EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 14.10.2020
COM(2020) 950 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN
2020 års rapport om tillståndet i energiunionen i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder
1.Inledning
Ända sedan covid-19-krisen startade har EU-kommissionen arbetat för att hjälpa länderna i EU att hantera en extraordinär situation. Rapporten om tillståndet i energiunionen 2020 återspeglar därför den utmaning som finns i form av återhämtningen från krisen. Med EU:s återhämtningsplan som bas är vårt mål att återuppbygga vår ekonomi på ett bättre sätt genom att vi utnyttjar den gröna och digitala omställningen som en del av processen. Energi-, klimat- och miljöpolitiken kommer att vara avgörande för att driva på återhämtningen och resiliensen inom EU:s ekonomi i riktning mot hållbar tillväxt.
Denna rapport ges ut mot bakgrund av EU:s förnyade ambitioner inom ramen för den europeiska gröna given. Den gröna given är Europas nya tillväxtstrategi som syftar till att omvandla EU till ett rättvist och välmående samhälle, och som kombinerar olika politiska åtgärder för att ta itu med klimatförändringar, skydda och återställa biologisk mångfald, eliminera föroreningar, gå över till en cirkulär ekonomi och säkerställa att ingen lämnas utanför den gröna omställningen.
Den nuvarande kommissionen har under sina första tio månader föreslagit en europeisk klimatlag 1 som kommer att förankra målet om ett klimatneutralt EU 2050 i lagstiftningen, skapa förutsägbarhet och göra omställningen i riktning mot en klimatneutral ekonomi oåterkallelig. Man har gjort den europeiska gröna given till en investerings- och reformplan för EU som ger dubbel utdelning, eftersom de reformer och investeringar som krävs för den gröna omställningen också ger kraft till återhämtningen. För att starta processen med att styra EU-ländernas politik och regelverk i riktning mot EU:s förnyade ambitioner har kommissionen lagt fram nya strategier för att vara bättre beredd inför kommande utmaningar, t.ex. genom integrering av energisystemet och genom ökad användning av vätgas.
Medlemsstaterna har arbetat oförtrutet tillsammans med kommissionen för att slutföra sina nationella energi- och klimatplaner. Detaljerade bedömningar av dessa 27 nationella planer och tillhörande vägledning om deras genomförande som en del av återhämtning åtföljer denna rapport, medan den EU-omfattande bedömningen av de nationella planerna presenterades redan i september i år 2 .
De resultat som uppnåtts understryker EU:s beslutsamhet att spela en ledande roll på den internationella arenan i kampen mot klimatförändringar och miljöförstöring och i en påskyndad omställning till ren energi. Detta är en fortlöpande process. Även om EU redan gjort betydande framsteg när det gäller att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av växthusgaser krävs fler åtgärder inom unionen för att EU ska uppnå klimatneutralitet senast 2050, samtidigt som man utnyttjar möjligheterna med omställningen till ren energi även internationellt.
Kommissionen har därför föreslagit en höjning av EU:s klimatambition för 2030 3 till minst 55 % minskade utsläpp av växthusgaser. Detta ändrade mål för 2030 är ambitiöst men genomförbart och, framför allt, fördelaktigt för Europa. Det kommer att kräva ändringar av vår lagstiftning. För detta syfte avser kommissionen att lägga fram förslag till ändringar av central klimat- och energilagstiftning i mitten av 2021. Parallellt måste medlemsstaterna genomföra sina nationella planer fullt ut och uppdatera dem 2023 mot bakgrund av EU:s ambitiösare klimat- och energimål för 2030.
I denna rapport om tillståndet i energiunionen 2020 presenteras de många initiativ som EU och dess medlemsstater har tagit under de senaste månaderna för att skapa ett bättre Europa 4 . Den är den första rapport som utfärdas inom ramen för styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder 5 . Den åtföljs av flera tematiska rapporter (se ruta 1) och en rekommendation från kommissionen om energifattigdom 6 , och den ger också en översikt över energiunionens framsteg i ett vidare sammanhang mot bakgrund av EU:s klimatåtgärder och hållbarhetsmål.
2.Energiunionen – en stabil grund
2.1.Utfasning av fossila bränslen
Utsläpp av växthusgaser
EU har föresatt sig att bli den första klimatneutrala kontinenten senast 2050 7 , och kommissionen har föreslagit en europeisk klimatlag för att förankra detta mål i lagstiftningen och tillhandahålla medel för att säkerställa att EU fortsätter på vägen mot detta mål.
EU har redan överträffat sitt mål inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, nämligen att minska utsläppen av växthusgaser fram till 2020 med 20 % jämfört med 1990 års nivåer. De totala utsläppen av växthusgaser i EU-27 ligger på sin lägsta nivå sedan 1990. De betydligt minskade utsläppen har till stor del sin grund i utsläppen från energiförsörjningen. Detta återspeglas i kraftigt minskade utsläpp från verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS), medan utsläppen från verksamhet som inte omfattas av detta system generellt under flera år visat en tendens till oförändrade utsläpp.
Samtidigt har utsläppen från internationell luftfart 8 fortsatt att öka under de senaste fem åren (fram till covid-19-krisens utbrott). Efter en minskning av utsläppen mellan 2007 och 2013 har de totala utsläppen från transporter också ökat under de senaste fem åren.
Den genomsnittliga växthusgasintensiteten för bränslen som tillhandahålls i EU har förbättrats sedan 2010, men det krävs ytterligare åtgärder för att säkerställa att det mål på 6 % minskning som fastställs i direktivet om bränslekvalitet uppnås senast 2020.
Under de senaste fem åren har utsläppen från stationära anläggningar med verksamheter som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem minskat avsevärt. Denna utveckling beror särskilt på förändringar i vilka bränslen som används för att producera el, samt en ökad användning av förnybara energikällor. De totala utsläpp från industri och elkraftproduktion som omfattas av EU:s utsläppshandelssystem fortsatte att minska under 2019 (med 9,1 % jämfört med 2018). Denna tendens drevs på av framför allt elkraftsektorn, med en avsevärd minskning av växthusgasutsläppen på nästan 15 %. Utsläppen från industrin minskade med 2 %, vilket är den hittills kraftigaste minskningen under fas 3 i EU:s utsläppshandelssystem (2013–2020). Luftfartens utsläpp inom EES-området ökade något, med knappt 1 %.
Reserven för marknadsstabilitet, vilken började användas i januari 2019, har avsevärt minskat överskottet av utsläppsrätter. Överskottsindikatorn för koldioxidmarknaden 9 offentliggjordes för fjärde gången i maj 2020 och visade att överskottet har minskat till omkring 1,39 miljarder utsläppsrätter. På grundval av överskottet och den reviderade lagstiftningen för fas 4 av EU:s utsläppshandelssystem (2021–2030) minskades antalet utsläppsrätter som auktionerades ut under 2020 med cirka 375 miljoner. Volymerna för auktioner under 2021 kommer att minskas utifrån samma rättsliga grund. Reserven för marknadsstabilitet kommer att ses över för första gången under 2021, som en del av revideringen av EU:s utsläppshandelssystem för att uppnå det föreslagna målet på minst 55 % minskade utsläpp av växthusgaser.
Med undantag av en tillfälligt prisfall till följd av covid-19-krisen i början av 2020 höll sig kolpriset, som signalvärde, stabilt på cirka 24 euro 10 som genomsnitt mellan januari 2019 och juni 2020. De totala intäkter som genererades av auktionerna i EU:s utsläppshandelssystem mellan 2012 och den 30 juni 2020 översteg 57 miljarder euro.
Kommissionen kommer snart att offentliggöra ett paket med klimatrapporter som är en uppföljning med kopplingar till den här rapporten 11 . Paketet kommer att innehålla detaljerad information om utsläpp av växthusgaser, EU:s koldioxidmarknad och bränslekvalitet.
Förnybar energi
På det hela taget är EU på god väg att uppnå målen för förnybara energikällor 2020, men det krävs fortfarande större framsteg i vissa medlemsstater
12
. Andelen förnybar energi i EU:s slutliga energianvändning (brutto) ökade 2018 till 18 %
13
. Tolv medlemsstater låg 2018 över sina nationella bindande mål för 2020, men fem medlemsstater låg fortfarande under de vägledande förlopp för 2017–2018 som pekar mot målet.
Figur 1. Faktiska andelar förnybar energi under 2017 och 2018 jämfört med de vägledande förlopp som fastställs i direktivet om förnybara energikällor och de nationella handlingsplanerna för förnybar energi
14
.
I lägesrapporten om förnybar energi 15 förutses att EU kommer att uppnå 22,8–23,1 % av den totala slutliga energianvändningen (brutto) 2020. Investeringar i förnybar energi baseras i allt högre grad på marknadsbeslut. Medlemsstaterna beviljar allt mer stöd till förnybar energi genom konkurrensutsatta anbudsförfaranden och säkerställer att anläggningar för förnybar energi integreras i elmarknaden, såsom krävs i regler för statligt stöd 16 och för den inre marknaden för el. Även om flertalet medlemsstater kommer att uppnå sina mål löper tre medlemsstater allvarlig risk, och två medlemsstater måttlig risk, att inte uppnå sina mål. Denna analys tar hänsyn till de sannolika effekterna (minskad energianvändning) av covid-19 i fråga om andelen förnybar energi i den totala energianvändningen.
Medlemsstaterna uppmanas att undersöka alla möjligheter att använda samarbetsmekanismer, inklusive statistiska överföringar, för att säkerställa att de uppnår sina nationella bindande mål för 2020. Kommissionen är beredd att stödja processen och dialogen mellan medlemsstaterna för att ingå statistiska överenskommelser, även genom EU:s plattform för utveckling av förnybar energi 17 som håller på att utarbetas.
Efter 2020 bör alla ansträngningar göras för att uppnå de nationella målen i riktning mot målet för 2030. Detta innefattar att utnyttja 2021 års årliga strategi för hållbar tillväxt och dess flaggskeppsinitiativ ”Nya energikällor” (Power up) 18 för att påskynda framtidssäkrad ren teknik och utveckling och användning av förnybara energikällor som en del av våra insatser för återhämtning från effekterna av covid-19-krisen 19 . Utbyggnaden av förnybar energi medför många fördelar: minskade utsläpp, ökat energioberoende, nya arbetstillfällen och tillväxt, samt minskade föroreningar, tillsammans med att EU:s global ledarroll inom sektorn upprätthålls. Medlemsstaterna får hjälp att förverkliga sina nationella bidrag genom EU:s nyligen överenskomna finansieringsmekanism för förnybar energi 20 som ger medlemsstaterna möjlighet att investera i projekt för förnybar energi som de statistiskt kan tillgodoräkna sig som bidrag till EU:s mål för förnybar energi. Den påskyndade utbyggnaden av förnybar energi kommer att understödjas av en översyn av de relevanta riktlinjerna för statligt stöd, särskilt de som gäller miljöskydd och energi, så att de återspeglar målen i den gröna given.
2.2.Energieffektivitet
Medlemsstaterna behöver skruva upp sina insatser för att öka energieffektiviteten. Energiunionen har konstaterat energieffektivitetens centrala roll för att uppnå alla klimat- och energimål, och har förankrat principen om att ”sätta energieffektivitet främst” i lagstiftningen 21 . EU:s slutliga energianvändning 2018 var 1 124 miljoner ton oljeekvivalenter (Mtoe), vilket var 5,9 % lägre än 2005. Detta ligger 3,5 % över målet för slutlig energianvändning 2020 på 1 086 Mtoe 22 , och innebär en ökning med 0,2 % jämfört med 2017. EU:s primärenergianvändning minskade med 9,8 % till 1 552 Mtoe, att jämföras med 1 721 Mtoe 2005. Detta ligger 4,6 % över målet för 2020 på 1 483 Mtoe. Efter tre års ökning registrerades 2018 en minskning årsvis med 0,6 % 23 . Den ökade ekonomiska verksamheten fortsatte att driva upp energianvändningen under 2018 till den grad att nya strategier och åtgärder som genomförs av medlemsstaterna inte var tillräckliga för att minska energianvändningen och få den tillbaka på rätt spår mot målet för 2020. De direkta arbetstillfällena inom energieffektivitet har ökat stadigt från 244 000 år 2000 till 964 000 år 2017, och den tillväxten är större än i den övriga ekonomin, med en genomsnittlig årlig tillväxt på 17,4 %, under en period när resten av ekonomin hade en genomsnittlig årlig tillväxt på 0,5 % 24 .
Ofullständiga data för 2020 tyder på att covid-19-krisen har haft en betydande inverkan på energibehovet. Även om detta kan bidra till att energieffektivitetsmålen för 2020 uppnås, så leder det inte till en strukturell minskning av energianvändningen. En rekyleffekt kan förväntas så snart ekonomin återhämtar sig.
Det är därför ytterst viktigt att göra ytterligare långsiktiga ansträngningar för att uppnå energieffektivitetsmålen för 2030, även mot bakgrund av 2021 års årliga strategi för hållbar tillväxt och dess europeiska flaggskeppsinitiativ ”Renoveringar” 25 . Detta initiativ syftar till att förbättra energi- och resurseffektivitet i offentliga och privata byggnader och att främja den digitala utvecklingen genom smarta boendemiljöer och smart mätning, och därmed bidra till återhämtningen från covid-19-krisen. Kommissionen håller på att utarbeta ytterligare vägledning och förankra principen om att sätta energieffektivitet främst i alla relevanta politiska förslag, inom t.ex. EU:s strategi för integrering av energisystemet, initiativet ”renoveringsvågen” och den kommande översynen av de transeuropeiska energinäten. Även medlemsstaterna behöver överväga energieffektivitetsåtgärder i sina planerings-, strategi- och investeringsbeslut i alla delar av ekonomin.
Figur 2. Energieffektivitet – utveckling mot målen för 2020
26
(i Mtoe)
2.3.Energitrygghet
Trots den avsevärda effekt som covid-19-krisen har haft på energibehovet, i form av stora avvikelser från de normala nivåerna för denna period, så har medlemsstaternas beredskap visat sig vara stabil, vilket säkerställer kontinuitet i viktig verksamhet. Energiunionens rättsliga ram för energitrygghet, särskilt förordningen om riskberedskap inom elsektorn och förordningen om tryggad gasförsörjning, har varit avgörande för hanteringen av krisens effekter på energisektorn.
Mitt under covid-19-pandemin offentliggjorde kommissionen i juni 2020 god praxis och tillvaratagna erfarenheter avseende energisektorn. De expertgrupper som inrättats genom EU-lagstiftningen 27 spelade en viktig roll för att underlätta gränsöverskridande samordning, vid sidan av det omfattande samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna, systemansvariga och relevanta aktörer inom energisektorn. Som uppföljning håller kommissionen på att bedöma potentiella sårbarheter och alternativ för att förbättra resiliensen i kritiska försörjningskedjor för energiteknik.
I strategin för EU:s säkerhetsunion 28 finns ett förslag att förstärka resiliensen och cybersäkerheten hos kritisk energiinfrastruktur, vars betydelse har understrukits genom pandemin. Kommissionen har också inlett arbetet med en nätföreskrift för att säkerställa cybersäkerheten i gränsöverskridande elflöden 29 .
I elsektorn säkerställer genomförandet av förordningen om riskberedskap 30 att medlemsstaterna har verktyg för samarbete när det gäller att förebygga, förbereda sig för och begränsa elkriser. Två nya metoder 31 har dessutom gjort det möjligt för det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för el (Entso-E) att för första gången identifiera de mest relevanta regionala elkrisscenarierna och genomföra den första bedömningen av säsongstillräckligheten (sommarprognosen 2020). Detta kommer att ligga till grund för att utarbeta nationella scenarier och medlemsstaternas riskberedskapsplaner. Kommissionen antog också en rekommendation om skälig ersättning 32 till medlemsstaterna när de ger varandra stöd för att förebygga och hantera kriser.
Infrastrukturen är avgörande för att en marknad ska fungera korrekt och effektivt. EU har därför satt upp kapacitetsmål för elsammanlänkningar. Åtta medlemsstater 33 har ännu inte uppnått sammanlänkningsmålet på 10 % för 2020 34 . Projekt av gemensamt intresse kan också driva på medlemsstaternas insatser för att fasa ut fossila bränslen och lägga grunden för pionjärmarknader för vätgas i Europa. Dessa kan ha stöd från Fonden för ett sammanlänkat Europa och åtgärder inom ramen för flaggskeppsinitiativet ”Nya energikällor” som ingår i faciliteten för återhämtning och resiliens, för att integrera ren teknik och förnybar energi genom moderniserade nät och förbättrad sammanlänkning.
Arbete pågår också för att säkerställa att befintliga sammanlänkningar och fungerande digitala plattformar utnyttjas fullt ut. Genomförandet av bestämmelserna om utformningen av den inre marknaden för el, och särskilt om införandet av marknadskoppling, har kraftigt förbättrat elhandelns effektivitet i Europa 35 , 36 .
När det gäller försörjningstryggheten för gas har medlemsstaterna utarbetat förebyggande åtgärds- och krisplaner 37 , 38 . Dessa innehåller åtgärder för att begränsa effekterna av en störning i gasförsörjningen och de risker som identifierats på nationell och regional nivå.
Kommissionen fortsätter att hjälpa medlemsstaterna att införa solidaritetsprincipen 39 . Detta omfattar även att säkerställa oavbruten gasförsörjning till de mest utsatta konsumenterna även när det uppstår svåra krissituationer i gasförsörjningen.
Kommissionen har gjort en bedömning av erfarenheterna från den nuvarande lagstiftningen om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och kommer att överlämna sin rapport till Europaparlamentet och rådet under hösten.
I fråga om kärnsäkerhet och nukleärt fysiskt skydd har EU ett omfattande regelverk för kärnkraftens hela livscykel, inklusive säker och ansvarsfull hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall 40 . Kommissionen har fortsatt att noggrant övervaka medlemsstaternas införande och användning av detta regelverk. EU har också fortsatt att främja en hög kärnsäkerhetsnivå utanför EU, särskilt i grannskapsländer som har kärnkraftverk i drift, eller planerar att bygga sådana. Detta inbegriper stöd till genomförande av stresstester och uppföljning för att främja ett korrekt och öppet genomförande av rekommendationer. Europeiska rådet har särskilt betonat vikten av att säkerställa kärnsäkerhet och miljösäkerhet avseende det belarusiska kärnkraftverket i Ostrovets.
2.4.Inre marknader för energi
En helt integrerad och väl fungerande inre marknad för energi är det effektivaste sättet att säkerställa överkomliga energipriser och nödvändiga prissignaler för investeringar i grön energi, att trygga energiförsörjningen och att bereda vägen i riktning mot klimatneutralitet till minsta möjliga kostnad. De inre marknaderna för el och gas har stärkts genom viktiga initiativ. Trots goda framsteg behövs det mer arbete för att säkerställa att el- och gasmarknaderna integreras ytterligare.
När det gäller elektricitet har paketet om ren energi för alla i EU, och särskilt de nya regler för utformningen av elmarknaden som antogs 2019 41 , gett möjlighet till en bättre hantering av de nya förhållandena på energimarknader som domineras av förnybar energiproduktion. Dessa regler har skapat bättre förutsättningar för att främja konsumenternas deltagande på energimarknaderna och lika villkor för nya marknadsaktörer. Planerade genomförandeakter om datakompatibilitet förväntas bidra till att förverkliga detta i praktiken och hjälpa kunder att tillsammans med nya tjänsteleverantörer delta mer aktivt på marknaden. Elförordningens 42 mål är att säkerställa ytterligare integrering av elmarknaderna, särskilt genom att skärpa reglerna om maximalt utnyttjande av elsammanlänkningar. Dessa regler kommer att öka den gränsöverskridande handeln, vilket gör det möjligt att utnyttja energiresurserna mer effektivt i EU som helhet. Arbete pågår för att genomföra ett omfattande paket med tekniska EU-förordningar (nätföreskrifter), med positiva resultat 43 .
Sedan 2016 har slutkundspriserna för el totalt sett närmat sig varandra i olika medlemsstater, men det finns fortfarande stora skillnader. Elpriserna för hushållskunder varierade 2019 från 98 euro/MWh i Bulgarien till 295 euro/MWh i Danmark. Genomsnittspriset i EU var 216 euro/MWh. Totalt sett domineras slutkundspriserna fortfarande av komponenter som inte påverkas av konkurrens, utan fastställs av tillsynsmyndigheter (t.ex. reglerade nätavgifter, skatter och andra avgifter).
Figur 3. Hushållens elpriser i EU 2019 (DC band) 44
På grossistmarknaden dominerar fortfarande de etablerade aktörerna i flertalet medlemsstater, mer än 20 år efter det att marknadsliberaliseringen inleddes. I några länder har de till och med marknadsandelar på över 80 %, vilket är nära ett monopol. Tendensen att reglera priserna i dessa länder har ofta visat sig vara ett ytterligare hinder för nya marknadsaktörer att konkurrera med etablerade aktörer 45 .
Under det senaste årtiondet har slutkundernas elpriser stigit mer än inflationen. De högre elpriserna för industrin ligger dock under prisindex för industrin och har till och med sjunkit för större konsumenter. De senaste åren har nätavgifterna, skatterna och andra avgifter varit stabila eller endast ökat något. Dessutom kan man konstatera en mindre påverkan från avgifter på priserna för förnybar energi, och samtidigt en ökad användning av marknadsbaserade instrument som främjar förnybara energikällor och en gradvis utfasning av gamla stödsystem. Resultatet är att slutanvändarpriserna främst påverkades av förändringar i produktions- och leveranskostnader. Dessa förändringar var dock inte nog för att ge tillräckliga signaler på marknaden. Detta beror bland annat på att den reglerade delen av priset för slutanvändning fortfarande utgjorde en relativt stor andel av det totala priset. Därför har det faktum att de största elleverantörerna i EU förlorade marknadsandelar och, som en följd av detta, att koncentrationen på slutkundsmarknaden för el minskade, inte alltid omsatts fullt ut i tillräckligt effektiva prissignaler.
Den sammantagna effekten av alla skatter och avgifter har en betydande inverkan på det slutliga energipriset, särskilt för elektricitet. Detta kan skapa snedvridningar i användningen av specifika energibärare, vilket understryks i EU:s strategi för integrering av energisystem 46 . Medlemsstaterna skulle kunna överväga hur skatter och avgifter påverkar de slutliga energipriserna, för att säkerställa att reformer och förändrade prissignaler leder till en ren och rättvis energiomställning i linje med målen för den gröna given. Uppmärksamhet på fördelningseffekter avseende de slutliga energipriserna och åtföljande farhågor om energifattigdom kommer att vara avgörande för att säkerställa att den gröna omställningen även är rättvis ur samhällsperspektiv.
Energiskattedirektivet 47 räcker inte längre till för att uppnå det primära målet om en väl fungerande inre marknad. Minimiskattesatserna har förlorat sin verkan och allt mer varierande nationella skattesatser tillämpas i kombination med en rad skattelättnader. Dessa undantag och nedsättningar är i själva verket olika former av subventioner till fossila bränslen, och de är inte i linje med målen för den europeiska gröna given. Översynen av direktivet syftar till att åtgärda dessa brister.
På gasområdet har den inre marknaden gjort goda framsteg mot att fullbordas. Den ökade handeln på marknadsplatser för naturgas fortsatte under 2020, och på europeiska marknadsplatser för gas registrerades första kvartalet 2020 32 % större handlad volym, jämfört på årsbasis (en uppgång till 5 010 TWh). Konnektiviteten och tillgången till olika gaskällor fortsatte också att förbättras. Endast tre marknader i EU hade tillgång till färre än tre försörjningskällor. Priskonvergensen har förbättrats de senaste åren och var som högst i nordvästra Europa. På europeisk nivå minskade den dock under 2019, med större prisskillnader mellan marknader på fler dagar under året.
Totalt sett ökade gaspriserna på slutkundsmarknaderna 2019, jämfört med 2018. Eftersom de följer grossistprisernas utveckling med en viss fördröjning kommer de dock sannolikt att sjunka igen inom den närmaste framtiden Gaspriserna för hushållskunder varierade från 33 euro/MWh i Ungern till 116 euro/MWh i Sverige. Genomsnittspriset i EU var 68 euro/MWh. Konsumenterna i Luxemburg hade de minsta utgifterna för skatter och avgifter. I Danmark var andelen för produktions- och leveranskostnader som lägst, medan skatteandelen var som högst. Liksom på elmarknaderna var nätavgifter, skatter och andra avgifter stabila eller något högre än tidigare, vilket ledde till priser som i första hand påverkades av förändrade produktions- och leveranskostnader.
Figur 4. Hushållens gaspriser 2019 (D2 band) 48
EU:s nota för energiimport visar tydligt dess beroende av import av fossila bränslen och dess exponering för volatila internationella marknader. Importnotan steg mellan 2016 och 2018 och uppgick till mer än 330 miljarder euro per år. Detta vänder den nedåtgående trenden från den högsta toppen 2013 (400 miljarder euro). Effekterna av covid-19-pandemin på energipriserna kommer att sänka kostnaderna för energiimport 2020. Priserna förväntas stiga i takt med att ekonomin återhämtar sig, men blir det först 2021 som de återgår till 2019 års nivåer.
Energifattigdom
Nästan 34 miljoner européer hade 2018 inte råd att värma sina hem tillräckligt 49 , vilket visar att energifattigdom kvarstår som en stor utmaning i EU. Även om denna indikator i genomsnitt pekade i rätt riktning 2010–2018, så fanns det betydande skillnader i förändringstakten i olika delar av EU. I Bulgarien, Lettland, Polen, Portugal och Rumänien har energifattigdomen minskat avsevärt. I Grekland registrerades å andra sidan en betydande ökning. Samtidigt som de europeiska hushållens energiutgifter har minskat under de senaste åren finns det fortfarande stora skillnader mellan medlemsstaterna i fråga om både absoluta utgifter och energins andel av hushållens utgifter. För de fattigaste europeiska hushållen stod energin 2018 fortfarande för 8,3 % av de totala utgifterna (och som mest 15–22 % i några central- och östeuropeiska länder).
Lämplig uppvärmning, kylning, belysning och energi till elektriska apparater är en förutsättning för en anständig levnadsstandard och hälsa 50 . EU:s politiska insatser kommer att fortsätta på detta område eftersom de ekonomiska effekterna av covid-19 kan förvärra situationen, särskilt för de fattigaste. Flertalet medlemsstater har tagit med en översikt över energifattigdom i sina nationella energi- och klimatplaner, och många har angett indikatorer för att analysera dess effekter. De flesta av dem har dock ännu inte antagit någon systematisk strategi för att angripa energifattigdom. Kommissionen har, som stöd för dessa insatser, utfärdat en rekommendation om energifattigdom 51 tillsammans med detta meddelande. Man fortsätter också att stödja EU:s observationsgrupp för energifattigdom som samlar in uppgifter, utarbetar indikatorer och sprider bästa praxis för att bekämpa energifattigdom.
2.5.Forskning, innovation och konkurrenskraft
Forskning och innovation
I fråga om forskning och innovation (FoI) är tendenserna för offentliga och privata utgifter i EU inte uppmuntrande. Medlemsstaterna har något mindre utgifter för forskning och innovation inom ren teknik jämfört med de föregående åren, samtidigt som EU:s totala offentliga investeringar, som andel av BNP, i forskning och innovation inom teknik för ren energi är de minsta bland de stora ekonomierna (se figur 5). Detta återspeglar en global tendens. Internationella energiorganet (IEA) noterar att den offentliga sektorns utgifter för koldioxidsnål energiteknik var lägre 2019 än 2012.
Figur 5. Uppskattad offentlig
52
och privat
53
finansiering av forskning och innovation inom energiunionens prioriterade områden (BERD = Verksamhetsutgifter för forskning och utveckling (Business Expenditure on R&D)).
Källa: Gemensamma forskningscentrumet (JRC)
54
, tillsammans med Internationella energiorganet (IEA), Mission Innovation, Eurostat/OECD.
I linje med dessa resultat har den totala patenteringsverksamheten i fråga om teknik för ren energi också minskat sedan 2012, medan patenteringen av högvärdig teknik för t.ex. batterier och smarta tillämpningar har ökat.
De uppskattade privata investeringarna inom energiunionens prioriterade forsknings- och innovationsområden (som spänner över ett antal näringslivssektorer) har minskat under de senaste åren. Dessutom står de investeringar i forskning och innovation som anges i den strategiska EU-planen för energiteknik, vilken bygger på en överenskommelse mellan medlemsstaterna, industrin, forskarsamhället och kommissionen, för endast 15 % av de uppskattade behoven fram till 2030 55 . Slutligen har endast få medlemsstater nationella mål som skulle kunna visa på lämpliga vägval fram till 2030 och 2050 56 . En rad olika stödinstrument finns tillgängliga för medlemsstaterna, t.ex. Horisont Europa, innovationsfonden och InvestEU. Ansökningsomgången för den gröna given inom Horisont 2020, med en budget på 1 miljard euro är inriktad mot centrala utmaningar i fråga om energi och systemintegrering. Detta inbegriper produktion av havsbaserad och landbaserad energi, stöd till storskaliga elektrolysanläggningar och användning av ren energi i hamnar och på flygplatser, en koldioxidneutral industri och energi- och resurseffektiv byggnads- och renoveringsverksamhet.
Konkurrenskraft
Den första lägesrapporten om konkurrenskraften 57 visar att EU:s industri har lyckats ta vara på den möjlighet som skapats genom ökad efterfrågan på teknik för ren energi. Sektorns konkurrenskraft överträffar med marginal teknik för konventionella energikällor när det gäller mervärde, arbetsproduktivitet, ökad sysselsättning och marknadsspridning. I BNP-termer blir sektorn för ren energi dessutom allt viktigare i EU:s ekonomi, medan de konventionella energikällornas betydelse minskar.
EU:s industri drar nytta av en pionjärfördel när det gäller teknik för vindkraft, förnybar vätgas och havsenergi. Den förväntade kapacitetsökningen inom dessa segment tyder dock på att dess struktur oundvikligen kommer att förändras.
Hållbara insatser för att komma ikapp och bygga upp en konkurrensfördel behövs även i områden där EU inte har någon pionjärfördel, eller har förlorat den. Solenergi och litium-jonbatterier är särskilt relevanta med tanke på den förväntade ökningen av efterfrågan på dem, deras modularitet och spridningspotential till andra tillämpningar, t.ex. integrering av solenergisystem i byggnader, fordon eller annan infrastruktur.
Batterialliansen är en förebild för industriallianser och har visat hur mer samordning mellan medlemsstaterna, forskarsamhället och industrin kan ge den drivkraft som krävs för att industriella aktörer ska investera i produktion av ren teknik i EU. Det är dags att utöka den modellen till att omfatta andra viktiga teknik- och affärsområden. På grundval av denna lyckade modell har kommissionen lanserat en europeisk allians för ren vätgas och en europeisk råvaruallians.
Andra centrala teknikområden, t.ex. för smarta nät, är på samma sätt viktiga eftersom de skapar värde för allt som är anslutet till elnätet. EU:s industri för smarta nät förväntas växa avsevärt under nästa årtionde.
Hållbara insatser krävs för att säkerställa handel och investeringar utan snedvridningar i tredjeländer, även inom områden där EU är starkt i fråga om konkurrenskraft men stöter på snedvridningar, t.ex. krav på lokalt innehåll och diskriminerande inhemska förfaranden. Med tanke på att den allra största delen av investeringarna i grön teknik kommer att ske utanför Europeiska unionen är det nödvändigt att säkerställa att EU:s industri kan konkurrera på lika villkor och utnyttja den potential för arbetstillfällen och tillväxt som finns i den europeiska gröna given.
Subventioner
Det finns ett tydligt behov av att öka ansträngningarna för att minska subventioner till energianvändning som medför slöseri och främja energiomställningen. Bättre uppgifter om energisubventioner är avgörande för att kunna övervaka detta. Uppgifterna om energisubventioner är fortfarande splittrade, och rapporteringen i de nationella energi- och klimatplanerna är ofullständig. Rapporten om energisubventioner i EU 58 visar att energisubventionerna uppgick till 159 miljarder euro 2018, vilket innebär en ökning med 5 % jämfört med 2015. Mer än hälften av subventionerna stöder omställningen till ren energi.
I bilagan om energisubventioner beskrivs närmare att subventionerna till fossila bränslen i EU 2018 uppgick till 50 miljarder euro (vilket motsvarar en tredjedel av EU:s totala energisubventioner), och att de legat relativt stabilt under det senaste årtiondet, med en topp på 53 miljarder euro 2012. De började växa på nytt 2015 och ökade med 6 % fram till 2018. Några medlemsstater, t.ex. Österrike, Danmark, Estland och Ungern, har dock gått emot denna övergripande tendens och avsevärt minskat sina subventioner till fossila bränslen.
2.6.Energiunionen i den gröna givens bredare perspektiv
Rättvis omställning
Energiunionens mål är tydligt sammanflätade med de bredare målen i den gröna given. Så är fallet när det gäller en ”rättvis omställning” och principen om att säkerställa att ingen ska lämnas utanför.
För detta ändamål har kommissionen föreslagit mekanismen för en rättvis omställning, inklusive Fonden för en rättvis omställning, för att hantera klimatomställningens ekonomiska och sociala kostnader i de mest utsatta regionerna med stort beroende av kol, brunkol, oljeskiffer och torv, eller med hög koldioxidintensitet. Ett särskilt program för en rättvis omställning inom InvestEU-programmet finns tillgängligt inom ramen för mekanismen för en rättvis omställning, och en lånefacilitet för den offentliga sektorn kommer också att stödja investeringar i den offentliga sektorn som är relevanta för en rättvis omställning. En förutsättning för att frigöra dessa medel, t.ex. för att stödja ekonomisk modernisering och diversifiering, omskolning och kompetensutveckling 59 , eller småskaliga investeringar i omställningen till ren energi är att medlemsstaterna utarbetar territoriella planer för en rättvis omställning som är anpassade till bland annat deras nationella energi- och klimatplaner.
Territoriella planer för en rättvis omställning är också relevanta inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens. För att hjälpa berörda parter har kommissionen inrättat plattformen för en rättvis omställning för att ge information om finansieringsmöjligheter och uppdaterade regler, och för att underlätta utbyte av bästa praxis och sektorsspecifika initiativ. Den kommer att bygga vidare på och utvidga det befintliga initiativet för kolregioner i omställning 60 och erbjuda skräddarsytt behovsorienterat stöd och kapacitetsuppbyggnad. Initiativet för kolregioner i omställning kommer att behålla sin roll när det gäller att ge råd till regioner som är beroende av fossila bränslen som ett av de två arbetsflödena på plattformen.
Luftkvalitet
Luftkvaliteten fortsätter att förbättras, men är fortfarande ett problem i flera regioner och städer. EU:s och medlemsstaternas gemensamma insatser har lett till minskade utsläpp av luftföroreningar i EU under de senaste årtiondena, med ett anmärkningsvärt undantag: ammoniak. Detta har lett till en minskning av antalet luftkvalitetszoner som överskrider EU:s gränsvärden för partiklar och en minskning av det uppskattade antalet förtida dödsfall orsakade av luftföroreningar från omkring en miljon per år 1990 till omkring 400 000 per år enligt de senaste uppskattningarna 61 .
Luftföroreningar medför också sociala kostnader eftersom låginkomsttagare tenderar att drabbas hårdare, på grund av både ökad exponering och större utsatthet. I allmänhet uppvisar regioner i EU med lägst BNP per capita högre exponering för koncentrationer av fina partiklar än andra regioner 62 . Energifattigdomen är dessutom kopplad till användningen av fasta bränslen för uppvärmning och matlagning i bostäder, vilket leder till dålig luftkvalitet inomhus och i omgivningen 63 .
Karta 1. Europeiska miljöbyrån, 2018: Unequal exposure and unequal impacts: social vulnerability to air pollution, noise and extreme temperatures in Europe, rapport 22/2018.
Strukturförändringar till följd av energiunionens politik har bidragit till att minska sektorns utsläpp av luftföroreningar, framför allt genom ökad energieffektivitet i byggnader, åtgärder för att fasa ut kol och utveckling av icke-brännbar förnybar energi och mer hållbara transportmedel 64 . I den europeiska gröna given fastställs också en nollföroreningsambition för en giftfri miljö som ska ge drivkraft till kraftfullare åtgärder mot föroreningar.
Den internationella dimensionen
Trots globala insatser visar de senaste vetenskapliga rönen att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. FN:s nästa klimatförändringskonferens har skjutits upp till 2021 65 , men 2020 är fortfarande ett avgörande år för att höja klimatambitionerna i hela världen.
Tack vare strategiska partnerskap för att genomföra Parisavtalet hjälper EU sina partner att omsätta deras vision om en utsläppssnål och klimatresilient ekonomi i genomförbara strategier och åtgärder, bland annat på energiområdet. På diplomatsidan har EU anordnat ministermöten med Kina och Kanada om klimatåtgärder och genomfört flera riktade démarcher genom EU:s delegationer i länder utanför EU. EU har också ett nära samarbete med ordförandeskapen för G7- och G20 och med partner för att främja den globala klimatagendan, och lägger allt större vikt vid att stödja de insatser som görs av EU:s närmaste grannar på västra Balkan inom ramen för det östliga partnerskapet, i det södra grannskapet och i Afrika. Vissa framsteg har också gjorts på internationell nivå under senare år när det gäller att ta itu med luftfartens och sjöfartens utsläpp. Det finns ett akut behov av åtgärder när det gäller utsläpp från sjöfart och luftfart med tanke på deras ökade andel av utsläppen av växthusgaser i EU och globalt.
EU främjar också investeringar i ren energi i partnerländerna, vilket innebär affärsmöjligheter för europeisk industri som ligger i framkant när det gäller koldioxidsnål teknik. Dessa investeringar stärker också EU:s roll som global ledare roll inom teknik för ren energi, vilket främjar export, tillväxt och sysselsättning i EU.
66 Multilateralt främjade EU internationellt samarbete om förnybar energi inom ramen för Internationella byrån för förnybar energi, och om utveckling och användning av ren teknik inom ramen för ministermötet om ren energi och initiativet Mission Innovation. EU deltar aktivt i förhandlingarna för att modernisera energistadgefördraget och har lagt fram genomgripande, omfattande och ambitiösa förslag som syftar till att uppdatera fördragets bestämmelser om investeringsskydd och anpassa fördraget till de långsiktiga målen i Parisavtalet och EU:s politik för energiomställning.
67 68 EU:s internationella engagemang har bidragit till att diversifiera Europas energikällor och trygga energiförsörjningen. EU upprätthåller en regelbunden energidialog med viktiga energileverantörer och partner, bilateralt och genom multilaterala plattformar, och strävar också efter att säkerställa en likvid och flexibel global marknad för kondenserad naturgas (LNG). I slutet av 2019 bidrog Europeiska kommissionen till ett framgångsrikt slutförande av samtalen mellan Ukraina och Ryska federationen, vilket möjliggjorde fortsatt transitering av naturgas från Ryssland via Ukraina.
Genom energigemenskapen har EU fortsatt att hjälpa de avtalsslutande parterna att anta centrala delar av EU:s energi- och klimatregelverk och möjliggöra ytterligare marknadsintegration med EU. De avtalsslutande parterna fortsätter arbetet med att utarbeta nationella energi- och klimatplaner och fastställa energi- och klimatmål för 2030.
Att garantera kärnsäkerheten utanför EU:s gränser har varit en viktig fråga för Europeiska kommissionen. Tekniska experter från europeiska högnivågruppen för kärnsäkerhet och avfallshantering (ENSREG) och kommissionen genomförde en sakkunnigbedömning av genomförandet av Armeniens och Belarus handlingsplaner baserade på stresstest inom kärnenergi.
EU har visat sitt fortsatta engagemang för genomförandet av bilaga III till den gemensamma övergripande handlingsplanen för civilt kärntekniskt samarbete med Iran. EU har genomfört ett antal åtgärder som är inriktade på Irans säkerhet och integrering i den internationella rättsliga ramen på kärnenergiområdet och siktar även på att förbättra samarbetet om ren energi och klimat.
3.I riktning mot en grön återhämtning och en hållbar ekonomi
Den gröna given, som antogs i december 2019 69 , stöder EU:s omställning till ett rättvist och välmående samhälle som svarar på de utmaningar som klimatförändringarna och miljöförstöringen medför, förbättrar livskvaliteten för nuvarande och kommande generationer och strävar efter en rättvis omställning.
Ända sedan covid-19-krisen inleddes har kommissionen satt den gröna omställningen i centrum för EU:s återhämtningsplan. Att påskynda den gröna omställningen kommer att stärka Europas konkurrenskraft, dess resiliens och dess ställning som global aktör. Inom ramen för den europeiska gröna given håller särskilda åtgärder på att ta form inom energi, industri, jordbruk, livsmedel och biologisk mångfald (ruta 2). Andra viktiga initiativ för att styra Europas utfasning av fossila bränslen inom energi och transport förväntas i slutet av 2020.
|
Ruta 2. Urval av initiativ sedan den 1 december 2019 ·Meddelande om den europeiska gröna given (COM (2019) 640) ·Förslag till en europeisk klimatlag (COM(2020) 80). ·Investeringsplan för gröna given (COM(2020) 21). ·Förslag till förordning om inrättande av Fonden för rättvis omställning (COM(2020) 22). ·En EU-strategi för data (COM/2020/66 final). ·Handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM(2020) 98). ·Från jord till bord-strategin (COM(2020) 381). ·EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030 (COM (2020) 380). ·Förslag till förordning om inrättande av InvestEU-programmet (COM(2020) 403). ·Meddelande om höjning av Europas klimatambition för 2030 (COM(2020) 562). ·EU-omfattande bedömning av slutliga nationella energi- och klimatplaner (COM(2020) 564). ·Ändrat förslag till en europeisk klimatlag (COM(2020) 563). ·Meddelande om integrering av energisystemet (COM(2020) 299). ·En vätgasstrategi för ett klimatneutralt Europa (COM(2020) 301). ·Meddelande om en EU-strategi för att minska metanutsläppen (COM(2020) 663). ·En renoveringsvåg för Europa (COM(2020) 662, SWD(2020) 550). ·Strategi för hållbar och smart mobilitet (ännu ej offentliggjord) |
Parallellt med denna rapport om tillståndet i energiunionen och den EU-omfattande bedömningen av nationella energi- och klimatplaner 70 offentliggör kommissionen de landsspecifika bedömningarna av de 27 integrerade nationella energi- och klimatplanerna. I dessa dokument 71 bedöms om och hur de nationella målen, riktmärkena och bidragen kommer att bidra till att vi gemensamt uppnår målen i den strategiska ramen för energiunionen. Bedömningen är också inriktad på i vilken utsträckning medlemsstaterna har beaktat de rekommendationer som kommissionen utfärdade i juni 2019 72 . De nationella energi- och klimatplanerna utgör grunden för en fortsatt iterativ process mellan EU och dess medlemsstater. I bedömningen uppmanas därför medlemsstaterna att vidta ytterligare åtgärder på flera områden. Bristerna och de återstående avvikelserna måste åtgärdas genom gemensamma insatser både av medlemsstaterna och på EU-nivå. Politiska åtgärder på EU-nivå kommer att stärka och komplettera åtgärderna på nationell nivå.
3.1.Omvandling av EU:s energisystem
För att uppnå en djupgående utfasning av fossila bränslen i alla ekonomiska sektorer måste EU säkerställa att dess energisystem genomgår en genomgripande omvandling. I detta syfte antog kommissionen i juli 2020 en EU-strategi för integrering av energisystemet 73 . Där beskrivs kommissionens vision att påskynda omställningen till ett mer integrerat energisystem och att säkerställa en samordnad systemplanering och systemdrift. I juli 2020 antog kommissionen också en vätgasstrategi med en vision för att avsevärt öka den förnybara vätgasens roll som energibärare 74 . Detta inbegriper vägen mot att säkerställa att förnybar och koldioxidsnål vätgas samt vätgasbaserade syntetiska bränslen blir kostnadsmässigt konkurrenskraftiga. Tillsammans med vätgasstrategin lanserade kommissionen också den europeiska alliansen för ren vätgas.
Den nya klimatambitionen och de genomgripande förändringar som krävs i fråga om funktionen hos EU:s energisystem kräver också en ny vision för EU:s energiinfrastruktur. Kommissionen håller därför på att se över riktlinjerna för de transeuropeiska energinäten 75 . Samtidigt som fokus även fortsättningsvis kommer att ligga på elinfrastruktur som är nödvändig för att integrera förnybar energi, kommer de också att omfatta inrättande av ett regelverk för att ytterligare förbättra spridningen och utbyggnaden av innovativ teknik och infrastruktur, t.ex. smarta nät, vätgasnät eller integrerade havsbaserade nät. Detta kommer också att spela en viktig roll för omställningen till hållbar och smart rörlighet i EU.
3.2.Höjda klimatambitioner
Uppdatering av den politiska ramen
Med tanke på EU:s ambition att bli klimatneutralt senast 2050 antog kommissionen i september 2020 ett meddelande om att höja Europas klimatambition 76 för 2030 och ett ändrat förslag om den europeiska klimatlagen 77 för att ändra EU:s ambitionsnivå för 2030 från minst 40 % minskade utsläpp av växthusgaser jämfört med 1990 till minst 55 %, både utsläpp och upptag inräknade. I meddelandet beskrivs också vilka åtgärder som krävs inom olika sektorer i hela ekonomin, och meddelandet innebär starten för den översyn av de viktigaste lagstiftningsinstrumenten som ska vara klar senast i juni 2021, i syfte att uppnå denna höjda ambitionsnivå. Kommissionen arbetar också med nya regler som rör fluorerade växthusgaser och ozonnedbrytande ämnen, och som ska läggas fram i slutet av 2021.
I den gröna given aviserades också att en ny, ambitiösare EU-strategi för klimatanpassning skulle antas. Klimatförändringarnas effekter är redan kännbara inom energisektorn, i form av t.ex. den mindre förutsägbara produktionen av vattenkraft eller till och med stängningen av vissa kärnkraftverk på grund av dålig tillgång på kylvatten vid långvarig torka 78 . Vi står inför stora utmaningar 79 .
Dessutom omfattar den gröna given den europeiska klimatpakten. Syftet är att engagera enskilda personer och samhällen i klimatåtgärder. Med utgångspunkt i befintliga initiativ kommer klimatpakten att ge utrymme för att utforma nya klimatåtgärder, utbyta information, starta gräsrotsverksamhet och presentera lösningar som andra kan återanvända.
Kommissionen har också antagit ett meddelande om en EU-strategi för att minska metanrelaterade utsläpp. Strategin kommer att innehålla förslag som ska bidra till att minska metanutsläppen i EU samt främja och stödja liknande åtgärder i hela världen. Den omfattar alla de viktigaste sektorerna för metanutsläpp: jordbruk, energi och avfall. På energiområdet är strategin inriktad på förbättrad mätning, stabil och öppen rapportering och trovärdig verifiering av metanutsläpp.
Den höjda klimatambitionen kräver en aldrig tidigare skådad ökning av produktionen av förnybar energi. Såsom tillkännagavs i den gröna given kommer havsbaserade förnybara energikällor att spela en viktig roll i detta sammanhang. För att underlätta denna process ska kommissionen under hösten 2020 anta sin strategiska vision för havsbaserad energi som produceras från naturliga och rena källor såsom vindkraft, solenergi, vågor och tidvatten.
Hållbara alternativa bränslen kommer också att bidra till omställningen till ett mer hållbart transportsystem. Kommissionen kommer snart att lägga fram en strategi för hållbar och smart mobilitet, och arbetar med initiativ för att öka tillgången till och användningen av hållbara alternativa bränslen, särskilt när det gäller luftfart och sjöfart.
Översikt över medlemsstaternas inlämnade långsiktiga strategier för minskade koldioxidutsläpp
Alla parter i Parisavtalet uppmanades att senast 2020 meddela sina långsiktiga utvecklingsstrategier för låga utsläpp av växthusgaser. Enligt den process som fastställs i styrningsförordningen ska medlemsstaterna senast den 1 januari 2020 ha utarbetat och lämnat in dessa långsiktiga strategier, med ett perspektiv på minst 30 år, till kommissionen.
Hittills har endast 16 medlemsstater 80 lämnat in en långsiktig strategi. Tretton av dessa hänvisar uttryckligen eller underförstått till klimatneutralitet 81 , medan de återstående tre siktar på att minska sina utsläpp med 80–95 % jämfört med 1990. Det saknas dock ofta en tydlig definition av den term som används för det övergripande målet, och det är ofta oklart om de mål som medlemsstaterna fastställt är rättsligt bindande. Rapporteringen avseende det obligatoriska innehållet varierar också mellan medlemsstaterna. Därför kan kommissionen ännu inte tillhandahålla en detaljerad bedömning av huruvida de nationella långsiktiga strategierna kommer att vara tillräckliga för att gemensamt uppnå EU:s klimatneutralitetsmål, eller tillhandahålla information om eventuella kollektiva avvikelser från vägen mot målet.
3.3.Energi- och klimatpolitik som är avgörande för återhämtningen
Covid-19-krisen har haft en betydande inverkan på EU:s ekonomi. Den har dock inte strukturellt ändrat de investeringar och reformer som krävs för att uppnå vår höjda klimatambition. Det finns en verklig utmaning som gäller att mobilisera betydande ytterligare investeringar och främja en rättvis omställning. I samband med återhämtningen efter covid-19 står Europa inför en unik möjlighet till investeringar som kan stödja återhämtningen i EU:s ekonomi och samtidigt påskynda den gröna och digitala omställningen. Att blåsa nytt liv i våra ekonomier på något annat sätt, vilket skulle leda till inlåsning i en praxis inte är hållbar, är helt enkelt inte ett alternativ.
EU:s återhämtningsplan och faciliteten för återhämtning och resiliens som dess viktigaste instrument kommer att spela en avgörande roll för dessa investeringar och reformer. Den kommer att ge ekonomiskt stöd genom EU:s finansieringsprogram till reformer och investeringar som genomförs av medlemsstaterna för att mildra pandemins ekonomiska och sociala effekter, och till åtgärder som gör EU:s ekonomier mer hållbara, resilienta och bättre förberedda på de utmaningar som den gröna och digitala omställningen medför. Dessutom kommer sammanhållningspolitiken att vara avgörande för en balanserad återhämtning som säkerställer att ingen lämnas utanför.
Medlemsstaterna kommer att identifiera och rapportera om reformer och prioriterade investeringar. Mot bakgrund av det mål på 30 % integrering av klimatåtgärder som man enades om vid Europeiska rådets möte i juli 2020 82 uppmanade kommissionen medlemsstaterna att säkerställa att de klimatrelaterade utgifterna uppgår till minst 37 % i varje återhämtnings- och resiliensplan. I den årliga strategin för hållbar tillväxt 2021 83 uppmanar kommissionen med eftertryck medlemsstaterna att i sina planer ta med reformer och investeringar inom ett begränsat antal flaggskeppsområden för att med hjälp av en samordnad strategi ta itu med gemensamma utmaningar och skapa påtagliga fördelar för ekonomin och medborgarna. I dessa ingår flaggskeppsinitiativen ”nya energikällor” (Power up) som innebär tidigarelagd utveckling av framtidssäkrad ren teknik, särskilt för förnybar energi och vätgas, ”renovera” (Renovate), som ska förbättra byggnaders energi- och resurseffektivitet, och ”laddning och tankning” (Recharge and refuel) som ska påskynda användningen av hållbara, tillgängliga och smarta transporter samt laddnings- och tankstationer, och utbyggnaden av kollektivtrafiken.
Medlemsstaterna bör i detta sammanhang utgå från sina nationella energi- och klimatplaner. De bör i sina återhämtnings- och resiliensplaner ta med tidiga indikationer om hur de kommer att säkerställa konsekvens och komplementaritet och hur specifika investeringar eller strategier och åtgärder som anges i nationella energi- och klimatplaner kan påskyndas med hjälp av återhämtnings- och resiliensplanerna.
Till stöd för detta ger de enskilda bedömningarna av de nationella energi- och klimatplanerna viktig vägledning för medlemsstaterna om centrala energi- och klimatrelaterade investeringar och reformer som skulle kunna bidra till en hållbar och grön återhämtning i hela EU. Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att beakta denna vägledning. Kommissionen för en dialog om dessa prioriterade områden med medlemsstaterna i samband med diskussionerna om återhämtning och resiliens.
Byggnader står för omkring 40 % av energianvändningen och 36 % av energisektorns växthusgasutsläpp i EU. De flesta av dagens befintliga byggnader kommer sannolikt fortfarande att vara i bruk 2050. Vi har därför ingen tid att förlora när det gäller att renovera dem och göra dem mer energieffektiva, med tanke på klimatneutralitet senast 2050. Detta är bakgrunden till att kommissionen antagit ett meddelande om ”renoveringsvågen” för Europa 84 , med målet att minst fördubbla den årliga energirenoveringstakten för bostadshus och andra byggnader fram till 2030 och att främja genomgripande energirenoveringar. Investeringar i energieffektiva byggnader kommer att minska energifattigdomen och öka välbefinnandet. De kommer också att skapa en välbehövlig stimulans för byggnads- och renoveringssektorn, som har drabbats hårt av covid-19-krisen.
Att göra det lättare att renovera byggnader, särskilt för låginkomsthushåll, är avgörande för att säkerställa en rättvis omställning. Sammanhållningspolitiken kommer att förbli en viktig källa till EU-finansiering av direkta investeringar i energieffektivitet i byggnader och renovering av byggnader för att uppnå bättre energiprestanda. Det behövs dock mer än så. Fonden för en rättvis omställning som beskrivs ovan kommer att mobilisera medel i EU-regioner där extra insatser kommer att behövas för omställningen till en klimatneutral ekonomi senast 2050.
Dessutom kommer de nya finansieringsmekanismerna inom utsläppshandelssystemet (innovationsfonden och moderniseringsfonden) att tillhandahålla ytterligare 24 miljarder euro för demonstration av innovativ koldioxidsnål teknik i hela EU och modernisering av energisystemen i de medlemsstater som får ta del av finansieringen. Kommissionen har redan inlett den första ansökningsomgången för innovationsfonden, medan moderniseringsfonden kommer att vara i funktion 2021.
Nationella återhämtnings- och resiliensplaner är en näst intill unik möjlighet att ”återuppbygga något bättre” och investera i en ekonomisk modell som passar för vårt århundrande. Utanför EU kommer regeringar runtom i världen också att sträva efter stora investeringar för att stödja den ekonomiska återhämtningen 85 . De investeringar som krävs för att snabbt få fart på ekonomin måste lätta bördan för kommande generationer, inte göra den värre. EU samarbetar fullt ut med sina internationella partner för att införa strategier för grön återhämtning och direktinvesteringar i miljömässigt hållbara ekonomiska verksamheter.
4.Slutsats och framtidsutsikt
Energiunionen är mer än någonsin en viktig pelare för att uppnå målen i den gröna given. Den integrerade planeringsram som fastställs i styrningsförordningen har på det hela taget genomförts väl. Ramen för energiunionen har visat sig vara stabil mot bakgrund av den betydande stress som orsakats av covid-19-krisen, med stora avvikelser från normala konsumtionsmönster som satt resiliensen i vårt energisystem på prov. På det hela taget kan detta stödja EU:s omställning till klimatneutralitet senast 2050.
Vi kan dock inte slå oss till ro. De följande månaderna kommer att vara avgörande, och kommissionen kommer att stödja medlemsstaterna fullt ut i utarbetandet av robusta och framtidssäkra nationella återhämtnings- och resiliensplaner för att ge Europa drivkraft framåt på ett hållbart och socialt rättvist sätt. Stödet kommer att bygga på den vägledning som utfärdats till medlemsstaterna som en del av bedömningen av de enskilda nationella energi- och klimatplanerna och bygga på de europeiska flaggskeppsinitiativ som fastställts som en del av den årliga strategin för hållbar tillväxt 2021 inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens.
Mot denna bakgrund måste insatserna för att minska stöd som leder till slöseri med energi och omdirigera det till åtgärder som främjar omställningen till ren energi intensifieras utan dröjsmål. Såsom beskrivs i den europeiska gröna given bör subventioner till fossila bränslen upphöra. För att uppmuntra till handling och främja en effektiv användning av tilldelningen inom faciliteten för återhämtning och resiliens kommer kommissionen att samarbeta med medlemsstaterna för att stärka åtgärder som ska minska användningen av fossila bränslen och fasa ut subventioner till fossila bränslen. Detta inbegriper åtgärder som tillkännagavs i meddelandet En EU-omfattande bedömning av nationella energi- och klimatplaner 86 .
Dessutom kommer kommissionen att inleda insatser för att motverka den konstaterade minskningen av investeringar i forskning och innovation på nationell nivå, i syfte att stärka den långsiktiga potentialen för hållbar tillväxt. Detta inbegriper att kombinera offentlig och privat finansiering i hela värdekedjan genom industriella allianser, t.ex. i fråga om batterier eller vätgas. I de kommande diskussionerna med medlemsstaterna, industrin och berörda parter kommer kommissionen att fokusera på industrier och innovatörer i EU som kan utveckla den rena teknik som behövs och föra ut den i hela världen.
Kommissionen kommer att fortsätta sitt nära samarbete med medlemsstaterna och föreslå specifika lösningar där det fortfarande krävs insatser för att genomföra den överenskomna lagstiftningen. Detta inbegriper t.ex. EU:s plattform för utveckling av förnybar energi och EU:s finansieringsmekanism för förnybar energi. Utöver den redan överenskomna lagstiftningen kompletterar de initiativ som nu lanseras i fråga om byggnader och metan våra insatser för att höja Europas klimatambition för 2030. De kommer att följas av initiativ om havsbaserad energi och transeuropeisk energiinfrastruktur senare i år.
Med utgångspunkt i en bred offentlig debatt och samrådsprocess kommer kommissionen att utarbeta de viktigaste lagstiftningsförslagen fram till juni 2021. Detta kommer att bana väg för ett snabbt antagande i syfte att uppnå den höjda klimat- och energiambitionen för 2030 och bidra till målen i den europeiska gröna given.
I styrningsförordningen framställs rapporten om tillståndet i energiunionen som en utgångspunkt för Europaparlamentet och rådets vidare arbete med de framsteg som gjorts och för diskussioner med alla berörda parter. Denna dialog är viktigare än någonsin i år.
EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 14.10.2020
COM(2020) 950 final
BILAGA
till
RAPPORT TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN
2020 års rapport om tillståndet i energiunionen
i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder
Lägesrapport om den inre marknaden för energi
1. Inledning
2. Grossistmarknaderna för el
2.1. Nyckelindikatorer:
2.1.1. Grossistpriser – indikatorer på att marknaderna fungerar
2.1.2. Elmarknadernas geografiska omfattning – fortsatt arbete krävs för att åtgärda fragmentering
2.1.3. Marknadskoncentration – etablerade aktörers dominans är fortfarande ett problem i många länder
2.2. Viktiga framsteg på lagstiftningsområdet
2.2.1. Ett unikt projekt: EU:s marknadskoppling
2.2.2. Omfattande harmonisering av regler för handel och systemdrift genom nätföreskrifter – en ny form av gemensam EU-omfattande energiharmonisering
2.2.3. Paketet om ren energi för alla i EU Framsteg med att införa ny utformning av elmarknaden
2.2.3.1. Undanröjda gränser för el – ”70 %-regeln”
2.2.3.2. Bättre samordnade och mindre skadliga kapacitetsmekanismer
2.2.3.3. Korrekt genomförande av åtskillnadsreglerna avseende lagring
3. Grossistmarknaderna för gas
3.1. Nyckelindikatorer: Koncentration, likviditet och konvergens
3.2. Viktiga framsteg på lagstiftningsområdet
3.2.1. Marknadssammanslagningar
3.2.2. Gasnätsföreskrifter
3.3. Utfasning av fossila bränslen i gassektorn
3.3.1. Integrering av biometan och småskalig produktion
3.3.2. Frågor avseende gaskvalitet
3.3.3. Förberedelse för vätgas på marknad och i infrastruktur
4. Slutkundsmarknader
4.1. Marknadskoncentration
4.1.1. Elektricitet
4.1.2. Gas
4.2. Slutkundspriser (inklusive priskomponenter)
4.2.1. Elpriser
4.2.2. Gaspriser
4.3. Statliga ingripanden avseende slutkundspriser för el och gas
4.3.1. Hushållssegmentet
4.3.2. Andra segment än hushållssegmentet
4.4. Konsumentskydd och egenmakt
1.Inledning
Även om den inre marknaden ofta har betraktats som ett instrument för att hålla konsumentpriserna under kontroll och ge investerarna effektiva investeringssignaler, har det under senare år blivit uppenbart att den också är av avgörande betydelse för att uppnå EU:s ambitiösa klimatmål. Integreringen av 27 nationella energisystem i en EU-omfattande marknad är avgörande för en effektiv utfasning av fossila bränslen, eftersom den kommer att göra det möjligt att handla med förnybar energi över gränserna och dra nytta av en diversifierad och ömsesidigt kompletterande produktionspotential i de olika EU-regionerna. Gränsöverskridande marknader kan spara in betydande koldioxidutsläpp från fossilbaserad reservkraftproduktion som skulle vara nödvändig i fragmenterade nationella energisystem. Väl sammankopplade marknader förbättrar också försörjningstryggheten.
Trots alla ansträngningar baserade på offentliga medel räcker de inte för att täcka de enorma investeringar som krävs för energiomställningen. Endast välorganiserade och välreglerade marknader kommer att kunna mobilisera de privata investeringar som krävs för att åstadkomma en koldioxidfri ekonomi. En helt integrerad och väl fungerande inre marknad för energi är det effektivaste sättet att säkerställa i) de prissignaler för som behövs för investeringar i grön energi och grön teknik, ii) överkomliga energipriser och iii) en trygg energiförsörjning i riktning mot klimatneutralitet till minsta möjliga kostnad 1 .
Paketet om ren energi för alla i EU, och särskilt de nya regler för utformningen av elmarknaden som antogs 2019 2 , har gett möjlighet att bättre hantera de nya förhållandena på energimarknader som allt mer domineras av förnybar energiproduktion, och att främja konsumenternas deltagande på energimarknaderna. Det gör det möjligt för förnybar energi att bli den nya ryggraden i elsystemet. Paketet om ren energi för alla i EU har också banat väg för bättre användning av sammanlänkningar mellan medlemsstaterna (se avsnitt 2.2.3.1 för närmare uppgifter). Tydliga regler för att maximera sammanlänkningskapaciteten kommer att stimulera den gränsöverskridande handeln och göra det möjligt att använda energiresurserna mer effektivt i hela EU. Genomförandet av det omfattande paketet med tekniska EU-förordningar (nätföreskrifter) fortskrider med goda resultat, vilket framgår av det lyckade införandet av EU:s marknadskoppling för el, eller framgången med att diversifiera försörjningen och öka likviditeten på gasmarknaderna (se avsnitt 2.2.1 för närmare uppgifter).
Det finns dock fortfarande brister på både slutkundsmarknaden och grossistmarknaden, vilket i onödan ökar kostnaderna för konsumenterna och industrin. Att åtgärda dessa brister är också en avgörande aspekt för en lyckad återhämtning och grunden för ekonomins omställning i riktning mot klimatneutralitet. Behovet av att fasa ut fossila bränslen från energisystemet har också medfört nya utmaningar, t.ex. att utforma de statliga ingripanden som behövs för att stödja energiomställningen på ett sätt som inte i onödan hindrar eller fragmenterar den inre marknaden. Frågor om marknadsförenliga stödsystem för förnybar energi eller för traditionell produktion (nedan kallade kapacitetsmekanismer) har fått en allt större inverkan på marknadens funktion under de senaste åren. Paketet om ren energi för alla i EU tar upp detta problem och innehåller särskilda regler för att optimera sådana statliga ingripanden.
År 2020 innebar stora utmaningar på grund av covid-krisen. Energimarknaderna var tvungna att hantera effekterna av social distansering som plötsligt minskade efterfrågan på energi och radikalt förändrade beteendet hos hundratals miljoner européer. Trots ökad volatilitet och fluktuerande likviditet klarade den inre energimarknaden chocken och visade sin resiliens inför krisen, samtidigt som elsystemen lyckades hantera rekordhöga nivåer av förnybar el.
I enlighet med kraven i styrningsförordningen 3 och tillämplig sektorsspecifik lagstiftning 4 analyseras i denna rapport de övergripande framsteg som gjorts när det gäller att skapa en fullständig och fungerande energimarknad, och särskilt när det gäller genomförandet av gas- och eldirektiven.
2.Grossistmarknaderna för el
2.1. Nyckelindikatorer:
2.1.1. Grossistpriser – indikatorer på att marknaderna fungerar
De senaste observationerna när det gäller sjunkande grossistpriser sedan 2009 som redovisades i en lägesrapport 5 har visat sig stämma under de senaste två åren. Samtidigt som andra faktorer, t.ex. den snabba tillväxten för förnybar energi, bidrar till denna utveckling, så visar den stadiga prissänkningen på grossistmarknaden att konkurrensen har påtagliga effekter där 6 .
Efter att ha stigit mellan 2016 och 2018 föll grossistpriserna plötsligt 2019 i takt med att marknadsspridningen för förnybar energi nådde nya rekordnivåer, kol- och gaspriserna sjönk och efterfrågan förblev dämpad. Prisnedgången på kontinenten var ojämn, vilket ledde till ökade prisskillnader mellan olika regionala marknader. Under första halvåret 2020 sjönk priserna, jämfört med samma period 2019, med 30 % på vissa regionala marknader i södra Europa och med upp till 70 % i vissa regioner i norr. De ökande skillnaderna kan förklaras av otillräcklig sammanlänkningskapacitet, ojämn produktion av förnybar energi på olika marknader och ett avsevärt högre koldioxidpris, vilket särskilt drabbade medlemsstater som har en större andel fossila bränslen i produktionsmixen. Under 2020 förstärktes alla dessa trender på grund av covid-krisens negativa inverkan på den ekonomiska aktiviteten och den därmed förknippade betydligt lägre efterfrågan på el, vilket tillsammans med den ökade marknadsspridningen av förnybar energi och sjunkande gaspriser har pressat grossistpriserna till mycket låga nivåer 7 .
Figur 1: Elpriser på grossistmarknaden – lägsta och högsta regionala priser
Källa: Platts, European Power Exchange
Anmärkning: Den grå bakgrunden utgör skillnaden mellan högsta och lägsta pris.
2.1.2. Elmarknadernas geografiska omfattning – fortsatt arbete krävs för att åtgärda fragmentering
Det fortsatta genomförandet av marknadskoppling har lett till påtagliga framsteg när det gäller att förbättra försörjningsmöjligheterna över nationsgränserna (se avsnitt 2.2.1 nedan för närmare uppgifter). Det finns tecken på att den gränsöverskridande konkurrensen ökar i vissa regioner, t.ex. Norden, och att importen och exporten av el har ökat stadigt under de senaste åren.
Figur 2: Total import/export per år för EU-28
Källa: EUROSTAT [NRG_CB_E]
Analysen av strukturen på EU:s elmarknader visar dock att villkoren för tillgång och efterfrågan fortfarande skiljer sig avsevärt mellan de flesta medlemsstater och att det krävs fortsatta insatser för att avlägsna gränsöverskridande hinder 8 . Införande av EU-omfattande marknadskoppling och ett fullständigt genomförande av EU:s nätföreskrifter och riktlinjer, som syftar till att minska befintliga tekniska hinder, kommer att vara avgörande för att komma till rätta med den kvarstående fragmenteringen av EU:s marknader.
2.1.3. Marknadskoncentration – etablerade aktörers dominans är fortfarande ett problem i många länder
Fungerande energimarknader förutsätter en viss lägsta grad av konkurrens. Lägre marknadskoncentration ger en högre grad av potentiell konkurrens. I allmänhet uppvisar marknader med högre konkurrensnivå (dvs. lägre koncentration) en lägre prisnivå än marknader som domineras av en eller några få aktörer. En analys av hur konkurrensen utvecklats på den europeiska elgrossistmarknaden visar att de etablerade aktörerna fortfarande har en dominerande ställning i de flesta medlemsstater, mer än 20 år efter det att marknadsliberaliseringen inleddes. I några länder har de etablerade aktörerna till och med marknadsandelar på över 80 %, vilket är nära ett monopol. Det bör noteras att ett lands storlek i hög grad kommer att påverka graden av marknadskoncentration. Små marknader utan koppling till andra marknader kommer sannolikt inte att ha plats för ett stort antal leverantörer. Dessutom har tendensen att reglera priserna i dessa länder ofta visat sig vara ett ytterligare hinder för nya marknadsaktörer som vill konkurrera med etablerade aktörer 9 .
Figur 3: De största elproduktionsföretagens marknadsandel 2018
Källa: Landsspecifika faktablad från GD Energi, baserade på Eurostats undersökningar om marknadsindikatorer för el
Figur 3 visar att den största producentens andel av den nationella produktionen fortfarande är hög i många länder, trots liberaliseringen. Att möjliggöra konkurrens på produktions- och leveransnivå måste därför förbli en prioritering för medlemsstaternas och EU:s energipolitik, bland annat genom praktisk tillämpning av konkurrenslagstiftningen. Figur 3 visar också fördelarna med att koppla samman marknader över gränserna, eftersom mer fysisk sammanlänkning och effektivare elhandelssystem, t.ex. marknadskoppling, åtminstone delvis kan ersätta försörjningsalternativ som saknas på nationell nivå, till fördel för konsumenterna. Marknadsduglig förnybar el har också underlättat för nya marknadsaktörer att ta sig in på marknaden och bidragit till den minskade marknadskoncentrationen.
2.2. Viktiga framsteg på lagstiftningsområdet
2.2.1. Ett unikt projekt: EU:s marknadskoppling
Mycket arbete har ägnats åt detta EU-projekt för att koppla samman nationella marknader genom marknadskoppling. Projektet har gått framåt ytterligare under det senaste året, med betydande framsteg, särskilt när det gäller intradagskoppling.
Det faktum att EU:s elmarknader i stort sett saknade samordning och att el inte överfördes dit där den behövdes mest ledde till att vissa medlemsstater inledde frivilliga marknadskopplingsprojekt för omkring tio år sedan. Marknadskoppling gör det möjligt att aggregera köp- och säljbud avseende el i flera medlemsstater, för att säkerställa att el överförs dit där den behövs mest inom regionen i fråga 10 . Det stegvisa införandet av marknadskoppling blev rättsligt bindande 2015.
Införandet av marknadskoppling i mer än tjugo länder, vilket gynnar 380 miljoner kunder, är fortfarande det enda projektet i sitt slag i hela världen. Trots sin tekniska komplexitet var det nästan slutfört 2019. Kartorna nedan visar projektets utveckling med en utvidgad marknadskoppling i hela EU för intradagskoppling (på kort sikt) och dagen före-koppling (på 24 timmars sikt). Framstegen var särskilt stora 2018 och 2019, med lansering och utvidgning av gemensam intradagskoppling till de flesta EU-länderna och utvidgning av projektet för dagen före-koppling till nya områden.
Figur 4: Geografisk utvidgning av intradagskoppling
Källa: GD Energi
Figur 5: Geografisk utvidgning av dagen före-koppling
Källa: GD Energi
I och med utvidgningen av dagen före- och intradagskopplingen har de europeiska marknaderna och elsystemen blivit allt mer resilienta, effektiva och likvida, och de kan i högre grad integrera förnybara energikällor till en lägre kostnad.
2.2.2. Omfattande harmonisering av regler för handel och systemdrift genom nätföreskrifter – en ny form av gemensam EU-omfattande energiharmonisering
Införandet av marknadskoppling är det tydligaste beviset på att genomförandet av elnätsföreskrifterna har påbörjats med framgång. De åtta elnätsföreskrifterna antogs mellan 2015 och 2018 för att undanröja återstående tekniska hinder för elhandel och samordnad nätdrift genom en stegvis harmoniseringsprocess 11 . Nätföreskrifterna utgör därför en övergripande ram för hur man tillsammans utvecklar gemensamma harmoniseringsmetoder 12 . Systemansvariga för överföringssystem och elbörser är enligt nätföreskrifterna skyldiga att utarbeta gemensamma harmoniseringsförslag inom ett visst område (t.ex. marknadskoppling eller samordnad systemdrift). De nationella tillsynsmyndigheterna måste sedan se över och vid behov skriva om dessa gemensamma harmoniseringsmetoder och gemensamt godkänna dem. Om åsikterna går isär kan de fatta beslut med kvalificerad majoritet 13 .
Erfarenheterna av genomförandet av nätföreskrifterna och utvecklingen av nödvändiga metoder har visat att det nya instrumentet och möjligheten att fatta beslut med kvalificerad majoritet har lett till betydande framsteg för att komma till rätta med den nuvarande fragmenteringen av marknaden och nätdriften. Sedan 2015 har mer än 100 metoder redan godkänts gemensamt av tillsynsmyndigheterna inom den nya ramen för kollektiv harmonisering.
På vissa områden har dock slutförandet av de metoder som krävs försenats. Detta gäller särskilt området för gemensam kapacitetsberäkning, där vissa förslag till gemensamma metoder inte lämnades in inom den fastställda tidsramen och där samordningen mellan tillsynsmyndigheterna visade sig vara särskilt komplicerad. Eftersom fördelarna med att undanröja de hinder som följer av en icke samordnad kapacitetsberäkning är särskilt viktiga för framstegen med den inre elmarknaden 14 kommer kommissionen, i nära samarbete med nationella tillsynsmyndigheter och byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer), att vara fortsatt vaksam och använda alla tillgängliga verktyg för att säkerställa faktiska framsteg för att anta de nödvändiga samordnade metoderna.
2.2.3. Paketet om ren energi för alla i EU Framsteg med att införa ny utformning av elmarknaden
Den nya utformningen av elmarknaden, som antogs som en del av paketet om ren energi för alla i EU, utgör ett viktigt steg framåt för den inre marknaden för el. Nu när lagstiftningen har antagits kommer dess framgång dock att vara beroende av att den genomförs snabbt och ändamålsenligt. Många av reglerna för marknadsutformning finns i den omarbetade elförordningen 15 , som trädde i kraft i januari 2020. I synnerhet har bestämmelser nu trätt i kraft för att anpassa marknaden till större andelar förnybar energi, distribuerad produktion och efterfrågeflexibilitet (kortfristiga marknader, fullt marknadsdeltagande för förnybar energikällor och lagring osv.) och för att anpassa förnybara energikällor till marknaden (utfasning av prioriterad inmatning för nya stora anläggningar och införande av fullständigt balansansvar). Dessutom innehåller den omarbetade elförordningen några viktiga men komplexa inslag när det gäller gränsöverskridande handel och kapacitetsmekanismer.
2.2.3.1. Undanröjda gränser för el – ”70 %-regeln”
Under de senaste åren har den inre marknaden för el blivit alltmer integrerad i takt med att allt fler sammanlänkningar byggs och sammanlänkningskapaciteten ökar mellan medlemsstaterna. Sammanlänkningar förbättrar konkurrensen, till nytta för konsumenterna, bidrar till en tryggare elförsörjning och stöder utfasningen av fossila bränslen, eftersom de medför flexibilitet som gör det möjligt att fullt ut utnyttja komplementariteten mellan de olika produktionsmixerna i Europa, t.ex. mellan värmekraftverk och intermittent förnybar produktion, och gör det möjligt för olika områden att dela systemtjänster och reservkraftproduktion.
Som Acer regelbundet har rapporterat i sina marknadsövervakningsrapporter 16 är dock den kapacitet som är fysiskt tillgänglig vid sammanlänkningar regelbundet begränsad i vissa regioner. Underutnyttjade sammanlänkningar förhindrar att fördelarna med dessa projekt fullt ut når fram till konsumenterna.
Huvudorsaken till dessa begränsningar är intern strukturell överbelastning. Strukturell överbelastning i nätet uppstår när det interna nätet i ett elområde (eller prisområde) inte är tillräckligt för att överföra el från den plats där den produceras till den plats där den förbrukas. Detta kan leda till att sammanlänkningarna och grannländernas elnät i stället används för att säkerställa elflödena. När detta sker prioriteras i praktiken den interna handeln framför gränsöverskridande handel, något som inte bör ske på den inre marknaden. Detta strider i själva verket mot flera artiklar i EU:s fördrag, bland annat artikel 18 i EUF-fördraget, som förbjuder diskriminering. Ett sådant beteende från en systemansvarig för överföringssystem kan också anses strida mot artikel 102 i EUF-fördraget, som förbjuder missbruk av en dominerande ställning. Hittills har potentiella överträdelser av dessa regler främst undersökts i antitrustärenden av GD Konkurrens, särskilt ärende 39351 – Swedish Interconnectors från 2010 17 och ärende 40461 DE/DK Interconnector från 2019 18 .
Den omarbetade elförordningen, som förhandlades fram som en del av paketet om ren energi för alla i EU, bekräftar de centrala principer som ligger till grund för reglerna för elhandel, i enlighet med EU-fördraget: maximering och icke-diskriminering. Dessa principer, som redan fanns både i bilaga 1 till förordning 714/2009 19 och i riktlinjerna för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning 20 , upprätthålls i artikel 16 och kompletteras med vissa ytterligare inslag. Samtidigt som den omarbetade elförordningen bekräftar vikten av att minska intern strukturell överbelastning införs också ett nytt mål på minst 70 % för sammanlänkningskapacitet som ska göras tillgänglig för gränsöverskridande elhandel 21 , dock med flexibilitet för medlemsstaterna att välja hur ska uppnå målet. Medlemsstaterna kan komma att utvidga sitt elnät, välja att omkonfigurera sina elområden för att de bättre ska klara strukturell överbelastning eller anta en handlingsplan med nätinvesteringar för att minska denna strukturella överbelastning senast i slutet av 2025.
Även om systemansvariga för överföringssystem redan i dag, på grundval av EU-fördraget och de sektorsspecifika elreglerna, är skyldiga att fullt ut maximera sammanlänkningskapaciteten är paketet om ren energi för alla i EU 22 avsett att garantera att minst 70 % av kapaciteten finns tillgänglig senast i slutet av 2025, för varje enskild sammanlänkning i EU. Denna nya lagstiftning balanserar målet att öka handeln genom att införa ett riktmärke, samtidigt som det säkerställs att systemansvariga för överföringssystem har de verktyg de behöver för att upprätthålla en säker drift av systemet.
2.2.3.2. Bättre samordnade och mindre skadliga kapacitetsmekanismer
Under de senaste åren har den europeiska elmarknaden snabbt omvandlats i och med den snabba ökningen av intermittent elproduktion i kombination med minskad efterfrågan på el efter den finansiella och ekonomiska krisen 2008–2009. Producenter av intermittent förnybar energi med låg marginalkostnad har helt tagit över eller avsevärt minskat värmekraftverkens driftstider. Samtidigt kan värmekraftverk, t.ex. gaseldade kraftverk, ge systemet stor flexibilitet. Denna utveckling har väckt farhågor hos vissa berörda parter och regeringar om huruvida elsystemet kommer att kunna tillgodose efterfrågan på lång sikt. Som svar på detta har många medlemsstater infört kapacitetsmekanismer till stöd för att upprätthålla tillräcklig produktionskapacitet.
Kapacitetsmekanismer är ett stöd till kraftverk som är tillgängliga för elproduktion vid behov. I gengäld betalar mekanismerna ut ersättning till dessa kraftverk. Dessa kapacitetsbetalningar kompletterar kraftverkens inkomster från elförsäljning på elmarknaden. Olämpliga kapacitetsmekanismer kan allvarligt snedvrida den inre marknaden 23 . I den omarbetade elförordningen fastställs en ny ram för införande och utformning av kapacitetsmekanismer, för att underlätta kommissionens arbete med att kontrollera efterlevnaden av reglerna för statligt stöd och komplettera befintliga regler om styrning av kapacitetsmekanismer.
Enligt de nya reglerna ska medlemsstater med tillräcklighetsproblem, som har identifierats på grundval av en tillräcklighetsbedömning som gjorts i enlighet med den EU-omfattande metoden för tillräcklighetsbedömning, utarbeta och verkställa en genomförandeplan (marknadsreformplan) där det anges hur de avser att genom marknadsreformer ta itu med de bakomliggande orsakerna till sitt tillräcklighetsproblem. De är skyldiga att lägga fram denna plan för kommissionen för ett yttrande om huruvida de föreslagna marknadsreformerna är ändamålsenliga 24 . En process har införts för att övervaka hur dessa reformer genomförs 25 . De nya reglerna säkerställer att kapacitetsmekanismerna utformas så att deras inverkan på marknadens funktion minimeras. Detta innebär att de bör vara
·öppna för deltagande av producenter utanför landets gränser,
·vara tidsbegränsade, och
·fasas ut när de underliggande tillräcklighetsproblemen har lösts.
Kapacitetsmekanismer bör också vara öppna för all teknik, även sådan som avser förnybar energi. Det finns dock ett viktigt villkor: kraftverk som deltar i kapacitetsmekanismer får inte släppa ut mer än utsläppsgränsen på 550 g koldioxid/kWh 26 . Detta säkerställer att verkligt förorenande kraftverk, t.ex. kolkraftverk, i praktiken utesluts från mekanismerna.
Kommissionen har hittills yttrat sig om sex planer för marknadsreformer 27 . Vissa av dessa åtgärder är relativt konkreta. Reglerna föreslår t.ex. att man fasar ut system med reglerade slutkonsumentpriser (eller åtminstone lättar på prisregleringen), undanröjer eventuella prisbegränsningar på grossistmarknaderna, prissätter balansenergi på grundval av systemreserver (”mekanism för bristprissättning”) och ökar sammanlänkningskapaciteten med grannländerna. En annan grupp åtgärder är relativt öppna för tolkning, t.ex. att undanröja alla snedvridningar till följd av lagstiftning eller möjliggöra deltagande på efterfrågesidan, samt egenproduktion och energieffektivitet.
För närvarande pågår ytterligare arbete inom Acer, de nationella tillsynsmyndigheterna och de systemansvariga för överföringssystemen för att genomföra den nya lagstiftningen. Acer har antagit metoder för en EU-omfattande tillräcklighetsbedömning enligt bästa praxis, beräkning av värde av förlorad last (Value of Lost Load) och tillförlitlighetsnormen. Acer och det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem (Entso för el) håller också på att utarbeta en uppsättning metoder för att möjliggöra gränsöverskridande deltagande i kapacitetsmekanismer. Acer har dessutom utfärdat vägledning för beräkning av gränsvärdet för koldioxidutsläpp 28 .
Den nya lagstiftningen syftar till att införa en samordnad strategi för kapacitetsmekanismer så att det säkerställs att de inte snedvrider EU:s inre marknad för el mer än nödvändigt och att de inte används för att ersätta nödvändiga reformer i medlemsstaterna. Den nya lagstiftningen kommer också att komplettera Europeiska kommissionens arbete med att kontrollera efterlevnaden av reglerna för statligt stöd, vilket även i fortsättningen kommer att vara EU:s främsta verktyg för att säkerställa att enskilda kapacitetsmekanismer är förenliga med reglerna för den inre marknaden. Sist men minst kommer den att bidra till att förena målen om försörjningstrygghet med den nödvändiga omställningen till ren energi.
2.2.3.3. Korrekt genomförande av åtskillnadsreglerna avseende lagring
Lagring av elektrisk energi med hjälp av olika slags teknik (t.ex. pumpad vattenkraft, kemisk lagring i batterier eller tryckluft) är en viktig aspekt av elsystemet. Med en ökande andel intermittenta förnybara energikällor i den totala elproduktionen och framsteg inom olika slags lagringsteknik förväntas lagring spela en allt viktigare roll på den inre marknaden. Utöver traditionell (pumpad) vattenkraft, som fortfarande är den huvudsakliga metoden för lagring av elenergi i EU 29 , har kemisk lagring i batterier ökat betydligt och blivit en relevant marknadsfaktor, särskilt för systemtjänster såsom tillhandahållande av balanskapacitet. EU stöder helhjärtat utvecklingen av olika slags teknik för energilagring så att de kan spela en central roll i en lyckad energiomställning. Energiunionens övergripande ram för styrning och den strategiska handlingsplanen för batterier 30 var viktiga steg för att bidra till att bygga en globalt integrerad, hållbar och konkurrenskraftig industriell bas för batterier. De framsteg som gjorts har utvärderats och sammanfattats i en kommissionsrapport 31 .
För att energilagringen ska kunna nå sin fulla potential när det gäller en rad olika tjänster och olika slags teknik är det viktigt att säkerställa öppna och konkurrensutsatta marknader för energilagringstjänster. I paketet om ren energi för alla i EU fastställs viktiga principer för icke-diskriminering av lagring, efterfrågeflexibilitet och distribuerad produktion, som utesluter t.ex. marknadsregler som godtyckligt skulle gynna konventionell elproduktion.
Ett viktigt val som gjordes i det omarbetade eldirektivet var att generellt utesluta systemansvariga för överförings- eller distributionssystem från ägande och drift av ellagringssystem. Kravet på fullständig åtskillnad av lagringstillgångar syftar till att ta itu med systemiska fördelar för systemansvariga som annars skulle kunna leda till diskriminering av konkurrenter, t.ex. genom att systemansvariga i första hand upphandlar systemtjänster som är baserade på egna tillgångar. Denna risk är ännu större än för de flesta klassiska produktionstillgångar, eftersom intäkterna från energilagring (på grund av dess stora flexibilitet men begränsade lagringskapacitet) ofta till största delen kommer från systemtjänster snarare än från direkt försäljning av el på marknaden. Dessutom skulle de systemansvariga kunna påverka utvecklingen och driften av systemen på ett sätt som förutsätter specifika systemtjänster, eller minskar behovet av sådana. Att skapa egenintressen för systemansvariga på den framväxande marknaden för energilagring skulle därför kunna bli ett betydande hinder för utvecklingen av denna marknad och för uppnåendet av energiunionens mål.
Mot denna bakgrund innebär artiklarna 36 och 54 i det omarbetade eldirektivet att systemansvariga för distributionssystem och överföringssystem generellt utesluts från att äga, utveckla, förvalta eller driva energilagringsanläggningar. I det omarbetade eldirektivet erkänns dock möjligheten till undantag från detta uteslutande i två fall.
För det första får systemansvariga äga och driva helt integrerade nätkomponenter, förutsatt att de har ett godkännande från tillsynsmyndigheten. Detta undantag är avsett för systemkomponenter som traditionellt har ingått i överförings- eller distributionssystem för el, t.ex. kondensatorer som är integrerade i understationer.
För det andra, om en energilagringsanläggning anses nödvändig för att säkerställa att driften av systemet är effektiv, tillförlitlig och säker, men denna anläggning inte används för att köpa eller sälja el, får ett anbudsförfarande genomföras. Om andra parter i ett öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande visar sig vara ovilliga eller oförmögna att tillhandahålla dessa tjänster i rätt tid och till en rimlig kostnad får den nationella tillsynsmyndigheten bevilja den systemansvarige att äga och driva en energilagringsanläggning. Om ett undantag har beviljats kommer marknadens förmåga att tillhandahålla dessa tjänster att bli föremål för regelbunden översyn i syfte att fasa ut den systemansvariges verksamhet på detta område.
Möjligheten till undantag ger de nationella tillsynsmyndigheterna en stark position och kräver att de noggrant bedömer alla ansökningar om undantag. Det är viktigt att undantag inte blir normen och att de begränsas till exceptionella omständigheter, så att innovativa och effektiva energilagringstjänster kan utvecklas på en konkurrensutsatt marknad. Kommissionen kommer att stödja tillsynsmyndigheterna i denna uppgift och noga övervaka genomförandet.
3.Grossistmarknaderna för gas
För närvarande förbrukas cirka 5 000 TWh naturgas i EU varje år, vilket motsvarar cirka 95 % av dagens totala efterfrågan på gasformiga bränslen. Den står för omkring 25 % av EU:s totala energianvändning, inklusive cirka 20 % av EU:s elproduktion och 39 % av värmeproduktionen. Gasformiga bränslen är viktiga för industriella processer, både som energibärare och som råvara. Gas är en källa till flexibilitet för ett energisystem som i allt högre grad bygger på intermittent förnybar energi, och ersätter successivt, tillsammans med förnybar energi, både kol och olja.
Välfungerande och likvida marknader för gasformiga bränslen spelar en avgörande roll för att uppnå miljöambitionerna i den europeiska gröna given 32 , som förutser minskade koldioxidutsläpp i gassektorn genom en framåtblickande utformning av konkurrensutsatta koldioxidfria gasmarknader. Välfungerande marknader är också en förutsättning för att säkerställa energi till överkomliga priser för konsumenterna, industrins konkurrenskraft och försörjningstrygghet.
3.1. Nyckelindikatorer: Koncentration, likviditet och konvergens
Grossistmarknaderna för gas har utvecklats väl under de senaste åren. Handelsvolymerna på marknadsplatserna för naturgas ökade till en rekordhög nivå 2019. Trenden fortsatte under 2020, med 32 % större handlad volym registreras på europeiska marknadsplatser under första kvartalet, jämfört på årsbasis (en uppgång till 5 010 TWh). Ökningen under 2020 kan främst tillskrivas ökad risksäkring på marknaderna i takt med att priserna blev mer volatila, och skillnaderna i avtalspriser ökade också till följd av covid-19-krisen. Den nederländska spotmarknaden TTF (Title Transfer Facility) håller på att utvecklas till ett riktmärke även för kondenserad naturgas (LNG) 33 som handlas internationellt.
Konnektiviteten och tillgången till olika gaskällor har också fortsatt att förbättras. Endast tre marknader hade tillgång till färre än tre försörjningskällor. Två av dessa (Irland och Danmark-Sverige) är dock kopplade till en diversifierad marknadsplats och får också goda betyg för marknadskoncentrationsindex (HHI) och restleveransindex (RSI). Detta innebär att Lettland-Estland och Finland är de enda marknaderna som ligger under minimivärdet för indikatorn i den modell som utgör målet för gasmarknaderna.
Figur 6 Översikt över medlemsstaterna enligt AGTM-måtten för marknadstillstånd (RSI, HHI och antal försörjningskällor för företag i tidiga processled (”upstream”)) – 2019
Källa: Acers beräkning baserad på kapacitetsdata från det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för gas (Entso för gas), Eurostat och nationella tillsynsmyndigheter.
Priskonvergensen har förbättrats de senaste åren och var som högst i nordvästra Europa. På europeisk nivå minskade den dock under 2019, med större prisskillnader mellan marknader på fler dagar under året. Detta kan generellt tillskrivas den mycket dynamiska utvecklingen av gaspriserna under 2019 34 .
Figur 7: Priskonvergens för dagen före-handel mellan TTF och utvalda EU-handelsplatser för 2017–2019 – Procentandel handelsdagar inom ett givet prisspridningsintervall
Källa: Acers beräkning baserad på prisdata från Platts och ICIS Heren.
Anmärkningar: Spridning i euro/MWh beräknas som den absoluta prisskillnaden mellan par av handelsplatser, oberoende av underkurs eller överkurs.
Anskaffningskostnaderna för gasförsörjningen minskade kraftigt under 2019 i de flesta medlemsstater. Detta ledde till en betydligt mindre nota för EU:s gasimport. Uppskattningarna för 2019 visar att notan för EU:s gasimport uppgår till totalt 69 miljarder euro, vilket är en minskning med nästan 30 % som återspeglar fallande importpriser.
Figur 8: Uppskattade genomsnittliga anskaffningskostnader för gas 2019 i EU:s medlemsstater och energigemenskapens avtalsslutande parter, samt skillnader mot risksäkringspriser på TTF – euro/MWh
Källa: Acers beräkning, baserad på data från Eurostat Comext, ICIS och nationella tillsynsmyndigheter (i både EU-medlemsstaterna och, via energigemenskapens kontaktpunkter, tredjeländer).
Anmärkning: Importpriserna för Österrike (AT), Nederländerna (NL), Frankrike (FR) och Polen (PL) kunde inte bedömas.
3.2. Viktiga framsteg på lagstiftningsområdet
3.2.1. Marknadssammanslagningar
I den modell som utgör målet för gasmarknaderna föreslås att man ska komma till rätta med segmenteringen av den inre marknaden, orsakad av bland annat de inmatnings- och uttagstariffer som tillämpas och tillhörande så kallad pancaking 35 , genom successiva, frivilliga sammanslagningar av marknadsområden, med början nedifrån. Erfarenheten visar att gränsöverskridande marknadssammanslagningar inte är lätta att genomföra. Ju djupare integrationen är, desto större är behovet av att enas om en harmoniserad uppsättning regler, vilket gör en fullständig marknadssammanslagning till en komplex uppgift. Hittills finns det inget exempel på en fullständig gränsöverskridande sammanslagning i EU. Det pågår dock några försök. Regelverket för regionalt samarbete och regional integration på gasmarknaden är relativt svagt jämfört med elmarknadens. För närvarande finns det inga bestämmelser som innehåller systematisk vägledning eller krav avseende processen för marknadssammanslagningar, och som underlättar regional marknadsintegration.
3.2.2. Gasnätsföreskrifter
I det tredje energipaketet fastställs den rättsliga grunden för fastställande av mer detaljerade gemensamma europeiska regler i form av nätföreskrifter för gas och ramriktlinjer, i syfte att harmonisera och samordna de olika processerna på energimarknaderna och i energisystemen. Sedan förordning (EG) nr 715/2009 36 trädde i kraft 2011 har fem nätföreskrifter och riktlinjer antagits, omfattande mekanismer för kapacitetstilldelning 37 , balansering av överföringsnät 38 , förfaranden för att hantera överbelastning 39 , driftskompatibilitet mellan olika system 40 och tariffstrukturer för överföring 41 . Harmoniseringen av dessa tekniska regler har både förbättrat marknadens funktion på nationell nivå (särskilt när det gäller balansering av överföringsnät) och ytterligare förbättrat sammanlänkningen av nationella gasmarknader. I synnerhet har nätföreskriften om mekanismer för kapacitetstilldelning inneburit en fullständig harmonisering av förfarande och tidsschema för bokning av överföringskapacitet, vilket främjar konkurrens och tillgänglighet på nationella marknader. Det senast antagna nätföreskriften om tariffstrukturer för överföring har infört omfattande krav på offentliggörande av parametrar och beräkningar som rör gastariffer, vilket ger ytterligare insyn och förutsägbarhet i fråga om tariffer för nätanvändare i hela EU, samtidigt som potentiella avvikande tariffer lyfts fram. Även om nätföreskrifternas genomförande är långt framskridet i medlemsstaterna 42 är kommissionens fortsatta kontroll av att dessa regler efterlevs avgörande för fullbordandet av den inre energimarknaden.
3.3. Utfasning av fossila bränslen i gassektorn
I EU:s strategi för integrering av energisystemet 43 och i vätgasstrategin 44 , som antogs av kommissionen sommaren 2020, anges hur energimarknaderna kan bidra till att uppnå målen i den europeiska gröna given, inbegripet de minskade koldioxidutsläpp i samband med gasproduktion och gasförbrukning som krävs för omställningen till klimatneutralitet.
För att möjliggöra en kostnadseffektiv utfasning av fossila bränslen anges i strategin för integrering av energisystemet att ”[R]egelverket för gasmarknaden bör granskas på nytt för att underlätta en ökad användning av förnybara gaser och kundinflytande, samtidigt som en integrerad, likvid och driftskompatibel inre gasmarknad i EU säkerställs.”.
Samtidigt som förnybar och koldioxidsnål vätgas för närvarande är den huvudsakliga frågan i samband med integreringen av energisystemet, så spelar andra förnybara och koldioxidsnåla gaser, t.ex. biometan, redan idag en viktig roll inom energisektorn.
3.3.1. Integrering av biometan och småskalig produktion
För närvarande utgörs produktionen av förnybar gas i EU till största delen av biogas och biometan 45 , med cirka 17 miljarder kubikmeter per år. Det fanns år 2015 mer än 17000 biogasanläggningar 46 , och omkring 500 anläggningar för biometan i EU är anslutna till gasnätet. Biogas används främst för produktion av el och värme, ofta inom ramen för stödsystem 47 . När stödsystemen upphör kan det leda till beslut om investeringar i befintliga biogasanläggningar för att uppgradera biogas till biometan som kan matas in i gasnätet 48 . Investeringar i nya anläggningar förväntas öka produktionen av biogas och biometan avsevärt.
De allra flesta av dagens 500 anläggningar för biometan är anslutna på distributionsnivå. I praktiken kräver inmatning på distributionsnivå att gasen förbrukas av konsumenter som är anslutna till detta lokala nät. Vid överskott på distributionsnivå och utan möjlighet att mata in gas från distributionsnätet till överföringsnätet står producenterna av biometan utan tillträde till grossistmarknaderna och den gränsöverskridande handeln. Detta kan snedvrida villkoren i förhållande till andra gasproducenter och utgöra ett hinder för en betydligt större produktion av förnybar gas i framtiden.
Figur 9: Produktion av biogas och biometan i EU (TWh/år) – utveckling 2010–2018
Källa: Acers beräkningar baserade på data från Eurostat.
3.3.2. Frågor avseende gaskvalitet
Integreringen av de växande volymerna biometan och LNG, och ett visst intresse i medlemsstaterna att blanda in vätgas i naturgasnätet, innebär nya utmaningar för driften av gasnäten. Frågor uppstår när det gäller gaskvalitet, både på överförings- och distributionsnivå, som kan påverka utformningen av gasinfrastruktur, slutanvändartillämpningar och systemens gränsöverskridande driftskompatibilitet.
Regler om gaskvalitet, dvs. gasernas kemiska och fysikaliska egenskaper, säkerställer integriteten och säkerheten hos både gasinfrastrukturen och utrustningen för slutanvändning (t.ex. gasturbiner för elproduktion eller ugnar i industriprocesser). Samtidigt är det viktigt att specifikationerna för gaskvalitet inte hindrar produktion och transport av förnybara och koldioxidsnåla gaser till konsumenterna. Tidigare har medlemsstaterna utvecklat nationella standarder 49 för gaskvalitet baserat på den relativt stabila kvaliteten hos gas från deras historiska gaskällor 50 . Om frågor avseende gränsöverskridande handel uppstår på grund av skillnader i gaskvalitet eller gasspecifikation mellan medlemsstater, finns ett fastställt tvistlösningsförfarande i nätföreskriften om driftskompatibilitet och informationsutbyte 51 . Detta förfarande är dock begränsat till gränsöverskridande sammanlänkningspunkter och grundar sig på Acers allmänna tvistlösningsprinciper på hög nivå. Förutom olika nationella standarder för gaskvalitet finns det en standard från Europeiska standardiseringskommittén (CEN) för gaskvalitet i grupp H (EN 16726:2015 52 ) som definierar det godtagbara intervallet för ett antal relevanta parametrar. Denna CEN-standard för gaskvalitet är dock inte bindande och omfattar inte Wobbetal, som är en nyckelindikator för olika gasers utbytbarhet. För att säkerställa att denna viktiga parameter ingår i gasstandarden för grupp H har kommissionen uppmanat CEN att föreslå ett godtagbart intervall och en godtagbar förändringstakt för Wobbetal i EU 53 . Denna process pågår fortfarande inom CEN.
3.3.3. Förberedelse för vätgas på marknad och i infrastruktur
Vätgas får förnyad och snabbt växande uppmärksamhet eftersom den erbjuder en lösning för att fasa ut fossila bränslen i industriprocesser och ekonomiska sektorer där det är både brådskande och svårt att uppnå minskade koldioxidutsläpp. Det tredje energipaketet gäller alla gaser som på ett säkert sätt kan matas in i gasnätet, men det gäller inte nät för transport av ren vätgas. I vätgasstrategin fastställs kommissionens vision för att stödja den gradvisa utvecklingen av en mer vätgasbaserad EU-ekonomi och planeras bland annat en översyn av den nuvarande EU-lagstiftningen om gasmarknaderna.
Användningen av infrastruktur har ökat, särskilt i fråga om LNG-terminaler. Ett ökat utnyttjande av LNG-terminalerna återspeglar konkurrensställningen för LNT gentemot gas i rörledning.
Figur 10: Daglig utnyttjandegrad för EU-länder avseende leveranser från LNG-terminaler i drift
Källa: Figur 6 i Trinomics-studien Gas market upgrading and modernisation – Regulatory framework for LNG terminals , maj 2020.
Enligt förordning (EU) nr 347/2013 (TEN-E) 54 ska Entso för gas och Entso för el använda gemensamma scenarier för sina respektive tioåriga nätutvecklingsplaner. Entso för gas och Entso för el har samarbetat för att tillsammans utforma dessa scenarier för den tioåriga nätutvecklingsplanen för 2020. Arbetets med scenarierna utförs inte bara för att testa framtida behov och projekt för el- och gasinfrastruktur, utan även för att ta hänsyn till samspelet mellan gas- och elsystemen i en bedömning av infrastrukturen i ett hybridenergisystem.
I strategin för integrering av energisystemet identifierades översynen av omfattningen och styrningen av den tioåriga nätutvecklingsplanen, för att säkerställa full överensstämmelse med EU:s mål för minskade koldioxidutsläpp och sektorsövergripande infrastrukturplanering, som en del av översynen av förordningen om transeuropeiska energinät (2020) och annan relevant lagstiftning (2021).
4.Slutkundsmarknader
4.1. Marknadskoncentration
4.1.1. Elektricitet
När det gäller elmarknaden har de största leverantörerna i EU förlorat marknadsandelar. De största leverantörernas andelar minskade 2018, jämfört med 2017, i 16 medlemsstater, Å andra sidan minskade antalet leverantörer i 13 medlemsstater och ökade i endast nio, och marknadskoncentrationen ökade i sex medlemsstater.
I Tjeckien, Grekland, Portugal, Slovakien och Spanien ökade antalet leverantörer, samtidigt som de största marknadsaktörerna förlorade marknadsandelar. Detta är ett tecken på ökad valfrihet för konsumenterna och ökad konkurrens. Å andra sidan minskade antalet leverantörer i Belgien, Estland, Finland, Litauen och Sverige och de viktigaste aktörernas marknadsandelar ökade. I Cypern, Grekland och Malta finns det fortfarande bara en leverantör på marknaden. I Kroatien delar två huvudaktörer på 88 procent av marknaden.
Figur 11: De största elleverantörerna och deras sammanlagda marknadsandelar 2018
Källa: Landsspecifika faktablad från GD Energi, baserade på Eurostats undersökningar om marknadsindikatorer för el .
4.1.2. Gas
När det gäller gasmarknaderna 2018 förlorade de största leverantörerna marknadsandelar i 13 medlemsstater och erövrade ny mark i endast nio. Å andra sidan minskade antalet leverantörer i 14 medlemsstater och ökade i endast sex.
I Österrike, Lettland och Litauen ökade antalet leverantörer, samtidigt som de största marknadsaktörerna förlorade marknadsandelar. Även i Ungern förlorade dominerande aktörer marknadsandelar, men antalet aktörer förblev oförändrat. I Estland hade den största leverantören fortfarande 90 procent av marknaden. I Italien, Polen och Förenade kungariket ökade marknadskoncentrationen i takt med att antalet leverantörer minskade, samtidigt som de största aktörerna vann marknadsandelar.
I Bulgarien, Lettland, Litauen och Polen delar endast två företag på den största delen av slutkundsmarknaden. Omvänt finns det minst sex stora leverantörer i Österrike, Belgien, Tjeckien, Grekland, Irland, Portugal, Rumänien och Slovenien.
Figur 12: De största gasleverantörerna och deras sammanlagda marknadsandelar 2018
Källa: Landsspecifika faktablad från GD Energi, baserade på Eurostats undersökningar om marknadsindikatorer för naturgas .
I Estland och på den isolerade finska marknaden finns det fortfarande bara en leverantör som dominerar marknaden. De största leverantörerna har också större delen av marknaden i Lettland och Litauen. Å andra sidan har det största företaget inte mer än 30 procent av marknaden i Belgien, Tjeckien, Italien och Rumänien.
Figur 13: Den största leverantören av naturgas – marknadsandel 2018
Källa: Landsspecifika faktablad från GD Energi, baserade på Eurostats undersökningar om marknadsindikatorer för naturgas .
4.2. Slutkundspriser (inklusive priskomponenter)
4.2.1. Elpriser
Framstegen med den inre energimarknaden fortsatte i och med att skillnaderna mellan energikomponenterna i de enskilda medlemsstaterna blev mindre än tidigare. Jämfört med 2010 har spridningen minskat med 14 % och 9 % för hushåll respektive industrikonsumenter 55 . Detta bidrog till en ökad konvergens avseende de totala slutkundspriserna, vilket kan observeras sedan 2016. Konvergensen åtföljdes dock av en långvarig höjning av slutkundernas elpriser. Mellan 2017 och 2019 steg det genomsnittliga slutkundspriset för hushållen i EU-27 med fyra procent och fortsatte därmed den uppåtgående trenden sedan 2010 56 .
Elpriserna för hushållskunder varierade från 98 euro/MWh i Bulgarien till 295 euro/MWh i Danmark. Genomsnittspriset i EU-28 var 217 euro/MWh 57 . Danmark och Tyskland rapporterade de högsta skattekomponenterna på nästan 190 respektive 156 euro/MWh, vilket stod för mer än hälften av det totala slutkundspriset 2019. Priskomponenter som inte är resultatet av konkurrens utan fastställs av tillsynsmyndigheter (t.ex. reglerade nätavgifter, skatter och andra avgifter) dominerar fortfarande slutkundspriset. Detta hämmar ansträngningarna att ge konsumenterna möjlighet att aktivt delta på elmarknaden, t.ex. genom att anpassa sin efterfrågan eller aktivera egenproduktion som drar nytta av skillnaderna mellan tillgång och efterfrågan 58 . De lägsta elskatterna, i både absoluta och relativa tal, återfanns i Malta (8 euro/MWh) 59 . Belgien uppvisade den högsta nätkomponenten 2019, med 109 euro/MWh. I den motsatta ändan av skalan hade Malta och Bulgarien de lägsta nätavgifterna (25 euro/MWh) 60 . De största energikomponenterna rapporterades från ösystemen i Irland (125 euro/MWh), Cypern (124 euro/MWh) och Malta (97 euro/MWh). De lägsta värdena för energikomponenten registrerades i Ungern (42 euro/MWh) och Polen (43 euro/MWh), som båda är marknader med striktare former av prisreglering 61 .
Figur 14 Hushållens elpriser i EU 2019 (DC band)
Källa: Rapport om energipriser och energikostnader (COM(2020) 951).
4.2.2. Gaspriser
Prisutvecklingen på gasmarknaden visar också att framsteg har gjorts i genomförandet av den inre marknaden. Hushållens slutkundspriser för gas steg med 2,1 % per år mellan 2010 och 2019, medan priserna för medelstora industrikunder endast steg med 0,1 %, och för stora industrikunder sjönk priserna med 1,3 % 62 .
Gaspriserna för hushållskunder varierade från 33 euro/MWh i Ungern till 116 euro/MWh i Sverige 63 . Danmark hade den minsta energikomponenten (knappt 26 % 2019), medan skattedelen var den högsta (41 euro/MWh) 64 . Konsumenterna i Luxemburg hade de lägsta utgifterna för skatter och avgifter. De högsta nätkomponenterna i hushållens naturgaspriser rapporterades 2019 i Portugal 65 .
Figur 15: Hushållens gaspriser 2019 (DC band)
Källa: Rapport om energipriser och energikostnader (COM(2020) 951).
.
4.3. Statliga ingripanden avseende slutkundspriser för el och gas
Under 2018 rapporterade 14 länder ett direkt ingripande i elprissättningen för slutkunder i hushållssegmentet. Utanför hushållssegmentet rapporterade åtta länder sådana ingripanden. När det gäller gaspriser rapporterade elva länder ingripanden i hushållssegmentet och fem i andra segment än hushållssegmentet 66 . Det gjordes tydliga framsteg utanför hushållssegmentet på energimarknaden, i och med att den volym av både gas och el som påverkats av reglerade priser har minskat. Å andra sidan var framstegen inom hushållssegmentet mycket begränsade.
4.3.1. Hushållssegmentet
Reglering av elpriser för hushållskunder i slutanvändarledet tillämpades i nio länder (Bulgarien, Cypern, Frankrike, Ungern, Litauen, Malta, Spanien, Polen och Portugal) 67 , och motsvarande för gas tillämpades i åtta länder (Bulgarien, Kroatien, Frankrike, Ungern, Lettland, Polen, Portugal och Spanien). I Förenade kungariket och Belgien avsåg prisingripandet endast de särskilda prismekanismerna för utsatta kunder.
I Bulgarien, Litauen och Malta tillämpas en mekanism för prisingripande på elförsörjningen till 100 procent av hushållen, och motsvarande för gas tillämpas i Bulgarien och Polen. I Ungern och Polen är andelen hushåll i landet som påverkas av prisingripanden över 90 % när det gäller el, och samma nivå gäller för gas i Kroatien och Ungern.
Figur 16: Förekomst av prisingripande avseende el respektive gas under 2018 (hushåll)
Källa: Monitoring Report on the Performance of European Retail Markets in 2018, rapport från CEER.
4.3.2. Andra segment än hushållssegmentet
Reglering av slutanvändarnas elpriser förekom i sex länder (Bulgarien, Cypern, Frankrike, Ungern, Malta och Portugal), och motsvarande för gas förekom i fyra länder (Bulgarien, Frankrike, Ungern och Portugal) 68 . I Cypern och Malta skedde all elförsörjning till konsumenter utanför hushållssegmentet på grundval av reglerade priser. I de övriga fyra länderna betalade mindre än tio procent av konsumenterna utanför hushållssegmentet reglerade priser 69 . I samtliga länder har andelen kunder med reglerade priser utanför hushållssegmentet minskat.
När det gäller gas skedde all försörjning till konsumenter utanför hushållssegmentet i Bulgarien på grundval av reglerade priser. Å andra sidan var tillämpningen av reglerade priser försumbar i Portugal och Frankrike 70 . Precis som när det gäller el har andelen gas som förbrukas enligt reglerade priser utanför hushållssegmentet minskat.
Figur 17: Förekomst av prisingripande avseende el respektive gas under 2018 (ej hushåll)
Källa: Monitoring Report on the Performance of European Retail Markets in 2018, rapport från CEER.
4.4. Konsumentskydd och egenmakt
Det omarbetade eldirektivet, som antogs 2019 som en del av paketet om ren energi för alla i EU, syftar till att säkerställa en konkurrenskraftig, konsumentinriktad, flexibel och icke-diskriminerande elmarknad i EU. Det sätter konsumenterna i centrum för omställningen till ren energi och stärker ytterligare konsumenternas rättigheter, bland annat i form av aktivt deltagande på energimarknaden, kortare bytestider, tillgång till verktyg för prisjämförelse och smarta mätare, samt tydligare energiräkningar med kortare tidsintervall.
Det omarbetade eldirektivet gör det också möjligt för konsumenterna att aktivt delta på energimarknaden genom att producera egen energi hemma och sälja den. Detta kan dramatiskt förändra elsystemet, även om privatkunder som producerar och förbrukar el i sina hem – främst genom solcellspaneler – redan finns i vissa medlemsstater 71 . Trots den ökade användningen av solcellspaneler var dock konsumenternas deltagande på energimarknaden fortsatt lågt innan det omarbetade eldirektivet antogs 72 .
Det omarbetade eldirektivet syftar till att underlätta och påskynda leverantörsbyten. Det gör det möjligt för konsumenter att byta elleverantör inom tre veckor. Senast 2026 kommer detta att vara möjligt inom 24 timmar. Byte av leverantör är gratis, utom vid förtida uppsägning av tidsbestämda avtal. I de flesta medlemsstater var den lagstadgade maximala väntetiden för att byta el- eller gasleverantör tre veckor eller 15/18 arbetsdagar (enligt uppgifter från 2018). De faktiska väntetiderna var dock fortfarande längre i vissa länder 73 . Endast i Italien var det möjligt att byta inom 24 timmar 74 . Överlag har hushållens bytesfrekvens ökat när det gäller gas och el i de flesta medlemsstater under 2018. När det gäller el rapporterades inga eller nästan inga byten i tre länder, medan två endast hade en leverantör och därmed ingen möjlighet att byta leverantör 75 .
Figur 18: Andel elleverantörsbyten per år – hushållskunder (baserat på elmätare)
Källa: CEER Monitoring Reports on the Performance of European Retail Markets 76 .
Figur 19: Andel gasleverantörsbyten per år – hushållskunder (baserat på gasmätare)
Källa: CEER Monitoring Reports on the Performance of European Retail Markets.
Valfrihet och jämförbarhet var enligt en undersökning från 2018 konsumenternas största bekymmer i fråga om allmännyttiga tjänster 77 . Konsumenterna hade svårt att jämföra erbjudanden om gas och el, särskilt vad gäller huvuddragen i erbjudandena och villkoren för uppsägning av avtalet 78 . På frågan om alternativ för att öka jämförbarheten uttryckte vissa kunder en önskan om ett standardiserat format för erbjudanden. Enligt de nya reglerna ska leverantörerna presentera information om energianvändning och energikostnader på varje faktura på ett tydligt och lättbegripligt sätt. Informationen bör presenteras på ett sätt som underlättar för kunderna att göra jämförelser. Dessutom hjälper det omarbetade eldirektivet konsumenterna att göra mer välgrundade val genom nya krav på att införa tillförlitliga jämförelseverktyg. Konsumenterna har rätt att få tillgång till minst ett verktyg för prisjämförelse som är avgiftsfritt och uppfyller vissa minimistandarder i fråga om kvalitet.
Det omarbetade eldirektivet ger konsumenterna rätt att beställa en smart mätare som visar energianvändningen och energikostnaden i realtid, och som kan avläsas på distans. Konsumenterna kan också välja avtal med dynamiska priser. Smarta mätare och dynamisk prissättning ska stödjas av de planerade genomförandeakterna om driftskompatibilitet avseende data. Detta kommer att vara avgörande för att hjälpa både kunder och nya tjänsteleverantörer att aktivt engagera sig på marknaden och navigera på den med större förtroende.
År 2018 fanns det cirka 99 miljoner smarta elmätare i EU, vilket motsvarar 34 % av alla mätpunkter för el, att jämföra med cirka 12 miljoner smarta gasmätare 79 .
Samma år uppnådde tolv länder minst 50 procents utbyggnad av smarta elmätare. Samtidigt beslutade sju länder att inte införa smarta mätare 80 . I slutet av 2019 borde mer än 80 procent av konsumenterna i Luxemburg ha fått smarta elmätare, och Danmark, Österrike, Frankrike och Storbritannien bör uppnå den nivån under 2020.
Utbyggnaden av smarta gasmätare är fortfarande begränsad, och endast 5 länder hade kommit igång 2018.
Energifattigdom för vissa energikonsumenter är en av de viktiga frågorna som rör den inre marknaden. För att stödja medlemsstaterna i deras insatser för att komma till rätta med detta har kommissionen utfärdat vägledning om energifattigdom 81 tillsammans med detta dokument. Man fortsätter också att stödja EU:s observationsgrupp för energifattigdom som samlar in uppgifter, utarbetar indikatorer och sprider bästa praxis för att bekämpa energifattigdom.
Europeiska rådets slutsatser av den 12-13 december 2019, EUCO 29/19.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 14.6.2019),
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU,
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 av den 5 juni 2019 om inrättande av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 158, 14.6.2019, s. 22).
I och med denna rapport uppfylls de skyldigheter som anges i artikel 35.2 f, g och k i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 av den 11 december 2018 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder (EUT L 328, 21.12.2018, s. 1).
Artikel 52.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94, nedan kallat gasdirektivet) och artikel 47.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55, nedan kallat eldirektivet). Tillsammans kallas gas- och eldirektiven även tredje energipaketet i rapporten. Artikel 47.1 har omarbetats genom artikel 69.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EUT L 158, 14.6.2019, s. 125, nedan kallat det omarbetade eldirektivet).
Se tidigare lägesrapporter, t.ex. Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Utvecklingen mot en inre marknad för energi (COM(2014) 634 final, 13.10.2014, s.2) ( https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:52014DC0634&qid=1558357809501&from=EN ).
Se även ACER/CEER Annual Report on the Results of Monitoring the Internal Electricity and Natural Gas Markets in 2018, Electricity Wholesale Markets Volume, november 2019.
Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Energipriser och energikostnader i Europa (COM(2020) 951), avsnittet Utvecklingen av energipriserna.
I de flesta av kommissionens konkurrensbeslut definieras grossistmarknaderna för el (i fråga om t.ex. produktion och leverans av el, stödtjänster) fortfarande som nationella, se t.ex. COMP/M.8660 – Fortum/Uniper; se även tidigare ärenden, t.ex. COMP/M.5979 – KGHM/TAURON Wytwarzanie/JV, punkt 24: COMP/M.5711 – RWE/Ensys, punkt 21; COMP/M.4180 – GDF/Suez, punkt 726.
Reglerade elpriser för hushållskunder tillämpas fortfarande i nio medlemsstater, och reglerade gaspriser tillämpas i åtta. Utanför hushållssektorn fanns det reglerade elpriser för slutanvändare i sex medlemsstater och reglerade gaspriser i fyra medlemsstater.
I fråga om slutliga elhandelstransaktioner bidrog marknadskopplingen till att andelen transaktioner i ”rätt” riktning, dvs. från områden med lågt pris till områden med högt pris, ökade från 60 % 2010 till 87 % 2018. Detta ger en överkomlig modell för energiomställningen som säkerställer att el till lägsta kostnad kan dirigeras till alla delar av Europa, vilket gynnar konsumenterna.
Kommissionens förordning (EU) 2015/1222 av den 24 juli 2015 om fastställande av riktlinjer för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning (EUT L 197, 25.7.2015, s. 24).
Kommissionens förordning (EU) 2016/1719 av den 26 september 2016 om fastställande av riktlinjer för förhandstilldelning av kapacitet (EUT L 259, 27.9.2016, s. 42).
Kommissionens förordning (EU) 2017/2195 av den 23 november 2017 om balanshållning avseende el (EUT L 312, 28.11.2017, s. 6).
Kommissionens förordning (EU) 2017/2196 av den 24 november 2017 om fastställande av nätföreskrifter för nödsituationer och återuppbyggnad avseende elektricitet (EUT L 312, 28.11.2017, s. 54).
Kommissionens förordning (EU) 2016/1388 av den 17 augusti 2016 om fastställande av nätföreskrifter för anslutning av förbrukare (EUT L 223, 18.8.2016, s. 10).
Kommissionens förordning (EU) 2016/631 av den 14 april 2016 om fastställande av nätföreskrifter med krav för nätanslutning av generatorer (EUT L 112, 27.4.2016, s. 1).
Kommissionens förordning (EU) 2016/1447 av den 26 augusti 2016 om fastställande av nätföreskrifter med krav för nätanslutning av system för högspänd likström och likströmsanslutna kraftparksmoduler (EUT L 241, 8.9.2016, s. 1).
Kommissionens förordning (EU) 2017/1485 av den 2 augusti 2017 om fastställande av riktlinjer för driften av elöverföringssystem (EUT L 220, 25.8.2017, s. 1).
I nätföreskrifterna omnämns ”villkor eller metoder” som ska utvecklas av nätoperatörer eller elbörser.
Vid oenighet om en metod beslutar de nationella tillsynsmyndigheterna, med hjälp av Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer), med 2/3 majoritet.
Se t.ex. ACER: Monitoring report on the implementation of the CACM Regulation and the FCA Regulation, 31.1.2019, s. 61, och Annual Report on the Results of Monitoring the Internal Electricity and Natural Gas Markets in 2017, Electricity Wholesale Markets Volume, 18.10.2018, s. 46.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 av den 5 juni 2019 om den inre marknaden för el (EUT L 158, 14.6.2019, s. 54, nedan kallad den omarbetade elförordningen).
Se hänvisningar till Acers övervakningsrapporter i fotnot 14.
https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=1_39351 .
https://ec.europa.eu/competition/elojade/isef/case_details.cfm?proc_code=1_40461 .
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel (EUT L 211, 14.8.2009, s. 15).
Kommissionens förordning (EU) 2015/1222 av den 24 juli 2015 om fastställande av riktlinjer för kapacitetstilldelning och hantering av överbelastning (EUT L 197, 25.7.2015, s. 24).
Dessa 70 % beräknas med iakttagande av så kallade gränser för driftsäkerhet (vanligtvis det maximala flödet i en sammanlänkning). Det enklaste sättet att förstå målet är att titta på vad som täcks av övriga 30 %: detta är en maxgräns för de avdrag som systemansvariga för överföringssystem kan göra för ringflöden, interna flöden och säkerhetsmarginaler. Resten bör göras tillgänglig i kapacitetsberäkningsregionen för avdrag på regional nivå avseende handel och säkerhet om så behövs, (t.ex. för att uppfylla säkerhetsstandarden N-1 i den flödesbaserade processen). Det är viktigt att notera att de systemansvariga för överföringssystemen inom denna ram alltid behåller kontrollen över systemet och har möjlighet att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla driftsäkerheten i systemet.
Acer har utfärdat en rekommendation om hur det nya målet på 70 % ska övervakas, se rekommendation 01/2019: https://www.acer.europa.eu/Official_documents/Acts_of_the_Agency/Recommendations/ACER%20Recommendation%2001-2019.pdf . Tre medlemsstater har hittills valt att genomföra en handlingsplan för att minska den interna överbelastningen, medan flera andra överväger en omstrukturering av sina elområden genom den aktuella översynen av elområden; se metoder och antaganden i den översyn av elområden från 2019 som har överlämnats till de nationella tillsynsmyndigheterna: https://www.entsoe.eu/news/2019/10/07/bidding-zone-review-methodology-assumptions-and-configurations-submitted-to-nras/ .
Närmare uppgifter finns i kommissionens meddelande Fullbordande av den inre marknaden för el och utnyttjande av offentliga ingrepp på bästa sätt (C(2013) 7243 final, 5.11.2013).
Artikel 20.4 i den omarbetade elförordningen.
Artikel 20.6 i den omarbetade elförordningen.
Artikel 22 i den omarbetade elförordningen.
Finns tillgängliga via denna länk: https://ec.europa.eu/energy/topics/markets-and-consumers/capacity-mechanisms_en#commission-opinions-and-consultations .
Study on energy storage – Contribution to the security of the electricity supply in Europe ( https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/a6eba083-932e-11ea-aac4-01aa75ed71a1/language-en?WT.mc_id=Searchresult&WT.ria_c=37085&WT.ria_f=3608&WT.ria_ev=search ).
Bilaga 2 till meddelandet EUROPA PÅ VÄG – Hållbar mobilitet i EU: säker, uppkopplad och ren
(COM(2018) 293 final).
Rapport från kommissionen om genomförandet av den strategiska handlingsplanen för batterier: Att bygga en strategisk
värdekedja för batterier i EU (COM(2019) 176 final).
Meddelande från kommissionen – Den europeiska gröna given (COM (2019) 640 final).
Europeiska kommissionens Quarterly Report on European Gas Markets för första kvartalet 2020 .
För närmare uppgifter, se Europeiska kommissionens kvartalsrapport p, övervakningen av gasmarknaden .
Ackumulering av avgifter som ska betalas av handlare vid transport av gas över flera gränser.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten (EUT L 211, 14.8.2009, s. 36).
Förordning (EU) 2017/459 om fastställande av nätföreskrifter för mekanismer för kapacitetstilldelning i överföringssystem för gas (EUT L 72, 17.3.2017, s. 1).
Förordning (EU) nr 312/2014 om fastställandet av nätföreskrifter för balansering av överföringsnät för gas (EUT L 91, 27.3.2014, s. 15).
Guidance on best practices for congestion management procedures in natural gas transmission networks (SWD(2014) 250).
Förordning (EU) 2015/703 om fastställandet av nätföreskrifter med regler för driftskompatibilitet och informationsutbyte (EUT L 113, 1.5.2015, s. 13).
Förordning (EU) 2017/460 om fastställandet av nätföreskrifter för harmoniserade tariffstrukturer för överföring av gas (EUT L 72, 17.3.2017, s. 29).
Jämför Acers genomföranderapporter ( https://acer.europa.eu/Official_documents/Publications/Pages/Publication.aspx ).
Meddelande från kommissionen: Kraft till en klimatneutral ekonomi: En EU-strategi för integrering av energisystemet (COM(2020) 299 final).
Meddelande från kommissionen: En vätgasstrategi för ett klimatneutralt Europa (COM(2020) 301 final).
Biogas är ungefär 60 % metan, 40 % koldioxid samt vissa föroreningar. För att uppgradera biogas till biometan måste koldioxid och föroreningar avlägsnas. Om den koldioxid som erhålls vid produktion av biometan från biogas lagras, och i än högre grad om den används, så sägs detta ibland ge upphov till ”negativa” utsläpp.
Djupanalys till stöd för kommissionens meddelande COM(2018) 773: En ren jord åt alla – En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi, kapitel 4.2.
Detta är beroende av både subventionssystemen och tillkommande kostnader för uppgradering till biometan som kan matas in i nätet.
Enligt ÖSTERREICHISCHE VEREINIGUNG FÜR DAS GAS- UND WASSERFACH (2019) och dess rapport Kostenbetrachtung der Einbindung existierender Biogasanlagen in das österreichische Gasnetz skulle 74 av totalt 301 biogasanläggningar i Österrike kunna anslutas, med en uppskattad investering på 100 miljoner euro och inmatad volym på 16 813 Nm3/h.
En specifikation för gaskvalitet beskriver godtagbara gränsvärden för olika egenskaper hos en gas, för att säkerställa säkerhet och infrastrukturens integritet och förhindra negativa effekter på vissa tillämpningar. Standarder innebär att man fastställer godtagbara intervall för de viktigaste parametrarna för gaskvalitet. Stora intervall ger flexibilitet när det gäller gasförsörjningen (olika produktionsanläggningar, förnybara gaser, vätgas), medan små intervall säkerställer att egenskaperna hos den gas som förbrukas av en slutanvändare är fullständigt definierade och möjliggör driftsäkerhet och processoptimering.
Naturgaskällorna är stabila för varje medlemsstat men skiljer sig åt vid jämförelser inom hela EU: inhemsk gasproduktion (de största producenterna är Förenade kungariket, Nederländerna, Rumänien, Tyskland och Danmark), gas via rörledning från Ryssland och Norge samt från Nordafrika, LNG från Qatar, Ryssland och USA. Mångfalden av olika gaskällor innebär också motsvarande varierande kvalitet i den gas som transporteras till Europa. För aktuella data, se GD Energis Quarterly Report on European Gas Markets, Volume 14, fjärde kvartalet 2019.
Kommissionens förordning (EU) 2015/703 av den 30 april 2015 om fastställandet av nätföreskrifter med regler för driftskompatibilitet och informationsutbyte (EUT L 113, 1.5.2015, s. 13).
Denna standard har utarbetats på grundval av Europeiska kommissionens uppdrag M/400 för gaskvalitet i grupp H.
Genom utvidgning av standardiseringsuppdraget M/400.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 347/2013 av den 17 april 2013 om riktlinjer för transeuropeiska energiinfrastrukturer (EUT L 115, 25.4.2013, s. 39).
Commission Staff Working Document accompanying the document Report from the Commission to the European Parliament, the Council, the European Economic and Social Committee and the Committee of the Regions, Energy prices and costs in Europe (SWD(2020) 951).
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Se i detta sammanhang även skäl 38 i eldirektivet (EU) 2019/944: ”För att maximera fördelarna och ändamålsenligheten med dynamiska elpriser bör medlemsstaterna bedöma om andelen fasta avgifter i elfakturorna kan göras mer dynamisk eller minskas, och bör vidta lämpliga åtgärder om den potentialen finns.”.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Arbetsdokument från kommissionens avdelningar om energipriser och energikostnader i Europa.
Monitoring Report on the Performance of European Retail Markets in 2018, rapport från CEER, ref.: C19-MRM-99-02
4 november 2019, s. 53, nedan kallad CEER 2018 Monitoring Report.
CEER 2018 Monitoring Report, s. 55.
CEER 2018 Monitoring Report, s. 60.
CEER 2018 Monitoring Report, s. 60.
CEER 2018 Monitoring Report, s. 61.
ACER Market Monitoring Report 2018 – Consumer Empowerment Volume, 2019 , s. 30.
Enligt en rapport från 2018 rapporterade endast 13 nationella tillsynsmyndigheter användning av solcellspaneler bland hushållskonsumenter. ACER Market Monitoring Report 2018 – Consumer Empowerment Volume, 2019, s. 31.
ACER Market Monitoring Report 2018 –Consumer Empowerment Volume, 2019, s. 28-29.
ACER Market Monitoring Report 2018 –Consumer Empowerment Volume, 2019, s. 29.
CEER 2018 Monitoring Report, s. 29-30.
Finns tillgänglig här: https://www.ceer.eu/1765 .
Europeiska kommissionen, GD Rättsliga frågor och konsumentfrågor, Consumer Markets Scoreboard: Making markets work for consumers , 2018 edition, s. 38.
Europeiska kommissionen, GD Rättsliga frågor och konsumentfrågor, Consumer study on “Pre-contractual information and billing in the energy market - improved clarity and comparability” , 2018, s. 208.
ACER Market Monitoring Report 2018 –Consumer Empowerment Volume, 2019, s. 23.
ACER Market Monitoring Report 2018 –Consumer Empowerment Volume, 2019, s. 24.
Rekommendation om energifattigdom (C(2020) 9600).
EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 14.10.2020
COM(2020) 950 final
BILAGOR
till
RAPPORT TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN
2020 års rapport om tillståndet i energiunionen
i enlighet med förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder
Bilaga – Energisubventioner i EU
1. Inledning
Enligt förordningen om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder (nedan kallad styrningsförordningen) ska kommissionen varje år rapportera om ”medlemsstaternas framsteg när det gäller att fasa ut energisubventioner, särskilt för fossila bränslen” 1 .
Denna bilaga uppfyller kravet genom att rapportera om EU:s insatser för att fasa ut dessa subventioner. Detta ligger i linje med åtagandena i Parisavtalet 2 , G7:s 3 och G20:s 4 slutsatser/åtaganden och med det som återspeglas i kommunikationsprincipen i den europeiska gröna given om att ”inte vålla skada”, vilken det erinras om i Next Generation EU.
Övervakning och analys av subventioner är viktigt eftersom subventionsåtgärderna kan påverka införandet av ny teknik inom energisektorn och användningen av olika energikällor, och även kan medföra en betydande börda för hushåll och företag. Beroende på hur subventionerna är strukturerade kan de utgöra antingen ett hinder eller en möjliggörande faktor för att främja integreringen av energisystemet och, mer allmänt, utfasningen av fossila bränslen i energisystemet. Energipriserna påverkas också eftersom subventioner kan påverka energikonsumenternas nettoinkomster och tillgången på energiprodukter.
Subventioner till fossila bränslen är kostsamma för de offentliga budgetarna och undergräver den gröna omställningen. De motverkar i många fall incitament för investeringar i grön teknik, och de bidrar inte till att skapa lika villkor för alla energikällor, inklusive förnybar energi. För att stödja insatserna för att fasa ut subventionerna till fossila bränslen har kommissionen och medlemsstaterna intensifierat övervakningen av energisubventioner under de senaste åren, särskilt subventionerna till fossila bränslen. Denna rapport bygger därför på två källor. För det första, en omfattande studie som utarbetats för kommissionens räkning (nedan kallad studien) 5 och som omfattar EU:s medlemsstater och alla viktiga energikällor inom olika ekonomiska sektorer. För det andra, information från medlemsstaterna i de nationella energi- och klimatplanerna som utgör en rapport om energisubventioner, särskilt i fråga om fossila bränslen, och de framsteg som gjorts med att fasa ut dem.
I denna bilaga beskrivs olika typer av subventioner, bland annat åtgärder som rör energiproduktion, efterfrågan, energieffektivitet, infrastruktur och FoU. Den belyser subventioner inom energi-, transport-, hushålls- och industrisektorerna. De subventioner som medlemsstaterna rapporterar i sina nationella energi- och klimatplaner omfattar dock endast ett snävare intervall. Detta beror på att det för närvarande inte finns någon standardiserad definition av energisubventioner i hela EU, vilket ger medlemsstaterna stor frihet i rapporteringen. I ett antal nationella energi- och klimatplaner är informationen om subventioner också fragmenterad eller helt frånvarande.
I årets rapport bekräftas att trots den positiva utvecklingen i vissa medlemsstater fortsätter den totala mängden energisubventioner att öka något, särskilt subventioner till fossila bränslen som har en negativ inverkan på uppnåendet av klimatneutralitet och bredare mål i den gröna given, t.ex. luftkvalitet och hälsa. Några medlemsstater, t.ex. Österrike, Danmark, Estland och Ungern, har dock gått emot denna övergripande tendens och avsevärt minskat sina subventioner till fossila bränslen.
Covid-19-pandemin har tvingat fram åtgärder som är tillräckliga för att säkerställa en resilient återhämtning i EU:s medlemsstater. För närvarande finns det inga solida evidensbaserade data för att bedöma effekterna av covid-19 på subventioner. De första uppskattningarna tyder dock på att krisen kan ha lett till ytterligare energisubventioner, bland annat till fossila bränslen.
Denna fråga kommer att behandlas mer ingående i nästa års rapport.
2. Energisubventioner och subventioner till fossila bränslen i EU
2.1. Energisubventioner i EU
I denna rapport anses energisubventioner föreligga om det finns ett ekonomiskt bidrag från en regering eller ett offentligt organ inom en medlemsstats territorium 6 , enligt samma begrepp som används i kommissionens studie. Energisubventioner kan ges i olika former, såsom direkt överföring av medel (t.ex. bidrag, lån), uteblivna offentliga intäkter (t.ex. skatteincitament och krediter), tillhandahållande av varor och tjänster, betalningar till finansieringsmekanismer och inkomst- eller prisstöd.
Allt sammantaget uppskattades de totala energisubventionerna i EU till 159 miljarder euro 2018 7 . De har ökat under det senaste årtiondet, även om ökningen har mattats av och endast är 5 % sedan 2015. Även om de ökade subventionerna under det senaste årtiondet till stor del berodde på stöd till förnybar energi, har dessa ökat med endast 4 % sedan 2015. Subventioner till energieffektivitet har ökat med 21 % sedan 2015, vilket bidrar till investeringar för att dämpa energibehovet. Subventioner till energiefterfrågan, som stimulerar till energianvändning (t.ex. i form av skattelättnader eller inkomststöd), ökade med 8 % under samma period.
Figur 1 – Utveckling av energisubventioner för olika ändamål i EU
Källa: Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments.
År 2018 varierade energisubventionernas andel av BNP mellan 3,3 % i Lettland och 0,2 % i Luxemburg, och EU-genomsnittet var 1,2 %. De viktigaste typerna av subventioner varierade emellertid också. I Lettland gick subventionerna främst till energieffektivitetsåtgärder, medan nästan två tredjedelar av de totala subventionerna i Tyskland gick till förnybar energi. I Frankrike, Belgien, Polen, Grekland, Irland och Finland gick de största andelarna till fossila bränslen (även om subventionerna till fossila bränslen i Frankrike i absoluta tal var något lägre än i Tyskland).
Figur 2 – Energisubventioner i EU:s medlemsstater 2018 (totala belopp och procent av BNP)
Källa: Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments. ”El” avser allmänt icke-teknikspecifikt stöd till elektricitet, medan ”all energi” avser åtgärder som inte kan hänföras till en enda teknik (eller stöd till flera typer av teknik).
Merparten av subventionerna under 2018 gick till 8 energisektorn (92 miljarder euro), följd av industri (20 miljarder euro), hushåll (17 miljarder euro), transport (13 miljarder euro) och jordbruk (5 miljarder euro).
Förnybar energi fick nästan tre fjärdedelar av subventionerna inom energisektorn, vilket visar den fortsatta betydelsen av subventioner till förnybar energi för att stödja dess utbyggnad inom energisektorn. Under de senaste åren har stödinstrumentens betydelse minskat för nya projekt, främst på grund av de sjunkande investeringskostnaderna för vindkraft och solenergi, vilket har lett till en lägre tillväxt för stöd till förnybar energi i EU. De tre viktigaste typerna av teknik för förnybar energi (solenergi, vindkraft och biomassa) fick 30 %, 22 % respektive 16 % av de totala subventionerna inom energisektorn.
De tre viktigaste stödinstrumenten för att främja förnybar energi var inmatningspriser (som fortfarande står för 70 % av de totala subventionerna till förnybar energi 9 ), inmatningspremier och kvoter för förnybar energi med säljbara certifikat. Vid sidan av energisektorn spelar förnybar energi också en roll inom transportsektorn, där omkring 10 % av sektorns subventioner går till biobränslen.
Omkring 9 % av EU:s totala energisubventioner 2018 gick till energieffektivitet. De största mottagarna av dessa subventioner var hushållen. På EU-nivå uppgick subventionerna till energieffektivitet till endast 0,1 % av BNP, medan de i Lettland uppgick till 2,4 % och i Ungern och Bulgarien till 0,7 %. Energieffektivitet, särskilt inom bostads- och industrisektorerna, bidrar till att uppnå klimatförändringsmålen, i motsats till subventionering av efterfrågan på energi och förbrukning av fossila bränslen.
Bland de enskilda subventionerna 2018 gick cirka 2,2 miljarder euro till kapacitetsbetalningsmekanismer 10 , som i genomsnitt legat på en stabil nivå runt 2 miljarder euro under de senaste åren.
När det gäller de viktigaste mottagarna av subventionerna fick hushållen omkring 11 % av de totala subventionerna under 2018, främst som stimulans till efterfrågan på energi eller till energieffektivitet, och som stöd till elförbrukning.
Den bild som presenteras i de nationella energi- och klimatplanerna när det gäller subventioner är ganska olikartad. I åtta nationella energi- och klimatplaner kvantifierades inte subventionerna, och ytterligare fyra nationella energi- och klimatplaner saknade helt information om subventioner. Fyra medlemsstater lämnade endast ofullständig information. Endast sex medlemsstater (Österrike, Tyskland, Frankrike, Spanien, Lettland och Litauen) hade med en tidsplan för (åtminstone delvis) utfasning av befintliga subventioner. Fyra medlemsstater (Kroatien, Tjeckien, Finland och Malta) uppgav uttryckligen att de inte har några planer på att fasa ut subventioner som bidrar till energiomställningen.
De energisubventioner som identifierades i de nationella energi- och klimatplaner som innehöll relevant information uppgick sammanlagt till 55 miljarder euro – en tredjedel av det belopp som fastställdes i studien. De åtgärder som identifieras i studien är betydligt fler än de som föreslås i de nationella energi- och klimatplanerna. Medlemsstaterna kan ha använt olika tolkningar av hur energisubventioner ska rapporteras. Ett fåtal medlemsstater rapporterade data för 2018 eller 2019, vissa hänvisade till tidigare perioder och vissa angav inte rapporteringsåret.
För att rapporteringen om framstegen med utfasningen av energisubventionerna ska bli heltäckande och meningsfull, särskilt när det gäller fossila bränslen, måste den ofullständiga och bristande samstämmigheten i rapporteringspraxis åtgärdas i framtida lägesrapporter och uppdaterade planer, med tydligare riktlinjer för hur medlemsstaterna ska rapportera om subventioner.
2.2. Subventioner till fossila bränslen i EU
Subventionerna till fossila bränslen, som 2018 uppgick till 50 miljarder euro 11 , var relativt stabila under det senaste årtiondet och nådde en topp på 53 miljarder euro 2012. De har sedan 2015 börjat växa på nytt, och de ökade med 6 % fram till 2018.
Som andel av BNP varierade de från 1 % i Grekland till mindre än 0,1 % i Luxemburg (genomsnittet uppgick till 0,4 % 12 ). Subventionerna till petroleumprodukter var större i Frankrike och Italien, medan kol- och gassubventionerna spelade en större roll i Tyskland.
Figur 3 – Subventioner till fossila bränslen i EU:s medlemsstater 2018 (totalt belopp och procent av BNP)
Källa: Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments.
För att sätta detta storleken på dessa subventioner till fossila bränslen på 50 miljarder euro i sitt sammanhang uppgick investeringarna i ny vindkraftskapacitet 13 till 16 miljarder euro 2018 i EU, medan investeringarna i solenergiproduktion uppgick till omkring 8 miljarder euro under samma period. Investeringar i elöverförings- och eldistributionssystem (inklusive ny kapacitet och renoveringar) uppgick samma år till 31 miljarder euro.
Mellan 2015 och 2018 ökade subventionerna till fossila bränslen mest i Frankrike (med mer än 2 miljarder euro, eller 27 %, till stor del beroende på stödåtgärder avseende bränsleanvändningen för godstransporter). Samtidigt sjönk de emellertid något i vissa länder, t.ex. Italien (med 0,4 miljarder euro eller 6 %, till stor del på grund av minskad användning av punktskattebefrielser för transporter och inmatningspriser för elproduktion) och Tyskland (med 0,3 miljarder euro eller 2 %, bland annat på grund av minskade subventioner till kolsektorn).
Mer än 60 % av subventionerna till fossila bränslen 2018 kunde kopplas till stödåtgärder för energiefterfrågan, vilket antyder att detta stöd ökade förbrukningen av fossila bränslen. Stöd till elproduktion från fossila bränslen utgör också en stor del som uppgår till 30 %, medan endast 5 % gick till omstrukturering av industrin för att bidra till ett minskat beroende av fossila bränslen. Detta pekar på behovet av att ändra åtgärdernas inriktning så att de stöder målet att minska förbrukningen av fossila bränslen.
Subventionerna till olja och petroleumprodukter, som stod för nästan hälften av det totala beloppet, ökade med 18 % mellan 2015 och 2018, medan andra typer av subventioner till fossila bränslen stagnerade eller minskade. Stigande råoljepriser under denna period kan också ha påverkat subventionerna till petroleumprodukter.
Subventioner till kol, subventioner till naturgas och subventioner som omfattar flera bränslen (t.ex. för kraftvärmeproduktion) stod vardera för omkring 17–18 % av de totala subventionerna 2018.
Jämfört med 2015 minskade subventionerna till kol med 9 %, vilket återspeglar kolets minskande andel av elproduktionen. Samtidigt ökade subventionerna till naturgas med 4 %. Dessa data återspeglar inte den övergång från kol till gas i EU:s kraftproduktionsmix som skedde 2019, men det kan antas att parallellt med lägre förbrukning har kolsubventionerna minskat ytterligare sedan 2018, och att gassubventionerna kan ha ökat inom energisektorn.
Subventionerna till fossila bränslen inom energisektorn förblev stabila mellan 2015 och 2018, med kolsubventioner som uppgick till 30 %. Transportsektorn fick 20 % mer subventioner till fossila bränslen under 2018 än tre år tidigare, till övervägande del i form av subventioner till petroleumprodukter. Subventionerna till fossila bränslen inom jordbruket ökade med 6 % under samma period och gällde nästan uteslutande subventioner till petroleumprodukter. Subventionerna till fossila bränslen i industrisektorerna och till hushållen ökade med endast 3–4 %. Medan fossila bränslen fick 10 % av de totala subventionerna till hushållen var denna andel mer än hälften inom industrin.
Om man tittar på finansieringskällorna gällde subventionerna till fossila bränslen främst skatteutgifter 14 (omkring 70 % av det totala beloppet, inklusive konsumtions- och punktskattebefrielser, nedsättningar, återbetalningar osv.). Stöd i fråga om priser och inkomster var tre gånger lägre. Direkta överföringar, främst i form av bidrag, spelade en mindre roll.
Figur 4 – Subventioner till fossila bränslen inom olika sektorer av ekonomin
Källa: Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments.
Aggregerade data från de nationella energi- och klimatplanerna visar endast på 30 miljarder euro i subventioner till fossila bränslen, vilket motsvarar 60 % av resultatet i kommissionens studie. Tre medlemsstater (Kroatien, Estland och Malta) har uttryckligen uppgett att de inte planerar att fasa ut (ett antal specifika) subventioner till fossila bränslen, främst för att skydda konkurrenskraften eller den ekonomiska bärkraften i olika sektorer.
Tretton medlemsstater (Österrike, Belgien, Bulgarien, Tyskland, Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Italien, Litauen, Lettland, Portugal och Spanien) har uppgett att de avser att arbeta med planer för utfasning av subventioner till fossila bränslen, även om inte alla är färdiga med utarbetandet av sina planer. Ofullständiga data innebär att vi inte har möjlighet att ge en heltäckande bild av situationen, och en betydande förbättring av rapporteringen behövs.
Medlemsstaterna måste fastställa sina nationella mål för utfasningen av energisubventioner, särskilt till fossila bränslen, som en del av sina lägesrapporter inom ramen för styrningsförordningen.
3. Internationell jämförelse av subventioner till fossila bränslen
G20-länderna utanför EU spenderar mer på subventioner till fossila bränslen jämfört med BNP än EU-genomsnittet på 0,4 % (med några undantag, nämligen Kina, USA, Kanada, Korea och Japan). Länder som är stora producenter av fossila bränslen tenderar att spendera proportionellt mer på sådana subventioner. Saudiarabien avsatte 2018 mer än 8 % av sin BNP till subventioner till fossila bränslen. Enbart detta motsvarar mer än de totala subventionerna till fossila bränslen i EU, och gäller främst stöd till den inhemska konsumtionen av petroleumprodukter. Ryssland har, jämfört med EU, avsatt tre gånger så mycket på subventioner till fossila bränslen som andel av BNP.
Figur 5 – Subventioner till fossila bränslen i EU:s medlemsstater och G20-länder utanför EU (totala belopp och procent av BNP)
Källa: Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments, samt egna beräkningar. För länder utanför EU bör resultaten tolkas försiktigt med tanke på den begränsade jämförbarheten mellan olika klassificering och metodik avseende subventioner, i kombination med svårigheter att samla in data. Det framgår inte tydligt i figuren, men Saudiarabien avsatte mer än 8 % av sin BNP till subventioner till fossila bränslen.
4. Slutsatser
De resultat som redovisas i denna rapport bygger till stor del på den studie om subventioner som utförts för kommissionens räkning. Den ger mer omfattande information om subventioner än den information om subventioner till energi och fossila bränslen som tillhandahålls i de nationella energi- och klimatplanerna.
Subventionerna till fossila bränslen har inte minskat nämnvärt under det senaste årtiondet. I vissa fall har de till och med ökat.
Dessutom måste fullständigheten och samstämmigheten i de olika medlemsstaternas nationella energi- och klimatplaner förbättras. Jämförelsen med kommissionens studie visar att medlemsstaterna underskattat subventionerna i sina nationella planer. Endast ett fåtal medlemsstater lade fram detaljerade planer för utfasning av subventioner. Detta visar på behovet av ytterligare åtgärder.
Vägledning från kommissionen om definition, omfattning och metod för medlemsstaternas rapportering om energisubventioner, inbegripet sådana till fossila bränslen, på ett mer enhetligt och jämförbart sätt kan vara ett sätt att förbättra situationen och göra framtida lägesrapporter mer omfattande och korrekta. Kommissionen kommer också att offentliggöra de detaljerade resultaten av sin studie om subventioner för att ge en heltäckande bild av situationen 15 .
.
Artikel 35 n i förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen.
https://unfccc.int/files/essential_background/convention/application/pdf/english_paris_agreement.pdf .
G7-ledarnas förklaring: https://www.mofa.go.jp/files/000160266.pdf .
Förklaring från G20-toppmötet i Pittsburgh: http://www.g20.utoronto.ca/2009/2009communique0925.html#energy .
Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments : https://ec.europa.eu/energy/studies_main/final_studies/study-energy-costs-taxes-and-impact-government-interventions-investments_en (nedan kallad kommissionens studie).
I enlighet med de begrepp som anges i Världshandelsorganisationens (WTO) Agreement on
Subsidies and Countervailing Measures ( https://www.wto.org/english/tratop_e/scm_e/scm_e.htm ).
Källa: Kommissionens studie.
Subventioner med olika syften har olika betydelse i de olika ekonomiska sektorerna. Subventioner som syftar till att stödja energiproduktion (t.ex. inmatningspriser) och energiinfrastruktur observerades nästan uteslutande inom energisektorn, medan subventioner som gavs till konsumtionssidan (för att påverka efterfrågan på energi, t.ex. skattebefrielse för bränslen) kännetecknade sektorer som använder energi, t.ex. industri, transport, hushåll och jordbruk. Subventioner till energieffektivitet var mer jämnt fördelade mellan sektorerna.
Höga subventioner i form av inmatningspriser återspeglar arvet från tidigare mekanismer eftersom denna form av stöd inte längre tillämpas, med undantag för små producenter.
En betydande del av dessa kapacitetsbetalningar kan kopplas till kraftverk som drivs med fossila bränslen, medan förnybara energikällor eller efterfrågeflexibilitet endast fick en mindre andel.
Källa: Kommissionens studie.
I absoluta tal, från 10 miljoner euro i Malta till 12.2 miljarder euro i Tyskland. Med tanke på EU-ekonomiernas olika storlek är subventioner uttryckta i procent av BNP mer meningsfulla för jämförelser mellan länder.
Källa: Kommissionens studie. Inklusive nya anläggningar på land och till havs, motsvarande till 6,8 GW respektive 0,6 GW 2018. Nya solenergianläggningar omfattar solceller och uppvärmning med solvärme, motsvarande 7,1 GW respektive 1,4 GW under samma period.
Det är här viktigt att notera att när det gäller skattelättnader beaktas endast skillnaderna i skattesatser för samma bränsle vid beräkningen av subventionerna. Relativa subventioner mellan olika bränslen beaktas inte, eftersom detta skulle vara extremt komplicerat att göra konsekvent inom alla sektorer och för alla bränsletyper. På grundval av ofullständiga landsspecifika data ger studien emellertid uppskattningar av korssubventioneringen av diesel- och bensinbränslen. Dessa siffror ingår inte i uppgiften om EU:s totala subventioner eftersom endast ofullständig information finns tillgänglig. Potentiella bränslesubventioner inom den internationella sjöfarts- och luftfartssektorn är också uppskattade, men ingår inte i uppgiften om EU:s totala subventioner. Läs vidare i Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments [länk].
Se Study on energy costs, taxes and the impact of government interventions on investments (med landsspecifika faktablad): https://ec.europa.eu/energy/studies_main/final_studies/study-energy-costs-taxes-and-impact-government-interventions-investments_en