(1)

Statlig finansiering som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utgör statligt stöd och ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i fördraget. Rådet får dock, i enlighet med artikel 109 i fördraget, fastställa kategorier av stöd som ska vara undantagna från denna anmälningsskyldighet. I enlighet med artikel 108.4 i fördraget får kommissionen anta förordningar avseende dessa kategorier av statligt stöd. I förordning (EU) 2015/1588 beslutade rådet i enlighet med artikel 109 i fördraget att stöd av mindre betydelse (det vill säga stöd som beviljas samma företag under en viss period och som inte överstiger ett visst fast belopp) kan utgöra en sådan kategori. På grundval av detta anses stöd av mindre betydelse inte uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i fördraget och omfattas därför inte av anmälningsförfarandet.

(2)

Kommissionen har i flera beslut förtydligat begreppet stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Kommissionen har också redogjort för sin politik för ett tak för stöd av mindre betydelse under vilket artikel 107.1 i fördraget får anses vara ej tillämpligt. Kommissionen gjorde så först i sitt meddelande om försumbart stöd (2) och sedan i kommissionens förordningar (EG) nr 69/2001 (3), (EG) nr 1998/2006 (4) och (EU) nr 1407/2013 (5). Denna förordning ersätter förordning (EU) nr 1407/2013 när den löper ut.

(3)

Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av förordning (EU) nr 1407/2013 bör taket för det högsta möjliga stöd av mindre betydelse som ett och samma företag kan få under en treårsperiod per medlemsstat höjas till 300 000 EUR. Detta tak återspeglar inflationen sedan förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft och den beräknade utvecklingen under den här förordningens giltighetstid. Taket är nödvändigt om man vill kunna garantera att alla åtgärder som omfattas av denna förordning inte ska kunna anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(4)

Med företag avses vid tillämpningen av konkurrensreglerna i fördraget varje enhet, oberoende av om det är en fysisk eller juridisk person, som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras (6). Europeiska unionens domstol har klargjort att en enhet som ”har ett kontrollerande innehav i ett bolag”, och som ”i praktiken utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt utöva ett inflytande på förvaltningen av bolaget”, ska anses delta i det bolagets ekonomiska verksamhet. Enheten i sig måste därför betraktas som ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 fördraget (7). Domstolen har fastställt att alla enheter som (rättsligt eller faktiskt) kontrolleras av samma enhet ska anses vara ett enda företag (8).

(5)

Av rättssäkerhetsskäl och för att minska den administrativa bördan bör det i denna förordning ges en tydlig och uttömmande förteckning över kriterier för att avgöra när två eller flera företag i samma medlemsstat bör anses vara ett enda företag. Kommissionen har valt ut kriterier som är lämpliga vid tillämpningen av denna förordning bland de väletablerade kriterierna för definitionen av ”anknutna företag” i definitionen av små och medelstora företag (SMF) i kommissionens rekommendation 2003/361/EG (9) och i bilaga I till kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 (10). Med tanke på denna förordnings tillämpningsområde bör kriterierna vara tillämpliga på såväl små och medelstora företag som stora företag och bör säkerställa att en grupp anknutna företag betraktas som ett enda företag vid tillämpningen av regeln om stöd av mindre betydelse. Företag som inte har någon förbindelse med varandra, bortsett från det faktum att de var för sig har en direkt koppling till samma offentliga organ, bör emellertid inte behandlas som anknutna till varandra. Därför bör hänsyn tas till den specifika situation som råder för företag som kontrolleras av samma offentliga organ, i vilket eller vilka företagen kan ha oberoende beslutsbefogenhet.

(6)

Mot bakgrund av de särskilda regler som gäller primärproduktionen (särskilt primärproduktionen av jordbruksprodukter, och primärproduktionen av fiskeri- och vattenbruksprodukter) och risken för att stödbelopp som ligger under det tak som föreskrivs i denna förordning ändå kan uppfylla kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, bör förordningen inte gälla de sektorerna.

(7)

Med tanke på likheterna mellan bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter och av andra produkter bör denna förordning även gälla bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter om vissa villkor är uppfyllda. Verksamheter på jordbruksföretaget som är nödvändiga för att förbereda en produkt för försäljning i första ledet (t.ex. skörd, slåtter och tröskning av spannmål, eller packning av ägg) eller försäljning i första ledet till återförsäljare och förädlare bör inte i detta sammanhang anses som bearbetning eller saluföring, och förordningen bör därför inte tillämpas på denna verksamhet.

(8)

Med tanke på arten av den verksamhet som bedrivs inom beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter och likheterna mellan denna verksamhet och annan berednings- och saluföringsverksamhet bör den här förordningen också tillämpas på företag som är verksamma inom beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Varken uppgifter som måste utföras vid vattenbruksanläggningen eller ombord för att förbereda djur eller växter för försäljningen i första ledet (till exempel rensning, fileande eller infrysning) eller försäljning i första ledet till återförsäljare eller förädlare bör anses som bearbetning eller saluföring i detta avseende och den här förordningen bör därför inte tillämpas på dessa verksamheter.

(9)

Europeiska unionens domstol har slagit fast att så snart unionen har lagstiftat om en gemensam marknadsordning för en viss jordbrukssektor, är medlemsstaterna skyldiga att avstå från åtgärder som kan undergräva den eller skapa undantag från den (11). Därför bör denna förordning inte gälla stöd vars storlek fastställs på grundval av priset på eller mängden av produkter som köps eller släpps ut på marknaden inom jordbrukssektorn. Den bör inte heller tillämpas på stöd som är kopplat till en skyldighet att dela stödet med primärproducenter. Dessa principer gäller även fiskeri- och vattenbrukssektorn.

(10)

Denna förordning bör inte tillämpas på exportstöd och stöd som är avhängigt av att inhemska varor och tjänster används framför importerade. Förordningen bör framför allt inte gälla stöd för att finansiera upprättande och drift av distributionsnät i andra medlemsstater eller tredjeländer. Europeiska unionens domstol har slagit fast att enligt förordning (EG) nr 1998/2006 utesluts ”inte allt stöd som kan ha en inverkan på export, utan endast stöd som direkt, genom sin form, syftar till att understödja försäljningen i ett annat land” och att ”investeringsstöd – förutsatt att det inte i en eller annan form i princip och genom sitt belopp bestäms av kvantiteten av de exporterade varorna – inte omfattas av ”stöd till exportrelaterad verksamhet” i den mening som avses i artikel 1.1.d i förordning (EG) nr 1998/2006 och omfattas således inte av tillämpningsområdet för denna bestämmelse, även om de investeringar som får stöd möjliggör utvecklingen av produkter avsedda för export” (12). Stöd som avser kostnader för deltagande i handelsmässor eller kostnader för undersökningar eller konsulttjänster som behövs för att lansera en ny produkt eller en befintlig produkt på en ny marknad i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland utgör i allmänhet inte exportstöd.

(11)

Den treårsperiod som ska beaktas vid tillämpningen av denna förordning bör ses över löpande. För varje nytt stöd av mindre betydelse måste hänsyn tas till det totala stöd av mindre betydelse som beviljats under de senaste tre åren.

(12)

Om ett företag är verksamt inom en av de sektorer som inte omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning och även är verksamt inom andra sektorer eller bedriver andra verksamheter, bör denna förordning tillämpas på dessa andra sektorer eller verksamheter, under förutsättning att den berörda medlemsstaten genom lämpliga tillvägagångssätt sätt, till exempel åtskillnad mellan verksamheterna eller särredovisning, ser till att stöd av mindre betydelse inte beviljas för verksamheten inom de sektorer som inte omfattas av denna förordning. Samma princip bör gälla när ett företag är verksamt inom sektorer som omfattas av lägre tak för stöd av mindre betydelse. Om ett företag inte kan garantera att verksamheterna inom sektorer för vilka lägre tak för stöd av mindre betydelse är tillämpliga endast får stöd av mindre betydelse upp till dessa lägre tak, bör det lägsta taket tillämpas på alla de verksamheter som företaget bedriver.

(13)

Regler bör fastställas för att säkerställa att de högsta stödnivåer som föreskrivs i de relevanta förordningarna om statligt stöd eller kommissionsbeslut inte kan kringgås. Tydliga regler om kumulering bör också fastställas.

(14)

Denna förordning utesluter inte möjligheten att en åtgärd kanske inte betraktas som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget på andra grunder än de som anges i denna förordning, t.ex. om åtgärden är förenlig med principen om marknadsekonomiska aktörer eller inte innebär någon överföring av statliga medel. Särskilt unionsfinansiering som förvaltas centralt av kommissionen och inte står direkt eller indirekt under medlemsstatens kontroll utgör inte statligt stöd och bör inte beaktas vid bedömningen av om det tak som fastställs i denna förordning överskrids.

(15)

Denna förordning omfattar inte alla situationer där en åtgärd kanske inte påverkar handeln mellan medlemsstaterna och kanske inte snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen. Det kan finnas situationer där en mottagare levererar varor eller tjänster till ett begränsat område (t.ex. en öregion eller något av de yttersta randområdena) inom en medlemsstat och den mottagaren sannolikt inte lockar kunder från andra medlemsstater, och där det inte kan förutses att åtgärden skulle ha mer än en marginell effekt på villkoren för gränsöverskridande investeringar eller etableringar. Sådana åtgärder bör bedömas från fall till fall.

(16)

Med hänsyn till behovet av insyn, likabehandling och effektiv kontroll bör denna förordning endast tillämpas på stöd av mindre betydelse, för vilket det är möjligt att i förväg räkna ut den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att en riskbedömning behöver göras (överblickbart stöd av mindre betydelse). En sådan exakt beräkning kan till exempel göras för kontantbidrag, räntesubventioner, begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns som garanterar att det relevanta taket inte överskrids. En övre gräns innebär att den berörda medlemsstaten, så länge som det exakta stödbeloppet inte är känt, måste anta att beloppet motsvarar den övre gränsen för att garantera att flera stödåtgärder tillsammans inte överskrider det tak som anges i den här förordningen och för att tillämpa reglerna om kumulering.

(17)

För att säkerställa insyn, likabehandling och en korrekt tillämpning av taket för stöd av mindre betydelse bör alla medlemsstater använda samma metod för att beräkna det totala beviljade stödbeloppet. I syfte att underlätta beräkningen bör stödbelopp som inte betalas ut i form av kontantbidrag omräknas till motsvarande bruttobidragsekvivalent. Vid beräkningen av bruttobidragsekvivalenten för olika typer av överblickbart stöd som inte är bidrag eller för stöd som betalas ut i flera omgångar måste man använda de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att underlätta en enhetlig, överblickbar och enkel tillämpning av reglerna för statligt stöd bör de marknadsräntor som används vid tillämpningen av denna förordning vara de referensräntor som fastställts i enlighet med meddelandet från kommissionen om en översyn av metoden för att fastställa referens- och diskonteringsräntor (13).

(18)

Stöd i form av lån, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av lån, bör anses vara överblickbart stöd av mindre betydelse om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de marknadsräntor som gällde när stödet beviljades. För att förenkla handläggningen av små lån med kort löptid är det nödvändigt att fastställa en tydlig regel som är lätt att tillämpa och tar hänsyn både till lånets belopp och löptid. Bruttobidragsekvivalenten för lån som garanteras av säkerheter som täcker minst 50 % av lånet och som uppgår till antingen högst 1 500 000 EUR under en femårsperiod eller 750 000 EUR under en tioårsperiod får inte anses överstiga taket för stöd av mindre betydelse. Detta grundar sig på kommissionens erfarenheter och på inflationen sedan förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft samt den förväntade inflationsutvecklingen under den här förordningens tillämpningsperiod. Med tanke på svårigheterna att beräkna bruttobidragsekvivalenten för stöd som beviljas företag som kanske inte kommer att kunna betala tillbaka lånet (till exempel eftersom företaget är föremål för ett kollektivt insolvensförfarande eller eftersom det uppfyller kriterierna i nationell lagstiftning för att försättas i kollektiv insolvens på sina fordringsägares begäran) bör denna regel inte gälla sådana företag.

(19)

Stöd i form av kapitaltillskott kan enbart anses vara överblickbart stöd av mindre betydelse, om det sammanlagda offentliga kapitaltillskottet inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse. Stöd i form av riskfinansieringsåtgärder som tar formen av kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital enligt riktlinjerna för riskfinansiering (14) bör inte anses vara överblickbart stöd av mindre betydelse, såvida inte den berörda åtgärden tillhandahåller kapital som ej överskrider taket för stöd av mindre betydelse.

(20)

Stöd i form av garantier, bl.a. riskfinansieringsstöd av mindre betydelse som tar formen av garantier, bör anses vara överblickbart stöd om bruttobidragsekvivalenten har beräknats på grundval av de säkerhetsavgifter som föreskrivs i kommissionens tillkännagivande för den berörda företagstypen (15). I denna förordning bör det fastställas tydliga regler som beaktar både beloppet för det underliggande lånet och garantins löptid. Tydliga regler borde förenkla handläggningen av kortfristiga garantier som utgör säkerhet för högst 80 % av ett relativt litet lån, där förlusterna bärs proportionellt och enligt samma villkor av långivare och garantigivare, och nettoåtervinningen från indrivningen av lånet mot de säkerheter som ställts av låntagaren på ett proportionellt sätt minskar förlusterna för långivaren och garantigivaren. Denna regel bör inte gälla garantier för underliggande transaktioner som inte utgör ett lån, till exempel garantier för egetkapitaltransaktioner. På basis av kommissionens erfarenheter och med tanke på inflationen sedan förordning (EU) nr 1407/2013 trädde i kraft och den förväntade inflationsutvecklingen under den här förordningens giltighetstid bör garantin anses ha en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse om i) garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, ii) det garanterade beloppet inte överstiger 2 250 000 EUR, och iii) garantins löptid inte överstiger fem år. Detsamma gäller om i) garantin inte överstiger 80 % av det underliggande lånet, ii) det garanterade beloppet inte överstiger 1 125 000 EUR, och iii) garantins löptid inte överstiger tio år.

(21)

Dessutom får medlemsstaterna använda en metod för att beräkna bruttobidragsekvivalenten för garantier som har anmälts till kommissionen enligt en annan kommissionsförordning på statsstödsområdet som gällde vid samma tidpunkt och som godtagits av kommissionen som överensstämmande med tillkännagivandet om garantier (16), eller ett tillkännagivande som ersatt det. Medlemsstaterna får bara göra detta om den godtagna metoden uttryckligen avser den typ av garanti och den typ av underliggande transaktion som det är fråga om i samband med tillämpningen av denna förordning.

(22)

Om ett stöd av mindre betydelse ges via finansiella intermediärer bör medlemsstaterna säkerställa att dessa inte mottar något statligt stöd. Detta kan ske exempelvis i) genom att kräva att finansiella intermediärer som får statliga garantier ska betala avgifter som följer marknadspriserna eller ii) genom att till fullo överföra fördelarna till de slutliga stödmottagarna eller iii) genom att taket för stöd av mindre betydelse och övriga villkor i denna förordning iakttas av intermediärerna. För att förenkla behandlingen av finansiella intermediärer som genomför stödordningar av mindre betydelse, där medlemsstaterna förlitar sig på alternativ iii, bör det i denna förordning föreskrivas en tydlig regel som är lätt att tillämpa och som tar hänsyn till det totala beloppet för lån som inbegriper stöd av mindre betydelse och som den finansiella intermediären har utfärdat under de tre senaste åren. Enligt kommissionens erfarenhet kan finansiella intermediärer som beviljar garanterade lån av mindre betydelse, och som tillämpar en mekanism för att vidarebefordra de fördelar som erhållits genom en garanti till de slutliga mottagarna, anses vara mottagare av en bruttobidragsekvivalent som inte överstiger taket för stöd av mindre betydelse om det totala portföljbeloppet för garanterade lån av mindre betydelse är mindre än 10 miljoner EUR eller om det totala portföljbeloppet för garanterade lån av mindre betydelse är mindre än 40 miljoner EUR och består av individuella lån av mindre betydelse som uppgår till mindre än 100 000 EUR, förutsatt att ordningen för stöd av mindre betydelse är tillgänglig på lika villkor för alla finansiella intermediärer som är verksamma i den berörda medlemsstaten.

(23)

Efter anmälan från en medlemsstat bör kommissionen undersöka om en åtgärd som inte är ett bidrag, ett lån, en garanti, ett kapitaltillskott eller en riskfinansieringsåtgärd som tar formen av kapitalinvesteringar eller investeringar i form av kapital likställt med eget kapital, begränsade skattelättnader eller andra instrument som föreskriver en övre gräns, leder till en bruttobidragsekvivalent som inte överskrider taket för stöd av mindre betydelse och därför skulle kunna omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

(24)

Kommissionen är skyldig att se till att reglerna om statligt stöd följs och överensstämmer med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen. Medlemsstaterna bör underlätta fullgörandet av denna uppgift genom att ha de nödvändiga verktygen för att säkerställa att det sammanlagda stöd av mindre betydelse som beviljas ett enda företag på grundval av regeln om stöd av mindre betydelse inte överstiger det fastställda taket. Medlemsstaterna bör övervaka det beviljade stödet för att säkerställa att taket som fastställs i den här förordningen inte överskrids och att kumuleringsreglerna efterlevs. För att fullgöra denna skyldighet bör medlemsstaterna senast den 1 januari 2026 tillhandahålla fullständig information om stöd av mindre betydelse som beviljats, i ett centralt register på nationell nivå eller på unionsnivå och kontrollera att eventuella nya stöd inte överskrider det tak som fastställs i denna förordning. Det centrala registret ska bidra till att minska den administrativa bördan för företagen. Företagen kommer inte längre att enligt denna förordning behöva hålla reda på och redovisa andra stöd av mindre betydelse som de får, när väl det centrala registret innehåller uppgifter för en treårsperiod. Vid tillämpningen av denna förordning ska kontrollen av efterlevnaden av det tak som fastställs i denna förordning i princip bygga på informationen i det centrala registret.

(25)

Alla medlemsstater får inrätta ett nationellt centralt register. Befintliga nationella centrala register som uppfyller de krav som fastställs i denna förordning kan användas även fortsättningsvis. Kommissionen kommer att inrätta ett centralt register på unionsnivå som kan användas av medlemsstaterna från den 1 januari 2026.

(26)

Med tanke på att den administrativa bördan och regleringshinder är ett problem för majoriteten av de små och medelstora företagen och att kommissionens mål är att minska den börda som uppstår till följd av rapporteringsskyldigheter med 25 % (17) bör det centrala registret inrättas så att det minskar den administrativa bördan. Goda förvaltningsrutiner, till exempel de som fastställs i förordningen om inrättande av en gemensam digital ingång (18), får åberopas för inrättandet och driften av det centrala registret på unionsnivå och av nationella centrala register.

(27)

Reglerna om insyn syftar till att säkerställa bättre efterlevnad, ökad ansvarighet, inbördes granskning och i slutändan till effektivare användning av de offentliga utgifterna. Offentliggörandet i ett centralt register av stödmottagarens namn tjänar det berättigade intresset av öppenhet och information till allmänheten om användningen av medlemsstaternas medel. Det inkräktar inte i onödan på stödmottagarnas rätt till skydd av sina personuppgifter så länge som offentliggörandet i det centrala registret av personuppgifter är förenligt med unionens regler om dataskydd (19). Medlemsstaterna bör ha möjlighet att pseudonymisera specifika uppgifter om det är nödvändigt för att följa EU:s regler om dataskydd.

(28)

I denna förordning bör det fastställas ett antal villkor enligt vilka alla åtgärder som omfattas av denna förordning inte kan anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. Därför bör denna förordning även tillämpas på stöd som beviljats innan den trädde i kraft, om alla villkor som fastställs i den är uppfyllda. På samma sätt bör stöd som uppfyllde kriterierna i förordning (EU) nr 1407/2013 och som beviljades mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2023 anses vara undantaget från anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 i fördraget.

(29)

Med hänsyn till hur ofta det i regel är nödvändigt att se över politiken för statligt stöd, bör tillämpningsperioden för denna förordning begränsas.

(30)

Om denna förordnings tillämpningsperiod skulle löpa ut utan att förlängas, bör medlemsstaterna få en anpassningsperiod på sex månader för stöd av mindre betydelse som omfattas av denna förordning.