Mål C‑297/14
Rüdiger Hobohm
mot
Benedikt Kampik Ltd & Co. KG m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof)
”Begäran om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Förordning (EG) nr 44/2001 — Domstols behörighet vid konsumenttvister — Artiklarna 15.1 c och 16.1 — Begreppet ‘kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet riktad till den medlemsstat där konsumenten har hemvist’ — Sysslomannaavtal som syftar till att uppnå det ekonomiska syftet med ett tidigare förmedlingsavtal som ingåtts inom ramen för en kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet ’riktad till’ den medlemsstat där konsumenten har hemvist — Nära samband”
Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 23 december 2015
Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning nr 44/2001 — Behörighet vid konsumenttvister — Artikel 15.1 i förordningen — Restriktiv tolkning — Kumulativa tillämpningsvillkor
(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 15.1)
Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område — Förordning nr 44/2001 — Behörighet vid konsumenttvister — Tillämpningsområde för artikel 15.1 c i förordningen — Avtal som inte ingår i kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet “riktad till” den medlemsstat där konsumenten har hemvist — Nära samband med ett avtal som ingåtts tidigare mellan samma parter inom ramen för en sådan verksamhet — Omfattas
(Rådets förordning nr 44/2001, artiklarna 15.1 c och 16.1)
Se domen.
(se punkterna 24 och 32)
Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som avser avtal som ingås inom ramen för en affärsverksamhet eller yrkesverksamhet som en näringsidkare ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, jämförd med artikel 16.1 i samma förordning, ska tolkas på så sätt att den kan tillämpas på ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare vilket inte som sådant faller inom den kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet som näringsidkaren ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, men vilket har ett nära samband med det avtal som ingåtts tidigare mellan samma parter inom ramen för en sådan verksamhet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om omständigheterna är sådana att ett nära samband föreligger, såsom att parterna i båda avtalen rättsligt eller faktiskt är desamma, att det ekonomiska syftet med avtalen rörande samma konkreta fråga är detsamma och att det andra avtalet kompletterar det första, i det att avsikten med det förra är att uppnå det ekonomiska syftet med det senare.
Så kan särskilt vara fallet med ett sysslomannaavtal som ingåtts i den direkta förlängningen av en sådan kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet och som kompletterar ett förmedlingsavtal som ingåtts tidigare mellan samma parter och syftade till att köparna, bosatta i en medlemsstat, skulle förvärva en lägenhet belägen i mäklarens medlemsstat, när avsikten med sysslomannaavtalet är att uppnå det ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet, nämligen att köparna faktiskt ska kunna tillträda lägenheten. Även om det inte finns någon direkt rättslig koppling mellan förmedlingsavtalet och sysslomannaavtalet, föreligger det då ett ekonomiskt samband mellan de båda avtalen.
(se punkterna 35–37 och 40 samt domslutet)