Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Summaries of EU Legislation

Sekundärrätt

 

SAMMANFATTNING AV FÖLJANDE DOKUMENT:

Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget)

VILKET SYFTE HAR ARTIKEL 288 I EUF-FÖRDRAGET?

Genom Lissabonfördraget ändrade man klassificeringen av EU:s rättsakter. I förenklingssyfte minskade man antalet rättsakter som står till EU-institutionernas förfogande från fler än tio till fem.

Vidare blev det möjligt för Europeiska kommissionen att anta en ny kategori rättsakter: delegerade akter. Dessutom stärktes kommissionens befogenhet att anta genomförandeakter. Syftet med båda dessa förändringar var att förbättra effektiviteten i EU:s beslutsprocess och genomförandet av dessa beslut.

VIKTIGA PUNKTER

EU:s rättsakter och deras klassificering

Enligt artikel 288 i EUF-fördraget får EU-institutionerna anta följande fem typer av rättsakter:

Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.

Ett beslut kan specifikt rikta sig till en eller flera mottagare (EU-länder, företag eller fysiska personer). Det finns också beslut utan någon särskild adressat, särskilt på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp).

Delegerade akter

Artikel 290 i EUF-fördraget gör det möjligt för EU:s lagstiftare (i allmänhet Europaparlamentet och rådet) att delegera befogenhet till kommissionen att anta icke-lagstiftningsakter med allmän räckvidd som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.

Till exempel kan man genom delegerade akter lägga till nya (icke väsentliga) bestämmelser eller senare ändra vissa aspekter av en lagstiftningsakt. Detta gör att lagstiftaren kan koncentrera sig på politikens inriktning och mål utan att gå in alltför mycket på detaljerna eller föra ytterst tekniska diskussioner.

Delegeringen av befogenhet att anta delegerade akter omfattas emellertid av stränga restriktioner. Endast kommissionen kan ges befogenhet att anta delegerade akter. Dessutom kan de viktigaste delarna av ett område inte bli föremål för delegering av befogenhet. Vidare måste målen, innehållet, omfattningen och varaktigheten för delegeringen av befogenhet anges i lagstiftningsakterna. Slutligen måste lagstiftaren uttryckligen fastställa villkoren för delegeringen i lagstiftningsakten. I detta avseende kan parlamentet och rådet också ge rätt att återkalla delegeringen eller göra invändningar mot den delegerade akten.

Detta förfarande används i stor omfattning inom många områden, exempelvis när det gäller inre marknaden, jordbruk, miljö, konsumentskydd, transport och området frihet, säkerhet och rättvisa.

Genomförandeakter

Ansvaret för att genomföra rättsligt bindande EU-akter ligger främst hos EU-länderna. Vissa rättsligt bindande EU-akter kräver dock enhetliga villkor för genomförandet. I dessa fall har kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen, rådet befogenhet att anta genomförandeakter (artikel 291 i EUF-fördraget).

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 fastställs allmänna regler och principer för kontroll av EU-ländernas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter. Denna kontroll utförs med hjälp av vad som på EU-jargong kallas kommittéförfaranden, det vill säga kommissionen biträds av kommittéer bestående av företrädare för EU-länderna och med en företrädare för kommissionen som ordförande. Varje utkast till genomförandeakt överlämnas till kommittén av dess ordförande.

BAKGRUND

Mer information finns här:

HUVUDDOKUMENT

Konsoliderad version av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – Sjätte delen – Institutionella och finansiella bestämmelser – Avdelning I – Institutionella bestämmelser – Kapitel 2 – Unionens rättsakter, förfarande för antagande och andra bestämmelser – Avsnitt 1: Unionens rättsakter – Artikel 288 (f.d. artikel 249 FEG) (EUT C 202, 7.6.2016, s. 171).

Senast ändrat 30.08.2018

Top