–

Kwantum Nederland BV och Kwantum België BV, genom C. Garnitsch, M.R. Rijks och M. van Gerwen, advocaten,

–

Vitra Collections AG, genom SA Klos och A. Ringnalda, advocaten, samt M.A. Ritscher, Rechtsanwalt,

–

Nederländernas regering, genom E.M.M. Besselink och M.K. Bulterman, båda i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom P. Cottin och A. Van Baelen, båda i egenskap av ombud, biträdda av A, Strowel, avocat,

–

Frankrikes regering, genom R. Bénard och E. Timmermans, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Afonso, O. Glinicka, P.-J. Loewenthal och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2–4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10), artiklarna 17.2 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) jämförda med artikel 2.7 i konventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess ändrade lydelse av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen), och artikel 351 första stycket FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Vitra Collections AG (nedan kallat Vitra), ett bolag bildat enligt schweizisk rätt, och å andra sidan Kwantum Nederland BV och Kwantum België BV (nedan tillsammans kallade Kwantum), vilka i Nederländerna och Belgien driver en butikskedja med inredningsartiklar, däribland möbler. Målet rör Kwantums saluföring av en stol som enligt Vitra gör intrång i Vitras upphovsrätt.

3

I artikel 2.7 i Bernkonventionen föreskrivs följande:

”Det är förbehållet [konvention]sländernas lagstiftning att fastställa tillämpningsområdet för lagar om verk av brukskonst samt om industriella mönster och modeller ävensom att med iakttagande av vad som föreskrives i artikel 7.4 i denna konvention bestämma under vilka villkor sådana verk, mönster och modeller skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast såsom mönster och modeller, kan i annat [konvention]sland krävas endast det särskilda skydd som i detta land tillkommer mönster och modeller, dock att om något sådant särskilt skydd icke förekommer i nämnda land, dessa verk skall skyddas som konstverk.”

4

I artikel 5.1 i denna konvention föreskrivs följande:

”I fråga om de verk med avseende på vilka upphovsmännen är skyddade enligt denna konvention åtnjuter de i alla andra [konvention]sländer än verkets hemland såväl de rättigheter som varje lands lagar för närvarande tillerkänner eller framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare som de rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av denna konvention.”

5

Artikel 7.8 i konventionen har följande lydelse:

”Skyddstiden bestämmes alltid av lagen i det land där skydd påkallas men skall, såvida detta lands lagstiftning ej föreskriver annat, ej överskrida den skyddstid som gäller i verkets hemland.”

6

I artikel 14b.2 i samma konvention föreskrivs följande:

”Skydd som sägs under [artikel 14b.1] kan påkallas endast om lagstiftningen i det land upphovsmannen tillhör medger sådant skydd och endast i den utsträckning, som medges av lagstiftningen i det land där anspråk framställes.”

7

I artikel 19 i konventionen föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i denna konvention utgör icke hinder mot att påkalla tillämpning av sådana mer vittgående bestämmelser som kan vara föreskrivna i visst [konvention]slands lagstiftning.”

8

Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (nedan kallat Trips-avtalet) utgör bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3). Artikel 3 i Trips-avtalet stadgar följande:

”1.   Varje medlem skall medge andra medlemmars rättssubjekt en behandling som inte är mindre förmånlig än den som dess egna rättssubjekt medges med avseende på skydd för immaterialrätter, med beaktande av de undantag som redan angetts i Pariskonventionen (1967), Bernkonventionen (1971), Romkonventionen eller Överenskommelsen om rättsligt skydd för kretsmönster i halvledarprodukter. Beträffande utövande konstnärer, fonogramframställare samt radio- och televisionsföretag är denna skyldighet endast tillämplig på de rättigheter som föreskrivs i detta avtal. En medlem som gör bruk av de i artikel 6 i Bernkonventionen (1971) eller i artikel 16.1.b i Romkonventionen angivna möjligheterna skall i enlighet med dessa bestämmelser anmäla detta till Trips-rådet.

2.   En medlem kan själv göra bruk av de i punkt 1 tillåtna undantagen med avseende på rättsliga och administrativa förfaranden, däribland angivande av en postadress eller utnämnande av ett ombud inom en medlems rättskipningsområde, endast när sådana undantag är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av lagar och andra författningar som inte är oförenliga med bestämmelserna i detta avtal och endast när de inte tillämpas på ett sätt som skulle utgöra en förtäckt inskränkning av internationell handel.”

9

Artikel 9 i Trips-avtalet har rubriken ”Avtalet i förhållande till Bernkonventionen”. I artikel 9.1 anges följande:

”Medlemmarna ska följa bestämmelserna i artiklarna 1–21 i Bernkonventionen (1971) och dess bilaga. Av avtalet följer emellertid inga rättigheter eller skyldigheter för medlemmarna beträffande de i artikel 6a i denna konvention medgivna rättigheterna eller därur härledda rättigheterna.”

10

Världsorganisationen för den intellektuella äganderättens (Wipos) fördrag om upphovsrätt (nedan kallat WCT), vilket antogs i Genève den 20 december 1996, godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6).

11

Artikel 1.4 WCT, med rubriken ”Förhållande till Bernkonventionen”, har följande lydelse:

”De fördragsslutande parterna ska iaktta artiklarna 1–21 i och bilagan till Bernkonventionen.”

12

Skälen 6, 9 och 15 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

…

…

13

Artikel 1 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Tillämpningsområde”. I artikel 1.1 föreskrivs följande:

”Detta direktiv avser det rättsliga skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter inom den inre marknaden, med särskild tonvikt på informationssamhället.”

14

I artikel 2 i direktivet, vilken har rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

…”

15

Artikel 3 i direktivet har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”. Artikel 3.1 föreskriver följande:

”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

16

Artikel 4 i direktivet har rubriken ”Spridningsrätt”. I artikel 4.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta.”

17

Artikel 5 i direktiv 2001/29 räknar upp de fall då medlemsstaterna får föreskriva undantag från och inskränkningar i de ensamrätter som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet.

18

Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Tillämpning i tiden”. I artikel 10.1 föreskrivs följande:

”Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas på alla verk och alla andra alster som avses i detta direktiv och som den 22 december 2002 skyddas genom medlemsstaternas lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter eller som uppfyller kriterierna för skydd enligt bestämmelserna i detta direktiv eller i de bestämmelser som avses i artikel 1.2.”

19

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/84/EG av den 27 september 2001 om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt) (EGT L 272, 2001, s. 32) har rubriken ”Ersättningsberättigade följerättsinnehavare som är medborgare i tredjeland”. Artikel 7.1 föreskriver följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att upphovsmän som är medborgare i tredjeland och, om inte annat följer av artikel 8.2, deras efterträdande rättsinnehavare skall omfattas av följerätten enligt detta direktiv och enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning endast om lagstiftningen i det land i vilket upphovsmannen eller dennes efterträdande rättsinnehavare är medborgare tillåter skydd av följerätten i det landet för upphovsmän från medlemsstaterna och deras efterträdande rättsinnehavare.”

20

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/116/EG av den 12 december 2006 om skyddstiden för upphovsrätt och vissa närstående rättigheter (EUT L 372, 2006, s. 12) har rubriken ”Skydd i förhållande till tredjeland”. Artikel 7.1 föreskriver följande:

”Om ett verks ursprungsland enligt Bernkonventionen är ett tredjeland och om upphovsmannen till verket inte är gemenskapsmedborgare, skall den skyddstid som föreskrivs av medlemsstaterna löpa ut den dag då det skydd som gäller i verkets ursprungsland löper ut, och den får inte överstiga den tid som fastställs i artikel 1.”

21

Vitra tillverkar designmöbler, däribland stolar som utformats av de numera framlidna makarna Charles och Ray Eames, medborgare i Amerikas förenta stater, och är innehavare av immateriella rättigheter till dessa stolar.

22

En av de stolar som tillverkas av Vitra är Dining Sidechair Wood (nedan kallad DSW-stolen), som skapades av makarna Eames i samband med en möbeldesigntävling anordnad av Museum of Modern Art i New York (Förenta staterna) år 1948 och som visats i museet sedan år 1950.

23

Kwantum driver i Nederländerna och Belgien en butikskedja med inredningsartiklar, däribland inomhusmöbler.

24

Under år 2014 konstaterade Vitra att Kwantum saluförde en stol, kallad Parisstolen, i strid (enligt Vitra) med Vitras upphovsrätt till DSW-stolen.

25

Vitra väckte talan vid Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna), som emellertid slog fast att Kwantum inte gjorde intrång i Vitras upphovsrätt i Nederländerna och Belgien och inte agerade rättsstridigt genom att saluföra Parisstolen. Den ogillade därför Vitras yrkanden och biföll till större delen Kwantums yrkanden.

26

Den domen upphävdes av Gerechtshof Den Haag (Appellationsdomstolen i Haag, Nederländerna), som fann att Kwantum genom att saluföra Parisstolen gjorde intrång i Vitras upphovsrätt till DSW-stolen i Nederländerna och Belgien.

27

Domen överklagades till Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen och som anser att tvisten rör tillämpligheten och räckvidden av artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen. Enligt den bestämmelsen åtnjuter verk som i ursprungslandet endast åtnjuter mönsterskydd, i ett annat konventionsland enbart det särskilda skydd som i det landet tillkommer mönster. Den ställer således upp ett kriterium om materiell reciprocitet.

28

Den hänskjutande domstolen har påpekat att Europeiska unionen visserligen inte är part i Bernkonventionen, men att den genom internationella fördrag har förbundit sig att följa artiklarna 1–21 i konventionen. Unionslagstiftningen innehåller inte någon bestämmelse om kriteriet materiell reciprocitet i artikel 2.7 andra meningen i konventionen, varför frågan uppkommer huruvida medlemsstaterna själva kan avgöra om de ska tillämpa eller inte tillämpa detta kriterium på ett verk vars ursprungsland är ett tredjeland och vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland.

29

Den hänskjutande domstolen har också påpekat att upphovsrätten till ett verk av brukskonst utgör en integrerad del av rätten till skydd för immateriell egendom, som slås fast i artikel 17.2 i stadgan. Den anser att domen av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers (C‑265/19, EU:C:2020:677), där EU-domstolen tolkade en bestämmelse i Wipos fördrag om framföranden och fonogram, i vilket unionen är part, väcker frågan huruvida unionsrätten, särskilt artikel 52.1 i stadgan, innebär att det endast är möjligt att begränsa utövandet av upphovsrätten till ett verk av brukskonst genom kriteriet materiell reciprocitet i artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen om denna begränsning är föreskriven i lag, det vill säga genom en klar och precis bestämmelse. Man skulle av den domen kunna dra slutsatsen att det uteslutande ankommer på unionslagstiftaren, och inte på de nationella lagstiftarna, att avgöra om upphovsrätten till ett verk av brukskonst i unionen kan begränsas genom tillämpning av artikel 2.7 i Bernkonventionen beträffande verk av brukskonst som kommer från ett tredjeland och vars upphovsman inte är medborgare i en medlemsstat i unionen och, om så är fallet, att definiera denna begränsning på ett klart och precist sätt. På unionsrättens nuvarande stadium har unionslagstiftaren emellertid inte föreskrivit någon sådan begränsning.

30

För det tredje har den hänskjutande domstolen uppgett att Kwantum gjort gällande att kriteriet materiell reciprocitet i artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 351 första stycket FEUF. Den hänskjutande domstolen anser att det behöver fastställas i vilken mån denna bestämmelse kan påverka tillämpningen av artikel 2.7 andra meningen med avseende på de anspråk som avser Konungariket Belgien.

31

Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

För det fall föregående fråga ska besvaras jakande ställs dessutom följande frågor.

32

Kwantum har för det första gjort gällande att den hänskjutande domstolen inte har förklarat på vilket sätt ”den aktuella situationen i målet” – ett uttryck som den använder i sin första fråga utan att definiera det – omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde och att begäran om förhandsavgörande inte är nödvändig för att den ska kunna döma i det nationella målet, vilket innebär att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen är hypotetiska.

33

Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF är ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (dom av den 27 april 2023, Castorama Polska och Knor, C‑628/21, EU:C:2023:342, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34

Det ska erinras om att det, inom ramen för detta förfarande, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningarna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 27 april 2023, Castorama Polska och Knor, C‑628/21, EU:C:2023:342, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

35

Det framgår även av fast rättspraxis att det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen. Begäran om förhandsavgörande måste dessutom ange de närmare skälen till varför den nationella domstolen anser det vara oklart hur unionsrätten ska tolkas och till att den anser det nödvändigt att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen (dom av den 27 april 2023, Castorama Polska och Knor, C‑628/21, EU:C:2023:342, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall framgår det av övervägandena i punkterna 28–30 ovan att den hänskjutande domstolen på ett tydligt sätt har redogjort för den rättsliga och faktiska bakgrunden till det nationella målet. Den första tolkningsfrågan syftar specifikt till att få klarlagt om tvisten omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Det framgår dessutom av samma punkter att den hänskjutande domstolen i tillräcklig utsträckning har redogjort för de skäl som fått den att undra över tolkningen av vissa bestämmelser, en tolkning som den anser vara nödvändig för att kunna meddela sitt avgörande. Den begärda tolkningen kan därför inte anses sakna samband med saken i det nationella målet, och frågeställningarna kan inte anses hypotetiska. Under dessa omständigheter är den presumtion om relevans som det erinras om i punkt 34 ovan inte bruten.

37

För det andra har Kwantum och den nederländska regeringen i sina skriftliga yttranden gjort gällande att de frågor som det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra i det nationella målet endast avser artiklarna 2.7 och 5.1 i Bernkonventionen, vilket innebär att det inte finns någon unionsrättslig bestämmelse som kräver en tolkning från EU-domstolen.

38

Det argumentet – som i huvudsak rör behovet av ett förhandsavgörande för att kunna avgöra det nationella målet – kan inte godtas. Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande vill den hänskjutande domstolen nämligen få klarlagt om unionsrätten, särskilt direktiv 2001/29, jämfört med de relevanta bestämmelserna i stadgan, samt artikel 351 FEUF, hindrar att den nationella domstolen i det nationella målet tillämpar artikel 2.7 i Bernkonventionen.

39

Denna fråga utgör kärnan i de hänskjutna frågorna.

40

Och även om unionen inte är fördragsslutande part i Bernkonventionen, är den ändå – som den hänskjutande domstolen korrekt har konstaterat – skyldig att iaktta artiklarna 1–21 i konventionen, enligt dels artikel 1.4 WCT, som unionen är part i (dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17, EU:C:2018:899, punkt 38, och dom av den 12 september 2019, Cofemel, C‑683/17, EU:C:2019:721, punkt 41 och där angiven rättspraxis), dels artikel 9 i Trips-avtalet. Bernkonventionen har därmed indirekt verkan inom unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2012, SCF, C‑135/10, EU:C:2012:140, punkt 50, och dom av den 18 november 2020, Atresmedia Corporación de Medios de Comunicación, C‑147/19, EU:C:2020:935, punkt 36), och EU-domstolen kan tillfrågas om tolkningen av bestämmelserna i konventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2009, Infopaq International, C‑5/08, EU:C:2009:465, punkt 34, dom av den 16 mars 2017, AKM, C‑138/16, EU:C:2017:218, punkterna 21 och 44, och dom av den 12 september 2019, Cofemel, C‑683/17, EU:C:2019:721, punkt 42).

41

Begäran om förhandsavgörande kan därför tas upp till sakprövning.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarlagt om situationen i det nationella målet omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde.

43

I förevarande fall är det utrett att det nationella målet rör en talan som Vitra väckt vid nederländsk domstol, där Vitra har gjort gällande upphovsrättsligt skydd i Nederländerna och i Belgien för DSW-stolen, som skapats av medborgare i Amerikas förenta stater och som härrör från detta tredjeland, och av vilken Kwantum, enligt Vitra, saluförde imitationer.

44

Som framgår av artikel 1.1 i direktiv 2001/29 avser det direktivet det rättsliga skyddet för upphovsrätt och närstående rättigheter på den inre marknaden.

45

Som generaladvokaten har påpekat i punkterna 31 och 33 i sitt förslag till avgörande definieras direktivets tillämpningsområde inte utifrån verkets ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet, utan med hänvisning till den inre marknaden, vilket motsvarar fördragens geografiska tillämpningsområde enligt artikel 52 FEU. Med förbehåll för artikel 355 FEUF, består det tillämpningsområdet av medlemsstaternas territorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

46

Enligt artikel 10.1 i direktiv 2001/29 ska bestämmelserna i detta direktiv, som harmoniserar vissa aspekter av upphovsrätten och de närstående rättigheterna i informationssamhället, tillämpas på alla verk och alla andra alster som avses i direktivet och som vid den tidpunkt som fastställts för införlivandet uppfyller kriterierna för skydd enligt bestämmelserna i direktivet. Av detta följer att direktivet kan vara tillämpligt i det nationella målet.

47

Domstolen har slagit fast att artiklarna 2 a och 3.1 i direktiv 2001/29 på ett otvetydigt sätt definierar upphovsrättsinnehavarnas ensamrätt till mångfaldigande och överföring till allmänheten i unionen. Dessa bestämmelser utgör en harmoniserad rättslig ram som säkerställer ett högt och enhetligt skydd av rätten till mångfaldigande och rätten till överföring till allmänheten och fullständigt harmoniserar det materiella innehållet i de rättigheter som är föreskrivna där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW, C‑469/17, EU:C:2019:623, punkterna 35–38). När det gäller artikel 4.1 i direktiv 2001/29 framgår det av dess lydelse att denna bestämmelse, också på ett otvetydigt sätt, definierar den ensamrätt till spridning till allmänheten som avses där, eftersom den åtgärden, i likhet med de ovannämnda bestämmelserna, utgör en fullständig harmonisering av det materiella innehållet i den rättighet som avses i bestämmelsen.

48

När det gäller frågan huruvida dessa bestämmelser är tillämpliga på ett alster av brukskonst, såsom DSW-stolen i det aktuella fallet, har domstolen slagit fast att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att ett sådant alster ska kunna kvalificeras som ”verk” i den mening som avses i direktiv 2001/29. För det första måste alstret i fråga vara originellt i den meningen att det är upphovsmannens egen intellektuella skapelse. För det andra är kvalificeringen som ”verk”, i den mening som avses i direktiv 2001/29, förbehållet de beståndsdelar som är uttrycket för ett sådant intellektuellt skapande (dom av den 13 november 2018, Levola Hengelo, C‑310/17, EU:C:2018:899, punkterna 35–37 och där angiven rättspraxis).

49

När ett alster av brukskonst har de egenskaper som nämns i punkten ovan och således utgör ett verk, ska det i denna egenskap åtnjuta upphovsrättsligt skydd i enlighet med nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Cofemel, C‑683/17, EU:C:2019:721, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

50

Under dessa omständigheter finner domstolen att bestämmelserna i direktiv 2001/29 är tillämpliga förutsatt att de materiella villkoren enligt direktivet är uppfyllda och i synnerhet att ett alster av brukskonst såsom det aktuella kan kvalificeras som ett ”verk” i den mening som avses i direktivet.

51

Av vad som anförts följer att den första frågan ska besvaras så, att en situation där ett bolag gör anspråk på upphovsrättsligt skydd för ett alster av brukskonst som saluförs i en medlemsstat omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde, under förutsättning att alstret kan kvalificeras som ett ”verk” i den mening som avses i direktiv 2001/29.

52

Det följer av fast rättspraxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i begäran om förhandsavgörande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 30 april 2024, M.N. (Encrochat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

53

Som generaladvokaten påpekat i punkt 22 i sitt förslag till avgörande framgår det av begäran om förhandsavgörande att det omtvistade agerandet i det nationella målet består i att Kwantum saluför föremål, närmare bestämt exemplar av en stol, i strid med den upphovsrätt som Vitra anser sig vara innehavare av, vilket innebär att de relevanta artiklarna är artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29, enligt vilka upphovsmannen till ett verk har ensamrätt till mångfaldigande respektive spridning av verket. Däremot framgår det inte av handlingarna i målet att detta handlande kan utgöra en överföring av ett verk till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.

54

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den andra, den tredje och den fjärde frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29, jämförda med artiklarna 17.2 och 52.1 i stadgan, ska tolkas så, att de hindrar att medlemsstaterna tillämpar kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen med avseende på ett verk av brukskonst vars ursprungsland är ett tredjeland och vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland.

55

För att besvara dessa frågor ska det först fastställas om de ovannämnda bestämmelserna är tillämpliga på ett verk av brukskonst vars ursprungsland är ett tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland och, därefter, om dessa bestämmelser utgör hinder för att i nationell rätt tillämpa kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen.

56

Domstolen erinrar inledningsvis om att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom unionen, med beaktande av bestämmelsens ordalydelse, det sammanhang som bestämmelsen förekommer i och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

57

Vad för det första gäller lydelsen av artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna enligt dessa bestämmelser ge upphovsmän ensamrätt att tillåta eller förbjuda dels mångfaldigande av deras verk – direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, och oavsett metod och form, helt eller delvis – dels all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta.

58

Domstolen konstaterar att dessa bestämmelser inte uttryckligen anger om begreppet ”verk”, som åsyftas där, omfattar ett verk av brukskonst som har sitt ursprung i ett tredjeland eller om begreppet ”upphovsman”, i den mening som avses i dessa bestämmelser, omfattar en upphovsman till ett sådant verk som är medborgare i ett tredjeland.

59

Icke desto mindre har domstolen redan slagit fast, såsom påpekas i punkterna 48 och 49 ovan, att när ett alster kan kvalificeras som ett ”verk” i den mening som avses i direktiv 2001/29, ska det i denna egenskap åtnjuta upphovsrättsligt skydd enligt direktivet. Direktivet ställer för övrigt inte upp något villkor om det aktuella verkets ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet.

60

Vad för det andra gäller det sammanhang som dessa bestämmelser ingår i, konstaterar domstolen mot bakgrund av vad som framgår av punkterna 44 och 45 ovan att unionslagstiftaren genom att avgränsa tillämpningsområdet för direktiv 2001/29 geografiskt måste ha avsett att täcka in samtliga verk för vilka skydd söks inom unionen, oberoende av verkets ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet.

61

Det ska också påpekas att vissa rättsakter i den harmoniserade upphovsrättslagstiftningen stadgar en särskild ordning för verk vilkas ursprungsland är ett tredjeland i den mening som avses i Bernkonventionen och vilkas upphovsman inte är medborgare i en medlemsstat. Enligt direktiv 2006/116, och närmare bestämt artikel 7.1, ska det upphovsrättsliga skydd som ges i medlemsstaterna för sådana verk löpa ut den dag då det skydd som gäller i verkets ursprungsland löper ut och får inte överstiga den tid som fastställs i det direktivet. Som Vitra har betonat skulle en sådan ordning, som specifikt avser skyddet för upphovsmän och verk vilkas ursprungsland är ett tredjeland, vara meningslöst om verken inte åtnjöt skydd enligt direktiv 2001/29.

62

För det tredje är tolkningen i punkt 60 ovan förenlig med syftena med direktiv 2001/29.

63

Som anges i skäl 6 i direktivet syftar detta bland annat till att undvika betydande skillnader i skyddet och därmed inskränkningar av den fria rörligheten för varor och tjänster, som innehåller eller bygger på immaterialrätt, med en ny splittring av den inre marknaden och inkonsekvens i lagstiftningen som följd. Utgångspunkten för en harmonisering av upphovsrätt och närstående rättigheter måste därför, enligt skäl 9 i direktivet, vara en hög skyddsnivå. Det syftet skulle emellertid förfelas om direktiv 2001/29 i unionen endast reglerade upphovsrättsligt skydd för verk som härrör från en medlemsstat eller vilkas upphovsman är medborgare i en medlemsstat.

64

Vidare syftar direktivet, såsom anges i dess skäl 15, även till att uppfylla vissa av de internationella skyldigheter som följer av WCT. I enlighet med artikel 9.1 i Trips-avtalet och artikel 1.4 WCT ska unionen följa dels artiklarna 1–21 i Bernkonventionen, såsom anges i punkt 40 ovan, dels bilagan till konventionen. Det framgår av artikel 5.1 i Bernkonventionen att upphovsmän, vad gäller verk för vilka de är skyddade enligt konventionen, i de konventionsstater som inte är verkets ursprungsland åtnjuter de rättigheter som de respektive lagarna för närvarande tillerkänner eller framdeles kommer att tillerkänna landets egna medborgare.

65

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 30 i sitt förslag till avgörande skulle det strida mot de av unionens internationella åtaganden som genomförts genom direktiv 2001/29 på det immaterialrättsliga området om direktivet harmoniserade upphovsrätten avseende verk vars ursprungsland är en medlemsstat eller vars upphovsman är medborgare i en medlemsstat, samtidigt som det var upp till medlemsstaternas nationella rätt att fastställa vilken rättsordning som ska tillämpas på verk vars ursprungsland är ett tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland.

66

Artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29 ska därför anses tillämpliga på verk av brukskonst som har sitt ursprung i tredjeland eller vars upphovsmän är medborgare i tredjeland.

67

Vad gäller frågan huruvida dessa bestämmelser hindrar att medlemsstaterna i nationell rätt tillämpar kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen med avseende på verk av brukskonst vars ursprungsland är ett tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland, erinrar domstolen i punkt 57 ovan om att medlemsstaterna enligt artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29 ska ge upphovsmän ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande och spridning till allmänheten av deras verk. Som framgår av föregående punkt är dessa bestämmelser dessutom tillämpliga på verk av brukskonst med ursprung i tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i tredjeland.

68

För det första skulle en medlemsstats tillämpning av detta materiella kriterium för ömsesidighet inte bara strida mot ordalydelsen i nämnda bestämmelser, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande, utan även äventyra syftet med direktivet, det vill säga att harmonisera upphovsrätten på den inre marknaden. Enligt det kriteriet skulle verk av brukskonst från tredjeländer kunna behandlas olika i olika medlemsstater, enligt bestämmelser i konventioner som är bilateralt tillämpliga mellan en medlemsstat och ett tredjeland.

69

För det andra gäller under alla omständigheter att eftersom de immateriella rättigheter som avses i punkt 66 ovan skyddas enligt artikel 17.2 i stadgan, ska varje begränsning i utövandet av dessa rättigheter, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter.

70

I förevarande fall kan en medlemsstats tillämpning av kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen utgöra en sådan begränsning, eftersom en sådan tillämpning kan frånta en eventuell innehavare av dessa rättigheter möjligheten att åtnjuta och utöva dem på en del av den inre marknaden, det vill säga i den medlemsstat som tillämpar den klausulen.

71

Såsom framgår av artikel 52.1 i stadgan ska en sådan begränsning vara föreskriven i lag.

72

Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att när en unionsrättslig bestämmelse harmoniserar skyddet av upphovsrätten ankommer det uteslutande på unionslagstiftaren och inte på de nationella lagstiftarna att avgöra om det finns anledning att begränsa beviljandet av den rättigheten i unionen för verk som har sitt ursprung i ett tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 88).

73

Genom att anta direktiv 2001/29 anses unionslagstiftaren nämligen ha utövat de befogenheter som tidigare hade tilldelats medlemsstaterna på det aktuella området. Inom tillämpningsområdet för detta direktiv måste Europeiska unionen anses ha trätt i medlemsstaternas ställe, vilket innebär att medlemsstaterna inte längre har befogenhet att genomföra de aktuella bestämmelserna i Bernkonventionen (dom av den 26 april 2012, DR och TV2 Danmark, C‑510/10, EU:C:2012:244, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

74

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande innehåller varken artikel 2 a, artikel 4.1 eller någon annan bestämmelse i direktiv 2001/29, på unionsrättens nuvarande stadium, någon sådan begränsning som den som nämns i punkt 70 ovan.

75

Målet med direktiv 2001/29 är förvisso endast att harmonisera vissa aspekter av upphovsrätten och de närstående rättigheterna, och flera bestämmelser i direktivet visar unionslagstiftarens avsikt att ge medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning vid direktivets genomförande (dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW, C‑469/17, EU:C:2019:623, punkt 34, och dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

76

Domstolen har emellertid även slagit fast att förteckningen i artikel 5 i direktiv 2001/29 över undantag från och inskränkningar av de ensamrätter som föreskrivs i artiklarna 2–4 i direktivet är uttömmande. Om så inte var fallet skulle det undergräva effektiviteten av den harmonisering av upphovsrätten och de närstående rättigheterna som genomförts genom direktivet liksom rättssäkerhetssyftet och kravet på ett konsekvent genomförande av dessa undantag och inskränkningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW, C‑469/17, EU:C:2019:623, punkterna 56, 62 och 63 och där angiven rättspraxis). Denna artikel 5 innehåller inte, på unionsrättens nuvarande stadium, någon begränsning som motsvarar kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen.

77

Direktiv 2001/29 skiljer sig således i detta avseende från andra instrument för harmonisering av upphovsrätten som unionslagstiftaren har antagit i enlighet med bestämmelserna i konventionen.

78

I konventionen föreskrivs bland annat begränsade undantag avseende verk av brukskonst, skyddstid och följerätt, enligt vilka parterna i konventionen har möjlighet att tillämpa ett kriterium om materiell reciprocitet och inte, i denna egenskap, är skyldiga att tillämpa nationell behandling, i enlighet med artikel 5.1 i konventionen.

79

Även om unionslagstiftaren har beslutat att tillämpa kriterier om materiell reciprocitet – dels, vad gäller skyddstiden, i artikel 7.1 i direktiv 2006/116, dels, vad gäller följerätten, i artikel 7.1 i direktiv 2001/84 – i enlighet med artiklarna 7.8 och 14b.2 i Bernkonventionen, har unionslagstiftaren däremot varken i direktiv 2001/29 eller i någon annan unionsrättslig bestämmelse begränsat de ensamrätter som upphovsmännen tillerkänns genom artiklarna 2 a och 4.1 i detta direktiv i form av ett sådant kriterium om materiell reciprocitet som det som föreskrivs i artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen. Såsom angetts i punkt 72 ovan ankommer det uteslutande på lagstiftaren och inte på de nationella lagstiftarna att, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, genom unionslagstiftning föreskriva om det finns anledning att begränsa beviljandet inom unionen av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers, C‑265/19, EU:C:2020:677, punkterna 88 och 91).

80

Av vad som anförts följer att den andra, den tredje och den fjärde frågan ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29, jämförda med artiklarna 17.2 och 52.1 i stadgan, ska på unionsrättens nuvarande stadium tolkas så, att de hindrar att medlemsstaterna i sin nationella rätt tillämpar kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen på ett verk av brukskonst vars ursprungsland är ett tredjeland och vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland. Det ankommer uteslutande på unionslagstiftaren att, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, genom unionslagstiftning föreskriva om det finns anledning att begränsa beviljandet inom unionen av de rättigheter som föreskrivs i artiklarna 2 a och 4.1.

81

Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat, med avvikelse från bestämmelserna i unionsrätten, får tillämpa kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen på ett verk vars ursprungsland är Förenta staterna.

82

Enligt artikel 351 första stycket FEUF ska de rättigheter och förpliktelser som följer av avtal som ingåtts före den 1 januari 1958 eller, för stater som senare ansluter sig, före tidpunkten för deras anslutning, mellan å ena sidan en eller flera medlemsstater och å andra sidan ett eller flera tredjeländer inte påverkas av bestämmelserna i fördragen.

83

Såsom domstolen redan har slagit fast har Bernkonventionen karaktären av en internationell konvention i den mening som avses i artikel 351 FEUF (dom av den 9 februari 2012, Luksan, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 58).

84

Artikel 351 första stycket FEUF syftar till att i överensstämmelse med folkrättsliga grundsatser precisera att fördragets tillämpning inte påverkar den berörda medlemsstatens åtaganden att dels respektera tredjelands rättigheter enligt tidigare avtal, dels fullgöra motsvarande förpliktelser (dom av den 9 februari 2012, Luksan,C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 61).

85

Med hänsyn till svaret på den andra, den tredje och den fjärde frågan finner domstolen att medlemsstaterna inte längre kan åberopa möjligheten att tillämpa kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen, även om denna konvention trädde i kraft före den 1 januari 1958.

86

Det framgår nämligen av domstolens praxis att när en medlemsstat enligt ett internationellt avtal som den ingick innan den anslöt sig till unionen, såsom i förevarande fall, får vidta en åtgärd som strider mot unionsrätten – men inte är skyldig att göra det – ska medlemsstaten avhålla sig från att vidta en sådan åtgärd (dom av den 28 mars 1995, Evans Medical och Macfarlan Smith, C‑324/93, EU:C:1995:84, punkt 32, och dom av den 9 februari 2012, Luksan, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 62).

87

För det fall en lagstiftningsåtgärd som en medlemsstat vidtagit i enlighet med den möjlighet som erbjuds i ett tidigare internationellt avtal, på grund av en utveckling av unionsrätten framstår som oförenlig med unionsrätten, kan den berörda medlemsstaten inte åberopa denna konvention för att undandra sig skyldigheter som senare har uppkommit i unionsrätten (dom av den 9 februari 2012, Luksan, C‑277/10, EU:C:2012:65, punkt 63).

88

Det ska tilläggas att artikel 2.7 första meningen i Bernkonventionen i förevarande fall ger parterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat genom att föreskriva att det ankommer på lagstiftningarna i konventionsländerna att fastställa tillämpningsområdet för lagar om verk av brukskonst och om mönster samt villkoren för skydd av sådana verk och mönster.

89

Som generaladvokaten har påpekat i punkterna 59–62 i sitt förslag till avgörande framgår det för det första inte av ordalydelsen i denna bestämmelse att den förbjuder en stat som är part i Bernkonventionen att genom upphovsrätt skydda ett verk av brukskonst som i verkets ursprungsland endast åtnjuter mönsterskydd enligt ett särskilt system. För det andra skulle ett sådant förbud strida mot konventionens syfte, som återspeglas i principen om ”nationell behandling” och den lägsta skyddsnivå som följer av konventionens materiella bestämmelser, vilket är att tillförsäkra upphovsmannen ett skydd utanför verkets ursprungsland. För det tredje och slutligen framgår det under alla omständigheter uttryckligen av artikel 19 i konventionen att konventionsbestämmelserna inte hindrar att mer vittgående bestämmelser som föreskrivs i lagstiftningen i en stat som är part i konventionen tillämpas.

90

Under dessa omständigheter kan en medlemsstat inte åberopa artikel 2.7 i Bernkonventionen för att undandra sig de skyldigheter som följer av direktiv 2001/29.

91

Mot denna bakgrund ska den femte tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 351 första stycket FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat, med avvikelse från bestämmelserna i unionsrätten, inte får tillämpa kriteriet materiell reciprocitet enligt artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen på ett verk vars ursprungsland är Förenta stater.

92

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: