(1)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 (2) fastställs en förteckning över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser (viseringskravet) och en förteckning över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav vid vistelser på högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod (viseringsundantaget).

(2)

Viseringsfritt resande medför betydande fördelar för både unionen och tredjeländer. Ekonomiska, sociala och kulturella kontakter med tredjeländer skapar välstånd och främjar unionens öppna och fria karaktär som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa på det internationella planet. Unionens gemensamma viseringspolitik är i det avseendet en hörnsten i dess samarbete med tredjeländer. Samtidigt har det föränderliga geopolitiska läget medfört nya utmaningar kopplade till viseringsfritt resande. För att hantera dessa nya utmaningar och ett bredare spektrum av risker för irreguljär migration eller hot mot allmän ordning och säkerhet vilka härrör från de tredjeländer som förtecknas i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 (tredjeländer som undantas från viseringskravet), bör mekanismen för tillfälligt upphävande av viseringsundantaget för medborgare i ett tredjeland som undantas från viseringskravet (upphävandemekanismen) stärkas och effektiviseras.

(3)

Användningen av upphävandemekanismen bör i synnerhet underlättas genom att utvidga de möjliga grunderna för att tillämpa denna mekanism, anpassa de relevanta tröskelvärdena och förfarandena samt stärka kommissionens övervaknings- och rapporteringsskyldigheter.

(4)

Unionen har ingått ett antal avtal om viseringsfritt resande för kortare vistelser med tredjeländer som undantas från viseringskravet och kan komma att ingå ytterligare sådana avtal i framtiden. Om tillämpningen av upphävandemekanismen avser ett tredjeland med vilket unionen har ingått ett sådant avtal bör den tillämpas utan att det påverkar relevanta bestämmelser om grunder för upphävande och förfaranden som föreskrivs i det aktuella avtalet. Följaktligen måste tillämpningen av det relevanta avtalet upphävas parallellt genom ett beslut av rådet för att upphävandet av undantaget från viseringskravet enligt unionsrätten ska få verkan i enlighet med unionens internationella skyldigheter.

(5)

Med tanke på behovet av att säkerställa en omedelbar och lämplig reaktion på hybridhot som är förenlig med unionsrätten och unionens internationella skyldigheter bör det vara möjligt att tillämpa upphävandemekanismen när det föreligger risker för eller hot mot medlemsstaternas allmänna ordning eller inre säkerhet till följd av hybridhot, däribland situationer med statsstödd instrumentalisering av migranter i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1359 (3), vilka syftar till att destabilisera eller undergräva samhället och viktiga institutioner.

(6)

Det är mycket viktigt att de rese-, identitets- och bakomliggande handlingar som utfärdas av tredjeländer som undantas från viseringskravet är fullt tillförlitliga. Det är också mycket viktigt att sådana handlingar inte med lätthet kan förfalskas. Eftersom systembrister i lagstiftning eller förfaranden avseende dokumentsäkerhet i tredjeländer som undantas från viseringskravet kan leda till risker för eller hot mot medlemsstaternas allmänna ordning eller inre säkerhet, bör det vara möjligt att tillämpa upphävandemekanismen på den grunden.

(7)

System för medborgarskap för investerare som tillämpas av tredjeländer som undantas från viseringskravet möjliggör för tredjelandsmedborgare som annars skulle omfattas av viseringskravet att resa viseringsfritt till unionen. Inom ramen för ett system för medborgarskap för investerare beviljas en person medborgarskap i utbyte mot förutbestämda betalningar eller investeringar, utan att personen i fråga har någon verklig koppling till det berörda tredjelandet. Även om unionen respekterar suveräna länders rätt att besluta om sina egna naturalisationsförfaranden bör tredjeländer som undantas från viseringskravet avskräckas från att använda viseringsfritt tillträde till unionen som ett sätt att locka till sig enskilda investeringar i utbyte mot medborgarskap. Bristen på omfattande säkerhetskontroller, bakgrundsprövning och tillbörlig aktsamhet i sådana tredjeländer inom ramen för system för medborgarskap för investerare ger dessutom upphov till flera allvarliga säkerhetsrisker för unionsmedborgare, exempelvis risker som härrör från penningtvätt och korruption. För att förhindra att viseringsfritt tillträde till unionen används för detta ändamål bör det vara möjligt att upphäva viseringsundantaget för ett tredjeland som väljer att tillämpa system för medborgarskap för investerare som innebär att medborgarskap beviljas en person utan att vederbörande har någon verklig koppling till det tredjelandet.

(8)

Den omständigheten att ett tredjeland som undantas från viseringskravet för en viseringspolitik som inte är anpassad till unionens viseringspolitik, såvitt gäller förteckningen över tredjeländer som undantas från viseringskravet, kan leda till irreguljär migration till unionen, i synnerhet om det berörda tredjelandet ligger geografiskt nära unionen. Det bör därför vara möjligt att tillämpa upphävandemekanismen om kommissionen efter en bedömning drar slutsatsen att en sådan bristande anpassning av ett tredjelands viseringspolitik skulle kunna leda till en betydande ökning av antalet medborgare i andra tredjeländer som lagligen anländer till det tredjelandets territorium och sedan irreguljärt reser in på medlemsstaternas territorium.

(9)

I förordning (EU) 2018/1806 fastställs de tredjeländer vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet. Vissa av de kriterier som används för att bedöma huruvida det är lämpligt att bevilja ett viseringsundantag återspeglas i grunderna för upphävande i andra bestämmelser i den förordningen, vilket säkerställer en koppling mellan kriterierna för beviljande av viseringsundantag och grunderna för upphävande. Upphävandemekanismen, såsom den revideras genom den här förordningen, bör därför också göra det möjligt att upphäva ett viseringsundantag om unionens yttre förbindelser med ett tredjeland som undantas från viseringskravet försämras på grund av allvarliga överträdelser av de principer som fastställs i Förenta nationernas stadga, allvarliga kränkningar av de grundläggande friheterna eller av de skyldigheter som följer av internationell människorättslagstiftning eller internationell humanitär rätt, allvarliga överträdelser av internationell rätt och internationella rättsnormer, bristande efterlevnad av internationella domstolars beslut och avgöranden eller fientliga handlingar som utförs mot unionen eller medlemsstaterna i syfte att destabilisera eller undergräva samhället eller institutioner som är centrala för unionens eller medlemsstaternas allmänna ordning och inre säkerhet. Sådana fientliga handlingar kan vara resultatet av utländsk inblandning i politiska processer, ekonomiskt tvång, cyberoperationer, industrispionage eller sabotage av kritisk infrastruktur. Vidare bör kommissionen, med tanke på att unionens yttre förbindelser kommer att påverkas i sin helhet, ha exklusiv befogenhet att tillämpa upphävandemekanismen, efter samråd med medlemsstaterna, på den grunden att unionens yttre förbindelser med ett tredjeland som undantas från viseringskravet har försämrats. Om kommissionen överväger att upphäva viseringsundantaget på den grunden bör den i sin bedömning dessutom ta hänsyn till de potentiella konsekvenserna av upphävandet för medborgarna i det berörda tredjelandet.

(10)

Avtal om viseringsfritt resande för kortare vistelser med tredjeländer som undantas från viseringskravet kan innehålla andra grunder för upphävande än de som anges i upphävandemekanismen. Följaktligen bör det vara möjligt att tillämpa upphävandemekanismen även på de grunderna. Användningen av grunder för upphävande som anges i avtal om viseringsfritt resande för kortare vistelser bör dock begränsas till tillämpningsområdet för dessa avtal.

(11)

Kommissionen bör från fall till fall bedöma tröskelvärdena för att tillämpa upphävandemekanismen vid en betydande ökning av antalet medborgare i ett tredjeland som undantas från viseringskravet vilka nekats inresa till medlemsstaternas territorium eller konstaterats vistas på medlemsstatens territorium utan att ha rätt till det, eller vid en betydande ökning av antalet asylansökningar från medborgare i ett sådant tredjeland där andelen godkända ansökningar är låg eller av antalet allvarliga brott med koppling till medborgare i ett visst tredjeland som undantas från viseringskravet. I synnerhet bör kommissionen ha möjlighet att bedöma om det, i de fall som medlemsstaterna underrättar kommissionen om eller inom ramen för dess egen analys, föreligger särskilda omständigheter som motiverar att lägre eller högre tröskelvärden än de som anges i relevanta bestämmelser i förordning (EU) 2018/1806 tillämpas. I sin bedömning bör kommissionen bland annat ta hänsyn till antalet otillåtna passager av medlemsstaternas yttre gränser, antalet ogrundade asylansökningar eller antalet brott med koppling till medborgare i ett tredjeland som undantas från viseringskravet, i förhållande till antalet medlemsstater som påverkas och deras storlek samt hur dessa antal inverkar på den övergripande migrationssituationen, asylsystemens funktion eller den inre säkerheten i de berörda medlemsstaterna. Kommissionen bör även beakta de åtgärder som det berörda tredjelandet har vidtagit för att avhjälpa situationen. Kommissionen bör dessutom noggrant bedöma behovet, proportionaliteten och konsekvenserna av ett upphävande av viseringsundantaget innan den antar den relevanta rättsakten.

(12)

När medlemsstaterna underrättar kommissionen om omständigheter som kan utgöra en grund för upphävande bör de kunna beakta referensperioder som är längre än två månader för att kunna identifiera inte bara plötsliga förändringar i den aktuella situationen utan även långsiktiga trender, upp till tolv månader, vilka kan motivera att upphävandemekanismen tillämpas.

(13)

När kommissionen anser det nödvändigt, eller på begäran av Europaparlamentet eller rådet, bör den rapportera till Europaparlamentet och rådet om resultatet av sin systematiska övervakning av viseringsundantaget med avseende på samtliga tredjeländer som undantas från viseringskravet, bland annat på grundval av uppgifter från unionens informationssystem, såsom det in- och utresesystem som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 (4) och det EU-system för reseuppgifter och resetillstånd som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 (5), och från unionens organ och byråer. Sådana rapporter bör inriktas på de tredjeländer som undantas från viseringskravet som enligt kommissionens analys inte längre uppfyller de kriterier för att bevilja ett viseringsundantag enligt förordning (EU) 2018/1806 som är relevanta för grunderna för upphävande, eller de tredjeländer som undantas från viseringskravet som associeras med specifika problem som, om de inte åtgärdas, skulle kunna få till följd att upphävandemekanismen tillämpas. I synnerhet är det lämpligt att kommissionen överväger att rapportera om tredjeländer som nyligen har förtecknats i bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 utan att ha deltagit i en dialog om viseringsliberalisering med unionen, om den anser det nödvändigt och särskilt under de första åren efter ikraftträdandet av den rättsakt genom vilken viseringsundantaget för det tredjelandet har införts.

(14)

Om upphävandemekanismen tillämpas på grund av att ett tredjeland som undantas från viseringskravet, med vilket en dialog om viseringsliberalisering har slutförts framgångsrikt, inte har uppfyllt de särskilda krav avseende yttre förbindelser eller grundläggande rättigheter som användes för att bedöma lämpligheten i att dess medborgare beviljas ett viseringsundantag, eller på grund av en försämring av unionens yttre förbindelser med detta tredjeland, bör kommissionen prioritera en riktad strategi. Inom ramen för en sådan strategi bör kommissionen först och främst tillämpa upphävandet på personer i ansvarsställning, såsom medlemmar av tredjelandets officiella delegationer, medlemmar av det tredjelandets lokala, regionala och nationella regeringar, ledamöter i det tredjelandets parlament eller högt uppsatta offentliga eller militära tjänstemän i det tredjelandet, så att negativa konsekvenser för allmänheten i det berörda tredjelandet minimeras. Kommissionen bör kontinuerligt övervaka huruvida tillämpningen av upphävandemekanismen har uppnått det avsedda resultatet och regelbundet rapportera om detta till Europaparlamentet och rådet.

(15)

Om ett beslut om att tillfälligt upphäva undantaget från viseringskravet har fattats på grund av att ett tredjeland som undantas från viseringskravet, med vilket en dialog om viseringsliberalisering har slutförts framgångsrikt, inte har uppfyllt de särskilda krav avseende yttre förbindelser eller grundläggande rättigheter som användes för att bedöma lämpligheten i beviljandet av ett viseringsundantag, eller på grund av en försämring av unionens yttre förbindelser med detta tredjeland som undantas från viseringskravet, och detta beslut riktar sig mot kategorier av medborgare i ansvarsställning i det tredjelandet, bör medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att inte medge undantag från det tillfälliga viseringskravet så länge som det tillfälliga upphävandet gäller.

(16)

Om kommissionen överväger att upphäva ett viseringsundantag på grundval av sin egen analys eller till följd av en underrättelse från en medlemsstat, bör den i sin bedömning ta hänsyn till hur upphävandet skulle påverka civilsamhället i det berörda tredjelandet, i synnerhet om situationen för mänskliga rättigheter i det tredjelandet har försämrats.

(17)

Om ett beslut har fattats om att tillfälligt upphäva viseringsundantaget för ett tredjeland bör tillräckligt med tid ges till den förstärkta dialogen mellan kommissionen och det berörda tredjelandet, för att avhjälpa de omständigheter som föranledde upphävandet. I detta syfte bör varaktigheten för ett tillfälligt upphävande som antas genom en genomförandeakt vara tolv månader, med möjlighet till förlängning med ytterligare 24 månader genom en delegerad akt. När kommissionen antar en sådan delegerad akt är det viktigt att den i detalj redogör för resultatet av den förstärkta dialogen med det berörda tredjelandet, de åtgärder som det tredjelandet och de berörda medlemsstaterna har vidtagit samt skälen till att den anser att de omständigheter som föranledde det tillfälliga upphävandet inte har avhjälpts. Om ingen lösning hittas före utgången av den delegerade aktens tillämpningsperiod och kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag om att överföra hänvisningen till det berörda tredjelandet från bilaga II till förordning (EU) 2018/1806 till dess bilaga I, bör kommissionen anta en delegerad akt som förlänger det tillfälliga upphävandet till dess att det antagna lagstiftningsförslaget träder i kraft. En sådan förlängning bör dock inte överskrida 24 månader.

(18)

Om en genomförandeakt om tillfälligt upphävande av viseringsundantaget för medborgare i ett tredjeland antas på grundval av att tredjelandet i fråga, vars medborgare har undantagits från viseringskravet till följd av att en dialog om viseringsliberalisering slutförts framgångsrikt, inte har uppfyllt de särskilda krav avseende yttre förbindelser eller grundläggande rättigheter som användes för att bedöma huruvida det var lämpligt att dess medborgare beviljas ett viseringsundantag eller på grund av en försämring av unionens yttre förbindelser med det tredjelandet, och dessa omständigheter kvarstår, bör kommissionen kunna besluta att den delegerade akt varigenom upphävandet förlängs ska tillämpas endast på vissa kategorier av det tredjelandets medborgare, med beaktande av de specifika omständigheterna i fallet och proportionalitetsprincipen. Om ingen lösning hittas före utgången av den delegerade aktens tillämpningsperiod bör kommissionen göra en ny bedömning av situationen och kunna besluta att förlänga upphävandet ytterligare genom ytterligare en delegerad akt som är tillämplig på utvalda kategorier av det tredjelandets medborgare.

(19)

Om det är vederbörligen motiverat på grund av brådska, till exempel för att förhindra en massiv tillströmning av tredjelandsmedborgare som anländer irreguljärt till medlemsstaternas territorium eller en allvarlig skada för medlemsstaternas allmänna ordning eller inre säkerhet, bör ordföranden för den kommitté som inrättats enligt förordning (EU) 2018/1806 för att biträda kommissionen överväga att förkorta fristen för att kalla till ett möte i kommittén och för att tillämpa det skriftliga förfarande som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (6), eftersom detta skulle göra det möjligt för kommittén att avge sitt yttrande mer skyndsamt än vad som annars vore fallet.

(20)

Om de omständigheter som föranledde ett tillfälligt upphävande av viseringsundantaget avhjälps innan upphävandeperioden löper ut bör upphävandet hävas. Innan upphävandeperioden löper ut bör kommissionen i detta syfte anta en genomförandeakt, när upphävandeperioden anges i en genomförandeakt, eller en delegerad akt, när upphävandeperioden anges i en delegerad akt.

(21)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (7). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(22)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (8), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i rådets beslut 1999/437/EG (9).

(23)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (10), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (11).

(24)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (12), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B och C i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (13).

(25)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.

1.

Artikel 8 ska ersättas med följande:

2.

Följande artiklar ska införas:

(*1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 av den 13 november 2019 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624 (EUT L 295, 14.11.2019, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2019/1896/oj)."

(*2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/2303 av den 15 december 2021 om Europeiska unionens asylbyrå och om upphävande av förordning (EU) nr 439/2010 (EUT L 468, 30.12.2021, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2021/2303/oj)."

(*3)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2016/794/oj).”."

3.

Artikel 10 ska ändras på följande sätt: