(1)

Republiken Vanuatu förtecknas i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 bland de tredjeländer vars medborgare är undantagna från kravet på att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser för vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Viseringsundantaget för medborgare i Vanuatu är tillämpligt sedan den 28 maj 2015, då avtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Vanuatu om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (avtalet) (2) undertecknades och började tillämpas provisoriskt i enlighet med artikel 8.1 i avtalet. Avtalet trädde i kraft den 1 april 2017.

(2)

Sedan den 25 maj 2015 har Vanuatu tillämpat system för medborgarskap för investerare som ger tredjelandsmedborgare, vilka annars skulle omfattas av viseringskrav, möjlighet att förvärva medborgarskap i Vanuatu i utbyte mot investeringar och därmed få viseringsfritt tillträde till unionen.

(3)

I enlighet med artiklarna 8.2 d, 8.3 och 8.6 a i förordning (EU) 2018/1806 drog kommissionen slutsatsen att Vanuatus beviljande av medborgarskap inom ramen för landets system för medborgarskap för investerare utgör en ökad risk för medlemsstaternas inre säkerhet och allmänna ordning och antog genomförandeförordning (EU) 2022/693 (3) om tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet för medborgare i Vanuatu. Upphävandet tillämpades från och med den 4 maj 2022 till och med den 3 februari 2023.

(4)

Efter det att den genomförandeförordningen börjat tillämpas i enlighet med artikel 8.6 a tredje stycket i förordning (EU) 2018/1806 inledde kommissionen en förstärkt dialog med Vanuatu i syfte att avhjälpa de omständigheter som lett till att viseringsundantaget tillfälligt upphävdes. Under den fasen av dialogen deltog dock inte Vanuatu på ett meningsfullt sätt. Kommissionen antog den 1 december 2022 delegerad förordning (EU) 2023/222 (4) som tillfälligt upphäver tillämpningen av bilaga II under en 18-månadersperiod för alla medborgare i Vanuatu, eftersom de omständigheter som ledde till upphävandet kvarstod i enlighet med artikel 8.6 b i förordning (EU) 2018/1806. Upphävningen tillämpas från och med den 4 februari 2023 till och med den 3 augusti 2024.

(5)

Kommissionen fortsatte dialogen med Vanuatu vid fyra möten mellan februari 2023 och april 2024 och genom utbyte av skriftliga underrättelser vid ett antal tillfällen efter att den delegerade förordningen hade trätt ikraft.

(6)

De flesta av de farhågor rörande Vanuatus system för medborgarskap för investerare som kommissionen lade fram i genomförandeförordning (EU) 2022/693 kvarstår. Vanuatu antog ett antal lagändringar 2023 i syfte att ta itu med dessa farhågor, men har inte lagt fram tillfredsställande bevis för att ändringarna verkligen genomförs eller att de är tillräckliga för att minska säkerhetsriskerna förknippade med landets system för medborgarskap för investerare.

(7)

Vanuatus system för medborgarskap för investerare innehåller fortfarande inga krav på faktisk bosättning eller fysisk närvaro i Vanuatu för de sökande. Ansökningsförfarandet fortsätter att skötas av specialiserade organ utanför Vanuatu, varvid sökanden inte behöver ha någon direkt kontakt med Vanuatus myndigheter. Inga intervjuer med sökanden hålls under ansökningsprocessen. Avsaknaden av krav på fysisk intervju minskar möjligheterna för Vanuatus myndigheter att göra en korrekt bedömning av sökanden eller att bekräfta de uppgifter som lämnats i ansökan, t.ex. i fråga om sanningshalt och trovärdighet.

(8)

Ansökningarna behandlas fortfarande inom mycket korta tidsfrister. I synnerhet förfarandet för kontroll och noggrann granskning tar högst 14 dagar, men kan förlängas till 30 dagar. Andelen avslag har fortsatt att vara extremt låg, vilket bekräftar kommissionens bedömning att kontrollförfarandets tillförlitlighet är mycket låg. Enligt uppgifter från Vanuatu tog landet under 2022 och 2023 emot 1988 ansökningar om medborgarskap i utbyte mot investeringar, varav endast 27 avslogs.

(9)

I mars 2023 ändrade Vanuatu sin medborgarskapslag genom att byta ut institutionerna och förfarandena för omsorgsfulla kontroller av ansökningarna. Bland annat har den tidigare interna kontrollkommitté som utsetts av premiärministern ersatts av tre institutioner: polisen i Vanuatu, finansunderrättelseenheten och invandringstjänsten i Vanuatu. Dessa institutioner utför kontrollerna, bland annat av Interpols databaser, och rapporterar till generalsekreteraren för medborgarskapskommissionen. Samtidigt som detta nya förfarande tycks minska risken för att personer som är upptagna i Interpols databaser beviljas medborgarskap, saknas andra nödvändiga inslag för att man korrekt ska kunna bedöma om det finns säkerhetsrisker eller inte. Myndigheterna i Vanuatu saknar i synnerhet adekvata medel för kontroll av sanningsenligheten i de handlingar som utfärdats av sökandens ursprungsland eller bosättningsland, inbegripet identitetshandlingar och utdrag ur belastningsregister, eftersom dessa myndigheter inte utbyter uppgifter med sökandens ursprungsland eller bosättningsland.

(10)

Ursprungsländerna för godkända sökande 2022 och 2023 omfattar främst länder vars medborgare behöver visum för kortare vistelser i unionen. Under 2023 kom de flesta ansökningar från medborgare i Kina (519) och Ryssland (237). I motsats till andra tredjeländer som tillämpar system för medborgarskap för investerare har Vanuatu fortsatt att godta och behandla ansökningar från ryska medborgare sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina.

(11)

Före 2021 kunde personer som förvärvat medborgarskap i Vanuatu genom ett program för medborgarskap för investerare därefter också ansöka om namnbyte i Vanuatu. Under dialogen underrättade Vanuatu kommissionen om att relevant lagstiftning ändrades 2021, så att personer med dubbelt medborgarskap inte kunde få ett namnbyte registrerat i Vanuatu. Vanuatu underrättade emellertid också kommissionen om att landet inte för några register över namnändringar sedan 2019, varför Vanuatu inte kunde lämna några uppgifter om antalet personer som förvärvat medborgarskap genom investeringar och därefter bytt namn, eller om eventuella uppföljningskontroller av dessa personer.

(12)

Vanuatu underrättade kommissionen om att landets rättspraxis medger återkallelse av medborgarskapet om detta har erhållits genom bedrägeri eller lagstridigt, men har inte lämnat några uppgifter om faktiska fall av återkallande av medborgarskap som förvärvats genom systemen för investerare. Vanuatu har inte heller infört någon strukturell mekanism för utvärdering och kontroll i efterhand för att åtgärda de potentiella säkerhetsbristerna i de över 10 000 pass som utfärdades innan lagstiftningen ändrades och det förment robustare kontrollförfarandet infördes. I februari 2023 inrättade Vanuatu en undersökningskommission med uppgift att undersöka alla påstådda missförhållanden som begåtts under genomförandet av systemen sedan de inrättades. I april 2024 underrättade Vanuatu EU-kommissionen om att undersökningskommissionens arbete fortfarande pågick och att Vanuatu inte kunde ange något specifikt datum då dess undersökningsresultat skulle meddelas.

(13)

I enlighet med artikel 8.7 i förordning (EU) 2018/1806 förelade kommissionen före utgången av giltighetstiden för delegerad akt (EU) 2023/222 Europaparlamentet och rådet en rapport (5) som ingående beskriver dialogen med Vanuatu och drar slutsatsen att Vanuatu inte har åtgärdat de omständigheter som ledde till det tillfälliga upphävandet. Rapporten åtföljdes av ett lagstiftningsförslag (6) om ändring av förordning (EU) 2018/1806 i syfte att överföra hänvisningen till Vanuatu från bilaga II till bilaga I i förordning (EU) 2018/1806 och därmed permanent återinföra viseringskravet för medborgare i Vanuatu.

(14)

I enlighet med artikel 8.6 andra stycket i förordning (EU) 2018/1806 ska, om kommissionen har lagt fram ett sådant lagstiftningsförslag, perioden för upphävande av undantaget från viseringskravet för Vanuatu förlängas med sex månader, och fotnoten ändras i enlighet med detta.

(15)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG (7) i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (8).

(16)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet som signerats mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (10).

(17)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket (11) som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (12).

(18)

Denna förordning utgör inte en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (13). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(19)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.