RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN om genomförandet av direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter [SEK(2003) 1478]

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

1.1. Bakgrund till denna rapport

1.2. Den rapporteringsprocess som fastställs i direktivet

1.3. Rapportens struktur

2. Habitatdirektivet 92/43/EEG

2.1. Direktivets syften

2.2. Viktigare bestämmelser i direktivet

2.2.1. Särskilda bevarandeområden och Natura 2000

2.2.2. Inrättande av ett strikt skyddssystem för djur- och växtarter

2.2.3. Andra allmänna bestämmelser

2.3. Rättsliga klargöranden

3. Genomförandeverksamhet på EU-nivå

3.1. Hantering av rättsliga överträdelser

3.2. Finansiering genom Life-Natur

3.3. Finansiering av Natura 2000

3.4. Förberedelser inför utvidgningen

4. Översikt över genomförandet i medlemsstaterna

4.1. Inrättande av Natura 2000-nätet

4.1.1. Föreslagna områden av gemenskapsintresse

4.1.2. Bevarandeåtgärder

4.1.3. Medfinansiering enligt direktivet

4.1.4. Övervakning

4.2. Skydd av arter

4.2.1. Inrättande av strikta skyddssystem

4.2.2. Fångst eller dödande i naturen och undantag

4.3. Andra allmänna frågor

4.3.1. Forskningsinsatser

4.3.2. Återinförande och införande

4.3.3. Utbildning och information

4.3.4. Planering för att främja skötsel av landskapselement

4.3.5. Personalresurser

5. Slutsatser

5.1. Bevarande av naturtyper och arter

5.1.1. Urval av områden

5.1.2. Skydd av områden

5.1.3. Områdesförvaltning

5.1.4. Åtgärder för bevarande av områden

5.2. Skydd av arter

5.3. Resurser (personella och ekonomiska)

5.4. Rapportering enligt direktivet

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN

om genomförandet av direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter Del I Sammanfattande rapport om de övergripande framsteg som uppnåtts

1. INLEDNING

1.1. Bakgrund till denna rapport

Biologisk mångfald är avgörande för fortsatt liv på jorden, men går enligt UNDP:s bedömning av den globala biologiska mångfalden förlorad i en takt som är långt högre än vid något annat tillfälle tidigare. I samma dokument sägs att upp till 24 % av arterna inom vissa grupper, som fjärilar, fåglar och däggdjur, nu är utrotade i vissa av EU:s medlemsstater.

Europeiska miljöbyrån kom i sin bedömning av läget till slutsatsen att denna minskning av den biologiska mångfalden främst berodde på att mark utnyttjas för mycket intensiva, delvis industriella, former av jord- och skogsbruk, ökad fragmentering av återstående naturtyper genom infrastruktur och urbanisering, exponering för massturism samt förorening av vatten och luft. Europeiska miljöbyråns slutsats var, mot bakgrund av den prognostiserade ökningen av den ekonomiska aktiviteten, att det sannolikheten för att förlusten av biologisk mångfald kommer att ske allt snabbare är betydligt större än att den stabiliseras.

Mot denna bakgrund godkände EU 1998 en strategi för biologisk mångfald, i vilken man tillstod EU:s ledande roll för att främja målen för konventionen om biologisk mångfald och lade fast den ram inom vilken gemenskapspolitiken och dess instrument bidrar till detta ändamål.

I strategin fastställs mål inom ett antal politikområden och det första är bevarandet av naturresurser. Två huvudmålsättningar som identifierades på detta politikområde är ett fullt genomförande av habitat- och fågeldirektiven (92/43/EEG och 79/409/EEG) och stöd till inrättandet av nät av utsedda områden, särskilt EU-nätet Natura 2000.

Stats- och regeringscheferna inom EU satte vid Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001 upp det ambitiösa målet att till 2010 hejda minskningen av den biologiska mångfalden. Hur detta mål skulle uppnås utvecklades i det sjätte miljöhandlingsprogrammet som godkändes av rådet och parlamentet i juli 2002. På global nivå uppmanar man i genomförandeplanen för hållbar utveckling från världstoppmötet i Johannesburg till att den takt i vilken den biologiska mångfalden går förlorad ska minskas betydligt fram till 2010. EU arbetar med Europeiska miljöbyrån för att utveckla en uppsättning indikatorer efter vilka man kan följa framstegen mot 2010-målet.

Att på ett verkningsfullt sätt genomföra habitat- och fågeldirektiven och inrättandet av Natura 2000-nätet är avgörande för att nå EU:s mål och de globala målen för 2010. Information om framstegen med habitat- och fågeldirektiven kommer att utgöra viktiga faktorer vid uppföljning av framstegen, i förhållande till det bredare spektrum av indikatorer för genomförandet av biologisk mångfald som nu håller på att utvecklas.

I denna rapport ges en sammanfattande översikt över framstegen hittills. Även om det förekommit svåra förseningar vid genomförandet, ger de senaste framstegen grund för optimism beträffande direktivets krav på bevarande av naturtyper. Läget i fråga om åtgärder för skydd av arter är mindre positivt och i rapporten anges klart behovet av större prioritering på detta område.

1.2. Den rapporteringsprocess som fastställs i direktivet

Artikel 17 i habitatdirektivet ger en ram för hur information om framstegen vid genomförande av direktivet ska inrapporteras: Medlemsstaterna ska utarbeta genomföranderapporter vart sjätte år efter dagen för direktivets ikraftträdande och den första rapporten ska omfatta perioden från juni 1994 till maj 2000 [1].

[1] Habitatdirektivet godkändes den 21 maj 1992, överlämnades till medlemsstaterna den 5 juni 1992 och trädde i kraft två år senare, i juni 1994.

I artikel 17 i direktivet anges när en sammanfattande rapport över dessa nationella rapporter ska överlämnas, vad den ska innehålla och vilken spridning den ska ges. De nationella rapporterna ska särskilt innehålla information om genomförandet av de åtgärder som vidtas enligt direktivet samt en utvärdering av vilket genomslag dessa åtgärder fått på situationen i fråga om bevarande av naturtyperna i bilaga 1 och arterna i bilaga 2.

Europeiska kommissionen ska på grundval av de nationella rapporterna utarbeta en "sammanfattande rapport". Den sammanfattande rapporten ska innehålla en utvärdering av vilka framsteg som uppnåtts och särskilt av vad Natura 2000 bidragit med för att uppnå en "gynnsam bevarandestatus" för naturtyper och arters livsmiljöer. Sedan kommissionen överlämnat den sammanfattande rapporten till habitatkommittén [2], ska denna publiceras av kommissionen senast två år efter att man erhållit alla medlemsstaters rapporter. Rapporten ska av kommissionen vidarebefordras till medlemsstaterna och EU:s institutioner och ställas till allmänhetens förfogande [3].

[2] Habitatkommittén är den kommitté som upprättats enligt artikel 20 i habitatdirektivet, för att biträda kommissionen i frågor som rör genomförandet av direktivet.

[3] I artikel 17.2 anges Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén vara berörda institutioner. Sedan habitatdirektivet godkändes har EU:s institutioner utvecklats till att omfatta Regionkommittén. Denna och kommande sammanfattande rapporter kommer att vidarebefordras till alla relevanta EU-institutioner och offentliggöras genom Europeiska kommissionens webbplats.

På grund av förseningar vid genomförandet av direktivet och för att harmonisera rapporteringsperioden med den som gäller för fågeldirektivet, beslöt habitatkommittén att utsträcka rapporteringsperioden för de första nationella rapporterna till slutet av 2000. För att lämna tid för utarbetandet förlängdes fristen för att överlämna de nationella rapporterna till slutet av september 2001.

Habitatkommittén enades också om en uppsättning riktlinjer för hur de nationella rapporterna skulle utarbetas, däribland om en förteckning med frågor som skulle tas upp. Beträffande den första rapporteringsperioden (1994-2000) enades man om att

* medlemsstaterna skulle inrikta sig på erfarenheter, särskilt framgångar och svårigheter som man råkat ut för under de första åren av genomförandet av direktivet,

* på grund av att det saknas en gemenskapsförteckning över områden, skulle de delar av rapporten som rör bevarandet av naturtyper och arters livsmiljöer inriktas på föreslagna områden av gemenskapsintresse, varvid allmän information skulle tillhandahållas, snarare än särskild information för enskilda områden,

* beträffande bevarandet av arter skulle endast allmän information om lagstiftning, övervakning och forskning lämnas.

Flera av de nationella rapporterna har innehållit information om utveckling som ägt rum efter rapporteringsperiodens utgång. Därför, och eftersom processen för att genomföra direktivet pågår, finns i detta dokument även uppgifter om viktigare senare utveckling, om sådan information finns, samtidigt som det återger läget vid utgången av 2000.

1.3. Rapportens struktur

Rapporten är indelad i två huvuddelar:

* Del I - sammanfattande rapport om de övergripande framsteg som uppnåtts

* Del II - sammanfattningar av nationella rapporter

Del I innehåller den huvudsakliga utvärderingen av de framsteg som uppnåtts, särskilt med avseende på Natura 2000, under perioden 1994-2000. I detta avsnitt presenteras bakgrunden till rapporteringen. I avsnitt 2 ges en kort redogörelse för direktivets syften och bestämmelser, inklusive rättsfall. I avsnitt 3 presenteras en överblick över genomförandet på EU-nivå. Den huvudsakliga analysen av medlemsstaternas genomförande återfinns i avsnitt 4 och grundas på de officiella nationella rapporter som lämnats in kompletterat med tillgänglig officiell information. I avsikt att vid behov ytterligare stärka genomförandeprocessen, lämnas i avsnitt 5 viktiga slutsatser och rekommendationer.

I särskilda avsnitt som läggs fram i del II granskas genomförandet av direktivet i var och en av de 15 medlemsstaterna. Avsnitten har en gemensam struktur, som syftar till att identifiera viktigare åtgärder som vidtagits enligt direktivet och vilket genomslag dessa åtgärder haft för bevarandestatusen för naturtyper och arter. De "nationella" avsnitten i del II utarbetades av en eller flera konsulter med specialistkunskaper om habitatdirektivet i respektive medlemsstat. När avsnitten utarbetats har författarna begagnat sig av de officiella rapporter som medlemsstaterna lämnat in. Till stöd för tolkningen av de nationella rapporterna har diskussioner hållits med utvalda statliga och icke-statliga experter och med kommissionens tjänstemän. Enligt bestämmelsen i artikel 17 i direktivet har dessa avsnitt granskats av respektive medlemsstat, för att kontrollera att faktainnehållet är rätt och att den tolkning av informationen som gjorts i de nationella rapporterna inte framställer faktauppgifterna felaktigt.

2. HABITATDIREKTIVET 92/43/EEG

2.1. Direktivets syften

Habitatdirektivets huvudsakliga syfte är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av naturtyper samt vilda djur och växter i medlemsstaternas europeiska territorium som omfattas av fördraget. Närmare bestämt ska medlemsstaterna bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos naturtyper samt arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse (artikel 2).

Ett "sammanhängande europeiskt ekologiskt nät" av områden - Natura 2000 - ska göra det möjligt att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos naturtyper och arter (artikel 3). Natura 2000 kan göras mer ekologiskt sammanhängande genom förvaltning av element i naturen som är av avgörande betydelse för vilda djur och växter (artikel 10). Skyddet för vilda djur- och växtarter ska även säkerställas genom att strikta skyddssystem inrättas inom deras naturliga utbredningsområden (artiklarna 12-16). Direktivet innehåller att antal stödjande bestämmelser om övervakning och tillsyn, återinförande av inhemska arter, införande av icke inhemska arter, forskning och utbildning.

2.2. Viktigare bestämmelser i direktivet

Direktivets övergripande syften ska uppnås med hjälp av tre huvudstrategier: utveckla ett sammanhängande ekologiskt nät av områden som är utformade för att skydda naturtyper och arter av gemenskapsintresse, skydda arter och de olika kompletterande bestämmelserna. Tidsplanen för att införa direktivets bestämmelser i nationell lagstiftning och frister för att inrätta särskilda bevarandeområden, åtgärder för skydd av arter och rapportering om genomförandet anges i tabell 2.2.

Tabell 2.2 Formell tidsplan för att genomföra habitatdirektivet

>Plats för tabell>

2.2.1. Särskilda bevarandeområden och Natura 2000

En central del av direktivet rör inrättande, skydd och förvaltning av särskilda bevarandeområden, som en del av nätet Natura 2000 [4]. Varje medlemsstat ska utse områden till särskilda bevarandeområden. Detta görs enligt en process i två steg, där medlemsstaterna och kommissionen är inblandade, och går till på följande sätt.

[4] Nätet Natura 2000 omfattar både särskilda bevarandeområden som utsetts enligt bestämmelserna i habitatdirektivet och särskilda skyddsområden enligt bestämmelserna i fågeldirektivet.

* Steg 1 - Medlemsstaterna ska föreslå en förteckning över områden av gemenskapsintresse, där områdena valts ut på grundval av de kriterier som anges i bilaga 3 till direktivet och relevant vetenskaplig information.

* Steg 2 - På grundval av kriterierna i bilaga 3 och inom ramen för de biogeografiska regionerna och EU:s territorium som helhet ska kommissionen, i enighet med respektive medlemsstat, upprätta en förteckning över områden av gemenskapsintresse, som grundas på medlemsstaternas förteckningar och där man identifierar områden som inrymmer prioriterade naturtyper eller arter.

Medlemsstaterna har därefter upp till sex år på sig att utse områdena till särskilda bevarandeområden (artikel 4.4).

När man väl enats om att ett område på kommissionens förteckning är ett "område av gemenskapsintresse", ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av naturtyper och arters livsmiljöer samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts (artikel 6.2). Alla planer eller projekt som sannolikt kan påverka på ett betydande sätt, skall på lämpligt sätt bedömas med avseende på konsekvenserna för området (artikel 6.3). Om en bedömning är negativ och alternativa lösningar saknas, men projektet eller planen måste genomföras av "tvingande orsaker som har ett väsentligt allmänintresse", skall medlemsstaten vidta alla nödvändiga kompensationsåtgärder för att säkerställa att Natura 2000 totalt sett förblir sammanhängande (artikel 6.4). Om området innehåller en prioriterad naturtyp eller en prioriterad art, måste skälet för att ändå genomföra projektet eller planen röra människors hälsa eller allmän säkerhet, betydelsefulla konsekvenser för miljön eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse.

För områden som formellt utsetts till särskilda bevarandeområden skall medlemsstaterna dessutom vidta nödvändiga åtgärder för bevarande, exempelvis förvaltningsplaner, lagar och andra författningar eller avtal, som motsvarar de ekologiska behoven (artikel 6.1).

2.2.2. Inrättande av ett strikt skyddssystem för djur- och växtarter

Medlemsstaterna är dessutom skyldiga att införa ett strikt skyddssystem för djur- och växtarter av gemenskapsintresse (artiklarna 12 och 13). Det är till exempel förbjudet att avsiktligt fånga eller döda exemplar av förtecknade djurarter [5] i naturen och att avsiktligt störa dem, särskilt under deras reproduktions-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Parnings- och rastplatser måste skyddas från att skadas eller förstöras. Medlemsstaterna skall vidare införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a. Vid behov måste ytterligare forsknings- eller bevarandeåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande inte får betydande negativa följder för de berörda arterna införas (artikel 12. 4).

[5] Arter som skyddas enligt dessa bestämmelser finns förtecknade i bilaga 4 till direktivet. I bilaga 4 a finns en förteckning över djurarter och i bilaga 4 b en förteckning över växtarter som berörs.

Insamling i naturen av exemplar av vissa arter av vilda djur och växter av gemenskapsintresse (förtecknade i bilaga 5) och utnyttjande av dessa är tillåtet, men detta måste vara förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus (artikel 14). Om insamling och fångst eller dödande av arter är tillåtet skall medlemsstaterna förbjuda användning av alla icke-selektiva metoder för att döda dem (artikel 15).

Om inga alternativ finns kan en medlemsstat under vissa särskilda förutsättningar medge undantag från bestämmelserna i artiklarna 12, 13, 14 och 15. Bland de särskilda skälen finns skydd för vilda djur och växter, undvika allvarlig skada på till exempel gröda, boskap, skog, fiske m.m., hänsyn till allmän hälsa och säkerhet eller andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse samt forsknings- eller utbildningsändamål. Undantag kan medges under förutsättning att det inte finns något tillfredsställande alternativ och att undantaget inte är skadligt för arters gynnsamma bevarandestatus i deras naturliga utbredningsområden. (Artikel 16).

2.2.3. Andra allmänna bestämmelser

Kommissionen och medlemsstaterna ska, till stöd för direktivet, främja forskning och vetenskapligt arbete, med särskild betoning av arbete som är nödvändigt för att välja ut områden och för att förvalta element i naturen (artikel 18). Medlemsstaterna ska även undersöka om det är önskvärt att återinföra inhemska arter i bilaga 4. Avsiktligt införande av arter som inte är inhemska ska regleras eller vid behov förbjudas. Utbildning och allmän information om behovet av att skydda arter och att bevara deras livsmiljöer ska främjas. (Artikel 22)

2.3. Rättsliga klargöranden

Sedan direktivet godkändes har vissa bestämmelser varit föremål för granskning och klargörande av Europeiska gemenskapernas domstol. I synnerhet har domstolen haft möjlighet att förfina kriterierna för urval av föreslagna områden av gemenskapsintresse och för tillämpningen av det strikta skyddssystem som anges i artikel 12 i direktivet.

När det gäller den första punkten har domstolen gjort förtydliganden som rör genomförandet av processen för att fastställa särskilda bevarandeområden. I november 2000 (C-371/98, First Corporate Shipping Ltd) fann domstolen att "en medlemsstat, vid valet och avgränsningen av de områden som för kommissionen skall föreslås kunna utses till områden av gemenskapsintresse, inte kan ta hänsyn till sådana ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag".

I september 2001 (fall C-67/99, C-71/99 och C-220/99 - kommissionen mot Irland, Tyskland respektive Frankrike) gick domstolen ännu längre, genom att uttala att det fria skön som tillkom medlemsstaterna vid fastställandet av förteckningarna över områden var begränsat och måste uppfylla de kriterier som fastställs i direktivet. Valet av områden måste grundas endast på vetenskapliga kriterier, förteckningen måste vara fullständig och de områden som föreslås måste ge en geografisk täckning som är enhetlig och representativ för medlemsstatens hela territorium. Detta för att säkerställa att det nät, Natura 2000, som blir resultatet av dem blir enhetligt och balanserat.

När det gäller den andra punkten har domstolen, i sin dom av den 30 januari 2002 i mål C-103/00, kommissionen mot Grekland, bland annat angett att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa ett effektivt skyddssystem för arter.

3. GENOMFÖRANDEVERKSAMHET PÅ EU-NIVÅ

Europeiska kommissionen har på en rad sätt stött genomförandet av direktivet och använt hotet om rättsliga åtgärder mot medlemsstater som bryter mot direktivet, men också gett positiv uppmuntran och stöd genom Life-Natur-projekt och annan verksamhet. De senare inriktas också i allt större utsträckning på kandidatländer, när dessa nu gör sig redo för att gå med i EU.

Direktivets ordalydelse har inneburit att flera nyckelbestämmelser skulle gagnas av ytterligare klargöranden eller utveckling. För att underlätta denna process har kommissionen utarbetat dokument med tekniska riktlinjer som omfattar olika aspekter av direktivet, exempelvis en tolkningshandledning för artikel 6 [6] och metodriktlinjer för artikel 6.3 och 6.4, rörande bedömningen av planer och projekt [7]. Även om dessa dokument inte har rättslig status utgör de ändå ett användbart verktyg för att få medlemsstaterna att tillämpa artikel 6 på ett enhetligt sätt.

[6] Förvaltning av Natura 2000-områden, bestämmelserna i artikel 6 i direktiv 92/43/EEG.

[7] Bedömning av planer och projekt som väsentligt påverkar Natura 2000-områden, metodologisk vägledning om bestämmelserna i artikel 6.3 och 6.4 i habitatdirektivet 92/43/EEG.

Sedan 2000 har också en rad arbetsgrupper inrättats för att klargöra och reagera på vissa aspekter av direktivet. Under 2002 övervägde sådana grupper en rad frågor, däribland jakt, medfinansiering enligt artikel 8, artskydd enligt artikel 12, kommunikation och marina naturtyper och arter.

I maj 2002 gav "El Teide-deklarationen" förnyat stöd för genomförandet av Natura 2000 och särskilt förvaltningen av nätet. I deklarationen görs ett åtagande att slutföra det fulla genomförandet av Natura 2000, främja bättre förståelse för Natura 2000 och utveckla partnerskap där en lång rad intressenter deltar för att bevara och förvalta områdena. Stöd ska ges för att sprida erfarenheter och bra praxis från förvaltningen av nätet, för hållbar användning och förvaltning av områden, t.ex. för utbildnings- och forskningsändamål, samt för att se till att behoven för Natura 2000 genomförs effektivt inom annan gemenskapspolitik.

Deklarationen gjordes av kommissionsledamoten för miljö, Margot Wallström, och Spaniens miljöminister, Jaume Matas, å rådets vägnar. I juli 2002 undertecknades deklarationen av miljöministrarna från EU:s 13 kandidatländer [8].

[8] Bulgarien, Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Tjeckien, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Turkiet och Ungern.

3.1. Hantering av rättsliga överträdelser

Kommissionen har sedan 1994 mottagit ett stort antal klagomål rörande habitatdirektivet och dessa utgör en betydande andel av alla klagomål rörande EU:s miljölagstiftning. I fall med bestående underlåtelse att genomföra direktivet har kommissionen inlett rättsliga förfaranden mot medlemsstater.

EG-domstolen har som ett resultat av dessa förfaranden fällt avgöranden i tre fall mot medlemsstater för formell underlåtelse att införa bestämmelser i direktivet inom fastställd tid [9]. Det har också förekommit tre avgöranden rörande underlåtelse att lämna in fullständiga förteckningar över föreslagna områden av gemenskapsintresse och därtill hörande information som krävs enligt direktivet [10]. Ett första avgörande rörande skyddet för arter enligt artikel 12 fälldes under 2002. [11] Ytterligare överträdelseförfaranden är under behandling mot flera medlemsstater, rörande brist på skydd för föreslagna områden.

[9] Rörande rättsligt införande i allmänhet (Grekland, C-329/96), (Tyskland, C-83/97) och införande av artikel 6.3 och 6.4 (Frankrike, C-256/98).

[10] Irland, C-67/99, Tyskland, C-71/99 och Frankrike, C-220/99.

[11] Fall 103/00 (Grekland), rörande artikel 12.1 b och d.

3.2. Finansiering genom Life-Natur

EU:s instrument Life-Natur [12] har sedan 1992 lämnat omfattande medfinansiering till stöd för habitatdirektivet. Projekten har bidragit till att utveckla vetenskapliga inventeringar, bereda vägen för åtgärder på platsen, arrendera eller förvärva mark, återställa eller förbättra områden och insatser för att öka medvetenheten. Stöd har även lämnats för att utveckla projekt som inbegriper partner i flera medlemsstater, till stöd för erfarenhetsutbyte mellan projekt och till stöd för projekt inriktade på att övervaka, utvärdera och sprida resultat.

[12] Rådets förordning (EEG) nr 1973/92 av den 21 maj 1992, följd av Europaparlamentets och rådets direktiv (EG) nr 1655/2000 av den 17 juli 2000 om det finansiella instrumentet för miljön (Life) EGT L 192, 28.7.2000, s. 1.

Ruta 3.2 Exempel på Life-Natur-projekt

Syftet med det franska projektet "Växtliv på Korsika" [13] (1994-1997) var att ge en stabil grund för framtida bevarande av öns växtliv. Korsika har ett mycket rikt växtliv, däribland 12 prioriterade naturtyper och 15 växtarter (varav fem prioriterade), som förtecknats enligt habitatdirektivet. För var och en av dessa upprättades en förvaltningsplan för naturvård samt en övergripande plan för ön. Inventeringen omfattade hela ön och inkluderade områden som hittills varit dåligt kända eller okända på öns inre, däribland skogliga naturtyper. Utvärderingar gjordes också av den mark som omfattades av samtliga Natura 2000-områden. Resultatet blev en heltäckande information om öns växtliv som kan ligga till grund för en långsiktig naturvårdsförvaltning. Projektet utgjorde en del av en bredare bevarandeplan för Korsikas växtliv som även medfinansierades av staten och regionen.

[13] "Bevarande av naturtyper och växtarter av gemenskapsintresse på Korsika", referens B4-3200/94/752

Inom det brittiska projektet "Bevarandeåtgärder för rördrom" [14] (1996-2000) genomfördes en del av åtgärdsplanen för arten i Förenade kungariket, för att återställa populationen från en kritiskt låg nivå. Genom att skapa, återställa och förbättra vassområden som livsmiljöer har den maximala stabila populationsstorleken ökat till 25 rördrommar, vilket motsvarar halva målet i åtgärdsplanen för arten för 2010. På grund av att det krävs lång tid innan nya livsmiljöer koloniseras, kommer det att ta omkring 10 år innan man kan se det fulla resultatet av projektet. De flesta områdena låg i östra England och arbetet utfördes i partnerskap med organ för våtmarksskötsel.

[14] "Brådskande åtgärder för Botaurus stellaris (rördrom) i Förenade kungariket", referens B4-3200/96/551

Erfarenheter från projektet har delats med europeiska partner och program för övervakning av rördrommen har upprättats. Europeiska riktlinjer för skötsel av vassområden kommer att utarbetas.

På grund av problem man stötte på med markförvärv, måste man väsentligt sänka målet för skapande av vassområden. Handlingsplanen har fortsatt inom ramen för ett nytt projekt som startades under 2002. Nya områden har identifierats som ska återställas och det finns alternativplaner för markförvärv om de föreslagna skulle misslyckas.

Mellan 1994 och 2000 stöddes 418 projekt, med en samlad budget uppgående till omkring 279 miljoner euro. Mellan 2000 och 2004, den tredje Lifeperioden, har ytterligare 300,8 miljoner euro öronmärkts för medfinansiering av naturvårdsprojekt.

Tack vare sin lokala förankring och kunnande spelar regionala myndigheter och icke-statliga organisationer en viktig roll för att genomföra habitatdirektivet. De har följaktligen erhållit en betydande del av finansieringen från Life-Natur, samtidigt som också partnerskap mellan lokala myndigheter, icke-statliga organisationer och intressenter blivit allt mer populära.

3.3. Finansiering av Natura 2000

Artikel 8 i habitatdirektivet skrevs mot bakgrund av den "oerhörda finansiella börda" som Natura 2000 skulle kunna lägga på medlemsstaterna, särskilt de med stor biologisk mångfald. I artikel 8 stadgas därför om gemenskapens medfinansiering av åtgärder som krävs för att genomföra och löpande förvalta prioriterade delar av Natura 2000.

Kommissionen inrättade i december 2001 en arbetsgrupp för artikel 8 (medfinansiering), i syfte att på ett bredare sätt bedöma de rättsliga konsekvenserna av artikel 8 och de finansiella kostnaderna för Natura 2000. Arbetsgruppen genomförde en ingående bedömning av aktuella kostnader och uppskattade framtida kostnader i medlemsstaterna i anslutning till Natura 2000. Uppskattningen grundades på befintliga forskningsstudier och direkta kostnadsuppskattningar som tillhandahölls av medlemsstaterna. Utvärderingens resultat var att den genomsnittliga kostnaden för att förvalta hela EU:s nät av terrestra Natura 2000-områden ligger inom ett intervall på 3,4-5,7 miljarder euro per år mellan 2003 och 2013. Kostnadsuppskattningarna och rekommendationerna rörande framtida källor till medfinansiering ska fungera som stöd vid utarbetandet av ett meddelande från kommissionen om medfinansiering, som förväntas under 2003.

3.4. Förberedelser inför utvidgningen

Mycket av kommissionens arbete har varit inriktat på befintliga medlemsstater i EU, men i allt högre utsträckning ägnar man även uppmärksamhet åt förberedelserna inför utvidgningen 2004, då länder i centrala, östra och södra Europa går med i unionen. Länderna kommer att innebära ett betydande bidrag till EU:s biologiska mångfald och medför att landarealen ökar med 58 procent, med gott om oförstörd natur, skogar och parker.

Den huvudsakliga verksamheten inför anslutningen har fokuserats på att ändra bilagorna till direktivet för att dessa ska avspegla de tio ländernas omkring 173 ytterligare arter och 20 naturtyper. Kandidatländerna deltar nu även som observatörer vid officiella möten, som habitatkommitténs möten. Fem kandidatländer (sex från 2002-2003) från Central- och Östeuropa deltar även i Life inom ramen för associeringsavtal.

4. ÖVERSIKT ÖVER GENOMFÖRANDET I MEDLEMSSTATERNA

4.1. Inrättande av Natura 2000-nätet

Under de tio första åren efter att direktivet godkändes har tyngdpunkten i medlemsstaternas arbete legat på att införa direktivet i de nationella rättssystemen och att upprätta Natura 2000-nätet. Betydande framsteg har, särskilt sedan 1999, gjorts med att välja ut föreslagna områden av gemenskapsintresse enligt direktivet. Processen ligger emellertid flera år efter tidsplanen och fortfarande krävs att man ägnar betydande uppmärksamhet åt att slutföra processen med att välja ut och utse områden och för att säkerställa att områdena skyddas och förvaltas på lämpligt sätt, för att trygga en gynnsam bevarandestatus.

4.1.1. Föreslagna områden av gemenskapsintresse

Enligt direktivet skulle medlemsstaterna senast juni 1995 lägga fram förteckningar över föreslagna områden av gemenskapsintresse. Förteckningarna skulle åtföljas av områdesspecifik information, däribland kartor över områdena, deras namn, plats och omfattning samt data som erhållits genom tillämpning av kriterierna i bilaga 3. Informationen ska tillhandahållas i ett format som efter godkännande av habitatkommittén fastställs av kommissionen (dvs. genom att använda den standardiserade datablanketten för Natura 2000).

Fram till slutet av 2000 - den period som omfattas av rapporterna enligt artikel 17 - hade samtliga medlemsstater fortfarande bara lämnat in ofullständiga förteckningar över föreslagna områden av gemenskapsintresse till kommissionen. Med hjälp av de första förteckningarna inledde kommissionen under 1996 en process som grundades på diskussioner vid en rad seminarier som omfattade de sex biogeografiska regionerna (alpin region, atlantisk region, boreal region, kontinental region, makaronesisk region och medelhavsregion). Dessa seminarier gav möjlighet att granska förteckningarna i samråd med medlemsstaternas företrädare, men även med oberoende forskare, icke-statliga organisationer och, sedan 2001, företrädare för markägare.

Framsteg i fråga om den makaronesiska regionen ledde i december 2001 till en förteckning över områden av gemenskapsintresse för denna region. [15] Förteckningen omfattar en vetenskaplig reservation rörande fördelningen av "rev". Reservationen betyder att förteckningen står öppen för ändringar i ljuset av ytterligare vetenskaplig utveckling. Processen med att komma överens om förteckningar över områden av gemenskapsintresse förväntas bli slutförd under 2004.

[15] Beslut 2002/11/EG.

Trots dessa svåra förseningar har i dag över 14 procent av EU-territoriet föreslagits till eller inkluderats i Natura 2000. I följande tabell (tabell 4.1) återges den övergripande situationen i fråga om föreslagna områden enligt habitatdirektivet vid utgången av 2000 och framstegen sedan maj 2002. Enligt denna är förteckningarna från Belgien, Frankrike och Tyskland fortfarande särskilt otillräckliga, trots att betydande framsteg, under 2002 gjorts i dessa länder, Sverige och Förenade kungariket.

Tabell 4.1 Översikt över föreslagna områden

>Plats för tabell>

Vetenskapliga referenser eller inventeringar - erfarenheter och problem

Medlemsstaterna skulle grunda sina förteckningar över föreslagna områden av gemenskapsintresse på "relevant vetenskaplig information". Flera medlemsstater (t.ex. Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket) grundade sina inventeringar och därpå följande urval av områden på information som fanns i befintliga databaser, som förteckningar över utrotningshotade arter och befintliga nationella skyddsprogram. I andra fall (Grekland, Italien, Irland, Spanien och Portugal) genomfördes gemenskapsfinansierade inventeringar, utvärderingar och karteringsprojekt särskilt för att stödja identifiering och förslag på områden.

I de flesta, om än inte alla, medlemsstater utgjorde bristande data om naturtyper och arter ett hinder i processen för att välja ut områden, särskilt beträffande områden som inte redan utsetts inom andra skyddsordningar. Många nationella förteckningar avspeglade huvudsakligen fördelningen av befintliga områden som redan utsetts (t.ex. Österrike, Finland, Nederländerna och Förenade kungariket). Men i flera fall har senare ett betydande antal nya områden föreslagits, liksom buffert- och övergångszoner för att göra områdena mer enhetliga och sammanhängande.

Den information som finns i inventeringar eller andra vetenskapliga referenser var ofta utarbetad med hjälp av expertkunskaper hos relevanta myndigheter (naturskydd, jordbruk, skog och fiske), vetenskapliga institutioner och forskningsinstitutioner samt naturskyddsorganisationer. I Finland, exempelvis, tillsatte miljöministeriet en arbetsgrupp för att utarbeta den nationella förteckningen. Gruppen bestod av företrädare från olika administrativa enheter, forskningsinstitutioner och organisationer.

Samråd med allmänheten och reaktioner

I ett antal medlemsstater följdes utarbetandet av utkasten till förteckningar över föreslagna områden av gemenskapsintresse av ett offentligt samråd (t.ex. Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Portugal, Förenade kungariket och vissa områden i Spanien). Om inget offentligt samrådsförfarande i stor skala förekom, anordnades i vissa fall mer riktade arrangemang med intressenter för att främja den lokala debatten (t.ex. i Vallonien i Belgien, Grekland och Sverige).

Förslag till förteckningar över områden möttes ofta av motstånd från allmänhet och förvaltning, något som rapporterats från Österrike, Danmark, Tyskland, Irland, Nederländerna och Spanien. Nederländerna och flera regioner i Spanien nämnde bristande tydlighet i fråga om rättsliga konsekvenser och/eller framtida finansiering av Natura 2000 som ett hinder. Medlemsstaterna reagerade på olika sätt på dessa problem, exempelvis genom åtgärder för att höja medvetenheten.

I vilken utsträckning lokala hänsyn avspeglas i de slutliga förteckningarna över föreslagna områden av gemenskapsintresse har varit något omtvistat, särskilt i ljuset av en rad avgöranden i EG-domstolen, däribland det tidigare nämnda målet C-371/98, First Corporate Shipping Ltd. I Sverige hade lokala myndigheter varit tvungna att skaffa godkännanden från markägare innan förslagen på områden lämnades in. Detta krav ändrades senare (1999), så att myndigheterna nu helt enkelt inhämtar markägarnas synpunkter.

4.1.2. Bevarandeåtgärder

Förvaltningsåtgärder (mål, förvaltningsplaner osv.)

Enligt artikel 6.1 i direktivet ska medlemsstaterna "vidta nödvändiga åtgärder för bevarande", vilka ska motsvara områdets ekologiska krav eller kraven för de arter för vilka området utsetts. Detta kan inbegripa upprättandet av lämpliga förvaltningsplaner.

Artikel 6.1 gäller bara för särskilda bevarandeområden och därför endast efter det att processen att utse områden har slutförts. Men alla medlemsstater har på ett eller annat sätt börjat tillämpa förvaltningsåtgärder för vissa av de föreslagna områdena av gemenskapsintresse.

I allmänhet befann sig utvecklingen av förvaltningsplaner för föreslagna områden av gemenskapsintresse fortfarande på ett tidigt stadium i alla medlemsstater i slutet av rapporteringsperioden (december 2000). Medan områden som redan skyddades enligt andra skyddsordningar (t.ex. nationalparker) ofta var föremål för formella förvaltningsplaner och/eller -åtgärder, fanns sådana inrättade för ganska få av de föreslagna områdena av gemenskapsintresse utanför befintliga skyddade områden. I vissa medlemsstater och regioner (t.ex. Spanien) täcker föreslagna områden av gemenskapsintresse av den senare typen stora arealer.

Betydande framsteg med utvecklingen av förvaltningsplaner kan noteras på två områden. I Förenade kungariket har på basis av ett större Lifeprojekt en rad förvaltningsplaner utvecklats för marina områden. Arbetet med förvaltningsplaner i allmänhet befinner sig i själva verket på en framskriden nivå i Förenade kungariket, där förvaltningsplaner håller på att slutföras för många områden. Framsteg kan även noteras i Frankrike, där "måldokument" (documents d'objectifs eller DOCOB) håller på att utvecklas för 300 områden. DOCOB är inte några vetenskapliga dokument, utan ger allmänna riktlinjer för dem som är engagerade i området.

Framstegen i fråga om att utveckla nationella ramar och riktlinjer för en mer systematisk förvaltning av föreslagna områden av gemenskapsintresse skiljer sig också väsentligt mellan medlemsstater. Exempelvis rapporterar man om mycket små framsteg från Spanien (där uppgiften att välja ut områden visat sig mycket svårare än väntat), medan Frankrike och Förenade kungariket ligger långt framme. I Frankrike har miljöministeriet distribuerat ett cirkulär, i vilket prefekterna i departementen uppmanas att påbörja arbetet med att utarbeta DOCOB-dokumenten och där den rättsliga ramen utgörs av miljölagstiftningen.

I avsaknad av nationella ramar för förvaltningen och områdesbaserade förvaltningsplaner, består de nuvarande bevarandeåtgärderna ofta av en kombination av restaureringsprojekt, avtal om markanvändning, miljöåtgärder inom jordbruket, hållbart skogsbruk, ordningar för vattenförvaltning och styrning av besökstryck, för att bara nämna några.

Skydd mot försämring av områden

Medlemsstaterna ska förhindra försämring av områden och betydande störningar av arter. Trots förseningarna med att enas om förteckningarna över områden av gemenskapsintresse, står många av de områden i medlemsstaterna som föreslås bli utsedda till Natura 2000 redan under någon form av nationellt eller regionalt skydd. I Sverige och Förenade kungariket, exempelvis, sammanfaller omkring 70 procent av de föreslagna områdena av gemenskapsintresse helt eller delvis med vad som redan utsetts. I Nederländerna ingår 95 procent av Natura 2000-områdena i den "Ekologiska huvudstrukturen" (EHS). I Frankrike ska förebyggande åtgärder vidtas i Natura 2000-områden som omfattas av andra kategorier av skyddade områden eller av förvaltningsplaner (DOCOB).

Även om sådant skydd kan vara mindre strikt än det som föreskrivs i artikel 6.2 i direktivet, ger det ändå på kort sikt ett visst mått av skydd mot försämring. Vissa medlemsstater och regioner har också vidtagit åtgärder för att skydda föreslagna områden som inte faller inom befintliga skyddade områden. Å andra sidan har vissa regioner intagit ståndpunkten att detta krävs först när en förteckning över områden av gemenskapsintresse formellt publicerats i Europeiska unionens officiella tidning.

Utvärdering och godkännande av ny verksamhet

De flesta - om än inte alla - medlemsstater rapporteras ha satt bestämmelser i verket enligt vilka det krävs någon slags miljökonsekvensbedömning och/eller godkännande för utvecklingsprojekt i eller i närheten av Natura 2000-områden, där en bedömning av projektens följder för områdena ingår. Exempelvis Frankrike, Tyskland, Grekland, Portugal, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket rapporterar att miljökonsekvensbedömningar görs så snart ett utvecklingsprojekts karaktär fordrar detta. Det är emellertid inte möjligt att utifrån rapporterna slå fast i vilken utsträckning dessa bestämmelser tillämpas i praktiken.

Konsekvenser av åtgärder för bevarandestatusen för naturtyper och arters livsmiljöer

De upplysningar som lämnas i de nationella rapporterna ger inte möjlighet att göra någon utvärdering av konsekvenserna av åtgärder på bevarandestatusen för naturtyper och arters livsmiljöer.

4.1.3. Medfinansiering enligt direktivet

Uppskattning av kostnaderna för Natura 2000

Det förekom under rapporteringsperioden (1994-2000) få nationella initiativ som syftade till att uppskatta kostnaderna för Natura 2000. Vissa medlemsstater noterade att det var olämpligt att utföra ett sådant arbete innan man känner till omfattningen av Natura 2000 och i avsaknad av förvaltningsplaner och/eller klara mål för förvaltningen (dvs. en definition av gynnsam bevarandestatus). Vissa enstaka eller preliminära undersökningar genomfördes trots allt i Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Portugal, Nederländerna och Förenade kungariket.

Nationella finansieringskällor och finansieringskällor från EU

Nationella finansieringskällor har haft en tendens att komma ur statliga eller federala budgetar, där uppskattningarna av den nationella finansieringen varierat starkt. Vallonien i Belgien tilldelade till exempel Natura 2000 närmare 10 miljoner euro under 2001. Däremot har de betydligt större och mer varierade spanska regionerna Aragonien och Extremadura naturvårdsbudgetar på mindre än 600 000 euro per år. Grekland fördelade under perioden 1994-2000 omkring 17,4 miljoner euro till projekt och verksamhet knuten till habitatdirektivet.

Ett antal olika källor för EU-finansiering har utnyttjats för att stödja Natura 2000 och i medlemsstaternas rapporter hänvisas ofta till Life-Natur, strukturfonderna - Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (utvecklingssektionen) och Europeiska regionala utvecklingsfonden - inklusive medel som fördelas genom gemenskapsinitiativ (Interreg och Leader). Garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket är en annan finansieringskälla.

Det är viktigt att notera att den reform som nyligen gjordes av den gemensamma jordbrukspolitiken innebar en kraftig stärkning av EUGFJ:s roll när det gäller finansiering av Natura 2000. Detta skedde genom att artikel 16 särskilt ägnades åt stöd till genomförandet av Natura 2000, genom en höjning av taket för medfinansiering och av den högsta graden av medfinansiering för miljöåtgärder inom jordbruket samt genom att uttryckligen inkludera tvärvillkor som omfattar habitat- och fågeldirektiven.

4.1.4. Övervakning

Enligt artikel 11 i habitatdirektivet skall medlemsstaterna övervaka bevarandestatusen hos de naturtyper och arter som avses i artikel 2 och särskilt ta hänsyn till prioriterade naturtyper och prioriterade arter. Ytterligare övervakning krävs enligt artikel 12 beträffande oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av arter enligt bilaga 4 a. Medlemsstaterna och kommissionen ska uppmuntra erforderlig forskning och vetenskapligt arbete som krävs för detta ändamål. I habitatdirektivet krävs särskilt att resultatet av övervakningsarbetet ska omfattas av de nationella rapporter som utarbetas enligt artikel 17.

De flesta medlemsstater framhåller övervakningssystem och ibland resultatet av övervakningen, men bara för ett fåtal enskilda arter, snarare än för hela vidden av naturtyper och arter som omfattas av direktivet. Endast Danmark tillhandahöll allmänna övervakningsresultat baserade på historiska och färska data som samlats in från ett flertal olika källor. För att tilldela ett område kategorin "bevarandestatus" jämförs information från kända platser där arter och naturtyper av gemenskapsintresse förekommer och sammanförs för att ge en övergripande nationell kategoriindelning. Beträffande de 13 prioriterade naturtyper som förekommer i Danmark, visar resultaten att två är gynnsamma, tre ogynnsamma, sex osäkra och två okända.

I andra länder och regioner, exempelvis i Österrike och Portugal, tolkas övervakningen som en områdesspecifik verksamhet snarare än som en övervakning av bevarandestatusen för naturtyper och arter över hela deras utbredningsområden och jämfört med fastställda mål. Övervakningen är i vissa fall också inriktad på redan befintliga skyddade områden, snarare än inriktad på eller anpassad för Natura 2000. Vissa medlemsstater rapporterar faktiskt att man håller på att utarbeta mer omfattande övervakningssystem (t.ex. Finland, Irland, Sverige), efter ett första pilotförsök eller sonderingsarbete (t.ex. Tyskland, Nederländerna). I många fall är det inte uppenbart att dessa övervakningssystem kommer att utvärdera framsteg jämfört med i förväg fastställda mål som svarar mot gynnsam bevarandestatus.

Följaktligen finns det mycket lite information från medlemsstaterna som skulle kunna göra det möjligt att bedöma framstegen för att nå direktivets övergripande målsättningar.

Enligt Europeiska miljöbyrån [16] löper viktiga ekosystem, däribland skogar, våtmarker, artrika naturtyper i odlingslandskapet, flera torra och ofruktbara områden och vissa marina områden, fortsatt risk. Våtmarkerna har allmänt försämrats under årtionden, både i fråga om utbredning och kvalitet, men detta är fortfarande svårt att kvantifiera. Att fastställa trender för halvnaturliga gräsmarker är ännu svårare än för våtmarker, även om tendenserna inom gårdsstruktur, jordbruksmetoder och lantbruksarter ger lite utrymme för tvivel om att de artrika naturtyperna i Europas odlingslandskap väsentligt har försämrats under senare årtionden. Beträffande arter rapporterar Europeiska miljöbyrån att undersökningar visar på en allvarlig nedgång för vissa arter som tidigare hade omfattande utbredningsområden, mot mycket instabila populationer och reducerade utbredningsområden.

[16] Kapitel om biologisk mångfald, "Europas miljö: den tredje utvärderingen", Europeiska miljöbyrån, Köpenhamn.

4.2. Skydd av arter

4.2.1. Inrättande av strikta skyddssystem

I medlemsstaternas rapporter hänvisas vanligen till nationell och regional lagstiftning för strikt skydd av växt- och djurarter. Lagstiftningssystemen i de flesta länder bygger på en blandning av naturskyddslagar och nationella och regionala jakt- och fiskebestämmelser.

Österrike, Tyskland, Finland och Sverige har infört särskilda bestämmelser för vilt och/eller fiskarter. I vissa fall hanteras också skyddet av stora däggdjur eller särskilda grupper av arter som en del av särskilda regelsystem. Finland har exempelvis infört lagstiftning som skyddar alla valar inom finskt territorium.

Alla nationella rapporter hänvisar till användning av åtgärdsplaner för biologisk mångfald, åtgärdsplaner för arter eller andra riktade bevarandeåtgärder. De flesta medlemsstater (dvs. Österrike, Belgien, Tyskland, Grekland, Italien, Nederländerna, Spanien, Sverige och Förenade kungariket) rapporterar om att åtgärdsplaner för arter eller särskilda förvaltningsplaner används för att säkerställa strikta skyddssystem för arter, som ibland går längre än direktivets krav. I Grekland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket utvecklas initiativ på nationell nivå, medan planerna i Österrike, Belgien och Tyskland i stället utvecklas utifrån ett regionalt perspektiv. Detta avspeglar det faktum att ansvaret för naturskyddet ankommer på regionerna. Spanien har regionala åtgärdsplaner under ett paraply av nationella strategier för vissa nyckelarter.

I endast ett fåtal av de nationella rapporterna anges vilket slags åtgärder som vidtas för att inrätta ett omfattande system för strikt skydd (utöver lagstiftning) eller för att förhindra att reproduktionsområden försämras.

Övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande

Enligt artikel 12.4 i direktivet ska medlemsstaterna "införa ett system för övervakning av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4 a" i direktivet. Vidare är medlemsstaterna skyldiga att reagera på resultatet av sådan övervakning, genom att förhindra "negativa följder" av oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande.

I allmänhet innehåller de nationella rapporterna lite information om relevanta övervakningssystem. Österrike, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Sverige och Förenade kungariket nämner relevanta bestämmelser inom ramen för sina respektive rättssystem, men utvecklar inte vidare vilken typ av övervakningssystem som inrättats eller vilka resultat man uppnått. I de medlemsstater där övervakningssystem inrättats, är dessa ofta begränsade till vissa regioner (t.ex. Österrike, Portugal och Grekland) eller enstaka undersökningar av följderna av till exempel fiske, kraftledningar eller trafik för det vilda djurlivet (t.ex. Nederländerna, Tyskland). I Grekland är endast vissa marina arter föremål för övervakning.

Befintliga övervakningssystem har en tendens att inte omfatta hela utbredningsområdet för de arter för vilka de är utformade. Tonvikten ligger i allmänhet på övervakning av oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande av arter där övervakning anses vara genomförbar eller relevant. För vissa arter som finns förtecknade i bilaga 4 a till direktivet anses risken för oavsiktlig fångst eller oavsiktligt dödande vara försumbar (t.ex. Anaecypris hispanica i Portugal) eller anses det alltför svårt att genomföra en systematisk övervakning av fall av oavsiktligt dödande eller oavsiktlig fångst. Italien rapporterar att det inte finns något nationellt system med kapacitet att övervaka alla arter inom hela territoriet.

I rapporterna anges vanligen inte vilka förvaltningsåtgärder som vidtas i fall där övervakningen visar att sådana är nödvändiga. Ett fall av åtgärder som införs rör oavsiktlig fångst och oavsiktligt dödande av tumlare (Phocoena phocoena) i Östersjön. I ljuset av vetenskaplig forskning har danska myndigheter gjort upp en åtgärdsplan för att minska dödandet av sådana, särskilt genom krav på att fisknät som medför problem förses med "pingsignalgivare", som skrämmer bort tumlare från fisknäten. I den holländska rapporten anges också att forskning pågår för att ta itu med bifångster till följd av fiske och kontrollåtgärder för bisamråtta.

4.2.2. Fångst eller dödande i naturen och undantag

Om övervakning enligt artikel 11 visar att så erfordras, ska medlemsstaterna säkerställa att eventuell fångst eller dödande av vilda djur som förtecknas i bilaga 5 och användning av sådana är oförenligt med deras gynnsamma bevarandestatus. Utöver fortsatt övervakning enligt artikel 11 kan fångst eller dödande regleras genom att inskränka tillträdet till egendom, tillämpa jakt- eller fiskebestämmelser osv.

Flera medlemsstater inskränker all jakt eller andra former av fångst eller dödande av exemplar, genom att utfärda licenser (t.ex. Österrike och Tyskland). I rapporterna lämnas inga upplysningar om övervakningsresultat i anknytning till relevanta arter i bilaga 5 eller om vilka följder tillåten fångst eller dödande haft på gynnsam bevarandestatus. Ett undantag anförs av Portugal, som rapporterar om utbredd minskning av populationer av fiskarter till följd av olämpliga bevarandeåtgärder, brist på övervakning och försämring av deras livsmiljöer.

Enligt artikel 15 ska medlemsstater förbjuda användning av alla icke-selektiva metoder för att fånga eller döda arter i bilaga 4 a och 5. Även om de flesta, om än inte alla, medlemsstater rapporteras ha infört relevant lagstiftning, skulle sannolikt det övergripande genomdrivandet av artikel 15 kunna förbättras. Grekland medger undantag från begränsningarna avseende förbjudna fångstmedel (enligt förteckning i bilaga 6 till direktivet), genom att tillåta att Aldrich-fällor används för att sätta sändare på björnar och att fladdermusnät används för forskningsändamål. Portugal tillåter på liknande sätt att lådfällor används för att begränsa rovdjurstätheten i vissa jaktområden och i den portugisiska rapporten sägs att icke-selektiva fångstmetoder för fisk, trots befintlig lagstiftning, rapporteras från flera föreslagna områden av gemenskapsintresse. Lagföringen av dem som använder förbjudna fällor och metoder för att döda och fånga in rapporteras vara släpphänt.

Enligt artikel 16 "får medlemsstaterna göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12-14 samt 15 a och b"

* då ingen annan lämplig lösning finns och

* om undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde.

De flesta undantag som rapporterats har gjorts för forsknings- och utbildningsändamål, även om undantag gjorts av ett antal andra skäl, däribland utveckling av egendom (Tyskland, Nederländerna), för att minska rovdjurstätheten i jaktområden (Portugal), för att förhindra skada på boskap och/eller grödor (Finland, Frankrike, Portugal, Nederländerna, Sverige) samt av hälso- och säkerhetsskäl (Finland). De nationella rapporterna ger emellertid lite upplysning om vilka slags åtgärder som vidtagits för att säkerställa överensstämmelse. Liksom för fångst eller dödande är det i allmänhet inte möjligt att, på grundval av de rapporter som lämnats in, fastställa om dessa undantag överensstämmer med gynnsam bevarandestatus.

4.3. Andra allmänna frågor

4.3.1. Forskningsinsatser

Forskningsprojekt i medlemsstaterna tenderar att vara inriktade på enskilda arter och naturtyper, där projekten samordnas och genomförs på regional och lokal nivå. Alla medlemsstaterna är engagerade i forskningsverksamhet på denna nivå.

Det finns exempel på nationella forskningsinitiativ med ett mer generiskt angreppssätt i fråga om bevarande av naturtyper och arter. Det finska miljöinstitutet genomförde till exempel ett nationellt projekt (SAVA, 1997-2002) om biologisk mångfald och artskydd i en skogsmiljö stadd i omvandling. I Förenade kungariket utgör det åtgärdsprogram för arter som drivs av Scottish Natural Heritage ett samordnat angreppssätt för artbevarande, genom att inta en heltäckande syn på hur man bäst bibehåller och återställer livskraftiga populationer av Skottlands mest hotade vilda djur och växter. På liknande sätt håller Sverige på att inrätta ett nytt forskningsprogram (som ska påbörjas under 2001), där man kombinerar tre huvudsakliga undersökningsområden: (i) Marin biologisk mångfald, mönster och processer, (ii) Forskning för att länka samman naturvårdskedjan samt (iii) Främmande arter i akvatisk miljö.

4.3.2. Återinförande och införande

Huvuddelen av medlemsstaterna (med undantag för Belgien, Luxemburg, Österrike och Grekland) har haft nationella projekt som inbegriper återinförande av arter i bilaga 4. Berörda arter var främst däggdjur (Castor fiber (DK, DE, F, NL), Cervus elaphus corsicanus (F), Cricetus cricetus (F, NL), Lutra lutra (F, SE), Lynx lynx (DE), Mustela lutreola (DE), Ursus arctos (F)), fjärilar (Maculinea arion (UK), Parnassius mnemosyne (FI)) eller växter (Cypripedium calceolus (UK), Agrimonia pilosa, Puccinellia phryganodes (G) samt Arctophila fulva (SF)). Det förekommer vidare försök att återinföra Podarcis muralis (NL), Bombina bombina (SE), Bombina variegata (NL), Emys orbicularis (D, F) och Hyla arborea (D) vilt i naturen. Irland har återinfört Bufo calamita. Frankrike har även återinfört Acipenser sturio. Både Finland och Förenade kungariket påpekar hur svårt och resurskrävande det är med återinförandeprogram.

Portugal och Belgien rapporterar om medvetet införande av icke inhemska arter vilt i naturen. I den belgiska rapporten lyfter man fram ett antal införda arter (t.ex. Rana ridibunda, Rana perezi, Rana catesbeiana och Alopochen aegyptiacus), som ökat trycket på populationer av inhemska arter. Dessutom noterar man det illegala återinförandet av bäver (Castor fiber) i Vallonien i Belgien. Flandern tog fram en särskild åtgärdsplan för exotiska arter för att ta itu med frågan. I Grekland väntas återinförandet av Rana catesbiana i Chania på Kreta få negativa konsekvenser för områdets ekologiska balans. Helix aspersa har också införts av kommersiella skäl, och har möjligen en annan genetisk uppsättning än den lokala populationen. Det har även förekommit omfattande introduktioner av fiskarter. Frankrike håller på att utveckla sin politik på detta område, däribland ett forskningsprogram på 2,3 miljoner euro.

Även Italien lyfter fram problemet med icke inhemska sötvattensfiskarter, varav många tidigare införts. Eftersom det är oerhört svårt med effektiva åtgärder för förebyggande eller återställning, pågår en undersökning för att bidra till att utveckla riktlinjer för övervakning och förvaltning.

4.3.3. Utbildning och information

Insatser för att öka medvetenheten och publiciteten rörande habitatdirektivet och Natura 2000 har ofta varit inriktade på Natura 2000 i sin helhet, och även varit art- eller områdesspecifika. Olika medier har använts, däribland press-, TV- och radioinslag, utbildningsanstalter som museer, fältanläggningar, botaniska trädgårdar och djurparker samt formella utbildningsseminarier och arrangemang för intressenter, i avsikt att göra publicitet för Natura 2000. Danmark integrerade information om vikten av Natura 2000 och dess genomförande i vissa nationella högre utbildningsprogram. Många medlemsstater har i allt högre grad även använt Internet för att ge information om Natura 2000-processen.

Många initiativ har varit inriktade på allmänheten, även om icke-statliga organisationers betydelse som "förmedlare" också ofta framhålls. Utbildning och insatser för att höja medvetenheten har även varit inriktade på personalen vid relevanta nationella och regionala myndigheter.

4.3.4. Planering för att främja skötsel av landskapselement

Enligt artikel 10 ska medlemsstaterna sträva efter att "göra nätet Natura 2000 mer ekologiskt sammanhängande ... inom politiken för markanvändning och utveckling" och främja skötseln och förvaltningen av landskapselement, särskilt sådana som fungerar som spridningsöar eller linjära element som kan fungera som korridorer för vilda djur och växter.

Ett antal medlemsstater rapporterar om nationella framsteg i fråga om att utveckla ekologiska korridorer mellan skyddade områden. Ett initiativ för att främja större enhetlighet mellan ekologiska nät har förts fram av Brysselregionen i Belgien, som anordnade ett program syftande till att knyta samman stadens "gröna och blå" nät. Projektet lyfte fram vikten av att skapa anslutningar mellan grönområden i stadsområden och att utveckla förbindelser mellan stadens vattendrag, sjöar och gröna korridorer. I Spanien har flera regionala styren program för att utveckla ekologiska korridorer mellan skyddade områden, däribland föreslagna områden av gemenskapsintresse. I vissa fall är dessa program inriktade på särskilda landskapselement, som boskapsleder eller skogar längs vattendrag, som anslutningar mellan Natura 2000-områden. Större sammanhållning mellan spridda områden ska även tryggas genom Nederländernas "Ekologiska huvudstruktur", inom vars ram Natura 2000 inrättas, men man noterar att det krävs en högre grad av överensstämmelse med habitatdirektivets mål. Grekland håller på att slutföra ett nationellt program, inom vars ram man genomfört en inventering av naturtyper vars element potentiellt skulle kunna skyddas och bevaras. Denna förteckning över naturområden kommer att främja tillskapandet av ett nät av naturområden som kommer att betecknas som "skyddade naturområden" och vederbörligen skyddas.

4.3.5. Personalresurser

Medlemsstaterna har anammat olika tillvägagångssätt för att bedöma vilka personalresurser som finns tillgängliga inom förvaltningarna för att genomföra direktivet. I Förenade kungariket fanns omkring 12 900 personer anställda vid sådana organisationer som bidrar till Förenade kungarikets nationella genomföranderapport. Däri ingår personal som är anställd vid en lång rad behöriga myndigheter. I den finska rapporten är man i stället inriktad på den personal som mer specifikt sysslar med genomförandet av Natura 2000. Den uppgår till tio personer, plus 30 experter på naturskydd som arbetar vid regionala miljöcentrum. Detta kompletteras av 60 personer vid finska skogsforskningsinstitutet och 300 personer som sysslar med förvaltning av områden inom skogs- och parkförvaltningen.

Det varierar starkt mellan medlemsstaterna i vilken mån det finns särskilda eller specialiserade organ till stöd för genomförande av direktivet. Förenade kungariket och dess fyra statliga organ skiljer sig starkt från Frankrike, som inte har något sådant organ. På det hela taget administreras Natura 2000 och genomförandet av habitatdirektivet av befintlig personal, dvs. inom alla delar av förvaltningen använder man befintliga resurser för bevarande av naturen. Personalen i Spanien (endast en liten handfull personer inom central och regional förvaltning) har av nödvändighet under senare år till stor del ägnat sin tid åt processen med att föreslå områden. Det har gjort att mycket lite tid återstått för att utveckla andra aspekter av genomförandet av Natura 2000. Läget i Spanien liknar det i de flesta andra medlemsstater.

5. SLUTSATSER

Habitatdirektivet utgör tillsammans med fågeldirektivet (79/409/EEG) ett centralt instrument för att stödja EU:s politik för bevarande av den biologiska mångfalden och ett avgörande verktyg för att nå upp till mer omfattande mål i fråga om bevarande av biologisk mångfald, däribland målet att till 2010 hejda försämringen av den biologiska mångfalden.

Denna rapport grundas på medlemsstaternas rapporter jämte information om kommissionens initiativ och omfattar den första rapporteringsperioden för habitatdirektivet, från 1994 till 2000. Den ger en översikt över framstegen med genomförandet av habitatdirektivets mål och särskilt inrättandet av Natura 2000-nätet. Mot bakgrund av fördröjningen mellan rapporteringsperiodens utgång och mottagandet av samtliga nationella rapporter från medlemsstaterna, innehåller denna rapport även information om framstegen sedan 2000. Detta för att avspegla betydande ytterligare ansträngningar av vissa medlemsstater, särskilt i fråga om processen att välja ut Natura 2000-områden.

Det är uppenbart att medlemsstaterna sedan 1994 gjort betydande framsteg för att genomföra åliggandena enligt direktivet, särskilt på politisk nivå och med att välja ut områden, även om framstegen avseende den senare aspekten inte respekterat den tidsplan som fastställs i direktivet. Framstegen på andra områden, särskilt i fråga om att inrätta övervakning och tillsyn för att bedöma bevarandestatus för naturtyper och arter av gemenskapsintresse, godkännande av förvaltningsmål och -planer samt tillämpning av åtgärder för bevarande av arter, har varit utomordentligt små.

5.1. Bevarande av naturtyper och arter

5.1.1. Urval av områden

Beträffande urvalet av föreslagna områden har framstegen på det hela taget legat på samma (låga) nivå för de flesta medlemsstater, med ett eller ett par undantag. Beträffande frågan om biogeografiska regioner har det till exempel gått tre år mellan det första och andra seminariet. Vissa medlemsstater och regioner lämnade inte in några ytterligare förslag på områden under denna period, trots att ett flertal brister identifierades.

Det har sedan den första rapporteringsperioden (december 2000) förekommit betydande framsteg bland de medlemsstater som var mest försenade. Detta har gjort att kommissionen kunnat hålla de avslutande biogeografiska seminarierna, vilka borde göra det möjligt att godkänna återstående förteckningar under 2003 och 2004. Detta ligger emellertid klart efter tidsplanen och bristerna i fråga om alla nationella förteckningar över föreslagna områden kvarstår.

I de nationella rapporterna identifieras ett antal särskilda problem som lagt hinder i vägen för processen för att välja ut områden.

* Förseningar i vissa regioner och medlemsstater har stoppat upp den övergripande processen. Detta har ofta berott på nationella debatter om erforderlig omfattning av de områden som ska utses och svårigheter under samrådsprocessen om enskilda områden. Det står inte alltid klart att processerna på nationell nivå följt direktivets vetenskapliga kriterier, eftersom man inte i alla länder publicerat inventeringar över potentiella områden.

* Det finns en allmän brist på lämpliga vetenskapliga data och resurser till stöd för det vetenskapliga arbete som erfordras samt problem med bilagorna till direktivet. Det gäller exempelvis hur vissa naturtyper definieras eller utelämnandet av vissa endemiska arter och naturtyper, särskilt för medelhavsregionen.

* Bristen på klar metod vid urvalet av områden. Trots att kriterierna i bilaga 3 förefaller klara, utvecklades det praktiska genomförandet av dem samtidigt som områdena valdes ut.

* Särskilda problem hänger samman med marina områden och beror på brist på data, men även på komplicerade frågor om jurisdiktion och överlappande administrativt ansvar. Detta problem behandlas för närvarande av en arbetsgrupp som inrättats av kommissionen med deltagande av flera medlemsstater.

5.1.2. Skydd av områden

Tre olika grupper av medlemsstater och regioner kan urskiljas när det gäller skydd av föreslagna områden mot försämring och skador:

* Medlemsstater och regioner som infört fullständigt rättsligt skydd för alla områden (däribland Förenade kungariket, Irland och Galicien), så snart kommissionen underrättats om dessa.

* Sådana som vidtagit vissa administrativa steg för att skydda alla föreslagna områden (t.ex. de flesta spanska regioner).

* De som endast skyddar föreslagna områden genom befintliga skyddade områden och skjuter upp utseendet av nya områden till efter det att gemenskapsförteckningarna formellt godkänts (t.ex. Abruzzo).

Nödvändigheten att skydda områden som föreslagits av medlemsstaterna för att komplettera Natura 2000-nätet har i några fall lett till förseningar av infrastrukturprojekt. I denna rapport har det inte funnits möjlighet att utvärdera dessa förseningars konsekvenser och berättigande, och det finns anledning att påpeka behovet av att granska denna fråga i framtida rapporter. Erfarenheten har emellertid visat att dessa förseningar kan minskas avsevärt om initiativtagare till projekt genomför bedömningar och samråd i ett tidigt skede av planeringen.

5.1.3. Områdesförvaltning

Även i fråga om områdesförvaltning framträder olika grupper av medlemsstater och de skiljer sig åt på följande sätt:

* Medlemsstater som integrerar föreslagna områden i sina system av nationellt skyddade områden som en del av urvalsprocessen (t.ex. Förenade kungariket), eller där ett system för att fastställa förvaltningsplaner inrättats och håller på att införas (t.ex. Frankrike).

* Medlemsstater som väntar på att föreslagna områden definitivt ska bli områden av gemenskapsintresse innan de vidtar något sådant steg (t.ex. Portugal, Grekland och vissa regioner i Spanien). I detta fall underbyggs områden som redan utsetts på nationell nivå av befintlig förvaltningsplanering. För andra områden, utanför befintliga skyddade områden, har framstegen i fråga om förvaltning i allmänhet varit begränsade, även om man noterar vissa områden som utgör undantag i t.ex. Spanien och Portugal.

5.1.4. Åtgärder för bevarande av områden

För samtliga medlemsstater gäller att man rapporterar om mycket verksamhet som rör åtgärder för att bevara områden, även om detta ofta inte drivs fram av Natura 2000, utan rör verksamhet för att bevara natur inom befintliga skyddade områden och/eller för hotade arter. Även här finns vissa undantag, men i allmänhet verkar det inte som om habitatdirektivet direkt lett till några nya bevarandeåtgärder på områdesnivå.

5.2. Skydd av arter

Skyddet av arter enligt artikel 12, som inbegriper strikt skydd av alla parningsområden och rastplatser för djurarter i bilaga 4, har utgjort ett krav enligt direktivet sedan 1994.

Många av medlemsstaternas rapporter är emellertid ganska vaga beträffande det praktiska genomförandet av detta krav. Rättsliga ramar citeras ofta, men i allmänhet står det inte klart om dessa utgör något "strikt skyddssystem" eller om alla arter i bilaga 4 är föremål för skyddsordningen. På grund av det sätt på vilket informationen tillhandahålls och tillgängligheten till denna information, är det inte heller möjligt att fastställa hur effektiv ordningen i slutänden är. Särskilt finns ingen information från någon medlemsstat för att visa om undantag från det strikta skyddssystemet får negativa konsekvenser i fråga om att bibehålla berörda arter på en gynnsam bevarandestatus. Detta är av särskild vikt i fråga om undantagen för Europas större rovdjur, som är bland EU:s mest hotade och sårbara arter.

En arbetsgrupp rörande artikel 12 i direktivet som inrättades av kommissionen under 2002 väntas bidra till större förståelse för medlemsstaternas politik och praxis rörande skyddet av djurarter. Detta borde ge stöd för ett bättre genomförande och i slutänden till att bestämmelserna för artskydd blir verkningsfulla.

5.3. Resurser (personella och ekonomiska)

På grund av bristen på data och - i de fall data tillhandahålls - bristen på standardiserade rapporteringsmetoder, står det inte helt klart vilka resurser som ägnas åt att genomföra habitatdirektivet. Men det verkar finnas stora skillnader mellan medlemsstater och regioner i fråga om vilka resurser som sätts av för att genomföra direktivet. Vissa av de regioner som har störst biologisk mångfald försöker genomföra direktivet med mycket begränsade resurser, vilket illustreras av utgifterna i Aragonien/Extremadura i avsnitt 4.

Det vore värdefullt om man i framtida rapportering enligt habitatdirektivet lade större tonvikt vid att bedöma mänskliga och tekniska resurser samt kapacitet i fråga om att genomföra direktivet.

5.4. Rapportering enligt direktivet

Ändamålet med denna rapport är att bedöma framstegen vid genomförandet av habitatdirektivet och i synnerhet vad Natura 2000 bidragit med för att uppnå gynnsam bevarandestatus för de naturtyper och arter som förtecknas i bilaga 1 och 2 till direktivet. Därför ska medlemsstaternas rapporter enligt artikel 17 innehålla "information om de bevarandeåtgärder som avses i artikel 6.1 samt en bedömning av dessa åtgärders effekt på bevarandestatusen" för dessa naturtyper och arter. Som påpekats i avsnitt 4.1.2 ska artikel 6.1 tillämpas först efter att processen med att utse särskilda skyddsområden är slutförd. De nationella rapporterna ska också innehålla de huvudsakliga resultaten av övervakningsverksamhet som krävs enligt artikel 11 i direktivet, och informationen ska vara sammanställd (eller kunna sammanställas) för att ge bedömningar av bevarandestatus för alla naturtyper och arter av gemenskapsintresse.

I praktiken är det svårt att utveckla en bild av allmänna framsteg som uppnåtts vid genomförandet av habitatdirektivet eller att identifiera områden eller frågor som kräver större uppmärksamhet och det av följande huvudorsaker:

* Trots de riktlinjer för rapporteringen som överenskommits inom habitatkommittén, har informationen i flera rapporter lämnats på områdesnivå, i stället för att ge en allmän men heltäckande översikt över framstegen i hela medlemsstaten i fråga. Rapporterna skiljer sig även ganska mycket i fråga om vad som täcks in, där vissa är mycket mer fullständiga än andra.

* Information om övervakningsverksamhet enligt artikel 11 är särskilt begränsad i fråga om hur heltäckande den information som lämnas i enskilda rapporter är och i fråga om i vilken mån informationen i rapporterna kan jämföras med varandra. Detta är en betydande svaghet och hindrar i själva verket en övergripande utvärdering av i vilken utsträckning direktivets mål uppnås. Denna betydande svaghet avspeglar att samtliga medlemsstater hittills lagt tonvikten vid urvalet av områden, och den kommer att bestå tills medlemsstaterna inrättar lämpliga ordningar för övervakning och tillsyn.

* I allmänhet har de nationella rapporterna innehållit lite av kritisk analys av erfarenheter rörande framgångar eller svårigheter. Det finns till exempel en tendens att beskriva rättslig och administrativ utveckling, snarare än faktiska erfarenheter - positiva som negativa - rörande genomförandet av direktivets åtgärder på fältet.

* Kravet på att 15 separata nationella rapporter ska utarbetas oberoende av varandra gör det svårt att rapportera om framsteg i riktning mot att skapa ett sammanhängande Europeiskt ekologiskt nät av områden. Till detta kommer det faktum att rapporterna bara omfattar en del av den verksamhet som rör Natura 2000, dvs. åtgärder som syftar till att skydda och bevara fåglars livsmiljöer har inte tagits med. I syfte att göra kraven på rapporteringen mer enhetliga och bättre, skulle man kunna argumentera för att i framtiden slå samman de två kraven på rapportering, samtidigt som man söker information som krävs för att genomföra en mer genomgripande utvärdering av framstegen.

Sammanfattningsvis blir det, utan ett rapporteringsförfarande som går längre än det som för närvarande finns, svårt att utvärdera vad som uppnåtts i förhållande till habitatdirektivet och för att nå det vidare målet att före 2010 hejda minskningen av den biologiska mångfalden. Den första omgången rapporter enligt artikel 17 har inte lyckats fånga den fulla dynamiken i genomförandet. Man bör därför överväga sätt att fördjupa kommande utvärderingar och exempelvis utveckla mer specifik vägledning, stärka bidraget från Europeiska miljöbyrån och införa extern eller inbördes granskning. I ett utvidgat EU med 25 medlemsstater blir det än mer avgörande att ett mer sofistikerat tillvägagångssätt i fråga om rapportering av relevant information utvecklas.

Kommissionen kommer inom kort att inleda en diskussion med de nuvarande och blivande medlemsstaterna, mot bakgrund av det nya rapporteringsdirektivet, om hur största möjliga nytta ska fås av de nationella rapporter som lämnas in enligt habitat- och fågeldirektiven. Efter godkännande av förteckningarna över områden av gemenskapsintresse kommer kommissionen dessutom att tillsammans med medlemsstaterna gå igenom metoder för att öka effektiviteten i genomförandet av direktivet, samtidigt som den hela tiden förbehåller sig möjligheten att vid behov vidta rättsliga åtgärder