1

Islamic Republic of Iran Shipping Lines (nedan kallat IRISL), Hafize Darya Shipping Lines (HDSL), Khazar Shipping Lines, IRISL Europe GmbH, Qeshm Marine Services & Engineering Co., tidigare IRISL Marine Services and Engineering Co.), Irano Misr Shipping Co., Safiran Payam Darya Shipping Lines, Marine Information Technology Development Co., tidigare Shipping Computer Services Co.), Rahbaran Omid Darya Ship Management Co. (även känt som Soroush Sarzamin Asatir), Hoopad Darya Shipping Agency (tidigare South Way Shipping Agency Co. Ltd) och Valfajr 8th Shipping Line Co. har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 17 februari 2017, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T-14/14 och T-87/14, EU:T:2017:102) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade deras talan

2

Den 23 december 2006 antog Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallat säkerhetsrådet) resolution 1737 (2006), där man i punkt 7 förbjuder Islamiska republiken Iran att exportera varor och teknik med anknytning till spridningskänslig kärnteknisk verksamhet eller till utveckling av system för kärnvapenbärare.

3

Den 24 mars 2007 antog säkerhetsrådet resolution 1747 (2007), där man i punkt 5 förbjuder Islamiska republiken Iran att leverera, sälja eller överföra direkt eller indirekt från sitt territorium eller via sina medborgare eller med hjälp av fartyg eller luftfartyg som för dess flagg, vapen eller tillhörande materiel.

4

Den 9 juni 2010 antog säkerhetsrådet resolution 1929 (2010), som utökade omfattningen av de restriktiva åtgärder som hade införts genom dess tidigare resolutioner, och införde ytterligare restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran.

5

Europeiska rådet antog den 17 juni 2010 en deklaration i vilken det uttryckte sin tillfredsställelse med antagandet av resolution 1929 (2010) och uppmanade Europeiska unionens råd att vidta åtgärder för att genomföra de åtgärder som anges i resolutionen och att vidta kompletterande åtgärder i syfte att genom förhandlingar bidra till en lösning av alla kvarstående frågor rörande Islamiska republiken Irans utveckling av känslig teknik till stöd för sitt kärntekniska program och sitt missilprogram (nedan kallad förklaringen av den 17 juni 2010). Dessa åtgärder skulle bland annat inriktas på handeln, den finansiella sektorn, den iranska transportsektorn och nyckelsektorer inom gas- och oljeindustrin. Det planerades även att utvidga frysningen av tillgångar till att avse bland annat medlemmar av Islamiska revolutionsgardet.

6

Den 26 juli 2010 antogs rådets beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, 2010, s. 39, med rättelse i EUT L 197, 2010, s. 19), vars skäl 4, 5, 7 och 8 har följande lydelse:

…

7

I artikel 20.1 b i det beslutet föreskrevs att penningmedel och ekonomiska resurser skulle frysas för de ”personer och enheter… som är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet … samt personer och enheter som har bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot bestämmelser i FN:s säkerhetsråds resolutioner 1737 (2006), 1747 (2007), 1803 (2008) och 1929 (2010) eller i detta beslut samt andra högre funktionärer och enheter inom [IRISL] liksom enheter som ägs, kontrolleras av [detta företag] eller agerar på [dess] vägnar, enligt förteckningen i bilaga II”.

8

Klagandenas namn upptogs i bilaga II till beslutet av bland annat det skälet, när det gäller IRISL, att företaget hade ”medverkat till transporter av laster med militär koppling, däribland förbjuden last från Iran. Tre sådana incidenter involverade tydliga kränkningar som rapporterades till FN:s säkerhetsråds kommitté …” och, när det gäller övriga klagande, att de ägs av IRISL eller handlar för dess räkning.

9

Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, 2010, s. 25) upptogs klagandena samma dag, den 26 juli 2010, i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, 2007, s. 1), av skäl som i sak är identiska med dem som har angivits i föregående punkt.

10

I artikel 16.2 d i rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, 2010, s. 1) föreskrivs att frysning ska ske av penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör personer, enheter eller organ som anges i bilaga VIII och som fastställts vara ”en juridisk person, enhet eller organ som ägs eller kontrolleras av [IRISL]”. Detta kriterium för upptagande i förteckningen har i huvudsak använts även i artikel 23.2 e i rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 961/2010 (EUT L 88, 2012, s. 1).

11

Klagandenas namn har därefter återupptagits i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 och bilaga IX till förordning nr 267/2012 av i huvudsak samma skäl som dem som angetts i punkt 8 i denna dom.

12

Genom dom av den 16 september 2013, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet (T-489/10, EU:T:2013:453) (nedan kallad domen av den 16 september 2013), ogiltigförklarade tribunalen, såvitt avser klagandena, bilaga II till beslut 2010/413, bilagan till genomförandeförordning nr 668/2010, bilaga VIII till förordning nr 961/2010 och bilaga IX till förordning nr 267/2012, av de skälen att rådet inte tillräckligt hade motiverat sitt påstående att IRISL hade hjälpt en förtecknad person eller enhet att överträda säkerhetsrådets resolutioner och att rådet inte visat att företaget genom att vid tre tillfällen ha transporterat militär materiel i strid med vapenembargot hade stött spridning av kärnmaterial.

13

Beslut 2013/497 antogs den 10 oktober 2013 av rådet. Enligt skäl 2 i beslutet bör kriterierna för urval vad gäller restriktionerna för inresa i unionen samt frysningen av tillgångar som omfattar personer och enheter som har bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot bestämmelserna i de relevanta resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd eller beslut 2010/413, anpassas för att inbegripa personer och enheter som själva har kringgått eller brutit mot dessa bestämmelser.

14

Genom beslutet ändrades lydelsen av artikel 20.1 b i beslut 2010/413 enligt följande:

”de personer och enheter … som är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet … samt personer och enheter som har kringgått eller brutit mot bestämmelserna i [säkerhetsrådets] resolutioner 1737 (2006), 1747 (2007), 1803 (2008) och 1929 (2010) eller i detta beslut, eller bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot dessa, samt andra funktionärer och enheter inom [IRISL] liksom enheter som ägs eller kontrolleras av [detta företag] eller personer och enheter som agerar på [dess] vägnar, eller personer och enheter som tillhandahåller [IRISL], eller enheter som ägs eller kontrolleras av [företaget] eller som agerar på [dess] vägnar, försäkringar eller andra nödvändiga tjänster, enligt förteckningen i bilaga II”.

15

Den 10 oktober 2013 antog rådet även förordning nr 971/2013 för att säkerställa genomförandet av beslut 2013/497 inom Europeiska unionen. Genom den förordningen ändrades lydelsen av artikel 23.2 b och e i förordning nr 267/2012 enligt följande:

”… Bilaga IX ska omfatta fysiska och juridiska personer, enheter och organ om vilka det har fastslagits att de:

…

…

16

Genom de omtvistade rättsakterna från november 2013 har rådet återupptagit klagandena i dels förteckningen över personer och enheter vars tillgångar är frysta i bilaga II till beslut 2010/413, dels förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna).

17

Skälen för att uppta IRISL i dessa förteckningar var identiska och hade följande lydelse:

”IRISL har medverkat i transport av materiel med vapenkopplingar från Iran i strid med förbudet i punkt 5 i [säkerhetsrådets] resolution 1747 (2007). Tre tydliga kränkningar rapporterades till [säkerhetsrådets] kommitté för sanktioner mot Iran under 2009.”

18

De övriga klagandena upptogs i de omtvistade förteckningarna, av det skälet, när det gäller HDSL, Safiran Payam Darya Shipping Lines och Hoopad Darya Shipping Agency, att de ”[a]gerar för IRISL”, när det gäller Khazar Shipping Lines, IRISL Europe och Valfajr 8th Shipping Line, att de ”ägs av IRISL”, när det gäller Qeshm Marine Services & Engineering och Marine Information Technology Development, att de ”kontrollerades av IRISL”, när det gäller Irano Misr Shipping, att det ”tillhandahåller IRISL nödvändiga tjänster” och, när det gäller Rahbaran Omid Darya Ship Management, att det ”agerar på IRISL:s vägnar” och ”tillhandahållit IRISL nödvändiga tjänster”.

19

Den 18 oktober 2015 antog rådet, i syfte att genomföra den gemensamma övergripande handlingsplanen av den 14 juli 2015, dels beslut (Gusp) 2015/1863 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 274, 2015, s. 174), genom vilket, för klagandenas del, tillämpningen av de restriktiva åtgärder som föreskrivits i beslut 2013/685 upphävdes, dels genomförandeförordning (EU) 2015/1862 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 274, 2015, s. 161), genom vilken deras namn togs bort från förteckningen i bilaga IX till sistnämnda förordning.

20

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 6 januari och den 7 februari 2014 väckte klagandena i mål T‑14/14 talan om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 och, i mål T‑87/14, talan om dels ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna från november 2013, dels att de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 skulle förklaras inte vara tillämpliga enligt artikel 277 FEUF. Tribunalen förenade de båda målen vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

21

I den överklagade domen har tribunalen, efter att ha lämnat talan utan bifall i mål T‑14/14, prövat talan i mål T‑87/14. Tribunalen avfärdade i punkterna 53–105 i den överklagade domen samtliga de grunder som klagandena anfört till stöd för sin invändning om rättsstridighet avseende de omtvistade rättsakterna från oktober 2013. Den första av dessa grunder avsåg avsaknad av rättslig grund. Den andra grunden avsåg åsidosättande av skyddet för berättigade förväntningar och av rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem och rättskraftsprincipen. Den tredje grunden avsåg maktmissbruk. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av klagandenas rätt till försvar. Den femte grunden avsåg åsidosättande av klagandenas grundläggande rättigheter, särskilt deras rätt till egendom och rätt till skydd för sitt anseende.

22

I punkterna 106–211 i den överklagade domen underkände därefter tribunalen de grunder som klagandena hade åberopat till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna från november 2013. Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopade klagandena fem grunder. Den första grunden avsåg avsaknad av rättslig grund. Den andra grunden avsåg rådets uppenbart felaktiga bedömningar. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, rättskraftsprincipen, principen ne bis in idem och principen om icke-diskriminering. Den femte grunden avsåg åsidosättande av klagandenas grundläggande rättigheter, bland annat deras rätt till egendom och rätt till skydd för sitt anseende samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

23

Tribunalen ogillade därmed helt klagandenas talan i målen T‑14/14 och T-87/14.

24

Klagandena har yrkat att domstolen ska

25

Rådet har yrkat att domstolen ska

26

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska

27

Rådet har yrkat att överklagandet ska avvisas på grund av att klagandena inte har något intresse av att få saken prövad, eftersom de restriktiva åtgärderna för deras del har upphävts genom beslut 2015/1863 och genomförandeförordning 2015/1862 och eftersom deras anseende inte skadats genom beslutet i de omtvistade rättsakterna från november 2013 att uppta dem i de omtvistade förteckningarna. Skälen för upptagandet i dessa förteckningar hänför sig till en offentlig rapport från säkerhetsrådets sanktionskommitté för år 2009.

28

Kommissionen har tillagt att överklagandet ska avvisas eftersom klagandena i själva verket genom detta önskar få domstolen att ompröva målet vid tribunalen. Kommissionen har härvidlag gjort gällande att klagandena i stor utsträckning endast upprepat de grunder och argument som de gjort gällande vid tribunalen, utan att begränsa sig till rättsfrågor. Detta gäller särskilt den sjätte grunden.

29

Klagandena har gjort gällande att överklagandet kan upptas till sakprövning. De har för det första gjort gällande att de har ett berättigat intresse av att få saken prövad, för att få bekräftat den ursprungliga rättsstridigheten av de restriktiva åtgärder som beslutats mot dem, återupprätta sitt anseende som unionen själv har skadat och, eventuellt, för att kunna väcka en skadeståndstalan. Klagandena har för det andra anfört att tribunalens felaktiga rättstillämpning, som bör leda till ett upphävande av den överklagade domen, tydligt framgår av överklagandet.

30

När det för det första gäller frågan om klagandena har ett berättigat intresse av att få saken prövad, framgår det av fast rättspraxis att ett överklagande till sitt resultat ska kunna medföra en fördel för klaganden för att det ska föreligga ett berättigat intresse av att få saken prövad (dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

31

Domstolen har slagit fast att en person eller enhet vars namn har upptagits i en förteckning över personer och enheter vars tillgångar ska frysas ska – med beaktande av konsekvenserna för personens eller enhetens anseende – anses ha åtminstone ett ideellt intresse av att detta upptagande ogiltigförklaras, så att unionsdomstolen kan fastställa att personen eller enheten aldrig borde ha upptagits i en sådan förteckning. Detta intresse består även efter det att vederbörande har strukits från förteckningen eller frysningen av dennes tillgångar har upphävts (dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkt 33 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 29).

32

Härav följer att klagandena har ett intresse, åtminstone ett ideellt sådant, av att yrka att den överklagade domen ska upphävas så att de får möjlighet att få upptagandet av dem i de omtvistade förteckningarna prövat, även om den frysning av deras tillgångar som följde av detta återupptagande i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 har upphävts och klagandenas namn har avlägsnats från förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 i enlighet med beslut 2015/1863, respektive genomförandeförordning 2015/1862. Enbart den omständigheten att ett sådant upptagande grundas på en offentlig rapport från en internationell institution såsom säkerhetsrådet förtar inte det i vart fall ideella intresse som den berörda personen eller enheten har att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som, i sig, kan skada anseendet eller förvärra en sådan skada.

33

Vad rådet anfört till stöd för sin invändning om rättegångshinder kan således inte godtas.

34

Kommissionen har i andra hand gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att det enbart syftar till en omprövning av de grunder och argument som gjordes gällande vid tribunalen. Domstolen påminner om att när en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan de rättsfrågor som prövades i första instans prövas på nytt i målet om överklagande. Om en klagande inte kunde utforma sitt överklagande utifrån grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 19 januari 2017, kommissionen/Total och Elf Aquitaine, C‑351/15 P, EU:C:2017:27, punkt 31 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2017, Portugal/kommissionen, C‑337/16 P, EU:C:2017:381, punkt 20).

35

I förevarande mål identifieras i överklagandet som helhet med tillräcklig precision de punkter i den överklagade domen som ifrågasätts och skälen till att de, enligt klagandena, utgör felaktig rättstillämpning. Överklagandet innefattar inte, vilket kommissionen påstått, enbart upprepningar eller återgivanden av argument. Det gör det således möjligt för domstolen att utöva sin lagenlighetsprövning.

36

Vad kommissionen anfört till stöd för sin invändning om rättegångshinder kan således inte godtas, i den mån denna invändning riktar sig mot överklagandet i dess helhet.

37

Med detta sagt påverkar emellertid inte denna slutsats en prövning av huruvida vissa grunder för överklagandet tagna för sig kan prövas i sak (dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkt 34, och dom av den 4 maj 2017, RFA International/kommissionen, C‑239/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:337, punkt 20).

38

Klagandena har åberopat nio grunder till stöd för sitt överklagande.

39

De fem första grunderna avser felaktig rättstillämpning från tribunalens sida vid prövningen av de grunder som åberopats till stöd för invändningen om rättsstridighet i mål T‑87/14 mot de omtvistade rättsakterna från oktober 2013, genom vilka rådet ändrade kriterierna för upptagande i förteckningen över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta.

40

De fyra sista grunderna för överklagandet rör tribunalens bedömning av de grunder som avser ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna från november 2013, vilka åberopades i samma mål, genom vilka rättsakter rådet återupptog klagandenas namn i de omtvistade förteckningarna, på grundval av dels, vad angår IRISL, det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 20.1 b i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2013/497, och i artikel 23.2 b i förordning nr 267/2012, i dess lydelse enligt förordning nr 971/2013 (nedan kallad kriteriet avseende överträdelse av resolution 1747 (2007)), dels, när det gäller övriga klagande, det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 20.1 b i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2013/497, och i artikel 23.2 e i förordning nr 267/2012, i dess lydelse enligt förordning nr 971/2013 (nedan kallad kriteriet avseende band till IRISL).

41

Domstolen ska först pröva den andra och den åttonde grunden, tillsammans med den tredje delen av den första och den sjätte grunden, avseende felaktig rättstillämpning när det gäller konsekvenserna av domen av den 16 september 2013. Därefter ska domstolen pröva den andra delen av den första grunden, avseende att tribunalen inte ska ha bemött påståendet att rådet inte lämnat några objektiva skäl som motiverat förändringen, genom de omtvistade rättsakterna från oktober 2013, av kriterierna för upptagande i förteckningen över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta. Domstolen ska sedan pröva den fjärde och den sjunde grunden, avseende åsidosättande av rätten till försvar. Därefter ska domstolen pröva den tredje, femte och nionde grunden, tillsammans med den första delen av den första grunden och den andra delen av den sjätte grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen och av grundläggande rättigheter samt tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning när den fastställde att rådet inte gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Slutligen ska domstolen pröva den första delen av den sjätte grunden, avseende tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning när den underlät att konstatera att rådet gjort ett flertal uppenbart felaktiga bedömningar.

42

Genom den andra och den åttonde grunden samt den tredje delen av den första respektive den sjätte grunden har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen felaktigt bedömt att rådet, efter det att domen av den 16 september 2013 vunnit rättskraft, kunde anta de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013 utan att åsidosätta rättskraftsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen, principen ne bis in idem eller rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Det enda skälet till att de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 antogs var att kringgå denna dom.

43

Klagandena anser att dessa principer utgjorde hinder för att rådet omformulerade kriterierna för att återuppta klagandena i de omtvistade förteckningarna, då inga ändrade sakomständigheter eller nya bevis framkommit och det i domen av den 16 september 2013 fastslagits att det inte fanns något samband mellan förbudet mot överföring av vapen i punkt 5 i resolution 1747 (2007) och spridning av kärnmaterial, och därmed att kriteriet för upptagande avseende enheter med band till IRISL inte var hållbart. Återupptagandet av IRISL grundades på samma påståenden om påstådda överträdelser av säkerhetsrådets resolution 1747 (2007) som ska ha skett år 2009 som de som låg till grund för det ursprungliga upptagandet, vilket ogiltigförklarades genom domen av den 16 september 2013. Tribunalen har enbart angett att dessa uppgifter var tillräckligt aktuella.

44

Klagandena har tillagt att möjligheten att på nytt uppta en person eller enhet i en förteckning över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta efter ogiltigförklaring av det tidigare upptagandet i förteckningen inte ger rådet en absolut och obegränsad behörighet att besluta om återupptagande i de omtvistade förteckningarna på grundval av samma sakomständigheter som beskrivits på olika sätt. Punkterna 186–189 i den överklagade domen är således felaktiga. Varje annan tolkning skulle enbart medföra att tvisten ”förevigades” och skulle innebära att rätten till ett effektivt rättsmedel förlorade sitt innehåll.

45

Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt klagandenas argument.

46

Såsom tribunalen påpekade i punkt 183 i den överklagade domen vinner domar om ogiltigförklaring som meddelas av unionsdomstolarna rättskraft så snart de vunnit laga kraft. Detta omfattar inte bara domslutet i domen om ogiltigförklaring, utan också de domskäl som utgör det nödvändiga stödet för domslutet och således inte kan åtskiljas från detta (dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkt 42, och dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 70).

47

Det följer vidare av fast rättspraxis att rättskraften endast omfattar de sak- och rättsfrågor som faktiskt eller med nödvändighet har avgjorts genom det aktuella domstolsavgörandet (dom av den 29 mars 2011, ThyssenKrupp Nirosta/kommissionen, C‑352/09 P, EU:C:2011:191, punkt 123, och dom av den 13 september 2017, Pappalardo m.fl./kommissionen, C‑350/16 P, EU:C:2017:672, punkt 37), såsom framgår av punkt 184 i den överklagade domen.

48

Såsom tribunalen fastslog i punkt 185 i den överklagade domen, bör det i förevarande mål påpekas att tribunalen i domen av den 16 september 2013 ogiltigförklarade det ursprungliga upptagandet av IRISL, efter att i punkterna 38 och 39 i den domen ha anfört att skälen för detta upptagande rörande stöd till en person eller enhet som angetts åsidosätta säkerhetsrådets resolutioner var otillräckligt och vidare, i punkterna 58 och 66 i domen, att rådet inte hade visat att IRISL hade gett stöd till spridning av kärnmaterial, genom att vid tre tillfällen ha transporterat militär materiel i strid med förbudet i punkt 5 i resolution 1747 (2007),. Tribunalen ifrågasatte emellertid inte att dessa incidenter inträffat eller bevisen för dem.

49

Däremot, vilket tribunalen framhållit i punkterna 80, 186 och 187 i den överklagade domen, uttalade sig tribunalen i domen av den 16 september 2013 varken om giltigheten av kriterierna för upptagande i förteckningen, vilka låg till grund för att IRISL ursprungligen upptogs i denna och som avsåg stöd till spridning av kärnmaterial och stöd till en person eller enhet som angetts åsidosätta säkerhetsrådets resolutioner, eller, hypotetiskt, om huruvida upptagandet av IRISL var motiverat utifrån kriteriet avseende åsidosättande av resolution 1747 (2007).

50

När det gäller övriga klagande än IRISL framgår det av punkt 188 i den överklagade domen att tribunalen i domen av den 16 september 2013 endast slog fast att den omständigheten att de ägs eller kontrolleras av IRISL eller agerar på dess vägnar inte motiverar antagandet eller bibehållandet av restriktiva åtgärder mot dem, då IRISL inte själv borde ha upptagits i förteckningar över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta, utan att därmed pröva lagenligheten av de kriterier som deras upptagande i förteckningen grundats på eller om klagandena uppfyllde dessa kriterier.

51

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 106 i sitt förslag till avgörande framgår det nämligen inte av vad tribunalen konstaterat i domen av den 16 september 2013, återgivet i punkterna 48–50 i förevarande dom, vilka konstateranden vunnit rättskraft enligt den rättspraxis som redovisats i punkterna 46 och 47 i denna dom, att rådet i samband med de åtgärder som vidtogs för att följa domen av den 16 september 2013 inte kunde besluta att bibehålla existerande kriterier, vilka legat till grund för det ursprungliga upptagandet av klagandena i förteckningen, eller i sin roll som lagstiftare kunde anpassa dem för att uppfylla målet att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att tvinga den att upphöra med sin spridning av kärnmaterial, och därvid förstärka de rättsliga medel som står till dess förfogande för att göra det.

52

Såsom tribunalen slog fast i punkt 186 i den överklagade domen bör det i detta avseende noteras att återupptagandet av IRISL i de omtvistade förteckningarna grundade sig på ett kriterium som skiljde sig från dem som låg till grund för det upptagande som ogiltigförklarades genom domen av den 16 september 2013, och följaktligen på en annan rättslig grund (se, för ett liknande synsätt, dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkt 74).

53

För övrigt har domstolen fastslagit att även om rättsakter genom vilka personer eller enheter upptagits i en förteckning över personer eller enheter vars tillgångar ska vara frysta har konstaterats vara rättsstridiga på så sätt att rådet inte lagt fram tillräckliga bevis för de påstådda sakomständigheterna, kan detta inte hindra rådet från att efter en förnyad prövning av situationen för berörda personer eller enheter anta nya restriktiva åtgärder på grundval av redan existerande eller redan tillgängliga sakomständigheter (se, för ett liknande synsätt, dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkterna 45 och 56, och dom av den 29 november 2018, Bank Tejarat/rådet, C‑248/17 P, EU:C:2018:967, punkterna 73 och 82).

54

Återupptagandet av IRISL i de omtvistade förteckningarna grundar sig, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, på ett annat kriterium än de som låg till grund för dess upptagande fram till dess att domen av den 16 september 2013 meddelades, vilket framgår av punkterna 132 och 186 i den överklagade domen, och utgör i sig en ny omständighet när det gäller situationen för övriga klagande.

55

Tribunalens rättstillämpning var således inte felaktig när den i punkterna 90 och 189 i den överklagade domen fastslog att rättskraften hos domen av den 16 september 2013 inte utgjorde hinder för antagandet av de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013.

56

Vad gäller det som klagandena anfört om att tribunalen i domen av den 16 september 2013 ska ha konstaterat att det inte visats något samband mellan förbudet i punkt 5 i resolution 1747 (2007) och spridning av kärnmaterial, grundas detta på en missuppfattning av den domen, eftersom tribunalen endast, såsom framgår av punkt 49 i domen, tolkat det kriterium för upptagande i förteckningen som avser stöd till spridning av kärnmaterial och tillämpat detta inom ramen för det aktuella målet, varvid den särskilt framhöll att de förbud som avses i punkt 5 i resolution 1747 (2007) och i punkt 7 i resolution 1737 (2006) är separata och inte nödvändigtvis och under alla omständigheter omfattar samma varor och teknik. Tribunalen angav därefter, i punkt 52 i den domen, att de bevis som lagts fram vid tribunalen inte innehöll något som talade för att de varor som var aktuella i de tre incidenter som nämnts i punkt 48 i förevarande dom även omfattades av förbudet avseende materiel som har samband med spridning av kärnmaterial i punkt 7 i resolution 1737 (2006).

57

När det gäller principen om skydd för berättigade förväntningar påminner domstolen om att det följer av dess fasta rättspraxis att rätten att åberopa denna princip tillkommer varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att en unionsinstitution, genom att lämna tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar hos den personen. Om sådana försäkringar inte har lämnats kan däremot ingen göra gällande att denna princip har åsidosatts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 september 2017, Pappalardo m.fl./kommissionen, C‑350/16 P, EU:C:2017:672, punkt 39, och dom av den 21 februari 2018, Kreuzmayr, C‑628/16, EU:C:2018:84, punkt 46).

58

Domen av den 16 september 2013 kunde emellertid inte, tvärtemot vad klagandena anfört, ge upphov till berättigade förväntningar om att rådet inte, efter den domen, kunde ändra kriterierna för upptagande i tillämpliga förteckningar eller, i överensstämmelse med nämnda dom, fatta beslut om att återuppta klagandena i de omtvistade förteckningarna för framtiden. Domen kunde än mindre, såsom framgår av punkterna 193 och 194 i den överklagade domen, ge upphov till sådana berättigade förväntningar utifrån att tribunalen, i punkterna 64 och 82 i domen av den 16 september 2013, konstaterade att rådet i sin roll som lagstiftare kunde anpassa de tillämpliga bestämmelserna till att omfatta fler situationer i vilka restriktiva åtgärder får antas och att rådet hade en frist på två månader och tio dagar för att åtgärda de fastställda överträdelserna genom att, om så skulle vara lämpligt, besluta om nya restriktiva åtgärder med avseende på klagandena. Mot denna bakgrund och då klagandena inte i sitt överklagande anfört något ytterligare konkret till stöd för att tribunalen ska ha åsidosatt principen om rättssäkerhet är det inte visat att det skett något sådant åsidosättande.

59

När det gäller principen ne bis in idem, som garanteras enligt artikel 50 i stadgan, är det tillräckligt att konstatera att restriktiva åtgärder till sin natur är preventiva (se, för ett liknande synsätt, dom av den 21 december 2011, Afrasiabi m.fl., C‑72/11, EU:C:2011:874, punkt 44, och dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 132). Denna princip, som avser förfaranden och sanktioner i anledning av en lagöverträdelse som en person redan frikänts från eller fällts till ansvar för genom ett slutligt straffrättsligt avgörande, kan således inte åberopas för att bestrida giltigheten av restriktiva åtgärder.

60

Härav följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 90, 196 och 199 i den överklagade domen, fastslog att rådet inte åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar, rättssäkerhetsprincipen eller principen om ne bis in idem.

61

Slutligen har klagandena gjort gällande att tribunalen åsidosatte deras rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan genom att underlåta att fastslå att rådet inte utan några nya omständigheter eller bevis kunde ändra kriterierna för upptagande i förteckningen för att återuppta dem i de omtvistade förteckningarna.

62

Genom den artikeln säkerställs i unionsrätten det skydd som ges genom artikel 6.1 och artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. I artikel 47 första stycket i stadgan föreskrivs att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i den artikeln. Principen om ett effektivt domstolsskydd kan emellertid inte hindra rådet från att återuppta en person eller enhet i förteckningar över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta, på grundval av andra skäl än de som låg till grund för det ursprungliga upptagandet eller på grundval av identiska skäl som styrks av annan bevisning. Rätten till ett effektivt rättsmedel syftar nämligen till att säkerställa att en rättsakt som går någon emot kan angripas vid en domstol, och inte till att hindra att en ny rättsakt, som grundar sig på andra skäl eller bevis, antas (se, för ett liknande synsätt, dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkterna 53 och 54). Därmed och mot bakgrund av de överväganden som redovisats i punkterna 53 och 54 i förevarande dom, utgör rätten till ett effektivt rättsmedel inte hinder för antagandet av de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013.

63

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska talan inte bifallas på den andra grunden, den åttonde grunden eller den tredje delen av de första och sjätte grunderna.

64

Genom den första grundens andra del har klagandena gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen underlåtit att pröva vad klagandena anfört om att rådet inte anfört några objektiva skäl eller någon motivering till ändringen av kriterierna för upptagande i förteckningarna över personer och enheter vars tillgångar ska vara frysta i de omtvistade rättsakterna från oktober 2013.

65

Rådet har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att talan inte kan bifallas på den första grundens andra del.

66

I den mån klagandena genom den första grundens andra del har gjort gällande att tribunalen underlät att bemöta deras argument att kriterierna för upptagande i förteckningen inte var rimligt motiverade kan det konstateras att tribunalen i punkterna 65–78 i den överklagade domen förklarat varför dessa kriterier ska anses vara motiverade och proportionerliga. Härav följer att tribunalen bemötte detta argument.

67

I den mån som den första grundens andra del ska uppfattas som kritik mot tribunalen för att den inte självmant prövade avsaknaden av formell motivering av de omtvistade rättsakterna från oktober 2013, genom vilka rådet ändrade kriterierna för upptagande av personer och enheter vars tillgångar ska frysas i förteckningarna, bör följande noteras.

68

Enligt fast rättspraxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 138 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 50).

69

Motiveringen ska emellertid anpassas till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan om kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt och personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte enbart ska ske utifrån rättsaktens lydelse, utan även utifrån dess sammanhang och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012,Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 139 och 140, och dom av den 8 september 2016, Iranian Offshore Engineering & Construction/rådet, C‑459/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:646, punkt 24).

70

Det anges, för det första, i skäl 2 i beslut 2013/497 att kriterierna för upptagande i förteckningarna över de personer och enheter vars tillgångar ska frysas, vilket innefattar personer och enheter som har bistått angivna personer eller enheter med att kringgå eller bryta mot bestämmelser i säkerhetsrådets relevanta resolutioner eller i beslut 2010/413, bör anpassas till att även omfatta personer och enheter som kringgått eller brutit mot dessa bestämmelser. Denna motivering återkommer i huvudsak i skäl 2 i förordning nr 971/2013.

71

Rådets skäl för att anta kriteriet avseende åsidosättande av resolution 1747 (2007), vilket ger grund för att uppta IRISL i de omtvistade förteckningarna, framgår således klart av lydelsen av de omtvistade rättsakterna från oktober 2013. Såsom tribunalen anfört i punkt 68 i den överklagade domen ska allmänna unionsrättsliga regler om vidtagande av restriktiva åtgärder dessutom tolkas mot bakgrund av lydelsen av och syftet med den resolution från säkerhetsrådet som de genomför (se, för ett liknande synsätt, dom av den 3 september 2008, Kadi och Al Barakaat International Foundation/rådet och kommissionen, C‑402/05 P och C‑415/05 P, EU:C:2008:461, punkt 297, och dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 104).

72

För det andra hänvisar skälen 1 och 3 i beslut 2013/497 till beslut 2010/413, som det ändrar, i vilket det redan finns bestämmelser i artikel 20.1 b om frysning av tillgångar för personer och enheter som ägs eller kontrolleras av IRISL eller agerar på dess vägnar.

73

På samma sätt omfattar förordning nr 971/2013 inte endast dessa beslut, utan också förordning nr 267/2012 som den ändrar, inbegripet dess artikel 23.2 e, där det också finns bestämmelser om frysning av tillgångar som innehas av sådana personer och enheter. Denna förordning nr 267/2012 ersatte förordning nr 961/2010 om genomförande av beslut 2010/413. I artikel 16 i den sistnämnda förordningen finns bestämmelser om frysning av tillgångar tillhörande personer och enheter som ägs eller kontrolleras av IRISL.

74

I skälen 4 och 5 i beslut 2010/413, där det hänvisas till säkerhetsrådets antagande av resolution 1929 (2010) samt förklaringen av den 17 juni 2010 genom vilken Europeiska rådet uttryckligen uppmanar rådet att anta åtgärder för att genomföra dem som anges i resolution 1929 (2010) och ”åtföljande åtgärder”. Åtgärderna skulle inriktas på den iranska transportsektorn, däribland bolaget ”IRISL och dess dotterbolag”.

75

I skälen 7 och 8 i beslut 2010/413 anges att i resolution 1929 (2010) utvidgas de finansiella restriktioner och de reserestriktioner som ålagts i säkerhetsrådets resolution 1737 (2006) till att omfatta enheter inom IRISL och att, enligt förklaringen av den 17 juni 2010, frysning av tillgångar ska tillämpas på ytterligare personer och enheter som angetts av säkerhetsrådet och utifrån samma kriterier. Även i förordning nr 961/2010 hänvisas det till beslut 2010/413, resolution 1929 (2010) och förklaringen av den 17 juni 2010.

76

Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar domstolen att rådets skäl, för antagandet av bestämmelserna om frysning av tillgångar för dotterbolag till IRISL och, mer allmänt, personer och enheter knutna till IRISL för att säkerställa de restriktiva åtgärdernas effektivitet och därmed att undvika ett eventuellt kringgående genom de sistnämnda av beslut 2010/413 och förordning nr 961/2010, på ett tydligt, begripligt och entydigt sätt framgår av dessa rättsakter, mot bakgrund av deras historiska sammanhang och samtliga rättsregler rörande restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran.

77

Detta sammanhang, som klagandena väl kände till, och dessa rättsregler gjorde det således möjligt för dem att förstå motiveringen till dessa bestämmelser och för tribunalen att utöva sin prövningsrätt.

78

Mot denna bakgrund kan det konstateras att de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 innehåller en tillräcklig motivering av upprätthållandet av det kriterium för upptagande i förteckningen som avser frysning av tillgångar för enheter som ägs eller kontrolleras av IRISL, eller agerar på IRISL:s vägnar liksom dess utvidgning till enheter som tillhandahåller IRISL försäkringar eller andra nödvändiga tjänster.

79

Av det ovan anförda följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning genom att inte självmant pröva om de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 var bristfälligt motiverade.

80

Följaktligen kan överklagandet inte vinna bifall på den första grundens andra del.

81

Genom den fjärde och den sjunde grunden har klagandena gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fastslog att deras rätt till försvar hade iakttagits vid antagandet av de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013. I första hand har klagandena gjort gällande att eftersom kriteriet angående band till IRISL uttryckligen angav IRISL och alltså var ett kriterium som direkt avsåg denna enhet, var rådet skyldigt att underrätta dem om de planerade ändringarna och ge dem möjlighet att lämna synpunkter. För det andra har de gjort gällande att rådet inte hade beaktat de synpunkter som IRISL lämnat innan det beslutade om deras återupptagande i de omtvistade förteckningarna, och att rådet meddelade detta beslut innan det bemötte dessa synpunkter och tillhandahöll de handlingar som motiverade detta återupptagande.

82

Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt vad som anförts inom ramen för den fjärde och den sjunde grunden.

83

När det gäller restriktiva åtgärder som riktas mot enskilda innebär rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd bland annat att den behöriga unionsmyndigheten har en skyldighet att underrätta den berörda personen om de uppgifter som myndigheten förfogar över beträffande de omständigheter som lagts personen till last och som utgjort grunden för myndighetens beslut (dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

84

I förevarande mål har klagandena emellertid inte bestritt att kriteriet om band till IRISL, som följer av de omtvistade rättsakterna från oktober 2013, utgör en allmänt tillämplig bestämmelse, såsom tribunalen konstaterade i punkt 97 i den överklagade domen, eftersom den på ett objektivt och abstrakt sätt definierar en kategori av personer och enheter, andra än IRISL, som de restriktiva åtgärderna kan vara tillämpliga på. De har inte heller bestritt att andra klagande än IRISL inte är personligen berörda av detta kriterium.

85

Mot denna bakgrund ankom det inte på rådet att underrätta andra klagande än IRISL om de uppgifter som rådet förfogade över innan bestämmelser om kriteriet om band till IRISL antogs.

86

När det gäller IRISL självt kan det konstateras att detta kriterium inte kan ligga till grund för antagandet av enskilda restriktiva åtgärder mot IRISL. Den omständigheten att kriteriet direkt avser bolaget medför därmed inte att rådet är skyldigt att tillämpa den rättspraxis som nämnts i punkt 83 i förevarande dom. Under alla förhållanden avsåg den reglering som föregick de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 redan IRISL direkt. Avsaknaden av upplysningar om den ifrågavarande ändringen har således inte lett till skada för IRISL, och har i synnerhet inte berövat bolaget möjligheten att vända sig till rådet för att framföra sina synpunkter rörande att detta kriterium avser klaganden personligen, i förekommande fall efter meddelandet av domen av den 16 september 2013.

87

Mot denna bakgrund gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när den fastslog att det inte skett något åsidosättande av klagandenas rätt till försvar när dessa rättsakter antogs.

88

Vad för det andra gäller frågan om tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 173–181 i den överklagade domen fastslå att rådet inte åsidosatte klagandenas rätt till försvar genom återupptagandet i de omtvistade förteckningarna, framhåller domstolen att antagandet av ett senare beslut om frysning av tillgångar, där namnet på en person eller enhet bibehålls i en förteckning över personer och enheter vars tillgångar ska frysas, i princip ska föregås av en underrättelse om de uppgifter som läggs den berörda personen eller enheten till last och att vederbörande ges möjlighet att yttra sig (se, för ett liknande synsätt, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 62, och dom av den 7 april 2016, Central Bank of Iran/rådet, C‑266/15 P, EU:C:2016:208, punkt 32).

89

När den berörda personen eller enheten har erhållit tillräckligt preciserade uppgifter som ger denne möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot vederbörande, innebär principen om iakttagande av rätten till försvar inte att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till samtliga handlingar i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 92, och dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, C‑330/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:601, punkt 66).

90

Det ska även framhållas att rätten att yttra sig inför ett beslut om antagande av restriktiva åtgärder avseende personer eller enheter som tidigare omfattats av sådana åtgärder enligt domstolens praxis ska iakttas när rådet anfört nya omständigheter mot dessa personer eller enheter, men inte när beslutet grundar sig på samma omständigheter som legat till grund för den rättsakt genom vilken de restriktiva åtgärderna i fråga ursprungligen infördes (se, för ett liknande synsätt, dom av den 21 december 2011, Frankrike/People’s Mojahedin Organization of Iran, C‑27/09 P, EU:C:2011:853, punkt 63, och dom av den 28 juli 2016, Tomana m.fl./rådet och kommissionen, C‑330/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:601, punkt 67).

91

I förevarande fall är, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 190 i sitt förslag till avgörande, den relevanta tidpunkten för bedömningen av huruvida rådet har iakttagit klagandenas rätt att yttra sig den dag då de återupptagits i de omtvistade förteckningarna, det vill säga den 26 november 2013. I punkterna 173–175 i den överklagade domen anförs att rådet genom skrivelser av den 22 och 30 oktober 2013 upplyst klagandena om skälen till att rådet avsåg att återuppta dem i förteckningen, vilka grundades på samma omständigheter och i stort sett var identiska med dem som angavs i besluten om det ursprungliga upptagandet i förteckningen, vilka antogs år 2010. Det innebär att klagandena redan kände till dessa skäl. Det framgår vidare av punkterna 176–180 i den överklagade domen att klagandena genom skrivelser av den 15 och den 19 november 2013 lämnat synpunkter i anledning av dessa omständigheter före antagandet av de omtvistade rättsakterna från november 2013, vilka rådet bemött den 27 november 2013 varvid det översände handlingarna i ärendet till klagandena.

92

Som generaladvokaten påpekade i punkt 193 i sitt förslag till avgörande var rådet inte, vilket klagandena gjort gällande, skyldigt att besvara synpunkterna från den berörda personen eller enheten före antagandet av de tilltänkta restriktiva åtgärderna. Ett sådant besvarande, efter det att berörda personer lämnats tillfälle att yttra sig, hänför sig nämligen snarare till motiveringen av den rättsakt genom vilken dessa åtgärder antas än till iakttagandet av rätten till försvar.

93

Mot denna bakgrund kan det konstateras att tribunalen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den fann att rådet inte hade åsidosatt klagandenas rätt till försvar vid antagandet av de omtvistade rättsakterna från november 2013.

94

Talan ska således inte bifallas på den fjärde eller sjunde grunden.

95

Klagandena har genom den tredje, femte och nionde grunden, den första grundens första del och den sjätte grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 63, 71, 74 och 76 i den överklagade domen, att de omtvistade rättsakterna från oktober 2013 var motiverade och stod i proportion till syftet att bekämpa spridningen av kärnmaterial i Iran och, i punkterna 93–95 i den överklagade domen, att antagandet av dessa med detta syfte oförenliga rättsakter efter domen av den 16 september 2013 inte utgjorde ett maktmissbruk från rådets sida. Tribunalen har vidare gjort en felaktig rättstillämpning genom att anse att de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013 inte utgjort ett oberättigat och oproportionerligt ingrepp i klagandenas grundläggande rättigheter, särskilt deras rätt till egendom och rätt till skydd för sitt anseende.

96

Klagandena har för det första gjort gällande att kriteriet om åsidosättande av resolution 1747 (2007) inte är ändamålsenligt eller proportionerligt i förhållande till målet att bekämpa spridning av kärnmaterial i Iran, eftersom det inte finns något samband mellan den i punkt 5 i denna resolution förbjudna transporten av vapen, den berörda enhetens verksamhet och spridning av kärnmaterial. Detsamma gäller kriteriet om band till IRISL. Upptagandet av ett dotterbolag i förteckningen över enheter vars tillgångar är frysta är endast motiverat om moderbolaget har deltagit i spridning av kärnmaterial.

97

Klagandena anser vidare att tribunalens motivering är motsägelsefull. Samtidigt som den bekräftat lagenligheten av dessa kriterier utan att förklara hur de skulle vara ändamålsenliga och proportionerliga i förhållande till detta syfte, har den i punkterna 101 och 102 i den överklagade domen felaktigt fastslagit att dessa kriterier varken grundades på en koppling mellan klagandena och spridning av kärnmaterial eller medförde att rådet var skyldigt att visa att det fanns en sådan koppling. Tribunalen har därmed gjort en alltför vid tolkning av dessa kriterier.

98

Klagandena har tillagt att tribunalen heller inte prövade på vilket sätt deras upptagande i de omtvistade förteckningarna skulle bidra till att uppnå detta mål och utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran, då IRISL, i motsats till vad som påstås i den överklagade domen, varken ägs eller kontrolleras av Irans regering. Klagandena har avslutningsvis anfört att genom att återigen namnge IRISL har kriteriet om band till IRISL gett världen intrycket av att detta bolag är en enhet som stöder spridning av kärnmaterial, vilket medfört allvarliga konsekvenser för deras anseende och affärsverksamhet.

99

Rådet har, med stöd av kommissionen, bestritt klagandenas argument.

100

Inom ramen för den tredje, femte och nionde grunden och den första delen av den första grunden och den andra delen av den sjätte grunden har klagandena i huvudsak gjort gällande att tribunalen felaktigt har ansett att den kränkning av deras grundläggande rätt till egendom och rätt till skydd för sitt anseende som de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013 kan leda till var proportionerligt och att formuleringen av kriteriet avseende åsidosättandet av resolution 1747 (2007) och av kriteriet avseende band till IRISL skedde med iakttagande av proportionalitetsprincipen, med stöd av samma argument.

101

Enligt artikel 52.1 i stadgan måste varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med rättighetens eller frihetens väsentliga innehåll. Begränsningar av dessa rättigheter och friheter får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

102

Det var således korrekt av tribunalen att i punkterna 204 och 205 i den överklagade domen fastslå att den rätt till egendom som föreskrivs i artikel 17 i stadgan inte är en absolut rättighet. Proportionalitetsprincipen medför vidare ett krav på att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse är ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas i den berörda lagstiftningen uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 122 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkt 76).

103

Vad gäller domstolskontrollen av att proportionalitetsprincipen har iakttagits har domstolen, såsom tribunalen anfört i punkt 62 i den överklagade domen, slagit fast att unionslagstiftaren har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning på områden där lagstiftaren ställs inför val av politisk, ekonomisk och social karaktär och där denne måste göra komplicerade bedömningar. Följaktligen kan en åtgärd på ett sådant område endast förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 120 och där angiven rättspraxis).

104

När det gäller det mål som eftersträvats av rådet i samband med antagandet av de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013, vilka ändrar beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012, har domstolen tidigare slagit fast att beslutet och förordningen syftar till att hindra spridning av kärnmaterial genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att den ska upphöra med de berörda verksamheterna. Detta mål, som omfattas av de allmänna ansträngningarna för att bevara internationell fred och säkerhet, är legitimt (dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, EU:C:2018:966, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

105

Vad därefter gäller frågan huruvida de omtvistade rättsakterna från oktober och november 2013 var lämpliga för att uppnå detta mål bör det noteras, vad gäller kriteriet avseende åsidosättande av resolution 1747 (2007), att, såsom rådet har gjort gällande, det framgår av denna resolution att säkerhetsrådet anser att förbudet mot överföring av vapen från Iran som anges i punkt 5 är lämpligt för att säkerställa att Irans kärntekniska program uteslutande har fredliga syften och att förhindra Islamiska republiken Irans utveckling av känslig teknik till stöd för landets kärnenergiprogram och missilprogram.

106

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 76 och 77 i sitt förslag till avgörande kan inkomster från handel med vapen kan ge den iranska regeringen, direkt eller indirekt, medel eller resurser av olika slag som möjliggör för den att bedriva spridningskänslig kärnteknisk verksamhet och att främja ett kringgående till förmån för detta ändamål.

107

Mot denna bakgrund gör kriteriet avseende överträdelser av resolution 1747 (2007) det möjligt att innefatta handlingar som vidtas av personer och enheter som kan underlätta den spridningskänsliga kärntekniska verksamheten i Iran, även om dessa personer eller enheter inte har någon direkt eller indirekt koppling till spridning av kärnmaterial eller deltar i sådan verksamhet, såsom tribunalen påpekat i punkterna 101 och 102 i den överklagade domen. Det innebär att detta kriterium framstår som lämpligt för att uppnå det mål som angivits i punkt 104 ovan.

108

När det gäller huruvida detta kriterium varit nödvändigt kan inte, i motsats till vad klagandena har hävdat, den omständigheten att det möjliggör åtgärder för frysning av tillgångar utan någon koppling mellan de berörda personerna eller enheterna och spridning av kärnmaterial leda till slutsatsen att dessa åtgärder går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Domstolen har slagit fast att ett kriterium för upptagande, såsom stöd till Irans regering, som gör det möjligt att beakta aktiviteter hos personer eller enheter som inte själva har någon direkt eller indirekt koppling till spridning av kärnmaterial men som ändå kan främja denna, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett liknande synsätt, dom av den 29 november 2018, National Iranian Tanker Company/rådet, C‑600/16 P, EU:C:2018:966, punkt 78). Det ska också framhållas att det stora antal resolutioner från säkerhetsrådet och de olika åtgärder som unionen successivt antagit avspeglar behovet av att utvidga de restriktiva åtgärderna för att uppnå detta mål.

109

När det gäller tillämpningsområdet för kriteriet om band till IRISL, ska det påpekas att det utgör en del av en rättslig ram som tydligt avgränsas genom de syften som eftersträvas med lagstiftningen om restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran.

110

Domstolen har slagit fast att när tillgångarna hos en enhet som har konstaterats delta i spridningen av kärnmaterial fryses finns det en icke försumbar risk att denna enhet utövar påtryckningar på de enheter som den äger eller kontrollerar för att kringgå verkan av de åtgärder som har vidtagits mot den själv, varför frysningen av dessa enheters tillgångar är nödvändig och ändamålsenlig för att säkerställa att de åtgärder som har beslutats är effektiva och att de inte kringgås (dom av den 22 september 2016, NIOC m.fl./rådet, C‑595/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:721, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

111

Detta kriterium definierar således på ett objektivt sätt en begränsad kategori av personer och enheter som genom sin anknytning till IRISL kan underlätta ett kringgående av de restriktiva åtgärderna mot det bolaget och följaktligen äventyra det mål som angivits i punkt 104 i denna dom, att hindra spridning av kärnmaterial genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran, oberoende av huruvida dessa personer och enheter själva deltar i spridningen av kärnmaterial. Kriteriet går således inte uppenbart utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

112

Det bör tilläggas att mot bakgrund av övervägandena i punkterna 106–111 i förevarande dom saknas det fog för klagandenas argument att tribunalens motivering är motsägelsefull genom att den ansett att kriteriet avseende överträdelser av resolution 1747 (2007) och kriteriet om band till IRISL, även om de är motiverade och proportionerliga för ändamålet, inte innebar något krav på samband mellan berörda personer eller enheter och spridning av kärnmaterial. Tribunalen har inte därigenom gjort en alltför extensiv tolkning av dessa kriterier och dess motivering är inte motsägelsefull.

113

När det vidare gäller den påstådda skadan på klagandenas anseende gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när den, i punkt 209 i den överklagade domen, angav att rådet inte hävdat att klagandena själva är inblandade i spridning av kärnmaterial och att de således inte är personligen kopplade till beteenden som utgör en risk för internationell fred och säkerhet, varför deras rykte med nödvändighet inte skadas lika mycket som om beslutet att uppta dem i de omtvistade förteckningarna hade grundats på ett sådant skäl. När det gäller kriteriet om band till IRISL innebär det kriteriet inte heller att IRISL skulle vara personligen involverat i spridning av kärnmaterial. Denna skada går således inte uppenbart utöver vad som är nödvändigt, mot bakgrund av den stora betydelsen av det mål som anges i punkt 104 i denna dom och behovet av en klar och tydlig definition, i de allmänna kriterierna för upptagande av personer och enheter i förteckningarna över de personer och enheter vars tillgångar ska frysas, av dessa personer eller enheter, i förekommande fall genom deras band till IRISL vilka i sig, när de visats föreligga, motiverar ett sådant upptagande.

114

Härav följer att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 71, 73, 75–77, 103 och 208 i den överklagade domen fann, i huvudsak, för det första, att kriterierna avseende överträdelser av resolution 1747 (2007) och om band till IRISL skulle anses vara förenliga med proportionalitetsprincipen och, för det andra, ansåg att de begränsningar i rätten till egendom och den skada på klagandenas anseende som dessa kunde leda till inte var uppenbart oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen.

115

Vidare har klagandena inte lagt fram någon bevisning som kan styrka att rådet gjort sig skyldigt till maktmissbruk vid antagandet av de omtvistade rättsakterna från oktober 2013. En rättsakt innebär enligt rättspraxis maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (se dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 135), vilket tribunalen har anfört i punkt 92 i den överklagade domen.

116

Såsom framgår av punkterna 46–63 och 101–114 i denna dom har tribunalen i punkterna 93–95 i den överklagade domen fastslagit att domen av den 16 september 2013 inte utgjorde hinder för antagandet av dessa rättsakter, som är förenliga med det legitima syftet att hindra spridning av kärnmaterial genom att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med spridning av kärnmaterial, och att det således var korrekt att avfärda vad som påståtts om sådant maktmissbruk.

117

Talan ska således inte bifallas på den tredje, femte och nionde grunden, den första grundens första del och den sjätte grundens andra del.

118

Klagandena har inom ramen för den sjätte grundens första del för det första gjort gällande att tribunalen felaktigt underlåtit att fastställa att rådet gjort uppenbart oriktiga bedömningar vid IRISL:s återupptagande i de omtvistade förteckningarna. Tribunalens motivering i punkterna 117 och 131 i den överklagade domen grundade sig på att faktiska överträdelser av resolution 1747 (2007) skett år 2009, vilket är felaktigt. Rapporten från säkerhetsrådets kommitté för sanktioner för år 2009 som rådet grundade sig på leder inte till slutsatsen att IRISL skulle ha brutit mot denna resolution. Tribunalen har också, i punkterna 120 och 124 i den överklagade domen, felaktigt värderat bevisningen och i synnerhet de vittnesmål som klagandena åberopat för att styrka att IRISL inte varit inblandat i överträdelsen av resolution 1747 (2007).

119

Klagandena har för det andra gjort gällande att tribunalen i punkterna 136–165 i den överklagade domen underlåtit att konstatera att rådet gjort felaktiga bedömningar i sak, då den ansåg att ett återupptagande av andra klagande än IRISL var motiverat utifrån kriteriet om band till IRISL. Tribunalen har således endast, när det gäller Khazar Shipping Lines, IRISL Europe och Valfajr 8th Shipping Line, anfört att deras återupptaganden i de omtvistade förteckningarna var berättigade eftersom de ägdes av IRISL, trots att rådet underlåtit att utreda hur stor andel IRISL innehade och huruvida det var troligt att de kunde utsättas för påtryckningar att kringgå de restriktioner som införts för IRISL och, när det gäller Qeshm Marine Services & Engineering och Marine Information Technology Development, angett att de är dotterbolag till IRISL. Dessutom har tribunalen felaktigt konstaterat att HDSL och Safiran Payam Darya Shipping Lines agerat på IRISL:s vägnar genom att, i egenskap av faktisk mottagare, ha övertagit vissa av dess fartyg. När det gäller Irano Misr Shipping, har rådet inte förklarat vilka tjänster det bolaget tillhandahållit eller på vilket sätt de skulle vara nödvändiga.

120

Rådet och kommissionen anser att den första delen av den sjätte grunden inte kan tas upp till sakprövning och att talan under alla omständigheter inte ska bifallas på denna grund.

121

Enligt domstolens fasta praxis är tribunalen ensam behörig att fastställa och bedöma sakomständigheterna och, i princip, att bedöma den bevisning som den har tillåtit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisningen har inhämtats på korrekt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall att bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (dom av den 7 april 2016, Akhras/rådet, C‑193/15 P, EU:C:2016:219, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

122

I förevarande fall kan det, i den mån som klagandena gjort gällande att IRISL:s återupptagande i de omtvistade förteckningarna på grundval av kriteriet angående åsidosättande av resolution 1747 (2007) inte var motiverat mot bakgrund av rapporten från säkerhetsrådets kommitté för sanktioner för år 2009, som rådet åberopat, och de vittnesmål som lagts fram, konstateras att klagandena begärt att domstolen ska göra en ny bedömning av sakomständigheterna och den bevisning som lagts fram vid tribunalen, utan att göra gällande någon missuppfattning av bevisningen. Detta kan inte prövas inom ramen för ett överklagande. Av samma skäl kan klagandenas argument avseende tribunalens bedömning av sakomständigheterna, i punkterna 136–165 i den överklagade domen om IRISL:s ägande av Khazar Shipping Lines, IRISL Europe och Valfajr 8th Shipping Line, dess kontroll över Qeshm Marine Services & Engineering och Marine Information Technology Development, om den omständigheten att HDSL och Safiran Payam Darya Shipping Lines agerade på IRISL:s vägnar och om att Irano Misr Shipping tillhandahållit IRISL nödvändiga tjänster, inte prövas.

123

Av detta följer att talan inte ska bifallas på den sjätte grundens första del.

124

Överklagandet ska följaktligen ogillas eftersom det inte ska bifallas på någon av de grunder som åberopats.

125

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

126

Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

127

Rådet har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.

128

I enlighet med artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska kommissionen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: