Enda artikel

Den produktspecifikation som avses i artikel 50.2 b i förordning (EU) nr 1151/2012 för namnen ”Schaf-Heumilch”/”Sheep’s Haymilk”/”Latte fieno di pecora”/”Lait de foin de brebis”/”Leche de heno de oveja” (GTS) återfinns i bilagan till detta beslut.

I enlighet med artikel 51 i förordning (EU) nr 1151/2012 tillgodoses genom offentliggörandet av detta beslut rätten att göra invändningar mot registrering av det namn som anges i första stycket i denna artikel inom tre månader från det att beslutet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

BILAGA

PRODUKTSPECIFIKATION FÖR EN GARANTERAD TRADITIONELL SPECIALITET

”Schaf-Heumilch”/”Sheep’s Haymilk”/”Latte fieno di pecora”/”Lait de foin de brebis”/”Leche de heno de oveja”

EU-nr: TSG-AT-02289 – 22.2.2017

Österrike

1.   Namn som ska registreras

”Schaf-Heumilch” (de), ”Sheep’s Haymilk” (en), ”Latte fieno di pecora” (it), ”Lait de foin de brebis” (fr), ”Leche de heno de oveja” (es)

2.   Produkttyp

2.1   Produkttyp

Klass 1.4 Andra produkter från djur (ägg, honung, diverse mjölkprodukter utom smör etc.)

3.   Skäl till registreringen

3.1   Det rör sig om en produkt som

—	☒	är resultatet av en viss produktions- eller bearbetningsmetod eller har en viss sammansättning som överensstämmer med traditionell praxis för produkten eller livsmedlet i fråga
—	☐	är framställd av råvaror eller ingredienser som används traditionellt.

Hömjölksproduktion är den mest ursprungliga formen av mjölkproduktion. Mjölken kommer från djur som hålls vid traditionella hållbara mjölkproducerande gårdar. Den största skillnaden mellan vanlig mjölk och hömjölk, och de traditionella dragen hos hömjölksproduktionen, beror på att djuren, precis som i den mest ursprungliga formen av mjölkproduktion, inte utfodras med fermenterat foder (ensilage). Industrialiseringen och mekaniseringen av jordbruket har sedan 1960-talet i allt högre grad prioriterat produktion av fermenterat foder (ensilage) och därmed trängt undan höbaserat jordbruk. Dessutom innehåller föreskrifterna för hömjölksproduktion ett förbud mot djur och foder som i enlighet med gällande lagstiftning ska identifieras som genetiskt modifierade. Utfodringen följer årstiderna. Under grönfoderperioden ges djuren färskt gräs och blad liksom hö och foder som är tillåtet enligt punkt 4.2 och under vinterfoderperioden ges de hö och foder som är tillåtet enligt punkt 4.2.

3.2   Det rör sig om ett namn som

—	☐	traditionellt har använts för att benämna den specifika produkten
—	☒	avser produktens traditionella karaktär eller särskilda egenskaper.

Får är ett av de djur som domesticerades tidigast av alla. Redan under tidig stenålder försåg fåren människorna med kött, mjölk, skinn och ull. Fåruppfödning uppstod troligen på Sydvästasiens steppmarker och kom till Europa via Persien och Balkan. Alpregionen har historiskt sett varit väl lämpat för fåruppfödning. En särskild form av intensiv djuruppfödning som kallas Swaigen har varit vanlig i Tyrolen sedan mitten av 1100-talet. Ordet Schwaig kommer från medelhögtyskan och betecknar en speciell form av bebyggelse och framför allt jordbruk i alpregionen. Gårdarna, som kallas Schwaighof (i plural Schwaighöfe), uppfördes ofta som permanent bebyggelse av jordägarna själva för uppfödning av kor och får. Det går att påvisa att Schwaighöfe förekommit i Tyrolen sedan 1100-talet. Senare har termen Schwaige ibland använts för att beteckna bergsbete som bara används under sommarmånaderna. Mjölkbönderna i Alperna kallas också Schwaiger eller Schwaigerin. Fram till slutet av 1300-talet bedrevs fåruppfödning främst på Tyrolens Schwaighöfe. Fåruppfödning på de vidsträckta alpängarna är därför en tradition i Tyrolen som går flera hundra år tillbaka i tiden.

Mellan 1300-talet och 1800-talet minskade fåruppfödningen i Österrike och ersattes gradvis med grisuppfödning. I dag ökar dock återigen fåruppfödningens betydelse när det gäller mjölk- och köttproduktion.

4.   Beskrivning

4.1   Beskrivning av den produkt som namnet i punkt 1 avser, inbegripet dess huvudsakliga fysiska, kemiska, mikrobiologiska eller organoleptiska egenskaper, som visar på produktens särskilda egenskaper (artikel 7.2 i denna förordning)

Fårmjölk i enlighet med gällande lagstiftning.

4.2   Beskrivning av den produktionsmetod som producenterna ska använda för att framställa den produkt som namnet i punkt 1 avser, inbegripet, om det är lämpligt, typ av råvaror och egenskaper hos de råvaror eller ingredienser som används samt den metod som används vid beredningen av produkten (artikel 7.2 i denna förordning)

”Schaf-Heumilch” produceras under traditionella produktionsförhållanden i enlighet med föreskrifterna för hömjölksproduktion (Heumilchregulativ). Produktionen kännetecknas av förbudet mot fermenterat foder, såsom ensilage, och förbudet mot djur och foder som enligt gällande lagstiftning ska identifieras som genetiskt modifierade.

Föreskrifter för hömjölksproduktion

”Schaf-Heumilch” är en form av fårmjölk från lakterande tackor vilken produceras av mjölkbönder som åtagit sig att uppfylla nedanstående kriterier. Inga djur och inget foder får användas som enligt gällande lagstiftning ska identifieras som genetiskt modifierade.

Hela boskapsuppfödningen måste skötas enligt föreskrifterna för hömjölksproduktion.

Tillåtet foder

—	Utfodringen sker huvudsakligen med färskt gräs samt färska baljväxter och blad under grönfoderperioden och med hö under vinterfoderperioden.

—	Följande räknas och är tillåtet som kompletterande grovfoder: Grönfoderraps, grönmajs, foderråg, foderbetor och pelleterat foder av hö, lusern och majs.

—	Grovfodret måste stå för minst 75 % av torrsubstansen i fodret under ett år.

—	Spannmål som vete, korn, havre, rågvete, råg och majs är tillåtet i marknadsanpassad form eller i mineralblandningar (exempelvis kli och pellets).

—	Följande får också användas som foder: Bondbönor, foderärter, oljehaltiga frukter samt extraherat skrå och extraherade foderkakor.

Förbjudet foder

—	Utfodring får inte ske med ensilage, fuktigt hö eller hösilage.

—

Utfodring får inte ske med biprodukter från bryggerier, brännerier och musterier eller andra biprodukter från livsmedelsindustrin som våt drav eller vått foder i bitform, med undantag för torrt foder i bitform och melass som biprodukt från sockerframställning och torrt proteinfoder från restprodukter från spannmål.

—	Lakterande djur får inte utfodras med någon form av blötlagt foder.

—	Utfodring får inte ske med foder av animaliskt ursprung, med undantag för mjölk och vassle till ungdjur.

—	Utfodring får inte ske med trädgårds- och fruktavfall eller urea.

Gödslingsbestämmelser

—	Avloppsslam, produkter därav eller kompost från kommunala reningsanläggningar, med undantag för grönkompost (komposterat blandat växtmaterial), får inte spridas på de jordbruksarealer som används av boskapsuppfödaren.

—	Boskapsuppfödare måste vänta minst tre veckor efter spridning av stallgödsel innan marken får användas till bete.

Användning av kemiska hjälpämnen

—	Endast selektiv användning av syntetiskt framställda kemiska växtskyddsmedel, enligt fackmässiga instruktioner från lantbrukskonsulenter, samt punktbekämpning av boskapsuppfödarens grönfoderareal är tillåten.

—	Godkända flugsprejer i stall för tackor får endast användas i de lakterande djurens frånvaro.

Förbud gällande mjölkleverans

—	Leverans av ”Schaf-Heumilch” får tidigast ske tio dagar efter lamning.

—	Vid användning av får som utfodrats med ensilage (fermenterat foder) ska en väntetid på minst 14 dagar iakttas.

—

Alpbetande djur som på gården normalt sett utfodras med ensilage ska ställas om till ensilagefri utfodring 14 dagar innan de flyttas till alpbeten. Om så inte sker får mjölken endast klassificeras som ”Schaf-Heumilch” efter 14 dagars bete på alpängar (som tillhör leverantören av ”Schaf-Heumilch”). På alpbetena får ensilage varken produceras eller användas för utfodring.

Förbud mot genetiskt modifierade livsmedel och foder

—	För att bibehålla den traditionella karaktären hos ”Schaf-Heumilch” får inga djur eller foder användas som enligt gällande lagstiftning ska identifieras som genetiskt modifierade.

Övriga föreskrifter

—	Ensilage (fermenterat foder) får inte produceras eller lagras på uppfödningsföretaget.

—	Inga typer av rundbalar inslagna i film eller folie får produceras eller lagras på uppfödningsföretaget.

—	Fuktigt hö eller hösilage får inte produceras på uppfödningsföretaget.

4.3   Beskrivning av de viktigaste faktorer som visar på produktens traditionella karaktär (artikel 7.2 i denna förordning)

Den traditionella karaktären hos ”Schaf-Heumilch” beror på att djuren, precis som i den mest ursprungliga formen av mjölkproduktion, inte utfodras med fermenterat foder. Industrialiseringen och mekaniseringen av jordbruket har sedan 1960-talet i allt högre grad prioriterat produktion av ensilage (fermenterat foder) och därmed trängt undan höbaserat jordbruk.

Djuruppfödningen baserades dels på bete, dels på gräs- och höproduktion på ängarna. Enligt skriftliga källor har det varit vanligt i Tyrolen att skörda hö – eller hö och grummet (efterslåtter) – minst två gånger om året (fenum primum et secundum) sedan 1200-talet. (Stolz, O., Rechtsgeschichte des Bauernstandes und der Landwirtschaft in Tirol und Vorarlberg [Rättshistoria om bönder och jordbruk i Tyrolen och Vorarlberg], 1949.)

Jordeboken från ärkebiskopsdömet Salzburg innehåller detaljerad information om antalet djur på Schwaighöfe och andra egendomar som hörde till ärkebiskopsdömet i Zillertal 1607. Specifikt kan man i slutet av varje detaljerad beskrivning av de enskilda egendomarna läsa följande förklaring: ”vintertid hålls så och så många hästar, kor, får eller getter”. Alpbönderna hade färre djur under vintern än under sommaren, då det fanns bete. Det råder inget tvivel om att bete på byarnas ängar var mycket vanligt på Schwaighöfe och att det var den primära foderkällan för boskapen. Från ännu tidigare perioder, bland annat 12- och 1300-talen, finns också dokumenterat att Schwaighöfe innefattade ängar och fält liksom beten och alpina gräsmarker. Det innebär att gräs och hö producerades på Schwaighöfe redan i de tidigaste perioderna. På ett visst avstånd från själva Schwaighöfe finns bergsområden som också hör till gårdarna. I bergsområdena finns betesområden dit djuren traditionellt förs för att beta under några veckor vår och höst, och som används för höproduktion under resten av året. Bland de olika typerna av beten är dessa bergsängar eller höglänta ängar särskilt kännetecknande för alperna. Ängarna slås högst en gång per år, och på vissa platser bara vartannat eller vart fjärde år. De ger inte mycket hö, men det som produceras är mycket smakrikt och näringsrikt. (Stolz, O., Die Schwaighöfe in Tirol [Schwaighöfe i Tyrol], 1930.)

Det måste finnas en hölada tillgänglig. Höförrådet måste förvaras fram till nästa vår, eftersom det ofta kommer snö efter det att djuren tagits till alpängarna. (Trientl, A., Die Landwirtschaft in den Gebirgsländern [Jordbruk i bergsländer], 1892.)