Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Summaries of EU Legislation

EU-direktiv

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) – direktiv

VILKET SYFTE HAR ARTIKELN?

Där definieras de olika typer av rättsakter som EU kan anta, däribland direktiv.

VIKTIGA PUNKTER

Ett direktiv är en del av EU:s sekundärrätt. Det antas därför av EU-institutionerna i enlighet med grundfördragen. När det har antagits på EU-nivå införlivar EU-länderna det i den nationella lagstiftningen och genomför det.

Till exempel fastställs i direktivet om arbetstidens förläggning obligatoriska viloperioder och en gräns för arbetstid per vecka som ska godkännas i EU.

Det är dock upp till vart och ett av länderna att utveckla egna lagar för hur dessa regler ska tillämpas.

En bindande akt med allmän giltighet

I artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt fastställs det att ett direktiv är bindande för alla de länder som det riktar sig till (ett, flera eller alla) vad gäller det resultat som ska uppnås, men att det är de nationella myndigheternas sak att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.

Ett direktiv skiljer sig dock från en förordning eller ett beslut.

  • Till skillnad från en förordning, som är omedelbart tillämplig i EU-ländernas interna lagstiftning efter det att den har trätt i kraft, kan ett direktiv inte tillämpas direkt i EU-länderna. Det måste först införlivas i den nationella lagstiftningen innan myndigheter, företag och enskilda personer kan åberopa det.
  • Till skillnad från ett beslut är ett direktiv en text med allmän giltighet för alla EU-länder.

Antagande

Direktivet antas enligt ett lagstiftningsförfarande. Det är en rättsakt som antas av rådet och parlamentet i enlighet med ordinarie eller särskilt lagstiftningsförfarande.

Obligatoriskt införlivande

Innan ett direktiv kan träda i kraft på nationell nivå måste EU-länderna anta en lag som införlivar det. Denna nationella åtgärd måste uppfylla de mål som anges i direktivet. Nationella myndigheter ska informera Europeiska kommissionen om dessa åtgärder.

Införlivandet måste genomföras inom den tidsfrist som fastställs när direktivet antas (vanligtvis inom två år).

När ett land inte införlivar ett direktiv, kan kommissionen inleda ett överträdelseförfarande och väcka talan mot landet i Europeiska unionens domstol (om i detta fall verkställighet av domen vägras kan en ny avkunnad dom ges, vilket kan leda till böter).

Maximal och minimal harmonisering

Det är viktigt att skilja mellan krav på minimal och maximal (eller fullständig) harmonisering i direktiv.

När det gäller minimal harmonisering fastställs i ett direktiv minimistandarder, ofta som ett erkännande av att rättssystemen i vissa EU-länder redan har fastställt högre standarder. I detta fall har EU-länder rätt att fastställa högre standarder än de som har fastställts i direktivet.

När det gäller maximal harmonisering får EU-länder inte införa regler som är strängare än de som har fastställts i direktivet.

Skydd av enskilda personer vid felaktigt införlivande av direktiv

Direktivet kan i princip inte träda i kraft förrän efter att det har införlivats. Ett direktiv som inte har införlivats kan dock ha vissa effekter direkt om Europeiska unionens domstol anser att

  • införlivandet i nationell lagstiftning inte har genomförts eller har utförts felaktigt,
  • bestämmelserna i direktivet är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa,
  • villkoren i direktivet ger enskilda personer rättigheter.

När dessa villkor uppfylls kan enskilda personer förlita sig på direktivet i rätten mot ett EU-land. Dock kan inte en enskild person lägga fram en fordran mot en annan enskild person och åberopa att ett direktiv har omedelbar verkan om det inte har införlivats (se domen i mål C-91/92 Paola Faccini Dori mot Recreb Srl av den 14 juli 1994).

Domstolen godkänner även, enligt vissa villkor, att enskilda personer kan få ersättning för direktiv som har införlivats på ett dåligt sätt eller för sent (domen i målen C-6/90 och C-9/90 Francovic och Bonifaci av den 19 november 1991).

Att motverka försenade införlivanden

Att EU-länder dröjer med att införliva direktiv är ett pågående problem, som hindrar medborgare och företag från att ta del av de påtagliga fördelar som finns i EU-lagstiftningen.

EU har angett ett mål för att minska införlivandeunderskottet till en procent. Tabellen för införlivande av EU-direktiv på den inre marknaden, som offentliggjordes av Europeiska kommissionen i december 2016, visar att 20 länder inte nådde upp till detta mål och att endast 1 land lyckades uppnå ett efterlevnadsunderskott för nationell lagstiftning på under det mål på 0,5 procent som föreslogs i inremarknadsakten från april 2011.

BAKGRUND

Mer information finns här:

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Del sex – Institutionella och finansiella bestämmelser – Finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfarande för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1 – Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

Senast ändrat 11.07.2018

Top