11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/1

1.1

Samverkans- eller deltagarkonsumtion blir allt vanligare i fler och fler samhällen och städer över hela världen som använder tekniknät för att göra mer med mindre, genom t.ex. uthyrning, lån, utbyte och gåvor eller genom att dela på produkter i en hittills oanad omfattning.

1.2

De ekonomiska konsekvenserna (1) av detta går hand i hand med en förändrad syn på arbetet, där samverkans- eller deltagarkonsumtion betraktas som en viktig potentiell källa till sysselsättning under kommande år.

1.3

Samverkans- eller deltagarkonsumtion utgör följaktligen ett fördelaktigt komplement till konsumtionssamhället genom en produktionsekonomi som erbjuder innovativa, ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar. Den kan samtidigt utgöra en lösning på den ekonomiska och finansiella krisen genom att den gör det möjligt för människor att byta saker de inte behöver mot andra som de behöver.

1.4

Mot bakgrund av den komplicerade naturen hos den framväxande samverkans- eller deltagarkonsumtionen och den stora betydelse som den fått måste de berörda institutionerna, med utgångspunkt i grundliga undersökningar, omgående reglera de metoder som används inom denna form av konsumtion i syfte att fastställa samtliga aktörers rättigheter och skyldigheter. Samverkans- eller deltagarkonsumtion kan dels uppfylla sociala behov ur en icke-kommersiell synvinkel, dels – som en aktivitet i vinstsyfte – bidra till att skapa arbetstillfällen som uppfyller reglerna för beskattning, säkerhet, ansvar, konsumentskydd och andra viktiga bestämmelser.

1.5

Kommissionen bör föra upp samverkans- eller deltagarkonsumtion på sitt arbetsprogram och ta upp frågan i olika etapper:

2.1

Den gradvisa utarmningen av det nuvarande systemet och dess oförmåga att tillgodose människors individuella och kollektiva behov innebär att det behövs alternativ som kan anpassas till de behov och utmaningar som framtida digitala nätverk innebär.

2.2

Detta initiativyttrande är i linje med Europa 2020-strategin, där det betonas att konsumtionen av varor och tjänster ska överensstämma med en smart och hållbar tillväxt för alla och dessutom bidra till att skapa sysselsättning och till produktivitet och ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Det finns dessutom andra EU-strategier som har en direkt eller indirekt inverkan på området samverkanskonsumtion, till exempel kommissionens meddelande om ”Handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion samt en hållbar industripolitik” (2), EU-initiativet om social innovation och ”En digital agenda för Europa”.

2.3

Samverkans- eller deltagarkonsumtion kan främja ett förhållningssätt som gör det möjligt att stå emot den nuvarande ekonomiska och finansiella situationen och hitta lösningar på den växande osäkerhet som orsakats av den ekonomiska krisen. Den kan också utgöra en möjlighet att hitta tillbaka till en hållbar mänsklig och ekonomisk utveckling i samklang med miljön.

2.4

Å andra sidan har hyperkonsumtionens överdrifter bidragit till att skapa en klyfta mellan de regioner som producerar och de som konsumerar, där som en följd av detta social utestängning och fetma, slöseri och försakelser existerar sida vid sida på ett olyckligt sätt. Samverkans- eller deltagarkonsumtion kan bli ytterligare ett marknadsinstrument för att få fart på den inre marknaden och återupprätta och sanera den, samt göra den mer balanserad och hållbar, förutsatt att det finns fasta strukturer.

2.5

Överproduktionen och överkonsumtionen är klart ohållbara. Samverkans- eller deltagarkonsumtion främjar däremot kooperativa värderingar och solidaritet i praktiken. Tidskriften Forbes bedömde nyligen att inkomsterna via samverkanskonsumtion kommer att överstiga 3,5 miljarder dollar i år, vilket är en ökning med över 25 %.

2.6

Utbud och konsumtion betraktas då inte enbart som ägande av en viss vara utan som ett gemensamt utnyttjande för att tillgodose reella behov och säkerställa personlig utveckling, vilket inte har något att göra med symbolisk konsumtion och uppfyllande av behov skapade på konstgjord väg.

2.7

Medan produkterna i det konventionella konsumtionssamhället är avsedda att ägas individuellt, konsumeras snabbt och sedan kastas i förtid, kännetecknas samverkans- eller deltagarkonsumtion av produktion av hållbara produkter avsedda för intensiv användning, antingen av flera olika personer eller av en enda konsument eller användare under dennes livstid. Detta bidrar till ett mer miljövänligt beteende när det gäller livscykeln för de varor som människor använder. Den nya tekniken (peer to peer och sociala nätverk) framhäver betydelsen av både virtuella och reella intressegrupper.

2.8

Den ekonomiska krisen bidrar till tendensen att äga mindre, tänka över kostnaderna och hålla ett öga på vad man får för pengarna då man tillgodoser sina behov, samt till insikten att samla på hög inte gör någon lycklig.

2.9

Den springande punkten är hur personer som behöver vissa produkter ska komma i kontakt med dem som har just dessa produkter men inte utnyttjar dem fullt ut, vilket innebär att de kan lånas ut, ges bort, bytas, hyras, osv. Grunden för detta är en känsla av gemenskap och delaktighet och en beredskap bland användarna att dela med sig, samt att man känner förtroende, vilket gör det möjligt att etablera kontakter, utveckla ett alternativt konsumtionsmönster och, på lång sikt, upprätthålla de relationer man skapat. Allt detta måste ske i en anda av öppenhet, särskilt när det gäller finansieringen av och ansvaret hos de plattformar som uppmuntrar samverkanskonsumtion.

2.10

På längre sikt kommer den styrka som finns i att samarbeta och dela med sig med teknikens hjälp att bidra till att synen på ägande och affärsförbindelser förändras (3). Produkten kommer inte längre enbart att säljas utan hyras ut, ges bort eller delas, vilket även sker med olika tjänster.

2.11

Konsumenterna vill äga mindre och vinna mer. De praktiska fördelarna är koncentrerade till minskade inköp och praktiska frågor, men de känslomässiga aspekterna ger personlig tillfredsställelse och en känsla av tillhörighet (4). Genom att erbjuda bekväma och ofta billigare alternativ innebär initiativen till samverkans- eller deltagarkonsumtion att de befintliga resurserna utnyttjas på bästa möjliga sätt, och att man undviker att framställa nya onödiga produkter. Kort sagt är delning både ekonomiskt fördelaktigt och hållbart.

2.12

Man behöver bara tänka på digitaliseringen (foton, musik, videofilmer, böcker, osv.) för att fastslå att det har fått många människor att inse att det inte är själva skivan de vill ha utan den inspelade musiken. De är nöjda med att ha tillgång till musiken så ofta de vill, och de är ännu nöjdare om den upptar mindre av deras personliga tid och utrymme.

2.13

Förslaget om samverkans- eller deltagarkonsumtion utgör också en möjlighet för de mest sårbara grupperna, särskilt familjer som befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation eller som på grund av den nuvarande sociala situationen inte har tillgång till de konventionella kreditmöjligheterna för att köpa de varor de behöver. Det är emellertid också en valmöjlighet för dem som har tillgång till marknaden för varor och tjänster på normalt sätt, men som frivilligt beslutar att inte konsumera på grund av sin personliga övertygelse.

2.14

Hållbar konsumtion erkändes som en grundläggande konsumenträttighet av FN 1999. Eftersom EU:s konsumentlagstiftning tillkom tidigare omnämns inte denna rättighet. Det bör dock nämnas att EESK (5) uttryckligen efterlyst att fördragen genom en ändring ska omfatta ”principen om utveckling av en hållbar konsumtion”.

Kommittén har också antagit yttranden om grön ekonomi (6) och ett yttrande om planerad föråldring (7). Europaparlamentet har nyligen i sin resolution om konsumentagendan uttryckligen uppmanat kommissionen att behandla denna fråga.

3.1

Den vanligaste definitionen av samverkans- eller deltagarkonsumtion är det traditionella sättet att dela, byta, låna, hyra och ge bort. Begreppet har nu fått ny innebörd genom modern teknik och samverkansnätverken.

Denna definition visar att samverkans- eller deltagarkonsumtion inte alls är någon ny idé, utan det är en tradition som återupplivats och som drar nytta av dagens teknik för att tjänsterna ska bli mycket effektivare och mer anpassningsbara. Samtidigt bör samverkans- eller deltagarkonsumtion alltid ske på eget initiativ och bygga på frivilligt deltagande.

3.2

Samverkans- eller deltagarkonsumtion utgör en tredje internetvåg, där människor möts online för att dela offline. Det har träffande beskrivits som att allt som existerar sätts i omlopp.

3.3

Det är uppenbart att samverkans- eller deltagarkonsumtion grundar sig på tre faktorer: den ekonomiska krisen och värdekrisen, de sociala nätverkens framväxt, samt samverkans- och deltagarorientering på internet. Om denna typ av konsumtion ska kunna växa i de utvecklade ekonomierna är följande faktorer av avgörande betydelse: tron på det allmänna bästa, outnyttjad kapacitet och teknik (8).

3.4

Förtroende mellan personer som inte känner varandra är kanske den mest kritiska faktorn när det gäller om samverkans- och deltagarkonsumtionen ska bli framgångsrik. Tekniken medför att vi får tillgång till tjänster online som bidrar till att skapa mer tillitsfulla förbindelser offline.

3.5

Att dela resurser kräver förtroende och ett gott rykte, särskilt när det gäller att vinna nya användare. Initiativ när det gäller samverkans- eller deltagarkonsumtion måste försäkra sig om att deltagarna känner sig trygga.

3.6

Att dela online kan följaktligen vara en god indikator på att man även kommer att dela offline. Det enklaste sättet att skapa förtroende i offline-världen när det gäller delning är att begränsa storleken på intressegruppen eller använda ett befintligt nätverk, som redan åtnjuter ett visst förtroende och där det finns goda relationer. Vissa projekt rörande samverkans- eller deltagarkonsumtion gör det möjligt att inrätta slutna grupper för att tillgodose användarnas behov och skapa förtroende just genom att de är lättare att administrera.

3.7

När det uppstår en känsla av gemenskap mellan användarna av tjänsten förstärks också förtroendet både för tjänsten och mellan användarna. Användarna vårdar sig om sina aktiviteter och interaktioner för att kunna bygga upp och skydda sitt goda rykte, eftersom det är den faktor som gör att de kan interagera med intressegruppen och använda systemet, såsom är fallet med alla marknader.

3.8

Det är omöjligt att eliminera alla risker, men de plattformar som förmedlar utbytet av varor och tjänster bör säkerställa att medlemmarna känner till riskerna och har fått tillräcklig information för att kunna hantera dem på ett effektivt sätt.

3.9

Vidare är tekniken en avgörande faktor när det gäller att optimera lokaliseringen av resurserna, samla grupper av människor med gemensamma intressen och bygga upp intressegrupper. Mobil teknik och realtidsteknik gör det snabbare och lättare både att lägga till information om lokalisering och att få till stånd ett enkelt betalningssystem när det är nödvändigt.

3.10

När tjänsten utformas är det emellertid viktigt att säkerställa att den är tillgänglig och lätt att använda, att den uppmuntrar en nära och tillitsfull relation mellan användare och tjänsteleverantör, att den erbjuder tillräckliga och trygga säkerhetsåtgärder, och att den tillhandahåller användarfokuserade erfarenheter i syfte att upprätta ”omdömesbanker” via lämpliga centraliserade databaser.

3.11

Omdömesaspekten är särskilt viktig som katalysator för ekonomisk och social förändring. Det anses att ”omdömeskapitalet” (9) kan fungera som en alternativ valuta, vars värde består i att erbjuda tillit. Man tror att omdömeskapitalet kommer att utgöra en hörnsten i 2000-talets ekonomi, eftersom den överför den gamla styrkan i ”från mun till mun” till nätverkssamhällets virala kapacitet.

3.12

Medborgarna ger redan uttryck för sina behov och intressen genom att bete sig och konsumera på ett mer relevant och öppet sätt och genom att införliva tydliga sociala överväganden i sina inköpskriterier, samtidigt som det finns en känslomässig aspekt i besluten genom deras engagemang.

3.13

Engagerade konsumenter har ett positivt inflytande genom att stödja märket och aktivt delta i det gemensamma initiativets framgång, vilket konsoliderar processen och ger den ny näring.

3.14

Sammanfattningsvis handlar det om att omformulera ekvationen: lån + reklam + individuellt ägarskap = överkonsumtion, vilket återspeglar attityderna under 1900-talet, till en ny, som har ambitionen att profilera det nya århundradet: omdömen + intressegrupper + delad tillgång = samverkans- eller deltagarkonsumtion.

3.15

Samverkanskonsumtion har många mål gemensamt med EU:s politik, särskilt i fråga om den inre marknaden, exempelvis ökad resurseffektivitet och främjande av social innovation som kan skapa sysselsättning och ekonomiskt välstånd. Många nya företag arbetar enligt principen om samverkanskonsumtion inom EU, och därför skulle Europa kunna bli en företagskuvös för nya affärsmodeller som kan säkerställa en mer hållbar utveckling.

3.16

Samverkanskonsumtion innebär en betydande ekonomisk, social och kulturell förändring. Kommissionen bör därför avlägsna eventuella hinder på EU-nivå för utvecklingen av dessa aktiviteter och utarbeta ett regelverk som skapar säkerhet på lång sikt inom sektorn.

4.1

Det finns redan en lång rad förslag och erfarenheter på global nivå när det gäller samverkans- eller deltagarkonsumtion som klart visar att en annan form av konsumtion inte bara är möjlig, utan i hög grad kan bidra till att förbättra den värld vi lever i, och, vilket är ännu viktigare, bevara den för kommande generationer.

4.2

Till följd av den ekonomiska krisen har man skapat olika plattformar, till exempel för att köpa och sälja begagnade bröllopskläder och -tillbehör, inkvartering hos privatpersoner, biluthyrning, aftonkläder, designkläder och lyxartiklar. Det finns också forum där användarna annonserar om en arbetsuppgift, som att sätta ihop möbler eller hämta ett paket, och hur mycket de är beredda att betala till den person som är villig att utföra uppgiften åt dem.

4.3

Ett talande exempel i fråga om värdet av samverkans- eller deltagarkonsumtion är det stora antalet verktyg och redskap som sällan används trots inköpskostnaden, eller – vilket går på ett ut – underutnyttjandet av varor eller underlåtenheten att använda dem på bästa sätt och till fullo utnyttja deras möjligheter. Ett typiskt exempel är att köpa en borrmaskin för att bara använda den i 20 minuter under hela dess livslängd, eller att köpa en bil som står parkerad under mycket längre tid än den körs.

4.4

55 % av EU:s medborgare vill ha en hållbar konsumtion, även om det innebär att de får betala mer. Konsumenternas önskan om alternativa konsumtionsformer under de kommande åren fördelar sig enligt följande (10):

4.5

Även om samverkans- eller deltagarkonsumtion omfattar ett brett spektrum initiativ har de alla, såsom tidigare nämnts, en sak gemensamt, nämligen att de underlättar förbindelserna mellan dem som har underutnyttjade resurser och dem som har användning för dessa resurser. Denna aspekt illustreras på ett mycket bra sätt om vi gör klart för oss att vi ofta talar om att framställa mer miljövänliga produkter, men att det är ännu mer miljövänligt att utnyttja allt det som redan finns på ett optimalt sätt.

4.6

Samverkanskonsumtion har flera direkta konsekvenser (till exempel minskad resursförbrukning och minskade koldioxidutsläpp, ökad efterfrågan efter produkter av hög kvalitet om produkterna ska lånas ut, hyras ut eller repareras; den främjar miljövänlig design avsedd för flera olika användare, hållbarhet och upprepad individuell anpassning av kompatibla produkter, förbättrad social interaktion, utveckling av intressegrupper och medborgarnas tillit; den främjar också tillgången till produkter av hög kvalitet för de konsumenter som har de lägsta inkomsterna, osv.). Samverkanskonsumtion kan också ha andra indirekta effekter.

4.7

Med avseende på EU-lagstiftningen har samverkans- eller deltagarkonsumtion mest gemensamt med tillhandahållande av tjänster i enlighet med artikel 57 i EUF-fördraget, men det finns en rad oklarheter. När det gäller samverkanskonsumtion bör man emellertid skilja mellan icke-vinstgivande verksamhet och verksamhet som syftar till att göra en vinst. EU:s lagstiftare behöver bara uppmärksamma den sistnämnda.

4.8

I ett försök att strukturera den ökande mångfalden initiativ som omfattas av beteckningen samverkans- eller deltagarkonsumtion kan delningsekonomin delas in i fyra typer: från konsument till konsument (C2C), från konsument till konsument, men via ett företag (C2B), från företag till konsument (B2C) och från företag till företag (B2B).

4.9

Det föreslås dessutom en uppdelning på basis av tre system (11): produktbaserade system, omfördelningsmarknader och samverkansbaserade livsstilar.

4.10

Som synes kan samverkans- eller deltagarkonsumtion praktiseras på alla områden i livet, exempelvis (12):

4.11

Rent generellt handlar det om att utröna vilka varor, kunskaper och tjänster som har ledig kapacitet och kan delas i ett scenario som är gynnsamt för utvecklingen av samverkans- eller deltagarkonsumtion. Ett sådant scenario kombinerar en permanent svag ekonomisk situation, en ökande efterfrågan på etisk och hållbar utveckling och ett dagligt liv där medborgarna i allt högre grad samverkar. Alla dessa villkor uppfylls i dag.

5.1

Kommittén uppmanar därför kommissionen att vidta lämpliga åtgärder när det gäller konsumentskydd, så att de initiativ som förslås här kan genomföras på basis av relevanta studier.

5.2

Nedan följer en schematisk översikt över de åtgärder som vi anser bör vara en del av en strategi för en reglerad utveckling av samverkans- eller deltagarkonsumtion. Dessa åtgärder ska stödja, vara ett komplement till eller övervaka den konsumentskyddspolitik som medlemsstaterna genomför.

http://www.collaborativeconsumption.com/directory/

http://www.consumocolaborativo.com/directorio-de-proyectos/

http://consocollaborative.com/1704-100-sites-de-consommation-collaborative.html

http://collaboriamo.org/

http://kokonsum.org/verzeichnis

http://www.gsara.tv/~ouishare/

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/9

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att det är nödvändigt att åter peka på behovet av att bekämpa den svarta ekonomin och odeklarerat arbete och att detta görs parallellt och i samspel med det arbete som utförs av Europeiska kommissionen, specialiserade organ som Eurofund samt andra internationella organisationer, framför allt Världsbanken.

1.2

Mot bakgrund av den allvarliga och ihållande ekonomiska krisen i Europa vill EESK peka på de negativa effekterna av dessa företeelser på företagens tillväxt, på innovationsmöjligheterna och möjligheterna att förbättra humankapitalet. Om man kunde få företag och arbetskraft att lämna den svarta ekonomin skulle detta också bidra till den ekonomiska återhämtningen och lägga grunden till en mer hållbar utveckling.

1.3

Även om ansvaret för denna politik ligger hos medlemsstaterna, erkänns allmänt att kampen, för att vara effektiv, också måste föras genom ett systematiskt utbyte av information, uppgifter och bedömningar på europeisk nivå, så att de berörda myndigheterna och arbetsmarknadsparterna kan involveras och bidra till detta arbete.

1.4

På grund av sin natur är EESK därför ett idealiskt forum för att främja och uppmuntra spridning av instrument, politik och god praxis när det gäller att vidta åtgärder i fråga om både ekonomiska faktorer och det kulturella och sociala sammanhanget inom ramen för en EU-strategi för kampen mot svartarbete och skatteundandragande, på basis av deltagande på den formella arbetsmarknaden.

1.5

I första hand är det nödvändigt att göra en kvantitativ och kvalitativ bedömning av dessa företeelser (situationen ser mycket olika ut i olika medlemsstater) och de negativa ekonomiska och sociala konsekvenserna av dem, som i sin tur på skilda sätt påverkar de olika strukturella villkoren och grundförutsättningarna i medlemsstaterna. Utan enhetliga uppgifter från medlemsstaterna förlorar strategin i kraft, eftersom det krävs åtgärder både för att kunna mäta problemets omfattning och för att kunna utvärdera konsekvenserna av den politik som förs.

1.6

Följaktligen föreslår EESK att man bör försöka övervinna metodproblemen i den nu ofullständiga och icke-enhetliga bedömningen av omfattningen och utvecklingen av den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet med hjälp av en metod som baserar sig på enhetlig arbetskraftsstatistik från alla medlemsstater. Denna metod har utvecklats särskilt av det italienska statistikinstitutet (Istituto italiano di statistica), och har alltså utprovats i ett land som är särskilt utsatt för sådana företeelser och som dessutom präglas av stora regionala skillnader.

1.7

De största skillnaderna ser man när det gäller omfattningen av den svarta ekonomin, som i vissa medlemsstater och i vissa regioner uppgår till 30 % av den sammanlagda produktionen och alltså inte i någon högre grad är ett kvarstående problem, utan snarare utgör en väsentlig del av produktionssystemet. EESK vill emellertid upprepa att man behöver en differentierad mix av politiska åtgärder med en skräddarsydd tillämpning för olika regioner, produktionssektorer och olika typer av arbete för att på ett adekvat sätt kunna hantera de särskilda faktorer (inte bara de ekonomiska faktorerna, utan också de kulturella och sociala) som gynnar den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet.

1.8

Arbetsmarknadens parter kan bidra till att den svarta ekonomin blir vit, framför allt inom områden där den inte bara är ett sätt att spara produktionskostnader utan tycks utgöra en naturlig del av produktionsstrukturen. Kampen mot den svarta ekonomin kräver att de europeiska, nationella och lokala aktörerna samarbetar i nätverk och att man är medveten om problemet och kan främja åtgärder för att försvåra verksamheten inom den svarta ekonomin. Det kan åstadkommas om att man inför effektiva avskräckande åtgärder mot svart verksamhet och incitament för vitt arbete genom förebyggande och korrigerande åtgärder som troligtvis är till större nytta under den pågående ekonomiska krisen.

1.9

EESK anser att man ute i regionerna bör inrätta observationsgrupper för svartarbete på regional nivå. Företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och behöriga offentliga myndigheter skulle ingå, och uppgiften skulle vara att studera problemet och dess utveckling med tiden, identifiera de främsta kännetecknen, utvärdera de effektivaste motåtgärderna samt övervaka det konkreta genomförandet.

1.10

Man bör inte begränsa insatserna mot svartarbete till EU-länderna, utan verka för att företagens sociala ansvar ska tillämpas med avseende på bristen på minimistandarder för anständiga arbetsförhållanden i tredjeländer där det finns underleverantörer till EU-företag. Det handlar om metoder som inte bara skadar konkurrensen mellan företagen, utan som också inbegriper barnarbete och risk för människors liv och hälsa genom att grundläggande säkerhetsåtgärder ignoreras (som t.ex. i Bangladesh nyligen, där en fabrik rasade samman).

2.1

Inom ramen för EU:s Europa 2020-strategi, som syftar till smart och hållbar tillväxt för alla, har man i riktlinjerna för medlemsstaternas ekonomiska politik integrerat riktlinjer för sysselsättningspolitiken, bl.a. kampen mot den svarta ekonomin och informellt, olagligt eller odeklarerat arbete. Dessa frågor faller inom medlemsstaternas befogenheter (1). ”Den svarta ekonomin” är ett allmänt begrepp som omfattar olika verksamheter, från sådana som är lagliga men som utförs på ett otillåtet sätt till sådana som är olagliga. Odeklarerat arbete definieras som ”varje betald verksamhet som till sin art inte är lagstridig men som inte anmälts till myndigheterna, med beaktande av de skillnader som förekommer i medlemsstaternas kontrollsystem”. Denna definition ”täcker en rad aktiviteter, från informella hushållstjänster till svart arbete av olagligt bosatta, medan kriminell verksamhet utesluts” (2).

2.1.1

Svartarbete påverkar produktionsverksamheten och kvaliteten på arbetskraften genom att försvåra en tillväxtorienterad ekonomi-, budget- och socialpolitik och underminera arbetet med att uppnå de ambitiösa ekonomiska och sysselsättningsrelaterade målsättningarna i Europa 2020-strategin. De negativa effekterna förvärras mot bakgrund av de sociala och arbetsmarknadsrelaterade konsekvenserna av den ekonomiska krisen, som minskar sysselsättningsmöjligheterna och hotar den förväntade lönsamheten och intäkterna för företagen och för arbetstagarna.

2.1.2

Dessa företeelser har under senare år (3) fått ökad uppmärksamhet inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin, och de har behandlats både direkt och i samband med en mer allmän debatt om behovet av reformer på arbetsmarknaden, samt i anslutning till relaterade frågor, t.ex. olaglig migration i EU och anständiga arbetsförhållanden i tredjeländer.

2.1.3

Den svarta ekonomin och odeklarerat arbete behandlas särskilt i sysselsättningspaketet som lanserades i april 2012, i den årliga tillväxtöversikten 2012 och 2013, och i rekommendationerna till flera medlemsstater om behovet av att bekämpa olagligt arbete och skatteflykt. I kommissionens arbetsprogram (4) återfinns bland de lagstiftningsinitiativ som ska genomföras före 2014 en ”europeisk plattform för att bekämpa svartarbete”, som syftar till bättre samarbete mellan de berörda myndigheterna i medlemsstaterna, utbyte av goda metoder och fastställande av gemensamma principer.

2.2

Ett viktigt inslag är arbetsmarknadsparternas deltagande i beslutsprocessen: ”Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll på nationell nivå vid fastställandet av arbetsmarknadsreglerna” (5). Även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har diskuterat och främjat utvecklingen av EU-politiken mot den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet genom att anta två yttranden, 1999 respektive 2005 (6).

2.2.1

I sitt första yttrande såg EESK positivt på en strategi som bygger på integrering i den formella arbetsmarknaden och en mix av politiska åtgärder som kan anpassas till olika förhållanden i medlemsstaterna vad avser lagstiftning och produktion. Det fanns emellertid vissa faktorer som var oklara eller som undervärderades när det gällde definitionen av odeklarerat arbete och skillnaden mellan dem som är tvungna att arbeta svart och dem som medvetet väljer att göra det på grund av de administrativa eller skattemässiga bördorna för små och medelstora företag och hantverksföretag, hanteringen av irreguljära invandrare, regleringen av nya arbetsformer, de olika formerna av svart arbetskraft eller eventuell bristande effektivitet i de planerade åtgärderna.

2.2.2

Det andra initiativyttrandet antogs av EESK 2005 (7). Där upprepades den kritik som redan framförts i föregående yttrande, och andra synpunkter togs upp, bl.a. behovet av ökade incitament för en rättslig reglering av arbetsmarknaden, minskade byråkratiska bördor för nyföretagande, särskild uppmärksamhet på kvinnliga arbetstagare med låg lön, informations- och upplysningskampanjer för företag och arbetstagare, ett effektivt avskräckande system för kontroll och påföljder, uppmärksamhet på arbetsnormerna i tredjeländer samt en granskning av kopplingen till arbetslösheten.

3.1

Den svarta ekonomin är inte bara ett resultat av att det anses vara för dyrt att bedriva vit verksamhet (i synnerhet när det gäller arbetskraft), och syftar inte enbart till att på ett olagligt sätt minska produktionskostnaderna i samband med skatte- och bidragsbedrägerier. Det handlar också om en önskan att slippa följa lagstiftning och arbetsnormer (minimilön, maximal arbetstid, säkerhet, certifieringar). Det är inte fråga om kriminell verksamhet eller om laglig verksamhet som aktörer bedriver utan tillstånd, utan om tillfälliga informella arbeten i familjen eller grannskapet. Här finns i allmänhet en större social acceptans.

3.1.1

Komplexiteten i företeelsen innebär att den berörda arbetskraften är mycket mångskiftande (8): egenföretagare som väljer att arbeta svart, anställda som inte omfattas av de sociala trygghetssystemen eller som saknar avtal eller som delvis betalas svart, familjearbetskraft, arbetstagare som inte redovisar inkomster från sitt andra eller tredje arbete, irreguljära invandrare, arbetstagare i tredjeländer utan anständigt reglerad minimiarbetstid som arbetar på underentreprenad gentemot EU.

3.2

Vi måste på allvar motverka den svarta ekonomin och odeklarerat arbete eftersom dessa företeelser får sådana konsekvenser för såväl företag som arbetstagare och den offentliga budgeten:

3.3

Den ekonomiska globaliseringen och de sociala och demografiska förändringarna skapar också (åtminstone potentiellt) ökat utrymme för den svarta ekonomin och odeklarerat arbete. Därför måste politiken för att motverka dessa företeelser utvecklas och anpassas till förändrade villkor och nya problem. Det handlar om större efterfrågan på hjälp i hemmet och vårdtjänster, minskad efterfrågan på vanliga former av arbete och ökad flexibilitet i avtalsmässiga förhållanden, en ökning av egenföretagandet och en externalisering av uppgifter samt starkare multinationella företag. Detta kräver större uppmärksamhet på lagstiftningsramen, på instrumenten för övervakning och kontroll samt olika former av internationell samordning.

3.4

Ur statistisk synpunkt är svarta ekonomiska aktiviteter en naturlig del av BNP, och det krävs lämpliga metoder för att mäta dem. Tillförlitliga och jämförbara uppgifter inom EU om den svarta ekonomins storlek och struktur är emellertid svåra att få av minst tre skäl: i) Verksamheten är av sådan natur att den per definition inte kan observeras direkt. ii) Medlemsstaterna har många olika målsättningar, och därmed finns det skillnader mellan lagstiftningen i länderna. iii) Beräkningsmetoderna varierar. Uppenbarligen medför olika strategier skilda mätmetoder, som kan ge upphov till stora mätskillnader även inom samma land (se tabell 1). Vanligen är de värden som publiceras av nationella officiella källor lägre än de värden som återfinns i undersökningar från sakkunniga och internationella organisationer.

3.4.1

Det finns tre sätt att mäta omfattningen av den svarta ekonomin, som också kan tillämpas på olika analysobjekt (medvärde och sysselsättning):

3.5

En studie på EU-nivå rekommenderade den indirekta metod som utvecklats av det italienska statistikinstitutet som grundval för enhetliga och jämförbara uppgifter från medlemsstaterna. Metoden bygger på lättillgängliga och tillförlitliga uppgifter om arbetskraftsinsatsen (10). På medellång sikt skulle denna kunna förse EU med en enhetlig och gemensam grundval för analys, jämförelser och bedömningar som är oberoende av studier från forskningscentra och externa organisationer.

3.6

I nuläget kommer jämförbar information för alla medlemsstater antingen från ekonometriska modeller om den svarta ekonomin eller från direkta stickprovsundersökningar om hur stor del av arbetskraften (anställda och egenföretagare) som är verksam inom den informella ekonomin. Detta ger resultat som delvis är motstridiga, eftersom de rör olika dimensioner (se tabell 2). Dessutom gör endast ett fåtal medlemsstater regelbundna nationella undersökningar av denna företeelse.

3.6.1

Den ekonometriska metoden visar högsta värden för vissa central- och östeuropeiska länder (mer än 30 % i Bulgarien), höga värden för Sydeuropa, medelhöga för övriga central- och östeuropeiska länder och Norden, samt låga värden för västra Europa, Storbritannien och Irland (11).

3.6.2

Den direkta metoden ger emellertid en mer mångfacetterad bild, med högre värden i söder (särskilt Cypern och Grekland), men också i Irland och Polen, och lägre värden för vissa länder i Central- och Östeuropa, Norden och västra Europa (12).

4.1

Konsekvenserna av krisen och åtstramningspolitiken är inte omedelbart tydliga. På utbudssidan borde recessionen leda till att företagen minskar produktionskostnaderna (även på olagliga sätt) för att kompensera minskade vinster och intäkter och eftersom det finns ökad tillgång på arbetslösa som kan tänka sig att jobba svart. Men på efterfrågesidan minskar möjligheterna för okvalificerad arbetskraft att få jobb, eftersom konsumtion och investeringar minskar i sektorer som byggbranschen, handeln, hotell- och restaurangnäringen samt hushållstjänstesektorn.

4.1.1

I praktiken är de empiriska bevisen inte entydiga (13). Utvecklingen under senare tid visar en stadigt nedåtgående trend enligt de ekonometriska modellerna, med undantag för en svag ökning under 2009, när den ekonomiska krisen var som djupast, men med en snabb återhämtning 2010–2012 (se tabell 3). Direkta undersökningar visar däremot en annan, mer nyanserad bild, där vissa medlemsstater uppvisar en minskning av den informella sysselsättningen bland anställda arbetstagare, medan andra länder tvärtom drabbats av ökat skatteundandragande bland egenföretagare.

4.2

Inte bara omfattningen utan också strukturen på den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet varierar mellan medlemsstaterna, beroende på skillnader i produktionsstrukturen och välfärdssystemen (14). De typer av arbetstagare som berörs mest av dessa företeelser (vanligtvis de som har de sämsta ekonomiska villkoren i förhållande till genomsnittet) drabbas också hårdast av att svartarbetet minskar under recessionen, och därmed också deras inkomstmöjligheter (15).

4.3

Dynamiken i den svarta ekonomin och i det odeklarerade arbetet påverkar alltså inte arbetskraften på samma sätt i de olika medlemsstaterna eller ens inom länderna, och detta framför allt till följd av krisen. Dessa skillnader i påverkan måste beaktas när man utformar såväl politiken för att motverka den svarta ekonomin som den konjunkturutjämnande socialpolitiken.

4.4

Mot bakgrund av hur komplex och flerdimensionell frågan om den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet är finns det en samsyn om att dessa företeelser måste bekämpas med en mix av olika instrument, bl.a. avskräckande åtgärder som kontroller och påföljder samt incitament att följa bestämmelserna. EESK stöder de ökade insatser som gjorts under de senaste åren i fråga om förebyggande och korrigerande åtgärder för att komma till rätta med de faktorer som ligger till grund för den svarta ekonomin eller för att stimulera övergång till vitt arbete, något som troligtvis bidrar mer till möjligheterna att komma ur den ekonomiska krisen (16) (se tabell 4).

4.5

I allmänhet föreslås olika åtgärder som siktar in sig på olika aspekter:

4.6

Alla åtgärder har dock ett gemensamt mål: För företagen ska kostnaderna i form av ekonomiska påföljder och dåligt anseende i samhället bli större än de eventuella fördelarna med bedrägerier och oegentligheter, som därmed inte blir värda risken. För arbetstagarna ska lagenligt arbete löna sig mer än odeklarerat, vad avser både månadslön och framtidsutsikter. Det krävs olika former av stöd för att omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning.

—

Arbetsdokument från ILO 2013: ”Labour Inspection and Undeclared Work in the EU”.

—

Eurofounds databas och rapport 2013: ”Tackling undeclared work in 27 European Union Member States and Norway. Approaches and measures since 2008”.

—

Sysselsättningspaketet 2012: Kommissionens meddelande ”Att skapa förutsättningar för en återhämtning med ökad sysselsättning”.

—

Kommissionens meddelanden från 2012 och 2013 ”Årlig tillväxtöversikt”.

—

Landsspecifika rekommendationer för 2012 och 2013.

—

2012 Progress-programmet för ömsesidigt lärande, inbördes utvärdering om ”Combatting undeclared work as a growing challenge in the context of high unemployment”.

—

Kommissionens meddelande ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning”, COM(2010) 682 final.

—

Rådets beslut 2010/707/EG av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

—

Kommissionens meddelande ”Kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete”, COM(2007) 628 final.

—

Särskild Eurobarometerundersökning från 2007 om odeklarerat arbete.

—

Meddelande från kommissionen om resultatet av det offentliga samrådet om kommissionens grönbok ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”, COM(2007) 627.

—

Grönboken ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”, COM(2006) 708.

—

”Feasibility of establishing a European platform for cooperation between labour inspectorates, and other relevant monitoring and enforcement bodies with the aim of preventing and fighting undeclared work” (Regioplan, studie från 2010).

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/15

1.1

EESK uppmanar EU-institutionerna att erkänna att artikel 9 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (UNCRPD) i sig utgör en mänsklig rättighet. Ett fullständigt genomförande av denna artikel måste därför leda till att man genom rättsliga och politiska åtgärder skapar de förutsättningar som krävs för att ge personer med funktionsnedsättning tillgång till alla typer av miljöer och aspekter av livet. Detta är avgörande för att de fullt ut ska kunna utöva såväl sina medborgerliga och politiska som sina sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Tillgänglighet gynnar hela samhället.

1.2

EESK uppmanar samtliga EU-institutioner, politiska organ och byråer, däribland EESK, att i samråd med den europeiska handikapprörelsen ta fram en konkret plan för att säkerställa att deras lokaler, webbplatser, dokument m.m. är tillgängliga.

1.3

EESK ser tillgänglighet som en grundförutsättning för hållbarhet och tillgänglighetens sociala dimension när det gäller att bekämpa fattigdom och marginalisering och främja social sammanhållning.

1.4

Vi konstaterar att man har gjort framsteg på områden som transport och telekommunikation (exempelvis med den digitala agendan), men det krävs ytterligare insatser, bland annat på den inre marknaden.

1.5

Kommittén betonar att bristande tillgänglighet i sig utgör diskriminering. Vi framhåller därför att EU behöver utarbeta lagstiftning mot diskriminering och uppmanar rådet att häva blockeringen av förslaget till direktiv om genomförande av principen om lika behandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning COM(2008) 426 final (artikel 19 i EUF-fördraget).

1.6

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att uppfylla det åtagande man gjort för länge sedan om att lägga fram en rättsligt bindande europeisk rättsakt om tillgänglighet.

1.7

EESK uppmanar Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att slutföra arbetet med det befintliga förslaget till direktiv om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser i enlighet med EESK:s yttrande om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser (1) och det europeiska handikappforumet.

1.8

EESK uppmanar EU-institutionerna att enas om att införa obligatoriska förhandsvillkor om tillgänglighet och funktionsnedsättningar i förordningen om gemensamma bestämmelser för de nuvarande strukturfonderna samt i instrumenten för externt bistånd och andra finansieringsinstrument.

1.9

EU och medlemsstaterna får inte använda krisen och de därmed förbundna åtstramningsåtgärderna som en ursäkt för att undergräva respekten för tillgänglighet som en mänsklig rättighet.

1.10

I samband med säkerställandet av att tillgänglighet betraktas som en mänsklig rättighet bör man ta hänsyn till följande grundläggande principer: valfrihet och rörelsefrihet, självständigt boende, skälig anpassning, deltagande, universell design och skyldighet att vidta förebyggande åtgärder.

1.11

EESK uppmanar EU och dess medlemsstater att inrätta övervaknings- och kontrollmekanismer i samråd med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning.

1.12

EESK understryker att följande politikområden på EU-nivå bör omfatta bestämmelser om tillgänglighet: rättskapacitet, politiskt deltagande, sysselsättning, statligt stöd, transport, utbildning, tillgång till varor och tjänster, forskning, utrikespolitik och bostäder.

1.13

Vid genomförandet av bestämmelserna i UNCRPD anser EESK att EU-institutionerna bör inkludera tillgänglighet i följande instrument: standardisering, harmonisering, tekniska krav, incitament för företag, facklig politik och kollektivavtal.

1.14

EESK konstaterar att strategier för att öka medvetenheten är ett mycket viktigt medel för att skapa respekt i samhället för tillgänglighet som en mänsklig rättighet, inte minst bland medborgarna själva och huvudaktörer som skolor och massmedier, i enlighet med artikel 8 (UNCRPD).

1.15

Kommittén anser att kunskap om tillgänglighet bör ingå i läroplanen för vetenskapliga ämnen (t.ex. arkitektur, ingenjörsvetenskap och datavetenskap).

1.16

EESK anser att det saknas statistiska instrument för att stödja genomdrivandet av tillgänglighet som en mänsklig rättighet och uppmanar därför Eurostat att se till att sådana utvecklas.

1.17

EESK upprepar det åtagande som kommittén framfört i tidigare yttranden om att inrätta en styrkommitté för att övervaka genomförandet av UNCRPD.

2.1

Det människorättsliga perspektivet på funktionsnedsättningar innebär att EU, som part i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (UNCRPD), tillsammans med samtliga medborgare har ansvar för att skapa ett samhälle där alla människor, även personer med funktionsnedsättning, kan utöva sina medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

2.2

Definitionen i UNCRPD av en person med funktionsnedsättning understryker och förstärker det människorättsliga perspektivet på funktionsnedsättningar: Personer med funktionsnedsättning innefattar bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra.

2.3

EU har till sina slutsatser om UNCRPD bifogat en förteckning över befogenheter där tillgänglighet utgör en integrerad del. UNCRPD är det enda fördrag om mänskliga rättigheter som EU hittills slutit.

2.4

I världsrapporten om funktionsnedsättningar (2011) som offentliggjordes av Världshälsoorganisationen och Världsbanken betonas att konstruerade miljöer, transport, information och kommunikation ofta är otillgängliga för personer med funktionsnedsättning (2).

2.5

Tillgång till den fysiska miljön och kollektivtrafiken är en förutsättning för att trygga rörelsefriheten för personer med funktionsnedsättning, som garanteras i artikel 13 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och artikel 12 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). På samma sätt betraktas tillgång till information och kommunikation som en förutsättning för åsikts- och yttrandefrihet, som garanteras i artikel 19 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och artikel 19.2 i ICCPR (3)

2.6

Kontaktpunkten för UNCRPD (som finns vid kommissionen) har en grundläggande roll att spela i genomförandet av UNCRPD, och detta måste göras på ett mycket proaktivt sätt.

2.7

Europeiska unionens råd godkände den 29 oktober 2012 inrättandet av ett ramverk för att skydda, främja och övervaka genomförandet av UNCRPD, och den består av Europeiska ombudsmannen, Europaparlamentets utskott för framställningar, EU:s byrå för grundläggande rättigheter, det europeiska handikappforumet och Europeiska kommissionen.

2.8

EESK välkomnar att det europeiska handikappforumet ska delta fullt ut i övervakningsramen och framhåller att det civila samhället mycket aktivt måste involveras i diskussionerna.

2.9

Tillgänglighet erkänns som en rättighet i artiklarna 9, 3 och 21 i UNCRPD.

2.10

I UNCRPD:s artiklar om tillgänglighet fastställs en viktig rättslig/politisk agenda i sig, som inte kan ses som en isolerad fråga. Tillgänglighet måste därför betraktas som något som möjliggör och främjar utövandet av alla övriga medborgerliga, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter när det gäller personer med funktionsnedsättning.

2.11

Tillgänglighet har under de senaste åren fått större uppmärksamhet från EU-lagstiftaren och ingår numera i politikområden som offentlig upphandling, strukturfonder och andra finansieringsinstrument, passagerares rättigheter, sektorn för tekniska standarder (TSI-PRM) och sysselsättning. Detta är särskilt viktigt med tanke på EU:s åldrande befolkning.

2.12

Genom EU:s handikappstrategi, som är det viktigaste specifika politiska instrumentet när det gäller handikappfrågor, har man fastställt konkreta EU-mål på detta område. Med handikappstrategin har kommissionen åtagit sig att lägga fram rättsligt bindande åtgärder för att skapa tillgänglighet, bland annat när det gäller webbtillgänglighet och den europeiska rättsakten om tillgänglighet (4).

2.13

Den digitala agendan för Europa fungerar som en bra förebild när det gäller att lägga fram allmänna politiska strategier samtidigt som man också inför specifika åtgärder för att säkra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Framsteg när det gäller tillgänglighet kommer att spridas till övriga delar av samhället och ekonomin samt skapa nya arbetstillfällen och mervärde. Ett fullständigt genomförande av agendan bör resultera i ett lättillgängligt digitalt Europa för personer med funktionsnedsättning.

2.14

Man måste utnyttja den potential som ökad tillgänglighet innebär för den inre marknaden eftersom den kommer att förbättra den transnationella rörligheten i Europa och underlätta rörligheten för arbetstagare och personer med funktionsnedsättning. Tillgång till program för livslångt lärande bör garanteras. EU:s sysselsättningsstrategier bör också ta hänsyn till behovet av att behålla arbetet och omskolning för personer som drabbas av funktionsnedsättningar under sitt yrkesverksamma liv.

2.15

Europa 2020-strategin skulle ha kunnat ha en mer heltäckande syn på handikappfrågor, bland annat när det gäller tillgänglighet och deltagande från personer med funktionsnedsättning och deras organisationer. Strategins avsaknad av heltäckande indikatorer på handikappområdet har lett till att dessa frågor inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning samt till en brist på information och resurser. Skapande av arbetstillfällen är den viktigaste strategin för att säkerställa social integration.

2.16

Vi betonar att mycket arbete fortfarande återstår och välkomnar därför kommissionens förslag till direktiv om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser.

2.17

EESK uppmanar kommissionen att fullfölja sitt åtagande att lägga fram en rättsligt bindande europeisk rättsakt om tillgänglighet utan ytterligare förseningar eller dröjsmål.

2.18

Den ekonomiska krisen har haft en dramatisk påverkan på åtnjutandet av mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning, inte minst vad gäller tillgänglighet. Nivån på tillgängligheten har försämrats och som en följd av detta håller otillgängliga samhällen på att växa fram. Man kan konstatera att alla familjer påverkas av den ekonomiska krisen, men att familjer med barn med funktionsnedsättning har drabbats oproportionerligt hårt (5).

2.19

EU måste anta ett särskilt program för att se till att barn med funktionsnedsättning har tillgång till alla miljöer och aspekter av livet.

2.20

Tillväxt och tillgänglighet för alla är en grundläggande förutsättning för att uppnå hållbarhet i Europa, särskilt när det gäller genomförandet av den sociala dimensionen, bekämpning av fattigdom och marginalisering och främjande av social sammanhållning genom inkludering av personer med funktionsnedsättning.

3.1

EESK anser att ”tillgänglighet som en mänsklig rättighet” måste omvandlas till ett politiskt och praktiskt koncept. Det är något som rör hela samhället och inte enbart personer med funktionsnedsättning.

3.2

Kommittén understryker att rätten till tillgänglighet som en mänsklig rättighet och i förhållande till en politisk agenda bör ses på två sätt:

3.3

EESK har tagit del av UNCRPD:s riktlinjer för att utveckla tillgänglighetsbegreppet och anser att politiken på detta område bör

3.4

EESK ställer sig bakom behovet av att säkerställa möjligheten att leva självständigt (när det gäller samhällslivet och deltagande i detta), i enlighet med vad som fastställs i artikel 19 i UNCRPD, genom tre huvudåtgärder:

3.5

EESK konstaterar att personer med funktionsnedsättning måste ha frihet att göra oberoende och självständiga val på lika villkor som alla andra.

3.6

Kommittén har tagit del av rapporten ”Global Report on living and being included in the community (6)” som tagits fram av Inclusion International. I rapporten betonas att personer med intellektuella funktionsnedsättningar nekas grundläggande tillgänglighetsrättigheter, t.ex. att ha hand om nycklarna till sitt eget hem, rätten till tillgång till kommersiella tjänster, rätten att besluta var man vill ta en promenad och rätten att gå till lekplatsen med skolkamraterna.

3.7

EESK konstaterar att institutionalisering innebär en extrem kränkning av de mänskliga rättigheterna och är en beklaglig konsekvens av hur de sociala tjänsterna i Europa har utvecklats jämfört med andra delar av världen, och gäller alla EU-medlemsstater, oberoende av levnadsstandard. Strategier för avinstitutionalisering måste följas upp genom att man utvecklar alternativa samhällsbaserade tjänster, eftersom man inte kan åstadkomma några förbättringar utan sådana tjänster. Personer med funktionsnedsättning riskerar då att bli hemlösa.

3.8

EESK anser att ”hinder” inte bara bör tolkas som ett fysiskt hinder utan också hinder när det gäller såväl attityder och lagstiftning som politik, beteenden och vanor, bristande medvetenhet och kulturell diskriminering. EESK påpekar att det skulle gynna hela samhället om dessa hinder avlägsnas.

3.9

Kommittén konstaterar att man bör ägna mer uppmärksamhet åt erkännandet av teckenspråk och andra kommunikationsformer för döva, liksom tal-till-text-format för personer med nedsatt hörsel. Det bör också finnas resurser för att tillhandahålla dokument med blindskrift och skärmläsare för blinda samt lättläst information för personer med intellektuella och beteendemässiga funktionsnedsättningar.

3.10

EESK betonar att skyltning, tillgänglig information och kommunikation, stödtjänster, orientering och förflyttning inom och genom byggnader är avgörande för många människor med funktionsnedsättning, särskilt för personer som lider av mental trötthet.

3.11

Vi vill lyfta fram två grundläggande instrument som bör beaktas vid analysen av tillgänglighet som en mänsklig rättighet:

3.12

EESK anser att universell design bör vara en vägledande princip när det gäller att skapa ett fullständigt tillgängligt samhälle och att det bör göras till ett operativt politiskt krav i den politiska beslutsprocessen, exempelvis genom att det införs i artiklarna i en förordning (7). Det är viktigt att den generella utformningen kompletteras med hjälpmedel och hjälpteknik.

3.13

Att skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder för tillgänglighet efterlevs kan innebära enorma förbättringar för personer med funktionsnedsättning genom att man förutser deras behov innan de faktiskt uppstår. Ur ett produkt- eller tjänsteperspektiv kommer detta att kräva att man tar hänsyn till sådana potentiella behov under utformningsfasen.

3.14

Man bör göra åtskillnad mellan å ena sidan skyldigheten att säkerställa tillgång till alla nydesignade, nybyggda och nyproducerade föremål, infrastrukturer, varor, produkter och tjänster och å andra sidan skyldigheten att avlägsna hinder och garantera tillgång till befintliga fysiska miljöer, transporter och tjänster samt befintlig information och kommunikation som är riktade till allmänheten. Konventionsstaterna är skyldiga att uppfylla båda dessa krav, men eftersom det förstnämnda ska genomföras successivt bör staterna fastställa definitiva, fasta tidsramar och anslå tillräckliga resurser för avlägsnandet av befintliga hinder (8).

3.15

EESK konstaterar att personlig assistans (däribland den assistans som nämns i UNCRPD) är en grundläggande riktad åtgärd för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning har tillgång till ett antal rättigheter.

3.16

Icke-diskriminering är ett grundläggande instrument för att se till att mänskliga rättigheter respekteras, men det är inte tillräckligt om det inte åtföljs av andra instrument, t.ex. positiv särbehandling och standardisering liksom utbildning och främjande av rättigheter för personer med funktionsnedsättning bland arbetsgivare, ingenjörer, arkitekter, jurister, ekonomer osv. Denna utbildning bör ingå i läroplanerna för dessa utbildningar. Kommittén anser att man bör arbeta vidare med det direktivförslag, som för närvarande ligger på is, om genomförandet av principen om lika behandling av personer oavsett religion eller övertygelse, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning COM(2008) 426 final (baserat på artikel 19 i EUF-fördraget).

3.17

Skyldigheten att säkerställa tillgänglighet som en mänsklig rättighet kan enbart genomföras grundligt om de organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning på ett omfattande och meningsfullt sätt deltar i genomförandet av artiklarna 4.3 och 33 när man diskuterar tillgänglighet. Ett sådant deltagande kan säkerställas om organisationer för personer med funktionsnedsättning ges nödvändiga finansiella resurser för att utveckla sin lobbyverksamhet. Vi anser att programmet för grundläggande rättigheter, som ska ersätta Progressprogrammet, måste garantera samma finansiella stödnivå för paraplyorganisationer och särskilda organisationer för personer med funktionsnedsättning.

3.18

Kommittén betonar att det finns skillnader mellan stad och landsbygd när det gäller i vilken mån personer med funktionsnedsättning har möjlighet att utöva sina mänskliga rättigheter. Denna obalans bör åtgärdas genom effektiva strategier på nationell och regional nivå.

3.19

Företag och arbetsgivare i EU bör inkludera tillgänglighet i sina mångfaldsstrategier och främja upprättandet av mångfaldsplaner.

3.20

EESK framhåller att tillgänglighet bidrar till den sociala sammanhållningen, och EU:s hållbarhetsstrategier bör därför omfatta tillgänglighet som ett sätt att uppnå målen.

3.21

Kommittén konstaterar att kvinnor med funktionsnedsättning stöter på svårigheter i utövandet av sina rättigheter, bland annat avseende sjukvård, social integrering, utbildning och sysselsättning. Dessa begränsningar leder till sämre levnadsförhållanden, hälsoproblem, arbetslöshet och fattigdom. Även andra utsatta grupper med funktionsnedsättning, exempelvis barn, äldre och personer som behöver mycket stöd, ställs inför stora begränsningar när det gäller utövandet av sina rättigheter.

3.22

EESK påpekar att dagens unga människor är framtiden och att man måste skapa tillgängliga förutsättningar för att de fullt ut ska kunna utöva sina rättigheter. Kommittén uppmanar EU att se till att de ungdomspolitiska strategierna omfattar en särskild dimension för att stödja ungdomar med funktionsnedsättning.

4.1

Efter att EU blivit part i UNCRPD ska alla politiska eller rättsliga initiativ i EU med anknytning till konventionen analyseras i syfte att säkerställa ett självständigt boende för personer med funktionsnedsättning, ett fullständigt deltagande och undanröjande av problem och hinder. Detta begrepp bör påverka befintliga EU-rättsakter, varav några anges i behörighetsförklaringen.

4.2

EESK anser att den inre marknaden bör utvecklas på ett sätt som säkerställer att den omfattar bestämmelser om funktionsnedsättningar, standardisering och harmonisering av tillgängligheten i syfte att modernisera marknaden och göra den mer konkurrenskraftig och öppen för alla i en global ekonomi. Det finns en ekonomi på handikappområdet.

4.3

EESK efterlyser upprättandet av en EU-agenda som baseras på två faktorer:

4.4

EESK anser att tillgänglighet är en grundläggande rättighet som kräver en särskild politisk dagordning och uppmanar kommissionen att lägga fram ett förslag till en agenda om rätt till tillgänglighet i samband med utarbetandet av EU-politiken.

4.5

Kommittén anser att följande områden bör analyseras ur perspektivet tillgänglighet som en mänsklig rättighet:

4.6

EESK efterlyser konkreta åtgärder inom följande områden, med utgångspunkt i synen på tillgänglighet som en mänsklig rättighet: motverkande av den ekonomiska krisens effekter på standarderna för tillgänglighet och självständigt boende för personer med funktionsnedsättning, tillgång till utbildning (9), ett program för att främja tillgängligheten när det gäller sociala och kulturella (10) rättigheter (sociala relationer, fritidssysselsättningar, turism), internationellt samarbete, finansiella handelsavtal och EU:s position på områden som naturkatastrofer och utvecklingssamarbete, millennieutvecklingsmålen, asylsökande och FN och IMF, forskningsområdet där Horisont 2020 bör utnyttjas, tillgång till bostäder, bland annat statligt ägda bostäder, samt idrott som bör användas för att främja social integrering genom att tillgängligheten i bland annat byggnader, lokaler och program säkerställs.

4.7

Ett samhälle som är tillgängligt för alla kan bland annat uppnås med hjälp av gemensamma insatser från alla berörda parter inom ett antal områden som rör grundläggande rättigheter:

4.8

Vi anser att man bör utveckla och stärka införlivandet av en strategi för standardisering och tillgänglighet vid utvecklingen av teknik.

4.9

Kommittén konstaterar att man genom att skapa tillgänglighet gör det möjligt att utveckla verksamheten inom nya sektorer, vilket kräver nya färdigheter, särskilt inom IKT-sektorn. Personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet att överbrygga den digitala klyftan med hjälp av riktade EU-insatser.

4.10

EESK menar att det krävs kapacitetsuppbyggnad bland alla berörda parter: offentliga myndigheter, privata företag, det civila samhället och organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning. Små och medelstora företag bör särskilt uppmärksammas.

4.11

EESK uppmanar Europeiska kommissionen att uppfylla det åtagande man gjort för länge sedan om att lägga fram en rättsligt bindande europeisk rättsakt om tillgänglighet.

4.12

EESK välkomnar presentationen av förslaget om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser och framhåller på nytt de rekommendationer som kommittén lagt fram i sitt yttrande om tillgängligheten till offentliga myndigheters webbplatser (11):

4.13

EESK välkomnar att kriterier och villkor avseende tillgänglighet och funktionsnedsättning har införts i strukturfondsförordningarna och på andra områden som transport och passagerares rättigheter.

4.14

EESK anser att EU-ordförandenas sammanträde om funktionsnedsättningar och mötet med Europeiska kommissionens generaldirektorat om genomförandet av UNCRPD bör anordnas regelbundet, så som utlovats, med deltagande av företrädare för den europeiska handikapprörelsen i syfte att säkerställa en politisk övervakning och främja genomförandet av UNCRPD, inte minst bestämmelserna om tillgänglighet.

4.15

Trots att finansieringsmedlen för tillgänglighetsåtgärder helt klart är otillräckliga konstaterar EESK att införandet av tillgänglighet som ett kriterium i de nuvarande finansieringssystemen skulle innebära en förbättring på detta område: strukturfonder, paketet om sociala investeringar, framtida allmänna gruppundantag för statligt stöd på sysselsättningsområdet och TEN-T-riktlinjerna.

4.16

EESK anser också att tillgängligheten inom massmedia och synligheten när det gäller personer med funktionsnedsättningar och deras behov i denna typ av media behöver förbättras.

5.1

EESK efterlyser en strategi för medborgarinflytande, eftersom det är det grundläggande sättet att säkerställa ett fullständigt genomförande av principen om tillgänglighet. Det krävs kampanjer för att öka medvetenheten och personer med funktionsnedsättning, liksom alla andra medborgare, behöver utbildas om sina rättigheter till tillgänglighet.

5.2

EESK beklagar bristen på indikatorer och uppmanar Eurostat att ta fram en strategi för att utveckla särskilda indikatorer baserade på dem som används vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och i förslaget till allmänna kommentarer om artikel 9 från kommittén för UNCRPD.

5.3

Kommittén anser att standarder för tydliga tillgänglighetskriterier och övervakningsmekanismer bör införas (konstruerade miljöer, infrastrukturer och modern IKT, bland annat operativsystem för surfplattor och smarttelefoner samt Europeiska kommissionens mandat 376 om tillgänglighetskrav för IKT-produkter och IKT-tjänster). Funktionshindrade personer bör delta fullt ut i alla skeden i samband med utvecklingen av standarder.

5.4

EESK anser att man måste upprätta starka verkställighetssystem, eftersom de för närvarande inte fungerar i Europa.

5.5

Vi vill betona vikten av att utnyttja de övervakningsmekanismer som finns i den kommande förordningen om gemensamma bestämmelser för strukturfonderna i syfte att säkerställa att förhandsvillkoren avseende funktionsnedsättningar respekteras och att arbetsmarknadens parter och organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning deltar fullt ut i övervakningen.

5.6

EESK anser att europeiska och nationella utbildningsstrategier bör inkludera tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning i läroplanerna för studier vid skolor och universitet.

5.7

Kommittén upprepar det åtagande som gjorts i tidigare yttranden om att inrätta en styrkommitté för att övervaka EESK:s genomförande av UNCRPD i utvecklingen av kommitténs verksamhet som ett politiskt organ.

5.8

Ett europeiskt system för certifieringsmekanismer avseende tillgänglighet måste främjas. Organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning bör involveras i detta sammanhang.

5.9

Tillgänglighetsdimensionen bör utgöra en del av EU:s rättsliga och politiska konsekvensbedömningar. Man bör ta fram verktyg för att på ett enhetligt sätt främja integration i samtliga medlemsstater.

5.10

EESK anser att EU-institutionernas (däribland EESK:s) genomförande av EU:s handikappsstrategi bör övervakas och betonar att tillgängligheten när det gäller lokaler, rekryteringsförfaranden och information (både fysisk och elektronisk) måste säkerställas. Man bör vid översynen av strategin under 2015 ägna detta politikområde särskild uppmärksamhet.

(a)

bereds tillgång till kulturella produkter i tillgänglig form,

(b)

bereds tillgång till tv-program, film, teater och annan kulturell verksamhet i tillgänglig form, samt

(c)

bereds tillträde till platser för kulturella föreställningar eller tjänster, såsom teatrar, museer, biografer, bibliotek och turistservice och så långt som möjligt till minnesmärken och platser av nationell kulturell betydelse.

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/24

1.1

Många EU-invånare har stora ekonomiska svårigheter när det gäller att få tillgång till grundläggande tjänster av allmänt intresse, särskilt i fråga om boende, energi, elektronisk kommunikation, transporter, vatten, hälso- och sjukvård samt sociala tjänster.

1.2

En hög nivå av överkomlighet i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är ändå en av de gemensamma värderingar (dvs. av alla medlemsstater erkända) värderingar som tas upp i protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse (som bifogats fördragen), och EU och medlemsstaterna måste inom ramen för sina befogenheter beakta detta fullt ut vid genomförandet av alla berörda politikområden.

1.3

På EU-nivå finns det emellertid inte någon gemensam definition av eller hållning till överkomlighet eller rimliga priser i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och det finns inte heller något instrument för att mäta detta. Samtidigt har medlemsstaterna ett stort handlingsutrymme när det gäller behörigheten att fastställa tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

1.4

EESK föreslår därför att EU, för det första, klargör vad som avses med begreppet överkomlighet i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för alla och anpassar det till kraven i Lissabonfördraget (protokoll nr 26) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och, för det andra, inför rättsliga åtgärder i sekundärrätten, som förpliktar medlemsstaterna att

1.5

En förutsättning för att EU:s och dess marknads sociala dimension ska kunna stärkas, i synnerhet i kristider, är att viktiga uppgifter om tjänster av allmänt intresse inkluderas i den europeiska planeringsterminen med full respekt för medlemsstaternas ansvar och befogenheter.

2.1

Tjänster av allmänt intresse – såväl ekonomiska som icke-ekonomiska tjänster – har som mål att garantera alla invånare tillgång till grundläggande varor och tjänster samt grundläggande rättigheter. De är nära knutna till målet om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, som EU strävar efter att uppnå.

2.1.1

Medlemsstaterna har stort handlingsutrymme när det gäller att definiera, organisera och finansiera tjänster av allmänt intresse som ska uppfylla användarnas behov, på grundval av och med avseende på social och samhällelig verksamhet. När det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse grundar sig dessa tjänster på marknadens behov och omfattas av EU:s konkurrensregler och regler för inre marknaden, förutom om dessa utgör ett hinder för att de ska kunna uppfylla sitt specifika syfte. Tjänster av allmänt icke-ekonomiskt intresse är per definition inte knutna till en marknads behov och omfattas av medlemsstaternas exklusiva behörighet, på grundval av artikel 2 i protokoll nr 26.

2.1.2

”Unionen ska […] erkänna och respektera […] tillgång till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse […] i enlighet med fördragen” enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna, som bifogas Lissabonfördraget. I denna anges ”nationell lagstiftning och praxis” uttryckligen som grund. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som i sin helhet ratificerats av EU, fastställs mininormer för att skydda och värna om en stor mängd medborgerliga, politiska, sociala och ekonomiska rättigheter som personer med funktionsnedsättning omfattas av. Till dessa hör också tillgången till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

2.1.3

Många medlemsstater förknippar denna rätt till tillgång med kravet att en tjänst ska tillhandahållas på villkor som är ekonomiskt acceptabla för alla, och för att uppnå detta tillämpar de, i olika omfattning, individuella och kollektiva sociala stödprogram.

2.2

Det finns många olika orsaker till att tjänster av allmänt ekonomiskt intresse inte erbjuds, exempelvis mycket varierande nationella traditioner med sociala modeller och tjänster som varierar från en medlemsstat till en annan. Orsaken kan också vara ekonomisk (priset på tjänsten är oöverkomligt), geografisk (tjänsten erbjuds inte i en särskild region), social (ojämlik behandling), fysisk (p.g.a. funktionsnedsättning) eller att tjänsten inte har anpassats till behoven eller den tekniska utvecklingen (otillräcklighet/bristfällig kvalitet eller säkerhet).

2.3

När det gäller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utgör en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling samt främjande av allmän tillgång och användarnas rättigheter sex gemensamma värderingar som tas upp i protokoll nr 26 om tjänster av allmänt intresse (som bifogats Lissabonfördraget, EU-fördraget och EUF-fördraget), och EU och medlemsstaterna måste, var och en inom ramen för sina respektive befogenheter och inom fördragens tillämpningsområde, beakta detta fullt ut vid genomförandet av all politik som rör tjänster av allmänt ekonomiskt intresse enligt artikel 14 i EUF-fördraget.

2.3.1

Dessa 14 värderingar, som har delats upp i tre grupper, är ömsesidigt beroende, både inom gruppen och mellan grupperna, såtillvida att man inte kan rangordna dem.

2.3.2

Till exempel uppfyller en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, även om den är fullt överkomlig, inte kraven i protokoll nr 26 om man inte kan garantera en hög nivå av kvalitet eller säkerhet eller om tjänsten inte är allmänt tillgänglig för landets medborgare. Detta gäller även om man på nationell nivå inte tar hänsyn till olika geografiska, sociala eller kulturella förhållanden eller om t.ex. den nationella myndigheten omöjliggör en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, fastän en regional eller lokal myndighet enligt nationell lagstiftning eller sedvänja har rätt att inrätta den, och på så sätt överskrider sin avgörande roll och sitt stora handlingsutrymme.

2.4

Bestämmelserna i ovan nämnda protokoll utgör uttryckligen tolkningsbestämmelser av unionens 14 gemensamma värderingar i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Den rätt allmänna formuleringen av vissa värderingar, bland annat en hög nivå av kvalitet, säkerhet och överkomlighet samt främjande av den allmänna tillgången och användarnas rättigheter, skulle kunna medföra en rad frågor beträffande den juridiska och tvingande karaktären samt följderna av dessa bestämmelser. Svaret på dessa frågor är dock för alla tolkningar, även artikel 1 i protokoll nr 26, enkelt och självklart, nämligen detsamma som den tolkade artikeln: I detta fall har den berörda nationella, regionala eller lokala myndigheten befogenhet att fastställa de olika kopplingarna för olika tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.

3.1

På EU-nivå finns det inte någon enhetlig definition av eller gemensam hållning till överkomlighet eller rimliga priser i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, och det finns inte heller något instrument för att mäta detta. Överkomligheten är ofta beroende av användarens subjektiva uppfattning om priset och om hur välbefinnandet påverkas.

3.2

Generellt sett bör en överkomlig tjänst innebära att alla invånare lätt kan betala för tjänsten (grönboken om utvecklingen av den inre marknaden för posttjänster) (1).

3.3

En tjänst är fullkomligt ”överkomlig” då den erbjuds invånarna gratis, som t.ex. i vissa städer och regioner där kollektivtrafiken i tätorterna är gratis.

3.4

För att synliggöra hur komplext, svårt och mångfasetterat det praktiska genomförandet av överkomligheten är, vill EESK här som exempel redogöra för de tolkningar som tillämpas på områdena boende, telekommunikation, elektricitet och gas. EESK betonar dessutom att man kan ifrågasätta tillgången till sjuk- och hälsovård i många medlemsstater eftersom en del personers inkomster och brist på tillräckliga medel gör att de avstår från att söka vård. I rapporten från 2009 om genomförandet av EU:s strategi ”Solidaritet i hälsa: att minska ojämlikhet i hälsa i EU” noteras en mycket stark koppling mellan materiella brister och de hälsoproblem som detta leder till.

3.5

Kravet på överkomliga priser infördes i samband med lagstiftningen om liberalisering av nätverksindustrier, som ett oskiljaktigt element i samhällsomfattande tjänster för telekommunikation och elektricitet samt posttjänster, och nära kopplat till det mål om social och territoriell sammanhållning som EU strävar efter att uppnå.

3.6

EU:s strategi bygger på två uppfattningar om vad som är ett överkomligt pris: den ena har en allmän dimension medan den andra är begränsad till befolkningsgrupper med små inkomster samt missgynnade eller sårbara grupper, såsom personer med funktionsnedsättning eller med särskilda sociala behov. Den andra uppfattningen är endast meningsfull om den, i enlighet med protokoll nr 26, avser ”främjande av allmän tillgång”.

3.7

Trots att överkomlighet har blivit en gemensam värdering i EU som medlemsstaterna måste respektera, kan man konstatera att vissa avgifter, exempelvis priserna på energi, roamingtjänster för mobilkommunikation och transporter samt priser och hyra för bostäder, fortfarande är oproportionerligt höga i förhållande till den disponibla inkomsten för en allt större del av befolkningen. Dessutom varierar definitionen av överkomlighet i olika EU-bestämmelser kraftigt, vilket EESK ger några exempel på nedan, och den är framför allt mycket inexakt.

3.8

3.8.1

I den undersökning av familjebudgeten (EU-SILC) som utförts i alla medlemsstater fastställs att de maximala acceptabla boendekostnaderna för ett hushåll är 40 % av hushållets disponibla inkomst. Då bostadskostnaderna överskrider denna gräns anses de inte längre vara överkomliga.

3.8.2

Medlemsstaterna ingriper på mycket olika sätt och i mycket varierande grad i de nationella bostadsmarknaderna i syfte att ge alla invånare tillgång till en anständig bostad till ett överkomligt pris, vid behov genom stöd till boendet. En stor majoritet av medlemsstaterna har infört socialt stöd eller skatteåtgärder för att påverka denna utgiftspost, som är den största i hushållens ekonomi, och subventionerar ett parallellt utbud av boende, s.k. subventionerat boende, som ett komplement till det spontana utbudet på den privata bostadsmarknaden.

3.8.3

Subventionerat boende är de offentliga myndigheternas svar på den del av bostadsbehovet som en marknad inte täcker: Syftet är att tillgodose alla bostadsbehov och att garantera alla tillgång till anständiga bostäder till en rimlig kostnad. 25 miljoner hushåll i EU bor för närvarande i subventionerade bostäder.

3.8.4

Trots dessa åtgärder kan man konstatera att många EU-invånare inte har råd med en anständig bostad. År 2011 bodde 15 % av européerna i trånga eller olämpliga bostäder, medan 17 % av hushållen uppgav att boendekostnaderna överskred 40 % av den disponibla inkomsten (2).

3.8.5

Genom sitt beslut av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, begränsar kommissionen tillhandahållandet av subventionerade bostäder till att endast omfatta tydligt definierade missgynnade invånare eller socialt utsatta grupper som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor. Detta väcker frågor beträffande de värderingar som nämns i protokoll nr 26.

3.9

3.9.1

Även om den inre marknaden och den fria konkurrensen har bidragit till att sänka enhetspriserna för telekommunikation beror denna sänkning också, åtminstone delvis, på den tekniska utvecklingen och på att EU infört ett tak på roamingavgifterna.

3.9.2

Enligt lagstiftningen om telekommunikationer (3) är överkomligheten kopplad till ”ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella förhållandena” för telefonanvändningen och användarnas möjligheter att kontrollera sina kostnader. I Europeiska kommissionens metod för horisontell utvärdering av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (4) anges den planerade indikatorn som ”priser på tjänster i förhållande till inkomsten för en låg/medelavlönad konsument (rapporterad för konsumenter med olika inkomstnivåer)”.

3.10

3.10.1

Inom el- och gassektorn anser kommission att subventioner och regler som minskar energipriserna över lag har visat sig minska incitamenten för energieffektivt beteende, och att sådana insatser inte heller är specifikt inriktade på de mest behövande samt att de kan snedvrida konkurrensen (5).

3.10.2

Medlemsstaterna uppmanas därför att vidta åtgärder för att se till att utsatta konsumenter skyddas (6). En offentlig myndighet får endast ge direktstöd till en konsument om begreppet energifattigdom är klart definierat och man på nationell nivå tydligt har fastställt vad som avses med sårbara personer. Konsumenter med ekonomiska svårigheter ska, även om de inte har möjlighet att betala, under en viss period ha tillgång till energi.

3.10.3

Det bör noteras att begreppet energifattigdom endast omfattar el- och gassektorn, men inte andra bränslen som bland annat används för fjärrvärme.

3.10.4

EU vill genom sin energipolitik minska energiförbrukningen med hjälp av stöd till åtgärder som ökar energieffektiviteten och till värmeisolering av bostäder för att göra priserna för energitjänsterna mer överkomliga. En förbättring av energiprestandan kräver emellertid omfattande investeringar, vars ekonomiska avkastning i form av minskade energikostnader endast är märkbar på lång sikt. I sitt initiativyttrande ”Samordnade europeiska åtgärder för att förebygga och bekämpa energifattigdom” (CES2517-2013) framför EESK konkreta förslag på detta område.

4.1

I samband med en utvärdering 2004 av hur väl nätverksindustriernas tjänster av allmänt ekonomiskt intresse fungerar, mätte kommissionen hur överkomliga dessa nätverks priser är med hjälp av en indikator som utgår från den procentandel av den årliga inkomsten som en användare årligen använder för att få tillgång till ett visst antal tjänster.

4.2

Eurobarometerundersökningen om hur nöjda EU-medborgarna är med nätverksindustriernas tjänster utgör endast en subjektiv bedömning av dessa tjänsters överkomlighet, och kan på sin höjd ses om en indikation på en allmän tendens.

4.3

Det finns inga officiella kriterier på EU-nivå för att fastställa om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har överkomliga priser. EU fokuserar snarare på harmoniserade principer och regler för fastställande av ”kostnadsrelaterade” priser, priser ”som är närmare kopplade till kostnaderna” och ”kostnadstäckning” (enligt ramdirektivet för vatten), samtidigt som alla invånare ska garanteras tillgång till tjänsterna.

4.4

Kostnadsrelaterade priser innebär ändå inte detsamma som att priserna är överkomliga, inte ens då det inte blir någon vinstmarginal för tillhandahållaren av tjänsten, och det garanterar inte att alla får tillgång till tjänster till överkomliga priser.

4.5

Enligt grönboken om tjänster av allmänt intresse från 2003 ska medlemsstaterna fastställa vissa kriterier som ska tillämpas då man fastställer om en tjänst är överkomlig. De ska se till att de kriterier som fastställs beaktar ett antal rättigheter för konsumenterna och användarna, bl.a. den tillgång som personer med funktionsnedsättning har till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, samtidigt som de inrättar en mekanism för att kontrollera priserna och/eller för att bevilja bidrag till berörda personer. Kriterierna kan exempelvis vara knutna till ett visst antal grundläggande tjänster som fastställs av medlemsstaterna och vars maximala pris (en procentandel av hushållens disponibla inkomst) fastställs på grundval av vad som är acceptabelt med beaktande av de mest sårbara medborgarnas disponibla inkomst.

5.1

I grönboken om tjänster av allmänt intresse konstateras följande: ”Inom de områden där en fungerande konkurrens råder kan marknadskrafterna förse medborgarna med tjänster av lämplig kvalitet till överkomliga priser, vilket avsevärt minskar behovet av regelstyrning.”

5.2

I sitt meddelande ”En kvalitetsram för tjänster av allmänt intresse i Europa” (COM(2011) 900 final) påpekar kommissionen emellertid mot bakgrund av de nya fördragen att ”För kommande år betyder detta [dvs. en kvalitetsram] att EU:s lagstiftning fortsätter att förstärka den inre marknadens sociala dimension och ta bättre hänsyn till dessa tjänsters särskilda karaktär samt att ta sig an utmaningen att klara av detta på ett sätt som respekterar de värden som gäller kvalitet, säkerhet och överkomlighet, likabehandling, allmän tillgång för alla samt användarnas rättigheter som nämns i” protokoll nr 26.

5.3

Den skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som ingår i EU-lagstiftningen omfattar också tillgång och överkomlighet för alla konsumenter samt särskilda bestämmelser rörande sårbara konsumenter och konsumenter med funktionsnedsättning.

5.4

Mot bakgrund av ovanstående bör kommissionen förbättra samordningen mellan de egna tjänsterna och skapa ett verkligt statistikverktyg genom att samköra och föra samman uppgifter (samtidigt som man strikt respekterar uppgifternas konfidentialitet). Därefter bör kommissionen klargöra vad som avses med begreppet överkomlighet i fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för alla och anpassa det till kraven i Lissabonfördraget (protokoll nr 26) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt föreslå rättsliga åtgärder som integrerar följande skyldigheter för medlemsstaterna i sekundärrätten:

5.5

En förutsättning för att EU:s och dess marknads sociala dimension ska kunna stärkas, i synnerhet i kristider, är att viktiga uppgifter om tjänster av allmänt intresse inkluderas i den europeiska planeringsterminen med full respekt för medlemsstaternas ansvar och befogenheter.

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/32

1.1

EESK välkomnar den särskilda vikt som lagts vid att utarbeta en EU-strategi för området kring Adriatiska havet och Joniska havet (EUSAIR) i syfte att stödja sammanhållningen och konkurrenskraften mot bakgrund av de utmaningar som enskilda regioner eller länder inte på ett tillfredsställande sätt kan lösa på vanligt vis.

1.2

EESK noterar att diskussionsunderlaget inte tar upp det strategiska värdet av samarbete i Medelhavsområdet. Kommittén vill understryka att samtidigt som samarbete i området kring Adriatiska havet och Joniska havet är av grundläggande betydelse för att bistå länderna på västra Balkan i föranslutningsprocessen och stärka banden till makroregionerna Donau och Östersjön, så är det även viktigt att se området kring Adriatiska havet och Joniska havet som ett funktionellt område i Medelhavsområdet.

1.3

EESK anser att man inom EUSAIR måste anta ett sammanhållet program med åtgärdsorienterade förteckningar över projekt och system. Strategin bör använda sig av de bästa metoder som redan tagits fram inom andra makroregionala strategier (Östersjön, Donau och Atlanten), Medelhavsunionen (1), Europa 2020-strategin, befintliga EU-program och finansieringsåtgärder (2) samt EU-initiativ som Interact för att tillhandahålla tekniskt bistånd och utbildning (3). Den bör också vara operativt kopplad till annan EU-politik, t.ex. sammanhållningspolitiken, den gemensamma jordbruks- och fiskepolitiken, Fonden för ett sammanlänkat Europa, transeuropeiska transport- och energinätverk, Horisont 2020, den digitala agendan, Cosme-programmet, den integrerade havspolitiken och politiken i samband med det gemensamma europeiska asylsystemet (4). Resultatet bör bli en praktiskt orienterad förteckning över åtgärder, program och system i syfte att säkerställa större sammanhållning för folken i detta område.

1.4

EESK noterar att privatsektorn över huvud taget inte tas upp i diskussionsunderlaget och understryker den viktiga roll som denna sektor spelar för att skapa tillväxt och arbetstillfällen. Kommittén framhåller att både den privata sektorn och det civila samhället bör vara mer aktivt involverade i utarbetandet och genomförandet av EUSAIR-strategin. Vi rekommenderar starkt att man på ett bättre sätt använder den privata sektorns potential att locka till sig investeringar (både lokala och internationella) och att skapa affärsmöjligheter.

1.5

EESK anser att strategin bör innehålla en starkare social dimension i syfte att bättre stödja tillväxt för alla i området kring Adriatiska havet och Joniska havet. Det är också av stor betydelse att involvera företrädare för ”utestängda” samhällsgrupper i den sociala dialogen, t.ex. invandrargrupper, personer med funktionsnedsättning och kvinnoorganisationer, och att till fullo stödja den EU-politik som syftar till att förebygga diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, funktionsnedsättning, ålder, sexuell läggning eller kön.

1.6

EESK beklagar att diskussionsunderlaget inte i tillräcklig utsträckning behandlar frågorna om de irreguljära och illegala migrationsströmmarna. EU måste anstränga sig mer för att hjälpa området kring Adriatiska havet och Joniska havet att hantera migrationens utmaningar och integrera invandrarna i samhället.

1.7

EESK anser att polisväsende och säkerhet är mycket viktiga för framstegen och välfärden i området kring Adriatiska havet och Joniska havet och uppmanar rådet att öka Frontex budget och befogenheter att agera (5).

1.8

Även om det under de senaste åren har genomförts ett flertal partnerskapsinitiativ och partnerprojekt som hör samman med makroregionala frågor i det aktuella samarbetsområdet (”den adriatiska EU-regionen”, ”forum för adriatiska och joniska handelskammare”, ”forumet för adriatiska och joniska städer”, Uniadrion m.fl.) så skulle EESK vilja framhålla att det tagit lång tid för denna strategi att bli verklighet, trots det faktum att diskussionen om det ”adriatisk-joniska initiativet” inleddes redan i oktober 1999 på begäran av den italienska regeringen och officiellt inrättades i maj 2000 genom ”Anconadeklarationen”. Efter alla dessa förseningar förkortades plötsligt tidsramen för det slutliga godkännandet, vilket har gjort det mycket svårt för EESK:s ledamöter att i vederbörlig ordning fastställa kommitténs ståndpunkter.

2.1

Det första försöket till samarbete i området kring Adriatiska havet och Joniska havet var Stabilitetspakten för sydöstra Europa, som lanserades 1999. Detta var ett ramverk som syftade till att stärka fred, demokrati, mänskliga rättigheter och ekonomi i länderna i sydöstra Europa mellan 1999 och 2008. Inom detta initiativ och vid toppmötet i Tammerfors under det finländska ordförandeskapet i oktober 1999, presenterade den italienska regeringen det adriatisk–joniska initiativet, som officiellt inrättades i Ancona, Italien, i maj 2000, genom undertecknandet av Anconadeklarationen. Denna deklaration utgjorde ”hörnstenen” för att stärka det territoriella samarbetet i området kring Adriatiska havet och Joniska havet, och för att främja den politiska och ekonomiska stabiliteten och därigenom skapa en solid grund för en kommande europeisk integration. Initiativet undertecknades till att börja med av utrikesministrarna i Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Grekland, Italien och Slovenien, och det utvidgades senare till att även omfatta federationen Serbien och Montenegro.

2.1.1

Med utgångspunkt i Anconadeklarationen skapades ett flertal institutionella samarbetsnätverk för att stärka sammanhållningen och konkurrenskraften i området kring Adriatiska havet och Joniska havet: den adriatiska och joniska EU-regionen, forumet för adriatiska och joniska städer, forumet för adriatiska och joniska handelskammare, Uniadrion samt det adriatisk–joniska initiativet.

2.2

Vid ministermötet mellan kommissionen och utrikesministrarna från området kring Adriatiska havet och Joniska havet den 19 november 2012 fattades följande beslut:

2.3

Efter Europeiska rådets beslut den 14 december 2012 (8) om att inrätta en ny makroregional strategi för Adriatiska havet och Joniska havet före utgången av 2014 – och för att respektera det mandat man fått – ska kommissionens tjänster börja med att utarbeta ett meddelande och en handlingsplan som ska antas i slutet av det italienska ordförandeskapet.

2.4

Den 22 oktober 2013 antog rådet för första gången strategiska kriterier för de makroregionala strategiernas grundläggande kännetecken. Dessa var:

2.5

Det finns ett starkt politiskt åtagande och en stark politisk medvetenhet i de involverade länderna när det gäller strategin för området kring Adriatiska havet och Joniska havet, och detta innebär inte bara en utmaning, utan också ett lysande tillfälle för EU. Strategins uppgift är att ”sammanbinda och skydda”. Den kommer att stödja sammanhållning bortom EU:s gränser, i ett område som är extremt viktigt för stabiliteten på kontinenten.

2.6

Strategin för området kring Adriatiska havet och Joniska havet kompletterar politiskt och tekniskt makroregionen Donau (som inbegriper ett flertal stater som också ingår i strategin för området kring Adriatiska havet och Joniska havet) och makroregionen Östersjön.

2.7

Området kring Adriatiska havet och Joniska havet står inför ett antal stora utmaningar, till exempel ekologiska och miljörelaterade problem, ineffektiva transportförbindelser och otillräckligt samarbete för att stärka sammanhållning, konkurrenskraft och innovation. En nyckelfaktor för att hantera detta på ett framgångsrikt sätt är att stärka den moderna företagskulturen och utvecklingen av små och medelstora företag i området genom att främja samarbete mellan dem och överföring av bästa metoder.

2.8

En strategi som baseras på ett makroregionalt synsätt kan bli ett värdefullt bidrag för att stödja integreringen i Europa av länderna på Balkan och östra Europa, samt integrerade utvecklingsstrategier och bättre användning av EU-fonder och nationella fonder, och för att stärka utbyte och partnerskap mellan de civila samhällena i de involverade länderna.

2.8.1

Det makroregionala samarbetet underlättar framsteg mot anpassning till EU-standard – dvs. EU:s regelverk – och får därigenom en positiv inverkan på vägen mot EU och stabiliteten i länderna kring Adriatiska havet och Joniska havet, även på regional nivå. Dessutom är en makroregional strategi viktig för att främja sammanhållning och socioekonomisk integration mellan territorier.

2.8.2

Alla effektiva makroregionala tillvägagångssätt för att stärka samverkanseffekterna mellan olika EU-strategier och samordna insatserna från en bred rad aktörer i området kring Adriatiska havet och Joniska havet bör baseras på regeln om ”tre ja”: mer kompletterande finansiering, mer institutionell samordning och fler nya projekt. I detta sammanhang bör den privata sektorn ges en viktig roll.

2.8.3

En välstrukturerad makroregional strategi kan ge en gemensam europeisk ram som främjar kulturell rikedom och ger ökat inflytande för nationella civila samhällen på regional nivå. Detta är särskilt viktigt för regioner som östra Europa och Balkan, där konsolideringen av demokratisk praxis går hand i hand med utvecklingen av en blomstrande och dynamisk offentlig sfär.

2.8.4

En makroregional strategi skulle göra det möjligt att planera infrastrukturutveckling på en transnationell geografisk skala, genom att främja utvecklingen av IKT-nätverk, motorvägar, järnvägar och hamnar, och därigenom säkerställa territoriell sammanhållning och konkurrenskraft utan hinder eller flaskhalsar.

2.9

Trots den långa inledningen av projektet har det nyligen meddelats att det var brådskande och den slutliga behandlingen har påskyndats vilket är till nackdel för slutresultatet.

3.1

Inom EUSAIR utgör Joniska havet en gemensam och avgörande faktor. Strategin bör fokusera på ömsesidiga regionala intressen med hög relevans för länderna vid Adriatiska havet och Joniska havet och tydliggöra alla praktiska frågor (grundpelare, styrning etc.). De prioriterade områdena och målen i handlingsplanen bör tas fram av företrädarna för regeringarna och arbetsmarknadens parter i form av delade strävanden och hållbara lösningar på de gemensamma utmaningarna, och man bör lägga särskild vikt vid investeringar i hav och marin verksamhet för tillväxt och sysselsättning.

3.2

Det övergripande syftet med EUSAIR är att främja en hållbar ekonomisk och social välfärd i området kring Adriatiska havet och Joniska havet, och detta ska ske genom tillväxt och skapande av arbetstillfällen samt genom att förbättra områdets attraktionskraft, konkurrenskraft och förbindelser, samtidigt som man bevarar miljön i inlandsområdena och ekosystemen vid kusterna och i havet.

3.3

Detta syfte kommer att uppnås genom aktiviteter som genomförs i linje med fyra tematiska pelare (9): innovativ tillväxt inom verksamhet kopplad till havet, binda samman området, bevara, skydda och förbättra kvaliteten på miljön samt öka områdets attraktionskraft.

3.3.1

Första pelaren: Skapa innovativ tillväxt inom verksamhet kopplad till havet. Fiske (10) är en mycket viktig ekonomisk verksamhet för kustområdena vid Adriatiska havet och Joniska havet och för deras invånare. Det grundläggande målet för denna pelare är att utveckla en stark och högkvalitativ fiske- och vattenbrukssektor som är miljömässigt och ekonomiskt hållbar och skapar nya arbetstillfällen.

3.3.2

Andra pelaren: Binda samman området. Området ligger i ett mycket viktigt geostrategiskt område som vilar på Europas norra, södra, östra och västra axlar. Adriatiska havet och Joniska havet är en viktig korsväg för varor, passagerare och energi. Flera europeiska länder är mycket beroende av dessa områden för sin import och export. De adriatiska motorvägarna till sjöss kommer att bli livskraftiga, pålitliga och konkurrenskraftiga transporttjänster för varor och passagerare. Passagerarfartygstrafiken och transporterna av gas och olja ökar för varje år. Men bortsett från den kommersiella trafiken till havs används tyvärr Adriatiska havet och Joniska havet även av kriminella nätverk som sysslar med illegal människohandel.

3.3.3

Tredje pelaren: Bevara, skydda och förbättra kvaliteten på miljön. I och kring Adriatiska havet och Joniska havet finns en stor mångfald av livsmiljöer och arter. Den sammantagna effekten av antropogen påverkan och topografiska egenskaper gör dessa livsmiljöer mycket utsatta för föroreningar. Samarbete mellan kuststaterna sker inom de rättsliga ramar som upprättas genom ramdirektivet om en marin strategi, Barcelonakonventionen och protokollen till denna samt den gemensamma kommissionen för skyddet av Adriatiska havet och dess kustområden. Flodavrinning och sjötransporter har båda betydande påverkan på Adriatiska havet.

3.3.4

Fjärde pelaren: Öka områdets attraktionskraft. Turismsektorn är ekonomiskt betydelsefull eftersom den är en av de viktigaste och snabbast växande verksamheterna i området. I många fall bildar turismen kustregionernas ekonomiska ryggrad och i ökande grad gäller detta även för inlandet. Kryssningssektorn visar i sig på en stark potential för tillväxt. Under de senaste 10 åren har efterfrågan på kryssningsresor i princip fördubblats i världen. Detta har avspeglat sig i området kring Adriatiska havet och Joniska havet, som redan ser en snabb tillväxt. Dessutom är det kulturella och arkeologiska arvet i området en stark tillgång som bör utnyttjas till fullo. Den nya makroregionala strategin bör hjälpa aktörerna inom turismen att hantera interna och externa utmaningar, t.ex. ökande konkurrens från andra destinationer samt säsongsvariationer, och att komma in på nya marknader som turistnäringen hittills inte har brytt sig om, t.ex. turister med funktionsnedsättningar och äldre turister. Ett makroregionalt synsätt på kust- och havsturism samt andra former av turism skulle kunna vara ett incitament för att stärka styrningen och involvera privata aktörer och internationella finansinstitut.

4.1

EESK noterar att medvetenheten om de olika frågorna varierar väsentligt mellan befolkningarna i länderna i området. Den stora skillnaden i erfarenhet, med fyra medlemsstater och fyra icke-medlemsstater med mycket olika nivå på medvetenhet och utveckling, kräver en strategi för området som är lämpligt utformad i förhållande till den territoriella potentialen i var och en av dem.

4.1.1

Kommissionen måste därför hjälpa till med att höja medvetenheten och se till att den privata sektorn och bredare samhällsorganisationer blir direkt involverade. Detta är i alla händelser en stor utmaning.

4.2

EESK instämmer i princip i diskussionsunderlaget, där man i detalj utreder de grundläggande beståndsdelarna för att stödja smart och hållbar tillväxt för alla i området kring Adriatiska havet och Joniska havet. De fyra pelarna beskriver på ett adekvat sätt de huvudsakliga problemen, utmaningarna och målen.

4.3

EESK skulle vilja lovorda de insatser som gjorts för att utarbeta en strategi för området kring Adriatiska havet och Joniska havet. I diskussionsunderlaget har man konstaterat svagheter, fastställt samverkanseffekter och en gemensam vision samt lagt fram en uppsättning förslag som utgör en vettig grund för att utveckla strategin, inklusive en rad realistiska åtgärder och aktivt deltagande av alla berörda parter.

4.3.1

Kommittén är övertygad om att de makroregionala strategierna kan spela en avgörande roll för länderna i området. En välutformad strategi kan ge en övergripande referensram och betraktas som stabilitetshöjande, vilket alltid är en förutsättning för att man ska kunna locka till sig investeringar från privatsektorns sida både inom och utanför området.

4.3.2

EESK stöder de prioriteringar som har identifierats som områdets styrkor, t.ex. områdets betydelse som en knutpunkt för rörlighet för varor, personer och energi och dess konkurrensfördelar för blå verksamhet och turism. Det ser ut som om dessa sektorer kan bli verkliga drivkrafter för investeringar, tillväxt och sysselsättning.

4.3.3

EESK instämmer även i de slutsatser i utkastet till strategi som bekräftar att man måste stärka samverkanseffekterna för samarbetet i området. EESK anser därför att man i handlingsplanen bör framhålla vikten av att inrätta kluster och nätverksplattformar som engagerar sig i gemensamma initiativ i syfte att ta itu med gemensamma svagheter och man bör även upprätta en gemensam vision för hur man ska utveckla hållbara, högt konkurrenskraftiga ekonomier i området.

4.3.4

EESK noterar att dokumentet inte i tillräckligt hög grad tar upp vissa viktiga aspekter på territoriell, social och ekonomisk sammanhållning.

4.3.5

EESK rekommenderar att relevanta frågor som forskning, innovation, utveckling av små och medelstora företag samt kapacitetsbyggande inte enbart bör föreslås som gränsöverskridande aspekter, utan att de också ska få en mer framträdande roll i syfte att bli verkliga drivkrafter för den regionala sammanhållningen och konkurrenskraften.

4.3.6

I diskussionsunderlaget nämns inte alls det strategiska värdet av samarbete i Medelhavsområdet. Även om regionalt samarbete i området kring Adriatiska och Joniska havet är av grundläggande betydelse för att bistå länderna på västra Balkan i föranslutningsprocessen, och för att stärka banden med makroregionerna Donau och Östersjön, är det också viktigt att betrakta Adriatiska havet och Joniska havet som ett funktionellt område i Medelhavet.

4.3.7

Problem som hör samman med irreguljära migrationsströmmar tas inte upp i tillräckligt hög grad. I synnerhet gör involveringen av regionerna i södra Italien (Apulien, Basilicata, Kalabrien och Sicilien) i strategin för Adriatiska havet och Joniska havet att man måste fokusera mer på humanitära frågor och säkerhetsfrågor som hör samman med migrationen från de nordafrikanska länderna.

4.3.8

EESK konstaterar att strategin i sin nuvarande form inbegriper en relativ lång lista över problemområden samt strukturella svagheter och mål. Denna omfattande lista tjänar inte något användbart syfte och bör skäras ned till en mer hanterbar lista över realistiska åtgärder. Kommittén rekommenderar därför att man begränsar innehållet i strategin till de viktigaste åtgärdsområdena eller gör en prioritering av åtgärderna på kort, medellång och lång sikt, och då börjar med de viktigaste frågorna.

4.3.9

EESK anser att strategin för området kring Adriatiska havet och Joniska havet till fullo ska inkludera alla aktörer, t.ex. regeringar, regionala och lokala myndigheter, universitet, forskningsinstitutioner, privatsektorsföretag och små och medelstora företag, arbetsmarknadens parter, icke statliga organisationer och det civila samhället, som ett bevis på att strategin följer principerna om flernivåstyre och aktivt medborgarskap (11).

4.3.10

EESK noterar rådets beslut om att en makroregional strategi inte får innebära ytterligare finansiering, ny lagstiftning eller nya förvaltningsorgan (regeln om ”tre nej”), men anser att det krävs mer finansering för tekniskt bistånd om man ska kunna garantera ett framgångsrikt genomförande av strategin i framtiden.

4.3.11

EESK anser också att den avsevärda finansiering som EU redan har åtagit sig att göra för regionala program genom strukturfonderna innebär lämpliga medel som måste användas på ett effektivt sätt för genomförandet av strategin genom mer samordnade insatser enligt ett enhetligt strategiskt tillvägagångssätt.

5.1

Skapa innovativ tillväxt inom verksamhet kopplad till havet: EESK noterar att havet helt korrekt har identifierats som ett grundläggande element som kan bidra till att förse de berörda länderna med dynamiska ekonomiska sektorer och göra det möjligt för människor att finna lönsam verksamhet. Kommittén anser att det är nödvändigt att inrätta nya programmeringsmetoder som kan säkerställa integrationen och komplementariteten i den blå ekonomins värdekedjor (blå livsmedel, blå turism, blå industri, blå logistik och blå naturtillgångar).

5.1.1

I strategin identifieras blå verksamhet helt korrekt som sektorer man bör fokusera på, med tanke på att vattenbruk redan har lockat till sig avsevärda investeringar i de stora länderna i området och att detta är något som andra kan använda som förebild. Nya investeringar i anläggningar och kompletterande verksamhet kan därför förväntas generera snabb återbäring och göra det attraktivt för finansiering via EIB eller privata utländska och lokala investeringar.

5.1.2

EESK instämmer i att det behövs en ”resurseffektiv företagskultur” för att förbättra förvaltningsmetoderna inom de största verksamhetsområdena. Länder i området – särskilt länderna utanför EU – står inför begränsningar och en restriktiv företagsfilosofi som i hög grad skulle kunna dra nytta av ett nära samarbete när det gäller att skapa en ny företagskultur. EESK anser att privatföretagen bör vara de som driver framgången för ett sådant försök.

5.1.3

EESK rekommenderar att den föreslagna tanken om att detta område ska bli ett centrum för ”innovativ” verksamhet blir ett mycket långsiktigt mål. För närvarande har området bara begränsad kapacitet. Strategin bör därför syfta till att skapa samverkanseffekter och förbättra utbildningsinfrastrukturen så att man successivt utvecklar blå verksamhet och minskar obalanserna i efterfrågan och utbudet på kvalificerad arbetskraft. EU kan med stöd av företagsvärlden, de två sidorna av näringslivet och det civila samhället spela en viktig roll när det gäller att överföra och stödja bästa metoder och sakkunnighet i området.

5.1.4

EESK anser att fisket spelar en viktig social och ekonomisk roll i Adriatiska havet och Joniska havet, men att den grundläggande infrastrukturen i vissa länder inte är tillräcklig. Man bör därför studera situationen noggrant i handlingsplanen och lägga fram en realistisk plan. Kommittén uppmanar även icke EU-länder att göra ytterligare åtaganden i förhållande till EU-lagstiftningen om fiske.

5.2

Binda samman området: EESK anser att det hittills har rått en uttalad brist på effektiva, kostnadseffektiva förbindelser mellan länderna i området, i synnerhet när det gäller att möta energikraven. Dessutom är transport- och kommunikationsförbindelserna med inlandet och öarna inte tillräckliga. EESK instämmer i att det är nödvändigt att förbättra sjö- och flygförbindelserna inom och utanför området och anser följaktligen att det är viktigt att den maritima strategin för Adriatiska havet och Joniska havet (12) som antogs i november 2012, blir en av huvudkomponenterna i EUSAIR, vilket skulle göra det möjligt att utveckla ett effektivt transportförbindelsesystem, i synnerhet för inlandsområden och avlägset belägna områden.

5.2.1

EESK stöder den föreslagna motorvägen till havs i Adriatiska havet och Joniska havet i syfte att på ett bättre sätt hantera de vägtrafikstockningar som minskar konkurrenskraften för öar och inlandsområden, och förbättra förbindelserna med andra transportkorridorer i Medelhavsområdet.

5.2.2

Kommittén anser att diskussionsunderlaget inte ger energifrågorna en tillräckligt framträdande roll, med tanke på att EU ständigt söker efter alternativa energikällor och nya rutter till och från olje- och gasexporterande länder. Det verkar som om nya stora pipelines som förbinder Europa med energiproducenterna planeras sträcka sig genom Adriatiska havet och Joniska havet. Ett exempel på detta är TAP-avtalet mellan Azerbajdzjan, Grekland och Italien.

5.2.3

Mot bakgrund av de problem med droghandel och irreguljär migration som kännetecknar området anser EESK att området kring Adriatiska havet och Joniska havet behöver en uppgraderad styresmodell, ett effektivt polisväsende och ett närmare samarbete mellan regionala myndigheter och EU-myndigheter. EESK uppmanar därför Europeiska rådet att öka Frontex budget och dess befogenheter att agera.

5.3

Bevara, skydda och förbättra kvaliteten på miljön: I linje med EU:s krävande miljöpolitik innehåller EUSAIR-strategin ambitiösa mål. EESK välkomnar detta synsätt, med tanke på den biologiska mångfalden betydelse och förekomsten av livsmiljöer som är mycket utsatta för föroreningar. Kommittén stöder också förslaget om närmare samarbete mellan kuststaterna, inom de rättsliga ramar som upprättas genom ramdirektivet om en marin strategi, Barcelonakonventionen samt den gemensamma kommissionen för skyddet av Adriatiska havet och dess kustområden. Kommittén anser att vissa av områdets länder kanske inte är redo för en så ambitiös politik och att de behöver ytterligare uppmuntran, inklusive eventuell finansiering till företagen för att ändra produktionen så att den är mer i linje med ekologiska normer.

5.3.1

EESK menar att huvudområdet för insatser under denna pelare är genomförandet av bestämmelserna i ramdirektivet för vatten (13) som syftar till att minska nitratutsläppen för att förbättra havsmiljön.

5.3.2

Kommittén stöder också antagandet av avancerade förvaltningsmetoder för trafik i syfte att minska avfallsutsläpp och ballastdumpningar till havs och främja projekt för avfallshantering i landbaserad kustverksamhet.

5.3.3

EESK stöder genomförandet av fysisk planering i kust- och havsområden, skyddade marina områden, Natura 2000 och integrerad förvaltning av kustområden.

5.3.4

EESK konstaterar att det inte bara är viktigt för EU-medlemmarna att följa bestämmelserna, utan att det också – och i synnerhet – är viktigt för icke EU-medlemmar i syfte att underlätta deras inträde i unionen.

5.3.5

EESK anser också att ett förstärkt samarbete på alla nivåer för att utbyta bästa metoder bland myndigheterna i skyddade marina områden är ett effektivt sätt att skydda miljön.

5.4.1

EESK stöder kraftfullt turismens roll, som förväntas öka ytterligare i framtiden (14) och bli kustregionernas främsta ekonomiska verksamhet. Turism har attraherat stora europeiska företag som investerar i kvalitetsturism och gör det möjligt att öka turistströmmarna väsentligen. Den erbjuder många ekonomiska fördelar samt skapar tillväxt och välbetalda jobb, i synnerhet för unga människor. Men i takt med att turismen blir intensivare krävs även begränsande åtgärder för att minska de eventuella negativa konsekvenserna för kust- och havsmiljön, som ju turismen är mycket beroende av.

5.4.2

EESK föreslår att turismen underställs strikt förvaltning i ett försök att göra den mer miljövänlig och mer tillgänglig för alla. Kommittén vill påpeka att företagsvärlden, näringslivets två sidor och det civila samhället kan erbjuda ett ovärderligt stöd i detta avseende.

5.4.3

EESK anser att kryssningssektorn bör ges en utökad roll, samtidigt som den bör förvaltas bättre och integreras i turismprodukten. Kommittén stöder även ett starkare fokus på havsturism genom nya politiska initiativ och Europa 2020-mål som en del av kommissionens försök att ta fram en integrerad strategi för kust- och havsturism.

5.4.4

EESK rekommenderar att kulturella och arkeologiska aspekter är starkt integrerade i turistverksamheten. Turismen bör differentieras genom att man inbegriper annan verksamhet t.ex. konferenser, ekoturism, agroturism, tematiska produkter och rutter, akademiska studier, företagande och den kreativa industrin. Kommittén är övertygad om att all turistverksamhet måste styras av principerna om utformning för alla.

5.4.5

EESK anser att den makroregionala strategin bör hjälpa aktörerna inom turismen att hantera interna och externa utmaningar, t.ex. ökande konkurrens från andra destinationer och säsongsvariationer och att komma in på nya marknader som turistnäringen hittills inte har brytt sig om, t.ex. turister med funktionsnedsättningar och äldre turister, genom att anta bästa metoder vid framtagandet av regionala integrerade handlingsplaner för territoriell utveckling.

—

http://www.interact-eu.net/about_us/about_interact/22/2911

—

http://www.interact-eu.net/ipvalencia/ipvalencia/117/619 (avser den filial i Valencia som är specialiserad på Medelhavet).

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/40

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/41

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/42

1.1

Finansiella referensvärden spelar en grundläggande roll i den finansiella sektorn, både när det gäller prissättning av produkter och en rättvis fördelning av risker och kapital. Det är alltså av största vikt att referensvärdena är trovärdiga och tillförlitliga för att finansmarknaderna ska fungera effektivt.

1.2

De olika fallen av manipulation av referensvärden har gett upphov till tvivel och oro i hela världen angående möjligheten att skydda referensvärden mot otillbörlig påverkan, vilket underminerar systemets integritet och säkerheten inom handeln. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) är oroad över de allvarliga konsekvenserna av sådant beteende. Manipulation kan orsaka betydande förluster för investerare, snedvrida realekonomin och, mer allmänt, hota förtroendet på marknaderna. EESK rekommenderar därför att man så snart som möjligt antar de nya föreslagna åtgärderna.

1.3

I april 2013 inrättade Storbritannien Financial Conduct Authority (FCA), ett organ som kontrollerar finansiella institut. FCA reglerade Libor och inrättade nya krav som stärker styrningen och tillsynen, och införde påföljdsåtgärder för de ansvariga för manipulationen av Libor.

1.4

Europeiska kommissionen ändrade de befintliga förslagen till en förordning om marknadsmissbruk och ett direktiv om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk, och bekräftade därmed att all otillbörlig påverkan av finansiella referensvärden strider mot lagen och kan leda till administrativa och straffrättsliga påföljder. Påföljdsmekanismen är nödvändig men inte tillräcklig för att undanröja risken för nya manipulationer i framtiden.

1.5

EESK välkomnar därför kommissionens förslag till förordning och anser att det uppfyller målet att förbättra lagstiftningen för att säkerställa ett nödvändigt skydd av marknaden och referensvärden mot otillbörlig påverkan. På så sätt kan man säkerställa att de inte snedvrids av intressekonflikter, att de återspeglar den ekonomiska realiteten och används korrekt. Det uppenbara motivet är att säkra allmän ekonomisk ordning.

1.6

Särskilt viktiga är åtgärder för att skydda arbetstagare som slår larm om missförhållanden (visselblåsare). EESK rekommenderar att man i förordningen inför en hänvisning till förslaget om ändring av direktiv 2003/6/EG om marknadsmissbruk, där medlemsstaterna uttryckligen åläggs att anta bestämmelser för att säkerställa detta särskilda skydd.

1.7

Kommittén är nöjd över att förslaget ligger i linje med de principer som Iosco fastställde förra sommaren efter många samråd, vilket märkbart minskar genomförandekostnaderna.

1.8

Skandalerna kring manipulationen av Libor och Euribor och den senare manipulationen av referensvärden för valutakurser och priset på råolja, oljeprodukter och biobränslen visar på behovet av att reglera ett stort antal referensvärden, bland annat sådana som används för energiderivat och råvaror. EESK ger sitt fulla stöd till förslagets omfattande tillämpningsområde, och rekommenderar varmt att det genomförs i enlighet med proportionalitetsprincipen.

1.9

Denna förordning innebär ökad insyn på marknaden och innehåller åtgärder för att minska fragmenteringen. Enhetlig tillämpning av bestämmelserna innebär att man undviker risken för regelarbitrage, som är mycket hög på finansmarknaderna, och därmed ger slutanvändarna fördelar i form av enhetliga referensvärden i olika länder.

1.10

EESK har alltid strävat efter att stärka konsumentskyddet, och anser att denna förordning är ett ändamålsenligt komplement till gällande lagstiftning inom området, som annars skulle sakna åtgärder för att säkerställa en lämplig och ändamålsenlig bedömning av referensvärden. Investerarna har rätt till skydd av sina värdepapper (lån, derivat osv.) mot förluster som beror på manipulation av marknaden.

1.11

Kommittén är besviken över den överdrivna användningen av delegerade akter, som inte heller i detta förslag till förordning tycks stämma överens med fördragens villkor. Mycket av det som nu läggs i delegerade akter borde fastställas i förordningen. EESK har avgett ett yttrande om denna fråga (1). EESK uppmanar kommissionen att informera kommittén om alla kommande åtgärder på detta område som antas med hjälp av delegerade akter.

2.1

I kommissionens förslag till förordning fastställs bestämmelser om referensvärden för finansiella instrument eller avtal i hela EU.

2.2

Det allmänna syftet med förslaget är att säkerställa att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan, och se till att de a) inte snedvrids av intressekonflikter, b) återspeglar den ekonomiska realiteten, som de ska representera och mäta, och c) används korrekt.

2.3

Förslaget viktigaste punkter kan sammanfattas i följande mål:

2.4

Centralbankerna ingår inte i bestämmelsernas tillämpningsområde eftersom de redan har sina egna garanti- och regleringssystem.

2.5

I förslagets bilagor finns detaljerade bestämmelser om råvaruindex och fastställandet av räntesatser.

2.6

För att undvika dubbel reglering är referensvärden vars ingångsinformation lämnas av reglerade handelsplatser befriade från vissa skyldigheter om de omfattas av andra EU-bestämmelser och tillsynskrav.

3.1

EESK erkänner, stöder och välkomnar kommissionens arbete för att, trots ett intensivt arbetsprogram och strikt tidsram, förbättra stabiliteten och effektiviteten på marknaden för finansiella tjänster. Kommittén betonar att detta är en förutsättning för att säkerställa att den finansiella sektorn tjänar realekonomin.

3.2

EESK anser att denna förordning överensstämmer med målet att främja ett finansklimat som är stabilt, övervakat och mer ansvarsfullt, och som därmed är mer lämpat för behoven hos konsumenter och ekonomin i allmänhet.

3.3

Kommittén är mycket orolig för att förordningen inte kommer att kunna antas snabbt. Detta skulle göra de europeiska medborgarna besvikna, eftersom de förväntar sig beslutsamma och strikta åtgärder mot manipulationen av marknaden och de instrument som mäter utvecklingen av värdepapper och referensindex, som kan orsaka enorma skador i en mycket svår situation. Kommittén hoppas därför att förordningen antas snarast, och att man inte väntar på att nästa finansiella skandal ska påminna om att det behövs en effektiv lagstiftning. EESK påpekar att den föreslagna förordningens komplexitet och omfattning kan göra godkännandeförfarandet långsammare.

3.4

Olika referensvärden som används på finansmarknaderna (t.ex. Libor och Euribor för referensräntor för lån mellan banker eller aktieindex) är en viktig del av finanssystemet.

3.5

Att referensvärdena inte kan utsättas för otillbörlig påverkan är grundläggande för prissättningen av många finansiella instrument, såsom ränteswappar och ränteterminer, kommersiella och icke-kommersiella avtal, leveransavtal, krediter och lån. Eftersom värdet av finansiella instrument och betalningar som bygger på finansiella avtal är beroende av dessa referensvärden, har deras utveckling en stor betydelse för både investerare och konsumenter.

3.6

Enligt ECB byggde i genomsnitt nästan 60 % av de totala lånen till den icke-finansiella sektorn i eurozonen i mars 2012 på rörliga räntesatser. Under samma tid ökade andelen lån till familjer med rörlig räntesats till 40 %.

3.7

De nyligen inträffade skandalerna kring manipulationen av Libor och Euribor (samt andra som rör manipulation av referensvärden för valutakurser och energipriser) har gett upphov till tvivel och oro i hela världen angående möjligheten att otillbörligt påverka referensvärden. EESK stöder kommissionens mål att reglera all potentiell manipulation av index.

3.8

Om referensvärden har snedvridits på grund av att de har manipulerats eller inte är tillförlitliga, och därför inte ger en bild av det som de är avsedda att mäta, har det negativa konsekvenser för investerare och konsumenter, som förlorar förtroendet för marknaderna.

3.9

Vissa referensvärden är nationella, men referenssektorn som helhet är internationell. EU:s marknad för finansiella tjänster bör därför ha en tillförlitlig gemensam referensram som används korrekt i EU:s olika medlemsstater.

3.10

De ändringar som kommissionen föreslår till direktivet om marknadsmissbruk (2) och förslagen om straffrättsliga påföljder gör det möjligt att fastställa ändamålsenliga påföljder för varje fall av missbruk. Kommittén upprepar sitt stöd för denna lösning, som den har påpekat flera gånger, i synnerhet i sitt yttrande om sanktionssystemen i den finansiella tjänstesektorn (3).

3.11

Såsom kommissionen själv konstaterar leder ändringar av påföljdssystemet emellertid inte i sig till några förbättringar av hur referensvärden konstrueras och används. Påföljder undanröjer i själva verket inte de risker för otillbörlig påverkan som är en följd av otillräcklig styrning vid referensvärdesprocessen, under vilken det kan förekomma intressekonflikter och godtycke. EESK stöder starkt denna ståndpunkt och anser att det behövs ett regelsystem som säkerställer insyn.

3.12

För att skydda investerare och konsumenter måste referensvärdena även vara väl underbyggda, tillförlitliga och ändamålsenliga.

3.13

Kommittén, som alltid har strävat efter att skydda investerarnas och konsumenternas intressen, är medveten om problemet och stöder fullt ut detta krav. Investerarna skulle dra fördel av det eftersom de skulle vara säkra på att de referensvärden som används i deras finansiella instrument är väl underbyggda och inte utsatta för otillbörlig påverkan.

I detta sammanhang påminner kommittén om det krav som den framställt flera gånger om att inrätta en europeisk byrå för skydd av konsumenter av finansiella tjänster, på samma sätt som man gjort i USA genom Dodd-Frank Act.

3.14

Mot denna bakgrund anser EESK att det är ytterst viktigt att man genom förordningen förbättrar investerarskyddet genom särskilda bestämmelser om öppenhet. Öppenhetsprincipen innebär inte att man offentliggör skyddad information och sprider sådan till konkurrenter. Öppenhet säkerställer däremot en tydlig och säker handel, där konkurrensen fungerar bättre.

3.15

EESK anser att förslaget kan förbättras vad gäller ändamålsenligt skydd av investerare och konsumenter genom att man säkerställer en verkställbar, tydlig och tillgänglig rätt att klaga och rätt till ersättning. Dessa bör åtskiljas från följande:

3.16

Vad gäller konsumentskydd innehåller direktivet om konsumentkrediter bestämmelser om ändamålsenlig information, och samma mål eftersträvas i direktivet om bostadslåneavtal, som snart kommer att antas. I dessa EU-regler om konsumentskydd beaktas inte referensindexens lämplighet i finansiella avtal. Det är viktigt att förslaget är i överensstämmelse med EU:s övriga lagstiftning.

3.17

Kommittén betonar att artikel 18 tydligt måste ange att bedömningen av om det föreslagna referensvärdet är lämpligt för konsumenten är obligatorisk (så som i direktivet om marknader för finansiella instrument). Om det inte är lämpligt ska den entitet som omfattas av tillsyn föreslå ett annat, lämpligare referensvärde.

3.18

I linje med Ioscos rekommendationer stöder kommittén kommissionens avsikt att använda ett mer objektivt system för konstruktionen av referensvärden, som bygger på genomförda transaktioner i stället för på officiella utredningar.

3.19

EESK stöder det omfattande tillämpningsområdet för principerna i förordningen, som potentiellt kan utvidgas till ett stort antal olika referensvärden. Detta är i linje med de principer som Iosco offentliggjorde i juli 2013.

3.20

Samtidigt föreslår EESK att man utarbetar tillämpningsföreskrifter som också säkerställer att proportionalitetsprincipen efterlevs. Referensvärden är mycket olika vad gäller spridning, betydelse och mottaglighet för otillbörlig påverkan. Kommittén anser därför att man bör ta hänsyn till de särskilda egenskaperna hos enskilda referensvärden, hur de konstrueras och vem administratören är.

3.21

Administratörens rätt att göra en skönsmässig bedömning för att välja egna metoder för konstruktionen av referensvärden kan innebära att man inte i tillräcklig grad kan säkerställa att proportionalitetsprincipen följs. EESK föreslår i stället att man finjusterar den metod som redan tillämpas i förordningen genom att utarbeta särskilda regler för kritiska referensvärden. De allmänna principerna bör kompletteras med ett antal detaljerade principer som kan beakta de olika kategorierna av referensvärden och de potentiella risker som är förknippade med dem.

3.22

Den sistnämnda metoden skulle enligt EESK vara den effektivaste för att åtgärda eventuella brister, genom att det införs lämpliga principer som inte underminerar bestämmelsernas breda räckvidd.

3.23

Kommittén betonar vikten av att skilja mellan olika referensvärden, också när det gäller deras möjliga konsekvenser på tillväxtmarknader, där referensvärden är viktiga för öppenheten i informationsöverföringen. Kommittén rekommenderar därför att man anpassar bestämmelserna enligt referensvärdets betydelse för systemet, så att man undviker att hindra utvecklingen av vissa marknader.

3.24

EESK anser att det är mycket lämpligt att konstruktionen av referensvärden omfattas av både civilrättsliga och straffrättsliga påföljdssystem i fall av otillbörlig påverkan.

3.25

Kommittén anser att förfarandena för konstruktion av referensvärden kan vara väl underbyggda och säkra endast om man säkerställer en bra styrstruktur. Kommittén välkomnar därför avsikten att göra administratören ansvarig för att se till att referensvärdet inte utsätts för otillbörlig påverkan, och håller med kommissionen om att de valda styrstrukturerna är ändamålsenliga, i fråga om roller och förfaranden, för att hantera eventuella intressekonflikter.

3.26

För att förbättra denna bestämmelse föreslår EESK att öppenhetskravet ska tillämpas även på dessa frågor.

3.27

I linje med slutsatserna från Ioscos samråd erkänner också EESK betydelsen av ett brett deltagande i konstruktionen av referensvärden i syfte att säkerställa att referensvärdena följer öppenhets- och representativitetsprinciperna, vilket betonats vid flera tillfällen. Den frivilliga rapportering av ingångsinformation som fastställs i förordningen främjar ett sådant deltagande, men kommittén föreslår att man inför tydligt formulerade regler för rapporteringen av information för att säkerställa att referensvärdena är säkra och väl underbyggda.

3.28

Vad gäller artikel 8.3 om interna rutiner för att rapportera överträdelser av förordningen rekommenderar EESK att man ser till att använda ett flexibelt, snabbt och enkelt rapporteringsförfarande.

3.29

Särskilt viktiga är åtgärder för att skydda arbetstagare som slår larm om missförhållanden (visselblåsare). EESK rekommenderar att man i förordningen inför en hänvisning till förslaget om ändring av direktiv 2003/6/EG om marknadsmissbruk, där arbetstagare i företag åläggs att rapportera olagligt beteende och medlemsstaterna uttryckligen åläggs att anta bestämmelser för att främja detta särskilda skydd.

3.30

Kommittén anser att det bör finnas bestämmelser som främjar sådan välgrundad rapportering, bland annat genom att belöna dem som bistår rättsväsendet.

3.31

EESK ser positivt på bestämmelsen om att berörda parter ska höras på förhand i fråga om sådana ändringar av metoden som anses nödvändiga. Detta tillvägagångssätt säkerställer kontinuiteten i användningen av referensvärdet, i synnerhet när det gäller referensvärden som regelbundet måste justeras.

3.32

I detta sammanhang skulle det kunna vara lämpligt att skapa instrument för att säkerställa en bred spridning av och offentlighet för beräkningsmetoderna för referensvärden (t.ex. publicering på en webbplats). Esmas riktlinjer skulle kunna innehålla bestämmelser om detta.

3.33

EESK rekommenderar kommissionen att agera varsamt vid en eventuell övergång till nya och olika referensvärden. Frågan är ganska känslig eftersom övergången kan orsaka osäkerheter i befintliga avtal och leda till tvister och störningar på marknaden. En möjlig lösning i sådana situationer är att bevara det gamla referensvärdet och tillämpa det nya enbart på nya avtal.

3.34

EESK betonar vikten av att det av administratörens deklaration om att uppförandekoden efterlever förordningen också framgår om efterlevnaden har bekräftats av en tredje part. Denna extra information skulle kunna bidra till en mer effektiv kontroll av om uppförandekoden är lämplig, och till möjligheten att senare fastställa ansvar i fall av överträdelser av förordningens principer.

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/48

1.1

EESK stöder kommissionens initiativ så till vida att det skapar rättssäkerhet för Europeiska unionens rättskällor, syftar till att förenkla och effektivisera arbetet, samt säkerställer att den demokratiska kontrollen kan utövas fullt ut och att alla berörda parter ges klar och tydlig information.

1.2

EESK ser positivt på att kommissionen vid utformningen av dessa förslag har tagit hänsyn till andra faktorer som kommittén framfört i tidigare yttranden.

1.3

EESK konstaterar att kommissionens förslag omfattar ändringar i mer än 80 rättsakter, inklusive förordningar och direktiv, och beklagar att kommittén inte kan göra en undersökning av varje rättsakt, på grund av de många ämnen som behandlas på följande områden:

1.4

EESK rekommenderar att man genomför ytterligare djupgående utvärderingar av en delegerings mål, innehåll, omfattning och varaktighet, i syfte att göra det möjligt att till fullo utöva dels en demokratisk kontroll på europeisk nivå, dels de privilegier och funktioner som garanteras de nationella parlamenten i EU:s lagstiftningsprocess. Kommittén anser att begreppen ”icke väsentlig åtgärd” och ”delegerade befogenheter” bör fastställas på ett enhetligt sätt, med full hänsyn tagen till EU-domstolens tolkning.

1.5

Kommittén påpekar att följande är viktigt:

1.6

EESK erinrar om att kommittéförfarandena måste vara så tydliga och begripliga som möjligt för alla invånare i EU, och särskilt för dem som direkt berörs av dessa rättsakter.

1.7

Kommittén erinrar om att man helt och fullt bör tillämpa artikel 8a i Lissabonfördraget, i vilken det föreskrivs att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att medborgarna och det civila samhället ska garanteras fullständig tillgång till information.

1.8

Slutligen begär kommittén att tillämpningen av det nya regelverket utvärderas genom att en rapport om effektiviteten, öppenheten och spridningen av information regelbundet läggs fram för parlamentet, rådet och kommittén själv.

2.1

Genom Lissabonfördraget infördes en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan befogenheter som delegeras till kommissionen att anta delegerade akter, dvs. akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt, i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget (delegationsförfarandet), och å andra sidan befogenheter som tilldelas kommissionen i enhetligt med artikel 291 att anta så kallade genomförandeakter, dvs. enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter.

2.1.1

Befogenheten att delegera akter ska genomföras via instrument som inte är juridiskt bindande, t.ex. följande:

2.2

Som EESK påpekade i sitt yttrande om det föreskrivande förfarandet med kontroll från 2008 (3) ändrade rådet redan i juli 2006 (4) beslutet om förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (5) genom att lägga till ett nytt förfarande: det föreskrivande förfarandet med kontroll.

2.2.1

Tack vare detta förfarande kan lagstiftningsorganet motsätta sig antagandet av ”pseudolagstiftningsåtgärder”, det vill säga allmänna åtgärder som syftar till att ändra icke-väsentliga delar i en grundläggande rättsakt som antagits genom medbeslutandeförfarandet, i de fall då lagstiftningsorganet anser att de föreslagna åtgärderna ligger utanför de genomförandebefogenheter som föreskrivs i den grundläggande rättsakten eller att förslaget inte är förenligt med rättsaktens ändamål eller innehåll eller strider mot subsidiaritetsprincipen eller proportionalitetsprincipen.

2.2.2

Det handlar om de typiska åtgärderna inom kommittéförfarandet, som regleras av rådets beslut 1999/468/EG, ändrat genom beslut 2006/512/EG, och som ålägger kommissionen att lägga fram förslag till genomförandeåtgärder för kommittéer som består av tjänstemän från de nationella myndigheterna, i enlighet med de fem kommittéförfarandena: det rådgivande förfarandet, förvaltningsförfarandet, det föreskrivande förfarandet, det föreskrivande förfarandet med kontroll samt förfarandet i fråga om skyddsåtgärder. I december 2006 antog kommissionen de 25 förslag (6), som kommittén yttrat sig om (7).

2.3

Det föreskrivande förfarandet med kontroll har använts för att anta genomförandeåtgärder som ändrar icke väsentliga delar av en grundläggande rättsakt. Artikel 5a i beslutet om kommittéförfarandet och det föreskrivande förfarandet med kontroll gäller bara under övergångsperioden 2009–2014, i avvaktan på att befintliga bestämmelser – en rad förordningar, direktiv och beslut – anpassas till systemet med delegerade akter.

2.4

EESK har nyligen yttrat sig (8) om två förslag till samlade förordningar för tolv olika sektorer och stöder initiativet, eftersom det ”är nödvändigt när det gäller säkerheten för Europeiska unionens rättskällor” och syftar till att ”förenkla och effektivisera arbetet”, men uppmanar samtidigt rådet och Europaparlamentet ”att vara ytterst vaksamma och i detalj granska samtliga rättsakter som omfattas av denna anpassning”, som rör 165 lagstiftningsakter som ursprungligen omfattades av det föreskrivande förfarandet med kontroll men som nu är föremål för det nya systemet med delegerade akter.

2.5

Vi påminner om den detaljerade rapport om delegationsförfarandet som kommittén nyligen antagit och rekommenderar att berörda parter tar del av detta yttrande mot bakgrund av rapporten.

3.1

Detta förslag följer samma metod som för de föregående förslagen med en lagstiftningsram.

3.2

Det föreslagna regelverket innebär ändringar i 76 rättsakter, bl.a. förordningar och direktiv i olika frågor. I samband med anpassningen till EUF-fördraget planerar man också att avskaffa vissa bestämmelser i förordningarna (EG) nr 66/2010 och (EG) 1221/2009 om miljö, i direktiv 97/70/EG om transporter, i förordning (EG) nr 1333/2008 och direktiv 2002/46/EG om hälso- och konsumentfrågor (9), samt i rådets förordning (EG) nr 1257/96 om humanitärt bistånd.

4.1

EESK stöder kommissionens initiativ så till vida att det skapar rättssäkerhet för Europeiska unionens rättskällor, syftar till att förenkla och effektivisera arbetet, samt säkerställer att Europaparlamentet och rådet kan utöva den demokratiska kontrollen fullt ut.

4.2

Kommittén välkomnar att flera inslag i tidigare EESK-yttranden har beaktats i arbetet med att utarbeta de aktuella förslagen, och upprepar vad vi nyligen uttryckt, nämligen att ”varaktigheten för delegeringen av befogenhet enligt artikel 290 i EUF-fördraget uttryckligen ska avgränsas i de grundläggande lagstiftningsakterna och att delegeringarna hittills, med ett fåtal undantag, i princip beviljats för en begränsad tidsperiod, som i förekommande fall kan förlängas, efter att en rapport om genomförandet av delegationen upprättats” (10).

4.3

EESK erinrar om att Europaparlamentet i sin resolution av den 5 maj 2010 om delegering av lagstiftningsbefogenhet lyfte fram delegeringens känsliga karaktär och underströk att ”målen, innehållet, omfattningen och varaktigheten i anslutning till en delegering, enligt artikel 290 i EUF-fördraget, tydligt och noggrant måste avgränsas i alla grundläggande akter”: Enligt EESK måste dessa inslag göra det möjligt för de nationella parlamenten att till fullo utöva de privilegier och funktioner som de garanteras i EU:s lagstiftningsprocess.

4.4

Dessutom anser kommittén att delegering endast bör tillåtas när det är nödvändigt att ”anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt” enligt artikel 290, och att bestämmelserna i artikel 291 i EUF-fördraget ska gälla om det är fråga om rättsakter av rent verkställande art, medan däremot rättsakter som rör ”väsentliga delar av ett område” ska undantas från varje möjlighet till delegering. Dessutom måste begreppet ”icke väsentliga delar” definieras, och det krävs också en noggrann utvärdering av hur mekanismen fungerar.

4.5

Kommittén vill åter framhålla sin rekommendation till kommissionen att ta ”större hänsyn till de specifika bestämmelserna i vissa grundläggande rättsakter i samband med anpassning av rättsakterna” (11) och att beakta EU-domstolens tolkning av begreppen ”icke väsentlig åtgärd” och ”kommissionens delegerade befogenheter”.

4.6

Kommittén påpekar att följande är viktigt:

4.7

Kommittén upprepar något den tidigare hävdat, det vill säga att ”det kommittéförfarande som endast involverar företrädare för kommissionen och medlemsstaternas regeringar och som [...] är avsett för den förvaltning, rådfrågning eller reglering som härrör från uppföljningen och tillämpningen av rättsakterna, bör vara tydligare och mer begripligt [för alla], och särskilt för dem som berörs av dessa rättsakter” (12).

4.8

Enligt EESK:s åsikt är det viktigt att regelbundet utvärdera effekterna av tillämpningen av det föreslagna nya regelverket, genom att en rapport om effektiviteten, öppenheten och spridningen av användarvänlig, allmänt tillgänglig information om delegerade gemenskapsrättsakter regelbundet läggs fram för parlamentet, rådet och kommittén, i syfte att möjliggöra en övervakning av detta förfarande, som kombinerar reglering och konkreta genomförandeåtgärder.

4.9

Kommittén erinrar dessutom om att man – även i detta fall – helt och fullt bör tillämpa artikel 8a i Lissabonfördraget, i vilken det föreskrivs att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att medborgarna och det civila samhället ska garanteras fullständig tillgång till information.

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/52

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén instämmer i att rådets beslut (1) från 2005 om nya psykoaktiva ämnen måste uppdateras. Kommittén håller med om att det behövs bättre samordnade insatser mellan de berörda EU-organen, en stramare tidsplan för informationsinsamling och möjlighet till en mer detaljerad intern klassificering i ämnen med låga, måttliga eller allvarliga risker. Åtgärder för att begränsa utbudet av dessa ämnen bör följa denna klassificering, genomföras snabbt och vara proportionella.

1.2

EESK noterar också att de uppgifter som legat till grund för konsekvensbedömningen ofta var otillgängliga, att användningen av nya psykoaktiva ämnen varierar inom EU, och att allmänhetens attityder och de politiska reaktionerna är mycket olika. Kommissionen påpekar helt korrekt vad som är politiskt möjligt att uppnå inom ramen för EU-fördraget och de nuvarande finansiella begränsningarna, men den borde gå längre och fastställa vad som verkligen behövs.

1.3

Kommittén anser att man kan lära sig något av utvecklingen i länder utanför EU, och att detta bör betonas i eventuella framtida konsekvensbedömningar. Under tiden är det viktigt att förbättra och tilldela bättre resurser till datainsamlingen inom EU vad gäller alla faktorer (tillgång till ämnen, försörjningsvägar, ekonomiska möjligheter och sociala behov), kommunikationsvägar (internet och sociala medier) och resultat (mätbara sjukdomar och andra skador).

1.4

Det finns ett antal tekniska frågor som måste klargöras om förslaget till förordning inte ändras. Dessa behandlas i avsnitt 5 i detta yttrande. Hur bra förordningen lyckas beror på det politiska stödet, tillhandahållandet av uppgifter och medlemsstaternas finansiering. Man måste också komma överens om de praktiska målen. Forskningen måste fortsätta och bästa (och värsta) praxis för tillsyn och behandling måste fastställas. Planerna för och resultaten av EU-finansierade forskningsprogram, såsom eSBIRTes, Orion och ALICE-RAP, bör regelbundet spridas till andra inom samma område och bättre införlivas i konsekvensbedömningar och eventuella efterföljande lagstiftningsförslag. Datainsamlingen, riskbedömningen och kunskapsöverföringen bör fortsätta i realtid via civilsamhällesforumet om narkotika (eller t.ex. via en mer omfattande plattform för nya psykoaktiva ämnen) och involvera alla aktörer, i synnerhet de direkt berörda icke-statliga organisationerna och stödgrupperna. Detta bör omfatta alla nya psykoaktiva ämnen, också dem som redan är kända som separata ämnen, i blandningar eller som tillsatsämnen i andra nya psykoaktiva ämnen. Man bör oftare komma överens med medlemsstaterna om prioriteringar och möjligheter till åtgärder och överväga olika alternativ eller komplement till en gemensam EU-omfattande insats, som begränsas till att minska utbudet.

2.1

Ett ämne, vare sig det förekommer naturligt eller har framställts på syntetisk väg för något lagligt eller olagligt ändamål, sägs vara ”psykoaktivt” om det, när det konsumeras av människor i vilket som helst syfte, utöver andra fysikaliska, kemiska, toxikologiska och miljömässiga egenskaper, kan stimulera eller ge funktionsnedsättningar i det centrala nervsystemet, vilket kan leda till hallucinationer och/eller ändringar av de motoriska funktionerna, tankeförmågan, beteendet eller sinnesstämningen.

2.2

Dessa effekter kan uppfattas som nyttiga om ämnet bereds, ordineras och används under kontrollerade förhållanden som läkemedel för att behandla specifika tillstånd – eller onyttiga och potentiellt eller faktiskt farliga, till och med mycket farliga, om de doseras på egen hand bara för att uppnå de förväntade fördelarna av ovannämnda effekter. Riskerna blir mycket större om ämnena också är beroendeframkallande och om användningen kan utnyttjas ekonomiskt.

2.3

Ämnen såsom morfin, heroin, kokain, ecstacy och cannabis och deras många derivat och prekursorer är därför, tillsammans med en rad andra amfetaminer, barbiturat, bensodiazepiner och andra ”psykedeliska” droger underkastade kontroll (med varierande framgång) genom två FN-konventioner (2) (1961, 1971) och ett protokoll (3) (1972), som genomförts i olika grad på nationell nivå runt om i världen.

2.4

Alla psykoaktiva ämnen som inte har förts in i förteckningen eller underkastas ovannämnda kontroll beskrivs i EU:s (och en del annan) lagstiftning som ”nya” – oavsett hur länge de har varit kända eller använts för andra, ofta lagliga, ändamål. De benämns ”nya psykoaktiva ämnen” först när det bekräftas (eller misstänks) att de marknadsförs eller sprids enbart för sina psykoaktiva egenskaper för användning av enskilda konsumenter utan medicinsk eller annan övervakning.

2.5

Alkohol, tobak och koffein, som i olika doser uppfyller alla ovannämnda kriterier för nya psykoaktiva ämnen och långsiktiga skador, undantas uttryckligen från FN:s och EU:s definitioner. Det är svårare att bortse från dem ”på gatan” eller i akademiska undersökningar, där användning och effekter blandas – och där alkoholens och tobakens hälsoeffekter och sociala effekter långt överträffar effekterna av de flesta nya psykoaktiva ämnen. Forskare och lagstiftare är emellertid inte alltid ense om dessa frågor. Därför behövs det nu så fort som möjligt en gemensamt överenskommen process för att bedöma skador och risker på kvantitativ grund.

2.6

Man har identifierat mer än 300 nya psykoaktiva ämnen som används (eller har använts) tillfälligt eller långvarigt i EU. Antalet nya anmälningar från medlemsstaterna uppgår för tillfället till omkring 1 per vecka. Eftersom ämnena inte kontrolleras är det inte olagligt att använda dem. De är alltså tillåtna och kan beskrivas som ”lagliga” – med det felaktiga antagandet att de också är ”säkra” eller ”godkända”. I de flesta fall finns för få vetenskapliga data för att bekräfta eller bestrida dessa antaganden. Nya molekyler kan i vissa fall snabbt framställas på syntetisk väg som varianter till ämnen som uttryckligen är förbjudna, och importeras från Kina eller Indien på beställning från organiserade grupper eller enskilda personer i EU. Befintliga molekyler kan också börja användas för annat än lagliga ändamål inom EU. I regel är motivationen att tjäna pengar, andra gånger är den huvudsakliga utmaningen att kringgå lagen. Nationella kontaktpunkter inom Europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk (Reitox) ger tidiga varningar och delar information om nya psykoaktiva ämnen som identifierats.

2.7

Nya psykoaktiva ämnen marknadsförs under många icke-systematiska, förkortade och/eller främmande handelsnamn, ofta i blandningar med andra förbjudna, nya eller uteslutna produkter såsom örtprodukter, medicinskt verksamma ämnen, livsmedelstillsatser, tobak, koffein och inaktiva fyllmedel. Innehållet är inte överensstämmande eller kontrollerat och varningar saknas eller finns endast för att möjliggöra försäljning (”får inte användas som livsmedel”). Märkningen kan vara avsiktligt vilseledande (”badsalt” eller ”rökelse” för produkter som sannolikt är avsedda att inhaleras, rökas eller injiceras).

2.8

Försäljningen sker genom specialiserade handlare eller kommersiella försäljningsställen (s.k. ”head shops”, ”smart shops” eller ”smoke shops” tillsammans med tobakstillbehör) och på internet (där man kan köpa med kreditkort, läsa bedömningar om produkter och leverantörer och få snabb hemleverans). Anonyma webbplatser är ett särskilt problem. Priserna per dos är ofta låga jämfört med olaglig narkotika. Sociala medier bidrar till att nya trender stärks och erfarenheter sprids. Användningen (av lagliga droger, klubbdroger, partydroger eller rekreationsdroger/syntetiska droger) varierar kraftigt i EU och tycks växa långsamt. Användningen rapporteras vara över genomsnittet i Irland, Polen, Lettland och Storbritannien. Antalet personer som tas in på sjukhus som en direkt följd av användningen av sådana droger är fortfarande relativt låg (vilket, i brist på tillförlitliga uppgifter, möjligtvis kan vara en verklig indikator på de verkliga skadorna).

2.9

I enlighet med ovannämnda och jämfört med personer som regelbundet använder och är beroende av olagliga droger har användare av nya psykoaktiva ämnen (i synnerhet i Storbritannien, där datainsamlingen också är omfattande) hittills tenderat att vara unga, relativt välbeställda och icke-kriminella personer som med större sannolikhet söker behandling om nödvändigt. Eftersom de fortfarande är integrerade i familje- och arbetslivet är deras chanser till återhämtning i allmänhet goda. När det inträffar olyckor eller dödsfall betraktas de ofta som oväntade personliga tragedier, och de får ofta stor uppmärksamhet i medierna, och därför också på politiskt plan, av samma orsaker.

2.10

Mot bakgrund av ovanstående är det knappast överraskande att allmänhetens attityder och de politiska attityderna i EU:s medlemsstater och i hela världen varierar kraftigt när det gäller övervakning av nya psykoaktiva ämnen. Uruguay har nyligen legaliserat cannabis. Nya Zeeland kommer att tillåta ”acceptabla” och kvalitetskontrollerade nya psykoaktiva ämnen med små risker. Irland har drastiskt minskat antalet försäljningsställen och Nederländerna och Kanada överväger att göra det samma. Storbritannien har traditionellt sett föredragit att förbjuda produkter, var för sig eller i grupper, men tittar nu på alternativa strategier. Belgien planerar att förbjuda grupper av produkter. Insatser har gjorts för att begränsa internethandeln med olagliga droger via anonyma webbplatser. Den lagliga försäljningen kommer sannolikt dock att öka.

3.1

Genom rådets beslut (4) från 2005 infördes en ram för informationsutbyte, riskbedömning och kontroll avseende nya psykoaktiva ämnen. Beslutet har visat sig vara svårt att tillämpa, med begränsad mängd insamlad information, dåligt kategoriserade risker och få möjligheter till inskränkande åtgärder. År 2011 uppmanade rådet kommissionen att uppdatera beslutet.

3.2

I detta förslag fastställs åtgärder som anses nödvändiga, bland annat ett förslag till direktiv om ändring av rådets rambeslut (5) om minimibestämmelser för narkotikahandel. Förslaget utvidgar definitionen av ”narkotika” till att omfatta nya psykoaktiva ämnen som medför allvarliga hälsomässiga, sociala och säkerhetsmässiga risker och är föremål för permanenta marknadsbegränsningar i EU, så att de placeras under samma kategori som ämnen som redan regleras av FN:s relevanta konventioner och protokoll.

3.3

Förslaget till förordning, som särskilt fokuserar på nya psykoaktiva ämnen, åtföljs av en intern konsekvensbedömning som betonar skillnaderna i fråga om tillgång till uppgifter, faktisk användning, hälsokostnader och offentliga och nationella åtgärder i hela EU. Om inga uppgifter finns tillgängliga ges en uppskattning. Olika politiska åtgärder utvärderas mot bakgrund av hur effektiva de är när det gäller att uppnå målen, mot bakgrund av deras ekonomiska, finansiella och sociala konsekvenser samt proportionaliteten och i vilken grad de godtas av berörda aktörer.

3.4

Förslaget grundar sig på artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som ska säkerställa en välfungerande inre marknad med en hög nivå av hälsa, säkerhet och konsumentskydd. Förslaget syftar till att förkorta reaktionstiden på EU-nivå, ge möjlighet till riktade och lämpliga lösningar, hantera problemen med dubbla användningsområden och bristande säkerhet för lagliga aktörer och att koppla marknaden för nya psykoaktiva ämnen till den mer omfattande inre marknaden.

3.5

I förslaget fastställs en tidsram för insamling av uppgifter till en gemensam rapport från kommissionen, Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN), Europol och andra involverade EU-byråer (för läkemedel, kemikalier och livsmedelssäkerhet) som bygger på tidiga varningar från medlemsstaterna om nya psykoaktiva ämnen som nyligen identifierats.

3.6

Rapporten kan leda till en formell riskbedömning som utförs av ECNN och som skulle tjäna som underlag för kommissionens insatser. Det föreslås kriterier för att skilja mellan låga, måttliga och allvarliga hälsomässiga, sociala och säkerhetsmässiga risker. Om risken anses vara låg kommer inga åtgärder att vidtas. Om risken är måttlig eller allvarlig kan kommissionen införa ett tillfälligt eller permanent förbud mot försäljning av särskilda nya psykoaktiva ämnen och, i särskilda fall, mot produktionen, distributionen, importen och exporten av dessa.

3.7

Enligt förslaget ska man kunna omvärdera risknivån om det framkommer ny information och man ska regelbundet rapportera och bedöma förordningens genomförande, tillämpning och effektivitet. Forskningen och analyserna kommer att fortsätta. Medlemsstaterna kommer att vara skyldiga att fastställa nödvändiga förvaltningsrättsliga påföljder för att övervaka att marknadsbegränsningarna följs samt se till att dessa påföljder är ändamålsenliga, proportionerliga och avskräckande. Förslaget beskrivs inte ha några direkta konsekvenser för EU:s budget.

3.8

Förordningen träder i kraft 20 dagar efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och är bindande i alla medlemsstater. Rådets ursprungliga beslut (6) kommer att upphävas och ersättas.

4.1

EESK välkomnade kommissionens meddelande från 2011 om ”Kraftfullare europeiska insatser mot narkotika” och förslaget till en förordning om narkotikaprekursorer från 2012. Kommittén såg fram emot förslag om ”nya psykoaktiva ämnen” och föreslog övergripande riktlinjer för effektiva åtgärder på EU-nivå och medlemsstatsnivå.

4.2

När det gäller narkotikaprekursorer betonades särskilt i hur hög grad de berörda parterna (kommissionen och ett begränsat antal lagliga tillverkare, handlare och slutanvändare) hade efterlevt kraven i artikel 12 i FN:s konvention från 1988 (7) i fråga om att samarbeta för att uppnå de eftersträvade målen. I detta särskilda fall, särskilt när det gäller avledning av små mängder ättiksyraanhydrid i syfte att framställa heroin, kunde dessa definieras ganska exakt.

4.3

Detta är ännu inte fallet för nya psykoaktiva ämnen, där situationen när det gäller den verkliga användningen och de offentliga och politiska åtgärderna varierar kraftigt mellan medlemsstaterna och globalt. Viktiga data blir ofta inte insamlade och sammanställda, personliga tragedier får medieuppmärksamhet och politiska åtgärder har inte alltid stöd i, och går ibland direkt emot, vetenskapliga och professionella råd. Andra störfaktorer, bland annat den långt mer utbredda och skadliga användningen av alkohol och tobak, anses vara för känsliga för att införlivas i en gemensam regleringsstrategi. Dessutom finns en tydlig generationsklyfta när det gäller marknadsföring på internet och de sociala mediernas roll för den personliga uppfattningen, risktagandet och den rekreationella konsumtionen av psykoaktiva ämnen, såväl gamla som nya.

4.4

I detta uppenbarligen mycket svåra läge för dem som försöker hantera nya psykoaktiva ämnen tycks två kommentarer från EESK:s tidigare yttranden vara särskilt relevanta, nämligen: ”staten [får] inte [...] orsaka större skador och risker än dem den ska skydda mot” (8), och, som när det gäller många andra lagstiftningsrelaterade frågor, ”De politiska strategierna bör bygga på uppgifter och fakta – inte tvärtom.” (9) Det kan vara lättare sagt än gjort.

4.5

Problemet med de aktuella förslagen är inte att de kommer att orsaka skada, utan snarare att de inte kommer att vara tillräckligt effektiva – och att de kan fördröja antagandet av sådana bredare samhällsövergripande och tvärvetenskapliga strategier som bygger på fakta och som behövs för att nå en överenskommelse om såväl den nuvarande situationen som långsiktiga mål för särskilda befolkningsgrupper. Om denna överenskommelse inte kan nås på förhand och man inte får något politiskt och finansiellt stöd, bör detta erkännas i alla lagstiftningsförslag på EU-nivå.

4.6

EESK konstaterar att förslaget har andra mål, bland annat att ta itu med problemen med dubbla användningsområden, avledningen av lagliga substanser inom EU och bristen på säkerhet för ”lagliga aktörer”. Dessa kvantifieras dock inte i konsekvensbedömningen och får föga uppmärksamhet i förslaget. Andra möjligheter att fylla de luckor som annan lagstiftning har lämnat granskas inte alls. Därför är det svårt att bedöma om den rättsliga grund som valts (artikel 114 i EUF-fördraget) är lämplig eller inte. Statistiska data om de 300 ämnen som hittills registrerats skulle kunna användas för att förtydliga denna och andra punkter.

4.7

Kommittén är övertygad om, och har upprepade gånger påpekat, att reglering av utbudet bara är en del av lösningen – och i sig själv knappast tillräcklig för att skapa nyttiga eller mätbara resultat. Man måste ägna större uppmärksamhet åt att förstå efterfrågan och föreslå bättre sätt för att säkerställa att den kan mötas med så låga risker som möjligt. Som alltid kan risker aldrig helt undvikas, men de kan minskas märkbart. Bättre data som sprids effektivare skulle hjälpa.

4.8

EESK noterar också att när straffrättsliga påföljder tillämpas måste dessa begränsas till dem som strävar efter ekonomisk vinst från försäljning av ämnen som redan är förbjudna eller sannolikt kommer att orsaka allvarliga hälsoskador för människor. Detta gäller i synnerhet nya psykoaktiva ämnen vars risker för närvarande ser ut att vara lägre än för ”gamla” eller uteslutna psykoaktiva ämnen. I sådana fall skulle ett fängelsestraff för användare vara det värsta resultatet på personligt och samhälleligt plan, eftersom de oundvikligen skulle komma i kontakt med ”gamla” psykoaktiva ämnen. Detta bör framgå tydligt av förslaget, om man vill att åtgärderna ska vara trovärdiga för de berörda befolkningsgrupperna i EU, särskilt direkt berörda unga människor.

5.1

I förslaget finns definitioner på några men inte alla av de centrala termer som används. Det förklaras dock inte hur de ska användas på denna ovanligt strukturerade, snabbväxande, delvis lagliga, delvis olagliga, delvis öppna, delvis reglerade marknad för produkter som huvudsakligen tillverkas utanför EU. Termen ”ekonomisk aktör” definieras inte, och det kan alltså handla om både lagliga aktörer (handlare som säljer nya psykoaktiva ämnen direkt eller genom en ”head shop” eller internet) och olagliga aktörer (säljare av olaglig narkotika). Vad innebär ”tillhandahållande på marknaden” i fråga om försäljning via internet av produkter från hela världen? Varför måste en ”blandning” uteslutande bestå av två eller flera nya psykoaktiva ämnen och inte t.ex. ett nytt psykoaktivt ämne plus olika mängder tobak, koffein, örter eller fyllmedel? Skulle det vara bättre att fokusera på ”användare” i betydelsen ”personer som konsumerar nya psykoaktiva ämnen utan medicinsk övervakning” än på den bredare gruppen ”konsumenter” (”personer som handlar för ändamål som inte omfattas av deras näringsverksamhet, affärsverksamhet eller yrkesverksamhet”), som ofta inte påverkas av denna aktivitet? Om förslaget ska vara proaktivt och inte reaktivt, borde det inte fokusera också på nya psykoaktiva ämnen som ”på basis av vetenskaplig bedömning rimligen kan förväntas uppstå”? En kritisk punkt är varför bevisbördan övergått från leverantörer, som borde åläggas att visa att deras produkter har ”låga risker”, till ECNN och kommissionen, vilket kan uppfattas som att de godkänner produkterna.

5.2

Definitionen av nya psykoaktiva ämnen skulle också kunna förtydligas. Kanske kunde man i stället för ”nya”, som bara används i relation till befintliga FN-konventioner, skriva ”anmälda inom ramen för detta EU-förslag”. Eftersom ämnen inte testas (och inte heller kan eller bör testas) systematiskt för sina psykoaktiva egenskaper inom ramen för Reach eller annan lagstiftning om ämnen, finns det begränsad information om hur många molekyler som småningom uppvisar (eller kan marknadsföras som att de uppvisar) dessa effekter i varierande grad. Eftersom termen ”psykoaktiva ämnen” endast gäller när effekterna upplevs av människor är begränsningarna med djurförsök uppenbara.

5.3

EESK noterar med viss oro att förslaget fokuserar på enskilda ämnen i stället för på de blandningar som marknadsförs i stor utsträckning. Det fastställs en tidsplan för byråerna att agera – men inte för kommissionen för att inleda varken den gemensamma rapporten eller riskbedömningen. Processen inleds om ”flera” medlemsstater har identifierat samma nya psykoaktiva ämne. Varför räcker inte bara en medlemsstat, om den är hårt drabbad? Hur många är ”flera”? Det är oklart hur kommissionen kommer att fatta beslut i den (sannolika) avsaknaden av ytterligare information från byråerna, och än mer kritiskt, avsaknaden av politiska bidrag från medlemsstaterna. Det föreskrivs inga åtgärder i annan lagstiftning på EU-nivå eller medlemsstatsnivå, t.ex. lagstiftning om varumärkning, lagar om försäljning av varor, allmänt konsumentskydd eller annan lagstiftning om hälsa och säkerhet när det gäller kemikalier, läkemedel och livsmedel. Om ”head shops” tillåts fortsätta sin verksamhet bör de fullt ut efterleva gällande konsumentskyddslagstiftning.

5.4

Kommittén är särskilt bekymrad över bristen på ytterligare medel för detta arbete. Om det kan utföras med befintliga budgetar, varför följer man inte dessa förfaranden redan nu? Kan man uppnå betydande resultat utan sådan finansiering? Är en förordning (riktad till medlemsstaterna) väsentlig för att fastställa hur de olika EU-organen ska samspela – eller kan dessa interna processer ändras snabbare i samförstånd mot bakgrund av erfarenheterna?

5.5

Kommittén konstaterar att den konsekvensbedömning som förslaget bygger på saknar jämförbara uppgifter från alla medlemsstater om användningen, effekterna och hälsokostnaderna av nya psykoaktiva ämnen. Om man kunde bevisa att de är allmänna och betydande skulle EU-organen kunna erbjuda en kostnadseffektiv lösning. Kommittén är bekymrad över att förslaget inte fastställer minimistandarder för rapportering, vilket skulle betyda ett bättre erkännande av och stöd för de i hög grad frivilliga nationella kontaktpunkter som tillhandahåller viktiga data via ”Reitox”.

5.6

EESK håller med om att nya psykoaktiva ämnen bör klassificeras internt på grundval av på förhand avtalade kriterier i ämnen som medför låga, måttliga eller allvarliga risker, enligt tillgänglig information. Detta får dock inte uppfattas som ett godkännande av laglig eller säker försäljning, vilket bör framgå av alla offentligt tillgängliga register. Med tanke på bristen på tillgängliga data och svårigheterna med en kvantitativ riskbedömning bör man förvänta sig en ny klassificering på basis av ytterligare bevisning.

5.7

EESK instämmer också i ECNN:s gällande anvisningar om riskbedömning av nya psykoaktiva ämnen, där det framgår att ”gamla” eller uteslutna men allmänt använda och mer kända psykoaktiva ämnen bör inkluderas som markörer på samma skala – inklusive t.ex. heroin, kokain, cannabis, ecstasy, alkohol och tobak. Om detta inte är möjligt med tanke på all tillgänglig information så ska det inte heller göras för nya psykoaktiva ämnen, om vilka informationen är liten, ofullständig och ofta motstridig. Nya psykoaktiva ämnen som nyligen börjat marknadsföras kan ha få sociala, kriminella eller miljömässiga effekter men kan ändå utgöra en allvarlig risk för människors hälsa, om de används på detta sätt.

5.8

EESK anser att detta mer övergripande tillvägagångssätt när det gäller beroende och narkotikamissbruk också kan leda till bättre finansierade förebyggande strategier och behandlingsmetoder på nationell nivå. Att förstå olika åldersgruppers (10–18, 18–25 och 25+) beteenden och attityder kommer att vara viktigt. Den roll som sociala medier och onlinetjänster för marknadsföring och rådgivning spelar när det gäller att skapa trender eller sprida varningar är redan betydande och kommer mer och mer att dominera det personliga beslutsfattandet inom detta område. Projekt för att övervaka detta bör uppmuntras och finansieras fullt ut. Ett ordentligt skydd av hälsan bör ges företräde framför rättvisa och den inre marknaden.

5.9

EESK erkänner att det i sinom tid kan komma att behövas lagstiftning på detta område, men behovet och utformningen av den är långt ifrån tydlig. Medlemsstaterna uppfattar problemen på olika sätt, föredrar olika lösningar och måste tillåtas att vidta åtgärder med olika tidsramar. Runt om i världen finns stora kontraster mellan begränsning och tillåtelse. Det skulle vara nyttigt att följa utvecklingen i två närliggande, ekonomiskt och kulturellt liknande, länder på södra halvklotet, nämligen Australien och Nya Zeeland. Det kommer att vara mycket viktigt med ett nära samarbete med USA och andra länder som tillåter försäljning via internet. Handelssamtal med Kina och Indien bör omfatta åtgärder för att begränsa tillverkningen och försäljningen av gamla, uteslutna och nya psykoaktiva ämnen.

5.10

Detta är framför allt ett globalt problem, och alla framtida konsekvensbedömningar och förslag till förordning bör innehålla dessa dimensioner och överväga ett bredare spektrum av alternativ, även om de till en början betraktas som för svåra att genomföra på EU-nivå. ECNN kommer att spela en viktig roll i detta. Om det krävs ytterligare finansiering bör den tillhandahållas. Relevanta forskningsprogram bör samordnas bättre och resultaten spridas i högre grad. Om det behövs lagstiftning, på vilken nivå som helst, kommer den förhoppningsvis att vara mer faktabaserad för att man ska kunna lösa ovanstående frågor.

11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/58

1.1

Kommittén välkomnar och stöder kommissionens förslag till åtgärder enligt meddelandet och de två förslagen till rättsakter med förbehåll för nedanstående rekommendationer.

1.2

Anledningen till att inlandssjöfartens andel av transportmarknaden inte har ökat är enligt kommittén bl.a. att den inte har fått tillräckligt politiskt och finansiellt stöd under de gångna åren.

1.3

Kommittén uppmanar därför kommissionen att avsätta tillräckliga medel – enligt kommittén vore det logiskt med minst 20 % – ur budgetarna för Fonden för ett sammanlänkat Europa och vissa delar av Horisont 2020, särskilt de för innovation, för vattenvägar och sektorn för inlandssjöfart för att uppnå målsättningarna i sitt program samt stödja och motivera medlemsstaterna att underhålla och utvidga infrastrukturen. Man bör också utarbeta nya finansieringsmekanismer.

1.4

Med tanke på infrastrukturens stora betydelse vid genomförandet av kommissionens målsättningar uppmanar kommittén medlemsstaterna att ta sitt ansvar på detta område. Kommittén hänvisar i detta sammanhang bland annat till Donaustrategin för att främja Donauländernas utveckling (2010) och en förklaring som undertecknades till följd av denna i juni 2012.

1.5

Kommittén stöder Donaustrategin men konstaterar att strategin och den förklaring som undertecknades 2012 ännu inte har genomförts ordentligt. Kommittén uppmanar därför kommissionen att inrätta en arbetsgrupp som ska se till att de överenskommelser som görs inom ramen för denna strategi och denna förklaring efterlevs.

1.6

Kommittén stöder med kraft kommissionens arbetsdokument om Naiades för genomförande av miljöanpassningsåtgärder på sektorsnivå. I detta sammanhang efterlyser EESK också tillräckliga finansiella medel, bl.a. som kompensation för de möjligheter som gick förlorade i samband med Naiades I-programmet.

1.7

Med hänvisning till sitt tidigare yttrande om den sociala tryggheten inom sektorn uppmanar kommittén alla berörda parter att utarbeta ytterligare initiativ på området. Den harmonisering av yrkesprofiler som åsyftas och som ska baseras på social dialog samt den europeiska avstämningen av yrkeskvalifikationer spelar i detta sammanhang en framträdande roll. Kommissionen kommer i nära samarbete med flodkommissionerna, framför allt Centrala kommissionen för sjöfarten på Rhen, att skapa en konkret form för detta.

1.8

Kommittén ser förslagen om det institutionella samarbetet mellan EU och flodkommissionerna som ett viktigt steg framåt. Vi uppmanar berörda institutioner att göra en noggrann avstämning av de olika rättsliga systemen mot varandra för att på så sätt uppnå den harmonisering som åsyftas.

2.1

Inlandssjöfarten står årligen för cirka 500 miljoner ton frakt, vilket motsvarar 25 miljoner lastbilar och 140 miljarder ton/transportkilometer. Inlandssjöfarten spelar också en viktig roll på persontransporternas område, både för turismen (kryssningsfartyg och dagsutflykter) och i allt högre grad också för den lokala och regionala kollektivtrafiken (t.ex. färjor).

2.2

De traditionella transportmarknaderna, t.ex. för bulklast på längre avstånd, håller på att utvecklas med nya innovativa tjänster där inlandssjöfarten spelar en allt viktigare roll, också på korta avstånd.

2.3

Inlandssjöfarten utmärker sig genom sina skalfördelar och sin energieffektivitet med de lägsta externa kostnaderna i form av koldioxidutsläpp, buller, olyckor och köbildning. Eftersom detta transportslag har världens högsta säkerhetsnormer är det också den största transportören av farligt gods i Europa.

2.4

Cirka 44 000 människor är verksamma inom inlandssjöfarten, och cirka 12 000 arbetstillfällen hänger indirekt samma med denna. Inlandssjöfarten brottas med en brist på kvalificerad personal och erbjuder på så sätt möjligheter för arbetssökande på arbetsmarknaden. Med de nya utbildningsprogrammen och karriärutsikterna har inlandssjöfarten utmanande arbetstillfällen att erbjuda unga människor.

2.5

Inlandssjöfarten verkar på en fullständigt liberaliserad marknad men har sedan 2008 drabbats av följderna av den ekonomiska krisen. Den ekonomiska recessionen har gjort att transportvolymerna har minskat under de senaste åren, och inom inlandssjöfarten har detta lett till överkapacitet och därmed också låga transportpriser. I flera olika studier utgår man ifrån att denna situation inte kommer att bli bättre förrän om några år.

2.6

Det vidsträckta nätet av vattenvägar i Europa, cirka 37 000 km i form av floder och kanaler, har fortfarande tillräcklig kapacitet för att ta emot större transportströmmar. Detta förutsätter dock ett system av vattenvägar som är väl underhållet. Också under löptiden för handlingsprogrammet för Naiades I (2006–2014) var underhållet av vattenvägarna otillräckligt och länkar som saknades genomfördes aldrig, ofta på grund av nedskärningar i de nationella budgetarna. Genomförandet av infrastrukturprojekt på vattenvägar bromsas dessutom av långa och tröga förfaranden och administrativa pålagor som bör undvikas.

3.1

Kommissionen offentliggjorde den 10 september 2013 meddelandet ”Transporter av hög kvalitet på inre vattenvägar – Naiades II”. Kommittén konstaterar att föregångaren, Naiades I, har skapat en dynamik men att de ekonomiska och miljömässiga utsikterna för inlandssjöfarten håller på att bli allt sämre och att det knappt har gjorts några framsteg när det handlar om att förbättra infrastrukturen. Sektorn befinner sig dessutom i en ekonomisk kris som har lett till överkapacitet.

3.2

Kommissionen har med tanke på de möjligheter och utmaningar som detta transportslag skapar beslutat att fortsätta med sitt tidigare handlingsprogram för inlandssjöfarten. Med Naiades II vill kommissionen på sikt främja strukturella förändringar inom inlandssjöfarten utan att ingripa på den fria marknaden.

3.3

Inom Naiades föreslås konkreta åtgärder på följande områden:

3.4

Till detta handlingsprogram hör också två lagstiftningsförslag, ett om tekniska föreskrifter för fartyg i inlandssjöfart och ett om att anpassa kapacitetsförordningen för inlandssjöfarten. Båda rättsakterna har länge varit i kraft i inlandssjöfarten. Kommissionens nya förslag syftar till en modernisering av dessa rättsakter. I meddelandet ingår dessutom ett omfattande arbetsdokument från kommissionens avdelningar om miljöanpassningsåtgärder för flottan.

3.4.1

Kommissionens förslag om ett nytt tekniskt direktiv, som ska ersätta direktiv 2006/87/EG, syftar till en bättre avstämning mellan de olika lagstiftande instanserna och omfattar en mekanism för att främja detta. Detta är det första konkreta exemplet på det institutionella samarbete som åsyftas på lagstiftande nivå.

3.4.2

Med sitt förslag om att anpassa kapacitetsförordning (EG) nr 718/1999 vill kommissionen utvidga de representativa sammanslutningarnas möjligheter att utnyttja medlen ur reservfonden inom inlandssjöfarten, framför allt för miljöändamål. Detta förslag passar in mot bakgrund av hela paketet av föreslagna åtgärder.

3.5

Enligt meddelandet finns det flera olika aktörer som ska genomföra åtgärderna i förslaget. Genomförandet av en högkvalitativ infrastruktur faller inom EU:s och medlemsstaternas ansvarsområde. Detta gäller också genomförandet av en bättre rättslig ram som ska skapa lika villkor på den inre marknaden. Ansvaret för marknadsinsyn och innovation läggs på sektorn.

3.6

Meddelandet handlar också om bättre styrelseformer. Inlandssjöfarten har genom historien fallit under olika rättsliga system. Den fria rörligheten på de stora europeiska floderna har förankrats i internationella fördrag och de bestämmelser som dessa har utmynnat i. Dessutom har också EU befogenheter på inlandssjöfartens område. För att förhindra att dessa befogenheter och aktiviteter överlappar varandra föreslår kommissionen en ny strategi. Denna syftar till ett nära samarbete med Centrala kommissionen för sjöfarten på Rhen. En överenskommelse har undertecknats för detta ändamål.

3.7

Naiades II har ingen egen budget för att finansiera de föreslagna åtgärderna. Meddelandet hänvisar i detta sammanhang på EU-nivå till Fonden för ett sammanlänkat Europa när det gäller infrastrukturåtgärder och till Horisont 2020 för finansiering av forskning, utveckling och innovation. Dessutom är det tänkt att båda instrumenten ska erbjuda finansiellt stöd till politiskt stöd och en miljöanpassning av flottan.

3.8

Kommissionen vill höja sina ambitioner när det handlar om främja inlandssjöfarten genom att koncentrera sig på de områden som har högst mervärde. I samband med detta förväntar sig kommissionen också ett bidrag från medlemsstaterna och sektorn.

4.1

Kommittén är en stor förespråkare av ett bättre utnyttjande av inlandssjöfartens kapacitet, framför allt med tanke på de enorma fördelar som detta transportslag innebär i fråga om transportprestation, hållbarhet och externa kostnader. Inlandssjöfartens betydelse och potential skapar stora möjligheter för transporter av både varor och personer. Vid sidan av kryssningsturismen upplevs transporterna på vatten som alltmer viktiga i tätbefolkade stadsområden med färjetrafik.