(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU (4) har ändrats väsentligt flera gånger (5). Eftersom ytterligare ändringar ska göras, bör det direktivet av tydlighetsskäl omarbetas.

(2)

I sitt meddelande av den 17 september 2020Höjning av Europas klimatambition för 2030 – Investering i en klimatneutral framtid till förmån för våra medborgare (klimatmålsplanen) föreslog kommissionen att unionens klimatambition skulle höjas genom en ökning av utsläppsmålen för växthusgaser till minst 55 % under 1990 års nivåer senast 2030. Detta är en betydande ökning jämfört med det nuvarande målet om en minskning med 40 %. Genom förslaget fullgjordes åtagandet i meddelandet från kommissionen av den 11 december 2019Den europeiska gröna given om att lägga fram en övergripande plan för att öka unionens mål för 2030 till 55 % på ett ansvarsfullt sätt. Den är också i enlighet med målen i Parisavtalet som antogs den 12 december 2015 inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (Parisavtalet), nämligen att hålla ökningen av den globala medeltemperaturen långt under två grader över förindustriell nivå samt göra ansträngningar för att hålla den till 1,5 grader.

(3)

I sina slutsatser av den 10–11 december 2020 ställde sig Europeiska rådet bakom unionens bindande mål med en inhemsk nettominskning av utsläppen av växthusgaser på minst 55 % senast 2030 jämfört med 1990. Europeiska rådet konstaterade att klimatambitionerna behövde höjas på ett sätt som kommer att driva på en hållbar ekonomisk tillväxt, skapa arbetstillfällen, medföra hälso- och miljövinster för unionsmedborgarna samt bidra till unionens ekonomis långsiktiga globala konkurrenskraft genom att främja innovation i grön teknik.

(4)

För att genomföra dessa mål aviserade kommissionen i sitt meddelande av den 19 oktober 2020Kommissionens arbetsprogram 2021 – Ett livskraftigt EU i en känslig omvärld ett lagstiftningspaket för att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 % senast 2030 (55 %-paketet) och göra Europeiska unionen klimatneutral senast 2050. Paketet omfattar en rad politikområden, bland annat energieffektivitet, förnybar energi, markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, energibeskattning, ansvarsfördelning och utsläppshandel.

(5)

Syftet med 55 %-paketet är att skydda och skapa jobb i unionen och göra det möjligt för unionen att bli världsledande i utvecklingen och användningen av ren teknik i den globala energiomställningen, inbegripet när det gäller energieffektivitetslösningar.

(6)

Prognoser visar att med ett fullständigt genomförande av den nuvarande politiken skulle minskningen av utsläppen av växthusgaser 2030 uppgå till omkring 45 % jämfört med 1990 års nivåer, om utsläpp och upptag genom markanvändning inte räknas med, och omkring 47 % när de räknas med. I klimatmålsplanen föreskrivs därför en rad åtgärder i alla ekonomiska sektorer och ändringar av de viktigaste lagstiftningsinstrumenten som krävs för att klara denna höjda klimatambition.

(7)

I sitt meddelande av den 28 november 2018En ren jord åt alla - En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi konstaterade kommissionen att energieffektivitet är ett nyckelområde för åtgärder, eftersom en fullständig utfasning av fossila bränslen i unionens ekonomi annars inte kan uppnås. Behovet av att tillvarata de kostnadseffektiva energibesparingsmöjligheterna har lett till unionens nuvarande energieffektivitetspolitik. I december 2018 infördes unionens nya överordnade energieffektivitetsmål för 2030 på minst 32,5 %, jämfört med energianvändningsprognosen för 2030, som en del av paketet Ren energi för alla i EU, som syftade till att prioritera energieffektivitet, uppnå globalt ledarskap inom förnybar energi och skapa rättvisa villkor för konsumenterna.

(8)

Den konsekvensanalys som åtföljer klimatmålsplanen visade att för att uppnå den höjda klimatambitionen måste energieffektivitetsförbättringarna öka avsevärt från den nuvarande nivån på 32,5 %.

(9)

En höjning av unionens energieffektivitetsmål för 2030 kan minska energipriserna och vara avgörande för minskade växthusgasutsläpp, i kombination med en ökning och användning av elektrifiering, väte, e-bränslen och annan relevant teknik som krävs för den gröna omställningen, även inom transportsektorn. Även med en snabb ökning av produktionen av förnybar el kan energieffektivitet minska behovet av ny kraftproduktionskapacitet och kostnaderna för lagring, överföring och distribution. Ökad energieffektivitet är också av stor vikt för unionens energiförsörjningstrygghet genom att unionens beroende av bränsleimport från tredjeländer minskar. Energieffektivitet är en av de renaste och mest kostnadseffektiva åtgärderna för att hantera detta beroende.

(10)

De sammanlagda nationella bidrag som medlemsstaterna meddelat i sina nationella energi- och klimatplaner når inte upp till unionens mål på 32,5 %. Bidragen skulle kollektivt minska primärenergianvändningen med 29,7 % och den slutliga energianvändningen med 29,4 % jämfört med prognoserna för 2030 i EU:s referensscenario 2007. Detta skulle innebära ett kollektivt underskott på 2,8 procentenheter för primärenergianvändning och 3,1 procentenheter för den slutliga energianvändningen för EU27.

(11)

Ett antal medlemsstater lade fram ambitiösa nationella energi- och klimatplaner, som av kommissionen bedömts vara ”tillräckliga” och som innehöll åtgärder som gör det möjligt för dessa medlemsstater att bidra till att uppnå de kollektiva energieffektivitetsmålen med en kvot som är större än unionsgenomsnittet. Dessutom har ett antal medlemsstater dokumenterat ”tidiga ansträngningar” när det gäller att uppnå energibesparingar, nämligen energibesparingar som ligger över unionens genomsnittliga utvecklingsbanor under de senaste åren. I båda fallen är detta betydande ansträngningar som bör erkännas och tas med i unionens framtida prognosmodeller och som kan fungera som goda exempel på hur alla medlemsstater kan arbeta med sin energieffektivitetspotential för att ge betydande fördelar till sina ekonomier och samhällen.

(12)

I vissa fall skiljer sig de antaganden som kommissionen använde i EU:s referensscenario 2020 från de antaganden som vissa medlemsstater använder för referensscenarier som ligger till grund för deras nationella energi- och klimatplaner. Detta kan leda till avvikelser när det gäller beräkningen av primärenergianvändning, men båda metoderna är giltiga med avseende på primärenergianvändning.

(13)

Potentialen för energibesparingar är fortfarande stor inom alla sektorer, men det finns särskilda utmaningar när det gäller transporter, i och med att transportsektorn står för mer än 30 % av den slutliga energianvändningen, och byggnader, eftersom 75 % av unionens byggnadsbestånd har låg energiprestanda. En annan allt viktigare sektor är sektorn för informations- och kommunikationsteknik (IKT), som står för 5–9 % av världens totala elanvändning och mer än 2 % av världens utsläpp. År 2018 stod datacenter för 2,7 % av efterfrågan på el i EU28. I detta sammanhang lyfte kommissionen, i sitt meddelande av den 19 februari 2020Att forma EU:s digitala framtid (unionens digitala strategi), fram behovet av klimatneutrala, mycket energieffektiva och hållbara datacenter och insynsåtgärder riktade mot telekomoperatörer gällande deras miljöpåverkan. Den eventuella ökning av industrins efterfrågan på energi som kan bli resultatet av att den fasar ut fossila bränslen, särskilt för energiintensiva processer, bör också beaktas.

(14)

Den högre ambitionen innebär att främjandet av kostnadseffektiva energieffektivitetsåtgärder måste öka inom alla delar av energisystemet och inom alla berörda sektorer där verksamheten påverkar efterfrågan på energi, såsom transportsektorn, vattensektorn och jordbrukssektorn. Att förbättra energieffektiviteten i hela energikedjan, inbegripet produktion, överföring, distribution och slutanvändning av energi, kommer att gynna miljön, förbättra luftkvaliteten och folkhälsan, minska utsläppen av växthusgaser, förbättra energitryggheten genom att minska behovet av att importera energi, särskilt fossila bränslen, sänka energikostnaderna för hushåll och företag, bidra till att lindra energifattigdom och leda till ökad konkurrenskraft, fler jobb och ökad ekonomisk verksamhet i hela ekonomin. Att förbättra energieffektiviteten skulle därmed förbättra livskvaliteten för medborgarna, och samtidigt bidra till att unionens energiförbindelser med partner i tredjeländer omvandlas för att uppnå klimatneutralitet. Detta överensstämmer med unionens åtaganden inom ramen för energiunionen och den globala klimatagenda som upprättats genom Parisavtalet. Förbättrad energiprestanda inom olika sektorer kan sporra till stadsförnyelse, inbegripet förbättring av byggnader, och förändringar i mobilitets- och tillgänglighetsmönster, samtidigt som effektivare, hållbarare och billigare alternativ främjas.

(15)

Detta direktiv innebär ett steg framåt mot klimatneutralitet senast 2050, där, energieffektivitet ska behandlas som en energikälla i sig. Principen om energieffektivitet först är en övergripande princip som bör beaktas i alla sektorer, även utanför energisystemet, på alla nivåer, inklusive finanssektorn. Energieffektivitetslösningar bör betraktas som förstahandsalternativet i samband med alla policy-, planerings- och investeringsbeslut när nya regler fastställs för försörjningssidan och andra politikområden. Principen om energieffektivitet först bör visserligen tillämpas utan att den påverkar andra rättsliga skyldigheter, mål och principer, men dessa skyldigheter, mål och principer bör inte heller begränsa principens tillämpning eller leda till undantag från dess tillämpning. Kommissionen bör säkerställa att energieffektivitet och efterfrågeflexibilitet kan konkurrera på lika villkor med produktionskapaciteten. Energieffektivitetsförbättringar behöver göras så fort de är mer kostnadseffektiva än motsvarande lösningar på försörjningssidan. Detta bör bidra till möjligheten att utnyttja de många fördelarna med energieffektivitet för unionen, särskilt för dess medborgare och företag. Genomförandet av åtgärder för förbättrad energieffektivitet bör också prioriteras i arbetet med att minska energifattigdomen.

(16)

Energieffektivitet bör erkännas som en avgörande faktor och ges prioritet vid framtida beslut om investeringar i unionens energiinfrastruktur. Principen om energieffektivitet först bör också tillämpas med särskilt beaktande av såväl systemeffektivitetsstrategin som samhälls- och hälsoperspektivet, med fokus på försörjningstrygghet, integrering av energisystem och omställningen till klimatneutralitet. Därmed bör principen om energieffektivitet först bidra till att öka effektiviteten i enskilda slutanvändarsektorer och i hela energisystemet. Tillämpningen av principen bör också stödja investeringar i energieffektiva lösningar som bidrar till miljömålen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 (6).

(17)

Principen om energieffektivitet först föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (7) och är central för EU:s strategi för integrering av energisystem, vilken fastställdes i kommissionens meddelande av den 8 juli 2022. Principen baseras på kostnadseffektivitet, men dess tillämpning har mer långtgående konsekvenser ur ett samhällsperspektiv. Dessa effekter kan variera beroende på omständigheterna och bör utvärderas noggrant med hjälp av robusta metoder för kostnads-nyttoanalys som tar hänsyn till de många fördelarna med energieffektivitet. Kommissionen har utarbetat särskilda riktlinjer för principens funktion och tillämpning, genom att föreslå särskilda verktyg och exempel på tillämpning inom olika sektorer. Kommissionen har också utfärdat en rekommendation till medlemsstaterna som bygger på kraven i detta direktiv och som uppmanar till specifika åtgärder när det gäller tillämpningen av principen. Medlemsstaterna bör ta största möjliga hänsyn till den rekommendationen och låta sig vägledas av den när de genomför principen om energieffektivitet i praktiken.

(18)

Principen om energieffektivitet först innebär att man antar en helhetsstrategi som beaktar det integrerade energisystemets övergripande effektivitet, försörjningstryggheten och kostnadseffektiviteten och som främjar de effektivaste lösningarna för klimatneutralitet under hela värdekedjan (från energiproduktion och nätverkstransport till slutlig energianvändning), så att effektivitet uppnås vid både primär energianvändning och slutlig energianvändning. Den strategin bör undersöka systemets prestanda och dess dynamiska energianvändning, om resurser på efterfrågesidan och systemflexibilitet anses vara energieffektivitetslösningar.

(19)

För att principen om energieffektivitet först ska vara verkningsfull måste den tillämpas konsekvent av nationella, regionala, lokala och sektoriella beslutsfattare vid alla relevanta scenarier och policy-, planerings- och större investeringsbeslut (vilket avser storskaliga investeringar till ett värde av mer än 100 000 000 EUR vardera eller 175 000 000 EUR för transportinfrastrukturprojekt) som påverkar energianvändningen eller energiförsörjningen. För en korrekt tillämpning av principen krävs att rätt kostnads-nyttoanalysmetod används, för att skapa villkor som främjar energieffektiva lösningar och en korrekt övervakning. Kostnads-nyttoanalyser bör systematiskt utvecklas och genomföras, bör baseras på den mest aktuella informationen om energipriser och bör inkludera scenarier för stigande priser, såsom på grund av minskande utsläppsrätter inom ramen för unionens utsläppshandelssystem i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (8), för att ge incitament till energieffektivitetsåtgärder. Lösningar på efterfrågesidan bör prioriteras om de är mer kostnadseffektiva än investeringar i infrastruktur för energiförsörjning när det gäller att uppnå de politiska målen. Flexibilitet på efterfrågesidan kan ge större ekonomiska, miljömässiga och samhälleliga fördelar för konsumenter och samhället i stort, inbegripet lokalsamhällen, och kan öka energisystemets effektivitet och minska energikostnaderna, exempelvis genom att minska systemets driftskostnader vilket leder till lägre avgifter för alla konsumenter. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till potentiella fördelar från flexibilitet på efterfrågesidan när de tillämpar principen om energieffektivitet först och, när så är relevant, beakta laststyrning på både centraliserad och decentraliserad nivå, energilagring och smarta lösningar som ett led i sina ansträngningar för att öka det integrerade energisystemets effektivitet.

(20)

Vid bedömningen av projektens värde vid tillämpningen av principen om energieffektivitet först bör kommissionen i sin rapport till Europaparlamentet och rådet särskilt bedöma om och på vilket sätt tröskelvärdena tillämpas effektivt i varje medlemsstat.

(21)

Principen om energieffektivitet först bör alltid tillämpas på ett proportionellt sätt och kraven i detta direktiv bör inte medföra överlappande eller motstridiga skyldigheter för medlemsstater där principens tillämpning säkerställs direkt genom annan lagstiftning. Detta kan vara fallet för projekt av gemensamt intresse som ingår i unionsförteckningen enligt artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/869 (9), som inför krav på att principen om energieffektivitet först ska beaktas vid utvecklingen och bedömningen av dessa projekt.

(22)

En rättvis omställning till en klimatneutral union till 2050 är central för den europeiska gröna given. Energifattigdom är ett centralt begrepp i paketet Ren energi för alla i EU och har utformats för att underlätta en rättvis energiomställning. I enlighet med förordning (EU) 2018/1999 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 (10) tillhandahöll kommissionen i sin rekommendation (EU) 2020/1563 om energifattigdom (11) vägledande riktlinjer om lämpliga indikatorer för att mäta energifattigdomen och definierade betydande antal energifattiga hushåll. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG (12) och direktiv (EU) 2019/944 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att ta itu med energifattigdomen överallt där problemet identifieras, inbegripet i samband med åtgärder mot fattigdom överlag. Detta är särskilt relevant mot bakgrund av stigande energipriser och inflationstryck, där både kort- och långsiktiga åtgärder bör genomföras för att ta itu med systemiska utmaningar för unionens energisystem.

(23)

Personer som är drabbade av eller riskerar energifattigdom, utsatta kunder, inbegripet slutanvändare, låg- och medelinkomsthushåll, och personer som bor i subventionerade bostäder bör gagnas av tillämpningen av principen om energieffektivitet först. Genomförandet av energieffektivitetsåtgärder bör prioriteras för att förbättra situationen för dessa individer och hushåll och för att lindra energifattigdomen, och bör inte uppmuntra en oproportionell ökning av kostnaderna för bostäder, rörlighet eller energi. En helhetssyn för beslutsfattandet och genomförandet av åtgärder innebär att medlemsstaterna måste säkerställa att andra policyer och åtgärder inte har någon negativ inverkan på dessa individer och hushåll.

(24)

Detta direktiv ingår i en bredare politisk ram för energieffektivitetspolitik som omfattar energieffektivitetspotentialen inom specifika politikområden, inklusive byggnader (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/31/EU (13)), produkter (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (14) och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/1369 (15) och (EU) 2020/740 (16)) och styrning (förordning (EU) 2018/1999). Dessa politiska strategier har mycket stor betydelse för att uppnå energibesparingar när produkter byts ut eller byggnader uppförs eller renoveras.

(25)

För att uppnå ambitiösa energieffektivitetsmål är det nödvändigt att undanröja hinder för att underlätta investeringar i energieffektivitetsåtgärder. Delprogrammet Övergång till ren energi i unionens Lifeprogram, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/783 (17), kommer att avsätta finansiering för att stödja utveckling av europeisk bästa praxis i fråga om att genomföra energipolitiken för att ta itu med beteende-, marknads- och regleringshinder för energieffektivitet.

(26)

Europeiska rådet ställde sig i sina slutsatser av den 23 och 24 oktober 2014 bakom ett energieffektivitetsmål på 27 % för 2030 på unionsnivå, med en översyn senast 2020 med siktet inställt på en unionsnivå på 30 %. I sin resolution den 15 december 2015På väg mot en europeisk energiunion uppmanade Europaparlamentet kommissionen att dessutom bedöma genomförbarheten av ett energieffektivitetsmål på 40 % för samma tidsperiod.

(27)

I sitt meddelande av den 28 november 2018En ren jord åt alla - En europeisk strategisk långsiktig vision för en stark, modern, konkurrenskraftig och klimatneutral ekonomi beräknade kommissionen att unionens energieffektivitetsmål på 32,5 % för 2030 och de andra politiska instrumenten i den befintliga ramen skulle leda till en minskning av utsläppen av växthusgaser med omkring 45 % till 2030. I konsekvensanalysen för klimatmålsplanen analyserades vilken nivå av insatser som skulle krävas inom olika politikområden för att klara den höjda klimatambitionen att minska utsläppen med 55 % till 2030. Slutsatsen var att för att utsläppsmålet för växthusgaser ska kunna uppnås på ett kostnadsoptimalt sätt, i förhållande till grundscenariot, måste primärenergianvändningen och den slutliga energianvändningen minska med minst 39–41 % respektive 36–37 %.

(28)

Unionens energieffektivitetsmål fastställdes och beräknades ursprungligen med användning av prognoserna för 2030 i EU:s referensscenario från 2007 som grundscenario. Mot bakgrund av Eurostats ändrade metod för beräkning av energibalansen och förbättringar i senare prognosmodeller bör grundscenariot ändras. Med användning av samma tillvägagångssätt för att definiera målet, dvs. att det jämförs med de framtida grundscenarioprognoserna, fastställs därmed ambitionsnivån för unionens energieffektivitetsmål för 2030 jämfört med prognoserna för 2030 i EU:s referensscenario från 2020 som återspeglar de nationella bidragen från de nationella energi- och klimatplanerna. Med detta uppdaterade grundscenario kommer unionen att behöva höja sin ambitionsnivå för energieffektivitet 2030 med minst 11,7 % jämfört med ansträngningarna enligt EU:s referensscenario från 2020. Det nya sättet att uttrycka ambitionsnivån för unionens mål påverkar inte den faktiska nivån på de ansträngningar som behövs, som motsvarar en minskning med 40,5 % för primärenergianvändningen och 38 % för den slutliga energianvändningen jämfört med prognoserna för 2030 i EU:s referensscenario från 2007.

(29)

Metoden för att beräkna primärenergianvändningen och den slutliga energianvändningen är anpassad till Eurostats nya metod, men de indikatorer som används för detta direktiv har en annan räckvidd, nämligen att de inte omfattar omgivningsenergi men däremot energianvändning inom internationell luftfart när det gäller målen för primärenergianvändning och slutlig energianvändning. Användningen av nya indikatorer innebär också att eventuella ändringar av energianvändningen i masugnar nu endast återspeglas i primärenergianvändningen.

(30)

Unionens behov av att förbättra sin energieffektivitet bör uttryckas som primär energianvändning och slutlig energianvändning som ska uppnås till 2030, med angivelse av ytterligare ansträngningar som krävs jämfört med de åtgärder som vidtagits eller planeras i de nationella energi- och klimatplanerna. Prognosen enligt EU:s referensscenarioprognoser från 2020 är att en slutlig energianvändning på 864 Mtoe och en primärenergianvändning på 1 124 Mtoe ska uppnås senast 2030 (exklusive omgivningsenergi men inklusive internationell luftfart). En ytterligare minskning på 11,7 % innebär 763 Mtoe respektive 992,5 Mtoe år 2030. Jämfört med 2005 års nivåer betyder det att den slutliga energianvändningen i unionen bör minskas med cirka 25 % och primärenergianvändningen med cirka 34 %. Det finns inga bindande mål på medlemsstatsnivå i perspektiven mot 2020 och 2030 och medlemsstaterna bör fastställa sina bidrag till unionens energieffektivitetsmål med beaktande av den formel som föreskrivs i detta direktiv. Medlemsstaterna bör vara fria att fastställa sina nationella mål grundat antingen på primärenergianvändning eller slutlig energianvändning, på primärenergibesparing eller slutlig energibesparing eller på energiintensitet. Detta direktiv ändrar sättet på vilket medlemsstaterna bör uttrycka sina nationella bidrag till unionens mål. Medlemsstaternas bidrag till unionens mål bör uttryckas som primär energianvändning och slutlig energianvändning, för att säkerställa konsekvens och övervakning av framstegen. En regelbunden utvärdering av framstegen i riktning mot att uppnå unionsmålen för 2030 är nödvändig, och föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999.

(31)

Senast den 30 november 2023 bör kommissionen uppdatera EU:s referensscenario från 2020 på grundval av de senaste uppgifterna från Eurostat. Medlemsstater som vill använda det uppdaterade referensscenariot bör anmäla sina uppdaterade nationella bidrag senast den 1 februari 2024, som en del av den iterativa process som föreskrivs i förordning (EU) 2018/1999.

(32)

Det skulle vara att föredra om energieffektivitetsmålen kunde uppnås som ett resultat av ett samlat genomförande av specifika unionsåtgärder och nationella och åtgärder som främjar energieffektiviteten inom olika områden. Det bör krävas att medlemsstaterna fastställer nationella policyer och åtgärder för energieffektivitet. Dessa policyer och åtgärder och de enskilda medlemsstaternas insatser, liksom uppgifterna om de framsteg som uppnåtts, bör utvärderas av kommissionen för en bedömning av sannolikheten för att unionens övergripande mål ska kunna uppnås och om de individuella insatserna är tillräckliga för att nå det gemensamma målet.

(33)

Den offentliga sektorn står för cirka 5–10 % av den totala slutliga energianvändningen i unionen. Offentliga myndigheter spenderar cirka 1 800 000 000 000 EUR per år. Detta motsvarar omkring 14 % av unionens bruttonationalprodukt. Därför utgör den offentliga sektorn en viktig drivkraft för att stimulera en marknadsomvandling mot mer effektiva produkter, byggnader och tjänster, samt för att utlösa förändringar av medborgarnas och företagens beteende när det gäller energianvändning. Dessutom kan en minskad energianvändning genom åtgärder för förbättrad energieffektivitet frigöra offentliga resurser för andra ändamål. Offentliga organ på nationell, regional och lokal nivå bör föregå med gott exempel när det gäller energieffektivitet.

(34)

För att föregå med gott exempel bör den offentliga sektorn fastställa sina egna mål för utfasning av fossila bränslen och för energieffektivitet. Energieffektivitetsförbättringar i den offentliga sektorn bör återspegla de insatser som krävs på unionsnivå. För att uppnå målet avseende slutlig energianvändning bör unionen minska sin slutliga energianvändning med 19 % fram till 2030 jämfört med den genomsnittliga energianvändningen för åren 2017, 2018 och 2019. En skyldighet att årligen minska energianvändningen i den offentliga sektorn med minst 1,9 % bör säkerställa att den offentliga sektorn föregår med gott exempel. Medlemsstaterna bör behålla full flexibilitet vad gäller valet av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten och minska den slutliga energianvändningen. Ett krav på en årlig minskning av den slutliga energianvändningen innebär en mindre administrativ börda än om mätmetoder för energibesparingar fastställs.

(35)

För att uppfylla sina skyldigheter bör medlemsstaterna inrikta sig på den slutliga energianvändningen för alla offentliga tjänster och alla anläggningar för offentliga organ. För att fastställa adressaternas omfattning bör medlemsstaterna tillämpa den definition av offentliga organ som fastställs i detta direktiv, där ”direkt finansieras av dessa myndigheter” innebär att dessa enheter till största delen finansieras med offentliga medel och ”administreras av dessa myndigheter” innebär att en nationell, regional eller lokal myndighet innehar en majoritet när det gäller val av ledning för enheten. Skyldigheten kan uppfyllas genom en minskning av den slutliga energianvändningen inom vilket område som helst av den offentliga sektorn, inbegripet transporter, offentliga byggnader, hälso- och sjukvård, fysisk planering, vattenförvaltning och avloppsvattenrening, avloppsvatten och vattenrening, avfallshantering, fjärrvärme och fjärrkyla, energidistribution, försörjning och lagring, offentlig belysning och infrastrukturplanering, utbildning och sociala tjänster. Medlemsstaterna får också inkludera andra typer av tjänster när de införlivar detta direktiv. För att minska den administrativa bördan för offentliga organ bör medlemsstaterna inrätta digitala plattformar eller verktyg för att samla in aggregerade energianvändningsdata från offentliga organ, offentliggöra dessa data och rapportera dem till kommissionen. Medlemsstaterna bör tillhandahålla planering och årlig rapportering om offentliga organs användning i aggregerad form per sektor.

(36)

Medlemsstaterna bör främja energieffektiva metoder för mobilitet, bland annat i sin praxis för offentlig upphandling, såsom järnväg, cykling, gångtrafik eller delad mobilitet, genom att förnya och fasa ut fossila bränslen från fordonsparker, uppmuntra en trafikomställning och inkludera dessa transportsätt i planeringen av mobilitet i städer.

(37)

Medlemsstaterna bör föregå med gott exempel genom att säkerställa att alla energiprestandakontrakt, energikartläggningar och energiledningssystem i den offentliga sektorn genomförs i linje med europeiska eller internationella standarder, eller säkerställa en omfattande användning av energikartläggningar i de energiintensiva delarna av den offentliga sektorn. Medlemsstaterna bör tillhandahålla vägledning och förfaranden för användningen av dessa instrument.

(38)

Offentliga myndigheter uppmuntras att se till att få stöd från sådana enheter som organ för hållbar energi som är etablerade på regional eller lokal nivå, i förekommande fall. Dessa organs organisation återspeglar vanligtvis de individuella behoven för offentliga myndigheter i en viss region eller med verksamhet inom ett visst område av den offentliga sektorn. Centraliserade organ kan tillgodose behoven bättre och arbeta effektivare i andra avseenden, exempelvis i mindre eller centraliserade medlemsstater eller när det gäller komplexa eller regionöverskridande aspekter som fjärrvärme och fjärrkyla. Organ för hållbar energi kan fungera som enda kontaktpunkter. Dessa organ har ofta ansvar för att utarbeta lokala eller regionala planer för utfasning av fossila bränslen, som också kan innefatta andra åtgärder för utfasning av fossila bränslen, såsom att byta ut värmepannor som använder fossila bränslen, och för att stödja offentliga myndigheter i genomförandet av energirelaterade strategier. Organ för hållbar energi eller andra enheter för bistånd till regionala och lokala myndigheter kan ha tydliga befogenheter, mål och resurser på området hållbar energi. Organ för hållbar energi bör uppmuntras att beakta initiativ inom ramen för borgmästaravtalet, som för samman lokala myndigheter som frivilligt åtar sig att genomföra unionens klimat- och energimål, och andra befintliga initiativ i detta syfte. Planerna för utfasning av fossila bränslen bör kopplas till territoriella utvecklingsplaner och ta hänsyn till den övergripande bedömning som medlemsstaterna bör utföra.

(39)

Medlemsstaterna bör stödja offentliga organ i planeringen och genomförandet av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, inbegripet på regional och lokal nivå, genom att tillhandahålla riktlinjer för att främja kompetensutveckling och utbildningsmöjligheter och genom att uppmuntra samarbete mellan offentliga organ, inklusive byråer. I detta syfte skulle medlemsstaterna kunna inrätta nationella kompetenscentrum för komplexa frågor, såsom rådgivning till lokala eller regionala energiorgan om fjärrvärme och fjärrkyla. Kravet att omvandla byggnader till nära-nollenergibyggnader utesluter eller förbjuder inte en differentiering mellan nivåer för nära-nollenergibyggnader när det gäller nya eller renoverade byggnader. Nära-nollenergibyggnader, inbegripet den kostnadsoptimala nivån, definieras i direktiv 2010/31/EU.

(40)

Fram till slutet av 2026 bör medlemsstater som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader under ett visst år ges möjlighet att i den årliga renoveringstakten för något av de tre efterföljande åren medräkna överskottet. En medlemsstat som renoverar mer än 3 % av den totala golvytan i sina byggnader från och med den 1 januari 2027 bör i den årliga renoveringstakten för de efterföljande två åren kunna medräkna överskottet. Denna möjlighet bör inte användas för ändamål som inte överensstämmer med de allmänna målen och ambitionsnivån i detta direktiv.

(41)

Medlemsstaterna bör uppmuntra offentliga organ att ta med fördelar i vidare bemärkelse utöver energibesparingar i beräkningen, såsom inomhusmiljöns kvalitet och bättre livskvalitet för människor samt komforten i renoverade offentliga byggnader, särskilt skolor, förskolor, vårdhem, skyddade bostäder, sjukhus och subventionerat boende.

(42)

Byggnader och transporter är, jämsides med industrin, de största energianvändarna och utsläppskällorna. Byggnader står för omkring 40 % av unionens totala energianvändning och 36 % av unionens växthusgasutsläpp från energi. Kommissionens meddelande av den 14 oktober 2020 om renoveringsvågen behandlar den dubbla utmaningen med energi- och resurseffektivitet och överkomliga priser inom byggsektorn och syftar till att fördubbla renoveringstakten. Det är inriktat på byggnaderna med sämst prestanda samt på energifattigdom och offentliga byggnader. Dessutom är byggnader avgörande för att uppnå unionens mål att till 2050 uppnå klimatneutralitet. Byggnader som ägs av offentliga organ står för en betydande andel av byggnadsbeståndet och hög grad av synlighet i det offentliga livet. Det är därför lämpligt att ange en årlig renoveringstakt för byggnader som ägs av offentliga organ på en medlemsstats territorium för att uppgradera deras energiprestanda och så att de omvandlas till nära-nollenergibyggnader eller nollutsläppsbyggnader. Medlemsstaterna uppmanas att fastställa en högre renoveringstakt, när detta är kostnadseffektivt inom ramen för renoveringen av deras byggnadsbestånd i enlighet med deras långsiktiga renoveringsstrategier eller nationella renoveringsprogram, eller båda. Renoveringstakten ska inte påverka de skyldigheter vad gäller nära-nollenergibyggnader som fastställs i direktiv 2010/31/EU. Medlemsstaterna bör kunna tillämpa mindre stränga krav på vissa byggnader, t.ex. byggnader av särskilt arkitektoniskt eller historiskt värde. Under nästa översyn av direktiv 2010/31/EU bör kommissionen bedöma medlemsstaternas framsteg i fråga om renovering av offentliga organs byggnader. Kommissionen bör överväga att lägga fram ett lagstiftningsförslag för att justera renoveringstakten, med beaktande av de framsteg som gjorts av medlemsstaterna, väsentlig ekonomisk eller teknisk utveckling eller, vid behov, unionens åtaganden för utfasning av fossila bränslen och nollutsläpp. Skyldigheten enligt det här direktivet att renovera offentliga organs byggnader kompletterar skyldigheten i direktiv 2010/31/EU, som kräver att medlemsstaterna, när befintliga byggnader genomgår en större renovering, säkerställer att energiprestanda för byggnaden förbättras så att de uppfyller kraven för nära-nollenergibyggnader.

(43)

System för fastighetsautomation och fastighetsstyrning och andra lösningar för att tillhandahålla aktiv energihushållning är viktiga verktyg för offentliga organ för att förbättra och upprätthålla byggnaders energiprestanda och säkerställa nödvändiga inomhusförhållanden i de byggnader som de äger eller nyttjar, i enlighet med direktiv 2010/31/EU.

(44)

Att främja grön mobilitet är en viktig del av den europeiska gröna given. Tillhandahållandet av laddningsinfrastruktur är ett av de nödvändiga inslagen i övergången. Laddningsinfrastruktur i byggnader är särskilt viktigt, eftersom elfordon parkeras i byggnader regelbundet och under längre tid, vilket både underlättar och effektiviserar laddningen. Offentliga organ bör göra sitt bästa för att installera laddningsinfrastruktur i byggnader som de äger eller nyttjar i enlighet med direktiv 2010/31/EU.

(45)

För att fastställa renoveringstakten behöver medlemsstaterna en överblick över de byggnader som inte når upp till nivån för nära-nollenergibyggnader. Därför bör medlemsstaterna offentliggöra och uppdatera en inventering av offentliga byggnader, i tillämpliga fall inbegripet subventionerade bostäder, som en del av en allmän databas över energicertifikat. Inventeringen bör också göra det möjligt för privata aktörer som energitjänsteföretag att föreslå renoveringslösningar som kan aggregeras av EU:s observatorium för byggnadsbeståndet.

(46)

Inventeringen skulle kunna integrera data från befintliga inventeringar av byggnadsbestånd. Medlemsstaterna bör vidta lämpliga åtgärder för att underlätta datainsamlingen och göra förteckningen tillgänglig för privata aktörer, inbegripet energitjänsteföretag, så att de kan spela en aktiv roll i renoveringslösningar. Tillgängliga och offentligt delade uppgifter om byggnadsbeståndens egenskaper, byggnadsrenovering och energiprestanda får aggregeras av EU:s observatorium för byggnadsbeståndet för att förbättra förståelsen av energiprestandan i byggsektorn genom jämförbara uppgifter.

(47)

År 2020 bodde mer än hälften av världens befolkning i stadsområden. Siffran väntas öka till 68 % år 2050. Samtidigt återstår hälften av städernas infrastrukturer för 2050 att bygga. Städer och storstadsområden är centrum för ekonomisk verksamhet, kunskapsgenerering, innovation och ny teknik. Städerna påverkar livskvaliteten för de medborgare som lever och arbetar där. Medlemsstaterna bör stödja kommuner tekniskt och ekonomiskt. Ett antal kommuner och andra offentliga organ i medlemsstaterna har redan infört integrerade strategier för energibesparingar, energiförsörjning och hållbar mobilitet, bland annat via handlingsplaner för hållbar energi eller planer för hållbar mobilitet i städer, till exempel sådana som utarbetats inom ramen för initiativet för borgmästarförsamlingar, och integrerade urbana strategier som sträcker sig längre än individuella ingrepp i byggnader eller transportsätt. Det krävs ytterligare insatser för att förbättra energieffektiviteten när det gäller mobilitet i städer, både för passagerar- och godstransporter, eftersom den använder omkring 40 % av all vägtransportenergi.

(48)

Alla principer i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU (18), 2014/24/EU (19) och 2014/25/EU (20) är fortfarande fullt tillämpliga inom ramen för det här direktivet.

(49)

När det gäller inköp av vissa produkter och tjänster samt inköp och hyra av byggnader bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter när de ingår offentliga byggentreprenad-, varu- eller tjänstekontrakt föregå med gott exempel och fatta energieffektiva köpbeslut och tillämpa principen om energieffektivitet först, även när det gäller offentliga kontrakt och koncessioner för vilka inga särskilda krav föreskrivs i detta direktiv. Detta bör tillämpas på upphandlande myndigheter och upphandlande enheter som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/23/EU, 2014/24/EU eller 2014/25/EU. Medlemsstaterna bör undanröja hinder för gemensam upphandling inom en medlemsstat eller över gränser om detta kan minska kostnaderna och öka fördelarna med den inre marknaden genom att skapa affärsmöjligheter för energitjänstleverantörer och andra leverantörer.

(50)

Alla offentliga enheter som investerar offentliga resurser genom upphandling bör föregå med gott exempel vid tilldelning av kontrakt och koncessioner genom att välja de produkter, byggnader, byggentreprenader och tjänster som har högst energiprestanda, också när det gäller de upphandlingar som inte omfattas av särskilda krav enligt direktiv 2009/30/EG. I detta sammanhang måste alla tilldelningsförfaranden för offentliga kontrakt och koncessioner över de tröskelvärden som fastställs i artikel 8 i direktiv 2014/23/EU, artikel 4 i direktiv 2014/24/EU och artikel 15 i direktiv 2014/25/EU beakta den energieffektivitetsprestanda för dessa produkter, byggnader och tjänster som fastställs i unionsrätten eller nationell rätt, genom att prioritera principen om energieffektivitet först i sina upphandlingsförfaranden.

(51)

Det är också viktigt att medlemsstaterna övervakar hur energieffektivitetskraven beaktas av upphandlande myndigheter och upphandlande enheter vid upphandling av produkter, byggnader, byggentreprenader och tjänster genom att säkerställa offentliggörandet av information om dessa vinnande anbuds energieffektivitetskonsekvenser över de tröskar som avses i direktiven. Det skulle ge intressenter och medborgare möjlighet att bedöma den offentliga sektorns roll i arbetet med att säkerställa principen om energieffektivitet först inom offentlig upphandling på ett transparent sätt.

(52)

Medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att upphandlande myndigheter och enheter endast köper produkter, byggnader, byggentreprenader och tjänster med hög energieffektivitetsprestanda bör dock inte hindra medlemsstaterna från att köpa varor som är nödvändiga för att skydda, och reagera på hot mot, den allmänna säkerheten eller hot mot folkhälsan.

(53)

Den europeiska gröna given erkänner den cirkulära ekonomins roll när det gäller att bidra till unionens övergripande mål för utfasning av fossila bränslen. Den offentliga sektorn, och särskilt transportsektorn, bör bidra till dessa mål genom att använda sin köpkraft till att, när så är lämpligt, välja miljövänliga produkter, byggnader, byggentreprenader och tjänster via tillgängliga verktyg för grön upphandling och på så sätt bidra avsevärt till att minska energianvändningen och miljöpåverkan.

(54)

Det är viktigt att medlemsstaterna ger offentliga organ det stöd som är nödvändigt när de börjar tillämpa energieffektivitetskrav i samband med offentlig upphandling och, när så är lämpligt, tillämpar grön offentlig upphandling, genom att tillhandhålla nödvändiga riktlinjer och metoder för att bedöma livscykelkostnader, och miljöpåverkan och kostnader. Väl utformade verktyg, i synnerhet digitala verktyg, väntas underlätta upphandlingsförfarandena och minska de administrativa kostnaderna, särskilt i mindre medlemsstater som kanske inte har tillräcklig kapacitet att förbereda upphandlingar. I detta avseende bör medlemsstaterna aktivt främja användning av digitala verktyg och samarbete mellan upphandlande myndigheter, även över gränser, för utbyte av bästa praxis.

(55)

Eftersom byggnader står för utsläpp av växthusgaser både före och efter sin operativa livslängd bör medlemsstaterna också beakta hela livscykeln för byggnadernas koldioxidutsläpp. Detta bör göras inom ramen för ansträngningarna att öka uppmärksamheten på prestandan under hela livscykeln, aspekter som rör cirkulär ekonomi och miljöpåverkan, som ett led i den offentliga sektorns roll att föregå med gott exempel. Offentlig upphandling kan därmed tjäna som en möjlighet att ta itu med inbäddad koldioxid under byggnadernas hela livscykel. I detta hänseende är de upphandlande myndigheterna viktiga aktörer som kan agera som ett led i upphandlingsförfaranden genom att köpa in nya byggnader som beaktar faktorn för global uppvärmningspotential under hela livscykeln.

(56)

Faktorn för global uppvärmningspotential under hela livscykeln mäter de växthusgasutsläpp som är förbundna med byggnaden i olika skeden av dess livscykel. Därmed mäter den byggnadens totala bidrag till utsläpp som leder till klimatförändring. Detta kallas ibland bedömning av koldioxidavtrycket eller koldioxidmätning under hela livscykeln. Det omfattar en sammanställning av de koldioxidutsläpp som ingår i byggnadsmaterialen och de direkta och indirekta koldioxidutsläppen från användningsstadiet. Byggnader är en betydande materialbank eftersom de utgör lagringsplatser för koldioxidintensiva resurser under många årtionden, och det är därför viktigt att undersöka konstruktioner som främjar framtida återanvändning och återvinning i slutet av den operativa livscykeln, i linje med handlingsplanen för den cirkulära ekonomin. Medlemsstaterna bör främja byggmaterialens cirkularitet, hållbarhet och anpassningsförmåga för att ta itu med byggprodukternas hållbarhetsprestanda.

(57)

Faktorn för global uppvärmningspotential uttrycks som en numerisk indikator i kgCO2eq/m2 (av användbar inre golvyta) för varje livscykelstadium som genomsnitt för ett år i en referensstudieperiod på 50 år. Dataurvalet, definitionen av scenarier och beräkningarna görs i enlighet med standarden EN 15978. Omfattningen vad gäller byggnadselement och teknisk utrustning fastställs i indikator 1,2 i den gemensamma unionsramen Level(s). Om ett nationellt beräkningsverktyg finns eller krävs för information om eller erhållande av bygglov, bör det vara möjligt att använda detta nationella verktyg för att tillhandahålla den information som behövs. Det bör vara möjligt att använda andra beräkningsverktyg om de uppfyller de minimikriterier som fastställs i den gemensamma unionsramen Level(s).

(58)

I Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (21) fastställs regler för anläggningar som bidrar till energiproduktion eller som använder energi för produktionsändamål, och föreskrivs att information om den energi som används eller genereras i anläggningen ska finnas med i ansökningar om samordnade tillstånd i enlighet med artikel 12.1 b i det direktivet. I artikel 11 i det direktivet föreskrivs också att en effektiv energianvändning är en av de allmänna principerna för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter och ett av kriterierna för att fastställa bästa tillgängliga teknik i enlighet med bilaga III till det direktivet. Effektiviteten i energisystemets funktion påverkas vid varje givet tillfälle av om det går att obehindrat och flexibelt mata in energi i näten från olika energikällor med olika tröghet och olika uppstarttider. Förbättrad energieffektivitet gör det möjligt att utnyttja förnybar energi bättre.

(59)

En förbättring av energieffektiviteten kan bidra till ökad ekonomisk effektivitet. Medlemsstaterna och unionen bör ha som mål att minska energianvändningen oavsett ekonomisk tillväxtnivå.

(60)

Det energisparkrav som införs genom detta direktiv bör ökas och bör också gälla efter 2030. Detta säkerställer stabilitet för investerare och uppmuntrar därmed till långsiktiga investeringar och långsiktiga energieffektivitetsåtgärder, såsom genomgripande renovering av byggnader med det långsiktiga målet att möjliggöra kostnadseffektiv omvandling av befintliga byggnader till nära-nollenergibyggnader. Energisparkravet har en viktig roll när det gäller att skapa lokal tillväxt, lokala arbetstillfällen och konkurrenskraft och att lindra energifattigdomen. Det bör säkerställa att unionen kan uppnå sina energi- och klimatmål genom att skapa ytterligare möjligheter och bryta kopplingen mellan energianvändning och tillväxt. Samarbete med den privata sektorn är viktigt för att bedöma under vilka förhållanden privata investeringar för energieffektivitetsprojekt kan frigöras, och för att utveckla nya intäktsmodeller för innovation på energieffektivitetsområdet.

(61)

Åtgärder för förbättrad energieffektivitet har också en positiv effekt på luftkvaliteten, eftersom mer energieffektiva byggnader bidrar till att minska behovet av bränsle för uppvärmning, inbegripet fast bränsle för uppvärmning. Energieffektivitetsåtgärder bidrar därför till att förbättra luftkvaliteten inomhus och utomhus och hjälper till att på ett kostnadseffektivt sätt uppnå målen i unionens luftkvalitetspolitik, såsom den fastställs särskilt i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2284 (22).

(62)

I syfte att säkerställa ett stabilt och förutsägbart bidrag till uppnåendet av unionens energi- och klimatmål för 2030 och klimatneutralitetsmålet för 2050 är medlemsstaterna skyldiga att uppnå ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet för hela sparkravsperioden fram till 2030 som motsvarar nya årliga besparingar på minst 0,8 % av den slutliga energianvändningen till och med den 31 december 2023 och minst 1,3 % från och med den 1 januari 2024, 1,5 % från och med den 1 januari 2026 och 1,9 % från och med den 1 januari 2028. Detta krav kan uppfyllas genom nya policyåtgärder som antas under sparkravsperioden 1 januari 2021–31 december 2030 eller genom nya enskilda åtgärder till följd av policyåtgärder som antagits under eller före den föregående perioden, under förutsättning att de enskilda åtgärder som leder till energibesparingar införs under den följande perioden. Medlemsstaterna bör i detta syfte kunna använda sig av ett kvotpliktsystem för energieffektivitet, alternativa policyåtgärder eller båda delarna.

(63)

För perioden 1 januari 2021–31 december 2023 bör Cypern och Malta vara skyldiga att uppnå en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet som motsvarar nya besparingar på 0,24 % av den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2019. För perioden 1 januari 2024-31 december 2030 bör Cypern och Malta vara skyldiga att uppnå en ackumulerad energibesparing i slutanvändningsledet på 0,45 % av den årliga slutliga energianvändningen, som genomsnitt för den senaste treårsperioden före den 1 januari 2019.

(64)

När medlemsstaterna använder kvotpliktsystem bör de utse kvotpliktiga parter bland systemansvariga för överföringssystemen, systemansvariga för distributionssystemen, energidistributörer, företag som säljer energi i detaljistledet och drivmedelsdistributörer eller drivmedelsåterförsäljare på grundval av objektiva och icke-diskriminerande kriterier. Beslut att utse eller beviljande av undantag från att utses för vissa kategorier av sådana enheter eller återförsäljare bör inte ses som oförenligt med principen om icke-diskriminering. Därför kan medlemsstaterna välja om sådana enheter eller enbart vissa kategorier av dem ska utses till kvotpliktiga parter. För att stärka och skydda personer som berörs av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, och för att prioritera genomförandet av policyåtgärder bland dessa personer, kan medlemsstaterna ålägga kvotpliktiga parter att uppnå energibesparingar bland dessa personer. I detta syfte kan medlemsstaterna också fastställa minskningsmål avseende energikostnader. Kvotpliktiga parter skulle kunna uppnå dessa mål genom att främja installation av åtgärder som leder till energibesparingar och ekonomiska besparingar på energiräkningarna, såsom av isolerings- och uppvärmningsåtgärder, och genom att stödja energibesparingsinitiativ från gemenskaper för förnybar energi och medborgarenergigemenskaper.

(65)

Vid utformningen av policyåtgärder för att uppfylla energisparkravet bör medlemsstaterna iaktta unionens klimat- och miljönormer och -prioriteringar och iaktta principen orsaka inte betydande skada i den mening som avses i förordning (EU) 2020/852. Medlemsstaterna bör inte främja verksamheter som inte är miljömässigt hållbara, såsom användning av fossila bränslen. Energisparkravet syftar till att stärka åtgärderna mot klimatförändringar genom att främja incitament för medlemsstaterna att genomföra en hållbar och ren policymix som är resilient och mildrar klimatförändringarna. Därför skulle energibesparingar från policyåtgärder som avser användningen av direkt förbränning av fossila bränslen kunna räknas med i energibesparingarna inom ramen för energisparkravet på vissa villkor och under en övergångsperiod som följer på införlivandet av detta direktiv i enlighet med en bilaga till detta direktiv. Detta kommer att göra det möjligt att anpassa energisparkravet till målen för den europeiska gröna given, klimatmålsplanen och renoveringsvågen, och återspegla det behov av åtgärder som identifierats av Internationella energiorganet i dess rapport om nettonollutsläpp. Begränsningen syftar till att uppmuntra medlemsstaterna att endast spendera offentliga medel på framtidssäkrad, hållbar teknik. Det är viktigt att medlemsstaterna tillhandahåller en tydlig politisk ram och investeringssäkerhet för marknadsaktörerna. Genomförandet av beräkningsmetoden enligt energisparkravet bör göra det möjligt för marknadsaktörerna att anpassa sin teknik inom rimlig tid. I de fall som medlemsstaterna stöder införandet av effektiv teknik för fossila bränslen eller en tidig ersättning av sådan teknik, exempelvis genom subventionssystem eller system för energieffektivitetskrav, är det möjligt att resulterande energibesparingar inte längre kan beaktas för energisparkravet. De resulterande energibesparingarna, exempelvis från främjandet av naturgasbaserad kraftvärme, skulle inte beaktas inom ramen för energisparkravet, men begränsningen skulle inte tillämpas på indirekt användning av fossila bränslen, exempelvis när elproduktion inkluderar produktion med fossila bränslen. Policyåtgärder som inriktas på beteendeförändringar för att begränsa användningen av fossila bränslen, exempelvis genom informationskampanjer och sparsam körning, bör kunna beaktas även i fortsättningen. Policyåtgärder inriktade på byggnadsrenovering får omfatta sådana åtgärder som ersättning av värmesystem för fossila bränslen tillsammans med förbättringar av klimatskärmen. Dessa åtgärder bör begränsas till teknik som gör det möjligt att uppnå de energibesparingar som krävs i enlighet med de nationella byggnormer som fastställts i en medlemsstat Medlemsstaterna bör dock främja uppgradering av värmesystem som ett led i totalrenovering i linje med det långsiktiga målet om koldioxidneutralitet, nämligen att minska uppvärmningsbehovet och täcka det återstående uppvärmningsbehovet med en koldioxidfri energikälla. Vid redovisningen av de besparingar som krävs för att uppnå en andel av energisparkravet bland personer som påverkas av energifattigdom får medlemsstaterna beakta sina klimatförhållanden.

(66)

Medlemsstaternas åtgärder för förbättrad energieffektivitet inom transportsektorn kan komma att beaktas när det gäller att uppfylla energisparkravet i slutanvändningsledet. Sådana åtgärder inkluderar strategier som bland annat är avsedda att främja effektivare fordon, en övergång till cykel-, gång- och kollektivtrafik eller rörlighets- och stadsplanering som minskar behovet av transport. System som påskyndar införandet av nya, effektivare fordon eller policyåtgärder som främjar en övergång till bränslen med lägre utsläppsnivåer, utom system eller policyåtgärder som avser användning av direkt förbränning av fossila bränslen, som minskar användningen av energi per kilometer kan också komma att beaktas, förutsatt att de uppfyller reglerna om väsentlighet och additionalitet i detta direktiv. Policyåtgärder som främjar införandet av nya fordon som drivs med fossila bränslen bör inte anses som åtgärder som ska beaktas inom ramen för energisparkravet.

(67)

Åtgärder som vidtas av medlemsstaterna enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (23) och som leder till kontrollerbara, och mätbara eller uppskattningsbara, energieffektivitetsförbättringar kan anses vara ett kostnadseffektivt sätt för medlemsstater att uppfylla energisparkravet enligt detta direktiv.

(68)

Som ett alternativ till att kräva att kvotpliktiga parter uppnår den mängd ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs enligt det energisparkrav som fastställs i detta direktiv, bör det vara möjligt för medlemsstaterna att inom sina kvotpliktsystem tillåta eller kräva att kvotpliktiga parter bidrar till en nationell energieffektivitetsfond som kan användas för ett prioriterat genomförande av policyåtgärder bland personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder och personer i låginkomsthushåll, och, i tillämpliga fall, personer som bor i subventionerade bostäder.

(69)

Medlemsstater och kvotpliktiga parter bör använda alla tillgängliga medel och tekniker, utom när det gäller användningen av teknik för direkt förbränning av fossila bränslen, för att uppfylla de ackumulerade energibesparingar i slutanvändningsledet som krävs, inbegripet genom att främja smart och hållbar teknik i effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla, infrastruktur för effektiv värme och kyla, effektiva och smarta byggnader, elfordon och elindustrier och energikartläggningar eller motsvarande energiledningssystem, förutsatt att de energibesparingar som anförs uppfyller detta direktiv. Medlemsstaterna bör eftersträva stor flexibilitet när de utarbetar och genomför alternativa policyåtgärder. Medlemsstaterna bör uppmuntra åtgärder som ger energibesparingar under en lång livslängd.

(70)

Långsiktiga energieffektivitetsåtgärder fortsätter att åstadkomma energibesparingar efter 2020, men för att bidra till unionens energieffektivitetsmål för 2030 bör dessa åtgärder leda till nya besparingar efter 2020. Å andra sidan bör energibesparingar som uppnåtts efter den 31 december 2020 inte räknas med vid beräkningen av den ackumulerade energibesparing i slutanvändningsledet som krävs för perioden 1 januari 2014–31 december 2020.

(71)

Additionalitet är en grundläggande princip för det energisparkrav som föreskrivs i detta direktiv, eftersom den säkerställer att medlemsstaterna inför policyer och åtgärder som är särskilt utformade för att uppfylla energisparkravet. Nya besparingar bör gå utöver den vanliga verksamheten så att besparingar som skulle ha inträffat under alla omständigheter inte bör räknas med vid beräkningen av huruvida energisparkraven är uppfyllda. För att beräkna effekten av de införda åtgärderna bör endast nettobesparingar räknas med, uppmätta som förändringar av energianvändningen som är direkt hänförliga till energieffektivitetsåtgärden i fråga som genomförs för tillämpningen av det energisparkrav som föreskrivs i detta direktiv. För att beräkna nettobesparingar bör medlemsstaterna upprätta ett referensscenario för hur situationen skulle utvecklas utan åtgärden i fråga. Policyåtgärden i fråga bör utvärderas mot det referensscenariot. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till de minimikrav som föreskrivs i den berörda lagstiftningsramen på unionsnivå och till att andra policyåtgärder kan vidtas inom samma tidsram och att även dessa kan ha en inverkan på mängden energibesparingar, så att inte alla förändringar som observerats sedan en policyåtgärd infördes kan hänföras endast till den åtgärden. För att säkerställa att kravet på väsentlighet uppfylls bör de åtgärder som vidtas av kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parter faktiskt bidra till att de anförda energibesparingarna uppnås.

(72)

Det är viktigt att när så är relevant beakta alla steg i energikedjan vid beräkningen av energibesparingar, i syfte att öka potentialen för energibesparingar vid överföring och distribution av el. Studier och samrådet med intressenter har visat att det finns en betydande potential. De fysiska och ekonomiska villkoren skiljer sig dock ganska mycket mellan olika medlemsstater, och även inom flera medlemsstater, och det finns ett stort antal systemoperatörer. Dessa omständigheter pekar mot ett decentraliserat tillvägagångssätt, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Nationella tillsynsmyndigheter har den kunskap, rättsliga kompetens och administrativa kapacitet som krävs för att främja utvecklingen av ett energieffektivt elnät. Sådana enheter som det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystem för el (Entso-E) och den europeiska enheten för unionens systemansvariga för distributionssystem kan också ge värdefulla bidrag till, och bör stödja sina medlemmar i, genomförandet av energieffektivitetsåtgärder.

(73)

Liknande överväganden gäller för det mycket stora antalet systemansvariga för naturgassystemet. Naturgasens betydelse och försörjningsgrad och territoriella täckning varierar mycket mellan medlemsstaterna. I sådana fall är nationella tillsynsmyndigheter bäst lämpade för att övervaka och styra systemets utveckling mot ökad effektivitet, och sådana enheter som det europeiska nätverket av systemansvariga för överföringssystemen för gas kan ge värdefulla bidrag till, och bör stödja sina medlemmar i, genomförandet av energieffektivitetsåtgärder.

(74)

Energitjänsteföretag har en viktig roll när det gäller att utveckla, utforma, bygga och ordna med finansiering för projekt som sparar energi, minskar energikostnaderna och minskar drifts- och underhållskostnaderna inom exempelvis byggnads-, industri- och transportsektorerna.

(75)

Det är särskilt viktigt att beakta kopplingen mellan vatten och energi för att ta itu med den av varandra beroende användningen av energi och vatten och det ökande trycket på båda resurserna. Effektiv vattenförvaltning kan utgöra ett betydande bidrag till energibesparingar som inte bara ger klimatfördelar utan även ekonomiska och sociala fördelar. Vatten- och avloppssektorn står för 3,5 % av elanvändningen i unionen, och denna andel väntas öka. Samtidigt står vattenläckor för 24 % av den totala vattenförbrukningen i unionen och energisektorn är den största vattenförbrukaren, och står för 44 % av förbrukningen. Potentialen för energibesparing genom att använda smart teknik och smarta processer i alla vattenkretslopp och vattentillämpningar i industri- och bostadsområden samt i kommersiella områden bör undersökas noga och realiseras när helst det är kostnadseffektivt, och principen om energieffektivitet först bör beaktas. Dessutom bör avancerad bevattningsteknik, teknik för uppsamling av regnvatten och återanvändning av vatten avsevärt kunna minska vattenförbrukningen inom jordbruket, i byggnader och i industrin och den energi som används för behandling och transport av vatten.

(76)

I enlighet med artikel 9 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) bör unionens politik för energieffektivitet vara inkluderande och bör därför säkerställa att alla konsumenter som påverkas av energifattigdom har lika tillgång till energieffektivitetsåtgärder. Förbättringar av energieffektivitet bör på ett prioriterat sätt genomföras bland personer som påverkas av energifattigdom, sårbara kunder och slutanvändare, personer i låg- eller medelinkomsthushåll och personer som bor i subventionerat boende samt äldre personer och personer som bor på landsbygden och i avlägsna områden och i de yttersta randområdena. I detta sammanhang bör särskild uppmärksamhet riktas mot särskilda grupper som löper större risk att påverkas av energifattigdom och som i högre grad drabbas av de negativa effekterna av energifattigdom, såsom kvinnor, personer med funktionsnedsättning, äldre personer, barn och personer med minoritetsbakgrund i fråga om ras eller etnisk tillhörighet. Medlemsstaterna kan kräva att kvotpliktiga parter inkluderar sociala mål i energibesparande åtgärder i samband med energifattigdom, och denna möjlighet har redan utvidgats till alternativa policyåtgärder och nationella energieffektivitetsfonder. Detta bör omvandlas till en skyldighet att skydda och stärka utsatta kunder och slutanvändare och att mildra energifattigdomen, samtidigt som medlemsstaterna ges möjlighet att bibehålla full flexibilitet vad gäller policyåtgärdernas typ, storlek, omfattning och innehåll. Om ett kvotpliktsystem för energieffektivitet inte tillåter att åtgärder vidtas som rör enskilda energianvändare, får medlemsstaten vidta åtgärder för att lindra energifattigdomen enbart genom alternativa policyåtgärder. Inom sin policymix bör medlemsstaterna säkerställa att andra policyåtgärder inte har negativa effekter på personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, slutanvändare, och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder. Medlemsstaterna bör se till att offentliga medel som investeras i åtgärder för att förbättra energieffektiviteten utnyttjas på bästa möjliga sätt, inklusive finansiering och finansieringsinstrument som inrättats på unionsnivå.

(77)

Varje medlemsstat bör definiera begreppet utsatta kunder, varvid det kan hänvisas till energifattigdom och bland annat föreskrivas förbud mot bortkoppling av dessa kunder från elnätet i kritiska situationer. Begreppet utsatta kunder kan inbegripa inkomstnivå, energiutgifternas andel av den disponibla inkomsten, bostädernas energieffektivitet, kritiskt beroende av elutrustning av hälsoskäl, ålder eller andra kriterier. Detta gör det möjligt för medlemsstaterna att inkludera personer i låginkomsthushåll.

(78)

Enligt rekommendation (EU) 2020/1563 kunde omkring 34 miljoner hushåll i unionen inte värma upp sina hem tillräckligt 2019. Den europeiska gröna given prioriterar den sociala dimensionen av omställningen genom att följa principen att ingen lämnas utanför. Den gröna omställningen, inbegripet omställningen till ren energi, påverkar kvinnor och män på olika sätt och kan ha en särskild påverkan på missgynnade grupper såsom personer med funktionsnedsättning. Energieffektivitetsåtgärder måste därför ha en central betydelse för varje kostnadseffektiv strategi mot energifattigdom och konsumenters sårbarhet, och utgöra komplement till socialpolitiken på medlemsstatsnivå. För att säkerställa att energieffektivitetsåtgärder på ett hållbart sätt minskar energifattigdom för hyresgäster bör åtgärdernas kostnadseffektivitet samt frågan huruvida fastighetsägare och hyresgäster har råd att vidta dem beaktas, och tillräckligt ekonomiskt och tekniskt stöd till sådana åtgärder bör garanteras på medlemsstatsnivå. Medlemsstaterna bör stödja de lokala och regionala nivåerna när det gäller att kartlägga och lindra energifattigdomen. Byggnadsbeståndet i unionen behöver långsiktigt omvandlas till nära-nollenergibyggnader, i enlighet med målen i Parisavtalet. Byggnader renoveras för närvarande i för långsam takt och byggnader som bebos av låginkomsttagare som påverkas av energifattigdom är de som är svårast att nå. De åtgärder som fastställs i detta direktiv rörande energisparkrav, kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder är därför särskilt viktiga.

(79)

Medlemsstaterna bör sträva efter att säkerställa att åtgärder för att främja eller underlätta energieffektivitet, särskilt åtgärder som rör byggnader och mobilitet, inte leder till en oproportionell prisökning på tjänster avseende sådana åtgärder eller till ökad social utestängning.

(80)

För att kunna utnyttja den potential för energibesparing som finns inom vissa marknadssegment där energikartläggning i allmänhet inte erbjuds kommersiellt, till exempel små och medelstora företag, bör medlemsstaterna utarbeta program som uppmuntrar och stöder små och medelstora företag att genomgå energikartläggningar och att genomföra rekommendationerna från dessa energikartläggningar. Energikartläggningar bör vara obligatoriska för och genomföras regelbundet av företag med en genomsnittlig årlig energianvändning över ett visst tröskelvärde, eftersom energibesparingarna kan vara betydande. Vid besiktningarna bör hänsyn tas till relevanta europeiska eller internationella standarder. t.ex. EN ISO 50001 (energiledningssystem) eller EN 16247-1 (energikartläggningar) eller, om en energikartläggning ingår, EN ISO 14000 (miljöledningssystem), i enlighet med detta direktiv, vilka inte går utöver kraven i dessa relevanta standarder. En specifik europeisk standard avseende energikartläggningar är för närvarande under utarbetande. Energikartläggningar kan utföras fristående eller ingå i ett bredare miljöledningssystem eller ett avtal om energiprestanda. I alla sådana fall bör dessa system uppfylla minimikraven i detta direktiv. Dessutom kan specifika mekanismer och system som inrättats för att övervaka utsläppen och bränsleförbrukningen av vissa transportoperatörer, exempelvis EU:s system för handel med utsläppsrätter enligt unionsrätten, anses vara förenliga med energikartläggningar, inklusive inom ramen för energiledningssystem, om de uppfyller minimikraven i detta direktiv. För de företag som redan genomför energikartläggningsskyldigheten bör energikartläggningar fortsätta att utföras minst vart fjärde år från och med dagen för den föregående energikartläggningen, i enlighet med detta direktiv.

(81)

Medlemsstaterna kan fastställa riktlinjer som företagen ska följa vid genomförandet av åtgärder för att uppnå nya årliga besparingar som identifierats i energikartläggningen.

(82)

Företagets genomsnittliga förbrukning bör vara kriteriet för att definiera tillämpningen av energiledningssystem och energikartläggningar för att öka dessa mekanismers känslighet när det gäller att identifiera relevanta möjligheter för kostnadseffektiva energibesparingar. Ett företag som ligger under de förbrukningströsklar som fastställts för energiledningssystem och energikartläggningar bör uppmuntras att genomgå energikartläggningar och att genomföra rekommendationerna från dessa kartläggningar.

(83)

När energikartläggningar genomförs av interna experter bör de inte vara direkt delaktiga i den verksamhet de kartlägger, så att deras oberoende kan garanteras.

(84)

Medlemsstaterna bör främja genomförandet av energiledningssystem och energikartläggningar inom offentlig förvaltning på nationell, regional och lokal nivå.

(85)

IKT-sektorn är en annan viktig sektor som uppmärksammas allt mer. År 2018 hade datacentren i unionen en energianvändning på 76,8 TWh. Denna siffra väntas öka till 98,5 TWh 2030, vilket är en ökning på 28 %. Denna ökning i absoluta tal kan även iakttas i relativa tal: datacentralerna i unionen stod för 2,7 % av efterfrågan på el 2018 och kommer att stå för 3,21 % 2030 om utvecklingen fortsätter enligt samma bana. Unionens digitala strategi har redan lyft fram behovet av mycket energieffektiva och hållbara datacenter och transparensåtgärder för telekomoperatörer gällande deras miljöpåverkan. För att främja en hållbar utveckling inom IKT-sektorn, i synnerhet vad gäller datacenter, bör medlemsstaterna begära att data av relevans för datacentrens energiprestanda, vattenfotavtryck och efterfrågeflexibilitet samlas in och offentliggörs, på grundval av en gemensam unionsmall. Medlemsstaterna bör endast begära att data samlas in och offentliggörs om datacenter med ett betydande fotavtryck där ändamålsenliga utformnings- eller effektivitetsinsatser, för nya respektive befintliga anläggningar, kan medföra en avsevärd minskning av energi- och vattenanvändningen, en ökning av systemeffektiviteten som främjar utfasningen av fossila bränslen i nätet eller återanvändning av spillvärme i näraliggande anläggningar och värmenät. Hållbarhetsindikatorer för datacenter skulle kunna fastställas på grundval av de data som samlas in, med beaktande av redan befintliga initiativ inom sektorn.

(86)

Rapporteringsskyldigheten gäller för de datacenter som uppfyller det tröskelvärde som fastställs i detta direktiv. I samtliga fall, och särskilt för företagsdatacenter på plats, bör rapporteringsskyldigheten förstås som att den avser de utrymmen och den utrustning som huvudsakligen eller uteslutande används för datarelaterade funktioner (serverrum), inbegripet nödvändig tillhörande utrustning, till exempel tillhörande kylning, belysning, batterisystem eller avbrottsfri kraftförsörjning. All it-utrustning som placeras eller installeras för i första hand offentlig åtkomst, gemensam användning eller i kontorsutrymmen eller som stöder andra funktioner, såsom arbetsstationer, bärbara datorer, fotokopiatorer, sensorer, säkerhetsutrustning eller vitvaror och audiovisuella apparater, bör undantas från rapporteringsskyldigheten. Samma undantag bör också gälla för servrar, nätverk, lagring och tillhörande utrustning som skulle vara spridd över en webbplats, t.ex. enskilda servrar, enkelsidiga stativ eller wifi- och nätverkspunkter.

(87)

Insamlade data bör användas för att mäta åtminstone några grundläggande dimensioner av en hållbar datacentral, nämligen hur effektivt den använder energi, hur mycket av den energin som kommer från förnybara energikällor, återanvändningen av eventuell spillvärme som den producerar, effektiviteten i kylningen, effektiviteten i kolanvändningen och användningen av färskvatten. Insamlade data och hållbarhetsindikatorerna bör öka medvetenheten bland ägare och operatörer av datacenter, tillverkare av utrustning, utvecklare av programvara och tjänster, användare av datacentrens tjänster på alla nivåer samt enheter och organisationer som inför, använder eller upphandlar molntjänster och datacentraltjänster. Insamlade data och hållbarhetsindikatorerna bör också skapa förtroende för de faktiska förbättringarna till följd av insatser och åtgärder för att göra nya eller befintliga datacenter hållbarare. Slutligen bör dessa användas som en grund för transparent och evidensbaserad planering och evidensbaserat beslutsfattande. Kommissionen bör bedöma datacentrens effektivitet på grundval av den information som de informationsskyldiga datacentren lämnar.

(88)

Efter en bedömning bör kommissionen, när den inrättar eventuella sektorsspecifika partnerskap för energieffektivitet, sammanföra viktiga intressenter, däribland icke-statliga organisationer och arbetsmarknadens parter, inom bland annat IKT-, transport-, finans- och byggsektorerna på ett inkluderande och representativt sätt.

(89)

Lägre energikostnader för konsumenter bör uppnås genom att konsumenterna får hjälp att minska sin energianvändning genom att minska byggnaders energibehov och effektivisera apparater i kombination med att energisnåla transportmedel görs tillgängliga och integreras med kollektivtrafik, delad mobilitet och cykling. Medlemsstaterna bör också förbättra konnektiviteten i landsbygdsområden och i avlägsna områden.

(90)

Det är mycket viktigt att öka alla unionsmedborgares medvetenhet om fördelarna med ökad energieffektivitet och att ge dem korrekt information om hur sådan kan uppnås. Medborgare i alla åldrar bör också involveras i energiomställningen via den europeiska klimatpakten och konferensen om Europas framtid. Ökad energieffektivitet är också av stor vikt för unionens energiförsörjningstrygghet genom att unionens beroende av bränsleimport från tredjeländer minskar.

(91)

Konsumenter bör ha full insyn i kostnaderna och fördelarna med alla energieffektivitetsåtgärder som vidtas, inbegripet återbetalningsperioder.

(92)

När medlemsstaterna genomför detta direktiv och vidtar andra åtgärder på energieffektivitetsområdet, bör de vara särskilt uppmärksamma på synergieffekter mellan energieffektivitetsåtgärder och en effektiv användning av naturresurser i linje med principerna för en cirkulär ekonomi.

(93)

När medlemsstaterna använder nya företagsmodeller och ny teknik, bör de sträva efter att främja och underlätta införandet av energieffektivitetsåtgärder, inklusive genom innovativa energitjänster för stora och små kunder.

(94)

Det är nödvändigt att möjliggöra en tät och förbättrad återkoppling om energianvändning när detta är tekniskt genomförbart och kostnadseffektivt med tanke på befintliga mätanordningar. Detta direktiv klargör att kostnadseffektiviteten vid individuell mätning avgörs av om de därmed sammanhängande kostnaderna står i proportion till möjliga energibesparingar. Vid bedömningen av om individuell mätning är kostnadseffektiv kan hänsyn tas till verkan av andra konkreta, planerade åtgärder i en viss byggnad, till exempel en kommande renovering.

(95)

Detta direktiv klargör också att rättigheter avseende fakturering och information om fakturering eller användning bör gälla för konsumenter av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk från en central källa, även om de inte har några direkta individuella avtal med en energileverantör.

(96)

För att uppnå öppenhet och insyn avseende redovisning av individuell användning av värmeenergi och på så sätt underlätta genomförandet av individuell mätning bör medlemsstaterna säkerställa att det finns transparenta, allmänt tillgängliga nationella regler om fördelningen av kostnaden för användning av värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk i flerbostadshus och byggnader med flera användningsområden. Utöver öppenhet och insyn kan medlemsstaterna överväga att vidta åtgärder för att öka konkurrensen vid tillhandahållandet av tjänster för individuell mätning och på så sätt säkerställa att slutanvändarnas eventuella kostnader är rimliga.

(97)

Nyligen installerade värmemätare och värmekostnadsfördelare bör vara fjärravläsbara för att säkerställa kostnadseffektivt och regelbundet tillhandahållande av användningsinformation. Avsikten är att bestämmelserna i detta direktiv vad gäller mätare för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, individuell mätning och kostnadsfördelning för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, krav på fjärravläsning, fakturerings- och användningsinformation för värme och kyla samt varmvatten för hushållsbruk, kostnaden för tillgång till mätnings-, fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk, och minimikraven för fakturerings- och användningsinformation för värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk ska tillämpas endast på värme, kyla och varmvatten för hushållsbruk som tillhandahålls från en central källa. Det står medlemsstaterna fritt att besluta huruvida walk-by- eller drive-by-teknik ska anses vara fjärravläsbar eller inte. Fjärravläsbara anordningar kräver inte tillträde till enskilda lägenheter eller enheter för avläsningen.

(98)

Medlemsstaterna bör beakta det faktum att ett framgångsrikt genomförande av ny teknik för att mäta energianvändning förutsätter ökade investeringar i utbildning av och kompetens hos både användare och energileverantörer.

(99)

Faktureringsinformation och årliga sammanställningar är ett viktigt sätt att informera kunder om deras energianvändning. Uppgifter om användning och kostnader kan också ge annan information som hjälper konsumenterna att jämföra sitt befintliga avtal med andra erbjudanden och att använda sig av klagomåls- och alternativa tvistlösningsmekanismer. Med tanke på att tvister gällande fakturor är en vanlig orsak till klagomål från konsumenter och även är en faktor som bidrar till fortsatt låga nivåer av kundnöjdhet och engagemang i energisektorn, är det nödvändigt att göra fakturorna enklare, tydligare och mer lättförståeliga, samtidigt som andra instrument, såsom faktureringsinformation, informationsverktyg och årliga sammanställningar, ger alla de upplysningar som konsumenterna behöver för att kunna utöva kontroll över sin energianvändning, jämföra erbjudanden och byta leverantör.

(100)

När medlemsstaterna utformar åtgärder för förbättrad energieffektivitet bör de ta vederbörlig hänsyn till behovet av att säkerställa en korrekt fungerande inre marknad och ett konsekvent genomförande av unionens regelverk, i enlighet med EUF-fördraget.

(101)

Högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla har stor potential att spara primärenergi i unionen. Medlemsstaterna bör genomföra en heltäckande bedömning av potentialen för högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla. Dessa bedömningar bör vara överensstämmande med medlemsstaternas integrerade nationella energi- och klimatplaner och deras långsiktiga renoveringsstrategier och kan inbegripa utvecklingsbanor som leder till en nationell värme- och kylsektor som baseras på förnybar energi och spillvärme, inom en tidsram som är förenlig med uppnåendet av klimatneutralitetsmålet. Nya anläggningar för elproduktion och befintliga anläggningar som genomgått omfattande uppgradering eller som fått sina tillstånd eller licenser uppdaterade bör, under förutsättning att en kostnads–nyttoanalys visar på ett överskott, utrustas med högeffektiv kraftvärme för att återvinna spillvärme från produktionen av el. På samma sätt bör andra anläggningar med betydande genomsnittlig energitillförsel per år utrustas med tekniska lösningar för användning av anläggningens spillvärme om en kostnads–nyttoanalys visar ett kostnads-nyttoöverskott. Spillvärmen skulle kunna transporteras dit den behövs genom fjärrvärmenät. De händelser som gör att godkännandekriterier måste tillämpas kommer i allmänhet att vara sådana som också ger upphov till tillståndskrav enligt direktiv 2010/75/EU och för tillstånd enligt direktiv (EU) 2019/944.

(102)

Det kan vara lämpligt att förlägga elproduktionsanläggningar som är avsedda att använda sig av sådan geologisk lagring som tillåts inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (24) till platser där det inte är kostnadseffektivt med återvinning av spillvärme genom högeffektiv kraftvärme eller genom försörjning till ett nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. Medlemsstaterna bör därför kunna undanta de anläggningarna från skyldigheten att genomföra en kostnads–nyttoanalys för att förse anläggningen med utrustning som möjliggör återvinning av spillvärme med hjälp av en högeffektiv kraftvärmepanna. Det bör också vara möjligt att undanta toppbelastnings- och reservanläggningar för elproduktion som planeras vara i drift färre än 1 500 driftstimmar per år som ett rullande medelvärde över en period av fem år från kravet att också producera värme.

(103)

Det är lämpligt att medlemsstaterna uppmuntrar införandet av åtgärder och förfaranden som främjar kraftvärmeinstallationer med total installerad tillförd effekt på mindre än 5 MW för att främja distribuerad energiproduktion.

(104)

För att genomföra nationella heltäckande bedömningar bör medlemsstaterna uppmuntra bedömningar av potentialen för högeffektiv kraftvärme och effektiv fjärrvärme och fjärrkyla på regional och lokal nivå. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att främja och underlätta realiseringen av identifierad kostnadseffektiv potential i högeffektiv kraftvärme och effektiv fjärrvärme och fjärrkyla.

(105)

Kraven för effektiv fjärrvärme och fjärrkyla bör vara förenliga med de långsiktiga klimatpolitiska målen, unionens klimat- och miljönormer och prioriteringar och bör iaktta principen orsaka inte betydande skada i den mening som avses i förordning (EU) 2020/852. Alla system för fjärrvärme och fjärrkyla bör syfta till förbättrad förmåga att interagera med andra delar av energisystemet för att optimera energianvändningen och förhindra energisvinn genom att utnyttja byggnadernas hela potential att lagra värme eller kyla, inklusive överskottsvärme från tjänsteanläggningar och näraliggande datacenter. Därför bör effektiva system för fjärrvärme och fjärrkyla säkerställa ökad primärenergieffektivitet och en gradvis integrering av förnybar energi och spillvärme och spillkyla enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 (25). Därför införs med det här direktivet striktare krav för värme- och kylförsörjning som bör vara tillämpliga under specifika fastställda tidsperioder och bör vara permanent tillämpliga från och med den 1 januari 2050.

(106)

Principerna för att beräkna andelen värme eller kyla från förnybara energikällor i effektiv fjärrvärme och fjärrkyla bör vara förenliga med direktiv (EU) 2018/2001 och Eurostats metoder för statistisk rapportering. Enligt artikel 7.1 i direktiv (EU) 2018/2001 inkluderar den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor inom värme- och kylsektorn. En slutlig energianvändning (brutto) av värme eller kyla i fjärrvärme eller fjärrkyla är lika med leverans av värme eller kyla som går till det nät som betjänar slutkunderna eller energidistributörerna.

(107)

Värmepumpar är viktiga för utfasningen av fossila bränslen i värme- och kylförsörjningen, även i fjärrvärmesektorn. Den metod som fastställs i bilaga VII till direktiv (EU) 2018/2001 innehåller regler för att räkna energi från värmepumpar som energi från förnybara energikällor och förhindrar dubbelräkning av el från förnybara energikällor. Vid beräkningen av andelen förnybar energi i fjärrvärmenätet bör all värme från värmepumpen som går in i nätet redovisas som förnybar energi, förutsatt att värmepumpen uppfyller minimieffektivitetskriterierna i bilaga VII till direktiv (EU) 2018/2001 vid tidpunkten för installationen.

(108)

Definitionen av högeffektiv kraftvärme har definierats utifrån de energibesparingar som uppnås genom en kombinerad produktion i stället för separat produktion av värme och el. Kraven för högeffektiv kraftvärme bör vara förenliga med de långsiktiga klimatpolitiska målen. Definitionen av kraftvärme och högeffektiv kraftvärme i unionslagstiftningen bör inte påverka användningen av andra definitioner i den nationella lagstiftningen för andra syften än de som anges i den berörda unionslagstiftningen. För att maximera energibesparingarna och undvika att energibesparingsmöjligheter går förlorade bör största uppmärksamhet fästas vid kraftvärmepannornas driftsvillkor.

(109)

För att säkerställa transparensen och göra det möjligt för slutanvändare att välja mellan kraftvärmeproducerad el och el producerad med andra tekniker, bör ursprunget till högeffektiv kraftvärme garanteras på grundval av harmoniserade referensvärden för effektivitet. System för ursprungsgaranti ger inte i sig rätt att komma i åtnjutande av nationella stödmekanismer. Det är viktigt att alla former av el som produceras från högeffektiv kraftvärme kan omfattas av ursprungsgarantier. Ursprungsgarantier bör kunna skiljas från överlåtbara certifikat.

(110)

Den särskilda strukturen för kraftvärme, fjärrvärme respektive fjärrkyla, med många producenter som är små och medelstora företag, bör beaktas, särskilt vid en översyn av de administrativa förfarandena för att få tillstånd till uppbyggnad av kraftvärmekapacitet eller tillhörande nät, enligt principen att tänka småskaligt först.

(111)

De flesta unionsföretag är små och medelstora företag. De representerar en enorm energibesparingspotential för unionen. För att kunna hjälpa dem att vidta energieffektivitetsåtgärder bör medlemsstaterna inrätta en lämplig ram i syfte att ge små och medelstora företag tekniskt stöd och riktad information.

(112)

På grundval av kriterier som är objektiva, klara och tydliga samt icke-diskriminerande bör medlemsstaterna fastställa regler som styr hur kostnaderna ska bäras och delas för nätanslutning och nätförstärkning samt regler för teknisk anpassning som krävs för att integrera nya tillverkare av el som produceras från högeffektiv kraftvärme, med beaktande av nätverkskoder och riktlinjer som utarbetats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/943 (26) och (EG) nr 715/2009 (27). Producenter av el från högeffektiv kraftvärme bör tillåtas använda en anbudsförfrågan rörande anslutningsarbetet. Tillträde till nätsystemet för el producerad från högeffektiv kraftvärme, i synnerhet för småskalig kraftvärme och mikrokraftvärmepannor, bör underlättas. Medlemsstaterna får i enlighet med artikel 3.2 i direktiv 2009/73/EG och artikel 9.2 i direktiv (EU) 2019/944 ålägga företag som bedriver verksamhet inom el- och gassektorerna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, inklusive beträffande energieffektivitet.

(113)

Det är nödvändigt att fastställa bestämmelser om fakturering, gemensam kontaktpunkt, tvistlösning utanför domstol, energifattigdom och grundläggande avtalsenliga rättigheter, för att anpassa dessa bestämmelser, när så är lämpligt, till relevanta bestämmelser om el enligt direktiv (EU) 2019/944, i syfte att stärka konsumentskyddet och ge slutkunder möjlighet att få mer frekvent, tydligare och mer aktuell information om sin användning av värme, kyla eller varmvatten för hushållsbruk och reglera sin energianvändning.

(114)

Genom detta direktiv stärks konsumentskyddet genom att grundläggande avtalsenliga rättigheter för fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten för hushållsbruk införs, i samstämmighet med den nivå av rättigheter, skydd och inflytande som infördes för slutkonsumenter i elsektorn genom direktiv (EU) 2019/944. Konsumenter bör ha tillgång till klar och otvetydig information om sina rättigheter. Flera faktorer hindrar konsumenterna från att få tillgång till, förstå och agera utifrån de olika källor för marknadsinformation som de har tillgång till. Införandet av grundläggande avtalsenliga rättigheter kan bidra till bland annat korrekt förståelse av utgångspunkten för kvaliteten i de tjänster som leverantören erbjuder i avtalet, inbegripet den levererade energins kvalitet och egenskaper. Det kan dessutom bidra till att minimera dolda eller extra kostnader till följd av antingen uppgraderade eller nya tjänster efter avtalets undertecknande utan att kunden tydligt förstår och godkänner detta. Dessa tjänster skulle bland annat kunna avse energi som levereras, mätnings- och faktureringstjänster, inköp och installation eller tilläggs- och underhållstjänster och kostnader med anknytning till nätet, mätanordningar, lokal värme- eller kylutrustning. Kraven kommer att bidra till förbättrad möjlighet att jämföra erbjudanden och säkerställa samma nivå av grundläggande avtalsenliga rättigheter för alla unionsmedborgare när det gäller uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk, utan att de nationella befogenheterna begränsas.

(115)

Vid planerad bortkoppling från uppvärmning, kylning och varmvatten för hushållsbruk bör leverantörer ge de berörda kunderna tillräcklig information om alternativa åtgärder, såsom möjligheter till stöd för att undvika bortkoppling, system för förskottsbetalning, energikartläggningar, energirådgivningstjänster, alternativa betalningsplaner, råd om skuldhantering eller anstånd med bortkoppling.

(116)

Bättre konsumentskydd bör garanteras genom tillgång till effektiva oberoende mekanismer för tvistlösning utanför domstol för alla konsumenter, till exempel i form av en energiombudsman, ett konsumentorgan eller en tillsynsmyndighet. Medlemsstaterna bör därför införa snabba och effektiva förfaranden för behandling av klagomål.

(117)

Bidragen från gemenskaper för förnybar energi, i enlighet med direktiv (EU) 2018/2001, och medborgarenergigemenskaper, i enlighet med direktiv (EU) 2019/944, till målen för den europeiska gröna given och klimatmålsplanen bör erkännas och aktivt stödjas. Medlemsstaterna bör därför beakta och främja den roll som spelas av gemenskaper för förnybar energi och medborgarenergigemenskaper. Dessa gemenskaper kan hjälpa medlemsstaterna att uppnå målen för det här direktivet genom att främja energieffektivitet på lokal nivå eller hushållsnivå samt i offentliga byggnader i samarbete med lokala myndigheter. De kan stärka och engagera konsumenterna och göra det möjligt för vissa grupper av hushållskunder, inbegripet på landsbygden och i avlägsna områden, att delta i energieffektivitetsprojekt och energieffektivitetsåtgärder, som kan kombinera sådana åtgärder med investeringar i förnybar energi. Energigemenskaper kan ha en viktig roll när det gäller att utbilda och öka medborgarnas medvetenhet om åtgärder som är utformade för att uppnå energibesparingar. Om de får rätt stöd från medlemsstaterna kan energigemenskaper bidra till kampen mot energifattigdomen genom att främja energieffektivitetsprojekt, minskad energianvändning och lägre tariffer.

(118)

Långsiktiga beteendeförändringar i energianvändningen kan uppnås genom att medborgarna ges ökat inflytande. Energigemenskaper kan bidra till långsiktiga energibesparingar, särskilt bland hushållen, och till ökade hållbara investeringar från medborgare och småföretag. Medlemsstaterna bör ge medborgarna möjlighet att vidta sådana åtgärder genom stöd till gemensamma energiprojekt och energiorganisationer. Dessutom kan strategier för engagemang, där alla berörda parter på nationell och lokal nivå deltar i beslutsprocessen, ingå i de lokala eller regionala planerna för minskade koldioxidutsläpp eller de nationella byggnadsrenoveringsplanerna, i syfte att öka medvetenheten, få återkoppling om politiken och förbättra allmänhetens acceptans för den.

(119)

Bidraget från gemensamma kontaktpunkter eller liknande strukturer, som mekanismer som kan göra det möjligt för många olika målgrupper, inbegripet medborgare, små och medelstora företag och offentliga myndigheter, att utforma och genomföra projekt och åtgärder som rör övergången till ren energi, bör erkännas. De gemensamma kontaktpunkternas bidrag kan vara mycket viktigt för utsatta kunder, eftersom de kan få tillförlitlig och tillgänglig information om energieffektivitetsförbättringar. Detta bidrag kan innefatta tillhandahållande av teknisk, administrativ och finansiell rådgivning och assistans, främjande av de nödvändiga administrativa förfarandena eller av tillgång till finansmarknader, vägledning om unionens och nationella rättsliga ramar, inklusive regler och kriterier för offentlig upphandling, och unionens taxonomi.

(120)

Kommissionen bör se över effekterna av sina åtgärder för att stödja utvecklingen av plattformar eller forum som bland annat omfattar de europeiska arbetsmarknadsparternas organ i främjandet av utbildningsprogram för energieffektivitet, och bör vid behov föreslå ytterligare åtgärder. Kommissionen bör också uppmuntra de europeiska arbetsmarknadsparternas diskussioner om energieffektivitet, i synnerhet när det gäller utsatta kunder och slutanvändare, inbegripet personer i energifattigdom.

(121)

En rättvis omställning till en klimatneutral union till 2050 är central för den europeiska gröna given. I den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som proklamerades gemensamt av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 17 november 2017, ingår energi bland de väsentliga tjänster som alla har rätt att ha tillgång till. Stöd för åtkomst till sådana tjänster måste finnas för dem som behöver det, särskilt i en situation med inflationstryck och kraftigt stigande energipriser.

(122)

Det är nödvändigt att säkerställa att personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder är skyddade och de bör därför ges möjlighet att aktivt delta i insatser och åtgärder för förbättrad energieffektivitet och tillhörande konsumentskydds- eller informationsåtgärder som genomförs av medlemsstaterna. Riktade kampanjer för att öka medvetenheten bör utvecklas för att illustrera fördelarna med energieffektivitet och ge information om det ekonomiska stöd som finns tillgängligt.

(123)

Tillgängliga offentliga medel på unionsnivå och nationell nivå bör investeras strategiskt i åtgärder för förbättrad energieffektivitet, framför allt så att det gagnar personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder. Medlemsstaterna bör dra nytta av eventuella ekonomiska bidrag som de kan få från den sociala klimatfonden, som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/955 (28), och av intäkter från utsläppsrätter från EU:s utsläppshandelssystem. Dessa intäkter kommer att hjälpa medlemsstaterna att vid uppfyllandet av sin skyldighet att genomföra energieffektivitetsåtgärder och policyåtgärder inom ramen för energisparkravet prioritera personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder, inbegripet de som bor på landsbygden och i avlägsna regioner.

(124)

Nationella finansieringssystem bör kompletteras med lämpliga system för bättre information, tekniskt och administrativt bistånd, enklare tillgång till finansiering som främjar bästa tillgång till tillgängliga medel i synnerhet för personer som påverkas av energifattigdom, utsatta kunder, personer i låginkomsthushåll och, om tillämpligt, personer som bor i subventionerade bostäder.

(125)

Medlemsstaterna bör stärka och skydda alla människor lika, oavsett kön, genus, ålder, funktionsnedsättning, ras eller etniskt ursprung, sexuell läggning, religion eller övertygelse, och säkerställa att de som påverkas mest, de som löper störst risk att påverkas av energifattigdom, eller de som är mest utsatta för de negativa effekterna av energifattigdom, skyddas tillräckligt. Medlemsstaterna bör säkerställa att energieffektivitetsåtgärder inte förstärker befintlig ojämlikhet, i synnerhet vad gäller energifattigdom.

(126)

Enligt artikel 15.2 i direktiv 2012/27/EU har samtliga medlemsstater bedömt energieffektivitetspotentialen för sin infrastruktur för gas och el och identifierat konkreta åtgärder och investeringar för införandet av kostnadseffektiva energieffektivitetsförbättringar i nätinfrastrukturen, med en tidtabell för införandet. Resultatet av dessa åtgärder utgör en solid grund för tillämpningen av principen om energieffektivitet först i samband med deras beslut om nätplanering, nätutveckling och investeringar.

(127)

De nationella energitillsynsmyndigheterna bör anta en samlad strategi, som omfattar potentiella besparingar inom sektorerna energiförsörjning och slutanvändare. Utan att det påverkar försörjningstryggheten, marknadsintegreringen och föregripande investeringar i havsbaserade nät som behövs för utbyggnaden av havsbaserad förnybar energi, bör nationella tillsynsmyndigheter säkerställa att principen om energieffektivitet först tillämpas inom planering- och beslutsprocesserna och att nättarifferna och regleringarna ger incitament för ökad energieffektivitet. Medlemsstaterna bör också säkerställa att systemansvariga för överföringssystem och systemansvariga för distributionssystem beaktar principen om energieffektivitet först. Detta skulle hjälpa systemansvariga för överföringssystem och distributionssystem att överväga bättre energieffektivitetslösningar för och marginalkostnader på grund av upphandlingen av resurser på efterfrågesidan, liksom de miljömässiga och socioekonomiska effekterna av olika nätinvesteringar och driftsplaner. En sådan strategi förutsätter en övergång från ett snävt ekonomiskt effektivitetsperspektiv till maximerad social välfärd. Principen om energieffektivitet först bör i synnerhet tillämpas i samband med utvecklingen av scenarier för utbyggnad av energiinfrastruktur där lösningar på efterfrågesidan skulle kunna anses som genomförbara alternativ som måste analyseras ordentligt, och bör bli en integrerad del av nätplaneringsprojekt. Principens tillämpning bör granskas av nationella tillsynsmyndigheter.

(128)

Ett tillräckligt stort antal pålitliga yrkespersoner med kompetens på området energieffektivitet bör vara tillgängliga för att säkerställa att direktivet genomförs på ett effektivt sätt och utan dröjsmål, till exempel när det gäller efterlevnad av kraven på energikartläggningar och genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet. Medlemsstaterna bör därför införa certifieringssystem eller motsvarande kvalificeringssystem, eller båda delarna, och lämplig utbildning för leverantörer av energitjänster, energikartläggningar och andra åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i nära samarbete med arbetsmarknadens parter, utbildningsleverantörer och andra berörda parter. Dessa system ska utvärderas vart fjärde år från och med december 2024 och vid behov uppdateras så att den nödvändiga kompetensnivån säkerställs för leverantör av energitjänster, energiinspektörer, energiansvariga och installatörer av byggnadselement.

(129)

Det är nödvändigt att fortsätta att utveckla marknaden för energitjänster för att säkerställa att energitjänster både bjuds ut och efterfrågas. Öppenhet, till exempel genom listor över certifierade leverantörer av energitjänster och tillgängliga modeller för kontrakt, utbyte av bästa praxis och riktlinjer bidrar i hög grad till ökad användning av energitjänster och avtal om energiprestanda och kan också hjälpa till att stimulera efterfrågan och öka förtroendet för leverantörer av energitjänster. Genom ett avtal om energiprestanda undviker mottagaren av energitjänster investeringskostnader genom att använda en del av det finansiella värdet av energibesparingarna för att helt eller delvis återbetala den investering som görs av en tredje part. Detta kan bidra till att locka privat kapital, vilket är nyckeln till att öka byggnadsrenoveringstakten i unionen, föra expertis till marknaden och skapa innovativa affärsmodeller. Därför bör det bli ett krav att för byggnader som inte är bostadshus och som har en användbar golvyta som överstiger 750 m2 bedöma om det är genomförbart att använda avtal om energiprestanda i samband med renovering. Detta är ett steg mot att öka förtroendet för energitjänstföretag och bana vägen för ett ökat antal sådana projekt i framtiden.

(130)

Mot bakgrund av de ambitiösa renoveringsmålen för det närmaste årtiondet inom ramen för renoveringsvågen är det nödvändigt att ge oberoende mellanhänder på marknaden, inbegripet gemensamma kontaktpunkter eller liknande stödmekanismer, en utökad roll för att stimulera marknadsutvecklingen på efterfrågesidan och utbudssidan och att främja avtal om energiprestanda vid renovering av både privata och offentliga byggnader. Lokala energiorgan kan ha en nyckelroll i det hänseendet och identifiera och stödja potentiella kontaktpersoner eller gemensamma kontaktpunkter. Detta direktiv bör bidra till en förbättrad tillgång till produkter, tjänster och rådgivning, bland annat genom att främja kvinnliga företagares potential att fylla luckorna på marknaden och tillhandahålla innovativa sätt att förbättra energieffektiviteten, samtidigt som respekten för principen om icke-diskriminering säkerställs.

(131)

Det finns fortfarande stora hinder för avtal om energiprestanda i flera medlemsstater på grund av kvarvarande rättsliga och andra hinder. Det är därför nödvändigt att ta itu med oklarheter i nationella rättsliga ramar, bristen på expertis, i synnerhet vad gäller upphandlingsförfaranden, och konkurrerande lån och bidrag.

(132)

Medlemsstaterna bör fortsätta stödja den offentliga sektorns användning av avtal om energiprestanda genom att tillhandahålla avtalsmallar som beaktar tillgängliga europeiska eller internationella normer, upphandlingsriktlinjer och Eurostats och Europeiska investeringsbankens (EIB) vägledning om den statistiska behandlingen av avtal om energiprestanda, som offentliggjordes i maj 2018 och avser hanteringen av avtal om energiprestanda i offentliga räkenskaper, som har gett möjligheter att ta itu med de återstående regleringshindren för dessa avtal i medlemsstaterna.

(133)

Medlemsstaterna har vidtagit åtgärder för att identifiera och åtgärda rättsliga och andra hinder. Det finns dock ett behov av att öka ansträngningarna för att avlägsna rättsliga och andra hinder för användning av avtal om energiprestanda och arrangemang med extern finansiering som bidrar till energibesparingar. Dessa hinder innefattar bland annat redovisningsregler och praxis som förhindrar att kapitalinvesteringar och årliga finansiella besparingar till följd av åtgärder för att förbättra energieffektiviteten speglas korrekt i räkenskaperna under investeringens hela livslängd.

(134)

Medlemsstaterna använde 2014 och 2017 års nationella handlingsplaner för energieffektivitet för att rapportera framstegen med att avlägsna rättsliga och andra hinder för energieffektivitet, när det gäller delade incitament mellan ägare och hyresgäster eller mellan ägarna till en byggnad eller byggnadsenheter. Medlemsstaterna bör fortsätta att arbeta i den riktningen och utnyttja potentialen för energieffektivitet enligt Eurostats statistik från 2016, som visar att mer än fyra av tio européer bor i lägenhet och att mer än tre av tio européer är hyresgäster.

(135)

Medlemsstaterna, inbegripet regionala och lokala myndigheter, bör uppmuntras att till fullo dra nytta av europeiska medel som finns tillgängliga inom den fleråriga budgetramen 2021–2027 som fastställs i rådets förordning (EU, Euratom) 2020/2093 (29), faciliteten för återhämtning och resiliens som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (30) samt finansieringsinstrument och tekniskt bistånd inom ramen för InvestEU-programmet som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/523 (31), för att driva fram privata och offentliga investeringar i åtgärder för att förbättra energieffektiviteten. Investeringar i energieffektivitet har potential att bidra till ekonomisk tillväxt, sysselsättning, innovation och en minskning av hushållens energifattigdom, och bidrar därför positivt till den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen och den gröna återhämtningen. Potentiella finansieringsområden är energieffektivitetsåtgärder i offentliga byggnader och bostäder, och tillhandahållande av ny kompetens genom att utveckla utbildning, omskolning och kompetenshöjning för yrkespersoner, i synnerhet i yrken som har att göra med renovering av byggnader, för att främja sysselsättningen inom energieffektivitetssektorn. Kommissionen kommer att säkerställa synergier mellan de olika finansieringsinstrumenten, i synnerhet medlen under delad förvaltning och direkt förvaltning, såsom de centralt förvaltade programmen Horisont Europa och Life, samt mellan bidrag, lån och tekniskt bistånd, för att maximera deras hävstångseffekt på privat finansiering och effekter på uppnåendet av policymålen i fråga om energieffektivitet.

(136)

Medlemsstaterna bör uppmuntra användningen av finansieringsmekanismer för att främja målen med detta direktiv. Sådana finansieringsmekanismer skulle kunna innefatta ekonomiska bidrag och straffavgifter för överträdelser av vissa bestämmelser i detta direktiv, medel som anslagits för energieffektivitet enligt artikel 10.3 i direktiv 2003/87/EG, och medel som anslagits för energieffektivitet i de europeiska fonderna och programmen, och europeiska finansieringsorgan för särskilda ändamål, till exempel Europeiska fonden för energieffektivitet.

(137)

Finansieringsmekanismer kan i tillämpliga fall baseras på medel som anslagits för energieffektivitet från unionens projektobligationer, medel som anslagits för energieffektivitet från EIB och andra europeiska finansinstitut, särskilt Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) och Europarådets utvecklingsbank, medel som lånefinansierats vid finansinstitut, nationella medel, bland annat genom inrättande av regelverk och finanspolitiska ramar som uppmuntrar till genomförande av initiativ och program för energieffektivitet samt intäkter från årliga utsläppstilldelningar enligt Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG (32).

(138)

Finansieringsmekanismerna skulle särskilt kunna använda bidrag från dessa medel för att möjliggöra och uppmuntra privatkapitalinvesteringar, särskilt från institutionella investerare, och därvid tillämpa kriterier för att se till att både miljömålen och de sociala målen för anslagsbeviljandet nås, använda innovativa finansieringsmekanismer, inbegripet lånegarantier för privatkapital, lånegarantier för att främja avtal om energiprestanda, bidrag, subventionerade lån, särskilda kreditutfästelser och system för tredjepartsfinansiering, som minskar riskerna med energieffektivitetsprojekt och möjliggör kostnadseffektiva renoveringar också bland låg- och medelinkomsthushåll, kopplas till program eller byråer som kommer att sammanställa och bedöma kvaliteten på projekt för energibesparing, ge tekniskt stöd, främja energitjänstemarknaden och bidra till att skapa efterfrågan på energitjänster bland användarna.

(139)

Finansieringsmekanismerna skulle också kunna tillhandahålla lämpliga medel till stöd för utbildning och certifieringsprogram för att förbättra och ackreditera kompetens för energieffektivitet, tillhandahålla medel för forskning om samt demonstration och påskyndat ibruktagande av småskalig teknik och mikroteknik för energiproduktion och för optimal nätanslutning av dessa producenter, kopplas till program med åtgärder för att främja energieffektivitet i alla bostäder, förebygga energifattigdom och sporra hyresvärdar som hyr ut bostäder att göra sin egendom så energieffektiv som möjligt och tillhandahålla lämpliga medel till stöd för dialogen mellan arbetsmarknadens parter och fastställandet av standarder för att förbättra energieffektiviteten och säkerställa goda arbetsförhållanden och en god arbetsmiljö.

(140)

Unionens tillgängliga finansieringsprogram, finansieringsinstrument och innovativa finansieringsmekanismer bör användas för att förverkliga målet med bättre energiprestanda för byggnader som tillhör offentliga organ. I det hänseendet får medlemsstaterna utnyttja sina intäkter från årliga utsläppstilldelningar inom ramen för beslut nr 406/2009/EG vid utarbetandet av sådana mekanismer på frivillig basis och med hänsyn tagen till nationella budgetbestämmelser. Kommissionen och medlemsstaterna bör förse regionala och lokala förvaltningar med adekvat information om sådana finansieringsprogram, finansieringsinstrument och innovativa finansieringsmekanismer.

(141)

I samband med genomförandet av energieffektivitetsmålet bör kommissionen övervaka hur berörda åtgärder påverkar direktiv 2003/87/EG, i syfte att bibehålla incitamenten i EU:s utsläppshandelssystem som belönar investeringar i koldioxidsnål teknik och förbereda de sektorer som ingår i utsläppshandelssystemet för de innovationer som krävs i framtiden. Den kommer att bli tvungen att övervaka hur detta påverkar industrisektorer som löper avsevärd risk för kolidioxidläckage i enlighet med förteckningen i bilagan till kommissionens beslut 2014/746/EU (33) för att se till att detta direktiv främjar och inte försvårar dessa sektorers utveckling.

(142)

Medlemsstaternas åtgärder bör stödjas med välplanerade och effektiva finansieringsinstrument från unionens sida inom ramen för InvestEU-programmet, och genom finansiering från EIB och EBRD, som bör stödja investeringar i energieffektivitet i alla led i energikedjan och använda en heltäckande lönsamhetsanalys med en modell för differentierat diskonto. Ekonomiskt stöd bör fokusera på kostnadseffektiva metoder för att öka energieffektiviteten, vilket skulle leda till lägre energianvändning. EIB och EBRD bör, tillsammans med nationella investeringsbanker, utforma, generera och finansiera program och projekt som är skräddarsydda för effektivitetssektorn, bland annat för energifattiga hushåll.

(143)

Sektorsövergripande lagstiftning utgör en stark grund för konsumentskydd för ett stort antal olika energitjänster som finns idag, och kommer sannolikt att utvecklas. Trots detta bör vissa grundläggande avtalsenliga rättigheter som kunder har tydligt fastställas. Konsumenterna bör ha tillgång till klar och otvetydig information om sina rättigheter i förhållande till energisektorn.

(144)

För att det ska vara möjligt att utvärdera hur effektivt detta direktiv är bör det fastställas ett krav på att utföra en allmän översyn av detta direktiv och på att överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet senast den 28 februari 2027. Översynen bör möjliggöra nödvändiga anpassningar, även med beaktande av den ekonomiska utvecklingen och innovationsutvecklingen.

(145)

Lokala och regionala myndigheter bör tilldelas en ledande roll vid utveckling och utformning, utförande och utvärdering av de åtgärder som fastställs i detta direktiv, för att de ska kunna ta tillräcklig hänsyn till sina egna särskilda klimatmässiga, kulturella och sociala omständigheter.

(146)

Som återspegling av den tekniska utvecklingen och den allt större andelen förnybara energikällor inom elproduktionssektorn bör standardkoefficienten för besparingar i kWh el ses över för att återspegla ändringar i primärenergifaktorn för el och andra energibärare. Beräkningsmetoden överensstämmer med Eurostats energibalanser och definitioner, med undantag för metoden för fördelning av bränslemängd för värme och el i kraftvärmeverk för vilken referenssystemets verkningsgrad, som krävs för fördelningen av bränsleförbrukning, har anpassats till Eurostats uppgifter för 2015 och 2020. Beräkningar av primärenergifaktorn för el som avspeglar energimixen är baserade på årsmedelvärden. Redovisningsmetoden för fysiskt energiinnehåll (physical energy content) används för kärnkraftsgenererad el och värme och metoden för teknisk verkningsgrad för omvandling (technical conversion efficiency) används för produktion av el och värme från fossila bränslen och biomassa. För förnybar energi från icke-brännbara källor är metoden den direkta motsvarigheten baserad på tillvägagångssättet för total primärenergi (total primary energy). För beräkning av primärenergins andel för el i kraftvärme tillämpas den metod som anges i detta direktiv. En genomsnittlig marknadsställning används snarare än en marginell. Verkningsgraden för omvandling antas vara 100 % för icke-brännbara förnybara energikällor, 10 % för jordvärmekraftstationer och 33 % för kärnkraftverk. Total verkningsgrad för kraftvärme beräknas på grundval av de senaste statistiska uppgifterna från Eurostat. Omvandlings-, överförings- och distributionsförluster beaktas. Distributionsförluster för andra energibärare än el beaktas inte i beräkningarna på grund av bristen på tillförlitliga uppgifter och beräkningens komplexitet. Vad beträffar systemgränser är primärenergifaktorn 1 för alla energikällor. Den valda koefficienten för primärenergifaktorn för el är genomsnittet av värdena för 2024 och 2025, eftersom en framåtblickande primärenergifaktor är en lämpligare indikator än en historisk indikator. Analysen omfattar medlemsstaterna och Norge. Datasetet för Norge är baserat på Entso-E-data.

(147)

Energibesparingar till följd av genomförandet av unionsrätt bör inte anföras om de inte är resultatet av en åtgärd som går utöver det minimum som krävs enligt unionsrättsakten i fråga, oavsett om detta sker genom att mer ambitiösa energieffektivitetskrav fastställs på medlemsstatsnivå eller genom att öka åtgärdens genomslagskraft. I byggnader finns en betydande potential för ytterligare ökad energieffektivitet, och renovering av byggnader är en väsentlig och långsiktig faktor med stordriftsfördelar för ökade energibesparingar. Det är därför nödvändigt att klargöra att det är möjligt att anföra alla energibesparingar till följd av åtgärder för att främja renovering av befintliga byggnader, under förutsättning att de överstiger de besparingar som skulle ha gjorts i frånvaro av policyåtgärden och att medlemsstaten visar att den kvotpliktiga, deltagande eller bemyndigade parten faktiskt har bidragit till att de anförda energibesparingarna uppnåtts.

(148)

I enlighet med kommissionens meddelande av den 25 februari 2015En ramstrategi för en motståndskraftig energiunion med en framåtblickande klimatpolitik och principerna om bättre lagstiftning, bör bestämmelser om övervakning och verifiering för genomförandet av kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa policyåtgärder, inbegripet kravet att kontrollera ett statistiskt representativt urval av åtgärder, ges en mer framträdande roll.

(149)

Energi som produceras från förnybar energi i eller på byggnader minskar mängden energi från fossila bränslen. En minskning av energianvändningen och en användning av energi från förnybara energikällor i byggnadssektorn utgör viktiga åtgärder för att minska unionens energiberoende och utsläpp av växthusgaser, särskilt med tanke på de ambitiösa klimat- och energimålen för 2030 samt det övergripande åtagande som gjordes i samband med Parisavtalet. När det gäller medlemsstaternas ackumulerade energisparkrav kan medlemsstaterna beakta energibesparingar som följer av policyåtgärder som främjar förnybar teknik i syfte att uppfylla de krav på energibesparingar som ställs på dem i enlighet med den beräkningsmetod som föreskrivs i detta direktiv. Energibesparingar från policyåtgärder som avser användning av direkt förbränning av fossila bränslen bör inte räknas med.

(150)

Vissa av de ändringar som införs genom detta direktiv kan innebära att förordning (EU) 2018/1999 behöver ändras för att säkerställa samstämmigheten mellan de två rättsakterna. Nya bestämmelser, i första hand kopplade till fastställandet av nationella bidrag, mekanismer för att täcka skillnader samt rapporteringsskyldigheter, bör anpassas och överföras till den förordningen, när den har ändrats. Vissa av bestämmelserna i förordning (EU) 2018/1999 kan också behöva omprövas mot bakgrund av de förändringar som föreslås i detta direktiv. De ytterligare rapporterings- och övervakningskraven bör inte ge upphov till några nya parallella rapporteringssystem utan de skulle omfattas av den befintliga övervaknings- och rapporteringsramen enligt förordning (EU) 2018/1999.

(151)

För att främja det praktiska genomförandet av detta direktiv på nationell, regional och lokal nivå bör kommissionen fortsätta att stödja ett utbyte av erfarenheter om arbetsmetoder, riktmärkning, nätverksarbete och innovativa arbetsmetoder med hjälp av en onlineplattform.

(152)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att uppnå unionens energieffektivitetsmål och bana väg för ytterligare energieffektivitetsförbättringar och mot klimatneutralitet, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(153)

I syfte att tillåta anpassning till tekniska framsteg och förändringar i distributionen av energikällor bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på översynen av de harmoniserade referensvärden för effektivitet som fastställts på grundval av detta direktiv, med avseende på värdena, beräkningsmetoderna, standardkoefficienten för primärenergi och kraven i bilagorna till detta direktiv och med avseende på att komplettera detta direktiv genom att inrätta ett gemensamt unionssystem för att bedöma hållbarheten för datacenter belägna på unionens territorium. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (34). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(154)

Förordning (EU) 2023/955 bör ändras för att beakta den definition av energifattigdom som fastställs i detta direktiv. Detta skulle säkerställa konsekvens, samstämmighet, komplementaritet och synergi mellan olika instrument och medel som i synnerhet riktar sig till energifattiga hushåll.

(155)

Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell rätt bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till det tidigare direktivet. Skyldigheten att införliva de oförändrade bestämmelserna följer av det tidigare direktivet.

(156)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldigheter vad gäller de tidsfrister för införlivande med nationell rätt av de direktiv som anges i del B i bilaga XVI.