Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52003DC0034

Meddelande från kommissionen - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen

/* KOM/2003/0034 slutlig */

52003DC0034

Meddelande från kommissionen - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen /* KOM/2003/0034 slutlig */


MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen

Sammanfattning och slutsatser

I. Inledning

Den debatt om sammanhållningspolitikens framtid som inleddes av kommissionen efter antagandet av den andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen har fortsatt att engagera de parter på regional nivå som huvudsakligen berörs, både i nuvarande och framtida medlemsstater, samt inom EU:s institutioner. I denna andra lägesrapport presenteras en uppdaterad version av analysen av situationen och av de trender som framträder i regionerna, tillsammans med huvudämnena för 2002 års debatt om den framtida sammanhållningspolitiken.

II. Analys av situationen och trenderna: utvidgningen

Europas utvidgning till att omfatta 25 medlemsstater kommer att innebära en helt ny utmaning för unionen vad gäller konkurrensfrågor och den inre sammanhållningen. Flera faktorer som tveklöst kommer att påverka den framtida sammanhållningspolitiken kommer att behöva beaktas:

- En starkare ökning av de ekonomiska skillnaderna inom unionen än tidigare: Klyftan i BNP per capita mellan de 10 % av befolkningen som lever i de mest blomstrande regionerna och samma andel som bor i de minst framstående regionerna kommer att mer än fördubblas jämfört med situationen i EU-15.

- En geografisk omsvängning i skillnaderna: I EU-25 kommer 116 miljoner människor - dvs. omkring 25 % av den sammanlagda befolkningen - att leva i regioner med en BNP per capita lägre än 75 % av EU-genomsnittet, jämfört med 68 miljoner människor, eller 18 % av det totala antalet människor i EU-15. Av dessa kommer fyra av tio att leva i områden som tillhör de nuvarande medlemsstaterna medan övriga sex kommer att vara medborgare i kandidatländerna.

- En mindre fördelaktig situation för sysselsättningen: Tre miljoner arbetstillfällen behöver skapas om den genomsnittliga sysselsättningsnivån i de nya medlemsstaterna skall kunna komma i nivå med situationen i övriga EU, eftersom sysselsättningen går tillbaka och antalet långtidsarbetslösa ungdomar är betydligt större i dessa länder. Inom en utvidgad union kommer de avsevärda sysselsättningsskillnaderna med hänsyn till ålder, kön samt kvalifikationsnivå och yrkeskunnande att bli bestående.

Å andra sidan pekar andra faktorer på den ekonomiska potentialen hos en utvidgad union: Tillväxttakten i kandidatländerna har i allmänhet varit högre än i de nuvarande medlemsstaterna och den genomsnittliga utbildningsnivån i unionen kommer att höjas, eftersom de invånare som har lägst utbildningsnivå kommer att fortsätta att vara koncentrerade till vissa områden i södra Europa (Portugal, Spanien, Italien och Grekland).

III. Huvudämnena för debatten om den framtida sammanhållningspolitiken

De olika debattinlägg som studerats i rapporten avslöjar att debatten om sammanhållningspolitikens framtid varit intensiv under hela perioden sedan den första lägesrapporten offentliggjordes för ett år sedan. Dessa inlägg tillsammans med resultaten av kommissionens många analyser och studier har gjort det möjligt att fastslå fyra områden till vilka denna politik har bidragit:

- Den har haft en omfördelande funktion till förmån för de medlemsstater och regioner som har det sämst ställt (med väsentligt makroekonomiskt inflytande och med främjande av genuin konvergens).

- Den har stärkt den ekonomiska och politiska integrationen (utveckling av infrastrukturnät, förbättrat tillträde för avlägset belägna områden, samarbetsprojekt).

- Den har bidragit till att uppnå gemenskapens prioriteringar enligt Lissabonstrategin, vilka förstärktes av Europeiska rådet i Göteborg, inklusive ekonomisk och social omstrukturering till följd av globaliseringen.

- Den har bidragit till förbättrade styrelseformer (partnerskap, utvärderingskultur osv).

Debatten har också gjort det möjligt att upprätta en förteckning över centrala frågor som bör besvaras i den tredje rapporten om social och ekonomisk sammanhållning. Dessa kan samlas under två rubriker: prioriteringar för den framtida sammanhållningspolitiken och metod för genomförande.

(i) Prioriteringar för den framtida politiken

Åtgärder i regioner vars utveckling släpar efter

Lägesrapporten bekräftar både den helt nya ökningen av skillnaderna inom den utvidgade unionen och de långsiktiga ansträngningar som kommer att krävas för att minska dem. Det finns en bred konsensus kring behovet av att fortsätta att koncentrera resurserna till de områden som ligger mest efter i utvecklingen, särskilt i de nya medlemsstaterna.

När det gäller hur dessa områden skall definieras har debatten egentligen inte ifrågasatt en fortsatt användning av de nuvarande urvalskriteriet baserat på geografisk nivå NUTS II samt BNP per capita - ett kriterium som har fördelen av att vara tydligt och öppet - även om vissa inlägg i debatten har förespråkat att andra kriterier bör läggas till.

Särskilda fall

Det har pågått en vittgående diskussion om vilket utrymme som skall ges åt vissa särskilda kategorier områden i den framtida politiken.

Först och främst rådde stor enighet kring behovet av att införa rättvisa arrangemang för de områden i de nuvarande medlemsstaterna som för närvarande omfattas av mål 1 och som, trots att processen för ekonomisk konvergens ännu inte avslutats, kan komma att upphöra att omfattas enbart på grund av en minskad BNP per capita i unionen efter anslutningen (statistikeffekten). Enligt uppgifter från 2000 kan 18 regioner med en sammanlagd befolkning på 21 miljoner invånare komma att befinna sig i denna situation.

Sedan behandlades frågan om regioner som inte längre skulle ha uppfyllt kriteriet för att betraktas som ett område vars utveckling släpar efter även utan utvidgning, eftersom de uppnått en inkomst per capita som ligger över 75 % av genomsnittet i EUR-15. I flera bidrag till diskussionen uttrycktes stöd för en lösning med gradvis utfasning av gemenskapens stöd till dessa områden.

Sist tog man upp frågan om vilken behandling som skall förbehållas vissa kategorier av områden. Detta rör särskilt de mest avlägset belägna regionerna vars sociala och ekonomiska svårigheter bekräftas i artikel 299 i fördraget.

Andra regioner som omnämnts i detta sammanhang är de minst gynnade öar som avses i artikel 158 samt regioner med mycket låg befolkningstäthet, särskilt de områden i de nordiska länderna som för närvarande ingår i mål 1 enligt protokoll 6 i Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige.

Den tredje rapporten om sammanhållningen måste ta upp dessa särskilda fall och deras behov på grundval av en individuell bedömning av om de uppfyller kriterierna. Hänsyn måste då också tas till de möjligheter som erbjuds inom ramen för åtgärder som vidtagits för regioner som inte klassats som områden vars utveckling släpar efter.

Åtgärder utanför områden vars utvecklings släpar efter

Under perioden 2000-06 kommer uppskattningsvis en tredjedel av strukturfondsanslagen att gå till regioner om inte är berättigade att ingå i mål 1.

Även om problemen, per definition, är mindre i fråga om ekonomisk och social sammanhållning utanför de områden vars utveckling släpar efter, står unionen som helhet inför fler stora utmaningar.

Det är särskilt frågor som konkurrenskraft, hållbar utveckling samt ekonomisk och social sammanhållning som är relevanta i alla medlemsstater. Här går det att urskilja stora skillnader vad gäller potentiella behov och rådande situation, i kontrast till de mer intensiva men klart avgränsade behoven i regioner vars utveckling släpar efter, särskilt i de nya medlemsstaterna. Detta breda spektrum av utmaningar understryker behovet av att koncentrera stödet och att fokusera på kvalitativa och systematiska aktioner för att öka mervärdet i gemenskapen.

Den hållning som vissa medlemsstater intog i ett inledande debattskede och som gick ut på att åtgärder av denna art utanför mål 1-områden borde upphöra helt på unionsnivå och att ansvaret i stället skulle återgå till medlemsstaterna ("åternationalisering") verkar inte ha vunnit mark, och behovet att föra avgörande europeiska prioriteringar i mål har fått allmänt erkännande. Unionen, och särskilt Europeiska rådets möte i Lissabon, har satt upp ett strategiskt mål under det innevarande årtiondet: att unionen skall bli den konkurrenskraftigaste och mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen, med kapacitet till ekonomisk tillväxt med fler och bättre jobb och större social sammanhållning. Denna strategi har utarbetats för att hjälpa unionen både att återvinna förutsättningarna för full sysselsättning, tillväxt och social sammanhållning, samt att stärka den regionala sammanhållningen. En strategi för hållbar utveckling för Europeiska unionen beslutades av Europeiska rådet i Göteborg.

I många inlägg betonas att medlemsstaterna och regionerna inte alla har samma styrka att uppnå dessa mål. Det behövs också en politik inriktad på att möta de olika utmaningar unionen ställs inför, en politik som känns vid den regionala nivån och involverar den, som är i linje med kommissionens vitbok om styrelseformer och särskilt med de åtaganden som följer av fördraget i fråga om sammanhållningen, nämligen att "främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen" och "minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna, inbegripet landsbygdsområdena".

Dessa huvudprioriteringar för Europa måste, till viss del, tacklas redan under innevarande programperiod för mål 2 (regioner under omstrukturering), mål 3 (mänskliga resurser), gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder samt åtgärder rörande landsbygdspolitik och fiske utanför mål 1.

Samtidigt har den nuvarande politiken och dess metoder och redskap inte varit immun mot kritik, som att mervärdet inte är tillräckligt stort, att det i vissa fall krävs en överdriven administrativ insats i förhållande till uppnådda resultat samt att det ansvar som läggs på medlemsstaterna ofta inte är tillräckligt stort för att subsidiaritetsprincipen skall vara uppfylld. Många vidhåller att samtidigt som den regionala nivån är den nivå som är lämpligast för utarbetande och förvaltning av stöd, kan det faktum att stödberättigande områden utses på en sub-regional nivå leda till konstgjorda begränsningar av gemenskapsstödets insatser, och att det kan bli svårt att förena detta synsätt med en strategi som betonar nya konkurrensfaktorer.

Andra diskussionsinlägg har tryckt på den geografiska dimensionen och i varierande utsträckning nämnt stadsområden, industriella områden och landsbygdsområden med svårigheter, områden som är beroende av fisket eller områden med naturbetingade nackdelar. Det bör påpekas att den geografiska dimensionen är helt förenlig med en strategi som går ut på att följa temabaserade prioriteringar för unionen.

Sammanfattningsvis kommer de politiska prioriteringarna samt deras verktyg och metoder att behöva omformuleras, både i syfte att åtgärda de nuvarande svagheterna och för att bygga upp en ny politik som har större möjligheter att bidra till ekonomisk och social sammanhållning.

Samarbete

Det finns också ett brett samförstånd vad gäller behovet att fortsätta åtgärderna för att främja det gränsöverskridande samarbetet men också samarbetet inom regioner. Detta innebär ett erkännande av att ett framgångsrikt genomförande av den här typen av åtgärder, vilka är särskilt viktiga för den geografiska integrationen i Europa, kräver organisation på överstatlig nivå. Den innevarande perioden har visat på de inneboende svårigheterna i att utarbeta program med sammanhang, som involverar myndigheter med olika administrativa och juridiska traditioner. Kommissionen har ombetts att undersöka möjligheten att upprätta rättsliga ramar för gränsöverskridande samarbete, vilket kunde underlätta utarbetandet och genomförandet av Europa-programmen.

(ii) Genomförande: förenklad förvaltning

I diskussionerna om hur förvaltningen kan förenklas under den innevarande perioden och inom ramen för den nuvarande lagstiftning som gäller fram till slutet av 2006 har man betonat de grundläggande svårigheter som måste lösas före nästa programperiod.

Arbetet med den innevarande perioden kulminerade i ett ministermöte den 7 oktober 2002. Majoriteten av de delegationer som deltog i mötet sade att de lärdomar som kan dras från perioden 2000-06 är att det blir nödvändigt överväga att ändra förvaltningsmetoderna i den framtida sammanhållningspolitiken.

Enkelt uttryckt, medlemsstaterna önskar se ett förenklat system med en mycket högre grad av decentraliserat ansvar när det gäller alla aspekter av ekonomisk förvaltning och kontroll av EU-programmen, efter det att de breda strategiska aspekterna har beslutats inom kommissionen. Den allmänna inställningen i detta sammanhang är att förvaltningssystem med mycket stränga regler baserade på "samma storlek för alla"-principen är olämpligt, med hänsyn till de enorma skillnaderna i behov, typ av stöd och resurser som ställs till förfogande, samt med hänsyn till att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas. Kommissionen är medveten om kritiken och om svårigheterna med en flerfondsstrategi.

På grund av tidigare erfarenheter anses det i allmänhet att en framgångsrik strategisk ram för fastställande av politiska prioriteringar är beroende av hur effektivt systemen kan leverera. Som ett resultat av de nuvarande förfarandena har medlemsstaternas och kommissionens ansträngningar i vissa fall haft ett större inflytande på den administrativa förvaltningen av programmen och mindre inflytande över deras innehåll och strategiska prioriteringar. Med utvidgningen krävs det ändringar i det nuvarande administrativa systemet, bland annat med hänsyn till att de nya medlemsstaternas administrativa kapacitet behöver stärkas.

Den allmänna inställningen är också att utvidgningen kommer att öka spänningen mellan behovet av ett mer decentraliserat administrativt system, å ena sidan och behovet av effektiv kontroll av fondmedlen från kommissionens sida, å den andra.

Kommissionens företrädare har vid ett flertal tillfällen understrukit att de ändringar av förvaltningssystemet som föreslagits av medlemsstaterna måste utvärderas mot bakgrund av artikel 274 i fördraget enligt vilken kommissionen är ansvarig för genomförandet av budgeten. Ytterligare decentralisering bör därför åtföljas av en tydligare definition av den ansvarsfördelning som kan ge nödvändiga garantier vad gäller utnyttjandet av EU:s resurser.

En väg som bör utforskas i den tredje sammanhållningsrapporten är vilken typ av avtal mellan kommissionen och de nationella myndigheterna (och de regionala myndigheterna inom ramen för alla former av trepartsavtal) som kommer att krävas. I avtalen måste det också anges vilka resultat som skall uppnås vid utnyttjandet av gemenskapens resurser samtidigt som medlemsstaternas konstitutionella situation beaktas.

(iii) Andra aspekter

Finansiella resurser

I den andra rapporten om sammanhållningen rekommenderade kommissionen att debatten om den framtida sammanhållningspolitiken i Europa skulle fokuseras på innehåll snarare än på ekonomiska resurser. På så sätt uppmuntrades debattdeltagarna att reflektera över vad unionens medlemsstater, med stöd av gemenskapspolitiken, skulle söka uppnå tillsammans på detta område. Detta skedde i stor utsträckning, även om det verkar vara budgethänsyn som ligger bakom t. ex. förslagen rörande åternationaliseringen av politiken.

Vid upprättandet av de kommande budgetanslagen till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, kommer unionen att tvingas att ta hänsyn till den helt nya nivån av ekonomiska och sociala skillnader i en utvidgad union som framhålls i denna lägesrapport, samt till den intensiva och långsiktiga ansträngning som kommer att krävas för att minska dem. Kommissionen kommer att framhålla detta i framtida förslag om den nya budgetplanen. Såsom anges i den första lägesrapporten ser många av debattdeltagarna, särskilt på regional nivå, en siffra motsvarande 0,45 % av EU:s bruttonationalprodukt som ett minimum när det gäller vilka resurser som skall tilldelas sammanhållningspolitiken under perioden efter 2006. Detta är en position som understöddes särskilt av parlamentet i dess yttrande över rapporten i november 2002.

Bidrag från andra politikområden

Under den programperiod som för närvarande pågår har det redan tagits upp frågor som rör samstämmigheten mellan gemenskapens olika politikområden. Detta är frågor som kräver ytterligare överväganden och kommissionen har åtagit sig att undersöka dem under förberedandet av den framtida politiken. Innehållet i politiken på de olika områdena bör också präglas av de stora skillnader och den mer omfattande geografiska obalans som präglar den utvidgande unionen. Den bör också omfatta mer uttryckligt utformade bidrag till den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

En särskild punkt har ofta tagits upp under debattens gång: regioner som kommer att drabbas av den statistiska effekten till följd av utvidgningen och deras ställning inom ramen för konkurrenspolitiken. Röster har höjts för att de skall kunna fortsätta att vara berättigade till en stödnivå som motsvarar den för regioner som täcks av artikel 87.3 a i fördraget.

IV. Framtida frister

Som kommissionen tillkännagav i den första lägesrapporten måste den tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållnings antas sista kvartalet 2003 om den skall kunna skapa förutsättningar för "ett effektivt genomförande av den nya generationens program som skall inledas i början av nästa programperiod". Denna rapport kommer att innehålla "konkreta förslag för sammanhållningspolitikens framtid". [1]

[1] KOM(2002) 46.

Under 2003 kommer det att hållas breda överläggningar, inklusive ett stort evenemang (i mars 2003) i form av ett seminarium om "Den framtida förvaltningen av strukturfonderna: hur skall ansvaret fördelas?". Det finns också planer på att i början av 2004 organisera konsultationer rörande förslagen för den tredje rapporten, som ett inslag i Forumet om sammanhållningen.

Kommissionen kommer att i god tid lägga fram övergripande förslag för alla politikområden tillsammans med en preliminär budgetplan för perioden efter 2006.

Kommissionen skulle önska att lagstiftningen antas före utgången av 2005. Detta betyder att år 2006 kommer att ägnas åt förhandlingarna med medlemsstaterna och regionerna om programmeringen för perioden 2007-13.

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen

Den andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen läggs fram inom ramen för kommissionens utarbetande av förslag beträffande den fortsatta sammanhållningspolitiken efter 2006. I rapporten uppdateras den analys av sammanhållningen som gjordes i den andra sammanhållningsrapporten [2] och i den första lägesrapporten [3]. Dessutom ges en redogörelse av diskussionerna om den framtida sammanhållningspolitiken [4].

[2] Andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, KOM (2001) 24 slutlig, 31 januari 2001.

[3] Första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, KOM (2002) 46 slutlig, 30 januari 2002.

[4] Vid Europeiska rådets möte den 11 juni 2002 och efter de diskussioner som inleddes i den andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen förklarade kommissionen att den regelbundet skulle rapportera till rådet om läget beträffande utarbetandet av den tredje sammanhållningsrapporten och av de förslag som krävs för den fortsatta sammanhållningspolitiken efter 2006.

I denna lägesrapport uppdaterar kommissionen först uppgifterna om de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan EU:s regioner. Uppgifterna avser bruttoregionprodukt för år 2000 och sysselsättning och arbetslöshet för år 2001.

I den första lägesrapporten redovisades uppgifter om bruttoregionprodukt per capita räknat i köpkraftsstandard, vilka beräknats utifrån genomsnittet i en union med 25 medlemsstater - allt i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådets möte i Laeken (december 2001). Vid Europeiska rådets möte i Bryssel bekräftades att tio nya medlemsstater kommer att få ansluta sig under 2004. Uppgifter om bruttoregionprodukt för de båda länder som beräknas ansluta sig efter 2006 - nämligen Bulgarien och Rumänien - redovisas i rapporten, men ingår följaktligen inte i beräkningen av genomsnittlig bruttoregionprodukt per capita i en utvidgad union.

Sammanfattningen av diskussionerna om den framtida sammanhållningspolitikens utformning i rapportens andra del visar hur viktiga dessa diskussioner har blivit.

I rapportens sista del redovisas slutligen resultaten av anslutningsförhandlingarna med de tio länderna i Laeken-gruppen liksom uppgifter om deras regioners stödberättigande under perioden fram till och med 2006.

1. Rådande situation och tendenser

Uppgifterna om bruttoregionprodukt för 2000 bekräftar huvudtendenserna i fråga om konvergensen i dagens EU [5]. På nationell nivå har sammanhållningsländerna fortsatt att hämta in en del av de andra ländernas försprång. På regional nivå bekräftas de minskade skillnaderna, men inom medlemsstaterna har dessa skillnader samtidigt förvärrats. Detta påvisar behovet av en fortsatt strategi för balanserad regional utveckling inom hela EU.

[5] De uppgifter om bruttoregionprodukt som redovisas för 2000 bygger på det nya systemet för nationalräkenskaper, SEC 95. Genom att komplettera dem med uppgifter från och med 1995 kan man på ett enhetligt sätt visa hur bruttoregionprodukten utvecklats under perioden 1995-2000. Bytet av beräkningssystem gör det däremot svårare att göra en analys som sträcker sig ända bak till 1988.

1.1. Ekonomisk avmattning

Under 2001 avtog den ekonomiska tillväxten avsevärt inom EU. BNP ökade under året bara med 1,5 procent [6] i hela EU-15, vilket kan jämföras med en tillväxttakt på 3,5 procent under 2000. Tillväxttakten översteg två procent endast i Irland, Grekland och Spanien. Höstens prognoser för tillväxten inom EU-15 under 2002 och 2003 är sammantaget inte muntrare: 1 respektive 2 procent.

[6] "European Economy No. 5/2002, Autumn Economic Forecasts".

Sammanhållningsländerna fortsätter att närma sig den genomsnittliga inkomstnivån i EU-15 [7] (Tabell 1: BNP och befolkningstillväxt i sammanhållningsländerna, 1998 - 2003). Även om Grekland sedan 1996 har haft en reell tillväxttakt över EU-genomsnittet, har minskningen av inkomstklyftan beräknad på per capita-basis varit lägre, delvis på grund av en relativt kraftig befolkningstillväxt, vilket kan utläsas av de preliminära resultaten av 2001 års folkräkning. En ganska stark tillväxt i Irland ökade under 2001 landets BNP mätt i köpkraft till 118 procent av genomsnittet i EU jämfört med 115 procent under 2000 (1988 uppgick den bara till 64 procent) [8].De tillgängliga uppgifterna om bruttoregionprodukt täcker perioden fram till 2000, och återspeglar således inte den senaste tidens ekonomiska avmattning. (Karta 1: BNP per capita per region (köpkraftsstandard), 2000 och karta 2: Förändringar i BNP/capita (köpkraftsstandard), 1995-2000). Historiskt har ekonomiska nedgångar tenderat att inverka särskilt negativt på EU:s svagaste regioner. Mellan 1991 och 1993 minskade BNP med omkring 0,2 % i de 184 regioner för vilka det finns uppgifter tillgängliga , men i de regioner som hade en inkomst per capita under 75 % (mätt i köpkraft) minskade inkomsterna med 0,9 procent jämfört med en minskning på endast 0,1 procent i övriga regioner.

[7] Under 2001 fortsatte de stora transfereringarna från EU:s budget till Grekland, Portugal, Spanien och Irland - de fyra länder som får pengar från Sammanhållningsfonden. Rent volymmässigt uppgick nettotransfereringarna till 3,5 procent av Greklands BNP och till 1,5 procent av Portugals. Motsvarande siffror för Spanien och Irland uppgick till 1,2 respektive 1,1 procent.

[8] Det bör noteras att den BNP per capita som redovisades i den första lägesrapporten i vissa fall har uppdaterats av Eurostat. På grund av detta är en direkt jämförelse av siffrorna i den första och andra lägesrapporten inte möjlig.

De regionala klyftorna ökade under 2000 något i flertalet medlemsstaterna (Tabell 2: Skillnader i BNP per capita uttryckt i köpkraft per region inom medlemsstater, 1990-2000; grafisk figur 2 BNP/capita (köpkraft) per land och regionala extremvärden, 2000). Större ökningar av de regionala klyftorna noterades mellan 1995 och 2000: spridningen i fråga om regionala inkomster per capita som ligger kring genomsnittet ökade med fem procentenheter eller mer i Finland, Sverige och Irland. Eftersom medlemsstaternas genomsnittliga inkomstnivå konvergerade förblev klyftorna mellan EU:s regioner totalt sett praktiskt taget oförändrade mellan 1995 och 2000.

Inkomsterna per capita i mål 1-områdena låg, för år 2000, strax över 71 procent av EU-genomsnittet, vilket innebär att någon förändring knappast skedde jämfört med föregående år. (Tabell 3: BNP per capita (i köpkraft) i mål 1-områden (1994-99), 1995-2000). Inhämtningen är tydligare för femårsperioden 1995-2000, då inkomstklyftan minskade med 1,5 procentenheter. Sedan 1989 har klyftan minskat med två procentenheter bland mål 1-områdena, vilket visar att strukturfonderna har en positiv inverkan framför allt på lång sikt.

I en utvidgad union kan man särskilja tre grupper av länder: (Grafisk figur 1: BNP per capita (köpkraft), 2001):

- Den första gruppen inbegriper de åtta nya medlemsstater (med 21 procent av EU:s befolkning) som har den lägsta inkomsten per capita, vilken i genomsnitt uppgår till 42 procent av genomsnittet i EU-25 och varierar mellan 65 procent i Tjeckien och 37 procent i Lettland (som jämförelse uppgår den till 27 procent i Bulgarien och 26 procent i Rumänien).

- I den andra gruppen (med 13 procent av befolkningen i EU-25) varierar inkomsten per capita från 71 procent av EU-genomsnittet i Grekland till 92 procent i Spanien. Denna grupp inbegriper de två återstående nya medlemsstaterna, nämligen Slovenien och Cypern, samt Portugal.

- Den tredje gruppen innefattar övriga medlemsstater, som har en BNP på minst elva procent över genomsnittet i EU-25 (115 procent för hela gruppen) och står för nästan 66 procent av befolkningen i EU-25.

1.2. Ökade regionala klyftor efter utvidgningen

De regionala inkomstklyftorna i EU kommer också att öka markant vid utvidgningen: förhållandet mellan inkomsten per capita i de rikaste 10 procenten respektive de fattigaste 10 procenten av regionerna [9] uppgick 2000 till 2,6 i EU-15, medan det kommer att uppgå till 4,4 för EU-25 och 6 för EU-27 (tabell 4: Det mest och de minst välmående regionerna i unionen, 1990-2000, tabell 5 (a/b): BNP/capita (köpkraft) i de rikaste/fattigaste regionerna, EU.25, 2000).

[9] Med de rikaste respektive fattigaste 10 procenten (eller 25 procenten) av regionerna avses regioner som står för 10 procent (eller 25 procent) av befolkningen.

Under 2000 hade 48 regioner i de nuvarande medlemsstaterna, vilka stod för 18 procent av befolkningen i EU-15 (68 miljoner), en inkomst under 75 procent av genomsnittet per capita i EU-15 (mätt i köpkraft) - vilket utgör den nuvarande tröskeln för stöd enligt mål 1. (Tabell 6: Statistisk översikt för regioner som hamnar under 75-procenttröskeln). I en utvidgad union med 25 medlemsstater skulle totalt 67 regioner med 26 procent av den totala befolkningen (116 miljoner) hamna under tröskeln på 75 procent. Bland de nuvarande medlemsstaterna skulle bara 30 regioner med 12 procent av befolkningen i EU-15 (47 miljoner) få en inkomst under tröskeln på 75 procent om man utgår från den genomsnittliga inkomsten i EU-25 (som sjunker med 13 procent jämfört med den i EU-15). I en utvidgad union med 27 medlemsstater (där den genomsnittliga inkomsten sjunker med 18 procent jämfört med den i EU-15) skulle bara 18 regioner från de nuvarande medlemsstaterna med 6 procent av befolkningen i EU-15 (24 miljoner) hamna under tröskeln.

1.3. Sysselsättning och social sammanhållning

Hittills tycks den globala ekonomiska avmattningen ha haft mindre effekter än väntat. Detta kan delvis bero på stöd från strukturfonderna och de reformer av arbetsmarknaderna i EU som sedan 1997 genomförts som en del av den europeiska sysselsättningsstrategin och som ökat den europeiska arbetsmarknadens förmåga att stå emot konjunkturnedgångar.

1.3.1. En svagare sysselsättningsökning i EU

Till följd av den svagare ekonomiska tillväxten sedan andra halvåret 2000 har även nettosysselsättningsökningen försvagats sedan andra kvartalet 2001 och de därpå följande månaderna. Totalt ökade sysselsättningen med 1,3 procent under 2001, vilket motsvarar en nettoökning med 2,2 miljoner arbetstillfällen [10]. Mellan 1996 och 2001 skapades 10 miljoner arbetstillfällen.

[10] Se "Employment in Europe 2002 - Recent trends and prospects", juli 2002.

I EU var 64 procent av den arbetsföra befolkningen sysselsatt under 2001. Under 2001 noterades en sysselsättningsgrad på över 70 procent i Danmark, Nederländerna, Portugal, Sverige och Förenade kungariket, medan den lågt långt under 60 procent i Italien och Grekland (Karta 3 - Sysselsättningsnivå, 2001). Inom medlemsstaterna kvarstår skillnader i sysselsättningsgrad beroende på kön, ålder och utbildningsnivå. Skillnaderna tycks vara större i de länder där den totala sysselsättningsgraden är förhållandevis låg.

Med en svagare sysselsättningstillväxt ökade arbetslösheten något under första halvåret 2002 och uppgick i augusti till 7,7 procent jämfört med 7,4 procent ett år tidigare. Arbetslösheten är särskilt hög i Italien, Grekland och Spanien, speciellt bland kvinnor och ungdomar (Karta 4(a/b/c) Kvinno- och ungdomsarbetslöshet totalt, 2001). Långtidsarbetslösheten fortsatte också att minska, men drabbar fortfarande 3,3 procent av arbetskraften.

1.3.2. Regional konvergens mellan sysselsättningsgrader

På regional nivå minskade skillnaderna i sysselsättningsgrad ytterligare. Skillnaderna är dock fortfarande stora. Under 2001 uppgick sysselsättningsgraden i de 10 procent av EU:s regioner som hade högst sysselsättningsgrad (och som stod för 10 procent av befolkningen) i genomsnitt till 78,1 procent, medan sysselsättningsgraden i de procent av EU:s regioner som hade lägst sysselsättningsgrad (och som också stod för 10 procent av befolkningen) i genomsnitt uppgick till 48,6 procent (Tabell (7a/b)- Regioner med högst respektive lägst sysselsättning (15-64 år), EU-15, 2001). I den sistnämnda gruppen, som i huvudsak utgörs av regioner med en relativt låg inkomst, noterades bara en svag konvergens mot övriga regioners sysselsättningsgrad. De regioner som hade den högsta sysselsättningsgraden kännetecknades å andra sidan av höga inkomstnivåer, en relativt liten andel av sysselsättningen inom jordbruket, en hög sysselsättningsnivå inom tjänstesektorn och en välutbildad arbetskraft.

De regionala skillnaderna i arbetslöshet är fortfarande uttalade. Medan arbetslösheten i de regioner som hade lägst arbetslöshet i genomsnitt uppgick till 2,3 procent, uppgick den i genomsnitt till 19,7 procent i de regioner som hade högst arbetslöshet. I båda grupperna fortsatte sysselsättningen att öka avsevärt under 2001. De regionala skillnaderna är fortfarande stora i vissa medlemsstater. Skillnaderna mellan regionerna var under 2001 störst i Frankrike, om man beaktar ytterligheter, och i Italien, där skillnaden mellan den högsta arbetslösheten (i Kalabrien) och den lägsta (i Trentino-Alto Adige) översteg 21 procentenheter (Grafisk figur 3 - Arbetslöshetsnivå per land och regionala extremvärden, 2001).

1.3.3. Social sammanhållning: långsamma framsteg

Aktuella uppgifter tyder på att inkomstfördelningen inom EU har blivit jämnare med tiden. Exempelvis minskade förhållandet i total inkomst mellan de 20 procent som hade den högsta respektive den lägsta inkomsten från 5,1 under 1995 till 4,6 under 1999. En liknande minskning kan noteras när det gäller fattigdomen, vilken definieras som andelen människor som har en inkomst på högst 60 procent av medianinkomsten i sitt hemland. Cirka 15 procent av EU:s medborgare hade 1999 en inkomst under fattigdomsgränsen, vilket kan jämföras med 17 procent 1995. En relativ fattigdom skulle dock ha omfattat 24 procent av EU:s befolkning om man inte räknade andra sociala transfereringar än ålderspension som en del av inkomsten. Den bestående fattigdomen i EU motsvarar drygt hälften av den totala fattigdomen under ett år: 9 procent av de personer som berördes hade en inkomst under 60 procent av medianinkomsten under vart och ett av de tre åren 1997-1999 vilket kan jämföras med 15 procent under 1999 (Grafisk figur 4 Befolkning som hotas av/som ständigt hotas av fattigdom, 1999).

1.3.4. Ett sämre sysselsättningsläge i kandidatländerna

Samtliga kandidatländer påverkades av den internationella ekonomiska avmattningen under 2001. Sysselsättningsgraden minskade i hela regionen för femte året i följd. Även om sysselsättningen har ökat avsevärt inom tjänstesektorn har detta inte uppvägt de arbetstillfällen som gått förlorade till följd av omstruktureringen inom industri- och jordbrukssektorerna.

Under 2001 var sysselsättningsgraden nästan sex procentenheter lägre i kandidatländerna än i EU-15. Endast Cypern och Slovenien uppvisade en högre sysselsättningsgrad än EU-genomsnittet. I flertalet kandidatländer utvecklades sysselsättningsgraden mer gynnsamt för kvinnor än för män genom att antingen sjunka långsammare eller öka snabbare.

De regionala sysselsättningsskillnaderna är mindre än i EU, men är fortfarande stora. De regionala skillnaderna i sysselsättningsgrad är störst i Slovakien och Bulgarien och i viss mån i Ungern. Länder med stora skillnader i sysselsättningsgrad uppvisade också betydande skillnader i arbetslöshet.

Arbetslösheten har under de senaste åren ökat i kandidatländerna och överstiger EU:s nivåer, och uppgick under 2001 i genomsnitt till 13,0 procent i hela regionen. En arbetslöshet på mer än 16 procent noterades i Litauen, Polen, Slovakien och Bulgarien. Ett särskilt problem är den höga ungdomsarbetslösheten i hela området (28,6 procent), vilken under 2001 ökade ytterligare till nästan dubbla nivån jämfört med EU. Samtidigt har andelen av befolkningen som ingår i arbetskraften minskat, vilket i viss mån begränsat ökningen av den officiella arbetslösheten.

De regionala skillnaderna i arbetslöshet fortsatte att öka under 2001. I de 10 procent av regionerna - mätt som andel av befolkningen - som har lägst arbetslöshet uppgick den i genomsnitt till 3,6 procent jämfört med 24,3 procent i de tio procent av regionerna som har högst arbetslöshet. I nästan hälften av regionerna i kandidatländerna var arbetslösheten mer än dubbelt så hög som genomsnittet i EU.

1.3.5. Skillnaderna i sysselsättning och social sammanhållning kommer att öka i en utvidgad union

Enligt senast tillgängliga uppgifter kommer införlivandet av kandidatländerna att minska den genomsnittliga sysselsättningsgraden och öka arbetslösheten i EU. Utvidgningen kommer också att få effekter på sysselsättningens fördelning mellan olika sektorer. Jordbruket står för en mycket högre andel av sysselsättningen i kandidatländerna än i EU-15 - 13,2 procent för de tio anslutningsländerna, 20,8 % om uppgifter för Bulgarien och Rumänien läggs till. Med utvidgningen kommer jordbrukets andel av sysselsättningen att öka från 4,5 procent i EU-15 till 5,5 procent i EU-25 (och 7,6 procent i EU-27), medan tjänstesektorns andel kommer att minska och industrins andel förbli oförändrad. I de flesta kandidatländer förväntas jordbrukssektorn genomgå en betydande omstruktureringsprocess under kommande år (med eller utan utvidgningen), vilket kommer att medföra ett strukturellt tryck på landsbygdsområdena i dessa länder.

Skillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet kommer också att öka. Medan arbetslösheten i de 10 procent av regionerna i en utvidgad union som har lägst arbetslöshet i genomsnitt kommer att uppgå till 2,4 procent, kommer genomsnittet att uppgå till 22,6 procent i de regioner som har högst arbetslöshet (Tabell 8 (a/b)- Regioner med högst respektive lägst arbetslöshet, EU-27, 2001). Regionerna i den första gruppen ligger nästan uteslutande i de nuvarande medlemsstaterna, medan huvuddelen av regionerna i den andra gruppen ligger i kandidatländerna.

1.4. Nya uppgifter om faktorer som avgör den faktiska konvergensen

Resultaten av en undersökning av de förväntade ekonomiska effekterna av mål 1-åtgärder under perioden 2000-2006 (där man använt en indata-utdata (input-output)-modell för dessa uppskattningar) har blivit tillgängliga [11]. Resultaten är uppmuntrande. Enligt undersökningen kommer Portugals totala BNP under perioden 2000-2006 att bli nästan 3,5 procent högre än den skulle ha varit utan gemenskapens stöd. Motsvarande siffror är 2,2 procent för Grekland, 1,7 procent för Syditalien, 1,6 procent för östra Tyskland och 1,1 procent för Spanien. I Irland är de uppskattade effekterna marginella; eftersom utgifterna här är koncentrerade på immateriella investeringar, särskilt utbildning, som är svårare att mäta med indata-utdata-modeller. Mätt som investeringar kommer gemenskapens stöd (strukturfonderna och Sammanhållningsfonden) att stå för över 8 procent av de totala investeringarna (offentliga och privata) i Portugal och Grekland mellan 2000 och 2006 och för över 6,5 procent i Syditalien. I Irland, östra Tyskland och Spanien är effekterna lite mindre (4,9, 4,2 respektive 3,2 procent).

[11] http://europa.eu.int/comm/regional_policy/ sources/docgener/studies/pdf/objective1/final_report.pdf

Mål 1-utgifternas totala effekter på bruttoregionprodukten överskrider avsevärt de ursprungliga utgifterna i alla dessa områden. De uppgår i genomsnitt till 133 procent av mål 1-insatsen i de sex områdena sammantaget (dvs. varje euro som anslås ökar bruttoregionprodukten med 1,33 euro), och överstiger 140 procent i Syditalien, östra Tyskland och Portugal. Effekterna sprider sig dock utanför de områden som är faktiska stödmottagare. Det är en indikation på den gemensamma marknadens styrka att nästan en fjärdedel av de ursprungliga utgifterna används i andra delar av EU och att mindre än en tiondel används utanför EU.

I den första lägesrapporten noterades de betydande skillnader som råder inom EU när det gäller de faktorer som avgör regionernas konkurrenskraft. Man uppmärksammade särskilt demografiska förändringar, utbildningsnivå, sysselsättning per sektor och kunskapssamhället. I rapporten bekräftades också de synpunkter på produktivitet som framfördes i den andra sammanhållningsrapporten.

I den statistiska bilagan till denna andra lägesrapport presenteras uppdaterade kartor över utbildningsnivån hos befolkningen i åldern 25-59 år (Karta 5: Utbildningsnivå, 2001), sysselsättningen inom olika sektorer per region (Karta 6: Sysselsättning per sektor, 2001) och produktivitet (Karta 7: BNP per person med sysselsättning (euro), 1999). Samtliga dessa är viktiga faktorer som förklarar skillnaderna mellan regionerna.

Nya uppgifter om indikatorer avseende tekniska framsteg bekräftar bilden av en mindre omfattande verksamhet på området tekniska innovationer och en långsammare tillväxt för kunskapssamhället i de södra medlemsstaterna jämfört med de norra [12].

[12] Se "2002 Innovation Scoreboard" på http://trendchart.cordis.lu/reports/ Documents/report3.pdf

Patentansökningar

I Finland, Sverige och Tyskland är antalet patentansökningar (Tabell 9- Patentansökningar per miljon invånare, 1998-2000) som registreras per miljon invånare minst dubbelt så högt som EU-genomsnittet. Siffrorna för Nederländerna och Luxemburg ligger också över EU-genomsnittet på 309, medan Frankrike, Belgien, Danmark och Österrike ligger nära detta genomsnitt. Förenade kungariket hamnar betydligt under EU-genomsnittet och Italien och Irland når bara upp till hälften av denna nivå. Klyftan är stor mellan dessa och de återstående sydliga medlemsstaterna, där siffran är så låg som 7 per miljon invånare i Portugal och 16 i Grekland. I kandidatländerna ligger siffrorna på en liknande nivå som i Portugal och Grekland - endast i Slovenien (21) och Ungern (14) registreras klart över 10 patent per miljon invånare.

Skillnaderna är tydligare på regional nivå, vilket delvis återspeglar de patent som registreras av företagshuvudkontor och därigenom ökar den regionala koncentrationen. Alla de 34 regioner med mindre än 10 patent per miljon invånare finns i Sydeuropa och i de mest avlägset belägna regionerna. (Karta 8a Högteknologi - Patentansökningar till Europeiska patentverket. 1998 - 2000). I 33 regioner registrerades över 200 patent per miljon invånare, inbegripet 18 av Tysklands 40 regioner. Av övriga 15 regioner låg fyra i Sverige, tre i Finland och två i vardera Frankrike, Förenade kungariket och Belgien. I flertalet medlemsstater utmärker sig en eller två regioner som har klart högst antal registrerade patent, till exempel Stockholm, Oberbayern eller Brabant Wallon.

Högteknologiska sektorer

Många anser att innovationskapaciteten bättre återspeglas i de högteknologiska sektorerna. Sysselsättningen inom ett begränsat antal högteknologiska sektorer [13] beräknas stå för drygt 11 procent av sysselsättningen i EU-15. Västra Tyskland står för åtta av de tio regioner som har den största andelen (samtliga över 18 procent), och för Tyskland i dess helhet är andelen 14 procent . (Karta 8c Högteknologi - Högteknologiska patent 1998 - 2000). Som kontrast till detta finns det 15 regioner där sysselsättningen inom högteknologisk industri är lägre än 5 procent totalt. Dessa regioner finns i Portugal (5,5 %), Grekland (4%), Spanien, Luxemburg samt Cornwall i Förenade kungariket.

[13] Högteknologisk industri omfatta följande verksamhet (NACE2). Högteknologisk tillverkningsindustri: Tillverkning av kontorsmaskiner, datorer, radioapparater, TV-apparater, kommunikationsutrustning, precisionsinstrument inom medicinen, optiska instrument, klockor och ur.

Det finns också stora skillnader medlemsstater [14] och regioner emellan i fråga om patent registrerade inom högteknologisektorer. Finland och Sverige intar en kraftig ledning gentemot övriga EU med 119 respektive 80 sådana patent per miljon invånare jämfört med ett EU-genomsnitt på 23. Tyskland (36) hamnar här långt efter dessa båda länder och efter Nederländerna (48). Endast 13 procent av alla patent i Tyskland är högteknologiska - en liknande andel som i Portugal och Spanien. Detta kan jämföras med 40 procent i Finland och cirka 25 procent i Sverige, Nederländerna och Irland. I Portugal och Grekland registreras sålunda mindre än ett högteknologiskt patent per miljon invånare.

[14] Patent inom följande områden betraktas som högteknologiska: datorer och automatiserad företagsutrustning, mikroorganism- och genteknik, flygindustri, kommunikationsteknik, halvledare och laserteknik.

Skillnaderna är ännu tydligare på regional nivå [15]: det registreras färre än 10 högteknologiska patent per miljon invånare i 108 regioner och mindre än 2 i 32 regioner. Av dessa 32 regioner ligger alla utom fem i de södra medlemsstaterna. På motsatt sida har 17 regioner ett antal som är åtminstone dubbelt så högt som genomsnittet i EU-15. Dessa regioner sammanfaller i princip med de regioner där det totala antalet registrerade patent är dubbelt så stort som EU-genomsnittet. Den regionala rangordningen efter det totala antalet patent respektive efter antalet högteknologiska patent liknar varandra, vilket bekräftas av en korrelationskoefficient på 0,86.

[15] För 189 NUTS 2-regioner finns uppgifter om högteknologiska patent.

FoU-utgifter

Liknande skillnader finns när det gäller utgifter för forskning och utveckling. (Tabell 10 FoU: utgifter, sammansättning och uttryckt i % av BNP, 1999). 1999 uppgick dessa utgifter i genomsnitt till 1,9 procent av BNP. De högsta siffrorna avser Sverige, 3,8 procent av BNP, och Finland, 3,2 procent av BNP, medan siffran understeg 1 procent i Spanien, Portugal och Grekland. I kandidatländerna ligger siffran också under 1 procent av BNP i alla länder utom Slovenien och Tjeckien (1,5 respektive 1,2 procent). Det råder stora skillnader även inom medlemsstaterna: förhållandet mellan de regioner som har de största respektive de lägsta FoU-utgifterna överstiger 4 i samtliga medlemsstater och är betydligt högre i de flesta.

Av de 176 regioner för vilka uppgifter finns tillgängliga överstiger FoU-utgifterna 3 procent av BNP i 17. Av dessa ligger tio i Tyskland, två i Finland, hela Sverige ingår (eftersom det bara finns uppgifter på nationell nivå), två i Frankrike samt en i vardera Förenade kungariket och Österrike (Karta 9 Utgifter för forskning och utveckling , 1999). I botten på listan understiger FoU-utgifterna en procent av BNP i 86 regioner och rent av 0,5 procent i 27 regioner. Dessa regioner är koncentrerade till de sydliga medlemsstaterna.

Sammansättningen av bruttoutgifterna för forskning och utveckling (GERD) kan identifieras på nationell nivå. I länder med en hög nivå FoU-utgifter tycks näringslivet spela en större roll, och i länder med de lägsta utgifterna tycks det högre utbildningssystemet ha större betydelse. (Tabell 10 FoU-utgifter, sammansättning och uttryckt i % av BNP, 1999). FoU-verksamhet som bedrivs av näringslivet (BERD som omfattar statligt stöd och liknande) står för knappt två tredjedelar av den sammanlagda FoU-verksamheten inom EU (detta sticker av mot den andel FoU-verksamhet som för närvarande finansieras av näringslivet, nämligen 56,3 procent av den inom EU sammanlagt finansierade FoU-verksamheten), medan den högre utbildningen står för en femtedel och staten för de resterande 14 procenten. I Grekland och Portugal står näringslivet för ungefär en fjärdedel av de totala FoU-utgifterna, medan dess andel ligger kring hälften i Italien och Spanien. I alla fyra står den högre utbildningen för en stor del (nästan hälften i Grekland), liksom staten och ideella organisationer i Portugal. Sverige har både de största totala FoU-utgifterna i förhållande till BNP och den största andelen som finansieras av näringslivet (75 procent). Näringslivets andel är stor även i Finland och Tyskland (med stora totala utgifter) och i Belgien (totala FoU-utgifter runt genomsnittet) samt Irland.

I kandidatländerna har staten en större roll (29 procent av de totala FoU-utgifterna), vilket framför allt uppvägs av en mindre roll för näringslivet - bara 46 procent. I flera länder är näringslivets betydelse större, men detta tycks inte ha någon koppling till de totala FoU-utgifterna. Näringslivet står för mer än två tredjedelar av de totala FoU-utgifterna i Slovakien och Rumänien, men bara för en femtedel i Cypern, Estland, Litauen och Bulgarien. I Slovenien och Tjeckien, som har de högsta FoU-utgifterna i förhållande till BNP, står näringslivet för en relativt stor andel - över hälften - vilket i hög grad vägs upp av lägre andelar för den högre utbildningen.

1.5. Undersökningar av sammanhållningens regionala dimension

Under 2002 har det gjorts en hel del arbete på detta område. Detta gäller särskilt lanseringen av programmet ESPON, som kommissionen antog den 3 juni 2002.

De nio första undersökningarna [16] inleddes i september förra året. Ytterligare sju undersökningar som rör strukturfondernas regionala effekter, utvidgningens regionala effekter, miljö, energi och befolkningsutveckling kommer att inledas de kommande månaderna [17]. Vidare har en undersökning av Europas bergsområden inletts, vilken syftar till att utarbeta en gemensam definition av begreppet bergsområde och till att analysera dessa områdens nuvarande situation i EU och de framtida medlemsstaterna.

[16] The role, specific situation and potential of urban areas as nodes in a polycentric development; Urban-rural relations in Europe; Transport services and networks: territorial trends and basic supply of infrastructure for territorial cohesion; Telecommunications services and networks: territorial trends and basic supply of infrastructure for territorial cohesion; Territorial impact of EU transport and TEN policies; Territorial impact of EU Research and development policy; The territorial impact of CAP and rural development policy; Territorial effects of structural funds in urban areas; Integrated tools for European spatial development.

[17] Ett forskningsprojekt om "Sammanhållningspolitikens betydelse för en hållbar regional utveckling" skall också finansieras inom ramen för det sjätte ramprogrammet för forskning.

Den undersökning av öregioner som aviserades i den första lägesrapporten är i det närmaste slutförd. De första resultaten av denna undersökning presenteras nedan.

Tio miljoner människor bor på 286 europeiska öar, som definieras enligt Eurostats kriterier. 95 procent av dessa öbor finns i Medelhavet. Fem öregioner (Sicilien, Sardinien, Balearerna, Kreta och Korsika) står i sig för 85 procent av den totala öbefolkningen. Bruttoregionprodukten i EU:s öregioner uppskattades år 2000 till 72 procent av EU-genomsnittet, men bakom denna siffra döljer sig en stor variation.

Vissa öars socioekonomiska utveckling kan försvåras av ett eller flera av följande handikapp:

- Det största handikappet är litenhet. Utvecklingen på öar med färre än 5 000 invånare hämmas av utflyttning och en åldrande befolkning, en dåligt utbyggd utbildning och hälsovård samt av problem när det gäller tillgången till allmänna tjänster.

- Mer avlägsna öar har problem när det gäller tillgänglighet, och bergiga öar och öar som ligger i en ögrupp kan ha ytterligare transportproblem.

- Ekonomier som är koncentrerade till ett eller ett par verksamhetsområden, främst jordbruk, fiske eller turism, är mer sårbara.

- I begränsade områden kan all utveckling av ekonomisk verksamhet medföra tryck på ett sårbart ekosystem.

Med dessa handikapp söker sig vissa öregioner in på innovativa vägar till utveckling för att diversifiera sina ekonomier (skapande av forskningsbyar (Kreta, Åland) och centrer för stöd till små och medelstora företag (Mallorca) eller för att beakta miljöbegränsningar bättre (främjande av förnybara energikällor (Samsø)). I nuläget omfattas 87 procent av öbefolkningen av mål 1 och 11 procent av mål 2. Dessutom omfattas 97 procent av öbefolkningen av de undantag som anges i artikel 87.3 a och c i EG-fördraget avseende statligt stöd, varav 14 procent av en stödnivå på över 40 procent.

En undersökning av "European Human Capital and the Regions - an empirical contribution to the debate on human capital and regional development in the EU Member states and accession countries" (mänskliga resurser i Europa och regionerna - ett empiriskt bidrag till diskussionerna om mänskliga resurser och regional utveckling i EU:s medlemsstater och kandidatländerna) har också genomförts. Undersökningens syfte var att analysera de mänskliga resursernas struktur och mönster vertikalt (på EU-nivå och nationell och regional nivå) och horisontellt (socioekonomiska sammanhang, utbildningsnivå, ålder, kön och sektor).

I en undersökning av "Human capital in a global and knowledge-based economy" (mänskliga resurser i en global och kunskapsbaserad ekonomi) granskas motiven för att sätta investeringar i mänskliga resurser i främsta rummet för politiska insatser som syftar till att främja ekonomisk tillväxt och social sammanhållning. I undersökningen understryks att investeringar i mänskliga resurser avsevärt bidrar till en ökad produktivitet, teknisk utveckling och spridning av ny teknik, och att en politik som förbättrar de mänskliga resurserna både kvantitativt och kvalitativt bidrar till att öka den sociala sammanhållningen.

2. diskussionerna om den framtida sammanhållningspolitiken

2.1. Diskussionerna inom EU:s institutioner och seminarier som organiserats av kommissionen

2.1.1. Rådet

Kommissionen lade fram en första lägesrapport till rådet (allmänna frågor) den 18 februari 2002. Coreper gav rådets arbetsgrupp för strukturåtgärder ansvaret att analysera rapportens innehåll. Arbetsgruppens rapport antogs av rådet (allmänna frågor) den 17 juni 2002.

Den första rapporten fick ett positivt mottagande av delegationerna. Dessa underströk dock att deras ståndpunkter beträffande den framtida sammanhållningspolitiken måste betraktas som preliminära under diskussionsfasen. Vissa delegationer menar att debatten inte kan inledas förrän efter att kommissionen lagt fram sina förslag. Andra påminde om debatten vid rådets informella möte i Namur den 13-14 juli 2001 och såg positivt på möjligheterna att få uttrycka sig efter att den andra sammanhållningsrapporten offentliggjorts i januari 2001.

Delegationerna ansåg att de minst utvecklade regionerna måste förbli sammanhållningspolitikens prioritering. En delegation föreslog att dessa regioners relativa andel av fondmedlen bör ökas medan en annan föreslog att stödkriteriet skall definieras på nationell nivå och att de rikaste länderna själva skall ansvara för utvecklingen i de av deras regioner som släpar efter i utveckling, utan något gemenskapsbidrag. Vissa delegationer ville att kommissionen skulle lägga fram denna möjlighet som ett av framtidsalternativen. Övriga delegationer hävdade att ett sådant nationellt förhållningssätt knappast var förenligt med fördraget. De stödde det regionala förhållningssätt som kommissionen presenterat, och som enligt dem gör det möjligt att utvidga samarbetet så att man kan uppfylla lokala behov bättre.

Enligt flertalet delegationer bör bruttoregionprodukt per capita fortsätta att utgöra kriteriet för stödberättigande vid fastställandet av vilka regioner som släpar efter i utvecklingen. Några delegationer ville komplettera detta med andra kriterier (arbetslöshet, sysselsättningsgrad, avlägsen belägenhet eller befolkningstäthet etc.). När det gäller den statistiska effekten (dvs. att gemenskapens genomsnittliga BNP per capita sjunker i samband med utvidgningen), ville några delegationer att man skulle fastställa en tröskel för stödberättigande som är högre än dagens 75 procent. Andra ville hellre se ett generösare övergångssystem för de regioner som drabbas av denna statistiska effekt.

När det gäller de regioner som inte anses släpa efter i utveckling ansåg flertalet av delegationerna att även dessa behöver en gemenskapsåtgärd. Denna åtgärd bör syfta till att göra regionerna konkurrenskraftigare och koncentreras på insatser med ett stort mervärde för gemenskapen. Flera delegationer ansåg att det krävs en effektivare åtgärd där man undviker att splittra resurser.

När det gäller de ekonomiska anslagen efter 2006 uppgav ordförandeskapet (Spanien) att man betraktade tröskeln på 0,45 procent av gemenskapens BNP som en bra utgångspunkt med tanke på de utmaningar som sammanhållningspolitiken kommer att ställas inför efter utvidgningen. Andra delegationer ansåg det vara allt för tidigt att uttala sig i frågan.

En förenkling av förfarandena för att genomföra strukturfonderna har tagits upp vid flera tillfällen. Efter ministermötet i Namur i juli 2001 och på initiativ av kommissionens ledamot Barnier samlades de ministrar som ansvarar för regionalpolitiken i Bryssel den 7 oktober 2002 för att analysera kommissionens förslag om en förenklad förvaltning under perioden 2000-2006. Kommissionen hade lagt fram en rad förslag som syftar till att förenkla, klargöra och samordna förvaltningen samt göra den mer flexibel inom ramen för nuvarande förordning. Dessa förslag handlade bland annat en förändring av programmen, den finansiella förvaltningen och samstämmigheten mellan kontroller. Medlemsstaternas företrädare ställde sig positiva till dessa förslag. Flera kom med egna förslag som var förenliga med den nuvarande förordningen.

Vid detta möte enades man om att det efter 2006 blir nödvändigt att se över formerna för att genomföra strukturfonderna i grunden. Man bör diskutera ett klargörande av kommissionens roll i genomförandet av sammanhållningspolitiken, särskilt när det gäller tillämpningen av artikel 274 i fördraget. Kommissionen kommer i detta avseende att organisera ett seminarium den 3-4 mars 2003.

2.1.2. Europaparlamentet

Europaparlamentet antog den 6 november 2002 Schroedters betänkande om den första lägesrapporten. Utöver utskottet för regionalpolitik, transport och turism har även jordbruksutskottet och utskottet för utrikesfrågor yttrat sig om lägesrapporten.

Schroedters betänkande stöder kommissionens förslag på en rad punkter: nödvändigheten att bevara en stark, solidarisk och samarbetsinriktad sammanhållningspolitik med tanke på utvidgningen och de kvarstående klyftorna inom EU, nödvändigheten att inte gå under 0,45 procent av EU:s BNP så att man inte äventyrar sammanhållningspolitikens trovärdighet, behovet att anpassa sammanhållningspolitiken till förhållandena i en utvidgad union, nödvändigheten att främja en hållbar utveckling, regional sammanhållning i Europa och stärka en polycentrisk, harmonisk och balanserad utveckling inom EU enligt riktlinjerna i utvecklingsprogrammet för det europeiska området, stöd till områden med särskilda handikapp (där man särskilt nämner EU:s yttersta randområden), ett förstärkt samarbete över gränserna, motstånd mot varje försök att åter lägga sammanhållningspolitiken på nationell nivå, samarbetets betydelse och tanken att överväga ett trepartsavtal med regionerna och medlemsstaterna.

I betänkandet tar Europaparlamentet också upp andra aspekter: beaktande av andra indikatorer än BNP per capita för att avgöra berättigande till stöd från strukturfonderna, en ökad samordning av miljöpolitiken, sysselsättningspolitiken, den gemensamma jordbrukspolitiken, transportpolitiken och den ekonomiska politiken i syfte att åstadkomma en hållbar regional utveckling, öka kandidatländernas administrativa kapacitet, att fastställa mer flexibla genomförandeformer med målet att gradvis decentralisera förvaltningen av medel förutsatt att man har en effektiv och strikt kontroll av deras användning, ett ökat stöd i syfte att förstärka regionernas konkurrenskraft, att göra det möjligt för regionerna att genomföra egna utvecklingsstrategier, samt att införa principen "ett program - ett anslag" genom att ge regionerna ett större ansvar för genomförandet.

Europaparlamentet uppmanar kommissionen att före den tredje rapporten lägga fram

- ett förslag till tidsplan för att se till att programplaneringen för perioden 2007-2013 kan genomföras från den 1 januari 2007,

- förslag i syfte att förbättra samstämmigheten hos all EU-politik som har betydelse för den ekonomiska och sociala sammanhållningen,

- förslag beträffande framtiden för gemenskapsinitiativen och mål 2.

2.1.3. Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén

Ekonomiska och sociala kommittén har avgett två yttranden: ett om strategin för ekonomisk och social sammanhållning inom EU och ett om sammanhållningspolitikens framtid inför utvidgningen och övergången till en kunskapsbaserad ekonomi

I sitt första yttrande identifierar kommittén de utmaningar som EU måste tas sig an (utvidgningen, globaliseringen, den ökade dynamiken mellan centrala och perifera områden, makroekonomisk stabilitet etc.) och konsekvenserna av dessa: Att efter 2006 behålla stödet inom ramen för mål 1. att avhjälpa utvidgningens negativa statistiska effekter på genomsnittlig BNP per capita, att höja det tak på 0,45 procent av BNP som anslås till strukturfonderna, att skapa ett instrument för att stabilisera den regionala inkomsten vid ekonomiska chocker, att konsolidera programmet för gemenskapsinitiativ, att anta en öppen samordningsmetod för att hantera särskilda problem avseende ekonomisk och social sammanhållning i mål 2-regioner, att prioritera investeringar i missgynnade regioner.

I sitt tilläggsyttrande om den andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som EESK antog den 25 april 2001, förespråkade kommittén en genomgripande reform av principer, allmänna villkor, utarbetande och former när det gäller sammanhållningspolitiken inför EU:s utvidgning. För att förenkla förfarandena vill EESK att man inför en enda, tillräckligt flexibel fond, som skulle bidra till både en större enkelhet och en större synlighet.

Regionkommittén antog sitt yttrande om den första lägesrapporten den 10 oktober 2002. ReK välkomnar de positiva effekterna av den regionalpolitik som förts de senaste åren och noterar att kommissionen anser att tröskeln på 0,45 procent av gemenskapens BNP för anslagen till sammanhållningspolitiken utgör ett minimum. Vidare menar ReK att åtgärder till förmån för regioner som släpar efter i utveckling bör prioriteras och att stödberättigandet bör fastställas utifrån bruttoregionprodukt per capita i kombination med arbetslöshet eller produktivitetsnivå. De regioner som drabbas av den statistiska effekten bör få ett tillräckligt övergångsstöd. Regioner som tack vare sin egen ekonomiska utveckling hamnar över tröskeln för stödberättigande bör få ställning som mål 2-områden. Mål 2 bör syfta till att eliminera regionala obalanser.

I yttrandet uppmanas kommissionen att förenkla förfarandena för att bevilja regionalstöd genom att klargöra sin egen, medlemsstaternas och regionernas roll med beaktande av subsidiaritetsprincipen. Slutligen efterlyser ReK en bättre samordning mellan samtliga gemenskapens politikområden och finansieringsinstrument å ena sidan och sammanhållningspolitiken å den andra.

2.1.4. Seminariet den 27-28 maj 2002 om Europeiska unionens prioriteringar för regionerna

Närmare 600 representanter för medlemsstaterna och kandidatländerna deltog i seminariet [18]. Man organiserade tre olika arbetsgrupper: regioner som släpar efter i utveckling, regioner som genomgår omställning eller har särskilda problem samt samarbete och integration mellan Europas regioner.

[18] http://europa.eu.int/comm/regional_policy/ debate/semcom_en.htm

Utgångspunkten för diskussionerna var frågan om strukturåtgärdernas mervärde för gemenskapen och deras effektivitet, vilken togs upp ur följande infallsvinklar:

- Deras effektivitet när det gäller konvergens mellan gemenskapens regioner.

- Deras bidrag till de mål som eftersträvas inom ramen för gemenskapens övriga politikområden.

- Deras roll som faktor för ekonomisk integration och stabilitet inom valutaunionen.

- Deras synlighet gentemot medborgarna, som därigenom bildar sig en konkret uppfattning om Europeiska unionen.

- Deras bidrag till ett bättre styre genom formerna för utvärdering, förvaltning och samarbete.

Seminariet gjorde det möjligt att identifiera flera punkter där man nådde samförstånd om sammanhållningspolitikens framtid, men också punkter för fördjupning. Samförstånd nådde man bland annat kring sammanhållningspolitikens betydelse för en lyckad integrationsprocess i en utvidgad union, prioritering av regioner som släpar efter i utveckling, behovet att bedriva en regionalpolitik med betydande gemenskapsinsatser även utanför de regioner som släpar efter i utveckling, behovet av förenklade genomförandeformer inbegripet att avskaffa den nuvarande indelningen av målområden, möjligheten att införa en enda finansieringskälla och en reserv för oväntade utgifter, ett fortsatt europeiskt samarbete mellan EU:s regioner inbegripet vid de framtida yttre gränserna (i öst och syd).

Inom samtliga dessa områden ansåg alla deltagare att kommissionen har en central roll som samarbetspart till medlemsstaterna och regionerna.

Följande frågor kräver fördjupning:

- Klargörandet av kommissionens ansvar när det gäller bestämmelserna i artikel 274 i fördraget, särskilt om man ökar decentraliseringen av sammanhållningspolitikens genomförande.

- Kriterierna för att fastställa stödområden och övergripande prioriteringar som skall ge rätt till stöd även utanför regioner som släpar efter i utveckling.

- Samstämmigheten med övrig gemenskapspolitik.

- Även om det rådde bred enighet om behovet att förstärka gemenskapens stöd till landsbygdens utveckling [19] (GJP:s andra pelare) underströks behovet att säkra en större samstämmighet mellan den andra pelaren och politiken för regional utveckling.

[19] Se allmänna slutsatser från seminariet.

- Synergieffekter mellan strukturfonderna.

- Formerna för och innehållet i trepartsavtal mellan kommissionen, medlemsstaterna och regionerna, som för övrigt stöddes av flertalet deltagare.

- Införande av en proportionalitetsprincip för genomförandeformerna som skulle bero på anslagna belopp.

- En större samstämmighet mellan interna och externa aspekter på det gränsöverskridande samarbetet.

2.1.5. Seminariet om prioriteringar på området sysselsättning och social sammanhållning (30 november 2002)

På seminariet tog man upp prioriteringar på områdena sysselsättning och social sammanhållning enligt vad som angavs i den andra sammanhållningsrapporten: fler och bättre arbetstillfällen, kunskapssamhället, social integration och lika möjligheter. Utgångspunkten för seminariet var Lissabonstrategin, som utgör den politiska ramen för arbetet på området sysselsättning och sammanhållningens sociala dimension.

Vid seminariet identifierade man den betydelse som investeringar i mänskliga resurser har när det gäller att göra tillväxten mer sysselsättningsintensiv och bidra till en minskad arbetslöshet. Europeiska unionens engagemang ansågs vara viktigt som ett konkret bidrag till integrationsprocessen. Samtidigt ansåg man att åtgärdernas mervärde kunde ökas genom en mer selektiv inriktning på avgörande områden såsom livslångt lärande. Eftersom de strukturella utmaningarna ansågs gälla alla länder och regioner menade man att det krävdes en lösning som kan godtas av alla parter.

2.1.5.1. Fler och bättre arbetstillfällen

I denna fråga pekade vissa delegater på det faktum att sysselsättningsstrategins fyra pelare och Europeiska socialfondens politiska områden inte överlappar varandra, och menade att man i framtiden bör eftersträva en bättre samstämmighet dem emellan.

Flera deltagare menade att investeringar i mänskliga resurser skulle få en avgörande betydelse när det gäller att främja ekonomisk och social sammanhållning samt att med framgång anpassa sig till ekonomiska och sociala förändringar. Åtgärderna måste kopplas dels till en ökad produktivitet och konkurrenskraft, dels till social integration.

Det uttalades också stöd för att man ska fortsätta den integrerade strategin där man kombinerar investeringar i mänskliga och fysiska resurser inte bara i de regioner som släpar efter i utveckling, utan även i andra regioner.

Man ansåg att det fortfarande krävs förändringar i ekonomin och på arbetsmarknaden i de mer välmående regionerna, och skillnaderna mellan regioner innebär att det finns allvarliga svagheter hos de mänskliga resurserna som följd av brister på marknaden och institutionella brister samt för små kunskapsinvesteringar. Genom politiska insatser bör man ta itu med den bristfälliga matchning som resulterar i kompetensbrister. Generiska kunskaper ansågs också vara viktiga liksom att man identifierar lämpliga kompetensbehov på lokal och regional nivå.

När det gäller processer underströks att sammanhållningspolitiken bara kan lyckas om den inbegriper alla aktörer i ett aktivt samarbete för att identifiera utmaningar och utforma strategier. Detta gäller särskilt på lokal och regional nivå, där man förstår problemen och utmaningarna väl samt utformar lämpliga strategier.

2.1.5.2. Social integration

Delegaterna pekade på att bara en del av de åtgärder som utformas inom ramen för strategin för att bekämpa social utslagning i nuläget kan få stöd från strukturfonderna - trots att detta är ett område där man i allt större utsträckning skulle kunna använda sig av stöd från strukturfonderna.

Ett förhållningssätt med åtgärder på arbetsmarknadsområdet kanske inte räcker: många av utmaningarna som rör social utslagning är inte direkt kopplade till arbetsmarknaden, utan till mer allmänna sociala frågor. Dessutom kan inte alla som är utslagna eller hotas av utslagning komma in på arbetsmarknaden, vilket innebär att man kanske behöver en ny och mer allmän definition av begreppet anställbarhet.

Europeiska unionen skulle genom ESF kunna spela en stor roll eller rent av huvudrollen när det gäller att främja samarbete, särskilt med tanke på att en lyckad strategi för social integration i hög grad är beroende av att alla berörda parter mobiliseras och samarbetar. Det föreslogs att de nuvarande instrumenten skulle ses över för att se vilka förändringar som kan krävas, inbegripet förenkling och större flexibilitet.

2.1.5.3. Lika möjligheter

I arbetsgruppen för lika möjligheter ansåg man att investeringar i mänskliga resurser har stor betydelse när det gäller att främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Det underströks att principen om lika möjligheter gäller all slags diskriminering, till exempel på grund av ras eller funktionshinder. Könsdiskriminering utgör en särskild fråga på grund av problemets omfattning.

Det föreslogs att de politiska prioriteringarna bör inriktas på ett effektivt genomförande av principen om integrering av jämställdhetsfrågor eftersom detta gör det möjligt att sträva efter två mål: särskilda åtgärder för jämställdhet och införlivande av könsperspektivet i all annan politik och alla andra åtgärder. Man bör prioritera åtgärder som bidrar till att förändra attityder, beteenden och stereotypa könsbilder. Man bör utforma åtgärder för en bättre fördelning av ansvaret för hem och familj som riktar sig till män, arbetsgivare och arbetsmarknadens parter. Man utfärdade en rekommendation att investeringar i barnomsorg helt skall integreras i den regionala och lokala utvecklingspolitiken, och inte bara komplettera åtgärder som syftar till att främja sysselsättningen av kvinnor.

2.1.6. Seminariet om storstadsområden (8-9 juli 2002)

Mer än 600 aktörer som deltar i Urban-programmen, varav många ordförande och vice ordförande i olika stadsfullmäktigeförsamlingar, samlades i London för att diskutera vilken lärdom man kan dra av erfarenheterna av Urban-programmen och om framtiden för sammanhållningspolitikens urbana dimension. Dessa ordförande och andra företrädare för städerna underströk betydelsen av det bidrag som gemenskapsinitiativet gett till städernas utveckling och dess stora hävstångseffekt på nationella, offentliga och privata insatser. I sina inlägg under seminariet konstaterade olika talare att initiativet gett ett mervärde för gemenskapen på bland annat följande områden:

- Åtgärderna vidtas närmare människorna och deras problem, och man tar itu med ekonomiska, sociala och miljömässiga frågor på ett integrerat sätt.

- Insatserna är effektiva och rör mycket konkreta frågor av gemensamt intresse.

- Samarbetet är omfattande och inbegriper inte bara lokala myndigheter som ansvarar för att förvalta programmet, utan även andra offentliga och privata aktörer inräknat dem som berörs mest - nämligen städernas invånare.

- En permanent pilotprocess som bland annat gör det möjligt att pröva innovativa metoder och skapa nätverk för att utbyta erfarenheter.

Flera talare pekade på behovet att fortsätta och intensifiera gemenskapens insatser för städerna. Bland de mål som bör eftersträvas finns en förstärkning av städernas roll som drivkraft för den regionala utvecklingen, bevarande eller återupprättande av den sociala sammanhållningen i städerna samt en förbättrad stadsmiljö inom ramen för en integrerad strategi. För utformningen av en ny stadspolitik begärde talarna att Europeiska unionens skall göra följande:

- Undersöka möjligheten att inom ramen för strukturfonderna och på vissa villkor skapa en åtgärd som avser bostäder i syfte att förnya städerna.

- Att göra städerna till kommissionens främsta samtalsparter för program och åtgärder som berör dem liksom för programplanering och förvaltning.

- Att samordna åtgärder som städerna ansvarar för med andra åtgärder som är tänkta att få en större geografisk omfattning.

- Att utveckla samarbetet och utbytet av erfarenheter mellan städer och alla "stadspolitiska" aktörer.

2.1.7. Seminariet om bergsområden (17-18 oktober 2002)

Seminariet om gemenskapens politik och bergsområden, som hölls den 17-18 oktober 2002, samlade mer än 500 deltagare från medlemsstaterna, kandidatländerna och tredje land. Detta arrangemang, som sammanföll med det internationella året för bergsområden 2002, utgjorde ett tillfälle för en djup dialog mellan gemenskapens institutioner och aktörer respektive organisationer från bergsområden. Följande krav framfördes:

- Man bör fortsätta särskilda projekt som motsvarar bergsområdenas förutsättningar och utnyttjar deras fördelar bättre. Det handlar till exempel om att bevara tjänster av allmänt intresse i svårtillgängliga områden liksom att i högre grad betona kvalitetsproduktion, till exempel på jordbruksområdet, genom att inrätta särskilda stimulansinstrument (t.ex. märkning.) och en mer varierad verksamhet för att bromsa flykten från landsbygden.

- Interregionalt och gränsöverskridande samarbete, såsom det som bedrivs genom gemenskapsinitiativet Interreg, är mycket synligt i till exempel bergsområden och ger gemenskapen ett uppenbart mervärde. Detta samarbete är nödvändigt för att utbyta erfarenheter och sprida kunskaper.

- Samstämmigheten hos gemenskapens olika politikområden av betydelse för bergsområden bör förbättras: jordbrukspolitiken, politiken för landsbygdens utveckling, regional-, miljö- och transportpolitiken.

2.2. De mest omdebatterade frågorna

I medlemsstaterna och regionerna har man tagit åtskilliga initiativ som rör sammanhållningspolitikens framtid. Det har genomförts seminarier - med eller utan kommissionen som deltagare - i många medlemsstater och några kandidatländer.

De mest omdebatterade frågorna har i huvudsak handlat om sammanhållningspolitikens mål (regioner som släpar efter i utveckling, övriga regioner och samarbete) samt om den övriga gemenskapspolitikens bidrag till sammanhållningen.

2.2.1. Prioriteringen av de minst utvecklade regionerna

I praktiskt taget alla ståndpunkter som framförts till kommissionen vill man att sammanhållningspolitiken skall fortsätta till förmån för de regioner som släpar efter i utveckling. Man understryker att de flesta av dessa regioner kommer att ligga i kandidatländerna [20].

[20] För att bättre beakta särskilda förhållanden i kandidatländernas regioner har kommissionen föreslagit att man skall ge sammanhållningsfonden en större vikt bland samtliga fonder. Till de frågor för vilka dessa regioner kan få stöd från strukturfonderna (infrastrukturer, mänskliga resurser och stöd till produktiva investeringar) har kommissionen föreslagit att man skall lägga en förstärkt institutionell kapacitet.

När det gäller de stödkriterier som skall tillämpas för regioner som släpar efter i utveckling uttalar sig de flesta för det nuvarande kriteriet, som använts sedan 1989, nämligen 75 procent av genomsnittlig BNP per capita mätt i köpkraft.

Trots detta har det föreslagits att BNP-kriteriet skall kompletteras med andra kriterier såsom sysselsättnings- eller arbetslöshetsnivå, produktivitet, avstånd, avtagande befolkning eller ekonomiskt genomförande [21]. Vidare hoppas representanter för de yttersta randområden [22] och öregionerna [23] att dessa kommer att tas upp bland regioner med eftersläpande utveckling, även då deras inkomst ligger över tröskeln för stödberättigande.

[21] Se särskilt Coreperrapporten om den första lägesrapporten (rådets dokument 8026/02)

[22] De yttersta randområdenas första bidrag till diskussionen om den ekonomiska och sociala sammanhållningens framtid (3 februari 2002) och de yttersta randområdenas gemensamma ståndpunkt rörande öregionerna i Europeiska unionen (oktober 2002).

[23] CPMR:s (konferensen för EU:s maritima randområden) ökommitté.

Ruta: Bidrag från regioner i gemenskapens yttersta randområden

3,8 miljoner människor bor i gemenskapens yttersta randområden (Kanarieöarna, Guadeloupe, Franska Guyana, Martinique, Réunion, Azorerna och Madeira), varav 40 procent på Kanarieöarna. Dessa territorier kännetecknas av isolering och ogynnsamma naturförhållanden som beror på deras topografi och stora risker för naturkatastrofer. Deras befolkning är förhållandevis ung. Detta demografiska tryck leder tillsammans med dåliga karriärmöjligheter till en kraftig utvandring (Azorerna och Madeira) och/eller ökade sociala risker på grund av arbetslöshet (Guadeloupe och Réunion) och integrationsproblem (Franska Guyana).

Ett stort antal infrastrukturprojekt som avser vägar, hamnar och flygplatser, och som bidrar till utvecklingen i dessa regioner, får ett stort stöd från EU. Alla dessa regioner utgör i dag mål 1-områden och omfattas dessutom av de undantag som anges i artikel 87.3 a och c i EG-fördraget beträffande ett statligt stöd på ganska hög nivå (50 procent för Kanarieöarna, 62 procent för Azorerna och Madeira och 65 procent för Frankrikes utomeuropeiska departement).

EU:s sammanhållningspolitik har tillsammans med transfereringar från berörda medlemsstater [24] under senare år möjliggjort en viss inhämtning gentemot EU-genomsnittet. Under 2000 uppgick deras bruttoregionprodukt till 66 procent av EU-genomsnittet , vilket kan jämföras med 47 procent för de tio fattigaste regionerna i dagens EU. Det krävs dock fortsatta insatser, framför allt på områdena sysselsättning och utbildning, i syfte att behålla den arbetande befolkningen [25]. På så sätt kan man förbättra tillgänglig utrustning på områdena utbildning och yrkesutbildning. Framför bör alla initiativ som avser sysselsättning och skapande av välfärd stödjas på ett sådant sätt att man beaktar befolkningsutvecklingen.

[24] Det totala årliga bidraget från strukturfonderna motsvarar mellan 15 procent (Réunion, Kanarieöarna) och 44 procent (Azorerna) av dessa regioners skatteintäkter.

[25] För att bättre definiera kriterier som avser konkurrenskraften hos företag i dessa regioner kommer man att göra en kompletterande undersökning till undersökningen om öregioner. Man kommer här att beakta synpunkter och kritik från regioner i gemenskapens yttersta randområden. Kommissionen kommer sålunda att få ett objektiv underlag för att utforma väl avvägda förslag som är anpassade till förhållandena i varje sådan region.

När det gäller den statistiska effekten (att genomsnittlig BNP per capita sänks med 13 procent i samband med utvidgningen till tio nya medlemsstater), konstaterade kommissionen i sin första rapport att bara följande två av de fyra alternativ som nämns i den andra sammanhållningsrapporten fått ett stort stöd:

- Att behålla den nuvarande tröskeln på 75 procent av EU-genomsnittet med ett differentierat övergångssystem; ett för de regioner som tack vare sin konvergens inte längre anses släpa efter i utveckling i EU-15 och ett generösare för de regioner som drabbas av den statistiska effekten.

- Fastställande av en högre tröskel för att minska eller eliminera konsekvenserna av den statistiska effekten.

Under 2002 års diskussioner har de flesta uttalat sitt stöd för det första alternativet.

2.2.2. Åtgärder utanför de områden som släpar efter i utveckling

Nästan alla som deltagit i diskussionen anser att man måste fortsätta att föra en ekonomisk och social sammanhållningspolitik även utanför de områden som släpar efter i utveckling, men att dess genomförande bör förenklas och decentraliseras.

I detta sammanhang konstaterar kommissionen att man som målsättning ofta anger främjandet av regionernas konkurrenskraft i enlighet med de politiska mål för EU som Europeiska rådet fastställde vid sitt möte i Lissabon, och som det kompletterade med dimensionen hållbar utveckling vid sitt möte i Göteborg. Detta mål skulle kunna innebära att man betonar konkurrensfaktorer som tillgänglighet, diversifiering av produktionsstrukturen, kunskapssamhället, innovation, forskning och utveckling, miljö, sysselsättning, social integration samt utbildning och livslångt lärande, särskilt mot bakgrund av ekonomiska och sociala omstruktureringar till följd av ekonomins globalisering.

Man var överens om att de ekonomiska, sociala och geografiska prioriteringar för den framtida sammanhållningspolitiken som nämns i den andra rapporten om sammanhållningen är mycket viktiga. Det uttrycks emellertid tvivel kring EU:s möjlighet att komma med en lösning på de problem som finns i alla områden som konstaterats vara prioriterade. Dessutom hävdar vissa att man inte bör ta itu med geografiska handikapp på ett isolerat sätt utan att ta hänsyn till socioekonomiska problem. Här uppstod stor enighet till förmån för finansiell koncentration.

Den nordliga dimensionen (geografiska handikapp, avfolkning, åldrande befolkning, avstånd), nämns som nya stödkriterier [26].

[26] Nästan alla regioner och regionala organisationer i Finland och Sverige. Skottland: det skotska parlamentets Europautskott (4 juli 2002). CPMR: meddelande från generalsekretariatet med en redogörelse för CPMR:s ståndpunkter för en balanserad konkurrenskraft i Europa (februari 2002).

Ett flertal inlägg betonade det särskilda intresse som bör ägnas städerna, eftersom dessa verkar som motorer för regional tillväxt och dynamisk ekonomisk kraftkälla. Andra önskade förstärkt stöd till stadsområden med svårigheter och pekade på sammanhållningens sociala dimension. Andra inlägg pekade på konkurrensfaktorernas inflytande: sysselsättningsfördelningen mellan sektorer, kapacitet till innovation och kopplingen mellan företag, forskning och universitet, utbildningsnivåer, tillgänglighet, globaliseringens inflytande på ekonomin, avstånd eller avfolkning. I andra inlägg understryks vikten av fortsatta gemenskapsåtgärder i landsbygdsområden som omfattar landsbygdsekonomin mer generellt, och inte bara jordbrukssektorn.

De nuvarande redskapen för sammanhållningspolitiken utanför regioner vars utveckling släpar efter bör genomgå grundläggande ändringar. Många menar att samtidigt som den regionala nivån är den nivå som är lämplig för att utarbetande och förvaltning av stöd, kan det faktum att stödberättigande områden utses på sub-regional nivå leda till en artificiell begränsning av gemenskapsstödets insatsområde, och att det kan bli svårt att förena detta synsätt med en strategi som betonar de nya förutsättningarna för konkurrens. Vissa inlägg förespråkade införandet av ett säkerhetsnät och utfasning [27] tillsammans med en mer flexibel strukturpolitiklagstiftning i syte att kunna förutspå och åtgärda ekonomisk chockverkan till följd av globaliseringen [28]. Om indelningen av målområden genomdrivs kommer kriterierna för stödberättigande huvudsakligen att fastställas av medlemsstaterna och regionerna.

[27] Holländska provinser: Utkast till ståndpunkt om EU:s sammanhållningspolitik efter utvidgningen (november 2002).

[28] Ekonomiska och sociala kommittén, Christies yttrande. EURADA: Uppdatering av EURADA-memorandum (6 juni 2002).

2.2.3. Samarbete

Man erkänner allmänt det stora europeiska mervärdet hos åtgärder som avser samarbete och utbyte av erfarenheter och god praxis samt gemenskapsinitiativens roll. Förstärkningen av instrumenten för transnationellt, gränsöverskridande och interregionalt samarbete, vikten av gränsöverskridande åtgärder och åtgärden för EU:s yttre gränser är de frågor som nämns oftast [29].

[29] EP: betänkande av Schroedter. Europaregionernas församling (AER): "Towards a common regional project for a new cohesion policy: from Region's experience to new strategies of sustainable development in an enlarged Europe" (Pecs, Baranya, 14-15 november 2002). Svenska kommunförbundet. Södra Finlands län: Södra Finlands läns synpunkter på nästa programplaneringsperiod för EU:s strukturfonder (6 februari 2002).

Det gränsöverskridande samarbetets strategiska roll skulle kunna stärkas. I detta avseende pekade vissa deltagare vid seminarierna den 27-28 maj och den 30 september på nödvändigheten att gå längre genom att anta ett verkligt strategiskt förhållningssätt och öka de tillgängliga ekonomiska resurserna. Förvaltningen av denna politik bör dock förenklas [30].

[30] ReK: Yttrande av d'Ambrosio. Svenska kommunförbundet och landstingsförbundet: Rapport om sammanhållningen i EU - utgångspunkter (11 maj 2002). Finland: Finlands bidrag till EU:s seminarium om sammanhållningen, 27-28 maj 2002.

2.2.4. Koppling till och samstämmighet med gemenskapens övriga politik

Under 2002 nämndes ofta behovet av ett större bidrag till den ekonomiska och sociala sammanhållningen från gemenskapens övriga politik. Många uttryckte att det var nödvändigt att förbättra kopplingen mellan den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare och sammanhållningspolitiken [31]. Liknande krav har framförts när det gäller den gemensamma fiskepolitiken. Många anser att kommissionen bör säkra en bättre samstämmighet med konkurrenspolitiken och särskilt angående statsstöd för regionala ändamål [32].

[31] Finlands regioner. CPMR:s synpunkter på kopplingen mellan regionalpolitiken och politiken för landsbygdens utveckling (augusti 2002) och på halvtidsöversynen av den gemensamma jordbrukspolitiken (juli 2002), synpunkter från den europeiska landsbygdsrörelsen "Spatial cohesion within the European Union : which acknowledgement and which tools for rural areas ?" (april 2002).

[32] CPMR, CNADT (Frankrike), Tysklands rådgivande råd för regional utveckling, Skottland.

Ett eventuellt avskaffande av indelningen av målområde 2 och de möjliga effekterna av statligt stöd oroade vissa företrädare för regioner som genomgår en omställningsprocess. Andra anser däremot att den regionala stödpolitiken bör moderniseras för att beakta nya utmaningar såsom främjande av ny teknik, bevarande av allmänna tjänster och upprustning av övergivna industriområden i städerna. Regioner i dagens 15 medlemsstater som släpar efter i utveckling, och som riskerar att inte längre få regionalstöd på grund av den statistiska effekten, uttrycker också oro (risken att "förlora tvåfaldigt").

Transportpolitiken nämns ofta i samband med öar liksom regioner i gemenskapens randområden och yttersta randområden. Det framförs också synpunkter på skapandet av ett europeiskt område för forskningsverksamhet. Riskförebyggande och främjande av god praxis i en hållbar regional utveckling togs också upp i flera ståndpunktsdokument [33].

[33] Möte mellan Europas regioner, se fotnot 29.

3. Förberedande av utvidgningen - perioden fram till slutet av 2006

Anslutningsförhandlingarna med Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Ungern, Tjeckien, Cypern, Malta och Polen avslutades vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn. Efter det prioriteras arbetet att slutföra dessa länders program och förberedelser för att genomföra strukturfonderna och sammanhållningsfonden vid själva anslutningen.

I de återkommande rapporterna från oktober 2002 påtalades att följande problem beträffande genomförandet av strukturåtgärder kommer att kvarstå efter anslutningen:

- En otillräcklig samordning mellan olika ministerier, vilken är nödvändig för att förbereda integrerade program för regional utveckling inom ramen för mål 1, liksom förseningar i fastställandet och fördelningen av arbetsuppgifter mellan de organ som skall ansvara för den framtida programförvaltningen på olika förvaltningsnivåer.

- Svagheter hos de administrativa förfaranden och budgetförfaranden som krävs för att mobilisera medfinansiering och förvalta programmen.

- Ojämn kapacitet inom kontrolltjänsterna.

På grund av kandidatländernas oerfarenhet av att använda gemenskapsmedel (vilket påvisas av eftersläpningen i användningen av Phare-medel och i mindre grad av föranslutningsinstrumenten Sapard och ISPA, som införts sedan år 2000), har kommissionen och medlemsstaterna ansett det vara nödvändigt att kräva bestämda åtaganden från kandidatländerna att införa och förstärka de administrativa förfaranden liksom de uppföljnings- och kontrollförfaranden som krävs för en sund och effektiv förvaltning av anslagna medel. Samtliga kandidatländer har kommit med sådana försäkringar och åtagit sig att genomföra nödvändiga anpassningar före slutet av 2003. När det gäller Sapard, som drivs med decentraliserad förvaltning, visar erfarenheterna att när processen för godkännande av genomförandekontoren väl har avslutats, utnyttjas fondmedlen i allt snabbare takt.

I det strategiska dokument som kommissionen antog den 9 oktober 2002 grundar den sig på en analys av de framsteg som vart och ett av kandidatländerna gjort på väg mot anslutningen. Dessutom har kommissionen framfört sin avsikt att sex månader före anslutningsdagen presentera en ny heltäckande utvärdering av läget när det gäller varje kandidatlands förberedelser. I juli 2003 kommer den också att lägga fram en särskild rapport om förverkligandet av de åtaganden som kandidatländerna gjort inom ramen för förhandlingarna om kapitlet om regionalpolitik och samordning av strukturfonderna. Dessa åtaganden måste uppfyllas för att kommissionen skall kunna bevilja gemenskapsfinansiering enligt de villkor som anges i förordningarna.

Efter en period av förhandlingar har rådet antagit den metod för att fördela anslag som föreslagits av kommissionen, och som grundar sig på en strikt tillämpning av gemenskapens regelverk. Vid sitt möte i Köpenhamn valde Europeiska rådet till slut att anslå närmare 21,7 miljarder euro till strukturfonderna och sammanhållningsfonden för perioden 2004-2006.

Under 2006 kommer det beloppet att resultera i ett totalt stöd på 117 euro per person, jämfört med de 143 euro per person som beviljades för mål 1 under den första programperioden 1989-93 och som steg till i genomsnitt 217 euro per person för mål 1-områden i de 15 medlemsstaterna under perioden 2000-06.

En tredjedel av anslagen kommer att gå till sammanhållningsfonden. Denna resurskoncentration motiveras av de erfarenheter som kandidatländerna gjort under utformningen och genomförandet av miljö- och infrastrukturprojekt som finansieras genom ISPA liksom av nödvändigheten att tillgodose stora investeringsbehov inom dessa båda sektorer.

Stödet från strukturfonderna kommer huvudsakligen att koncentreras till mål 1 (Karta 10 Stödberättigade områden i anslutningsländerna, strukturfonderna 2004-2006). De regioner som är stödberättigade inom ramen för mål 2 och 3 (Prag, Bratislava samt Cypern i brist på en politisk lösning) kommer att få exakt samma stödnivå per invånare som dagens 15 medlemsstater. Gemenskapsinitiativen kommer att minskas till två (Interreg och Equal), medan de åtgärder som idag kan få stöd genom de andra initiativen (Leader och Urban) kan införlivas i mål 1 och 2. (Tabell 11: Köpenhamn: Fördelning av sammanhållningsfondens och strukturfondens åtagandebemyndiganden för de 10 nya medlemsstaterna).

Strukturfondernas genomförande i de nya medlemsstaterna utgör en stor utmaning för både Europeiska unionen och stödmottagarna;

- för EU består utmaningen i att man måste mobilisera de medel som krävs för att sammanhållningspolitiken skall ge resultat i de nya medlemsstaternas regioner,

- för kandidatländerna består utmaningen i att de mycket snabbt (inom tre år i stället för sju) måste inordna sig i ett system som inte har skapats för dem, men som erbjuder dem betydande möjligheter att påskynda sin utveckling.

(p.m. Tabell 12 - Huvudsakliga regionala indikatorer)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen

I. Inledning

II. Analys av situationen och trenderna: utvidgningen

III. Huvudämnena för debatten om den framtida sammanhållningspolitiken

(i) Prioriteringar för den framtida politiken

(ii) Genomförande: förenklad förvaltning

(iii) Andra aspekter

IV. Framtida frister

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN - Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen

1. Rådande situation och tendenser

1.1. Ekonomisk avmattning

1.2. Ökade regionala klyftor efter utvidgningen

1.3. Sysselsättning och social sammanhållning

1.3.1. En svagare sysselsättningsökning i EU

1.3.2. Regional konvergens mellan sysselsättningsgrader

1.3.3. Social sammanhållning: långsamma framsteg

1.3.4. Ett sämre sysselsättningsläge i kandidatländerna

1.3.5. Skillnaderna i sysselsättning och social sammanhållning kommer att öka i en utvidgad union

1.4. Nya uppgifter om faktorer som avgör den faktiska konvergensen

1.5. Undersökningar av sammanhållningens regionala dimension

2. diskussionerna om den framtida sammanhållningspolitiken

2.1. Diskussionerna inom EU:s institutioner och seminarier som organiserats av kommissionen

2.1.1. Rådet

2.1.2. Europaparlamentet

2.1.3. Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén

2.1.4. Seminariet den 27-28 maj 2002 om Europeiska unionens prioriteringar för regionerna

2.1.5. Seminariet om prioriteringar på området sysselsättning och social sammanhållning (30 november 2002)

2.1.5.1. Fler och bättre arbetstillfällen

2.1.5.2. Social integration

2.1.5.3. Lika möjligheter

2.1.6. Seminariet om storstadsområden (8-9 juli 2002)

2.1.7. Seminariet om bergsområden (17-18 oktober 2002)

2.2. De mest omdebatterade frågorna

2.2.1. Prioriteringen av de minst utvecklade regionerna

Ruta: Bidrag från regioner i gemenskapens yttersta randområden

2.2.2. Åtgärder utanför de områden som släpar efter i utveckling

2.2.3. Samarbete

2.2.4. Koppling till och samstämmighet med gemenskapens övriga politik

3. Förberedande av utvidgningen - perioden fram till slutet av 2006

KARTFÖRTECKNING

FÖRTECKNING ÖVER GRAFISKA FIGURER

FÖRTECKNING ÖVER TABELLER

KARTFÖRTECKNING

Karta 1 BNP per capita per region, 2000

Karta 2 Förändringar i BNP/capita (köpkraftsnormer), 1995-2000

Karta 3 Sysselsättningsnivå, 2001

Karta 4a Arbetslöshet totalt, 2001

Karta 4b Kvinnoarbetslöshet totalt, 2001

Karta 4c Ungdomsarbetslöshet totalt, 2001

Karta 5a Låg utbildningsnivå, 2001

Karta 5b Medelgod utbildningsnivå, 2001

Karta 5c Hög utbildningsnivå, 2001

Karta 6a Sysselsättning inom jordbruket, 2001

Karta 6b Sysselsättning inom industrin, 2001

Karta 6c Sysselsättning inom tjänstesektorn, 2001

Karta 7 BNP per person med sysselsättning (euro), 1999

Karta 8a Sysselsättning inom högteknologisk industri, 2001

Karta 8b Patentansökningar till EPO, 1998 - 2000

Karta 8c Högteknologiska patent, 1998 2000

Karta 9 Utgifter för forskning och utveckling , 1999

Karta 10 Stödberättigande områden i anslutningsländerna, strukturfonderna 2004-2006

FÖRTECKNING ÖVER GRAFISKA FIGURER

Grafisk figur 1 BNP per capita (köpkraft), 2001

Grafisk figur 2 BNP/capita (köpkraft) per land och regionala extremvärden, 2000

Grafisk figur 3 Arbetslöshetsnivå per land och regionala extremvärden, 2001

Grafisk figur 4 Befolkning som hotas av/som ständigt hotas av fattigdom, 1999

FÖRTECKNING ÖVER TABELLER

Tabell 1 BNP och befolkningstillväxt i sammanhållningsländerna, 1988-2003

Tabell 2 Skillnader i BNP per capita uttryckt i köpkraft per region inom medlemsstaterna, 1990-2000

Tabell 3 BNP per capita (i köpkraft) i mål 1-områden (1994-99), 1995-2000).

Tabell 4 De mest och de minst välmående regionerna i unionen, 1990-2000

Tabell 5a BNP/capita (köpkraft) i de mest välmående regionerna, EU-25, 2000

Tabell 5b BNP/capita (köpkraft) i de minst välmående regionerna, EU-25, 2000

Tabell 6 Statistisk översikt för regioner som hamnar under 75-procenttröskeln (baserad på BNP/capita i köpkraft, 2000).

Tabell 7a Regioner med lägst sysselsättningsnivå (åldrar 15-64), EU-15, 2001

Tabell 7b Regioner med högst sysselsättningsnivå (åldrar 15-64), EU-15, 2001

Tabell 8a Regioner som är hårdast drabbade av arbetslöshet, EU-27, 2001

Tabell 8b Regioner som är minst drabbade av arbetslöshet, EU-27, 2001

Tabell 9 Patentansökningar per miljon invånare, 1998-2000

Tabell 10 FoU-utgifter, sammansättning och uttryckt i % av BNP, 1999

Tabell 11 Köpenhamn: Fördelning av sammanhållningsfondens och strukturfondens åtagandebemyndiganden för de 10 nya medlemsstaterna

Tabell 12 Huvudsakliga regionala indikatorer

Grafisk figur 1: BNP per capita (köpkraft), 2001

>Hänvisning till>

Källa: Eurostat, uppskattningar på GD REGIO

Grafisk figur 2: BNP/capita (köpkraft) per land och regionala extremvärden, 2000

Index, EU-25=100

>Hänvisning till>

Källa: Eurostat

* I dessa regioner tenderar BNP-siffrorna per capita att vara överskattade till följd av pendlingsflöden.

Grafisk figur 3: Arbetslöshetsnivå per land och regionala extremvärden, 2001

>Hänvisning till>

Källa: Eurostat

Grafisk figur 4. Befolkning som hotas av/som ständigt hotas av fattigdom*, 1999

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Karta 4: Arbetslöshet, 2001

>Hänvisning till>

Karta 5: Utbildningsnivå, 2001

>Hänvisning till>

Karta 6: Sysselsättning per sektor, 2001

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Karta 8. Högteknologi - sysselsättning och patent

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Tabell 1: BNP och befolkningstillväxt i sammanhållningsländerna, 1988-2003

>Plats för tabell>

Tabell 2: Skillnader i BNP per capita uttryckt i köpkraft per region inom medlemsstaterna, 1990-2000 (*)

(avvikelse från index EU-15=100)

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat + beräkningar av GD REGIO

(*) fram till 1994: BNP (siffror från SEC79) för NUTS2-regioner (v.95); från och med 1995: BNP (siffror från SEC95) för NUTS2-regioner (v.98)

Tabell 3: BNP per capita (i köpkraft) i mål 1 -områden (1994-99), 1995-2000

>Plats för tabell>

Tabell 4: De mest och de minst välmående regionerna i unionen, 1990-

2000 *

>Plats för tabell>

BNP per capita (köpkraftsstandarder) med genomsnittet i EU som index

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat, beräkningar av GD REGIO

* 10% - och 25% - : de regioner med lägst BNP (i köpkraftsstandarder) motsvarande 10 resp. 25 % av den totala

befolkningen i EU

* 10% + och 25% + : de regioner med högst BNP (i köpkraftsstandarder) motsvarande 10 resp. 25 % av den totala

befolkningen i EU

Tabell 5(a): BNP/capita (köpkraft) i de mest välmående regionerna, EU-25, 2000

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat, beräkningar av GD REGIO

Tabell 5(b): BNP/capita (köpkraft) i de minst välmående regionerna, EU-25, 2000

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat, beräkningar av GD REGIO

Tabell 6: Statistisk översikt för regioner som hamnar under 75-procenttröskeln, 2000

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat, beräkningar av GD REGIO

Tabell 7(a): Regioner med lägst sysselsättningsnivå (åldrar 15-64), EU-15, 2001

>Plats för tabell>

Sysselsättningssiffrorna grundar sig på bostadsort

Källa: Eurostat (EFT)

Tabell 7(b): Regioner med högst sysselsättningsnivå (åldrar 15-64), EU-15, 2001

>Plats för tabell>

Sysselsättningssiffrorna grundar sig på bostadsort

Källa: Eurostat (EFT)

Tabell 8(a): Regioner som är hårdast drabbade av arbetslöshet, EU-27, 2001

>Plats för tabell>

Tabell 8(b): Regioner som är minst drabbade av arbetslöshet, EU-27, 2001

>Plats för tabell>

Tabell 9: Patentansökningar per miljon invånare, 1998-2000

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat

Tabell 10. FoU-utgifter, sammansättning och uttryckt i % av BNP, 1999

>Plats för tabell>

Källa: Eurostat

Tabell 11: Köpenhamn: Fördelning av sammanhållningsfondens och strukturfondens åtagandebemyndiganden för de 10 nya medlemsstaterna

Perioden 2004-2006

Miljoner euro, 1999 års priser

>Plats för tabell>

Till de totala 14117,5 Miljoner EUR skall läggas 38,4 Miljoner EUR för teknisk assistans.

Tabell 12 : Huvudsakliga regionala indikatorer

>Plats för tabell>

Top