●En attraktiv och förutsägbar jordbruksbaserad livsmedelsindustri där inkomsterna möjliggör utveckling och lockar kommande generationer 15 att fortsätta producera livsmedel som alla har råd med och som lever upp till konsumenternas förväntningar, där villkoren är så pass gynnsamma att verksamma inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin kan utnyttja sin entreprenörspotential, med stöd av olika inkomstkällor och färdigheter, och tillvarata de möjligheter som innovation, teknik och den gröna omställningen ger, där ekosystemtjänster som gynnar miljön och vatten-, mark- eller luftkvaliteten, exempelvis inom den växande ekologiska sektorn, ger rimlig ersättning, och där en rättvis och välfungerande livsmedelskedja säkerställer en jämlik uppdelning av bördor och kostnader längs kedjan.

●En jordbruksbaserad livsmedelsindustri som är konkurrenskraftig och resilient mot ökande konkurrens och störningar globalt. Detta är avhängigt EU:s förmåga att diversifiera sina handelsförbindelser, skapa nya exportmöjligheter inom sektorn och minska kritiska beroenden. En sektor där ramar och globala åtgärder låter jordbrukare konkurrera på lika villkor globalt, där byråkratin på hemmaplan minskar och resiliensen ökar, så att sektorn inte bara kan stå emot och återhämta sig från störningar utan också anpassa och förändra sig. EU fortsätter att bidra till livsmedelstryggheten globalt och strävar efter att bygga partnerskap i hela världen.

●En framtidssäkrad jordbruksbaserad livsmedelsindustri inom planetens gränser, där jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammans bidrar till att nå EU:s klimatmål, samtidigt som marken, vattnet och luften hålls friska och rena, och Europas biologiska mångfald skyddas och återställs. Aktörer längs med livsmedelskedjan bidrar gemensamt till att uppnå dessa resultat och delar på omställningsriskerna. Alla delar i det jordbruksbaserade livsmedelssystemet är mycket bättre förberedda för att stå emot effekterna av klimatförändringar, minskad biologisk mångfald och föroreningar, och för att använda naturresurser på ett hållbart och effektivt sätt samt följa One Health-modellen.

●En jordbruksbaserad livsmedelsindustri som värdesätter livsmedel, främjar rättvisa arbets- och levnadsvillkor och livskraftiga och väl sammanlänkade landsbygds- och kustområden, inbegripet de yttersta randområdena, där landsortsbornas rätt att stanna kvar möjliggörs, där sambandet mellan livsmedel, mark, säsonger, kulturer och traditioner ses som en integrerad del av den europeiska livsstilen, där EU fortsatt är världsledande inom livsmedelsinnovation och livsmedelssäkerhet, och där livsmedel säljs till rimliga priser, där psykisk ohälsa inte är en tabubelagt utan en del av det sociala stödsystemet för jordbrukare och arbetstagare, där levnads- och arbetsvillkor lockar fler kvinnor och unga till yrket och säkerställer skyddet av arbetstagarnas rättigheter på gårdar och längs livsmedelskedjan.

För över 60 år sedan åtog sig EU att se till att jordbrukarna har en skälig levnadsstandard, i enlighet med artikel 39 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta åtagande är lika relevant nu som då. Trots de ansträngningar som gjorts är jordbrukarnas inkomster överlag fortfarande betydligt lägre än genomsnittslönen i ekonomin i stort (60 procent av genomsnittslönen 2023) 16 .

Jordbrukarna vill inte vara beroende av offentligt stöd, men det är ofta nödvändigt på grund av yrkets instabila karaktär och obalanser på marknaden. När vi fastställer de olika åtgärderna för att uppnå en skälig levnadsstandard måste alla slags inkomstkällor utnyttjas: marknadsintäkter, offentligt stöd samt diversifierade och nya kompletterande inkomstkällor.

En rättvis och jämlik livsmedelskedja

Först och främst måste jordbrukarna få bättre försäljningsintäkter, så att de kan göra de investeringar som krävs för att framtidssäkra och öka resiliensen hos sina gårdar. En förutsättning för att lyckas är att åtgärda nuvarande obalanser i livsmedelskedjan, där en orättvis fördelning av intäkter, risker och kostnadsbördor ofta drabbar primärproducenterna på ett oproportionerligt sätt. Jordbrukarna ska inte systematiskt behöva sälja till underpris

Tack vare de förslag som kommissionen antog den 9 december 2024 17 har de första stegen redan tagits för att återställa balansen och underlätta en korrekt tillämpning av reglerna mot otillbörliga handelsmetoder. Målet med förslagen är att stärka producenternas ställning vid förhandlingar om och ingående av avtal, och bättre skydda jordbrukarna mot otillbörliga handelsmetoder.

Dessutom har flera medlemsstater utformat nationella regler för att ta itu med produktion till underpris, vilket dock kan leda till olika tillvägagångssätt på den inre marknaden. Som en del av utvärderingen av de nuvarande reglerna kommer otillbörliga handelsmetoder att undersökas ytterligare, och de nationella bestämmelserna kommer att ses över i enlighet med rekommendationerna i den strategiska dialogen. Utifrån detta kommer kommissionen att föreslå ytterligare initiativ, inte minst en översyn av direktivet om otillbörliga handelsmetoder för att lyfta principen om att jordbrukare inte bör tvingas att systematiskt sälja sina produkter till priser som understiger produktionskostnaderna, och i samband med förslagen om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2027 kommer kommissionen att föreslå en översyn av förordningen om en samlad marknadsordning.

Samtidigt måste jordbrukarnas ställning i värdekedjan stärkas genom uppmuntran att ansluta sig till kooperativ och/eller sammanslutningar i syfte att minska kostnaderna, öka effektiviteten och förbättra priserna på marknaden, vilket föreslås i den strategiska dialogen. Den gemensamma jordbrukspolitiken stöder redan jordbrukarna i detta avseende.

För att skapa förtroende och rättvisa villkor är det dessutom viktigt med insyn i hur kostnader och marginaler uppkommer och fördelas i livsmedelskedjan. Kommissionen kommer att öka insynen ytterligare, bland annat med hjälp av EU:s nya observatorium för livsmedelskedjan, som ska utarbeta och offentliggöra indikatorer för prisbildning i livsmedelskedjan och ha en vägledande roll i det fortsatta arbetet. Dessa instrument bör också stödja den långsiktiga konkurrenskraften hos små och medelstora företag inom livsmedels- och dryckesindustrin som har drabbats särskilt hårt av den senaste tidens inflation.

Ett rättvisare och mer målinriktat offentligt stöd

För att bevara jordbruket och locka nya generationer jordbrukare i hela EU är det fortfarande avgörande att utöka jordbrukarnas inkomster med offentligt stöd via den gemensamma jordbrukspolitiken. Direktstöd inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken är fortfarande avgörande för att stödja och stabilisera jordbruksinkomsterna på gårdsnivå och 2020 stod det för i genomsnitt 23 procent av jordbruksinkomsterna 18 .

Ett av förslagen för den kommande fleråriga budgetramen är att göra framtidens gemensamma jordbrukspolitik enklare och mer målinriktad och på så sätt främja en ambitiös och framtidsinriktad jordbrukspolitik i EU. Det kommer att ge en tydligare balans mellan den lagstiftning och incitamentsbaserade politik som påverkar jordbrukarna.

Dessutom medger kommissionen att allmänhetens bild av den gemensamma jordbrukspolitiken har påverkats på grund av att fördelningen av utbetalningar i vissa territorier uppfattas som orättvis.

Som en allmän princip kommer det framtida jordbruksstödet därför att inriktas mer på jordbrukare som aktivt ägnar sig åt livsmedelsproduktion, men också på jordbruksföretagens ekonomiska livskraft och bevarandet av vår miljö. Även produktion av jordbruksprodukter som är avgörande för EU:s strategiska oberoende och resiliens bör prioriteras.

Små och medelstora jordbruksföretag binder samman landsbygdsområdenas sociala struktur och skyddar naturen och försörjningsmöjligheterna. De bör ha villkor som gör det möjligt för dem att bedriva jordbruk utan administrativ överbelastning. Med tanke på deras storlek överväger kommissionen att utöka och förbättra användningen av förenklade verktyg för inkomststöd med hjälp av ett effektivare system för villkor och kontroller.

Stödet bör inriktas ytterligare på de jordbrukare som behöver det mest, med särskilt fokus på jordbrukare i områden med naturliga begränsningar, unga och nya jordbrukare samt blandjordbruk.

Kommissionen överväger ökad användning av åtgärder som nedtrappning och tak, med beaktande av medlemsstaternas olika strukturella och sektoriella förhållanden. Alla jordbrukare bör även fortsättningsvis kunna ta del av instrument såsom ersättning för ekosystemtjänster, som kommer att effektiviseras och förenklas, liksom investeringsstöd och kris- och riskhanteringsverktyg.

Erfarenheterna från de nuvarande strategiska GJP-planerna visar på behovet av att ytterligare effektivisera genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken. Den nuvarande komplexa situationen kräver ett mer strategiskt tillvägagångssätt.

Den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2027 kommer att bygga på grundläggande politiska mål och riktade politiska krav, samtidigt som medlemsstaterna ges utökat ansvar för hur målen ska uppnås.

Ökad flexibilitet som även omfattar jordbrukarna ska ge dem större inflytande i utformningen av jordbruksmetoder som är mer anpassade till deras gårdar och förhållanden.  Det nuvarande systemet med grundvillkor kommer att förenklas. Jordbrukarna har reagerat positivt på införandet av miljösystem som ger dem betalt för ekosystemtjänster som går utöver de obligatoriska kraven. Kommissionen kommer att styra om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken från villkor till incitament.

Möjligheter till innovation som berikar

Jordbrukare är i grunden innovatörer och företagare. Unga jordbrukare vill driva innovationen framåt. En klimatneutral och naturpositiv ekonomi skapar nya möjligheter till kompletterande inkomstkällor för jordbrukare och fiskare.

Innovationen innebär också nya och spännande möjligheter. Bioekonomi och cirkularitet har till exempel stor potential inom jordbruk, skogsbruk och hela livsmedelssystemet samt för att minska våra kritiska beroenden. Den nya bioekonomistrategin som kommer att läggas fram i slutet av 2025 syftar till att göra EU världsledande på den snabbt växande bioekonomiska marknaden. Vi måste påskynda kommersialiseringen av biobaserade och cirkulära lösningar, expandera den banbrytande biotekniken, ta vara på framväxande marknadsmöjligheter och överbrygga investeringsgap. Jordbrukarna gynnas då särskilt eftersom det blir möjligt att diversifiera värdeflöden, tillvarata restprodukter från jordbruket, stärka primärproducenternas roll i värdekedjan och skapa nya arbetstillfällen i landsbygdsområden. Kommissionen kommer att samarbeta med internationella partner, särskilt genom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), för att tillsammans finna hållbara sätt att utnyttja bioekonomins potential för jordbrukare, inte bara i Europa utan i hela världen.

Exempel:

Digitalisering (inbegripet AI), forskning och innovativ agriteknik kan revolutionera jordbruket och minska gårdarnas kostnader, vilket i sin tur bidrar till högre inkomster.

●E-handelsplattformar, digitala marknadsföringsverktyg och internetbaserade marknadsplatser kan hjälpa jordbrukare och andra aktörer inom det jordbruksbaserade livsmedelssystemet att nå en bredare kundbas och diversifiera sina intäkter.

●Precisionsjordbruk och databaserade lösningar kan öka lönsamheten genom optimering av insatsvaror.

●De 100 levande laboratorierna inom Horisont Europas forsknings- och innovationsuppdrag En giv för den europeiska marken är en helt ny resurs som kan hjälpa jordbrukare att förbättra sin mark mot bakgrund av höga insatspriser för gödselmedel och vattenbrist samt andra extrema förhållanden såsom översvämningar.

En ambitiös investeringsagenda

Ett resilient och hållbart jordbruksbaserat livsmedelssystem kräver betydande investeringar och därmed djärva åtgärder för att finansiera den hållbara omställningen och minska riskerna med den. Jordbrukssektorn har ett betydande finansieringsunderskott som uppskattas till 62 miljarder euro (för 2022), vilket är en stor ökning jämfört med 2017 20 . Att få lån från en bank, ett finansinstitut eller en privat investerare är dock svårt, särskilt för unga jordbrukare. Detta beror på jordbruksföretagens relativa småskalighet, en låg eller måttlig avkastning på investeringar, kraftigt varierande lönsamhet och risker, oförutsägbar produktion till följd av väder- och klimatpåverkan samt exponering för instabila (globala) råvarumarknader.

Fortsatta investeringar kommer att göras för att främja jordbrukssektorns konkurrenskraft, hållbarhet och resiliens. Detta inbegriper de ofta relativt småskaliga investeringarna på gårdsnivå samt de offentliga och privata infrastrukturer som behövs för att modernisera sektorn. Befintliga instrument kan bara förstärka varandra om de används på ett smartare sätt i framtiden.

Kommissionen kommer att arbeta för en ändamålsenlig användning av offentlig finansiering och för att stimulera och minska risken för det privata kapitalet, i nära samarbete med institutionella investerare som Europeiska investeringsbanksgruppen och banksektorn.

I detta avseende undersöker kommissionen olika alternativ för riskförsäkringssystem för primärproducenter och även offentlig-privata partnerskap för att locka små och medelstora företag att investera i jordbruks- och livsmedelsföretag i syfte att påskynda omvandlingen av den jordbruksbaserade livsmedelskedjan.

Främjande av entreprenörskap: en ny strategi för generationsskifte

Framtidens livsmedelssuveränitet i Europa 2040 vilar på dagens unga och nya jordbrukare.

En förutsättning för att jordbrukssektorn ska locka fler är att ta itu med de största hindren för generationsskifte, i synnerhet tillgången till mark, investeringar, kompetens osv. ”Rätten att stanna kvar” kan tillämpas på unga jordbrukare i etableringsfasen som vill stanna och bedriva jordbruk på hemmaplan.

Men detta ansvar kan inte enbart bäras av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. För att uppmuntra till ett verkligt generationsskifte krävs en strategi som involverar hela samhället och en policymix på olika fält och ansvarsområden, varav många faller inom nationella och regionala befogenheter.

Kommissionen leder arbetet med strategin för generationsskifte som kommer att genomföras under 2025, i nära samarbete med medlemsstaterna, Europaparlamentet och de närmast berörda parterna. Strategin kommer att omfatta rekommendationer om vilka politiska insatser och åtgärder som behövs, såväl på EU-nivå som på nationell/regional nivå.

Den begränsade tillgången till bördig mark till följd av ökad konkurrens om nyttjandet samt klimatförändringar försätter i synnerhet de nya jordbrukarna i en svår situation. Markpolitiken har många aspekter och omfattas främst av nationella befogenheter. I detta arbete bör hänsyn tas till mobilitet inom markägande och överlåtelsevillkor samt till metoder för begränsning av markexploatering, med utgångspunkt i goda exempel från flera medlemsstaters system. Det är lika viktigt med insyn i markplanering och markköp. Medlemsstaterna har potential att utveckla kraftfulla verktyg nationellt för att underlätta generationsskiftet, bland annat genom pensionssystem och skatteincitament.

Som svar på Europaparlamentets begäran och i linje med rekommendationen från den strategiska dialogen kommer kommissionen att arbeta för att inrätta ett EU-observatorium för jordbruksmark 21 . Vi kommer att öka insynen och samarbetet vid överlåtelser av mark och markanvändningsrättigheter, och när det gäller prisutveckling och marknadsbeteende, förändrad markanvändning samt förlust av jordbruksmark och naturområden. Observatoriet kommer också att hjälpa medlemsstaterna att fatta välgrundade beslut om regleringen av deras marknader för jordbruksmark. Med en ökad insyn i marknadsutvecklingen och samarbete i hela EU blir det lättare att tillgodose legitima jordbrukspolitiska intressen som är förenliga med friheterna på den inre marknaden.

I en sammanlänkad värld där EU både är världens största exportör av jordbruksbaserade livsmedel och en av de största importörerna har vårt sätt att producera, konsumera och handla med jordbruksprodukter stor inverkan på våra förbindelser med tredjeländer 22 .

Krig och konflikter är de främsta orsakerna till en osäker livsmedelsförsörjning. Omvänt kan osäker livsmedelsförsörjning också leda till instabilitet, och i den föränderliga världsordningen används livsmedel som vapen. Våra handelspartner vidtar ensidiga åtgärder som riktar sig mot våra nyckelindustrier, vår export stöter fortfarande på hinder och de globala leveranskedjorna riskerar att utsättas för störningar. EU:s strävan efter strikta globala normer för att skydda allmängiltiga mål för miljöskydd, människors hälsa, djurs hälsa och välbefinnande, växtskydd och livsmedelssäkerhet ses ofta som ett handelshinder. Samtidigt är illojal global konkurrens och brist på ömsesidighet ett allt större problem för EU:s jordbrukare.

Men dessa utmaningar kommer inte att hindra EU från att fortsätta att stärka banden till många villiga partner, bland annat genom investeringsstrategin Global Gateway. Global livsmedelstrygghet och europeisk livsmedelssuveränitet förblir en integrerad del av EU:s övergripande agenda för säkerhet, konkurrenskraft och hållbarhet. Mot bakgrund av utbredd hunger, akut livsmedelsosäkerhet och stigande livsmedelspriser runt om i världen fortsätter EU att stödja tredjeländers livsmedelssuveränitet, resiliens och hållbarhetsarbete för att säkerställa tillgång till säkra och näringsrika livsmedel av god kvalitet för alla, inbegripet de mest utsatta genom humanitärt bistånd och respekt för internationell humanitär rätt.

Diversifierade leveranskedjor för en omdanande resiliens

Vad gäller stora importberoenden är EU:s proteinförsörjning starkt beroende av importvaror av hög kvalitet från ett begränsat antal regioner, vilket gör vårt livsmedelssystem sårbart för globala konjunkturväxlingar och hållbarhetsrisker 25 . Vi måste beakta både hur protein produceras och konsumeras i EU. Kommissionen kommer därför att utarbeta en övergripande plan för att möta dessa utmaningar genom att integrera politik, forskning och insatser på fältet i syfte att skapa ett mer självförsörjande och hållbart proteinsystem i EU och samtidigt diversifiera importen.

EU är också mycket beroende av importerade råvaror och gödselmedel som är nödvändiga för livsmedelsproduktionen och livsmedelstryggheten. Importen från ett fåtal länder har blivit alltmer koncentrerad, särskilt när det gäller urea där fyra länder står för omkring 88 procent av EU:s import 26 . Alla tjänar på att minska dessa beroenden: i) den europeiska rena industrins konkurrenskraft som ges stöd till inhemsk produktion av gödselmedel, ii) jordbrukarna som kan räkna med tillförlitlig tillgång och stabila priser, och iii) miljön och klimatet genom stöd till effektiv användning och lämplig behandling av gödselmedel med lågt kolinnehåll och återvunna näringsämnen såsom RENURE och digestate.

EU:s framtida utvidgning kommer att skapa möjligheter för EU:s resiliens, med målet att upprätthålla och stärka produktions- och exportkapaciteten i både nuvarande och framtida medlemsstater och därmed stärka EU:s strategiska oberoende och tyngd i den globala handeln med jordbruksbaserade livsmedel. Men det finns också utmaningar som kräver noggranna överväganden, särskilt när det gäller konsekvenserna för EU:s jordbrukare. Förberedelser för och effektiv hantering av utmaningarna för EU:s jordbrukare är avgörande för att tillvarata de möjligheter som utvidgningen innebär, bland annat eftersom det kan underlätta en gradvis integrering av kandidatländerna på den inre marknaden, medan de avancerar mot ett fullständigt EU-medlemskap.

En rättvisare global konkurrens

EU:s strategi för mer rättvisa och likvärdiga globala villkor omfattar två åtgärder som måste gå hand i hand:

(a)Globalt och bilateralt samarbete

I det nuvarande geopolitiska läget står det klart att det blir allt svårare att uppnå ett globalt samförstånd om jordbruks- och livsmedelsnormer.

EU kommer dock att fortsätta arbetet med Team Europe-strategin tillsammans med våra partner och tongivande internationella organisationer för att främja ett striktare genomförande av internationellt överenskomna åtaganden och öka motivationen att skapa globala hållbara livsmedelssystem i linje med Agenda 2030 och målen för hållbar utveckling. EU prioriterar att skärpa de globala normerna i internationella standardiseringsorgan på områden som är avgörande för att säkerställa rättvis konkurrens, särskilt när det gäller växtskyddsmedel och djurskydd. Kommissionen kommer under 2025 att lägga fram sin handlingslinje avseende fördjupad ömsesidighet för medlemsstaterna i syfte att utveckla den vidare. För det andra kommer EU att samarbeta med FAO och våra internationella partner för att driva på utvecklingen av en gemensam strategi för jämförbara och rättvisa bedömningar av hållbarhetsaspekter för livsmedelsproduktionen globalt, som ett komplement till EU:s hållbarhetsmätningar.

EU kommer att vara mer beslutsamt när det gäller att främja och strategiskt försvara exporten av EU-produkter och se till att länder utanför EU gynnas av åtgärder för förenklade handelsprocedurer (t.ex. förteckningar uppgjorda på förhand), förutsatt att dessa länder tillämpar liknande åtgärder gentemot EU. Vi kommer att stärka vår jordbruksbaserade ekonomiska diplomati och våra särskilda högnivådelegationer.

På bilateral nivå stärks de befintliga bilaterala dialogerna om jordbrukspolitiken och nya partnerskapsdialoger om jordbrukspolitik kommer att etableras med viktiga bilaterala, regionala och kontinentala partner. Strategiska och omfattande partnerskap med vårt södra grannskap och den kommande nya pakten för Medelhavsområdet skapar stora möjligheter i detta sammanhang. EU kommer också utnyttja bilaterala frihandelsförhandlingar och frihandelsavtal till fullo. De europeiska jordbrukarnas intressen skyddas fortsatt. EU kommer att stärka genomförandet och efterlevnaden av kapitlen/bestämmelserna om handel och hållbar utveckling samt kapitlen om hållbara livsmedelssystem, med mer riktade och operativa landsspecifika prioriteringar och åtgärder, även i förhållande till specifika sektorer, beroende på vad som är lämpligt. I våra partnerskapsdialoger kommer vi att ägna särskild uppmärksamhet åt de eventuella effekterna av EU:s regleringspolitik på lokala jordbruksbaserade livsmedelssystem och se till att EU:s interna och externa politik för jordbruk, miljö, klimat och hälsa hänger ihop.

(b)Unionens ram för en konkurrenskraftig jordbruksbaserad livsmedelsindustri

EU kommer samtidigt att se till att ambitiösa EU-normer inte leder till ekonomiska, miljömässiga och sociala läckage på hemmaplan eller till att den europeiska jordbruksbaserade livsmedelsindustrin missgynnas konkurrensmässigt på grund av bristande ömsesidighet. I detta syfte kommer EU konsekvent att genomföra kontroller för små och medelstora företag och konkurrenskraft inom ramen för sin politik i enlighet med konkurrenskraftskompassen. EU kommer också konsekvent att bedöma effekterna av sina förordningar på EU:s jordbrukare och små och medelstora företag inom jordbruks- och livsmedelsindustrin samt på handeln och läckagerisken, och grundligt granska hur de frihandelsavtal som håller på att förhandlas fram påverkar EU:s jordbrukare och hållbarheten globalt.

För att EU:s farhågor när det gäller djurskydd och miljöskydd ska beaktas samt för att hörsamma samhällets krav på att upprätthålla EU:s etiska värderingar kommer kommissionen, i linje med internationella regler, att eftersträva en striktare anpassning av de produktionsnormer som tillämpas på importerade produkter, särskilt när det gäller bekämpningsmedel och djurskydd.

I detta avseende kommer kommissionen att fastställa en princip om att de farligaste bekämpningsmedlen som är förbjudna i EU av hälso- och miljöskäl inte får återföras till EU via importerade produkter. För att komma framåt med detta inleder kommissionen under 2025 en konsekvensbedömning som ska beakta påverkan på EU:s konkurrensposition och internationella konsekvenser och, om så är lämpligt, kommer kommissionen att föreslå ändringar av den tillämpliga rättsliga ramen. Likaledes kommer kommissionen också att bedöma frågan om export av farliga kemikalier såsom bekämpningsmedel som är förbjudna i EU 27 .

Ett annat icke förhandlingsbart inslag i unionens importpolitik är livsmedels- och fodersäkerhet samt djurhälsa och växtskydd. EU:s produktnormer är de högsta i världen och säkerställer att alla importerade jordbruksbaserade livsmedelsprodukter är säkra. Kommissionen kommer att se till att relevant lagstiftning om livsmedelssäkerhet genomförs och efterlevs korrekt. En särskild arbetsgrupp kommer att inrättas för att samla expertis och resurser från kommissionen och medlemsstaterna, vilket avsevärt ökar EU:s insatser för att stärka importkontrollen ytterligare, bland annat genom en kraftfull förstärkning av kontrollerna på plats.

På djurskyddsområdet ser kommissionen till att framtida lagstiftningsförslag innehåller samma normer för produkter som produceras i EU som för produkter som importeras utifrån, och den tar itu med tillsynsrelaterade frågor och farhågor som uttryckts av EU-invånarna. Den riktade översynen av djurskyddslagstiftningen är ett tillfälle att tillämpa denna princip i praktiken på ett sätt som är förenligt med Världshandelsorganisationens (WTO) regler, och baserat på en konsekvensbedömning.

Om våra handelspartner tillgriper illojal konkurrens och ensidiga åtgärder som olagligt riktar sig mot EU:s eller enskilda medlemsstaters jordbruksbaserade livsmedelsindustri i syfte att splittra oss som en union, kommer EU att använda alla skyddsverktyg som står till buds. EU kommer under 2025 att utveckla ett ambitiöst gemensamt säkerhetsnät för EU:s jordbruksbaserade livsmedelsindustri. Om EU eller dess medlemsstater utsätts för ekonomiskt tvång från tredjeländer kommer EU att skydda den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin med alla tillgängliga medel, inbegripet inom ramen för WTO eller EU:s autonoma instrument såsom instrumentet mot tvång, när så är lämpligt.

Kommissionen kommer också att samarbeta med Europeiska investeringsbanken för att tillhandahålla exportkrediter som minskar risken vid export för unionens jordbruksbaserade livsmedelsindustri.

I detta sammanhang kommer den reserv på en miljard euro i nästa fleråriga budgetram, som tillkännagavs i samband med avtalet mellan EU och Mercosur, att spela en viktig roll.

Dessutom kommer kommissionen att arbeta för att stärka konkurrenskraften och resiliensen hos känsliga sektorer såsom djurhållningssektorn, och i detta sammanhang lägga fram ett förenklingspaket som ska bidra till EU-jordbrukarnas konkurrenskraft och samtidigt värna jordbrukens bidrag till samhällsmålen. Kommissionen planerar även att föreslå en förlängning av reglerna för märkning av ursprungsland i linje med sektorsspecifika faktorer och den inre marknadens regelverk samt satsa på säljfrämjande åtgärder.

Beredskap och försäkring mot risker inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin

I Niinistö-rapporten konstateras det att vi måste vara bättre förberedda, inte bara för att överleva utan också för att utvecklas i denna nya verklighet 28 . Vår nya verklighet har präglats av betydande chocker – från pandemin, Rysslands anfallskrig och marknadsstörningar till djur- och växtsjukdomar och ett instabilt geopolitiskt läge. Extrema väderhändelser, som tidigare var relativt sällsynta, blir dessutom allt vanligare samtidigt som nederbördsmönstren förändras.

Jordbrukarna är de värst utsatta vid många av dessa kriser. Det ökande antalet risker, hot och osäkerheter kräver en ambitiös europeisk risk- och krishanteringsstrategi i syfte att se över och stärka verktygslådan för att bättre hantera risker och kriser på EU-nivå.

För det första behöver man stärka incitamenten för att jordbrukare ska minska sin sårbarhet och exponering för risker med hjälp av justeringar på gårdsnivå och för att de ska dela riskerna med andra (t.ex. via producentorganisationer eller kooperativ). Ett klimatresilient jordbruk i EU måste bygga på en politik som är anpassad till lokala, regionala och nationella behov och som stöder jordbruksmetoder och interventioner som gör lokala jordbruksproduktioner rustade för framtida klimatförhållanden.

Erfarenheterna från de initiativ som genomförts under de senaste åren 29 visar att ytterligare åtgärder krävs. Den kommande europeiska klimatanpassningsplanen och den kommande strategin för vattenresiliens kommer att spela en viktig roll, särskilt när det gäller att stödja medlemsstaternas beredskap och planering och att hantera klimatförändringarnas risker och konsekvenser för energi, transport och annan infrastruktur samt vatten, livsmedel och mark i stads- och landsbygdsområden.

Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken kommer att ge ett mer riktat stöd till åtgärder och investeringar som gör jordbrukssektorn mer resilient mot föränderliga omständigheter. Större och mer djupgående förändringar behövs på platser där den nuvarande produktionen inte är hållbar på längre sikt, till exempel genom nya lokala strategier, forskning och innovation, inbegripet nya genomiska metoder för att producera grödor som är tåligare mot klimatförändringar.

För det andra krävs ambitiösa åtgärder för riskberedskap, riskförsäkring och riskminskning. På detta område kommer samarbete med Europeiska investeringsbanken (EIB), banker, försäkrings- och återförsäkringsföretag samt aktörer i värdekedjan att vara avgörande. Detta bör leda till en bättre riskspridning och en förbättring av jordbrukarnas tillgång till jordbruksförsäkringar till överkomliga priser.

För det tredje måste kommissionen och medlemsstaterna säkerställa politisk samstämmighet mellan risk- och krishanteringsverktyg samt större flexibilitet. Krishanteringsverktygen bör hjälpa jordbrukare att hantera risker på ett proaktivt sätt och medlemsstaterna att utveckla effektiva och anpassade riskhanteringsstrategier.

Jordbruksreservens funktion bör även utvärderas noggrant så att den kan inriktas på specifika kriser av större omfattning, såsom allvarliga marknadsstörningar och djurhälso- och växtskyddsfrågor. Dessutom bör tillhandahållandet av exceptionellt stöd till jordbrukare vara bättre kopplat till lämpliga riskhanteringsåtgärder och förebyggande åtgärder.

Som en uppföljning av Niinistö-rapporten bör EU stärka sin beredskap för livsmedelstrygghet i hela livsmedelskedjan. Verksamheten inom den europeiska mekanismen för beredskap och insatser vid livsmedelsförsörjningskriser bör fortsätta, vidareutvecklas och kopplas till EU:s övergripande krishantering inom ramen för ett myndighetsövergripande tillvägagångssätt. I linje med den kommande unionsstrategin för krisberedskap bör synergier och bättre samordning eftersträvas när det gäller beredskap. Nya jordbruks- och livsmedelsspecifika verktyg för livsmedelsreserver, gemensam upphandling och ökad insyn i kristider skulle också kunna undersökas. Precis som inom andra viktiga sektorer, såsom hälso- och sjukvård, bör övergripande beredskaps- och insatsplaner utarbetas på nationell och regional nivå och omfatta alla aspekter som är relevanta för hela livsmedelskedjan, som en del av EU:s bredare beredskapsstrategi.

Stöd till jordbruksmarknadernas resiliens

EU:s djurhållningssektor är särskilt sårbar för olika chocker och global konkurrens. Djuruppfödare i EU är världsledande på grund av höga EU-normer, men motsvarande insatser har inte genomförts globalt och därför konkurrerar de på ojämlika villkor. Upprätthållandet av sådana normer belönas heller inte alltid av marknaden. Djurhållning är och kommer att förbli en viktig del av EU:s jordbruk, konkurrenskraft och sammanhållning. Hållbar djurhållning är avgörande för EU:s ekonomi, landsbygdsområdenas livskraft och bevarandet av miljön och landsbygden. Det är en sektor där innovation kan blomstra och medföra påtagliga fördelar.

Minskad byråkrati för en konkurrenskraftig jordbruksbaserad livsmedelsindustri

Jordbruksverksamhet kan ta upp kol ur atmosfären och lagra den i mark och biomassa. I de flesta fall ökar denna verksamhet också livsmedelsproduktionens resiliens mot klimatrelaterade skador och bidrar därmed till livsmedelstryggheten. Eftersom alla sektorer måste bidra till att minska utsläppen är klimatåtgärder inom den jordbruksbaserade livsmedelsindustrin avgörande för att uppnå det bredare målet om ett klimatneutralt och resilient EU senast 2050.

Kommissionen förväntar sig att jordbruket uppnår utsläppsminskningar i linje med EU:s klimatmål för 2030. På grundval av detta kommer kommissionen att överväga hur jordbrukssektorn skulle kunna bidra till EU:s klimatmål för 2040, med hänsyn till sektorns särdrag och med fokus på dess konkurrenskraft samt behovet av att trygga livsmedelsförsörjningen och stärka bioekonomin, i samråd med sektorn och medlemsstaterna. Denna strategi kommer att beaktas vid översynen av den relevanta lagstiftning som reglerar utsläpp och upptag av växthusgaser från jordbruket samt sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk.

Med effektiva åtgärder som belönar god praxis samt strategier som är skräddarsydda för specifika behov kan man minska jordbrukets utsläpp snabbare och samtidigt öka kolupptaget inom jordbrukssektorn, i mark och i skogar. När det gäller de rådande utsläppen från boskap kommer de rekommendationer som utarbetas i handlingsplanen för djurhållning att ligga till grund för skräddarsydda åtgärder som ska stödja sektorn och regionerna i deras insatser för att minska utsläppen. Tekniska framsteg, bland annat när det gäller utfodringsstrategier, kommer också att bidra till detta. Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken kommer även att bedöma hur man bäst kan hjälpa jordbrukarna att ytterligare minska växthusgasutsläppen från deras jordbruks- och djurhållningsverksamhet.

Livsmedels- och dryckesindustrin samt detaljhandeln spelar också en avgörande roll när det gäller att bidra till klimatmålet för 2040 och miljöskyddet. Tydliga strategier och incitament bör införas för att förverkliga innovationspotentialen i livsmedelssystemet och bioekonomin i stort och för att tillhandahålla EU-invånarna hälsosamma och hållbara livsmedel till överkomliga priser.

Exempel på riktmärkning: hållbarhetskompass för jordbruken

Hållbarhetskompassen bör fungera som en gemensam kontaktpunkt som effektiviserar rapporteringen och minskar den administrativa bördan för jordbrukarna, så att de kan övervaka och samla in hållbarhetsuppgifter endast en gång. Den kommer att hjälpa jordbrukarna att gradvis införa mer hållbara metoder och hitta nya finansieringskällor. Tack vare enklare uppgiftsdelning blir det möjligt för dem att bättre mäta och jämföra sina hållbarhetsresultat och visa att de tillhandahåller ekosystemtjänster. Dessutom kan förbättrad mätning och rapportering bidra till en proportionerlig utformning av den offentliga politiken. Detta frivilliga system för hållbarhetsbedömningar av jordbruksföretag kommer att utvecklas nedifrån och upp med hjälp av en deltagandebaserad och kundorienterad strategi.

Jordbruket är starkt beroende av vatten, vilket kräver en stabil och säker försörjning för att säkerställa att grödor, djur och alla andra livsformer är friska och starka. Vatten är dock särskilt sårbart, bland annat på grund av jordbruksrelaterade vattenuttag och vattenföroreningar. EU påverkas i allt högre grad av vattenstress i och med att klimatförändringarna förvärrar vattenbristen ytterligare. Allvarliga väderhändelser på grund av klimatförändringarna är en väsentlig risk för produktionen av jordbruksgrödor, särskilt i södra Europa 32 . Kommissionen kommer inom kort att lägga fram en strategi för vattenresiliens med strategier för att använda vatten mer effektivt, minska vattenföroreningar och ta itu med utmaningarna med överuttag.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt att förbättra hanteringen av näringsämnen på gårdsnivå och öka återcirkuleringen av dessa. Prioritet bör ges åt områden där näringsläckage förekommer i stor omfattning och att främja integrerade territoriella strategier. Hanteringen och övervakningen av näringsämnen från djurhållning är avgörande för att begränsa de negativa effekterna, stödja extensifiering i regioner med hög djurtäthet och främja cirkularitet, vilket kan bidra till att minska användningen av konstgödsel. Utvärderingen av nitratdirektivet, som ska genomföras i slutet av 2025, kommer att ge ytterligare underlag för debatten.

Livsmedel kopplar samman människor från olika territorier och regioner. Livsmedel kopplar även samman jordbrukare med konsumenter och stadskärnor med invånare på landsbygden. Jordbrukare, fiskare och livsmedelsproducenter håller samman landsbygds- och kustsamhällena och lägger grunden för ytterligare ekonomisk verksamhet. Livskraftiga landsbygdsområden främjar livsmedelsproduktion av hög kvalitet, vilket i sin tur stöder deras ekonomi. Att förbättra kopplingarna mellan livsmedel och territorier och blåsa nytt liv i landsbygdsområdena kommer att vara avgörande för jordbrukets framtid i Europa.

Rättvisa levnads- och arbetsvillkor i Europas landsbygds- och kustområden

Demografiska utmaningar, i synnerhet en åldrande befolkning och avfolkning, i kombination med alltför få unga och nya jordbrukare, leder till en minskning av befolkningen i arbetsför ålder i de flesta landsbygdsområden och i många kustområden i hela unionen.

Utöver tillgång till mark och kapital är tillgång till bättre utbildning, arbetstillfällen av god kvalitet och karriärmöjligheter, bättre mobilitet, grundläggande hälso- och sjukvårdstjänster och konnektivitet förutsättningar för att säkerställa landsbygdsområdenas livskraft och för att locka ny arbetskraft till livsmedelssektorn. EU:s livsmedels- och foderproduktion är också beroende av jordbruksarbetare, som ofta kommer från andra medlemsstater eller tredjeländer och som alltför ofta har otrygga arbetsvillkor. Detta måste hanteras på ett mer proaktivt sätt och beaktas i den offentliga politiken. Social dialog och kollektivförhandlingar, i enlighet med nationell lagstiftning och nationella traditioner, spelar en viktig roll i detta avseende.

Jordbrukaryrket är ett givande men också krävande yrke, som ofta kännetecknas av bristande balans mellan arbete och privatliv samt isolering och ensamhet, vilket ofta påverkar jordbrukarnas psykiska hälsa. Självmordsfrekvensen bland jordbrukare är 20 % högre än det nationella genomsnittet i vissa medlemsstater 33 . Jordbruksrådgivning inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken kan bidra till att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och olycksfall i arbetet genom att ge jordbrukare särskild rådgivning. Myndigheten Teagasc i Irland har till exempel aktivt stött jordbrukarna när det gäller psykiska hälsa och ökat medvetenheten om detta problem 34 .

Utöver den gemensamma jordbrukspolitiken har flera andra politikområden, bland annat sammanhållningspolitiken, en betydande inverkan på landsbygdsområdena och bidrar till social, ekonomisk och territoriell sammanhållning i Europa. Sammanhållningspolitikens bidrag till den ekonomiska diversifieringen och tillhandahållandet av infrastruktur och tillhörande tjänster kan i hög grad hjälpa landsbygdsområden att förbli attraktiva platser att bo på för jordbrukare, deras familjer och andra landsbygdsinvånare samt stimulera turismen. Framför allt kan landsbygdsturismen ge jordbrukarna en kompletterande inkomst.

Synergierna och komplementariteten måste stärkas ytterligare för att säkerställa effektivt stöd och påtagliga effekter i landsbygdsområden. Bättre samordning mellan finansieringsinstrument och sektorspolitik kan bidra till landsbygdsområdenas utveckling genom integrerade planerings- och genomförandeinsatser.

Som svar på EU:s nya politiska prioriteringar efter 2027 kommer kommissionen under 2025 att lansera en uppdaterad EU-handlingsplan för landsbygden med projekt, initiativ och åtgärder inom flera av EU:s politikområden. Principen om landsbygdssäkring, inbegripet territoriella konsekvensbedömningar, kommer att tillämpas ytterligare och ges tillräckliga resurser på EU-nivå. Dessutom kommer landsbygdspakten 35 , som lanserades 2021 i syfte att tillhandahålla en ram för samarbete med berörda parter, att stärkas ytterligare som ett verktyg för dialog och deltagande av det civila samhället och landsbygdssamhällena för att stödja både genomförande och politiska diskussioner. Kommissionen kommer också att vidta ytterligare åtgärder för att motverka spridningen av riktad desinformation i landsbygdsområden.

Den cirkulära ekonomin har en betydande potential för ekonomin på landsbygden, särskilt genom bioekonomin. I sin långsiktiga vision för landsbygdsområden 36 uppskattar kommissionen att den fortsatta utvecklingen av bioekonomin kommer att leda till att det skapas 400 000 nya högkvalificerade arbetstillfällen fram till 2035 och upp till 700 000 fram till 2050, främst på landsbygden.

Verktyg för deltagande i lokal utveckling, exempelvis Leader/lokalt ledd utveckling och andra former av samarbete såsom smarta byar, som har visat sig vara effektiva, kommer att stärkas ytterligare. Konceptet fungerande landsbygdsområden kommer att vidareutvecklas för att åtgärda den bristande tillgången till tjänster till överkomliga priser för invånare på landsbygden, vilket ligger i linje med kommissionens åtagande att ta itu med behovet av en konkret ”rätt att stanna kvar” för alla EU-medborgare. Detta gäller alla landsbygdsområden, i synnerhet avlägsna områden och områden som inte har direkt tillgång till tjänster som finns i städer. Små och medelstora städer spelar en viktig roll här när det gäller att ge tillgång till tjänster och infrastruktur.

För att locka fler kvinnor till jordbrukssektorn och möjliggöra utbyte av erfarenheter kommer kommissionen att inrätta en plattform för kvinnor inom jordbruket som kommer att stärka kvinnors deltagande och lika möjligheter inom jordbrukssektorn på grund av de åtgärder som plattformens medlemmar vidtar. Den kommer också att fungera som ett forum för diskussion och utbyte av god praxis.

Värdesättning av livsmedel: återupprätta det viktiga sambandet mellan jordbruk, territorier och livsmedel och utnyttja innovationens kraft

Digitalisering som drivkraft för ytterligare omställning

Den digitala omställningen går snabbare än någonsin och kan bidra till att snabbt förbättra jordbruksföretagens ekonomiska resultat, resiliens och hållbarhet. Avancerad digital teknik, inbegripet artificiell intelligens, i kombination med uppgifter från sakernas internet och andra källor kan avsevärt förbättra verksamheten, driva på innovation och revolutionera vårt sätt att producera livsmedel, samtidigt som hänsyn tas till miljön, klimatet och människorna. Införandet av digitala verktyg går dock långsamt inom jordbruket och andra delar av livsmedelssystemet. Några av huvudorsakerna till att jordbrukarna inte fullt ut utnyttjar digitaliseringsvågen är att kostnaderna uppfattas som höga samt att det finns en brist på digitala färdigheter och förtroende, avsaknad av skräddarsydda lösningar och konnektivitetsproblem.

Prioriteringen är att säkerställa konnektivitet i landsbygdsområden, särskilt i avlägsna områden, samtidigt som man drar nytta av de möjligheter som alternativa konnektivitetslösningar och kantdatorsystem erbjuder. Det är också viktigt att investera i en gynnsam miljö, såsom livslångt lärande med fokus på digitala färdigheter och digital rådgivning, och att uppmuntra testning och införande av digitala verktyg, även kollektivt genom exempelvis kooperativ. Digitala system måste integreras och harmoniseras ytterligare – både system som jordbrukare och andra aktörer inom livsmedelssystemet använder för insamling av uppgifter och medlemsstaternas egna system. Kommissionen kommer att följa principen om att samla in uppgifter en gång och använda dessa flera gånger för att minska rapporteringsbördan för jordbrukare, med beaktande av befintliga och framväxande initiativ på EU-nivå såsom det gemensamma europeiska dataområdet för jordbruket.

För att ta itu med dessa utmaningar lanserar kommissionen en digital EU-strategi för jordbruket som kommer att möjliggöra omställningen till en digitalt anpassad och framtidsorienterad jordbruks- och livsmedelssektor och samtidigt undvika eventuella fallgropar 37 .

Kunskap, forskning och innovation som katalysatorer för förändring

Jordbrukare och andra aktörer inom livsmedelssystemet måste få tillgång till ny kunskap och nya innovationer snabbare och i större omfattning så att innovativa lösningar kan tillämpas konkret på plats. Men vi börjar inte från noll: Horisont Europas markuppdrag (En giv för den europeiska marken) stöder jordbrukare i deras omställning till hållbara markmetoder med hjälp av forskning och innovation samt tester och experiment på plats. Dessa insatser bör fortsätta för att senast 2050 kunna uppnå frisk mark i EU.

Innovationen går framåt och bör välkomnas. Exempelvis kommer regleringsinitiativ, ny teknik eller nya affärsmodeller att testas i särskilda testmiljöer (t.ex. digitala verktyg inom jordbruket) innan de införs, och offentlig upphandling av innovativa lösningar kommer att bidra till att undanröja hinder för nya innovationer som är färdiga att användas av jordbrukare.

För att uppnå resultat som är anpassade till jordbrukarnas behov bör man utvidga det gemensamma skapandet av kunskap och innovation i lokala experimentanläggningar, till exempel levande laboratorier, med jordbrukare, forskare, innovatörer och företag.

Att utveckla en ny EU-strategi för forskning och innovation för att förbättra jordbrukets, skogsbrukets och landsbygdens konkurrenskraft kommer att vara avgörande för att rikta investeringar på ett effektivt sätt, anpassa framtida prioriteringar till vetenskapliga framsteg och utnyttja nya möjligheter.

I detta sammanhang kommer det att vara ytterst viktigt att ytterligare stärka befintliga offentlig-offentliga och offentlig-privata forsknings- och innovationspartnerskap samt att överväga nya partnerskap för att sammanföra resurser, talanger och forskningsinfrastrukturer. Ett fördjupat samarbete med ständiga kommittén för jordbruksforskning är en viktig faktor. Ur ett globalt perspektiv kommer en förstärkning av internationella partnerskap och samarbete med internationella organisationer, exempelvis FAO, WOAH, CGIAR och OECD, att bidra till att hitta innovativa lösningar på globala utmaningar och uppnå målen i Agenda 2030 för hållbar utveckling.

Innovationer inom växtförädling, inbegripet användning av biotekniska verktyg såsom nya genomiska metoder, är avgörande för att påskynda utvecklingen av klimatresilienta, resursbesparande, näringsrika och högavkastande sorter, och bidrar därmed till EU:s livsmedelstrygghet och livsmedelssuveränitet. Nya genomiska metoder kan också producera mikroorganismer som har en positiv inverkan på jordbruksproduktionen, till exempel genom att minska behovet av konstgödsel.

För att dra nytta av dessa innovationer behövs ett möjliggörande regelverk i EU. Detta säkerställer också lika villkor för ett ökande antal tredjeländer som håller på att anpassa sin lagstiftning eller redan har gjort det. Det är därför särskilt viktigt att slutföra lagstiftningsförfarandet för kommissionens förslag om nya genomiska metoder och att snabbt genomföra lagstiftningen. Kommissionen avser att samarbeta nära med rådet och Europaparlamentet för att nå en framåtblickande kompromiss inom en snar framtid.

Förstärkning av kunskaps- och innovationssystem inom jordbruket och stöd till rådgivning

Ny kunskap och nya innovationer från EU:s forsknings- och innovationsprogram måste vara allmänt tillgängliga och användas i praktiken. Medlemsstaterna måste göra betydande insatser för att stärka kunskaps- och innovationssystemen inom jordbruket (Akis) och anpassa resurserna till sektorns bredare behov, i synnerhet för att bättre stödja jordbrukarna i deras omställning till hållbarhet. I detta syfte kommer den gemensamma jordbrukspolitiken att fortsätta att ge starkt stöd till genomförandet av Akis-strategier med det europeiska innovationspartnerskapet för jordbruket (EIP) som hörnsten. Den kommer också att främja ytterligare åtgärder för att stärka den roll som oberoende och kvalificerade rådgivare spelar och för att utveckla ett attraktivt utbildningsutbud som tillgodoser jordbrukarnas behov under hela deras yrkesliv och som är särskilt anpassat till den föränderliga kompetensefterfrågan hos den nya generationen jordbrukare och deras karriärmöjligheter.

Att åtgärda kompetensbrist och kompetensglapp inom jordbrukssektorn genom att förutse behov och investera i utbildning och rådgivning av hög kvalitet kommer att vara avgörande för att locka en ny generation av begåvade jordbruksföretagare och bygga upp ett konkurrenskraftigt, hållbart och resilient jordbruks- och livsmedelssystem. Den kommande kompetensunionen kommer att främja ett mer strategiskt förhållningssätt till inkluderande livslångt lärande och kompetensutveckling inom jordbruket och bidra till att de verktyg som finns tillgängliga för att göra jordbruket till ett attraktivt och givande karriärval utnyttjas på bästa sätt.