Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Europeisk skyddsorder – stöd till brottsoffer i hela EU

Europeisk skyddsorder – stöd till brottsoffer i hela EU

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Direktiv 2011/99/EU – europeisk skyddsorder

SAMMANFATTNING

VILKET SYFTE HAR DIREKTIVET?

  • Genom direktivet kan offer för våld, särskilt våld i nära relationer och olaga förföljelse, fortsätta att åtnjuta skydd mot brottslingar när de flyttar till ett annat EU-land.
  • I direktivet fastställs regler som gör att en domare eller motsvarande auktoritet i ett EU-land kan utfärda en europeisk skyddsorder när den skyddade personen flyttar till ett annat EU-land.
  • Det fungerar tillsammans med förordning (EU) nr 606/2013, som inför en enkel certifieringsprocess så att en order som utfärdas i ett EU-land snabbt och lätt kan erkännas i ett annat.

VIKTIGA PUNKTER

För att utfärda en europeisk skyddsorder måste det finnas en befintlig nationell skyddsåtgärd på plats i det EU-landet, som ålägger ett eller flera av följande förbud eller begränsningar för personen som är orsak till fara för den skyddade personen:

  • Tillträdesförbud till vissa platser eller definierade områden där den skyddade personen bor eller är på besök.
  • Förbud mot eller begränsning av kontakt i någon form med den skyddade personen, däribland på telefon, e-post eller vanlig post, fax eller någon annan metod.
  • Förbud mot eller begränsning av att komma närmare den skyddade personen än ett fastställt avstånd.

Utfärdande av order

Det finns flera villkor, däribland att

  • den skyddade personen bestämmer sig för att bo eller uppehålla sig, eller redan bor eller uppehåller sig, i ett annat EU-land,
  • den skyddade personen själv begär ordern,
  • personen som är orsak till fara har rätt att höras och invända mot skyddsåtgärden, om personen inte hade rätt att göra det innan den ursprungliga skyddsåtgärden antogs.

Ordern kan begäras i antingen det EU-land där den skyddade personen för närvarande bor eller uppehåller sig (det verkställande landet) eller det där ordern kommer att utfärdas (det utfärdande landet).

Icke-erkännande av en order

Det utfärdande landet kan vägra att erkänna en order av ett antal skäl, däribland följande:

  • Ordern är inte fullständig eller har inte slutförts inom den tidsram som fastställts av det utfärdande landet.
  • Skyddsåtgärden gäller en handling som inte är en brottslig gärning i det verkställande landet.
  • Skyddsåtgärden ålägger inte ett eller flera av de förbud eller begränsningar som fastställs ovan.

Om det verkställande landet vägrar att erkänna ordern, måste det

  • vederbörligen informera den skyddade personen och det utfärdande landet om att ordern inte har erkänts, och förklara varför,
  • informera den skyddade personen om möjligheten att begära en skyddsåtgärd enligt hans/hennes nationella lag,
  • informera den skyddade personen om eventuella grunder för överklagande av beslutet enligt hans/hennes nationella lag.

Verkställande av order

Det verkställande landet ansvarar för att vidta och verkställa åtgärder för att utföra ordern. Om ordern överträds kan landet

  • påföra straffrättsliga påföljder och eventuella andra åtgärder om överträdelsen är en brottslig gärning i det landet,
  • fatta andra beslut med anledning av överträdelsen,
  • vidta en brådskande och tillfällig åtgärd för att avbryta överträdelsen i avvaktan på ett följdbeslut av det utfärdande landet.

VILKEN PERIOD GÄLLER DIREKTIVET FÖR?

Det trädde i kraft den 10 januari 2012. EU-länderna måste införliva det i sin nationella lagstiftning senast den 11 januari 2015.

BAKGRUND

Se ”Offer” på Europeiska kommissionens webbplats om rättsliga frågor.

RÄTTSAKT

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern (EUT L 338, 21.12.2011, s. 2–18)

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets förordning 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor (EUT L 181, 29.6.2013, s. 4–12)

Senast ändrat 25.01.2016

Top