16.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 226/63

1.1

Kommittén vill dock framföra ett antal invändningar som syftar till att stärka förslagens utgångspunkter och målsättningar.

1.2

När det gäller oskuldspresumtionen vill kommittén understryka att ingen är skyldig innan den slutgiltiga domen har fallit och att denna rätt är okränkbar. Kommittén betonar att allmänhetens förtroende för rättssystemet kräver att domarna är oemottagliga för alla slags påtryckningar och påverkan, inklusive från medierna. I detta sammanhang bör också medierna, förvisso utan att frångå den grundlagsfästa pressfriheten, se upp så att de inte övertar domstolarnas roll.

1.3

När det gäller skyddet för barn i straffrättsliga förfaranden vill kommittén framhålla att barn befinner sig i en mycket utsatt situation när de frihetsberövas, mot bakgrund av de inneboende risker som frihetsberövandet medför för deras psykiska och fysiska integritet. I detta sammanhang understryker kommittén också att man måste prioritera initiativ som gör att barn som ställs inför ett straffrättsligt förfarande så snabbt som möjligt integreras i det sociala livet och samhällslivet.

1.4

När det gäller provisorisk rättshjälp ser kommittén positivt på att principerna i förslaget till direktiv också ska gälla för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder. Kommittén stöder också den rekommendation som syftar till en ytterligare harmonisering av kriterierna för beslut om rätten till rättshjälp i straffrättsliga förfaranden. Kommittén framhåller emellertid att rättshjälpen i straffrättsliga förfaranden inte får äventyras av de budgetproblem som vissa medlemsstater brottas med. Vi undrar också i vilken utsträckning medel för detta kan frigöras på EU-nivå, t.ex. i form av en EU-fond.

1.5

Kommittén konstaterar att förslagen till direktiv om oskuldspresumtionen och skyddet för barn i straffrättsliga förfaranden enbart gäller vid straffrättsliga förfaranden. Begreppet straffrättsligt förfarande måste, i analogi med rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, i EU-rätten kunna tolkas fristående från klassificeringen av förfarandena i medlemsstaterna. För att på bästa möjliga sätt garantera möjligheten till en fristående tolkning rekommenderar kommittén att man stryker uppgiften i skälen till dessa förslag till direktiv om att garantierna inte är tillämpliga på administrativa förfaranden som leder till påföljder.

1.6

När det gäller tredskodomsförfarandet enligt artikel 8 i direktivet om oskuldspresumtionen konstaterar kommittén att ett straffrättsligt förfarande i enlighet med denna bestämmelse enbart kan äga rum i den tilltalades utevaro om det otvetydigt kan fastslås att han eller hon hade kännedom om den planerade rättegången. Eftersom detta kan leda till praktiska svårigheter när den tilltalade inte har någon känd vistelseort rekommenderar kommittén att medlemsstaterna uttryckligt ska tillåtas att föreskriva en särskild metod för att kalla människor som inte har någon känd vistelseort (t.ex. delgivning på polisstationen).

2.1

Den 27 november 2013 offentliggjorde kommissionen ett paket med nya åtgärder beträffande rättssäkerhetsgarantier i straffrättsliga förfaranden.

2.2

Detta paket utgör fortsättningen på ett lagstiftningsprogram för rättssäkerhetsgarantier i straffrättsliga förfaranden som omfattar direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning, direktiv 2012/13/EU om rätten till information och direktiv 2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande.

2.3

Genom införandet av processuella minimirättigheter i straffrättsliga förfaranden syftar lagstiftningsprogrammet dels till att garantera EU-medborgarna rätt till en rättvis rättegång överallt inom unionen, dels till att öka medlemsstaternas ömsesidiga förtroende för varandras rättssystem för att främja erkännandet av varandras rättsliga avgöranden.

2.4

Det föreliggande paketet omfattar tre förslag till direktiv. De rör oskuldspresumtionen, det processuella skyddet för barn vid ett straffrättsligt förfarande och rätten till provisorisk rättshjälp.

2.4.1

Om förslaget till direktiv om oskuldspresumtionen

2.4.1.1

Att tilltalade eller anklagade i ett straffrättsligt förfarande måste betraktas som oskyldiga tills det i domstol fastställs att deras skuld är bevisad är en av de viktigaste principerna i straffprocesslagstiftningen och utgör kärnan i rätten till en rättvis rättegång. Principen om oskuldspresumtion utvecklades materiellt sett i rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

2.4.1.2

Förslaget till direktiv syftar till att införa vissa aspekter av den således utvecklade principen om oskuldspresumtion i ett direktiv för att på bästa sätt kunna se till att den faktiskt tillämpas inom EU.

2.4.1.3

De aspekter av oskuldspresumtionen som regleras i direktivet är 1) förbudet för offentliga myndigheter att i offentliga förklaringar och officiella beslut hänvisa till tilltalade som ännu inte har fällts som om de faktiskt skulle ha fällts, 2) det faktum att bevisbördan åvilar åklagaren och att den tilltalade måste frikännas om det råder tvivel, 3) rätten att inte vittna mot sig själv och att inte samarbeta, 4) rätten att tiga och 5) rätten för den tilltalade att närvara vid sin egen rättegång.

2.4.2

Om förslaget till direktiv om rättssäkerhetsgarantier för barn i straffrättsliga förfaranden

2.4.2.1

Direktiv 2010/64/EU antogs för att garantera personer som inte talar eller förstår förfarandespråket rätt till en rättvis rättegång. Det kan dock finnas andra hinder än språkhinder som gör att den tilltalade inte är i stånd att vederbörligen kunna följa med och delta i ett straffrättsligt förfarande, t.ex. låg ålder eller psykisk funktionsnedsättning.

2.4.2.2

För att garantera barn rätten till ett rättvist straffrättsligt förfarande har kommissionen utarbetat ett förslag till direktiv. Direktivet syftar till att garantera en rättvis rättegång genom 1) rätten för barnet och den person som har föräldraansvaret att få information om de ytterligare rättigheter som barn tillerkänns enligt detta direktiv eller införlivandet av det i nationell lagstiftning, 2) förstärkt biträde av en advokat, 3) rätten till en individuell bedömning, 4) rätten att begära en medicinsk undersökning vid frihetsberövande, 5) skyldigheten att med ljud och bild spela in förhör med barn, 6) det faktum att frihetsberövande enbart får vara en sista utväg, 7) särskild behandling vid frihetsberövande, 8) rätten till en snabb och omsorgsfull handläggning av målet, 9) behandling av målet bakom stängda dörrar, 10) rätten för barnet och den person som har föräldraansvaret att närvara vid rättegången och 11) rätten till rättshjälp.

2.4.2.3

Liknande garantier har fastställts för vuxna som befinner sig i en utsatt position, men med tanke på svårigheten att avgränsa begreppet ”vuxen i en utsatt position” valde kommissionen att införa dessa garantier i en rekommendation i stället för i ett direktiv.

2.4.3

Om förslaget till direktiv om provisorisk rättshjälp

2.4.3.1

I direktiv 2013/48/EU fastställs rätten till biträde av en advokat. För att denna rätt faktiskt ska gälla för alla måste rätt till rättshjälp föreskrivas för dem som inte förfogar över tillräckliga ekonomiska medel för att själva kunna bekosta en advokat.

2.4.3.2

Kommissionen har lagt fram en rekommendation om kriterier för tillgång till rättshjälp och garantier för rättshjälpens kvalitet och ändamålsenlighet. Det handlar enbart om en rekommendation, med tanke på de kostnader som detta kan medföra för medlemsstaterna och den därmed förbundna principen om proportionalitet i unionens åtgärder.

2.4.3.3

För att biträde av en advokat verkligen ska garanteras när det behövs som mest föreslår dock kommissionen ett direktiv om provisorisk rättshjälp. I synnerhet föreskrivs det i förslaget till direktiv att medlemsstaterna under alla omständigheter ska vara skyldiga att omedelbart – och således innan de behöriga instanserna i medlemsstaten i fråga fattar slutgiltigt beslut om att bevilja (eller neka) rättshjälp – tillhandahålla rättshjälp i två fall, nämligen när det gäller 1) personer som är frihetsberövade och 2) personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som är frihetsberövade i den verkställande medlemsstaten.

3.1

Kommittén välkomnar och stöder kommissionens förslag. Bedömningen av dem är mycket positiv.

3.2

Kommittén vill dock framföra nedanstående invändningar beträffande de framlagda texterna. Det gäller dels tämligen allmänna invändningar, dels invändningar av mer teknisk-juridisk karaktär. Dessa invändningar påverkar inte kommitténs stöd till förslagens utgångspunkter och målsättningar utan syftar till att stärka dessa.

3.3.1

Om oskuldspresumtionen

3.3.1.1

Kommittén stöder fullt ut förstärkningen av oskuldspresumtionen i enlighet med förslaget till direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen.

3.3.1.2

Kommittén vill i detta sammanhang understryka att ingen är skyldig innan den slutgiltiga domen har fallit och att denna rätt är okränkbar. Kommittén betonar att allmänhetens förtroende för rättssystemet kräver att domarna är oemottagliga för alla slags påtryckningar och påverkan, inklusive från medierna. I detta sammanhang bör också medierna, förvisso utan att frångå den grundlagsfästa pressfriheten, se upp så att de inte övertar domstolarnas roll.

3.3.2

Om det processuella skyddet för barn och andra sårbara personer

3.3.2.1

Kommittén stöder också fullt ut förstärkningen av sårbara personers, och särskilt barns, rättigheter i straffrättsliga förfaranden i enlighet med förslaget till direktiv om grundläggande garantier för barn och den föreslagna rekommendationen, som garanterar att sårbara personer erkänns som sådana och att deras behov beaktas.

3.3.2.2

De barn som, ofta på grund av sociala omständigheter eller sin omgivning, dras in i brottslighet hamnar i en mycket utsatt situation när de frihetsberövas, mot bakgrund av de inneboende risker som detta medför för deras fysiska, psykiska och sociala utveckling.

3.3.2.3

Kommittén understryker dessutom att man måste prioritera initiativ som gör att barn som ställs inför ett straffrättsligt förfarande så snabbt som möjligt integreras i det sociala livet och samhällslivet.

3.3.2.4

När det gäller bestämmelsen om att barnens rätt till tillgång till försvarare också ska tillämpas i straffrättsliga förfaranden som kan leda till att målet läggs ned, anser kommittén att det skulle vara lämpligt att precisera att denna rätt gäller även inom ramen för åtgärder som vidtas i stället för straffrättsliga åtgärder.

3.3.3

Om provisorisk rättshjälp

3.3.3.1

Kommittén instämmer i principerna i förslaget till direktiv om att rättshjälp ska garanteras när tillgång till en advokat behövs som mest, ”provisorisk rättshjälp”.

3.3.3.2

Det är positivt att dessa principer också ska gälla för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder. Slutligen stöder kommittén den rekommendation som syftar till en ytterligare harmonisering av kriterierna för beslut om rätten till rättshjälp i straffrättsliga förfaranden.

3.3.3.3

Kommittén framhåller emellertid att rättshjälpen i straffrättsliga förfaranden inte får äventyras på grund av de budgetproblem som vissa medlemsstater brottas med. Vi undrar också i vilken utsträckning medel för detta kan frigöras på EU-nivå, t.ex. i form av en EU-fond.

3.4.1

Beträffande tillämpningsområdet för förslagen till direktiv om oskuldspresumtionen och om skyddet för barn i straffrättsliga förfaranden

3.4.2

I både förslaget till direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och förslaget till direktiv om rättssäkerhetsgarantier för barn i straffrättsliga förfaranden fastslås det i avgränsningen av tillämpningsområdet att detta skydd naturligtvis enbart gäller vid straffrättsliga förfaranden.

3.4.3

I förslagstexten anges det inte närmare vad som exakt avses med ”straffrättsligt förfarande”. Detta väcker frågan om man enbart avser sådana förfaranden som i medlemsstaterna betecknas som ”straffrättsliga förfaranden” eller om begreppet ”straffrättsligt förfarande” i förslagen till direktiv är bredare och t.ex. även kan omfatta administrativa förfaranden som syftar till att ålägga påföljder.

3.4.4

Enligt fast rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avgörs om ett förfarande är straffrättsligt eller inte av de s.k. Engel-kriterierna, dvs. 1) klassificering som straffrättsligt förfarande i nationell rätt, 2) brottets karaktär och 3) påföljdens natur och stränghet. Vid tillämpning av rätten till en rättvis rättegång i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna betraktas således många administrativa förfaranden som straffrättsliga förfaranden. Denna rättspraxis syftar till att hindra staterna från att enbart genom sin klassificering av ett förfarande kunna kringgå de grundläggande garantierna i konventionen.

3.4.5

Därför bör man åtminstone ge EU-domstolen utrymme att utfärda en tolkning av begreppet ”straffrättsligt förfarande” som är oberoende av klassificeringen i nationell rätt. Annars finns det en verklig risk för att målet med de garantier som fastställs i direktiven inte uppnås.

3.4.6

I skäl 6 i förslaget till direktiv om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen fastställs det emellertid mycket tydligt att direktivet enbart är tillämpligt på straffrättsliga förfaranden och att administrativa förfaranden som leder till påföljder inte omfattas av direktivet.

3.4.7

Detta skäl förhindrar en bred tolkning av begreppet ”straffrättsligt förfarande” i enlighet med vad Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna förespråkar och anser vara nödvändigt i samband med förverkligandet av samma rättigheter och principer som de som är föremål för dessa direktiv. Kommittén anser därför att detta skäl bör strykas.

3.4.8

Om tredskodomsförfarandet enligt artikel 8 i direktivet om oskuldspresumtionen

3.4.9

Enligt artikel 8 får medlemsstaterna enbart föreskriva en möjlighet för brottmålsdomstolen att besluta om den tilltalades skuld i dennes utevaro under förutsättning att den tilltalade i god tid antingen kallats personligen och därigenom underrättats om tid och plats för den planerade rättegången, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättats om tid och plats för den planerade rättegången, på ett sådant sätt att det otvetydigt kan fastslås att han eller hon hade kännedom om den planerade rättegången.

3.4.10

Här ges ingen möjlighet att låta rättegången äga rum (i utevaro) när den berörda personen inte har någon känd vistelseort och således inte kan kallas. I dessa fall skulle man kunna tänka sig att kallelsen (stämningen) delges på polisstationen.