Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52016IE0732

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Jordbrukets roll i de multilaterala, bilaterala och regionala handelsförhandlingarna mot bakgrund av WTO:s ministerkonferens i Nairobi (yttrande på eget initiativ)

OJ C 173, 31.5.2017, p. 20–28 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

31.5.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 173/20


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Jordbrukets roll i de multilaterala, bilaterala och regionala handelsförhandlingarna mot bakgrund av WTO:s ministerkonferens i Nairobi

(yttrande på eget initiativ)

(2017/C 173/04)

Föredragande:

Jonathan PEEL

Beslut av EESK:s plenarförsamling

21.1.2016

Rättslig grund

Artikel 29.2 i arbetsordningen

 

Yttrande på eget initiativ

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö

Antagande av facksektionen

6.2.2017

Antagande vid plenarsessionen

23.2.2017

Plenarsession nr

523

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

212/0/0

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

För att använda en variant på Mark Twains (1) citat – ryktena om WTO:s död på grund av Doharundans misslyckande är betydligt överdrivna. WTO fortsätter att vara ett livskraftigt och effektivt forum för handelsförhandlingar, särskilt när det gäller jordbruksprodukter.

1.1.1

Denna uppfattning stärktes vid WTO:s 10:e ministerkonferens i Nairobi i december 2015. Bland annat fattade man där beslut om att de facto avskaffa exportstödet för jordbruksprodukter. WTO:s generaldirektör beskrev detta som ”WTO:s viktigaste resultat på jordbruksområdet” på 20 år. Det var en följd av det avtal om förenklade handelsprocedurer och andra överenskommelser som nåddes i Bali 2013 vid den förra ministerkonferensen.

1.1.2

Inom handeln med jordbruksprodukter (2) finns det viktiga politiska områden där det är bäst att ingå avtal på multilateral nivå, särskilt om globala nivåer för inhemska subventioner och stöd, exportsubventioner och vissa aspekter av marknadstillträde. De sistnämnda omfattar den särskilda skyddsmekanismen och särskild och differentierad behandling av utvecklingsländer som är medlemmar av WTO.

1.2

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att det är dags för en ny ansats, nya idéer och nya drivkrafter i handeln med jordbruksprodukter, som ofta är det mest omtvistande området vid förhandlingar. I ministerförklaringen från Nairobi (3) ingick för första gången ingen bekräftelse om ett fullständigt åtagande att slutföra Doharundan, däremot ett kraftfullt åtagande från alla medlemmar att driva på förhandlingarna om de återstående Dohafrågorna, däribland jordbruksfrågorna.

1.2.1

Den multilaterala synen på jordbruket behöver ses över och få ny kraft, men bör inte överges. ”Doha” som ett koncept för handelsdialog mellan utvecklade länder och utvecklingsländer måste bevaras och förbättras, samtidigt som principen om livsmedelssuveränitet värnas för alla.

1.2.2

EU har goda förutsättningar att spela en ledande och proaktiv roll i arbetet med att främja en ny och balanserad ansats. EESK uppmanar EU att göra detta, inte minst eftersom många snabbväxande tillväxtekonomier inte har gjort några märkbara ansträngningar för att hjälpa andra som ännu ligger efter i utvecklingen. Kapacitetsuppbyggnad i länder som ligger efter är särskilt viktigt, liksom att ge mindre utvecklade länder större utrymme att förhindra att deras livsmedelstrygghet eller utvecklingen av deras framväxande jordbrukssektor undergrävs.

1.3

Man bör också fundera mer över vad man bäst kan uppnå i de bilaterala och regionala förhandlingarna när det gäller handeln med jordbruksprodukter, samtidigt som man ser till att de inte strider mot multilateralismen.

1.4

EESK anser att FN:s antagande av målen för hållbar utveckling, tillsammans med Parisavtalet (COP21 (4)), i grunden ändrar agendan för global handel, särskilt handeln med jordbruksprodukter. Dessa avtal är genomgripande och behovet av att genomföra dem måste nu bli en central fråga i alla framtida handelsförhandlingar.

1.4.1

För att målen för hållbar utveckling ska kunna förverkligas måste handel och investeringar spela en central roll. Unctad uppskattar att ytterligare 2,5 biljoner US-dollar kommer att behövas årligen för att uppnå dessa mål. Målen för hållbar utveckling är globala till sin karaktär och universellt tillämpbara, dvs. alla länder delar ansvaret för att förverkliga dem. De bör leda till ett nytt globalt arbetssätt – som är bredare och mer deltagande och rådgivande. Fler än 90 länder har redan begärt bistånd från andra länder för att uppnå målen.

1.4.2

Det kommer att uppstå en nära synergi vid främjandet och genomförandet av de hållbara utvecklingsmålen och främjandet av de europeiska värderingarna i hela världen, särskilt genom miljömässiga och sociala framsteg. Vi rekommenderar starkt att den insyn och det deltagande från det civila samhällets sida som slutligen uppnåddes av EU i förhandlingarna med Förenta staterna måste bli normen.

1.4.3

I Nairobiförklaringen understryks det att WTO har en viktig roll när det handlar om att uppnå målen för hållbar utveckling, vilket skulle bli betydligt svårare utan en effektiv multilateral handelsmekanism.

1.5

Kommittén välkomnar kommissionens meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid”, som offentliggjordes i november 2016 (5), där man strävar efter att helt integrera målen för hållbar utveckling i ”den europeiska politiska ramen och den nuvarande kommissionens prioriteringar”.

1.5.1

Detta kommer att bli särskilt viktigt för den framtida handeln under jordbruksförhandlingarna. Jordbruket har en central roll för att förverkliga de flesta, om inte alla, målen för hållbar utveckling, särskilt mål 2 (ingen hunger), mål 12 (hållbar konsumtion och produktion) och mål 15 (markförstörelse). Handel bidrar till att utjämna obalanser i utbud och efterfrågan, kan avsevärt förbättra livsmedels- och näringsförsörjningen genom ett ökat utbud av livsmedel, främja effektiv resursanvändning och öka investeringarna, marknadsmöjligheterna och den ekonomiska tillväxten, och därigenom skapa arbetstillfällen, inkomster och välstånd på landsbygden.

1.6

EU befinner sig i en unik position för att driva denna agenda framåt: unionen har inflytande som världens största exportör och importör av jordbruksprodukter, anses inte längre vara i huvudsak defensiv i fråga om jordbruket, har ett bevisat och oförminskat intresse av handel och utveckling och framför allt visade unionen i Nairobi att den har förmågan att komma med nya idéer och tänka nyanserat. EU har den trovärdighet som krävs för att ta på sig rollen som effektiv brobyggare mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

1.7

Innan EU kan göra detta i praktiken uppmanar dock EESK kommissionen att först göra en fullständig konsekvensbedömning av hur genomförandet av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet sannolikt kommer att påverka EU:s jordbruk och EU:s handelspolitik.

1.7.1

Samtidigt måste EU bredda denna konsekvensbedömning för att även titta på hur de handelsavtal som EU ingått på senare tid och den globala handelsutvecklingen påverkar jordbruket i EU. Även om jordbruk och handel ingått i EU:s befogenheter i över 40 år har det ibland brustit i kommunikationen mellan dessa nyckelintressen eller saknats en samsyn.

2.   Bakgrund

2.1

Som en del (artikel 20) i 1994 års jordbruksavtal från Uruguayrundan kom medlemmarna i den nybildade Världshandelsorganisationen (som ersatte allmänna tull- och handelsavtalet, Gatt) överens om att inleda ytterligare förhandlingar för att fortsätta att reformera handeln med jordbruksprodukter före utgången av 1999. År 2001 blev denna ”inbyggda reformagenda” i sin tur del av den bredare Doharundan eller utvecklingsagendan från Doha. Enligt den ursprungliga planen skulle förhandlingarna ha slutförts senast den 1 januari 2005, men de pågår fortfarande efter 15 år.

2.2

Dohaförklaringen (6), som bygger på förhandlingsinlagor från över 100 WTO-medlemmar, har som långsiktigt mål att upprätta ett rättvist och marknadsorienterat handelssystem genom ett program med grundläggande reformer. Detta skulle omfatta skärpta regler och särskilda åtaganden om statligt stöd och skydd för jordbruket för att korrigera och förhindra restriktioner och snedvridningar på världens jordbruksmarknader.

2.2.1

Utvecklingsagendan från Doha omfattade de ”tre pelarna” i handeln med jordbruksprodukter, i enlighet med jordbruksavtalet från Uruguayrundan:

Betydande minskningar av hinder för marknadstillträde.

Minskningar av alla former av exportstöd (med målet att successivt fasa ut dem).

Betydande sänkningar av inhemska jordbruksstöd som snedvrider handeln.

2.2.2

I Dohaförklaringen anges det att särskild och differentierad behandling av utvecklingsländerna är en väsentlig del av förhandlingarna för att utvecklingsländerna ska kunna tillgodose sina behov, i synnerhet livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling. Med utgångspunkt i medlemmarnas förhandlingsinlagor beslutade man även att ta med icke-handelsrelaterade intressen, såsom miljöskydd.

2.3

Doharundan har, trots att ett flertal tidsfrister löpt ut, aldrig avslutats, även om anmärkningsvärda framsteg gjordes såväl på Bali som i Nairobi.

2.3.1

En central del i Dohaförklaringen var det ”samlade helhetsåtagandet”, som innebar att inget var överenskommet förrän allt var överenskommet. Även om WTO-medlemmarna var nära att enas vid ett flertal tillfällen, senast 2008, kvarstod det frågor. I praktiken övergav man dock detta tillvägagångsätt på Bali 2013 genom avtalet om förenklade handelsprocedurer och en rad andra avtal. Detta fortsatte i de särskilda avtal om jordbruk som ingicks i Nairobi.

2.4

Även om det i punkt 12 i ministerförklaringen från Nairobi konstateras att mycket färre framsteg har gjorts på jordbruksområdet, beskrev WTO:s generaldirektör det beslut som fattades där, att avskaffa exportstöden för jordbruksprodukter, som WTO:s viktigaste resultat på jordbruksområdet på 20 år (7). Vid sidan av detta ålade ministerförklaringen även medlemmarna att fortsätta att arbeta för en särskild skyddsmekanism för utvecklingsländerna och att hitta en varaktig lösning i frågan om offentlig lagerhållning för försörjningsberedskapsändamål, vilka ska antas vid den elfte ministerkonferensen 2017. Ministerbeslutet om bomull är också relevant.

3.   Särskilda kommentarer: framtida multilaterala framsteg inom jordbruket

3.1

Såsom erkändes i både jordbruksavtalet från Uruguayrundan och utvecklingsagendan från Doharundan är det bäst om en effektiv global överenskommelse om särskilda skyddsmekanismer, särskild och differentierad behandling eller den allmänna nivån på jordbruksstödet uppnås på multilateral nivå. Om frågan hanteras bit för bit såsom i Nairobi återstår dock färre incitament att hantera de mer komplicerade frågorna, med mindre att erbjuda dem som förväntas göra betydande eftergifter.

3.1.1

WTO:s jordbrukskommitté visar en tilltagande vilja att arbeta för resultat i jordbruksfrågorna vid den kommande elfte ministerkonferensen, som kommer att hållas i Buenos Aires i december 2017, däribland den inbyggda reformagendan i jordbruksavtalet från Uruguayrundan (8), inte minst för att stärka den multilaterala ansatsen.

3.1.2

Realistiskt sett har dock Dohaprocessen som sådan spelat ut sin roll och nu behövs nya idéer och nya bidrag, inte bara inför de framtida multilaterala förhandlingarna, utan också om vad man bäst kan uppnå på bilateral eller regional nivå utan att snedvrida den globala bilden.

3.2

”Nairobipaketet” omfattade sex överenskommelser på jordbruksområdet. Allra viktigast var ett åtagande om att avskaffa exportstödet för jordbruksprodukter, som i praktiken slår fast en av jordbrukets tre pelare och ger utvecklingsländerna lite extra tid att fasa ut sådant stöd. Detta bidrog också till en viktig målsättning för utvecklingsmål 2 (ingen hunger).

3.2.1

EU har varit drivande i denna fråga, bland annat genom att på förhand utarbeta en gemensam ståndpunkt med viktiga globala exportörer av jordbruksprodukter, inklusive Brasilien. Denna överenskommelse omfattade även bindande ordningar för andra former av exportstöd, inbegripet exportkrediter, livsmedelsbistånd och statliga handelsföretag samt avskaffade av subventionerna till bomullsproduktionen.

3.3

Doharundans diskussioner om marknadstillträde har hittills fokuserat på tullnivåer, tullkvoter, administration av tullkvoter och särskilda skyddsåtgärder, bl.a. särskild och differentierad behandling av utvecklingsländerna. Till följd av jordbruksavtalet från Uruguayrundan måste nästan alla icke-tariffära handelshinder inom jordbrukssektorn avskaffas eller omvandlas till tullar, om inte andra WTO-regler var tillämpliga, t.ex. avtalet om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder och avtalet om tekniska handelshinder (TBT-avtalet) (9). På områden där de ”beräknade tullekvivalenterna” alltjämt var för höga för att medge reella möjligheter till import infördes tullkvotssystem med lägre avgifter inom dessa kvoter.

3.3.1

Tullar och tullkvoter kan visserligen tas upp i bilaterala handelsförhandlingar, men särskilda skyddsåtgärder och särskild och differentierad behandling är i praktiken multilaterala frågor. Länder kan sänka sina tullar eller subventioner ensidigt – många gör eller har gjort det.

3.4

Inhemskt stöd till jordbruket står i centrum för de multilaterala förhandlingarna, och det finns nu utrymme att agera och vissa utsikter till framsteg vid den elfte ministerkonferensen.

3.4.1

De flesta länder stöder sina inhemska jordbrukare. Vissa ger ett minimalt stöd (exempelvis ledande exportörer såsom Australien och Nya Zeeland). Andra industriländer ger stora stöd till sina jordbrukare i en mängd olika former, inte minst som ersättning för de samhällstjänster som de tillhandahåller. Det gör också snabbväxande tillväxtekonomier, där stödnivåerna tros öka markant i takt med att länderna blir rikare, men där man ligger kraftigt efter med rapporteringen av uppgifter till WTO.

3.4.2

I september 2016 inledde Förenta staterna ett tvisteförfarande inom ramen för WTO gentemot Kina om landets inhemska stödåtgärder för i synnerhet vete, majs och vissa sorter av ris. Kina rapporterade senast in uppgifter till WTO 2010 och tros sedan dess ha utökat sitt stöd betydligt. Även om tvistlösningsmekanismen kan vara besvärlig och ett fullständigt förfarande kanske inte följer, kastar denna åtgärd en lång skugga över WTO:s diskussioner om inhemskt stöd inför den elfte ministerkonferensen. Den tycks även stå i strid med överenskommelsen från Bali om att undvika tvister om offentlig lagerhållning som berör utvecklingsländer (10).

3.4.3

De uppgifter som Förenta staternas regering i sin tur lämnade in till WTO (11) visar att landets inhemska stöd ökade från 12 till 14 miljarder US-dollar 2013, nära dess högsta gräns som föreslogs i det misslyckade ”juli 2008-paketet”. Häri ingick 6,9 miljarder US-dollar i ”amber”-boxen och 7 miljarder US-dollar i ”de minimis”-betalningar. 132 miljarder US-dollar var ”green box”-stöd. Det totala stödet på över 140 miljarder US-dollar är nästan dubbelt så högt som det var 2007. Denna redovisning visar också att Kina rapporterade handelssnedvridande subventioner, enligt definitionen i 1994 års jordbruksavtal från Gatts Uruguayrunda, på omkring 18 miljarder US-dollar 2010, Japan på 14 miljarder US-dollar 2012, Ryssland på 5 miljarder US-dollar 2014 och Indien på 2 miljarder US-dollar 2010–2011. Brasilien har rapporterat mindre än 2 miljarder US-dollar i handelsnedvridande stöd under perioden 2014–2015 (12).

3.4.4

Under perioden 2012–2013 visar de uppgifter som EU rapporterat till WTO (13) att stödet var omkring 80 miljarder euro årligen, ett belopp som varit oföränderligt sedan Doharundan inleddes. Av detta var dock över 70 miljarder euro ”green box”-stöd. EU:s totala ”handelssnedvridande” stöd, inklusive ”amber box”, ”blue box” och ”de minimis”-stöd, uppgick till endast 10 miljarder euro. EU:s ”green box”-stöd (inte alls eller minimalt handelssnedvridande) omfattar miljöskydd och regionala utvecklingsprogram.

3.4.5

EU:s stora övergång från handelssnedvridande stöd, över 60 miljarder euro 2001, till ”green box”-stöd är en följd av Luxemburgavtalet från 2003 då EU:s gårdsstöd ändrades från direktstöd för enskilda grödor till ”frikopplat (eller separat) inkomststöd”. Detta viktiga ensidiga steg i riktning mot att uppfylla ett centralt mål i utvecklingsagendan från Doha på jordbruksområdet ger EU ökad trovärdighet som framtida medlare i jordbruksförhandlingarna.

3.4.6

Förenta staterna och andra länder kan dock endast förväntas göra betydande eftergifter angående det inhemska stödet i utbyte mot betydande eftergifter på andra områden, inklusive icke-jordbruksrelaterade multilaterala frågor, men utsikterna till detta ser inte lovande ut. Vissa kan tycka att det inte finns någon anledning att gå vidare eftersom andra överregionala avtal har ingåtts.

3.4.7

Andra frågor förblir högst omstridda mellan utvecklingsländerna, särskilt ”offentlig lagerhållning för försörjningsberedskapsändamål”, där grannländer ställs mot varandra. I Nairobi kom man överens om att fortsätta att arbeta för en varaktig lösning i denna fråga, som återstår sedan Indien tog upp den på Bali. Enligt beslutet från Bali får utvecklingsländerna fortsätta med sina program för livsmedelslagring, som annars kan bryta mot WTO:s gränser för inhemskt stöd.

3.5

Såsom anges i kommissionens meddelande om ”Handel för alla” utgör dock multilateralismen själva kärnan i världshandeln och måste förbli ”en av grundvalarna för EU:s handelspolitik” (14). WTO utvecklar och tillämpar reglerna för global handel, och skapar global kompatibilitet. WTO backas upp av sin tvistlösningsmekanism (15), som är allmänt uppskattad och används mer och mer. Målen för hållbar utveckling och COP21-avtalet har båda tydliga måluppsättningar. WTO har i stället en tydlig mekanism mot utbredd protektionism och snedvridning av handeln såsom den som föregick andra världskriget och Gattavtalets inrättade.

3.5.1

WTO:s regleringsroll är särskilt viktig för handeln med jordbruksprodukter. Det gäller framför allt avtalet om sanitära och fytosanitära åtgärder (SPS-avtalet) och den mycket komplicerade frågan om ursprungsregler, även om dessa inte ingår i utvecklingsagendan från Doha. Det finns fortfarande en konkret risk att bilaterala avtal skulle kunna leda till potentiellt överlappande eller till och med motstridiga bestämmelser, vilket skulle komplicera snarare än förtydliga världshandelns regler.

3.5.2

WTO:s SPS-avtal från 1995 behandlar tillämpningen av bestämmelserna om livsmedelssäkerhet, djurhälsa och växtskydd. Artikel 5.7 tar upp försiktighetsprincipen, som numera finns inskriven i Lissabonfördraget. Alla försök att ändra denna princip annat än på multilateral nivå skulle få långtgående konsekvenser för världshandelsordningen och för avtalets fortsatta trovärdighet.

4.   Utsikterna till bilaterala eller regionala handelsavtal

4.1

Bilaterala frihandelsavtal måste ge verkligt mervärde på jordbruksområdet precis som på andra områden. De ger mer utrymme för regionala och nationella skillnader, och större spelrum i kulturellt känsliga frågor. De måste också bedömas utifrån huruvida de stärker multilateralismen.

4.2

Sänkningar av tullsatser och tullkvoter är ett viktigt inslag i bilaterala handelsavtal. I Japan förblir importtullarna på livsmedel mycket höga, i Kina är tullarna betydligt lägre. EU skulle kunna ha handlingsutrymme när det gäller vissa tullkvoter, eventuellt dem som fastställdes i samband med Uruguayrundans jordbruksavtal och där känsliga frågor kan ha ändrats.

4.2.1

Geografiska beteckningar, som påstås ha ett årligt värde på 5,6 miljarder euro (16), är ett mycket viktigt område där EU måste maximera sina resultat i eget intresse under de bilaterala förhandlingarna. EU:s förhandlare lyckades få med omkring 145 erkända geografiska EU-beteckningar i avtalet mellan EU och Kanada (Ceta-avtalet) (17), och fler i avtalet med Vietnam, men detta kommer att variera beroende på vad som är relevant i ett specifikt frihandelsavtal. Andra länder, framför allt i Ostasien, har varit långsamma med att fastställa geografiska beteckningar, medan man i Förenta staterna betraktar många av dessa beteckningar som generiska produkter.

4.2.2

EU måste också fullt ut tillvarata sina intressen på jordbruksområdet i bilaterala förhandlingar, och stärka dessa så långt som möjligt, särskilt om EU:s förhandlingspartner är en betydande exportör av jordbruksprodukter, t.ex. Mercosur, Australien eller Nya Zeeland. EU måste undvika frestelsen att göra eftergifter på jordbruksområdet i utbyte mot fördelar på andra områden.

4.3

I de bilaterala avtalen bör man sträva efter att avskaffa dubbla måttstockar inom jordbruket, framför allt i samband med SPS- och TBT-avtalen, i partnerländerna. EU vill också främja sina egna normer inom djurhälsa och djurskydd samt främja sina miljömässiga, sociala och mer allmänna normer för hållbar utveckling i enlighet med målen för hållbar utveckling. Kommittén välkomnar den insynsnivå och den medverkan från det civila samhällets sida från förhandlingarnas start som slutligen uppnåddes i TTIP och rekommenderar att detta blir normen i framtida förhandlingar.

4.3.1

EU (och andra) måste ta med ett bindande åtagande om kapacitetsuppbyggnad för att hjälpa mindre utvecklade länder att uppfylla dessa normer, t.ex. hjälp med att utveckla ett godtagbart system för veterinärintyg, och där normer för livsmedelssäkerhet är av största vikt.

4.4

Att säkerställa och förbättra livsmedelstryggheten kommer också att bli en viktig politisk drivkraft i alla bilaterala jordbruksförhandlingar, såsom anges i kommitténs yttrande om ”Handel med jordbruksprodukter/global livsmedelstrygghet” (18). Såsom anges där måste handeln med jordbruksprodukter ”å ena sidan […] tillgodose en penningstark efterfrågan” (kanske för första gången) och ”å andra sidan […] ge hjälp och stöd på de platser där människor inte med egen kraft kan utrota svält och brister”. Det är också viktigt att upprätthålla en tillräcklig nivå av självförsörjning med livsmedel, inte minst för att skydda importländer från stora fluktuationer i priserna på importerade produkter.

4.4.1

Detta yttrande beskrev den enorma potentiella efterfrågan på livsmedel och dryck från EU utanför Europa. Ungefär två tredjedelar av EU:s jordbruksproduktion går till vidare förädling. EU:s jordbruks- och livsmedelsexport uppgick till 129 miljarder euro 2015, en ökning med 27 % jämfört med 2011. Under andra kvartalet 2016 uppgick EU:s export till 25,4 miljarder euro, medan EU:s import av livsmedel och dryck uppgick till 17,8 miljarder euro. De främsta exportprodukterna var kött, spritdrycker, vin, mejeriprodukter, choklad och konfektyr.

5.   Handel, jordbruk och målen för hållbar utveckling

5.1

FN:s antagande av de hållbara utvecklingsmålen i september 2015, kärnan i dess 2030-agenda för hållbar utveckling, och genomförandet av Parisavtalet (COP21) (19) kommer att ha genomgripande effekter på världshandeln. Det överskuggande behovet av att genomföra dessa måste nu stå i centrum för alla framtida handelsförhandlingar, särskilt handeln med jordbruksprodukter.

5.2

De hållbara utvecklingsmålen kommer att få en mer direkt effekt på handeln med jordbruksprodukter. Målen bygger på millennieutvecklingsmålen, men kommer att påverka alla länder. Målen för hållbar utveckling är globala till sin karaktär och universellt tillämpbara, dvs. alla länder delar ansvaret för att förverkliga dem. Hållbarhetsmålen är nära sammanflätade med Parisavtalet: minst 13 av målen tar upp klimatförändringarna.

5.2.1

Mer än 90 länder har redan begärt bistånd från andra för att kunna uppnå hållbarhetsmålen. Hållbarhetsmålen är centrala i den globala debatten, som EU har hjälpt till att främja. De bör leda till nya globala arbetssätt – som är bredare och mer deltagande och rådgivande.

5.2.2

Kommittén välkomnar kommissionens meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid”, som offentliggjordes i november 2016 (20), där man strävar efter att helt integrera målen för hållbar utveckling i ”den europeiska politiska ramen och den nuvarande kommissionens prioriteringar”, vilket kommissionen är skyldig att göra enligt Lissabonfördraget (21). Hållbarhetsmålen kommer att bli en övergripande aspekt i genomförandet av EU:s globala strategi. EU hade, såsom framhålls, en central roll i utformningen av denna agenda. Det kommer att uppstå en nära synergi i främjandet och genomförandet av de hållbara utvecklingsmålen och främjandet av de europeiska värderingarna i hela världen, även om hållbarhetsmålen inte i första hand främjar gott styre och rättstatsprincipen.

5.2.3

Hållbarhetsmålen går också betydligt längre än millennieutvecklingsmålen i det att de specifikt anger verktygen eller ”genomförandemedlen” för att uppfylla samtliga 17 mål och de 169 särskilda målen. Handel tas specifikt upp i 9 av hållbarhetsmålen (jämfört med endast en gång i millennieutvecklingsmålen).

5.2.4

För att hållbarhetsmålen ska genomföras i praktiken måste handel och investeringar ha en central roll, inte minst eftersom Unctad uppskattar att det kommer att behövas ytterligare 2,5biljoner US dollar årligen för att nå dessa mål, medel som till stor del måste komma från den privata sektorn. Såsom WTO:s generaldirektör redan har påpekat har millennieutvecklingsmålen redan visat på ”handelns potential att förändra” (22).

5.3

Handeln med jordbruksprodukter måste också spela en central roll för att förverkliga de flesta, om inte alla, målen för hållbar utveckling, särskilt mål 2 (hunger/tryggad livsmedelsförsörjning), mål 12 (hållbar konsumtion/produktion) och mål 15 (markförstöring).

5.3.1

Den kommer även att bli mycket viktig för att uppnå mål 1 (fattigdom/undernäring), mål 8 (hållbar ekonomisk tillväxt för alla), mål 9 (infrastruktur), mål 10 (minskad ojämlikhet) mål 13 (klimatförändringarna), mål 3 (hälsa och välbefinnande), mål 5 (jämställdhet) och mål 7 (energi). Detta måste också ske i full samverkan med andra former av åtgärder, däribland utveckling.

5.4

Såsom anges i WTO:s ministerförklaring från Nairobi kan internationell handel spela en roll när det handlar om att uppnå hållbar, stabil och balanserad tillväxt för alla (23). Det understryks att WTO spelar en viktig roll när det handlar om att uppnå målen för hållbar utveckling, och att detta skulle vara betydligt svårare utan en effektiv multilateral handelsmekanism.

5.4.1

Hur handeln med och investeringarna i jordbruksprodukter påverkar klimatförändringen är också något som måste beaktas. Förhandlingarna om ett plurilateralt avtal om miljövänliga varor ser ut att bli ett viktigt steg för att integrera klimatförändringarna i den multilaterala handelspolitiken, men det kommer att krävas ytterligare multilaterala åtgärder för att öka samstämmigheten.

5.4.2

Den internationella handeln kan avsevärt förbättra livsmedels- och näringsförsörjningen genom att öka utbudet av livsmedel och uppmuntra investeringar och tillväxt. Omvänt kan tillgripandet av protektionistiska åtgärder tillintetgöra den nödvändiga flexibiliteten och förhindra utvecklingen av regionala marknader. Icke desto mindre måste handelsavtalen också innehålla effektiva åtgärder för att ge mindre utvecklade länder större utrymme att förhindra att deras livsmedelstrygghet eller utvecklingen av deras framväxande jordbrukssektor undergrävs.

5.5

EU har visat vägen när det gäller att införliva frågor om hållbar utveckling i frihandelsavtal. Sedan 2010 har unionen framgångsrikt slutfört sex frihandelsavtal, det första med Sydkorea, samt ett avtal om ekonomiskt partnerskap, medan andra avtal, bland annat med Kanada, Singapore och Vietnam, väntar på att ratificeras. Dessa innehåller särskilda kapitel om handel och hållbar utveckling, och backas upp av en gemensam civilsamhällelig mekanism för att övervaka genomförandet. EESK har en viktig roll att spela i samtliga fall.

5.5.1

Kommittén har redan efterlyst (24) liknande kapitel i EU:s nuvarande och framtida förhandlingar om separata, fristående investeringsavtal. TPP-avtalet innehåller också särskilda kapitel om sociala och miljörelaterade frågor.

5.6

Kommittén noterar också att många av världens fattiga som saknar livsmedel är jordbruksarbetare, och utrotandet av hunger var med rätta en central del av millennieutvecklingsmålen och nu hållbarhetsmål 2. Att 70 % av dem som saknar en tryggad livsmedelsförsörjning bor på landsbygden kan delvis förklaras med de gradvis minskade investeringarna i jordbruket och den kroniskt låga produktiviteten inom jordbruket i de fattiga länderna, men också med avsaknaden av en effektiv jordbruks- eller näringslivspolitik som tar tillräcklig hänsyn till jordbruksproduktionens specifika omständigheter (inklusive klimat, resurser, levande resurser eller marknadsvolatiliteten). Här bör FAO:s (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) synpunkter, särskilt när det gäller socialt skydd, noteras.

5.6.1

Den interna handeln inom Afrika är låg – den utgör mellan 10 och 15 % av Afrikas totala handel. Att stärka de afrikanska ländernas förmåga att öka jordbrukshandeln kopplad till de hållbarhetsmål som omfattar infrastruktur, regional integration och fördjupning av de inre marknaderna, även genom ökad sekundär förädling, kommer att vara av avgörande betydelse för att Afrika på ett positivt sätt ska kunna delta i handeln med jordbruksprodukter samt förbättra livsmedelstryggheten.

6.   EU:s roll i framtida handelsförhandlingar om jordbruksprodukter

6.1

Såsom visades i Nairobi, där man mot alla förväntningar kom överens om en betydande ministerförklaring, befinner sig EU i en stark position att spela en ledande roll i framtida handelsförhandlingar om jordbruksprodukter. Grunden för detta är att EU uppfattas ha en ledande roll när det gäller att främja både hållbarhet och utveckling (den roll unionen hade i Nairobi), och tack vare de tidigare GJP-reformerna betraktas EU inte i första hand som defensivt.

6.1.1

I kommissionens nya meddelande förbinder sig EU att vara en föregångare när det gäller att genomföra hållbarhetsmålen och Parisavtalet. Alla EU:s handelsinitiativ måste nu uppfylla de krav som fastställs i dessa tätt sammanflätade överenskommelser.

6.2

Kommissionen har också låtit genomföra en studie om framtida handelsavtals inverkan på jordbrukssektorn (25). Där undersöks 12 framtida frihandelsavtal och de europeiska jordbruksprodukternas utsikter på världsmarknaden. Man kunde dock inte täcka in hela spektrumet av jordbruksprodukter eller förädlade livsmedel generellt. Kommissionen själv accepterar att denna studie är ofullständig såtillvida att utvärderingen inte beaktade icke-tariffära hinder, som trots allt har en betydande inverkan på handeln.

6.2.1

För att kommissionen ska kunna utarbeta en fullständig och ändamålsenlig strategi för handeln med jordbruksprodukter måste strategin utvidgas och inbegripa en fullständig bedömning av hur hållbarhetsmålens och Parisavtalets genomförande sannolikt kommer att påverka EU:s jordbruk samt en ytterligare konsekvensbedömning av hur den senaste händelseutvecklingen inom världshandeln kommer att påverka EU:s jordbruk. De frihandelsavtal som EU ingått på senare tid, inklusive indirekta utvecklingstendenser såsom när devalvering av partnerländernas valuta har haft en väsentlig inverkan, bör tas med i bedömningen.

6.2.2

Avtal som ingicks före 2006 års meddelande om ”Europa i världen” (26) bör tas med, i synnerhet avtalen med Sydafrika, Mexiko och Chile, inte minst eftersom de två sistnämnda är på väg att ses över.

6.3

I samband med dessa konsekvensbedömningar får kommissionen inte glömma bort behovet av att se till att jordbrukarna gynnas på ett rättvist sätt av sådana avtal. Jordbrukarna har en central roll i livsmedelsförsörjningen lokalt, men försörjer även den snabbt växande befolkningen i världen. Det är mycket viktigt att livskraftiga landsbygdssamhällen upprätthålls, så att en eventuell avfolkning runtom i Europa motverkas så långt det är möjligt.

6.3.1

Resurseffektiva jordbruksmetoder är a och o. Tillgången till och hanteringen av resurser måste förbättras genom att man stärker småskaliga jordbrukares kapacitet att anpassa sig och deras motståndskraft mot klimatförändringarna samt genom att kompetensen och produktiviteten på marginalmark stärks.

6.4

Klimatförändringarna utgör en verklig risk för jordbruket. Mark- och vattenresurserna i världen är begränsade, större ytterligheter i klimatet orsakar långsiktiga skiften i odlingsvillkoren och prissvängningarna ökar. Det är väsentligt att jordbrukssektorn är stark och livskraftig för att bibehålla och öka den stabila och säkra livsmedelsförsörjningen. Handel bidrar förstås till att utjämna obalanser i utbud och efterfrågan, främja effektiv resursanvändning och öka marknadsmöjligheterna och den ekonomiska tillväxten, och därigenom skapa arbetstillfällen, inkomster och välstånd på landsbygden.

6.4.1

Medelklassbefolkningen i världen förväntas öka med omkring 2 miljarder fram till 2030 och även dessa människor kommer att vilja åtnjuta en valfrihet och mångfald när det gäller livsmedel som de inte har haft tidigare. Däri ingår en exponentiell ökning i efterfrågan på protein och andra jordbruksprodukter.

6.4.2

Cork 2.0-förklaringen är viktig här. Jordbrukare förvaltar både mark och andra landsbygdsresurser, men djurens välfärd är också en grundläggande fråga. EESK s yttrande om ”Integrerad produktion i EU” (27) är relevant på detta område.

Bryssel den 23 februari 2017.

Georges DASSIS

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Känd amerikansk författare.

(2)  WTO:s klassificering, används genomgående.

(3)  https://www.wto.org/english/thewto_e/minist_e/mc10_e/mindecision_e.htm

(4)  Pariskonferensen mellan parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC COP21).

(5)  SWD(2016) 390 final.

(6)  https://www.wto.org/english/thewto_e/minist_e/min01_e/mindecl_e.htm

(7)  https://www.wto.org/english/news_e/spra_e/spra108_e.htm

(8)  https://www.wto.org/english/news_e/news16_e/agng_09mar16_e.htm; ICTSD:s Bridges-rapport, vol. 20, nr 40 – 24.11.2016.

(9)  Viktigt inte minst i märknings- och spårningssyfte.

(10)  WTO måste använda FN:s klassificering och i begreppet ”utvecklingsländer” inrymma alla länder som varken klassificeras som industriländer eller som minst utvecklade länder. För det allmänna preferenssystemet (GSP och GSP+) kan EU använda Världsbankens mer precisa kategorier, som utgår från landets inkomster.

(11)  Bridges, vol. 20, nr 20 – 2.6.2016.

(12)  Bridges, vol. 20, nr 37 – 3.11.2016.

(13)  Bridges, vol. 19, nr 38 – 12.11.2015.

(14)  COM(2015) 497 final, punkt 5.1.

(15)  Som nu behandlar sitt 513:e ärende.

(16)  Citat från kommissionstjänstemän vid EESK:s sammanträde i mars 2016.

(17)  Övergripande avtal om ekonomi och handel, som nu väntar på att ratificeras.

(18)  EUT C 13, 15.1.2016, s. 97.

(19)  Pariskonferensen mellan parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC COP21).

(20)  SWD(2016) 390 final.

(21)  Artikel 21.3 i EUF-fördraget.

(22)  Tal i FN, 21 september 2016.

(23)  https://www.wto.org/english/thewto_e/minist_e/mc10_e/mindecision_e.htm

(24)  EESK:s yttrande, EUT C 268, 14.8.2015, s. 19.

(25)  http://publications.jrc.ec.europa.eu/repository/bitstream/JRC103602/lb-na-28206-en-n_full_report_final.pdf

(26)  KOM(2006) 567 slutlig.

(27)  EUT C 214, 8.7.2014, s. 8.


Top