EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52014DC0287

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av direktiv 2009/50/EG om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (”EU-blåkort”)

/* COM/2014/0287 final */

52014DC0287

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om genomförandet av direktiv 2009/50/EG om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (”EU-blåkort”) /* COM/2014/0287 final */


MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om genomförandet av direktiv 2009/50/EG om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning

(”EU-blåkort”)

En väl förvaltad migrationspolitik för att locka högkvalificerade migranter kan bidra till att öka den ekonomiska tillväxten och konkurrenskraften, lindra arbetskraftsbrist och kompensera för kostnaderna för en åldrande befolkning.

EU:s blåkortsdirektiv[1] antogs för att underlätta inresa och rörlighet för högkvalificerade migranter[2] och deras familjemedlemmar genom att harmonisera villkoren för inresa och vistelse i hela EU och införa en rättslig ställning och en uppsättning rättigheter.

I den tilltagande globala konkurrensen om begåvningar är tanken med EU-blåkortet att göra EU mer attraktivt för högkvalificerade arbetstagare från hela världen och att stärka kunskapsekonomin. Direktivet syftar också till att minimera kompetensflykten i utvecklingsländer och medelinkomstländer och uppmuntra cirkulär och temporär migration.

Medlemsstaterna skulle införliva direktivet med sin nationella lagstiftning senast den 19 juni 2011. Kommissionen inledde överträdelseförfaranden mot 20 medlemsstater[3] som inte införlivat direktivet i tid. Samtliga förfaranden har avslutats.

Alla medlemsstater för vilka direktivet är bindande[4] kan nu bevilja EU-blåkort. Samtidigt har många medlemsstater nationella strategier för att locka högkvalificerade migranter[5]. En del medlemsstater[6] har infört begränsningar för antalet högkvalificerade migranter som beviljas inresa, medan andra[7] har antagit eller behållit gynnsammare bestämmelser med avseende på vissa inslag i direktivet.

Genom detta meddelande[8] fullgörs kommissionens skyldighet att rapportera till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av blåkortsdirektivet[9]. Först utvärderas de viktigaste aspekterna gällande attraktionskraften hos EU-blåkortet, och därefter följer en kortfattad genomgång av vilka bestämmelser som antagits i nationell lagstiftning. I den mån det är möjligt ägnas särskild uppmärksamhet åt effekterna av nationella ordningar för högkvalificerade migranter (artikel 3.4), inresekriterierna (artikel 5), framför allt lönetröskeln, och villkoren för vistelse i andra medlemsstater (artikel 18).

1. Attraktionskraften hos EU-blåkortet 1.1. Statistik

Till följd av det försenade införlivandet tillämpades blåkortssystemet i de flesta medlemsstater bara i några månader 2012[10]. Trots förseningarna beviljades 3 664 EU-blåkort 2012, och 1 107 familjemedlemmar beviljades inresa[11].

Tabell 1 visar att de flesta EU-blåkorten 2012 beviljades av Tyskland (2 584 eller 70,52 %), Spanien (461 eller 12,58 %) och Luxemburg (183 eller 4,99 %). Det minsta antalet beviljades av Polen, Portugal och Finland (två var), Nederländerna och Ungern (ett var) samt Belgien, Cypern, Grekland och Malta (inget)[12]. Cypern fastställde en inresekvot på noll.

Under 2013 ökade antalet beviljade EU-blåkort till minst 15 261[13]. De flesta beviljades av Tyskland (14 197)[14], Luxemburg (306) och Frankrike (304).

Tabell 2 visar att de flesta EU-blåkorten 2012 beviljades till högkvalificerade migranter från Asien (1 886), följt av Östeuropa (463), Nordamerika (380), Sydamerika (278), Sydeuropa (227), Nordafrika (174) och Centralamerika (118). Endast 78 högkvalificerade arbetstagare kom från övriga Afrika. 38 innehavare av EU-blåkort kom från Oceanien.

De ursprungsländer som låg i topp 2012 var Indien (699), Kina (324), Ryssland (271), Förenta staterna (313) och Ukraina (149), av totalt 96 länder. Den första statistiken för 2013 tycks bekräfta denna ordning.

Uppgift om yrke för innehavare av EU-blåkort 2012 finns bara för 294 av 3 664 innehavare (8,02 %)[15], vilket inte är tillräckligt för representativitet.

Under första halvåret 2013 beviljades 6 131 migranter EU-blåkort i Tyskland, varav 4 442 (72,45 %) hade rest in före 2013[16] medan bara 1 689 (27,55 %) var nytillkomna[17].

Under de första nio månaderna 2013 beviljades 8 888 EU-blåkort i Tyskland, varav 4 100 (46,13 %) i bristyrken[18] och 4 788 (53,87 %) i standardyrken[19]. Under denna period beviljades 6 971 EU-blåkort (78,43 %) till män och 1 914 (21,53 %) till kvinnor i Tyskland[20].

De EU-blåkort som beviljades i Tyskland under denna period fördelade sig på följande sätt mellan olika åldergrupper:

0–25 år: 183 (2,06 %) 25–35 år: 6 533 (73,50 %) 35–45 år: 1 765 (19,86 %) 45–55 år: 308 (3,47 %) 55–65 år: 95 (1,07 %) 65 år och äldre: 4 (0,05 %) 1.2. Nationella ordningar för högkvalificerade migranter (artikel 3.4)[21]

Många medlemsstater har vid sidan av EU-blåkortet nationella strategier för att locka högkvalificerade migranter[22].

En del medlemsstater har lagt särskild tonvikt vid vissa grupper[23] eller särskilda yrken där den nationella arbetsmarknaden präglas av efterfrågan och brist[24]. De flesta marknadsför sig som destinationsländer för högkvalificerade arbetstagare och underlättar deras inresa och vistelse genom exempelvis påskyndade förfaranden för tillstånd och viseringar, undantag från allmänna invandringskrav och arbetsmarknadstester, informationskampanjer och andra incitament. I dessa medlemsstater tillämpas olika system, t.ex. poängbaserade, arbetsgivarledda eller efterfrågeledda system.

I flera medlemsstater som tillämpar sådana nationella strategier är den andel av migranterna som är högkvalificerade[25] högre än i en del av de medlemsstater som inte har sådana strategier[26].

Tabell 3 visar att förekomsten av nationella ordningar för högkvalificerade arbetstagare kan ha betydele för antalet EU-blåkort som utfärdas av vissa medlemsstater. Under 2012 utfärdades i Nederländerna 5 514 nationella tillstånd och bara 1 EU-blåkort, i Frankrike 3 030 nationella tillstånd och 77 EU-blåkort, i Österrike 1 158 nationella tillstånd och 124 EU-blåkort, i Spanien 1 136 nationella tillstånd och 461 EU-blåkort och i Finland 748 nationella tillstånd och 2 EU-blåkort.

Förhållandet var det omvända i Tyskland, med 210 nationella tillstånd och 2 584 EU-blåkort, Luxemburg med 21 nationella tillstånd och 183 EU-blåkort och Rumänien som inte utfärdade några nationella tillstånd men 46 EU-blåkort.

1.3. Inresekvoter (artikel 6)

Flertalet medlemsstater har inte valt att fastställa inresekvoter för högkvalificerade migranter, men några medlemsstater[27] har infört denna möjlighet i överensstämmelse med artikel 79.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. De som har infört inresekvoter har utgått från olika principer. Medlemsstaterna är skyldiga att meddela om inresekvoter införs[28].

I en del medlemsstater[29] beräknas inresekvoter som en andel av den nationella arbetsstyrkan eller befolkningen, eller i förhållande till arbetslöshet eller arbetsmarknadskrav, ibland per region och specialisering. I flera medlemsstater[30] fastställs inresekvoter varje eller vartannat år av behöriga ministrar.

Ingen medlemsstat har underrättat kommissionen om inresekvoter, med två undantag[31].

1.4. Etisk rekrytering (artiklarna 3.3 och 8.4)

Ingen medlemsstat har ingått avtal med tredjeland som innehåller en förteckning över yrken som bör undantas från tillämpningen av direktivet för att säkerställa en etisk rekrytering inom sektorer som kännetecknas av personalbrist i utvecklingsländer.

Belgien, Cypern, Tyskland[32], Grekland, Luxemburg och Malta har infört möjligheten att avvisa en ansökan för att säkra etisk rekrytering i sådana sektorer. Medlemsstater som använder sig av denna bestämmelse är skyldiga att meddela sina beslut[33]. Inga ansökningar uppges ha avslagits på dessa grunder.

Med tanke på det låga antal EU-blåkort som i dag beviljas till högkvalificerade migranter från de minst utvecklade länderna är risken för kompetensflykt från de länderna fortfarande begränsad. Risken kan dock vara större i medelinkomstländer. Vissa medlemsstater[34] hanterar kompetensflykt och kompetensrörlighet genom nationell lagstiftning, bilaterala avtal och/eller samarbete med ursprungsländer.

2. Medlemsstaternas införlivande 2.1. Definitioner (artikel 2)

Definitionerna av ”högkvalificerad anställning”, ”högre yrkeskvalifikationer”, ”bevis på högre utbildning”, ”yrkeserfarenhet” och ”reglerat yrke” har införts i de flesta medlemsstater, men med variationer i fråga om terminologi och räckvidd samt inom medlemsstater med federal uppbyggnad.

Tyskland[35], Estland, Grekland, Spanien, Frankrike, Litauen, Luxemburg, Malta, Polen, Portugal, Sverige och Slovakien har valt att tillämpa det undantag som innebär att minst fem års relevant yrkeserfarenhet som är jämförbar med högre utbildning räcker som bevis på högre yrkeskvalifikationer[36].

2.2. Inresekriterier och lönetröskel (artikel 5)

Alla medlemsstater kräver ett giltigt anställningskontrakt eller ett bindande anställningserbjudande, men i Tyskland och Lettland finns inget uttryckligt krav på en giltighetstid på minst ett år[37].

Samtliga medlemsstater kräver giltiga resehandlingar, men bara Cypern, Grekland, Finland, Litauen, Malta, Portugal och Sverige har utnyttjat möjligheten att kräva att resehandlingarna är giltiga åtminstone under inledningen av den period för vilken uppehållstillståndet beviljats. I enlighet med direktivet kräver alla medlemsstater sjukförsäkring, utom Spanien där ingen motsvarande bestämmelse finns. De flesta medlemsstater[38] kräver att sökanden inte utgör ett hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän folkhälsa.

Flertalet medlemsstater har använt sig av möjligheten i artikel 5.2 att kräva att sökanden uppger sin adress i medlemsstaten[39]. Österrike, Belgien och Nederländerna kräver att adressändringar ska anmälas.  Italien och Luxemburg kräver bevis för lämplig bostad.

De flesta medlemsstater har i överensstämmelse med artikel 5.3 fastställt lönetröskeln till nominellt 1,5 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen, men några har utnyttjat möjligheten enligt direktivet att fastställa högre trösklar[40]. Flertalet medlemsstater har angett en beräkningsmetod i sin lagstiftning[41]. I Lettland, Estland, Ungern, Slovakien och Litauen beräknas tröskeln på grundval av den genomsnittliga bruttomånadslönen. En del medlemsstater använder andra formler eller kriterier än den genomsnittliga bruttoårslönen för att beräkna tröskeln[42]. De flesta medlemsstater tycks använda nationella uppgifter för att bestämma lönetröskeln. Medlemsstaterna uppmanas att använda uppgifter från Eurostat[43], åtminstone som ett referensvärde[44].

Medlemsstaterna är skyldiga att fastställa och offentliggöra de lönetrösklar som gäller. En granskning som kommissionen gjort av uppgifterna på EU:s invandringsportal[45] och på nationella webbplatser visar dock att lönetrösklarna varken offentliggörs eller uppdateras i många medlemsstater, och att de är svåra att hitta eller bara finns på det nationella språket[46]. Medlemsstaterna har inte underrättat kommissionen om lönetrösklar eller årliga uppdateringar. Enligt direktivet ska kommissionen bedöma om lönetröskeln är ändamålsenlig[47], vilket kräver en årlig underrättelse om trösklarna.

En jämförelse mellan tillgängliga uppgifter om lönetrösklar och uppgifter från Eurostat och OECD om genomsnittliga bruttoårslöner visar att tröskeln i vissa medlemsstater inte motsvarar lägstanivån på 1,5 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen (tabell 4).

Cypern, Tyskland, Estland, Grekland, Spanien, Ungern, Luxemburg, Malta och Portugal har infört möjligheten att tillämpa en lönetröskel på minst 1,2 gånger den genomsnittliga bruttoårslönen för anställning inom yrken där efterfrågan på migrerande arbetstagare är särskilt stor och som ingår i de stora grupperna 1 och 2 enligt Isco. Endast Tyskland, Estland, Ungern och Luxemburg tycks i praktiken utnyttja denna möjlighet att i undantagsfall fastställa en lägre lönetröskel, men ingen av dem har lämnat den årliga förteckningen över de yrken för vilka en avvikelse har beslutats till kommissionen.

2.3. Giltighetstid för EU-blåkortet (artikel 7.2)

Medlemsstaterna ska i sin lagstiftning fastställa en standardiserad giltighetstid för EU-blåkortet på mellan ett och fyra år, som i princip gäller för alla ansökningar och förlängningar i respektive medlemsstat.

Om anställningskontraktet omfattar en period som understiger denna giltighetstid ska EU-blåkortet undantagsvis utfärdas eller förlängas för den period som anställningskontraktet gäller, plus tre månader. Den minsta giltighetstiden för ett EU-blåkort är ett år, eftersom det är den minsta giltighetstiden för det anställningskontrakt eller anställningserbjudande som krävs[48]. Möjligheten till förlängning av EU-blåkortets giltighetstid är underförstådd i direktivet och obegränsad så länge villkoren uppfylls[49].

Den standardiserade giltighetstiden[50] för EU-blåkortet är ett år i Bulgarien, Cypern, Spanien, Litauen, Malta och Portugal, och 13 månader i Belgien. I Österrike, Tjeckien, Grekland, Finland, Italien, Luxemburg, Polen, Rumänien, Sverige och Slovenien har giltighetstiden fastställts till två år, och i Estland till två år och tre månader. I Frankrike och Slovakien har den fastställts till tre år, och i Tyskland, Ungern och Nederländerna till fyra år. I Lettland är giltighetstiden fem år.

I nästan alla medlemsstater[51] ska EU-blåkortet, om anställningskontraktet eller det bindande anställningserbjudandet omfattar en period som understiger den standardiserade giltighetstiden, utfärdas eller förlängas för den period som anställningskontraktet gäller, plus tre månader. Om det när EU-blåkortet förlängs återstår mindre än ett år av löptiden för anställningskontraktet kan det innebära att EU-blåkortet utfärdas för en kortare period än ett år. Ett första anställningskontrakt eller anställningserbjudande med en löptid på mindre än ett år ska avslås[52]. Italien skiljer mellan tillsvidarekontrakt, för vilka giltighetstiden är två år, och alla övriga kontrakt, för vilka giltighetstiden är den period som anställningskontraktet gäller, plus tre månader.

Alla medlemsstater tycks tillåta förlängning, men några[53] har fastställt en annan (längre) giltighetstid för förlängningar än för det först utfärdade EU-blåkortet i stället för att tillämpa en standardiserad giltighetstid. Sverige har begränsat den sammanlagda giltighetstiden för det först utfärdade EU-blåkortet plus förlängningar till fyra år.

2.4. Arbetsmarknadstest (artikel 8.2)[54]

Österrike, Belgien, Bulgarien, Cypern, Spanien, Ungern, Italien, Luxemburg, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien har infört möjligheten att göra ett arbetsmarknadstest. Flertalet medlemsstater[55] har valt att utnyttja möjligheten att kontrollera om den berörda lediga platsen inte kan tillsättas med nationell arbetskraft eller arbetskraft från EU.

2.5. Grunder för att återkalla eller inte förlänga EU-blåkort (artikel 9)

Möjligheten[56] att återkalla eller avslå en ansökan om förlängning av ett EU-blåkort av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och allmän folkhälsa har införts i nästan alla medlemsstater[57]. I Österrike, Belgien, Spanien, Finland, Frankrike och Italien omfattas detta av allmänna bestämmelser eller av inresevillkoren. I den engelska versionen av direktivet används begreppet public policy (allmän ordning). Österrike, Belgien, Bulgarien, Tyskland, Estland, Italien, Nederländerna, Polen och Slovakien har i stället använt motsvarigheten till public order. I Österrike, Belgien, Bulgarien, Grekland, Frankrike, Italien och Polen används inte begreppet ”allmän folkhälsa”.

En majoritet av medlemsstaterna[58] har utnyttjat möjligheten att återkalla eller avslå en ansökan om förlängning av ett EU-blåkort om innehavaren inte har tillräckliga medel för sin och sina familjemedlemmars försörjning utan att utnyttja det sociala trygghetssystemet i den berörda medlemsstaten[59].

Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Spanien, Ungern, Malta och Polen har utnyttjat möjligheten att återkalla eller avslå en ansökan om förlängning av ett EU-blåkort om den berörda personen inte har meddelat sin adress[60]. Cypern, Tjeckien, Estland, Grekland, Malta, Rumänien och Slovakien har infört möjligheten att återkalla eller avslå en ansökan om förlängning av ett EU-blåkort om innehavaren ansöker om socialbidrag, förutsatt att skriftlig information om detta har lämnats i förväg[61].

2.6. Ansökan om inresa (artikel 10)

En majoritet av medlemsstaterna kräver att migranterna gör ansökan om EU-blåkort. Cypern, Spanien, Frankrike, Italien och Malta kräver att arbetsgivaren gör ansökan. I Belgien och Lettland ska ansökan göras av migranten och arbetsgivaren, och i Nederländerna, Österrike, Portugal och Slovenien får antingen migranten eller arbetsgivaren ansöka. I Österrike och Nederländerna får en advokat göra ansökan.

I de flesta medlemsstater[62] kan ansökan tas upp till prövning antingen när sökanden befinner sig utanför medlemsstaten eller när han eller hon vistas i medlemsstaten och har ett giltigt uppehållstillstånd eller en nationell visering för längre vistelse[63]. De flesta medlemsstater[64] tillämpar undantaget att godta en ansökan som getts in när sökanden inte innehar ett giltigt uppehållstillstånd men uppehåller sig lagligen på medlemsstatens territorium (artikel 10.3). Luxemburg och Sverige tillämpar frysningsklausulen enligt artikel 10.4 som innebär att en ansökan endast kan ges in utanför territoriet[65].

2.7. Rättssäkerhetsgarantier (artikel 11)

De flesta medlemsstater har fastställt tidsfristen för att fatta beslut om en fullständig ansökan och skriftligen underrätta sökanden till 90 dagar[66], men vissa tillämpar kortare tidsfrister på 60 dagar (Estland, Litauen och Portugal; Slovakien och Polen i komplicerade ärenden), 56 dagar (Österrike), 45 dagar (Spanien), 30 dagar (Lettland, Rumänien och Slovenien; Slovakien och Polen i okomplicerade ärenden) och 7 dagar (Bulgarien). Flertalet medlemsstater har angett följderna av att ett beslut inte har fattats innan denna tid har löpt ut[67], men Belgien, Grekland, Italien och Polen har infört en möjlighet till förlängning av tidsfristen.

Flertalet medlemsstater har fastställt en tidsfrist för inlämning av ytterligare uppgifter om ansökan är ofullständig, samt bestämmelser om att tidsfristen för prövning då ska upphöra att löpa. Alla medlemsstater har infört bestämmelser om en skriftlig underrättelse vid avslag eller beslut om att inte förlänga eller att återkalla ett EU-blåkort samt fastställt tidsfrister för inledande av prövningsförfaranden.

2.8. Rättigheter

Tillträde till arbetsmarknaden (artikel 12)

En majoritet av medlemsstaterna[68] har utnyttjat möjligheten att efter de första två åren av begränsat tillträde till arbetsmarknaden bevilja samma behandling som medlemsstatens egna medborgare när det gäller tillträde till högkvalificerad anställning.

Nästan alla medlemsstater[69] kräver godkännande i förväg av de behöriga myndigheterna vid ändringar av arbetsgivare under de första två åren. Många medlemsstater[70] kräver meddelande eller förhandsgodkännande av ändringar som påverkar inresevillkoren.

Tillfällig arbetslöshet (artikel 13)

Dessa bestämmelser har införlivats av en majoritet av medlemsstaterna. Vissa medlemsstater tillämpar gynnsammare bestämmelser eller begränsar tillämpningen till ofrivillig arbetslöshet.

Likabehandling (artikel 14)

Bestämmelserna om likabehandling tillämpas av de flesta medlemsstater, men det förekommer variationer i fråga om tillämpningsområdet. En del bestämmelser har inte uttryckligen införlivats i vissa medlemsstater och några medlemsstater tillämpar gynnsammare bestämmelser[71].

Cypern, Tyskland, Grekland, Spanien, Finland, Luxemburg, Malta, Polen och Rumänien har utnyttjat möjligheten till begränsningar i fråga om utbildning och yrkesutbildning samt tillgång till varor och tjänster. Österrike, Belgien, Cypern, Tjeckien, Tyskland, Grekland, Finland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen och Rumänien har utnyttjat möjligheten att kräva särskilda förutsättningar för tillträde till universitetsstudier och eftergymnasial utbildning.

Flertalet medlemsstater[72] har inte utnyttjat möjligheten att begränsa likabehandlingen när en innehavare av ett EU-blåkort flyttar till en annan medlemsstat och ett positivt beslut om utfärdande av ett EU-blåkort ännu inte har fattats.

Familjemedlemmar (artikel 15)

Under 2012 beviljades 1 107 tillstånd för familjemedlemmar till innehavare av EU-blåkort. I Tyskland anslöt sig 1 421 makar och 899 barn till en innehavare av EU-blåkort 2013[73]. De allra flesta innehavare av EU-blåkort är dock under 35 år och har inte alltid hunnit bilda familj[74]. Kommissionen kommer att analysera frågan närmare.

Ställning som varaktigt bosatt (artiklarna 16 och 17)

Österrike, Bulgarien, Cypern, Tyskland, Estland, Spanien, Grekland, Litauen, Malta, Lettland, Nederländerna och Rumänien har valt att utnyttja möjligheten enligt artikel 16.5 att begränsa undantagen från direktiv 2003/109/EG med hänsyn till perioder av frånvaro från gemenskapens territorium.

2.9. Vistelse i andra medlemsstater (artiklarna 18 och 19)

En innehavare av ett EU-blåkort som vill flytta till en annan medlemsstat efter 18 månaders laglig vistelse i den första medlemsstaten ska ansöka om ett nytt EU-blåkort i den andra medlemsstaten. Det medför i praktiken en ny prövning av om innehavaren av EU-blåkortet uppfyller de villkor som gäller i den andra medlemsstaten.

Inresevillkoren varierar i viss mån mellan medlemsstaterna, och när det gäller lönetrösklarna är skillnaderna stora.

Det är ännu inte möjligt att bedöma hur EU-blåkortet påverkat rörligheten inom EU eftersom ett stort antal innehavare ännu inte fullgjort den föreskrivna 18-månadersperioden.

3. Slutsatser och nästa steg

Antalet EU-blåkort som beviljas vaierar stort mellan medlemsstaterna. Medlemsstatens storlek och ekonomiska situation kan ha betydelse för hur attraktivt EU-blåkortet är, men det är inte hela förklaringen till de stora skillnaderna. Svaret kan också sökas i de politiska valen i medlemsstater som tillämpar och marknadsför EU-blåkortet på mycket olika sätt.

Blåkortsdirektivet förhandlades fram och antogs innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Enligt det tidigare systemet krävdes enhällighet i rådet i stället för som i dag kvalificerad majoritet, och Europaparlamentet var inte medlagstiftare. Det ledde till långa och besvärliga förhandlingar om kommissionens förslag. Det direktiv som blev följden innehöll endast miniminormer och lämnade stort spelrum för medlemsstaterna genom många fakultativa bestämmelser och hänvisningar till nationell lagstiftning.

Många medlemsstaters nationella ordningar för att locka högkvalificerade migranter konkurrerar med EU-blåkortet och med varandra. En del medlemsstater har dock gjort ett politiskt val till förmån för EU-blåkortet, vilket återspeglas i antalet EU-blåkort som beviljas. Andra medlemsstaters politik gynnar deras nationella ordningar.

Antalet EU-blåkort ökade visserligen i de flesta medlemsstater mellan 2012 och 2013, men det är för tidigt att dra slutsatser om EU-blåkortets effekt när det gäller att locka högkvalificerade migranter till EU. Kommissionen är oroad över brister i införlivandet, den bristande konsekvensen, den begränsade uppsättningen rättigheter och hindren för rörlighet inom EU.

Denna rapport vittnar om en generellt bristande kommunikation från medlemsstaternas sida när det gäller uppgifter och åtgärder som vidtagits för att tillämpa direktivet, t.ex. i fråga om inresekvoter, arbetsmarknadstester, etisk rekrytering och lönetrösklar[75]. Tillgång till tillförlitliga, detaljerade och aktuella uppgifter är grundläggande för att EU:s blåkortssystem ska fungera, t.ex. när det gäller rörlighet inom EU, och för bedömningen av hur attraktivt EU-blåkortet är.

Ett antal brister i införlivandet av direktivet har framkommit. Kommissionen kommer att öka sina ansträngningar för att se till att direktivet införlivas och genomförs korrekt i hela EU. Tre år efter tidsfristen för införlivande av direktivet är det hög tid att se till att det utnyttjas till fullo. För att åstadkomma det kommer kommissionen att anordna möten med medlemsstaterna och vid behov använda sig av sina befogenheter enligt fördraget.

Slutligen bör potentiella högkvalificerade migranter och arbetsgivare få bättre information om EU-blåkortet. Kommissionen kommer att utnyttja befintliga webbplatser, t.ex. EU:s invandringsportal, på bästa möjliga sätt och uppmanar medlemsstaterna att förbättra informationen och öka medvetenheten genom andra relevanta kanaler.

På grundval av de tillgängliga uppgifterna och mot bakgrund av den korta tillämpningsperioden föreslås inga ändringar i nuläget.

Tabell 1: EU-blåkort 2012 och 2013

EU-blåkort per beslutstyp || || Familjemedlemmar till innehavare av EU-blåkort som beviljats inresa per beslutstyp

|| Beviljade || Förlängda || Återkallade || || Beviljade || Förlängda || Återkallade

|| 2012 || 2013 || 2012 || 2013 || 2012 || 2013 || || 2012 || 2013 || 2012 || 2013 || 2012 || 2013

Totalt || 3 664 || 15 261 || 146 || 170 || 1 || 0 || || 1 107 || 2 || 108 || 0 || 0 || 0

BE || 0 || 5 || : || || : || || || 0 || || 0 || || 0 ||

BG || 15 || 25 || 0 || || 0 || || || 5 || || 0 || || 0 ||

CZ || 62 || 74 || 1 || 25 || 0 || || || 35 || || 0 || || 0 ||

DE || 2 584 || 14 197 || 0 || || : || || || 270 || || 0 || || : ||

EE || 16 || 12 || 0 || 0 || 0 || 0 || || 18 || 2 || 0 || 0 || 0 || 0

EL || 0 || 0 || || || || || || : || || : || || : ||

ES || 461 || ä.e.t. || 91 || || 0 || || || 385 || || 82 || || 0 ||

FR || 126 || 304 || 49 || 133 || || || || : || || : || || : ||

IT || 6 || 112 || : || || : || || || : || || : || || : ||

CY || 0 || 0 || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

LV || 17 || 13 || 0 || 12 || 0 || || || 8 || || 0 || || 0 ||

LT || gällande: 2013 || 40 || || || || || || || || || || ||

LU || 183 || 306 || 0 || || 0 || || || 223 || || 0 || || 0 ||

HU || 1 || 3 || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

MT || 0 || ä.e.t. || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

NL || 1 || ä.e.t. || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

AT || 124 || ä.e.t. || 5 || || 0 || || || 155 || || 25 || || 0 ||

PL || 2 || 27 || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

PT || 2 || ä.e.t. || 0 || || 0 || || || 0 || || : || || : ||

RO || 46 || 119 || 0 || || 0 || || || : || || : || || : ||

SI || 9 || ä.e.t. || 0 || || 1 || || || 3 || || 1 || || 0 ||

SK || 7 || 8 || 0 || || 0 || || || 5 || || 0 || || 0 ||

FI || 2 || 5 || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0 ||

SE || gällande: 2013 || 2 || || 0 || || 0 || || || 0 || || 0 || || 0

HR || gällande: 2013 || 9 || || || || || || || || || || ||

Källor:  

Eurostat, EU-blåkort per beslutstyp, yrke och nationalitet [migr_resbc1]; familjemedlemmar till innehavare av EU-blåkort som beviljats inresa per beslutstyp och nationalitet [migr_resbc2], extraherat den 16 april 2014.

Uppgifter för 2013: Särskild förfrågan från det europeiska migrationsnätverket (sista svarsdag den 20 februari 2014); direkta kontakter med flera medlemsstater.

Anmärkningar till uppgifterna för 2013:

Litauen, Rumänien: preliminära uppgifter.

ä.e.t.: ännu ej tillgängligt. 

Tabell 2: EU-blåkort per nationalitet 2012

Totalt ||  3 664    || || ||

Asien ||  1 886    || || ||

|| || || Södra Asien[76] ||  869   

|| || || Östra Asien[77] ||  489   

|| || || Västra Asien[78] ||  410   

|| || || Sydöstra Asien[79] ||  99   

|| || || Centralasien[80] ||  19   

Amerika ||  783    || || ||

|| || || Nordamerika[81] ||  380   

|| || || Sydamerika[82] ||  278   

|| || || Centralamerika[83] ||  118   

|| || || Västindien[84] ||  7   

Europa ||  690    || || ||

|| || || Östeuropa[85] ||  463   

|| || || Sydeuropa[86] ||  227   

Afrika ||  252    || || ||

|| || || Nordafrika[87] ||  174   

|| || || Mellersta Afrika[88] ||  35   

|| || || Södra Afrika[89] ||  18   

|| || || Västra Afrika[90] ||  15   

|| || || Östra Afrika[91] ||  10   

Oceanien[92] ||  38    || || ||

Övriga ||  15    || || ||

|| || || Okända ||  9   

|| || || Statslösa ||  6   

Källa: Eurostat, EU-blåkort per beslutstyp, yrke och nationalitet [migr_resbc1].

Tabell 3: Jämförelse med nationella ordningar för högkvalificerad anställning

|| Första tillstånd inom nationella ordningar || || EU-blåkort

|| 2008 || 2009 || 2010 || 2011 || 2012 || || 2012 || 2013

Totalt || 16 157 || 14 980 || 16 999 || 19 604 || 19 988 || || 3 664 || 15 261

BE || 3 577 || 1 202 || 106 || 119 || 98 || || 0 || 5

BG || || || || 0 || 0 || || 15 || 25

CZ || || 18 || 0 || 0 || 69 || || 62 || 74

DE || 96 || 119 || 122 || 177 || 210 || || 2 584 || 14 197

EE || || || 0 || 0 || 0 || || 16 || 12

EL || 0 || 0 || 0 || 0 || 0 || || 0 || 0

ES || 2 884 || 2 071 || 1 244 || 1 650 || 1 136 || || 461 || ä.e.t.

FR || 1 681 || 2 366 || 2 554 || 3 148 || 3 030 || || 126 || 304

IT || || || 1 984 || 1 563 || 1 695 || || 6 || 112

CY || 393 || 436 || 634 || 551 || 600 || || 0 || 0

LV || || 85 || 114 || 97 || 106 || || 17 || 13

LT || || || 138 || 186 || 225 || || gällande: 2013 || 40

LU || || 96 || 74 || 102 || 21 || || 183 || 306

HU || || || || 0 || 0 || || 1 || 3

MT || 0 || 0 || || 0 || 0 || || 0 || ä.e.t.

NL || 6 411 || 4 895 || 5 531 || 5 594 || 5 514 || || 1 || ä.e.t.

AT || 827 || 575 || 668 || 868 || 1 158 || || 124 || ä.e.t.

PL || || || 12 || || 314 || || 2 || 27

PT || 288 || 307 || 342 || 282 || 313 || || 2 || ä.e.t.

RO || || || || 0 || 0 || || 46 || 119

SI || 0 || 0 || || 0 || 0 || || 9 || ä.e.t.

SK || || 0 || || 0 || 0 || || 7 || 8

FI || || || || 861 || 748 || || 2 || 5

SE || || 2 810 || 3 476 || 4 406 || 4 751 || || gällande: 2013 || 2

HR || || || || || || || gällande: 2013 || 9

Källor:

Eurostat, EU-blåkort per beslutstyp, yrke och nationalitet [migr_resbc1], extraherat den 16 april 2014.

Uppgifter för 2013: Särskild förfrågan från det europeiska migrationsnätverket (sista svarsdag den 20 februari 2014); direkta kontakter med flera medlemsstater.

Uppgifter om nationella ordningar: Eurostat, orsaker till avlönad verksamhet: högkvalificerade arbetstagare, utfärdade första tillstånd för avlönad verksamhet per orsak, giltighetstid och nationalitet [migr_resocc], extraherat den 17 februari 2014; Litauen: migrationsutveckling enligt Litauens inrikesministerium.

Anmärkningar till uppgifterna för 2013:

Litauen, Rumänien: preliminära uppgifter.

ä.e.t.: ännu ej tillgängligt. 

Tabell 4: Lönetrösklar (om tillgängliga) och förhållande till bruttoårslöner per medlemsstat

[1] Rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 (EUT L 155, 18.6.2009, s. 29).

[2] Eftersom direktivet inte är tillämpligt på tredjelandsmedborgare som reser in i en medlemsstat i enlighet med åtaganden enligt ett internationellt avtal som underlättar inresa och tillfällig vistelse för vissa kategorier av fysiska personer med anknytning till handel och investeringar [artikel 3.2 g], omfattar denna rapport inte högkvalificerade ”mode 4”-kategorier av tjänsteleverantörer.

[3] AT, BE, BG, DE, EL, FR, IT, CY, LV, LT, LU, HU, MT, PL, PT, RO, SI, SK, FI och SE.

[4] Alla medlemsstater utom DK, IE och UK. Ungerns genomförande efter anslutningen har ännu inte utvärderats, men direktivet trädde i kraft i tid den 1 juli 2013.

[5] AT, BE, CZ, DE, EE, EL, ES, FI, FR, NL, LT, LU, SK, SI och SE.

[6] BG, CY, EE, EL och RO.

[7] AT, BE, CZ, DE, EL, FI, FR, HU, IT, LU, LV, NL, PT, SE och SI.

[8] Meddelandet baseras på en undersökning som utförts för kommissionens räkning.

[9] Artikel 21.

[10]  Fyra medlemsstater införlivade direktivet i tid, fem vid utgången av 2011, åtta under andra halvåret 2012, fem under andra halvåret 2012 och två först under 2013.

[11] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/population/data/database

[12] HR, LT, SE: ikraftträdande 2013.

[13]  Preliminär och ofullständig statistik för 15 medlemsstater baserad på en särskild förfrågan från det europeiska migrationsnätverket (sista svarsdag den 20 februari 2014); direkta kontakter med flera medlemsstaters migrationsmyndigheter.           

[14] Preliminära uppgifter för Tyskland.

[15]  Uppgifter har bara lämnats av BG, CZ, EE, FI, HU, IT, LV, PL, RO och SI.

[16] Dessa har studerat eller utbildat sig i Tyskland eller ändrat status från ett annat arbetstillstånd.

[17]  Källa: Wanderungsmonitoring: Migration nach Deutschland, 1. Halbjahr 2013. http://www.bamf.de/SharedDocs/Anlagen/DE/Publikationen/Broschueren/wanderungsmonitoring-I-halbjahr-2013.html

[18]  Mangelberufe: yrken för vilka ett särskilt behov har identifierats i Tyskland.

[19]  Regelberufe: alla övriga yrken.

[20] Okänt kön för 3 personer.

[21]  För mer information, se EMN Study, Attracting Highly Qualified and Qualified Third-Country Nationals, Synthesis Report, 2013, s. 16–21. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/networks/european_migration_network/reports/docs/emn-studies/attracting/emnsr_attractinghqworkers_finalversion_23oct2013_publication.pdf

[22] BE, EE, FI, EL, IT, LT, LU, SK, SI och SE har särskilda bestämmelser inom ramen för den vidare migrationspolitiken. AT, CZ, DE, ES, FR, NL och PT har separata strategier inriktade på högkvalificerade migranter.

[23] T.ex. personal i ledande ställning, forskare och vetenskapliga medarbetare eller företagsinternt utstationerad personal.

[24] T.ex. informations- och kommunikationsteknik, hälso- och sjukvård, den akademiska världen, finansiella tjänster, ingenjörsteknik.

[25] År 2012 klassificerades 47 % av migranterna i Sverige på nivåerna 5–6 (universitetsexamen och/eller doktorsexamen) i Unescos internationella typklassificering av utbildning (Isced), och 35 % hade tjänster i grupperna 1–3 (chefer, personer med teoretisk specialistkompetens och personer med kortare högskoleutbildning) i internationella standarden för yrkesklassificering (Isco). I Luxemburg tillhörde 54 % Isced-nivåerna 5–6 och 53 % Isco-nivåerna 1–3.

[26] CY, IT, LV, MT, PL lockar inte större andelar högkvalificerade migranter, utom Cypern där 28 % klassificerades på Isced-nivåerna 5–6 år 2012.

[27] BG, CY, EE, EL, HU, MT, RO och SI.

[28] Artikel 20.1.

[29] BG, EE, EL, HU, MT.

[30] EE, EL, HU, MT och RO. Cypern förbjuder inresa för högkvalificerade arbetstagare, men regeringen kan i undantagsfall medge inresa för särskilda sektorer, yrken, specialiteter och/eller ursprungsländer (med möjlighet till omprövning efter ett år).

[31]  Cypern: inresekvot på noll; Grekland: eftersom efterfrågan saknas har Grekland ännu inte aktiverat sitt system för att genom ett ministerbeslut fastställa det högsta antal högkvalificerade tjänster som får gå till tredjelandsmedborgare.

[32] I Tyskland finns möjlighet att utnyttja undantaget genom en föreskrift (vilket inte görs i dag).

[33]  Artiklarna 20.1 och 8.4.

[34]  Källa: EMN Study, Attracting Highly Qualified and Qualified Third-Country Nationals, Synthesis Report, 2013, s. 23.

[35] I Tyskland finns möjlighet att utnyttja undantaget genom en föreskrift (vilket inte görs i dag).

[36] Malta: minst 10 års yrkeserfarenhet.

[37]  Italien kräver att personer med teoretisk specialistkompetens ska omfattas av nivåerna 1, 2 och 3 i den nationella yrkesklassificeringen ISTAT CP2011.

[38] Utom Luxemburg (inget hot mot internationella förbindelser) och Rumänien (inga noteringar i belastningsregistret och medicinskt lämplig för arbetet i fråga).

[39] Utom EL, FI, PT och SE.

[40] Rumänien (4 gånger) och Litauen (2 gånger).

[41]  Utom Nederländerna och Polen: ett exakt belopp som indexeras och offentliggörs årligen.

[42] Tyskland: lönenivån uppgår till 2/3 av det årliga bidragsbestämningstaket för den lagstadgade pensionsfonden (som är kopplat till den genomsnittliga bruttolönen); Italien: 3 gånger miniminivån för undantag från anslutning till sjukförsäkringskassa; Portugal: 1,5 gånger den nationella genomsnittliga bruttoårslönen eller 3 gånger socialstödsindex (IAS).

[43]  Uppgifter om bruttoårsinkomst (per arbetsgivare) offentliggörs av Eurostat för företag med minst tio anställda [earn_ses10_an]. Uppgifterna samlas in vart fjärde år genom undersökningen av inkomststruktur (SES) och utgör en källa som är jämförbar i hela EU.

[44] Artikel 20.3 och skäl 11.

[45] http://ec.europa.eu/immigration/

[46]  Kontroller gjordes i februari 2014.

[47] Artikel 21.

[48] Artikel 5.1 a.

[49] Artiklarna 7.2, 8.2, 9.1–9.3, 11.3, 14.3 och 20.2.

[50]  Flera medlemsstater kopplar giltighetstiden för EU-blåkortet till anställningskontraktets löptid plus tre månader och anger en längsta giltighetstid (mellan ett och fyra år; fem år i Lettland) i stället för en standardiserad giltighetstid. Det betyder att någon standardiserad giltighetstid inte tydligt anges, såsom krävs.

[51] Utom i BE, FR och ES.

[52]  Inresevillkoret i artikel 5.1 a kräver en minsta löptid på ett år. AT, BG, CY, DE, HU, LT och LV tycks inte ha något krav på minsta löptid för anställningskontraktet eller anställningserbjudandet i sin lagstiftning.

[53] PT: 1 år inledningsvis + 2 års förlängning; ES: 1 år inledningsvis + 2 års förlängning; BE: 13 månader inledningsvis + 3 års förlängning; EL: 2 år inledningsvis + 3 års förlängning; EE: 2 år och 3 månader inledningsvis + 4 år och tre månaders förlängning.

[54]  För mer information om arbetsmarknadstester, se EMN Inform, Approaches and tools used by Member States to identify labour market needs, december 2013, http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/networks/european_migration_network/reports/docs/emn-studies/emn-informs/emn_inform_on_labour_market_tests_5dec2013_final.pdf, och EMN Study, Intra-EU Mobility of third-country nationals, 2013, s. 35–37, http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/networks/european_migration_network/reports/docs/emn-studies/intra-eu-mobility/emn-synthesis_report_intra_eu_mobility_final_august_2013.pdf

[55] Utom CZ, DE, ES, FI, FR, LV, NL och PT.

[56]  Artikel 9.3 a.

[57] Utom i Lettland och Slovenien.

[58] BE, BG, CY, EE, EL, ES, FI, HU, IT, LT, LU, MT, NL, PT, RO och SI.

[59] Artikel 9.3 b.

[60] Artikel 9.3 c.

[61] Artikel 9.3 d.

[62] Utom i Bulgarien där ansökan endast kan göras på territoriet.

[63] Grekland kräver en föransökan om visering utanför territoriet och därefter en formell ansökan som görs på territoriet, med visering för utfärdande av ett EU-blåkort.

[64] Utom BG, EL, ES, FR, IT, LV, PL och RO.

[65] En motsvarande nationell bestämmelse tycks ha funnits i Luxemburg och Sverige innan direktivet antogs.

[66] BE, CY, CZ, DE, EL, FI, FR, IT, HU, LU, MT, NL och SE.

[67]  CY: talan vid högsta domstolen kan endast väckas vid myndighets försummelse (artikel 146 i konstitutionen); HU: endast allmän förvaltningsrätt: en tillsynsmyndighet undersöker och beordrar en underordnad myndighet att fatta beslut inom åtta dagar, och avgiften återbetalas om förseningen inte kan tillskrivas sökanden.

[68] Utom BE, BG, CY, CZ, EL, LV, MT, PL och SE.

[69] Utom FI och FR.

[70] Utom DE, EE, ES, FI, FR, HU, IT, LT och SK.

[71]  Kommissionen håller på med en mer ingående analys och försöker få klargöranden från medlemsstaterna.

[72]  Utom CY, EL, FR, MT och SK.

[73]  Preliminära uppgifter för de första nio månaderna 2013 (särskild förfrågan från det europeiska migrationsnätverket, sista svarsdag den 20 februari 2014).

[74] Tyskland 2013: 6 716 (75,56 %) under 35 år.

[75]  Artiklarna 5.5 och 20.1 (med avseende på artiklarna 6, 8.2, 8.4 och 18.6) samt 22 (med avseende på artiklarna 16, 18 och 20).

[76] Afghanistan, Bangladesh, Indien, Iran, Nepal, Pakistan, Sri Lanka.

[77] Kina (inklusive Hongkong), Japan, Mongoliet, Nordkorea, Sydkorea, Taiwan.

[78] Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Irak, Israel, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Turkiet, Förenade Arabemiraten, Jemen.

[79] Kambodja, Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore, Thailand, Vietnam.

[80] Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Uzbekistan.

[81] Kanada, Förenta staterna.

[82] Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Guyana, Paraguay, Peru, Uruguay, Venezuela.

[83] Costa Rica, El Salvador, Guatemala, Mexiko, Panama.

[84] Kuba, Dominikanska republiken, Haiti, Trinidad och Tobago.

[85] Vitryssland, Moldavien, Ryssland, Ukraina.

[86] Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kosovo (enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1244/99), Montenegro, Serbien.

[87] Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko, Sudan, Tunisien.

[88] Angola, Kamerun, Gabon.

[89] Sydafrika.

[90] Benin, Burkina Faso, Elfenbenskusten, Ghana, Mauretanien, Nigeria, Senegal.

[91] Etiopien, Madagaskar, Mauritius, Tanzania, Zambia, Zimbabwe.

[92] Australien, Nya Zeeland

Top