1

Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att domstolen ska upphäva de domar som meddelades av Europeiska unionens tribunal i målen Tyskland/kommissionen (T‑265/08, EU:T:2012:434) och Tyskland/kommissionen (T‑270/08, EU:T:2012:612) (nedan kallade de överklagade domarna). Tribunalen ogillade genom dessa domar Tysklands yrkanden om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2008) 1690 slutlig av den 30 april 2008 om nedsättning av det finansiella stöd som Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) beviljat för ett operativt program (1994‐1999) i mål 1-regionen delstaten Thüringen (Tyskland), i enlighet med kommissionens beslut K(94) 1939/5 av den 5 augusti 1994 (nedan kallat beslutet angående delstaten Thüringen), och kommissionens beslut K(2008) 1615 slutlig av den 29 april 2008 om nedsättning av det finansiella stöd som Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), enligt kommissionens beslut K(94) 1973 av den 5 augusti 1994, beviljat för ett operativt program (1994‐1999) i mål 1‑regionen östra Berlin (Tyskland), i enlighet med kommissionens beslut K(94) 1973 av den 5 augusti 1994 (nedan kallat beslutet angående östra Berlin).

2

Europeiska regionala utvecklingsfonden skapades genom rådets förordning (EEG) nr 724/75 av den 18 maj 1975 (EGT L 73, s. 1, och rättelse EGT L 110, 1975, s. 44), vilken ändrats flera gånger och därefter, med verkan från den 1 januari 1985, ersatts av rådets förordning (EEG) nr 1787/84 av den 19 juni 1984 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 169, s. 1).

3

Under år 1988 omorganiserades strukturfondssystemet genom rådets förordning (EEG) nr 2052/88 av den 24 juni 1988 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet och om samordningen av deras verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 185, s. 9).

4

Förordning nr 2052/88 trädde i kraft den 1 januari 1989. Rådet var skyldigt att före den 31 december 1993 se över denna förordning, på förslag av Europeiska gemenskapernas kommission.

5

Förordningen ändrades genom rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 5; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 17), som i sin tur skulle ses över före den 31 december 1999.

6

Genom dessa förordningar inrättades strukturfonderna (utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), Europeiska socialfonden (ESF) och Eruf). Strukturfondernas syfte är att bistå med att avhjälpa de viktigaste regionala obalanserna inom Europeiska unionen, bland annat genom att främja utvecklingen och den strukturella anpassningen av regioner som utvecklas långsammare (mål 1) och att omvandla de regioner, gränsregioner och delar av regioner (inklusive arbetsmarknadsområden och tätorter) som allvarligt påverkas av industriell tillbakagång (mål 2).

7

Artikel 7 i förordning nr 2052/88, i dess lydelse enligt förordning nr 2081/93 (nedan kallad förordning nr 2052/88), har rubriken ”Överensstämmelse och kontroll”. Artikel 7.1 har följande lydelse:

”De åtgärder som finansieras av strukturfonderna eller får stöd från Europeiska investeringsbanken eller andra befintliga finansieringsorgan skall överensstämma med bestämmelserna i fördragen, med de föreskrifter som antagits i anslutning till dessa och med gemenskapens politik, inklusive gemenskapens bestämmelser om konkurrens, offentlig upphandling och miljöskydd och tillämpningen av principen om lika möjligheter för män och kvinnor.”

8

I artikel 23 (med rubriken Finansiell kontroll) i rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2052/88 vad gäller samordningen av de olika strukturfondernas verksamhet dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och övriga befintliga finansieringsorgans verksamhet (EGT L 374, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 20; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 30) (nedan kallad förordning nr 4253/88), föreskrivs följande:

”1.   För att garantera fullbordandet av de verksamheter som genomförs av offentliga eller privata entreprenörer skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att genomföra verksamheterna, nämligen

Medlemsstaterna skall informera kommissionen om de åtgärder som de vidtar i detta syfte och särskilt anmäla till kommissionen en beskrivning av de administrations- och kontrollsystem som inrättas för att se till att verksamheterna genomförs effektivt. De skall regelbundet informera kommissionen om hur de administrativa och rättsliga förfarandena framskrider.

…

2.   Utan att det påverkar de kontroller som utförs av medlemsstaterna i enlighet med nationell lagstiftning och administrativa bestämmelser och utan att det påverkar bestämmelserna i artikel 206 i [EEG-]fördraget eller någon inspektion som utförs enligt artikel 209 c i fördraget får kommissionens tjänstemän eller andra företrädare utföra kontroller på platsen, inklusive stickprovskontroller, beträffande verksamheter som finansieras av strukturfonderna och av deras förvaltnings- och kontrollsystem.

…

3.   Under en period om tre år efter den sista betalningen till en verksamhet skall det ansvariga organet eller myndigheten för kommissionen hålla tillgänglig all dokumentation om utgifter och kontroller av verksamheten.”

9

I artikel 24 i förordning nr 4253/88, med rubriken ”Reduktion, suspension och upphävande av stöd”, föreskrivs följande:

”1.   Om en verksamhet eller åtgärd inte förefaller berättigad till vare sig en del av eller hela det tilldelade stödet skall kommissionen genomföra en lämplig granskning av fallet inom ramen för partnerskapet och särskilt begära att medlemsstaten eller de myndigheter som den utser att genomföra åtgärden framlägger sina kommentarer inom en fastställd tidsgräns.

2.   Efter granskningen får kommissionen reducera eller suspendera stödet till den berörda verksamheten eller åtgärden om granskningen visar någon överträdelse eller väsentlig förändring som påverkar villkoren för att genomföra verksamheten eller åtgärden och för vilken man inte ansökt om kommissionens godkännande.

…”

10

Enligt artikel 11 i rådets förordning (EEG) nr 4254/88 av den 19 december 1988 om genomförandebestämmelser till förordning nr 2052/88 vad gäller Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 374, s. 15), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2083/ av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 34; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 43), med rubriken ”Övervakning av förenlighet”, ska medlemsstaterna ”[i] förekommande fall och genom ett förfarande som är anpassat till varje enskilt program … förse kommissionen med den information som gäller uppfyllandet av föreskrifterna i artikel 7 första stycket i förordning … nr 2052/88”.

11

Efter att ha rådfrågat Rådgivande kommittén för utveckling och omvandling av regioner samt den kommitté som har inrättats i enlighet med artikel 147 i EG-fördraget, antog kommissionen, med stöd av artikel 23 i förordning nr 4253/88, ett antal förordningar med genomförandebestämmelser, däribland förordning (EG) nr 2064/97 av den 15 oktober 1997 om fastställande av närmare bestämmelser för genomförandet av förordning nr 4253/88 i fråga om medlemsstaternas finansiella kontroll av verksamhet som samfinansieras av strukturfonderna (EGT L 290, s. 1).

12

Artikel 8 i förordning nr 2064/97 har följande lydelse:

”1.   Senast då slutlig utbetalning begärs och den slutliga utgiftsredovisningen lämnas skall medlemsstaterna för varje stödform till kommissionen lämna ett revisionsutlåtande … som upprättas av en person eller organisation som är organisatoriskt oberoende av den genomförande enheten. I utlåtandet skall slutsatserna sammanfattas från de kontroller som genomförts under de föregående åren och en övergripande bedömning presenteras beträffande giltigheten av begäran om slutlig utbetalning liksom en bedömning av om den verksamhet som ligger till grund för den slutliga utgiftsredovisningen varit rättsligt och formellt korrekt.

2.   Om allvarliga brister i administrationen eller kontrollverksamheten eller en hög frekvens konstaterade oegentligheter inte medger att en positiv övergripande bedömning görs avseende giltigheten av begäran om slutlig utbetalning och den slutliga utgiftsredovisningen, så skall redovisningen innehålla en beskrivning av detta förhållande och ge en bedömning av problemets omfattning och dess ekonomiska konsekvenser.

Kommissionen kan i sådana fall begära att ytterligare kontroll genomförs för att man inom en angiven tidsperiod skall upptäcka och åtgärda oegentligheterna.”

13

Den 15 oktober 1997 antog kommissionen även interna riktlinjer om finansiella nettokorrigeringar i samband med tillämpningen av artikel 24 i förordning nr 4253/88. Kommissionen har i punkterna 5 och 6 i nämnda interna riktlinjer angett att, med avvikelse från regeln att eventuella finansiella nettokorrigeringar enbart hänför sig till den oegentlighet eller de oegentligheter som upptäcks, kan en större finansiell korrigering vidtas när kommissionen har goda skäl att anta att oegentligheten är systematisk, det vill säga att den återspeglar systematiska brister i administration, kontroll eller revision som kan återfinnas i en rad liknande fall. För att fastställa en sådan finansiell korrigering använder kommissionen metoden extrapolering, det vill säga att den tar hänsyn till den nivå i administrationssystemet på vilken bristen förekom, detta systems särskilda karaktär samt missbrukets sannolika omfattning.

14

Förordningarna nr 2052/88 och nr 4253/88 upphävdes med verkan från den 1 januari 2000 genom rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, s. 1).

15

Enligt artikel 2.1 i förordning nr 1260/1999 är förordningen tillämplig på Eruf, ESF, EUGFJ:s utvecklingssektion och Fonden för fiskets utveckling (FFU).

16

I förordningens artikel 39, som har rubriken ”Finansiella korrigeringar”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ha det huvudsakliga ansvaret för att utreda oegentligheter genom att agera vid alla uppenbara betydande ändringar som påverkar sättet och villkoren för utformning eller övervakning av stöd och genomföra de nödvändiga finansiella korrigeringarna.

Medlemsstaten skall genomföra de finansiella korrigeringar som är nödvändiga i samband med den enskilda eller systematiska oegentligheten. Detta skall bestå i att bidraget från gemenskapen helt eller delvis dras in. De gemenskapsmedel som på detta sätt frigörs får medlemsstaten på nytt använda till det berörda stödet enligt de närmare bestämmelser som skall fastställas med stöd av artikel 53.2.

2.   Om kommissionen, efter att ha slutfört de verifieringar som är nödvändiga, finner

skall kommissionen tillfälligt hålla inne de berörda löpande betalningarna och med angivande av skälen begära att medlemsstaten lämnar sina synpunkter och i tillämpliga fall gör eventuella korrigeringar inom en fastställd tidsfrist.

Om medlemsstaten invänder mot kommissionens anmärkningar inbjuds den till en överläggning hos kommissionen, där båda parter i ett samarbete grundat på partnerskapet anstränger sig för att nå en uppgörelse om anmärkningarna och de slutsatser som därav kan dras.

3.   Om ingen överenskommelse uppnåtts och medlemsstaten inte har genomfört korrigeringarna vid utgången av den tidsfrist som kommissionen fastställt, och med hänsyn till eventuella synpunkter som medlemsstaten lämnat, kan kommissionen inom tre månader besluta att

Kommissionen skall när den med iakttagande av proportionalitetsprincipen beslutar om med vilket belopp korrigeringen skall göras ta hänsyn till oegentlighetens eller ändringens art och omfattning och till de finansiella effekterna av bristerna i medlemsstaternas förvaltnings- eller kontrollsystem.

Om det inte fattas något beslut om att handla i enlighet med punkterna a eller b skall de löpande utbetalningarna omedelbart återupptas.

…”

17

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1783/1999 av den 12 juli 1999 om Europeiska regionala utvecklingsfonden (EGT L 213, s. 1), varigenom förordning nr 4254/88 upphävts, innehåller inga bestämmelser om finansiella korrigeringar.

18

Artikel 5 i kommissionens förordning (EG) nr 448/2001 av den 2 mars 2001 om genomförandebestämmelser till rådets förordning (EG) nr 1260/1999 beträffande förfarandet för finansiella korrigeringar av stöd som beviljas inom ramen för strukturfonderna (EGT L 64, s. 13) har följande lydelse:

”1.   Den tidsfrist inom vilken den berörda medlemsstaten enligt artikel 39.2 första stycket i förordning (EG) nr 1260/1999 får lämna sina synpunkter och i tillämpliga fall göra eventuella korrigeringar skall vara två månader, utom i vederbörligen motiverade fall då kommissionen kan samtycka till en längre frist.

2.   Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som fastställts genom extrapolering eller schablonmässigt, skall medlemsstaten ges möjlighet att genom en undersökning av de berörda akterna, visa att oegentlighetens faktiska omfattning var mindre än enligt kommissionens bedömning. Efter överenskommelse med kommissionen får medlemsstaten begränsa omfattningen av undersökningen till en lämplig andel eller ett lämpligt urval av de berörda akterna. Utom i vederbörligen motiverade fall får tidsfristen för denna undersökning inte överskrida en ytterligare period av två månader efter den tvåmånadersperiod som anges i punkt 1. Resultaten av en sådan undersökning skall granskas på det sätt som anges i artikel 39.2 andra stycket i förordning (EG) nr 1260/1999. Kommissionen skall ta hänsyn till det bevismaterial som medlemsstaterna tillhandahåller inom tidsfristerna.

3.   När medlemsstaten invänder mot kommissionens anmärkningar och en överläggning äger rum enligt artikel 39.2 andra stycket i förordning (EG) nr 1260/1999, skall den tremånadersfrist inom vilken kommissionen kan fatta ett beslut enligt artikel 39.3 i den förordningen börja löpa från och med dagen för överläggningen.”

19

Förordning nr 1260/1999, som rådet skulle se över senast den 31 december 2006, upphävdes genom rådets förordning (EG) nr 1083/2006 av den 11 juli 2006 om allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden och Sammanhållningsfonden (EUT L 210, s. 25). Enligt artikel 1.1 i sistnämnda förordning är den tillämplig på nämnda fonder, utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelser som fastställs i de förordningar som reglerar respektive fond.

20

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1080/2006 av den 5 juli 2006 om Europeiska regionala utvecklingsfonden samt om upphävande av förordning nr 1783/1999 (EUT L 210, s. 1) innehåller inte några bestämmelser om förfarandet vid finansiella korrigeringar som kan beslutas av kommissionen. Detsamma gäller kommissionens förordning (EG) nr 1828/2006 av den 8 december 2006 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 1083/2006 och förordning nr 1080/2006 (EUT L 371, s. 1).

21

Nämnda finansiella korrigeringar omfattas av gemensamma bestämmelser för de tre fonderna, som anges i artiklarna 99‐102 i förordning nr 1083/2006.

22

I artikel 100 i sistnämnda förordning, med rubriken ”Förfarande”, föreskrivs följande:

”1.   Innan kommissionen fattar beslut om en finansiell korrigering, skall den inleda förfarandet genom att underrätta medlemsstaten om sina preliminära slutsatser och begära att medlemsstaten lämnar synpunkter inom två månader.

Om kommissionen föreslår en finansiell korrigering som grundar sig på en extrapolering eller ett schablonbelopp, skall medlemsstaten ges möjlighet att genom en granskning av den berörda dokumentationen, visa att oegentlighetens faktiska omfattning var mindre än enligt kommissionens bedömning. I samförstånd med kommissionen får medlemsstaten begränsa omfattningen av granskningen till en lämplig andel eller ett lämpligt urval av den berörda dokumentationen. Utom i väl motiverade fall får granskningen inte pågå i mer än två månader räknat från utgången av den tvåmånadersperiod som avses i första stycket.

2.   Kommissionen skall ta hänsyn till det bevismaterial som medlemsstaterna tillhandahåller inom de tidsfrister som anges i punkt 1.

3.   Om medlemsstaten invänder mot kommissionens preliminära slutsatser, skall den inbjudas till överläggningar hos kommissionen, där båda parter i ett samarbete grundat på partnerskapet skall anstränga sig att nå en uppgörelse om synpunkterna och de slutsatser som kan dras av dessa.

4.   Om en överenskommelse nås får medlemsstaten använda de berörda gemenskapsmedlen på nytt i överensstämmelse med artikel 98.2 andra stycket.

5.   Om ingen överenskommelse nås, skall kommissionen fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna, med beaktande av all information och alla synpunkter som lagts fram under förfarandets gång. Om det inte hålls några överläggningar, skall sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen.”

23

I första och andra styckena i artikel 108 i förordning nr 1083/2006, med rubriken ”Ikraftträdande”, föreskrivs följande:

”Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Bestämmelserna i artiklarna 1–16, 25–28, 32–40, 47–49, 52–54, 56, 58–62, 69–74, 103–105 samt 108 skall tillämpas från och med dagen för förordningens ikraftträdande endast för program för perioden 2007‐2013. Övriga bestämmelser skall tillämpas från och med den 1 januari 2007.”

24

Förordning nr 1083/2006 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1303/2013 av den 17 december 2013 om fastställande av gemensamma bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden, Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling och Europeiska havs- och fiskerifonden [och] om fastställande av allmänna bestämmelser för Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska socialfonden, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden (EUT L 347, s. 320). I artikel 145.6 i sistnämnda förordning föreskrivs följande: ”För att göra en finansiell korrigering ska kommissionen genom genomförandeakter fatta beslut inom sex månader efter överläggningarna eller efter att ha mottagit kompletterande uppgifter, om medlemsstaten går med på att lämna in sådana kompletterande uppgifter efter överläggningarna. Kommissionen ska beakta alla uppgifter och synpunkter som framkommit under förfarandet. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden börja löpa två månader efter dateringen av kommissionens inbjudan till överläggningar.”

25

Enligt artikel 154 i förordning nr 1303/2013, ska artikel 145 i samma förordning tillämpas från och med den 1 januari 2014.

26

Denna artikel 145 ingår i del fyra i förordning nr 1303/2013. Denna del innehåller allmänna bestämmelser för Eruf, ESF, Sammanhållningsfonden och Europeiska havs- och fiskerifonden vad rör förvaltning och kontroll, ekonomisk förvaltning, räkenskaper samt finansiella korrigeringar.

27

Varken Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1301/2013 av den 17 december 2013 om Europeiska regionala utvecklingsfonden och om särskilda bestämmelser för målet Investering för tillväxt och sysselsättning samt om upphävande av förordning nr 1080/2006 (EUT L 347, s. 289) eller kommissionens delegerade förordning (EU) nr 480/2014 av den 3 mars 2014 om komplettering av förordning nr 1303/2013 (EUT L 138, s. 5) innehåller några bestämmelser som rör vilka förfaranden avseende finansiella korrigeringar som kommissionen kan besluta om.

28

Den 29 juli 1994 antog kommissionen beslut 94/628/EG om fastställande av ramar för gemenskapsstöd för gemenskapens strukturella interventioner i tyska regioner såsom mål 1-regioner, närmare bestämt Mecklenburg-Vorpommern, Brandenburg, Sachsen‑Anhalt, Sachsen, Thüringen och östra Berlin (EGT L 250, s. 18). Detta beslut gjorde det möjligt att anta operativa program för de nya delstaterna och östra Berlin.

29

Bakgrunden till de aktuella tvisterna kan, såsom de framgår av de överklagade domarna och besluten rörande delstaten Thüringen och östra Berlin (nedan kallade de omtvistade besluten), sammanfattas enligt följande.

30

Kommissionen godkände genom beslut K(94) 1939/5 av den 5 augusti 1994 det operativa programmet för delstaten Thüringen avseende mål 1‑regioner i Tyskland (Arinco nr 94.DE.16.005) (nedan kallad åtgärden till förmån för delstaten Thüringen), med bidrag från strukturfonden på 1021771000 ECU, vilket omvandlades till 1086827000 euro genom beslut K(99) 5087 av den 29 december 1999, med samfinansiering från Eruf uppgående till högst 1020719000 euro. Delstaten Thüringens transport- och ekonomiministerium angavs som förvaltningsmyndighet.

31

För åtgärden 2.1 som rör stöd till små och medelstora företags produktion fastställdes i beslut K(99) 5087 utgiftstaket till 674104000 euro och Erufs bidrag till 337052000 euro.

32

Under år 2001 genomförde kommissionen en systematisk kontroll av förvaltnings- och kontrollsystemen i delstaten Thüringen med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 4253/88 och artikel 14 i förordning nr 2064/97.

33

Den 30 januari 2002 presenterade kommissionen sin slutrapport om de operativa programmen i delstaterna Thüringen och Sachsen-Anhalt, med rekommendationer.

34

Den 24 juni 2002 upprättades en förklaring enligt artikel 8 i förordning nr 2064/97 av en revisionsfirma, vilken sändes till kommissionen.

35

I skrivelse av den 18 juli 2002 presenterade de tyska myndigheterna sin begäran om slutbetalning för åtgärden till förmån för delstaten Thüringen. Den 27 juni 2003 avslutade kommissionen denna åtgärd och betalade slutgiltigt det begärda beloppet.

36

Sedan nämnda åtgärd avslutats gjorde Europeiska gemenskapernas revisionsrätt, i oktober, november och december 2003, ett antal kontrollbesök. Under år 2004 analyserade revisionsrätten nämnda åtgärds svaga punkter inom ramen för sin kontroll av försäkran för år 2003. Ungefär 28 projekt som omfattades av åtgärd 2.1 undersöktes.

37

Den 22 juni 2004 sände revisionsrätten sin provisoriska kontrollrapport till de tyska myndigheterna. I skrivelser av den 31 augusti 2004 och av den 13 oktober 2004 sände de tyska myndigheterna ytterligare upplysningar till revisionsrätten.

38

Revisionsrätten sände genom skrivelse av den 17 januari 2005 sin kontrollrapport till de nationella myndigheterna. Revisionsrätten tog upp enstaka eller systematiska oegentligheter i specifika åtgärder, fel i beräkningen av högsta tillåtna stöd och frånvaron av styrkande handlingar för vissa typer av utgifter, såsom allmänna utgifter eller eget kapital. Rapportens slutsats var att det förekom brister i förvaltnings- och kontrollsystemen för åtgärden till förmån för delstaten Thüringen. Felprocenten för de 28 projekten i åtgärd 2.1 uppgick till 31,36 procent.

39

Genom skrivelse av den 19 oktober 2006 sände kommissionen de tyska myndigheterna de första resultaten av sin undersökning av denna kontrollrapport och uppmanade dessa myndigheter att yttra sig däröver.

40

Kommissionen underrättade, med stöd av revisionsrättens analys av de svaga punkterna, delstaten Thüringen om finansiella justeringar uppgående till 135 miljoner euro. Efter bilaterala diskussioner drog kommissionen emellertid tillbaka delar av sin kritik.

41

De tyska myndigheterna besvarade genom skrivelse av den 5 januari 2007 kommissionens skrivelse av den 19 oktober 2006. Myndigheterna riktade invändningar mot att finansiella justeringar grundats på extrapoleringar och lämnade kompletterande styrkande handlingar som bevisning för att vissa kostnader var stödberättigande.

42

Kommissionen inbjöd genom skrivelse av den 23 april 2007 de tyska myndigheterna till ett bilateralt möte som hölls den 8 maj 2007 i Bryssel. Under mötet fördes förhandlingar som ledde till att de tyska myndigheterna förband sig att senast inom två veckor räknat från mötet inge ytterligare bevisning för att styrka att vissa åtgärder var tillåtna och att vissa kostnadsposter var stödberättigande. Dessa upplysningar sändes till kommissionen genom en skrivelse av den 22 juni 2007.

43

Genom beslutet angående delstaten Thüringen satte kommissionen ned Erufs finansiella stöd avseende åtgärden till förmån för denna delstat med 81425825,67 euro, med anledning av de enstaka och systematiska oegentligheter som hade konstaterats avseende stödåtgärd 2.1, med tillämpning av artikel 24 i förordning nr 4253/88. Kommissionen extrapolerade felprocenten för denna åtgärd som helhet, och utgick från en felprocent på 23,88. Kommissionen fick härigenom fram ett belopp på 1232012,70 euro för enstaka oegentligheter, och ett belopp på 80193812,97 euro för systematiska oegentligheter.

44

Kommissionen godkände genom beslut K(94) 1973 av den 5 augusti 1994 det operativa programmet för östra Berlin avseende mål 1-regioner i Tyskland (Arinco nr 94.DE.16.006) (nedan kallad åtgärden till förmån för östra Berlin). I beslutet föreskrevs ett bidrag från strukturfonderna på 743112000 ECU, vilket omvandlades till 779154000 euro, med samfinansiering från Eruf uppgående till 540886000 euro.

45

Delstaten Berlins ministerium för ekonomi, teknologi och kvinnofrågor angavs som förvaltningsmyndighet.

46

I skrivelse av den 24 mars 2003 presenterade de tyska myndigheterna sin begäran om slutbetalning för åtgärden till förmån för östra Berlin.

47

Mellan den 16 och den 20 februari 2004, mellan den 29 mars och den 2 april 2004 och mellan den 7 och den 11 mars 2005 gjorde kommissionen och en extern revisionsfirma som kommissionen anlitat ett antal kontrollbesök inom ramen för kontrollen av avslutandet av de program som samfinansierats av Eruf under programperioden 1994–1999.

48

Den 31 maj och den 15 december 2005 sände kommissionen de tyska myndigheterna sitt revisionsutlåtande. Där togs flera systematiska oegentligheter i specifika åtgärder upp, exempelvis deklaration av icke-stödberättigande utgifter, överträdelser av reglerna för offentlig upphandling och frånvaro av styrkande handlingar. Felprocenten för de 29 projekt i åtgärden till förmån för östra Berlin som faktiskt kontrollerades uppgick till 7,56. Av de 36 projekt som hade valts ut, hade sju inte kunnat kontrolleras på grund av konkurs.

49

De tyska myndigheterna yttrade sig och tillhandahöll ytterligare upplysningar i skrivelser av den 21 oktober 2005 och den 31 mars 2006 till kommissionen.

50

Kommissionen meddelade dessa myndigheter sina preliminära slutsatser i skrivelse av den 26 januari 2007.

51

Genom skrivelse av den 9 juli 2007 motsatte sig de tyska myndigheterna de finansiella korrigeringar som fastställts genom extrapolering eller schablonmässigt, och gjorde gällande att dessa korrigeringar saknade rättslig grund. Till stöd härför ingavs kompletterande bevisning om att de aktuella utgifterna var lagenliga.

52

Med beaktande av ingivna upplysningar och kompletterande bevisning ändrades revisionsutlåtandet, vilket meddelades de tyska myndigheterna genom skrivelse av den 30 augusti 2007.

53

Ett bilateralt möte hölls i Bryssel den 14 september 2007. Under mötet fördes förhandlingar som ledde till att de tyska myndigheterna förband sig att senast inom fyra veckor räknat från mötet inge ytterligare bevisning för att styrka att vissa åtgärder var tillåtna och att vissa kostnadsposter var stödberättigande. Dessa upplysningar sändes till kommissionen genom en skrivelse av den 12 oktober 2007. De frågor som togs upp under mötet omnämns i ett protokoll daterat den 12 november 2007.

54

Genom beslutet angående östra Berlin satte kommissionen ned Erufs finansiella stöd med 12900719,52 euro, vilket motsvarar 2,68 procent. Kommissionen utgick i detta beslut från en felprocent på 3,63 för de 29 kontrollerade projekten. Kommissionen beaktade att det operativa programmet beviljats stöd från Eruf uppgående till 951243399 DEM Kommissionen gjorde en beräkning med hjälp av dataprogrammet Audit Command Language (ACL), och valde med stöd av denna beräkning att tillämpa en extrapolerad finansiell korrigering med 25516719 DEM, vilket innebär en minskning med 2,68 procent av Erufs finansiella stöd till programmet i dess helhet.

55

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 4 respektive den 8 juli 2008 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten.

56

Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna intervenerade i förfarandet vid tribunalen till stöd för Förbundsrepubliken Tysklands yrkanden i de två målen.

57

Förbundsrepubliken Tyskland anförde följande fem grunder till stöd för sin talan mot beslutet angående delstaten Thüringen: 1 och 2) Åsidosättande av artikel 24.2 i förordning nr 4253/88. 3) Kommissionens underlåtenhet att göra kontroll på plats. 4) Åsidosättande av principerna om berättigade förväntningar, rättssäkerhet och samarbete. 5) Åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

58

Förbundsrepubliken Tyskland anförde följande fem grunder till stöd för sin talan mot beslutet angående östra Berlin: 1‐2) Åsidosättande av artikel 24.2 i förordning nr 4253/88. 3) Åsidosättande av proportionalitetsprincipen. 4) Bristande motivering till beslutet. 5) Åsidosättande av principen om ett partnerskap.

59

Tribunalen fann att talan inte kunde bifallas på de grunder som anförts och ogillade i de överklagade domarna helt talan i de två målen.

60

Den 29 november 2012 överklagade Förbundsrepubliken Tyskland dom Tyskland/kommissionen (T‑265/08, EU:T:2012:434).

61

Svarsinlagor ingavs av Republiken Frankrike och kommissionen den 15 februari 2013, och av Konungariket Spanien den 20 februari 2013.

62

Den 31 januari 2013 överklagade Förbundsrepubliken Tyskland dom Tyskland/kommissionen (T‑270/08, EU:T:2012:612).

63

Svarsinlagor ingavs av Republiken Frankrike den 29 mars 2013, av Konungariket Nederländerna den 5 april 2013, av kommissionen den 9 april 2013, och av Konungariket Spanien den 12 april 2013.

64

Genom beslut av domstolens ordförande den 10 juli 2013 förenades målen C‑549/12 P och C‑54/13 P vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

65

Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att domstolen ska

66

Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska upphäva de överklagade domarna i deras helhet, avgöra målen i sak, i enlighet med artikel 61 i stadgan för Europeiska unionens domstol, och ogiltigförklara de omtvistade besluten.

67

Konungariket Spanien har yrkat att domstolen ska

68

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandena och förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna.

69

I mål C‑549/12 P har Förbundsrepubliken Tyskland åberopat två grunder som båda rör åsidosättande av artikel 24.2 i förordning nr 4253/88, jämförd med artikel 1 i förordning nr 2988/95, och av principen om tilldelade befogenheter enligt artikel 5.2 FEU och artikel 7 FEUF.

70

I mål C-54/13 P har Förbundsrepubliken Tyskland åberopat fyra grunder. De tre första grunderna rör åsidosättande av artikel 24.2 i förordning nr 4253/88 och artikel 1 i förordning nr 2988/95 samt av principen om tilldelade befogenheter enligt artikel 5.2 FEU och artikel 7 FEUF. Den fjärde grunden rör åsidosättande av motiveringsskyldigheten, som framgår av artikel 81 i tribunalens rättegångsregler och artiklarna 36 och 53.1 i domstolens stadga.

71

Förbundsrepubliken Tyskland har i den första grundens första del i mål C‑549/12 P och i den första grunden i mål C-54/13 P hävdat att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i de överklagade domarna förklara att mindre administrativa fel som begåtts av de nationella myndigheterna utgör ”oegentligheter”, vilket gav kommissionen rätt att göra finansiella korrigeringar enligt artikel 24.2 i förordning nr 4253/88.

72

Förbundsrepubliken Tyskland har i den första grundens andra och tredje del i mål C‑549/12 P gjort gällande att administrativa fel visserligen kan utgöra oegentligheter som motiverar en finansiell korrigering, men att tribunalen ändå har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i dom Tyskland/kommissionen (T‑265/08, EU:T:2012:434) anse att åsidosättanden av nationell rätt och fel som inte påverkar unionens budget kan utgöra ”oegentligheter” som motiverar sådana korrigeringar.

73

Förbundsrepubliken Tyskland, som stöds av Konungariket Spanien och Republiken Frankrike, har i den andra grundens första del i mål C‑549/12 P och i den andra grundens första del i mål C-54/13 P gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att kommissionen har befogenhet att fastställa finansiella korrigeringar genom extrapolering.

74

Förbundsrepubliken Tyskland, som stöds av Konungariket Spanien, har i den andra grundens andra del i mål C‑549/12 P hävdat att även om det vore möjligt att göra sådana korrigeringar, så har tribunalen ändå gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att godta det sätt på vilket dessa genomförts i beslutet angående delstaten Thüringen. Tyskland menar att det inte styrkts att unionens budget har påverkats negativt vad avser en del av de omtvistade projekten och att kommissionen inte borde ha förklarat att en del av de omtvistade felen är systematiska.

75

Förbundsrepubliken Tyskland, som stöds av Konungariket Spanien, har i den andra grundens andra del i mål C-54/13 P gjort gällande att även om kommissionen skulle anses ha rätt att fastställa finansiella justeringar genom extrapolering enligt artikel 24.2 i förordning nr 4253/88, så har tribunalen ändå gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att godta det sätt på vilket genomförts den extrapolering som gjorts i beslutet angående östra Berlin. Tyskland menar att kommissionen felaktigt ansett att de påstådda felen var systematiska och gällde för hela det berörda operativa programmet. Kommissionen borde dels inte ha tillämpat den extrapolerade felprocenten på hela programmet, dels inte ha använt sig av det stickprovsförfarande som den genomfört, för att, genom extrapolering, sätta ned stödet avseende hela programmet. Förbundsrepubliken Tyskland har i den andra grundens tredje del hävdat att kommissionen, genom extrapolering av icke‑representativa fel och genom schablonmässiga korrigeringar, gjort en oproportionerligt stor nedsättning av stödet till det berörda operativa programmet.

76

Förbundsrepubliken Tyskland har i den tredje grundens första del i mål C‑54/13 P hävdat att tribunalen felaktigt ansett att kommissionen hade befogenhet att göra schablonmässiga finansiella korrigeringar. Tyskland har i denna grunds andra del gjort gällande att även om kommissionen skulle ha en sådan befogenhet, har tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att godta oproportionerligt stora schablonmässiga korrigeringar.

77

Förbundsrepubliken Tyskland har i sin fjärde grund i mål C-54/13 P gjort gällande att det av domskälen i dom Tyskland/kommissionen (T‑270/08, EU:T:2012:612) inte går att avgöra huruvida tribunalen beaktat Tysklands argument i dess andra grunds första del i målet vid tribunalen, angående att de schablonmässiga finansiella korrigeringarna var otillåtna, eller varför tribunalen avfärdat dessa argument.

78

Kommissionen anser att överklagandena inte kan vinna framgång på dessa grunder.

79

Domstolen konstaterar att tribunalen i de överklagade domarna avgjorde Förbundsrepubliken Tysklands respektive talan om ogiltigförklaring genom att ogilla desamma, efter att ha slagit fast att Tyskland inte kunde vinna framgång med de fem grunder som åberopats till stöd för respektive talan.

80

Därigenom har tribunalen med nödvändighet, om än underförstått, slagit fast att de omtvistade besluten är lagenliga i formellt hänseende.

81

Det framgår emellertid av de skäl som anges i punkterna 56‐89 och 93 i dom Spanien/kommissionen (C-192/13 P, EU:C:2014:2156) och dom Spanien/kommissionen (C-197/13 P, EU:C:2014:2157) att kommissionen sedan år 2000 är skyldig att iaktta en viss lagstadgad frist när den antar ett beslut om finansiell korrigering.

82

Domstolen anser att det på unionsrättens nuvarande stadium inte finns något som talar emot denna rättspraxis och att den tvärtom kan överföras på förevarande mål.

83

Såsom domstolen slagit fast i punkt 94 i dom Spanien/kommissionen (C-192/13 P, EU:C:2014:2156) och dom Spanien/kommissionen (C‑197/13 P, EU:C:2014:2157) har kommissionen olika lång tid på sig att fatta sina beslut beroende på tillämplig lagstiftning.

84

Det framgår av artikel 108 andra stycket i förordning nr 1083/2006 att artikel 100 i denna förordning ska tillämpas från och med den 1 januari 2007, och detta även för program före perioden 2007–2013.

85

Enligt artikel 100.1 i förordning nr 1083/2006 ska kommissionen, innan den fattar beslut om en finansiell korrigering, inleda förfarandet genom att underrätta medlemsstaten om sina preliminära slutsatser och begära att medlemsstaten lämnar synpunkter inom två månader. Om medlemsstaten invänder mot kommissionens preliminära slutsatser, ska den enligt artikel 100.3 i denna förordning inbjudas till överläggningar hos kommissionen, där båda parter i ett samarbete grundat på partnerskapet ska anstränga sig att nå en uppgörelse om synpunkterna och de slutsatser som kan dras av dessa.

86

Enligt artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 ska kommissionen fatta beslut om den finansiella korrigeringen inom sex månader från dagen för överläggningarna. Om det inte hålls några överläggningar ska sexmånadersperioden enligt samma bestämmelse börja löpa två månader efter dateringen av det inbjudningsbrev som skickades av kommissionen.

87

Av dessa bestämmelser framgår att om medlemsstaten invänder mot kommissionens preliminära slutsatser ska den inbjudas till överläggningar hos kommissionen. Överläggningar måste hållas för att förfarandet rörande finansiell korrigering ska anses regelmässigt. Tidpunkten för inbjudningen och överläggningarna tjänar som utgångspunkt för beräkningen av kommissionens tidsfrist för att fatta ett beslut om en sådan korrigering.

88

Det finns emellertid inget i de handlingar som ingetts till domstolen som tyder på att kommissionen, efter att ha skickat underrättelsen om sina preliminära slutsatser, inbjudit Förbundsrepubliken Tyskland till överläggningar eller att sådana överläggningar hållits enligt artikel 100.3 och 100.5 i förordning nr 1083/2006. Av handlingarna i målen framgår däremot att bilaterala möten ägt rum mellan kommissionen och företrädare för Förbundsrepubliken Tyskland i Bryssel den 8 maj 2007 och den 14 september 2007.

89

Eftersom det i det aktuella fallet är fråga om beslut med betydande budgetmässiga följder, ligger det såväl i den berörda medlemsstatens som i kommissionens intresse att slutet på förfarandet för finansiell korrigering är förutsebart, vilket förutsätter att det på förhand fastställs en frist för antagande av det slutliga beslutet. Det ska även påpekas att det inte är förenligt med den allmänna principen om god förvaltningssed att underlåta att iaktta fristen för antagande av ett beslut om finansiell korrigering (dom Spanien/kommissionen, C-192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 88, och dom Spanien/kommissionen, C‑197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 88).

90

Kommissionen kan således inte anses befriad från sin skyldighet att anta beslut om finansiella korrigeringar inom en i förväg fastställd tidsfrist på grund av att den underlåtit att vidta de åtgärder som tjänar som utgångspunkt för beräkningen av denna tidsfrist.

91

Även om det antas att de bilaterala möten som hölls den 8 maj 2007 och den 14 september 2007 kan jämställas med överläggningar, i den mening som avses i artikel 100.3 och 100.5 i förordning nr 1083/2006, när det fastställs tidsfrister för beslut som innebär att kommissionen gör finansiella korrigeringar, kvarstår det faktum att de omtvistade besluten antogs den 30 respektive den 29 april 2008 och att kommissionen underlåtit att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006.

92

Av domstolens praxis framgår emellertid att en underlåtenhet att iaktta handläggningsregler för antagande av en rättsakt som går någon emot – såsom att kommissionen inte antagit ett beslut inom den frist som fastställts av unionslagstiftaren – utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, vilket unionsdomstolen ska pröva ex officio (se dom Spanien/kommissionen, C-192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 103, dom Spanien/kommissionen, C-197/13 P, EU:C:2014:2157, punkt 103 och där angiven rättspraxis, samt dom Spanien/kommissionen, C‑429/13 P, EU:C:2014:2310, punkt 34).

93

Det ska härvid erinras om att enligt fast rättspraxis kan unionsdomstolen inte, förutom i särskilda fall, däribland dem som föreskrivs i unionsdomstolarnas rättegångsregler, meddela sitt avgörande med stöd av en rättslig grund som prövats ex officio, ens om det rör sig om tvingande rätt, utan att dessförinnan ha berett parterna tillfälle att yttra sig över grunden (se dom kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkt 57, och dom harmoniseringsbyrån/National Lottery Commission, C-530/12 P, EU:C:2014:186, punkt 54).

94

Vad avser frågan inom vilken tidsfrist ett beslut om finansiell korrigering ska fattas, påpekar domstolen följande. I de mål som avgjordes genom dom Spanien/kommissionen (C-192/13 P, EU:C:2014:2156) och dom Spanien/kommissionen (C-197/13 P, EU:C:2014:2157), vilka rörde nästan identiska faktiska och juridiska omständigheter som de i förevarande mål, har kommissionen redan haft tillfälle att framföra argument i den aktuella frågan. I nämnda mål anmodade domstolen dessutom parterna att inrikta sina muntliga anföranden på denna fråga.

95

Denna rättspraxis har därefter fastställts av domstolen vid flera tillfällen (se dom Spanien/kommissionen, C‑429/13 P, EU:C:2014:2310, och dom Spanien/kommissionen, C‑513/13 P, EU:C:2014:2412).

96

Av detta följer dels att kommissionen i tillräcklig utsträckning haft möjlighet att i ett kontradiktoriskt förfarande framföra sina grunder och argument rörande innebörden av den i artikel 100.5 i förordning nr 1083/2006 angivna tidsfristen, dels att domstolens praxis angående tolkningen av denna bestämmelse måste anses utgöra fast rättspraxis.

97

Domstolen konstaterar således att förevarande mål utgör ett särskilt fall, i den mening som avses i den rättspraxis som domstolen hänvisat till i punkt 93 ovan, och att det saknas anledning att bereda parterna tillfälle att yttra sig avseende denna grund.

98

Mot denna bakgrund finner domstolen att kommissionen antagit de omtvistade besluten utan att iaktta den frist som föreskrivs i en rådsförordning.

99

Tribunalen har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att ogilla Förbundsrepubliken Tysklands talan i de två målen istället för att vidta åtgärder med anledning av att kommissionen i de omtvistade besluten åsidosatt väsentliga formföreskrifter.

100

De överklagade domarna ska således upphävas.

101

Enligt artikel 61 första stycket i domstolens stadga ska domstolen upphäva tribunalens avgörande om överklagandet är välgrundat. I ett sådant fall kan domstolen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

102

I de aktuella målen förfogar domstolen över de upplysningar som krävs för att slutligt avgöra den talan om ogiltigförklaring av de omtvistade besluten som Förbundsrepubliken Tyskland väckte vid tribunalen.

103

Det räcker härvid att påpeka att mot bakgrund av de skäl som anges i punkterna 81–99 ovan ska de omtvistade besluten ogiltigförklaras, eftersom väsentliga formföreskrifter har åsidosatts.

104

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

105

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Förbundsrepubliken Tyskland har vunnit bifall både till överklagandena och till talan vid tribunalen, ska kommissionen bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som Förbundsrepubliken Tyskland har haft såväl i målen i första instans som i förevarande mål om överklagande.

106

Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 med nödvändiga anpassningar är tillämplig i mål om överklagande, ska de medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. I enlighet med dessa bestämmelser ska Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: