vissa sektorer och företag som stöds av de kinesiska myndigheterna på grundval av kriterier som inte förefaller vara objektiva eller neutrala, såsom att de är förenliga med räckvidden för ”nyckelområdena för statsstödda högteknologiska företag och företag som utnyttjar ny teknik”. Såsom redan anges i skäl 941 i förordningen om provisorisk tull är denna subvention selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom den endast gäller företag som är verksamma inom vissa högteknologiska områden, såsom industrin för batterielfordon. I artikel 30 i Kinas bolagsskattelag föreskrivs dessutom att företagens FoU-kostnader för utveckling av ny teknik, nya produkter och ny teknik får dras av vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten, och i artikel 95 i genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen förklaras vad avdraget består av. I artikel 4 i tillkännagivandet om förbättrad minskning av FoU-utvecklingskostnader anges de industrier för vilka avdraget före skatt inte är tillämpligt (t.ex. tobakstillverkning, logi och F&B, grossist- och detaljhandel, fastigheter, leasing och kommersiella tjänster, underhållning och andra branscher som fastställts av finansministeriet och den statliga skatteförvaltningen). Kommissionen erinrar om följande: a) Den har redan analyserat genomförandebestämmelserna för bolagsskattelagen för sin bedömning av selektivitet i skäl 934 i förordningen om provisorisk tull och skäl 567 i den här förordningen. (b) Bevisen i de särskilda artiklar och dokument som BYD-gruppen har lämnat in ändrar inte kommissionens slutsatser om selektivitet, utan förstärker i själva verket det faktum att detta system inte är tillämpligt på alla industrier. Särskilt artikel 30 i Kinas EIT-lag och artikel 4 i tillkännagivandet om förbättrad minskning av FoU-utvecklingskostnader visar att denna subvention är selektiv, eftersom den endast är tillämplig på ett visst antal industrier, dvs. de som är verksamma inom utveckling av nya teknologier, nya produkter och ny teknik, och att inte alla företag kan dra nytta av den. Kommissionen anser därför att denna subvention är utjämningsbar. Detta påstående avvisades därför.

(585)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftade kommissionen därför sina slutsatser om selektivitet i enlighet med skäl 952 i förordningen om provisorisk tull.

(586)

Subventionsnivån för SAIC-gruppen avseende förmånliga avdrag före skatt för forsknings- och utvecklingsutgifter uppdaterades till följd av den korrigering som beskrivs i skäl 652 i denna förordning.

(587)

I avsaknad av ytterligare synpunkter bekräftade kommissionen sina slutsatser om beräkningen av subventionsbeloppet enligt skälen 953 och 954 i förordningen om provisorisk tull.

Förmånliga avdrag före skatt för forsknings- och utvecklingsutgifter.

(588)

I avsaknad av synpunkter bekräftade kommissionen sina slutsatser om den rättsliga grunden i skälen 956 och 957 i förordningen om provisorisk tull.

(589)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna, Geely-gruppen och SAIC-gruppen att det inte fanns något ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter, eftersom inkomster från aktieinvesteringar som betalas till investerare, t.ex. utdelningar och bonusar, enligt artikel 10.1 i den kinesiska EIT-lagen ska dras av vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten i syfte att undvika dubbelbeskattning. Följaktligen utgör skattebefrielsen i fråga inte uteblivna statliga intäkter och det finns ingen subvention i den mening som avses i artikel 1.1 i subventionsavtalet. Dessutom uppgav de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade tagit upp denna sakfråga i sin analys. Samtidigt uppgav Geely-gruppen också att Kinas skattesystem är utformat för att stoppa dubbelbeskattning och anpassa sig till internationella normer.

(590)

Även om kommissionen höll med om att avskaffandet av dubbelbeskattning är en internationellt erkänd skattepraxis gäller den inte i lika hög grad i alla länder. De kinesiska myndigheterna kunde inte visa hur avdraget i fråga specifikt undviker dubbelbeskattning (dvs. genom att visa att de utdelningar som omfattas av befrielsen beskattas någon annanstans och att regeln endast omfattar situationer med dubbelbeskattning). Kommissionen drog också redan i skäl 959 i förordningen om provisorisk tull slutsatsen att detta system utgjorde en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, som motsvarar den nedsatta skatten, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(591)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna sitt påstående att det inte förekom några uteblivna intäkter och hänvisade till sitt svar på frågeformuläret och artikel 10.1 i EIT-lagen, där det anges att ”utdelningar och bonusar som betalas till investerare inte kan dras av från den beskattningsbara inkomsten” och att ”dotterföretaget redan har betalat motsvarande inkomstskatt för företag” innan utdelningen gjordes. På dessa grunder hävdade de kinesiska myndigheterna att ”för att undvika dubbelbeskattning ska utdelningar och bonusar inte bli föremål för bolagsskatt en andra gång” eftersom ”utdelningarna och bonusarna delas ut av inhemska företag efter det att vinstskatten redan har betalats”.

(592)

Efter ytterligare analys bekräftade kommissionen sin bedömning att det föreligger en subvention i form av uteblivna intäkter. I detta avseende återgick den till artiklarna 6.4 och 7 i EIT-lagen. I artikel 6.4 i EIT-lagen föreskrivs att utdelningar, fondemissioner eller annan avkastning på aktieinvesteringar ska ingå i ett företags totala intäkter, men i artikel 7 anges inte vinster från utdelningar, fondemissioner eller annan avkastning på aktieinvesteringar som en del av de icke skattepliktiga intäkterna enligt EIT-lagen. Undvikandet av dubbelbeskattning sker därför inte automatiskt. D.v.s. utdelningar ingår i de beskattningsbara intäkterna såvida inte bestämmelserna i kapitel IV ”Skatteincitament” som definierar kriterierna för berättigande till ett sådant undantag är tillämpliga. På grundval av detta ansåg kommissionen att artikel 26 i EIT-lagen leder till att de kinesiska myndigheterna förlorar intäkter och avvisar detta påstående.

(593)

Kommissionen bekräftade därför sin slutsats som beskrivs i skäl 958 i förordningen om provisorisk tull.

(594)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftade kommissionen därför sina slutsatser om selektivitet i enlighet med skäl 959 i förordningen om provisorisk tull.

(595)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen att kommissionen inte hade fastställt att den påstådda subventionen var begränsad till vissa företag. Företaget hävdade också att detta påstådda program inte var selektivt eftersom kriterierna för att omfattas av programmet är objektiva och tillämpas horisontellt på alla inhemska företag oavsett vilka industrier/produkter eller geografiska platser som berörs. De kinesiska myndigheterna och SAIC-gruppen upprepade att kommissionen felaktigt sätter artiklarna 25 och 26.2 i Kinas bolagsskattelag i samband med varandra, men som också förklarades i de kinesiska myndigheternas svar på frågeformuläret fungerar artikel 26.2 oberoende av artikel 25. SAIC-gruppen invände mot slutsatserna i skäl 960 i förordningen om provisorisk tull och angav att skattebefrielsen på utdelning mellan berättigade inhemska företag i praktiken var selektiv och att subventionssystemet därför de jure inte var selektivt. Den hävdade också att det i artikel 83 i tillämpningsföreskrifterna för bolagsskattelagen klargörs att detta program är öppet för alla företag, så länge som dessa vinster härrör från ett inhemskt företag genom direkta investeringar i ett annat inhemskt företag. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade de kinesiska myndigheterna samma påstående och angav att programmet inte uppfyller selektivitetskravet i artikel 2.1 i subventionsavtalet eftersom företagen inte behöver uppfylla kraven i artikel 25 i EIT-lagen.

(596)

SAIC-gruppen hävdade också att rättspraxis från Förenta staternas domstol för internationell handel hade bekräftat att programmet för skattebefrielse på utdelning mellan berättigade inhemska företag är öppet för alla företag och branscher som har investeringsvinster som härrör från investeringar i andra inhemska företag och inte uttryckligen är begränsat till en förteckning över företag (99).

(597)

Kommissionen instämde inte i de kinesiska myndigheternas och SAIC-gruppens påståenden och hävdade att artikel 26.2 i EIT-lagen är en del av kapitel IV ”Skatteförmåner”, där ett antal förmånliga typer av skattebehandling föreskrivs som är undantag från de allmänna skattereglerna. I skäl 957 förklaras att det i artikel 25 i EIT-lagen, som utgör inledningen till kapitel IV ”Prioriterad skattepolitik”, föreskrivs att ”staten kommer att erbjuda inkomstskatteförmåner till företag som är verksamma inom industrier eller projekt vars utveckling särskilt stöds och uppmuntras av staten”. I artikel 26.2 anges dessutom att skattebefrielsen är tillämplig på inkomst från kapitalinvesteringar mellan ”berättigade inhemska företag”, vilket verkar begränsa dess tillämpningsområde till endast vissa inhemska företag. Kommissionen ansåg därför att en sådan förmånlig skattepolitik är begränsad till vissa industrier som särskilt stöds och främjas av staten, såsom industrin för batterielfordon, och därför är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen. Detta bekräftas också av den engelska kopian av den kinesiska inkomstdeklarationen (blankett A107010, rad 3) som lämnats in av flera grupper i urvalet och som lyder: ”(II) Utdelningar, bonusar och andra intäkter från investeringar i eget kapital mellan kvalificerade inhemska företag är undantagna från bolagsskatt (4 + 5+6 + 7+8)”.

(598)

När det gäller hänvisningen till Förenta staternas domstol för internationell handel avvisade kommissionen denna med motiveringen att en sådan jurisdiktion inte är en del av EU:s rättsordning. Kommissionen noterade också att Förenta staternas handelsministerium efter detta offentliggörande fortfarande ansåg att artikel 26.2 i bolagsskattelagen var både rättsligt och faktiskt selektiv (100).

(599)

På grundval av detta avvisades dessa påståenden och slutsatserna i skäl 960 i förordningen om provisorisk tull bekräftades.

(600)

Subventionsnivån för SAIC-gruppen och Geely-gruppen avseende skattebefrielse på utdelning mellan berättigade inhemska företag uppdaterades till följd av den korrigering som beskrivs i skälen 652 respektive 654 i denna förordning.

(601)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades slutsatserna i skälen 961 och 962 i förordningen om provisorisk tull.

Skattebefrielse på utdelning mellan berättigade inhemska företag

(602)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande detta system bekräftades slutsatserna i skälen 963–967.

(603)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna i en allmän kommentar om inkomstavdrag för tekniköverföring att kommissionen inte gav de kinesiska myndigheterna möjlighet att lämna några upplysningar eller synpunkter på detta program under förfarandets undersöknings- och kontrollfaser.

(604)

Kommissionen betraktar dock inte detta avdrag som ett nytt subventionssystem. Det är ett av de skatteavdrag som föreskrivs i EIT-lagen för företag med ny och avancerad teknik. Alla skatteavdrag enligt EIT-lagarna ingick i undersökningsprocessen eftersom de omfattades av tillkännagivandet om inledande samt dokumentet om inledande och promemorian.

(605)

Eftersom det inte inkommit några synpunkter bekräftades slutsatserna i skälen 969–971 i förordningen om provisorisk tull.

(606)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte angav på vilken grund den ansåg att denna subvention var selektiv, eftersom det i artiklarna 4.2 a och 4.4 a i den åberopade grundförordningen fastställs helt olika kriterier för selektivitet.

(607)

De kinesiska myndigheterna angav vidare att denna subvention inte kan anses vara en exportsubvention i den mening som avses i artikel 4.4 a i grundförordningen och artikel 3.1 a i subventionsavtalet, eftersom den inte är knuten till export av de undersökta varorna.

(608)

Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade lagt fram några bevis för att avdraget i fråga var begränsat till specifika företag eller vissa industrier. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter tillade kommissionen att programmet varken rättsligt eller faktiskt var selektivt, eftersom företag som deltar i tekniköverföring inom hela den kinesiska ekonomin är berättigade till stöd.

(609)

De kinesiska myndigheterna hävdade att kommissionen inte hade visat att avdraget för intäkter från tekniköverföring var beroende av exportresultat och att den inte hade bemött de kinesiska myndigheternas synpunkter om att systemet inte är beroende av och knutet till export av de varor som undersöks i första hand. Dessutom hävdade de kinesiska myndigheterna att artikel 3.1 a i subventionsavtalet inte omfattar tjänster, dvs. teknik, som faller utanför subventionsavtalets tillämpningsområde.

(610)

För det första ansåg kommissionen att detta avdrag var specifikt på grundval av artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom avdraget uttryckligen är begränsat till företag som deltar i överföring av teknik.

(611)

I tillkännagivande nr 212 från 2009 (101) föreskrivs inte heller några objektiva kriterier för stödberättigande som är klart fastställda i lag och som kan kontrolleras på ett neutralt och ekonomiskt sätt och som kan tillämpas horisontellt. I tillkännagivandet hänvisas till ytterligare diskretionära kriterier för stödberättigande, såsom följande:

(612)

Kommissionen hänvisade också till artikel 4.4 a i grundförordningen och den faktiska selektiviteten, eftersom kommissionen kunde fastställa att för de företag för vilka skatteavdraget i fråga var utjämnat var förmånen beroende av företagens exportresultat.

(613)

Kommissionen hänvisade till skäl 968 i förordningen om provisorisk tull, där den fastställde att skatterabatten för tekniköverföring ger företag rätt till förmånlig skattebehandling för sin exportverksamhet. Detta faktum bygger också på de uppgifter som företaget i fråga har delat med sig av, dvs. ”skatteavdrag för överföring av teknik är för teknik som överförs till utlandet”, vilket framgår av den uppdragsrapport som företaget har delat med sig av och som inte har bestridits. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(614)

På grundval av detta avvisades dessa påståenden och slutsatserna i skäl 972 i förordningen om provisorisk tull bekräftades.

(615)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter angav Geely-gruppen ett möjligt fel i beräkningen av subventionsnivån för detta avdrag. Den hävdade särskilt att förmånen borde beräknas för undersökningsperioden och inte för räkenskapsåret 2022.

(616)

Liksom för andra inkomstskatteordningar förlitade sig kommissionen vid beräkningen av alla skatteinkomstförmåner på 2022 års inkomstdeklaration, eftersom den förmån som härrörde från sådana program låg inom undersökningsperioden och de handlingar som avsåg år 2022 var de sista som Geely-gruppen hade tillgång till fram till slutet av kontrollförfarandet. Påståendet avvisades därför och slutsatserna i skälen 973–974 i förordningen om provisorisk tull bekräftades.

Inkomstavdrag för tekniköverföring

(617)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande den rättsliga grunden bekräftades slutsatserna i skälen 976–978.

(618)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande undersökningsresultaten bekräftades slutsatsen i skäl 979.

(619)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade de kinesiska myndigheterna att kommissionen inte hade fastställt förekomsten av ett ekonomiskt bidrag i den mening som avses i artikel 1.1 a.1 ii i subventionsavtalet och att inga intäkter hade gått förlorade på grund av att det är en allmän norm att inte tillämpa konsumtionsskatt på ett stort antal produkter i Kina. Detta påstående upprepades efter det slutgiltiga utlämnandet av uppgifter, då de kinesiska myndigheterna hänvisade till överprövningsorganets rapport om US - FSC, punkt 90, där det anges att grunden för jämförelsen av vad som annars skulle ha betalats ”måste vara de skatteregler som tillämpas av medlemmen i fråga”. De kinesiska myndigheterna förklarade att det i detta sammanhang, eftersom endast en liten del av lyxprodukterna och de förorenande produkterna omfattas av konsumtionsskatten enligt Kinas skatteregler, och batterier därmed är undantagna, inte finns någon skatteplikt i det första fallet och därför inte heller någon skattebefrielse.

(620)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden. De kinesiska myndigheternas påstående att ”det är allmän norm” att inte ta ut konsumtionsskatt på ett stort antal produkter var allmänt hållet och ogrundat. Såsom förklaras i skäl 976 i förordningen om provisorisk tull har programmet tvärtom sin grund i särskilda regler för batterier och beläggningar. De kinesiska myndigheterna kunde inte visa att denna skattebefrielse beviljas på grundval av objektiva kriterier och lade inte fram någon bevisning som styrker sina påståenden. Det faktum att konsumtionsskatten i Kina endast omfattar lyxprodukter och förorenande produkter strider i vilket fall som helst inte mot kommissionens slutsatser. Dessutom föreskrivs det uttryckligen i den rättsliga grunden för detta undantag att vissa typer av batterier ska beläggas med konsumtionsskatt, men detta gäller inte alla typer, eftersom primära litiumbatterier och litiumjonbatterier undantas från skatten (skäl 977 i förordningen om provisorisk tull). Kommissionen ansåg därför att det fanns gott om bevis för att denna subvention är selektiv. Detta påstående avvisades därför.

(621)

Eftersom inga synpunkter inkommit beträffande undersökningsresultaten bekräftades slutsatsen i skäl 980.

(622)

Av samma skäl som anges i skäl 619 i denna förordning hävdade de kinesiska myndigheterna att det inte kunde finnas selektivitet i den mening som avses i artikel 2.1 i subventionsavtalet. Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter tillade de kinesiska myndigheterna att det av de skäl som anges i skäl 619 i denna förordning inte kan finnas någon selektivitet och att kommissionen inte har visat att denna subvention endast ges till en tillräckligt begränsad grupp av företag eller industrier.

(623)

Kommissionen ansåg att den rättsliga grunden för det program som omfattas av avsnitt 3.8.6 a visar att batterier omfattas av en konsumtionsskatt på 4 %, men att primära litiumbatterier och litiumjonbatterier är undantagna från uppbörden av konsumtionsskatten, vilket uppfyller både kriterierna i artikel 1.1 a.1 ii och artikel 2.1 i subventionsavtalet. Kommissionen ansåg därför att denna subvention var selektiv.

(624)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades slutsatsen i skäl 981.

(625)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade BYD-gruppen att kommissionen beräknade förmånen två gånger för vissa företagsinterna inköp av batteripaket. Påståendet godtogs och beräkningarna ändrades i enlighet med detta.

(626)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 1,33 % för BYD-gruppen.

(627)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftades slutsatserna i skälen 982–983.

Befrielse från skatt på batteriförbrukning

(628)

Den enskilda undersökningen av Tesla (Shanghai) visade att det finns en nedsättning av bolagsskatten för nyckelindustrier, vilket utgör en subvention i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna.

(629)

Den rättsliga grunden för detta program är tillkännagivandet från Statens skatteförvaltning, Shanghai kommuns finansbyrå, Shanghai kommuns kommission för ekonomi och informationsteknik, (nr 70 från 2020).

(630)

I tillkännagivandet anges tydligt att den nedsatta bolagsskatten är förbehållen företag inom nyckelindustriföretag.

(631)

Efter den enskilda undersökningen av Tesla (Shanghai) konstaterade kommissionen att Tesla (Shanghai) var ett nyckelindustriföretag under undersökningsperioden och åtnjöt en reducerad bolagsskattesats på 15 %.

(632)

Kommissionen anser att skatterabatten i fråga är en subvention i den mening som avses i artikel 3.1 a ii och 3.2 i grundförordningen, eftersom det förekommer ett ekonomiskt bidrag i form av uteblivna intäkter för de kinesiska myndigheterna, vilket medför en förmån för de berörda företagen. Förmånen för mottagarna är lika med skatteminskningen.

(633)

Tesla (Shanghai) hävdade att programmet för beviljande av en förmånlig skattesats på 15 % till Tesla (Shanghai) nu har avslutats och att programmet därför inte kan utjämnas. Den underliggande rättsliga grunden och de kvartalsvisa skattedeklarationerna för förskottsbetalningar från första kvartalet 2023 och första kvartalet 2024 lämnades in som stödjande bevisning.

(634)

Kommissionen betonar att även om den kvartalsvisa skattedeklarationen för förskottsbetalning från första kvartalet 2024 visar att företaget omfattas av en skattesats på 25 %, är de kvartalsvisa skattedeklarationerna inte definitiva och avser endast förskottsbetalningar. Detta påverkar därför inte det faktum att Tesla (Shanghai) på nytt, i ett senare skede och på retroaktiv basis, skulle kunna beviljas den förmånliga skattesatsen på 15 %. I själva verket var den inlämnade bevisningen om att Tesla (Shanghai) beviljats en förmånlig skattesats på 15 % daterad den 19 januari 2021, men var retroaktivt tillämplig på Tesla (Shanghai) från och med den 1 januari 2020 (102). Det är därför rimligt att anta att Tesla (Shanghai) senare skulle kunna beviljas den förmånliga skattesatsen på 15 % med retroaktiv tillämpning. Eftersom det saknades avgörande bevisning för att Tesla (Shanghai) inte skulle vara berättigat till en sådan förmånlig skattesats, avvisades påståendet. Dessutom beviljades en förmånlig skattesats på 15 % i enlighet med bestämmelserna i ”Tillkännagivandet från MIIT och den statliga skatteförvaltningen om politiken för bolagsbeskattning för nyckelindustrier i Lingang New Area i Kinas (Shanghai) pilotfrihandelszon” (103) och i enlighet med kraven i ”Administrativa åtgärder för erkännande av förmånsbeskattning för nyckelindustrier i Lingang New Area i Kinas (Shanghai) pilotfrihandelszon” (104). Det finns inga bevis för att Tesla (Shanghai) inte längre kan betraktas som en nyckelindustri i Lingang-området och att Tesla därför inte skulle vara berättigat till efterföljande omgångar av förmånlig skattepolitik.

(635)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade Tesla Shanghai att kommissionens analys i skäl 460 i dokumentet med allmänt utlämnande av uppgifter var ogrundad, eftersom den förmånliga skattesatsen på 15 % beviljades i enlighet med bestämmelserna i Tillkännagivandet från MIIT och den statliga skatteförvaltningen om politiken för bolagsbeskattning för nyckelindustrier i Lingang New Area i Kinas (Shanghai) pilotfrihandelszon, där det anges att kvalificerade juridiska företag ska omfattas av en förmånlig skattesats på 15 % under fem år från och med etableringsdagen. Eftersom Tesla Shanghai inrättades 2018 var den förmånliga skattesatsen tillämplig fram till 2023. Mot bakgrund av detta hävdade företaget att det fanns avgörande bevisning för att företaget inte skulle vara berättigat till den förmånliga skattesatsen inom ramen för systemet för nedsättning av bolagsskatten.

(636)

Kommissionen höll inte med om dessa påståenden och framhöll att företaget inte hade lagt fram någon bevisning som visade att det inte på nytt, i någon form, skulle gynnas av en förmånlig skattepolitik. Såsom framgår av undersökningen gynnades de olika företag som ingick i urvalet av olika skattelättnader, såsom nedsättning av bolagsskatten för företag inom ny teknik och högteknologiska företag för BYD-gruppen. Kommissionen erinrade dessutom om att den i tidigare undersökningar fann att fall av liknande skattesystem förlängdes ytterligare (105). Därför avvisades påståendet.

(637)

Tesla Shanghai tillade dessutom att om detta system skulle utjämnas borde beräkningen grunda sig på skattedeklarationen under undersökningsperioden i stället för skattedeklarationerna från 2022. Tesla Shanghai framhöll att skattedeklarationer för förskottsbetalning under undersökningsperioden för de tre första kvartalen 2023 har lämnats in i tidigare bilagor, och att kommissionen därför bör använda de uppgifterna för att beräkna förmånen.

(638)

Kommissionen framhöll att den, såsom förklaras i skäl 442 i dokumentet med allmänt utlämnande av uppgifter, vid beräkningen av alla skatteinkomstförmåner i 2022 års inkomstdeklaration förlitade sig på att de förmåner som härrörde från sådana program föll inom undersökningsperioden (som omfattar det sista kvartalet 2022). Detta gjordes även för andra skattesystem. Ett annat tillvägagångssätt skulle också ha lett till diskriminering mellan de exporterande producenter som ingick i urvalet och Tesla Shanghai, som beviljades enskild undersökning och vars kontrollbesök ägde rum flera månader efter kontrollbesöken hos de exporterande producenter som ingick i urvalet. Kommissionen erinrade dessutom om att kontrollbesöken hos de exporterande producenter som ingick i urvalet ägde rum tidigare än kontrollen hos Tesla Shanghai, och att deras slutgiltiga skattedeklarationer för 2023 därför ännu inte var tillgängliga. Därför avvisades påståendet.

(639)

Denna subvention är selektiv i den mening som avses i artikel 4.2 a i grundförordningen, eftersom lagstiftningen begränsar tillämpningen av denna ordning till att endast avse vissa nyckelföretag inom vissa områden som fastställts av staten. Tesla (Shanghai) identifierades tydligt i förteckningen över stödberättigade företag.

(640)

Den lagstiftning enligt vilken den beviljande myndigheten är verksam begränsar därför uttryckligen tillgången till en subvention till en viss sektor och en viss geografisk region.

(641)

Den utjämningsbara subventionens storlek beräknades på grundval av den förmån som mottagaren konstaterades ha erhållit under undersökningsperioden. Denna förmån beräknades som skillnaden mellan den totala skatt som skulle betalats enligt den normala skattesatsen och den totala skatt som faktiskt betalades med den lägre skattesatsen.

(642)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 0,66 % när det gäller Tesla (Shanghai).

Nedsättning av bolagsskatten för nyckelindustrier

(643)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter invände SAIC-gruppen mot tillämpningen av artikel 28 i grundförordningen på de FoU-företag som inte besvarade frågeformuläret, såsom anges i skälen 985–988 i förordningen om provisorisk tull. Den hävdade att tillämpningen av tillgängliga uppgifter borde ha grundats på ett FoU-företag inom SAIC-gruppen. Den hävdade särskilt att det kontrollerade företaget i SAIC-gruppen inte hade gynnats av samma subventionssystem som de företag i Geely-gruppen, vars uppgifter kommissionen använde som tillgängliga uppgifter. Den hävdade också att det företag i SAIC-gruppen som lämnade in ett svar på frågeformuläret i vederbörlig ordning rapporterade storleken på bidragsprogrammen på grundval av sina räkenskaper.

(644)

När det gäller den leverantör av insatsvaror som inte besvarade frågeformuläret hävdade SAIC-gruppen också att kommissionen borde tillämpa ett liknande tillvägagångssätt som för FoU-företagen enligt skäl 989 i förordningen om provisorisk tull, dvs. justera subventionsbeloppen för i) förmånlig finansiering, ii) bidragsprogram och iii) tillhandahållande av markanvändningsrättigheter mot för låg ersättning.

(645)

Såsom redan nämnts i skäl 988 i förordningen om provisorisk tull kunde kommissionen endast delvis kontrollera de uppgifter som lämnats av det närstående FoU-företag som besvarade frågeformuläret. Kommissionen ansåg därför att dessa uppgifter inte var tillförlitliga för att användas som grund för tillämpningen av tillgängliga uppgifter avseende de andra FoU-företagen. Kommissionen beslutade att använda det subventionsbelopp som fastställts för de kontrollerade FoU-företagen inom Geely-gruppen som rimliga tillgängliga uppgifter. Den ansåg därför att det inte var representativt att förlita sig på de delvis kontrollerade uppgifterna från endast ett FoU-företag i SAIC-gruppen utan att ha information om FoU-företag som inte besvarade frågeformuläret för att fastställa subventionsbeloppet. SAIC-gruppen visade inte hur användningen av dessa uppgifter skulle vara uppenbart olämplig. Detta påstående avvisades därför. På samma grund avvisade kommissionen även SAIC-gruppens påstående om denna leverantör av insatsvaror.

(646)

Eftersom inga ytterligare synpunkter inkommit bekräftade kommissionen sina slutsatser i skälen 985–989 i förordningen om provisorisk tull.

(647)

Den subventionsnivå som fastställdes för detta särskilda system var 0,62 % för SAIC-gruppen.

(648)

I avsaknad av nya uppgifter om de program som anges i skäl 990 i förordningen om provisorisk tull och av administrativa skäl ansåg kommissionen inte att det var lämpligt att dra slutsatser om dessa programs utjämningsbarhet. Detta påverkar inte kommissionens granskning av dessa åtgärder i samband med framtida översyner.

(649)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade SAIC-gruppen att kommissionen hade avvikit från sin etablerade praxis när den vid beräkningen av det totala förmånsbeloppet fördelade 100 % av de påstådda subventionssystem som tillhandahållits av holding-/finansföretagen och vissa inhemska försäljningsenheter.

(650)

SAIC-gruppen konstaterade att det åligger den undersökande myndigheten att göra korrekta och realistiska bedömningar för att i enlighet med artikel 1 i grundförordningen se till att ”En utjämningstull får införas för att kompensera för en subvention som direkt eller indirekt har beviljats för tillverkning, export eller transport av en produkt vars övergång till fri omsättning inom unionen vållar skada”. Subventioner som beviljas för tillverkning, export eller transport av produkter vars övergång till fri omsättning inom unionen kan inte utjämnas. Detta innebar att kommissionen var tvungen att fastställa vilken del av en påstådd subvention som gynnade den exporterade produkten och vilken del av den påstådda subventionen som gynnade andra produkter, och även att visa att mottagaren av subventionen (om denne var en annan än den exporterande producenten) vidarebefordrade förmånen till den exporterande producenten under undersökningsperioden (106). SAIC-gruppen hävdade särskilt att det belopp som överförs bör begränsas till den procentandel av aktieinnehavet som i slutändan innehas av SAIC-gruppen. Följaktligen hävdade SAIC-gruppen att de ekonomiska bidrag som beviljats till följande:

(651)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter upprepade SAIC-gruppen att analysen av samriskföretagen och bedömningen av de närstående företagen borde omvärderas. Den tillade att kommissionen först bör fastställa vad ”uppgifter som saknas” är och tillämpa tillgängliga uppgifter enligt artikel 28 i grundförordningen. I detta avseende begärde SAIC-gruppen en granskning av bristernas omfattning för varje enskilt företag. Därefter bör kommissionen fastställa det genomförda förmånsbeloppet.

(652)

Kommissionen bekräftade sin bedömning i det preliminära skedet. För det första, såsom anges i skälen 337 och 338 i förordningen om provisorisk tull och såsom framgår av den skrivelse som skickades till SAIC-gruppen den 15 februari 2024 (107), gjorde kommissionen en bedömning av de uppgifter som saknades för varje enskilt företag och gav SAIC-gruppen möjlighet att lämna de uppgifter som saknades. SAIC-gruppen avstod dock från att lämna sådana saknade uppgifter. Kommissionen ansåg vidare att det, med tanke på förhållandet mellan företagen inom SAIC-gruppen, inte krävdes någon analys av genomförandet. Kommissionen behövde snarare använda en korrekt tilldelningsmetod när det gäller subventioner med motiveringen att pengar är utbytbara och kan överföras från en närstående enhet till en annan, oavsett var försäljningen äger rum. Vid beräkningen av den procentandel av subventionerna som tilldelats den berörda produkten (fördelningsnyckel) undersökte kommissionen dessutom redan den individuella situationen för varje företag i gruppen. För företag som tillhandahåller finansiella tjänster inom SAIC-gruppen beaktade kommissionen dessa finansiella företags verksamhet inom gruppen. När det gäller inhemska transaktioner beaktade kommissionen den motsvarande relevanta omsättningen, som även omfattade omsättningen för företag som enbart är verksamma på den kinesiska inhemska marknaden. På grundval av detta avvisades detta påstående.

(653)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter korrigerade kommissionen SAIC-gruppens omsättning som användes för en korrekt fördelning av de konstaterade subventionerna i syfte att beräkna gruppens subventionsbelopp. Närmare uppgifter lämnades i det särskilda utlämnandet av uppgifter av den 20 augusti 2024 till företaget.

(654)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter korrigerade kommissionen SAIC-gruppens omsättning ytterligare genom att inkludera den omsättning som genererats av andra filialer inom ett av de exporterande företagen. Närmare uppgifter lämnades i det särskilda utlämnandet av uppgifter av den 9 september 2024 till företaget.

(655)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter korrigerade kommissionen värdet av Geely-gruppens försäljning till unionen som användes för en korrekt fördelning av de konstaterade subventionerna i syfte att beräkna gruppens subventionsbelopp. Närmare uppgifter lämnades i det särskilda meddelandet av uppgifter till företaget.

(656)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter hävdade Geely-gruppen att omsättningen för leverantörer samt FoU-, försäljnings- och finansieringsföretag borde ingå i den totala omsättningen vid fastställandet av det totala förmånsbeloppet.

(657)

Kommissionen noterade, såsom förklarats i det preliminära utlämnandet av uppgifter, att det beräknade subventionsbeloppet för varje närstående företag som ett första steg hade fördelats på den berörda produkten på grundval av företagets kategori eller subventionslinjens selektivitet. Följaktligen tillämpades omsättningskvoten för undermonteringsföretag, FoU-företag och försäljningsföretag. I det andra steget uttrycktes förmånen för Geely-gruppen i termer av omsättningen av batterielfordon för de exporterande/inhemska producenterna inom Geely-gruppen – dvs. omsättningen av batterielfordon till icke-närstående kunder som såldes via närstående enheter inom Geely-gruppen. Påståendet avvisades därför.

(658)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter uppgav de kinesiska myndigheterna och GWM att tullsatsen för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet ökade efter det preliminära utlämnandet av uppgifter, medan tullsatserna för de företag som ingick i urvalet minskade.

(659)

Efter det preliminära utlämnandet av uppgifter noterade kommissionen att beräkningen av den vägda genomsnittliga tullsats som tillämpades på de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet var felaktig, eftersom de samarbetsvilliga företag som ingick i urvalet inte räknats med korrekt för vissa system. Kommissionen gjorde därför en teknisk korrigering som ledde till en ökning av den tull som tillämpas på samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet (övriga samarbetsvilliga företag).

(660)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde de kinesiska myndigheterna att kommissionen skulle lämna ut uppgifter om de faktiska omständigheter som låg till grund för den subventionsnivå som fastställts för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet, eftersom tillgängliga uppgifter hade använts för att beräkna subventionsbeloppet för SAIC-gruppen.

(661)

I enlighet med artikel 15.3 i grundförordningen beräknades den totala storleken på subventioneringen för de samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingick i urvalet på grundval av det vägda genomsnittet av de utjämningsbara subventioner som fastställts för de samarbetsvilliga exporterande producenterna i urvalet, med undantag av försumbara belopp samt de subventionsbelopp som fastställts under de omständigheter som avses i artikel 28.1 i grundförordningen. Kommissionen bortsåg emellertid inte från undersökningsresultat som delvis var baserade på tillgängliga uppgifter för att fastställa dessa belopp. Kommissionen ansåg att de tillgängliga uppgifter som användes i de fallen inte i någon väsentlig grad påverkade de upplysningar som behövdes för att fastställa storleken på subventioneringen på ett rimligt sätt, så att exportörer som inte uppmanats att samarbeta i undersökningen inte straffas genom att denna metod används (108). Kommissionen konstaterade särskilt att de finansiella instrument, t.ex. värdepapper med bakomliggande tillgångar eller obligationer, som den använde för att beräkna nyttan av sådana system användes i stor utsträckning av industrin för batterielfordon i allmänhet och inte i undantagsfall. Om de exporterande producenterna hade lämnat sådana uppgifter till kommissionen när de samarbetade fullt ut, skulle kommissionen ha behandlat uppgifterna på ett liknande sätt när det gäller beräkningen av subventionsmarginalen.

(662)

Detta innebär att man vid beräkningen av subventionsnivån för de samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingick i urvalet inte tog hänsyn till de subventionsnivåer som fastställts för tillhandahållande av batterier mot för låg ersättning, subventioneringen när det gäller icke-samarbetsvilliga företag för SAIC-gruppen och de direkta bidragen till Geely-gruppen och SAIC-gruppen.

(663)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter hävdade företag 24, de kinesiska myndigheterna och VDA att den vägda genomsnittliga subventionsnivå som fastställts för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet även borde omfatta subventionsnivån för Tesla (Shanghai), eftersom företaget var den största exporterande producenten av kinesiska batterielfordon under och efter undersökningsperioden. Enligt de kinesiska myndigheterna skulle det inte strida mot artikel 15.3 i grundförordningen att inkludera subventionsnivån för Tesla (Shanghai) i beräkningen av den vägda genomsnittliga subventionstullsatsen för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet.

(664)

Företag 24 hävdade särskilt att bestämmelserna i artikel 27.1 i grundförordningen inte utesluter att en exporterande producent som ursprungligen inte valts ut senare kan komma att ingå i urvalet. Denna part hävdade att ett stickprovsförfarande används för att begränsa undersökningen till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande. Enligt denna part skulle kommissionen, när enskild undersökning beviljas enligt artikel 27.3 i grundförordningen, kunna fastställa sina undersökningsresultat med avseende på den största möjliga produktions-, försäljnings- eller exportvolym som kan undersökas inom den tid som står till förfogande och därmed inkludera Tesla (Shanghai) i beräkningen av den vägda genomsnittliga subventionsmarginalen.

(665)

Kommissionen bestred inte att Tesla (Shanghai) var en av de största exporterande producenterna. Såsom anges i skälen 57 och 59 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen dock att urvalet av tre olika exporterande grupper var den största representativa volym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande, och den tittade inte enbart på absoluta siffror för produktion, försäljning och export, utan beaktade ett antal ytterligare faktorer för att bedöma urvalets representativitet, däribland de olika batterielfordonsmodeller som såldes i olika marknadssegment, företagens/gruppernas representativitet när det gäller möjligheten att omfattas av de system som ingår i promemorian om tillräcklig bevisning samt den totala produktionskapaciteten, inklusive outnyttjad kapacitet, på grundval av de uppgifter som lämnats i stickprovsformuläret. Av detta följer att urvalet i subventionsundersökningar i allmänhet och i denna särskilda undersökning, i motsats till vad de kinesiska myndigheterna hävdade, även grundas på andra faktorer än produktions- eller exportvolymer, t.ex. subventionens representativitet, och inte (enbart eller huvudsakligen) på volymer. Undersökningen bekräftade att Tesla (Shanghai) är ett unikt företag som inte är representativt för subventionsnivån för andra producenter av batterielfordon i Kina.

(666)

När det gäller företag 24:s särskilda påstående ansåg kommissionen att det i artikel 27.1 föreskrivs att ett stickprovsförfarande kan tillämpas om antalet exportörer är stort, vilket var fallet på grundval av det antal svar som inkommit vid tidpunkten för urvalet. Såsom anges i skälen 57 och 59 i förordningen om provisorisk tull ansåg kommissionen dessutom att urvalet av tre olika exporterande grupper var den största representativa volym som rimligen kunde undersökas inom den tid som stod till förfogande. Det faktum att Tesla (Shanghai), det enda företag som begärde detta, beviljades enskild undersökning enligt artikel 27.3, med motiveringen att undersökningen inte ansågs vara orimligt betungande, ändrar inte slutsatsen att urvalet var representativt. Dessutom föreskrivs det inte i artikel 27.3 att företag som beviljats enskild undersökning ska ingå i urvalet.

(667)

På grundval av detta ansåg kommissionen att urvalet också var det mest representativa som kunde användas för att beräkna tullsatsen för de samarbetsvilliga parter som inte ingick i urvalet, i enlighet med artikel 15.3 i grundförordningen, och avvisade påståendet.

(668)

På grundval av den information som var tillgänglig beräknade kommissionen storleken på de utjämningsbara subventionerna till de exporterande producenterna i urvalet i enlighet med bestämmelserna i grundförordningen, separat för varje subvention eller subventionsprogram, och adderade uppgifterna för att beräkna den totala storleken på subventioneringen för varje exporterande producentgrupp för undersökningsperioden. För att beräkna den totala subventioneringen (se nedan) beräknade kommissionen först den relativa subventioneringen, dvs. subventionen som en procentandel av företagets totala omsättning. Denna procentandel användes därefter för att beräkna den subvention som avsåg exporten av den berörda produkten till unionen under undersökningsperioden. Därefter beräknades subventionsbeloppet per enhet av den berörda produkten som exporterades till unionen under undersökningsperioden, och nedanstående nivåer beräknades som andel av cif-värdet av samma export per enhet.

(669)

I enlighet med artikel 15.3 i grundförordningen beräknades den totala storleken på subventioneringen för de samarbetsvilliga exporterande producenter som inte ingick i urvalet på grundval av det vägda genomsnittet av de utjämningsbara subventioner som fastställts för de samarbetsvilliga exporterande producenterna i urvalet, med undantag av försumbara belopp samt de subventionsbelopp som fastställts under de omständigheter som avses i artikel 28.1 i grundförordningen. Kommissionen tog emellertid inte med beloppet för utjämningsbara subventioner i beräkningen av det vägda genomsnittet för de system och företag där undersökningsresultaten delvis grundades på tillgängliga uppgifter för att fastställa dessa belopp, i enlighet med skäl 661 i denna förordning.

(670)

Efter det slutliga utlämnandet av uppgifter begärde de kinesiska myndigheterna att kommissionen skulle offentliggöra grunden för subventionsnivån för de samarbetsvilliga företag som inte ingick i urvalet. Kommissionen förklarade sin beräkning av det vägda genomsnittet i skäl 661 i denna förordning. Kommissionen lämnade dessutom en icke-konfidentiell version av den underliggande beräkningen. I enlighet med artikel 29.4 använde kommissionen intervall för cif-värdena för att skydda den konfidentiella behandlingen av de uppgifter som lämnats av de exporterande producenterna i urvalet.

(671)

På grundval av ovanstående bör följande slutgiltiga utjämningstullsatser införas, uttryckta som priset cif vid unionens gräns, före tull: