Accept Refuse

EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 52018DC0651

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET om tillämpningen av direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård

COM/2018/651 final

Bryssel den 21.9.2018

COM(2018) 651 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om tillämpningen av direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård


Rapport från kommissionen om tillämpningen av direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård

Det allmänna syftet med direktiv 2011/24/EU 1 (nedan kallat direktivet) om patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård är att underlätta tillgång till säker hälso- och sjukvård av hög kvalitet i en annan medlemsstat. För detta ändamål ska patienter ersättas för hälso- och sjukvård i enlighet med de principer som fastställts av Europeiska unionens domstol och kodifierats i detta direktiv. Samtidigt är medlemsstaterna fortsatt ansvariga för att tillhandahålla tillfredsställande hälso- och sjukvård inom sitt territorium. Vidare främjar direktivet samarbete inom gränsöverskridande hälso- och sjukvård mellan medlemsstater till förmån för EU-medborgarna, avseende recept, digital hälsa (e-hälsa), sällsynta sjukdomar och utvärdering av medicinsk teknik. Direktivet är tillämpligt på gränsöverskridande hälso- och sjukvård, utan att det påverkar det ramverk som tillhandahålls genom förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen 2 .

Medlemsstaterna skulle ha införlivat direktivet senast den 25 oktober 2013.

Enligt artikel 20.1 i direktivet ska kommissionen senast den 25 oktober 2015 3 och därefter vart tredje år ”utarbeta en rapport om tillämpningen av detta direktiv och sända den till Europaparlamentet och rådet”. Rapporten ska i synnerhet innehålla information om patientflöden, den ekonomiska dimensionen av patientrörlighet, tillämpningen av artiklarna 7.9 och 8 och hur de europeiska referensnätverken och de nationella kontaktpunkterna fungerar. Rapporten ska även omfatta ett kapitel om användning av delegerade befogenheter enligt artikel 17.1 i direktivet.

1.Lägesrapport om införlivandet

1.1.Kontroll av fullständighet

Innan fristen för införlivandet löpte ut (den 25 oktober 2013) besökte kommissionens representanter samtliga medlemsstater för att diskutera nödvändiga införlivandeåtgärder och i förekommande fall ge stöd. Dessutom diskuterades införlivandet av direktivet med medlemsstaterna i kommittéer som leddes av kommissionen 4 .

Efter att fristen för införlivandet hade löpt ut inledde kommissionen 26 överträdelseförfaranden för försenad eller ofullständig anmälan av införlivandeåtgärder. Efter detta förfarande anmälde samtliga medlemsstater slutligen sina fullständiga införlivandeåtgärder.

1.2.Kontroll av efterlevnad

1.2.1.Systematiska kontroller av medlemsstaternas införlivandeåtgärder

Den andra fasen av bedömningen av efterlevnaden påbörjades direkt när de nationella åtgärderna hade anmälts. Under denna fas har kommissionen gjort en bedömning huruvida alla nationella rättsakter och andra åtgärder som anmälts överensstämmer med direktivet 5 . Över femhundra nationella åtgärder för att införliva direktivet har anmälts till kommissionen. Det stora antalet nationella lagar som omfattas beror delvis på att direktivet reglerar ett antal frågor som behandlas på olika regionala/administrativa nivåer och i separata rättsakter i medlemsstaterna, såsom mekanismer för ersättning 6 , informationskanaler (nationella kontaktpunkter, vårdgivare) 7 , patienträttigheter 8 och yrkesansvar 9 .

För bedömningen av efterlevnaden identifierade kommissionen fyra prioriterade områden som löpte störst risk att utgöra hinder för patienter om inga åtgärder vidtogs, nämligen ersättningssystemen, användning av förhandstillstånd, administrativa krav och avgifter för inkommande patienter. Som ett resultat av en systematisk bedömning av alla anmälda åtgärder inledde kommissionen elva utredningar på eget initiativ, genom att samla in information för en korrekt bedömning av efterlevnaden, och flera utredningar är på gång.

a) System för ersättning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

Enligt artikel 7.4 i direktivet ska kostnaderna för gränsöverskridande hälso- och sjukvård ersättas eller utbetalas upp till den kostnadsnivå som försäkringsmedlemsstaten skulle ha ersatt, om denna hälso- och sjukvård hade tillhandahållits på dess territorium, utan att den faktiska kostnaden för den mottagna vården överskrids. Enligt artikel 7.9 får medlemsstaterna begränsa tillämpningen av bestämmelserna om ersättning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård på grund av tvingande hänsyn till allmänintresset. Enligt artikel 7.11 krävs det att sådana begränsningar är nödvändiga och proportionerliga och inte leder till godtycklig diskriminering eller utgör ett oberättigat hinder för den fria rörligheten. Vidare ska medlemsstaterna anmäla alla beslut om att begränsa ersättningen enligt artikel 7.9 till kommissionen.

Även om kommissionen inte har erhållit någon anmälan enligt artikel 7.9 kan det ifrågasättas om vissa införlivandeåtgärder innebär en begränsning av ersättningsnivån för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Detta gäller medlemsstater som beviljar ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvård baserat på lägre ersättningsnivåer, vilka är tillämpliga på hälso- och sjukvård som erhållits från privata eller icke-kontrakterade vårdgivare inom deras eget territorium, i jämförelse med ersättningsnivån inom det offentliga hälso- och sjukvårdssystemet eller för kontrakterade vårdgivare. Tre medlemsstater använder, med varierande villkor och i varierande omfattning, den tidigare lägre ersättningsnivån som utgångspunkt för ersättning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård enligt direktivet.

Kommissionen överväger hur den ska agera i dessa fall, särskilt mot bakgrund av EU-domstolens praxis 10 .

b) Förhandstillstånd

I direktivet (artikel 8.2) införs en möjlighet för medlemsstaterna att kräva att ersättning för kostnader för hälso- och sjukvård som erhållits i en annan medlemsstat ska omfattas av förhandstillstånd. Denna möjlighet är inte avsedd att användas i för stor utsträckning, eftersom detta kan anses utgöra en begränsning av den fria rörligheten för tjänster 11 .

För närvarande har sex medlemsstater plus Norge 12 inte över huvud taget något system med förhandstillstånd 13 , vilket ger patienterna valfrihet och minskar den administrativa bördan.

Såsom anges i skäl 44 i direktivet och i enlighet med EU-domstolens fasta praxis, får medlemsstaterna göra ersättning för kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård föremål för förhandstillstånd när detta både är nödvändigt och skäligt 14 . Ett sådant system ska även grundas på objektiva och icke-diskriminerande kriterier 15 . Detta framgår även av artikel 8.2 a i direktivet, enligt vilken medlemsstater särskilt får använda ett system med förhandstillstånd för hälso- och sjukvård som kräver planering om den omfattar inläggning på sjukhus över natten eller om den kräver högt specialiserad och kostnadsintensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning. I praktiken grundas system med förhandstillstånd nästan helt på nämnda artikel 8.2 a, varför denna rapport kommer att fokusera på den artikeln 16 .

Samtliga system för förhandstillstånd ska begränsas till vad som är nödvändigt och proportionellt i förhållande till det mål som ska uppnås, och får inte leda till godtycklig diskriminering eller utgöra ett oberättigat hinder för den fria rörligheten för patienter 17 .

Enligt artikel 8.7 i direktivet ska medlemsstaterna ”ge allmänheten tillgång till information om vilken hälso- och sjukvård som omfattas av krav på förhandstillstånd”.

I detta hänseende är kommissionen angelägen om att systemet med förhandstillstånd ska var rättssäkert och transparent med avseende på vilka behandlingar som omfattas av och uppfyller kriterierna för förhandstillstånd. För att uppnå större tydlighet har det förts många strukturerade dialoger med medlemsstaterna vad gäller förteckningar över hälso- och sjukvård som kräver förhandstillstånd. Vissa förteckningar ansågs vara för omfattande. Betänkligheter uttrycktes även med avseende på kravet på förhandstillstånd för all slags hälso- och sjukvård utomlands som omfattar mer än en konsultation med en specialist per patient och år. Dialogen tillhandahöll en bra proaktiv mekanism som utlöser positiva effekter för patienterna.

Om det anses nödvändigt med förhandstillstånd ska en detaljerad och tillräckligt definierad förteckning över behandlingar offentliggöras.

c) Administrativa förfaranden för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

Enligt artikel 9.1 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att de administrativa förfarandena för ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvård grundas på objektiva och icke-diskriminerande kriterier som är nödvändiga och proportionella för det mål som ska uppnås.

”Det finns fortfarande mycket liten erfarenhet av gränsöverskridande hälso- och sjukvård från patienternas sida.” ( European Patients’ Forum – oktober 2016)

Vissa medlemsstater kräver att patienter ska tillhandahålla en bestyrkt översättning av sin medicinska dokumentation för att de ska erhålla ersättning. Kravet på en bestyrkt översättning kan utgöra ett oproportionerligt hinder mot den fria rörligheten för tjänster, t.ex. kan kostnaderna för översättningen i flera länder vara högre än ersättningen för öppenvårdstjänsten.

En medlemsstat införde en alltför hög minimitröskel (15 euro) för ersättning som ungefär överensstämde med de genomsnittliga avgifter som ersätts för öppen hälso- och sjukvård i den medlemsstaten.

En annan medlemsstat krävde ett intyg från den utländska nationella kontaktpunkten om att den vård som skulle ges inom dess territorium överensstämde med de nödvändiga befintliga säkerhets- och kvalitetsstandarderna. Dessutom krävs det en skriftlig bekräftelse från vårdgivaren att denne kan tillhandahålla den begärda vården inom den period som anges av den som söker förhandstillstånd.

Efter diskussioner med medlemsstaterna huruvida alla ovannämnda krav är proportionella och nödvändiga, slopades dessa i patienternas intresse.

Vissa medlemsstater har infört system med förhandstillstånd där patienterna erhåller en skriftlig bekräftelse på det belopp som kommer att betalas tillbaka utifrån en beräkning enligt artikel 9.5 i direktivet. Även om en medlemsstat inte tillämpar en sådan mekanism för förhandstillstånd krävs det enligt artikel 9.5 att medlemsstaterna tillhandahåller ersättningen till patienterna utan onödiga dröjsmål. Möjligheten till förhandstillstånd är en mekanism som bör utökas, för att stödja medlemsstaterna i att fullgöra sina skyldigheter.

d) Avgifter för patienter från andra medlemsstater

Enligt artikel 4.3 ska medlemsstaterna tillämpa principen om icke-diskriminering på patienter från andra medlemsstater. I bestämmelsen slås även fast att medlemsstaterna, under vissa omständigheter, får anta bestämmelser om tillgången till behandling. Emellertid krävs det att sådana bestämmelser ska vara motiverade, nödvändiga och proportionerliga samt ska offentliggöras i förväg.

Medlemsstaterna får fastställa avgifterna för tillhandahållande av hälso- och sjukvård inom deras territorium. Enligt artikel 4.4 ska medlemsstaterna emellertid se till att vårdgivare tillämpar samma arvoden för hälso- och sjukvård för patienter från andra medlemsstater som för inhemska patienter i motsvarande medicinska situation. Om det inte finns något jämförbart pris för inhemska patienter ska vårdgivarna enligt artikel 4.4 ta ut ett pris som beräknas enligt objektiva, icke-diskriminerande kriterier. När de väl har fastställts ska avgifter och tariffer tillämpas lika både på egna och utländska medborgare. Kommissionen har inte identifierat några frågor som rör genomförandet utanför de offentliga systemen och medlemsstaterna har inte valt att införa några åtgärder rörande tillgång för inkommande patienter.

Under införlivandeperioden hävdade vissa medlemsstater att de befintliga offentliga avgifterna inte utgjorde ett jämförbart pris, eftersom viktiga delar, till exempel från allmän beskattning (t.ex. investeringskostnader), inte omfattas av de offentliga avgifterna som inte är helt kostnadstäckande. Medlemsstaterna kan därför fastställa ett jämförbart kostnadsbaserat pris för de faktiska kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänsten, vilket ska baseras på objektiva och icke-diskriminerande metoder som inte leder till en diskriminering i ekonomiskt hänseende mellan inhemska patienter som omfattas av lokala offentliga system och gränsöverskridande patienter vid ett visst ingrepp. Det bör emellertid erinras om att fastställandet av ett kostnadsbaserat prissystem kan få konsekvenser för medlemsstaternas ersättningsskyldighet 18 till utgående patienter.

1.3. Övriga frågor

Intressant nog visade det sig under kontrollerna av fullständigheten att kravet på yrkesansvarsförsäkring 19 utgjorde ett problematiskt område i flera medlemsstater. Även om vårdgivare de facto har ansvarsförsäkring, fanns det i praktiken inte någon lagstiftning med krav på att det finns sådana system. Dessutom var det svårt för vissa medlemsstater att genomföra den princip genom vilken patienternas val utvidgas till vårdgivare som är belägna i en annan medlemsstat, oberoende av huruvida de har ett avtal med det lagstadgade hälso- och sjukvårdssystemet i den medlemsstaten.

Kommissionen fortsätter sin intensiva dialog med medlemsstaterna för att åstadkomma ett så bra införlivande av direktivet som möjligt. Det har bekräftats att strukturerade bilaterala möten med medlemsstaterna ger möjlighet att förklara kvarvarande farhågor och hitta godtagbara lösningar som gynnar EU-medborgarna. Merparten av de frågor avseende efterlevnad som har undersökts tillsammans med de aktuella medlemsstaterna har lett till en gemensam överenskommelse. 

De goda resultat som har uppnåtts genom detta resursintensiva arbete har medfört färre administrativa bördor för medborgare som använder gränsöverskridande hälso- och sjukvård, mer komprimerade system med förhandstillstånd och enklare förfaranden för utövandet av de grundläggande patienträttigheter som föreskrivs i direktivet. 

Den 1 juni 2018 hade kontrollen av fullständigheten slutförts, eftersom samtliga överträdelseförfaranden som är kopplade till denna fas har avslutats. Däremot pågår kontrollen av efterlevnaden och strukturerade dialoger samt ett överträdelseförfarande.

2.Uppgifter om patientrörlighet

I enlighet med artikel 20 i direktivet ska medlemsstaterna årligen rapportera sin patientrörlighet enligt direktiv 2011/24/EU. Dessa rapporter omfattar hälso- och sjukvård med eller utan förhandstillstånd, informationsförfrågningar om hälso- och sjukvård, tillhandahållen hälso- och sjukvård, ersättningar som lämnats och skäl till att vård har ersatts eller inte.

Denna rapport ger en övergripande överblick över de uppgifter som erhållits under 2015, 2016 och 2017. Det bör observeras att de uppgifter som diskuteras ovan också kan omfatta viss hälso- och sjukvård som har ersatts enligt förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen 20 . Detta beror på att inte alla medlemsstater kan upprätthålla en strikt åtskillnad mellan uppgifterna om ersättning för hälso- och sjukvård enligt direktiv 2011/24/EU och förordning (EG) nr 883/2004 eller enligt bilaterala gränsöverskridande avtal.

De uppgifter som anges nedan omfattar rapporter om rörlighet under tre år (2015–2017), men antalet länder som omfattas är inte detsamma varje år. Under 2015 erhölls uppgifter från 23 medlemsstater och Norge, under 2016 från alla 28 medlemsstater samt Norge och Island och under 2017 från 26 medlemsstater. Det bör observeras att de grundläggande sifferuppgifterna i rapporterna inte är identiska för varje fråga, eftersom det inte var möjligt för samtliga medlemsstater att tillhandahålla information om varje fråga varje år.

2.1.Patientrörlighet med förhandstillstånd

Såsom angetts ovan (se kapitel 1.2.1.b), ger direktivet medlemsstaterna möjlighet att införa ett system med förhandstillstånd på vissa villkor. Sammantaget visar de uppgifter som medlemsstaterna har redovisat avseende antalet ansökningar om förhandstillstånd under 2015, 2016 och 2017 att antalet sådana ansökningar är fortsatt lågt. Inte desto mindre har antalet ökat stadigt sedan 2015 med mer än dubbelt så många ansökningar om och godkännanden av förhandstillstånd under 2017 som under 2015 i samtliga medlemsstater 21 . 

Enligt de rapporterade uppgifterna för planerad gränsöverskridande hälso- och sjukvård enligt förordningarna, beviljade medlemsstaterna 2015 omkring 55 000 22 planerade behandlingar utomlands. Om dessa siffror jämförs med det rapporterade antalet förhandstillstånd för gränsöverskridande sjukvård enligt direktivet år 2016 (vilket är det år som är mest jämförbart), kan andelen gränsöverskridande vård med förhandstillstånd enligt direktivet uppskattas till ungefär 6 % av de godkända behandlingarna i en annan medlemsstat. Denna uppskattning ska emellertid tolkas med viss försiktighet, eftersom, såsom angetts ovan, samtliga medlemsstater inte helt kunde skilja mellan ansökningar enligt direktivet och ansökningar som gjorts enligt förordningarna.

Figur 1: Ansökningar om förhandstillstånd och antalet beviljade ansökningar

2.2.Patientrörlighet som inte är föremål för förhandstillstånd

Det totala antalet ansökningar om ersättning var förhållandevis lågt under samtliga tre år som andel av den totala patientvården, men har legat kvar på en mycket stabil nivå. År 2015 uppgick det totala antalet beviljade ansökningar till 180 704 i 19 medlemsstater plus Norge. År 2016 uppgick antalet beviljade ansökningar till 209 568 i 22 medlemsstater och år 2017 uppgick det totala antalet beviljade ansökningar till 194 292 i 20 medlemsstater. Med justering för antalet länder som har lämnat uppgifter visar detta att EU-medborgarnas användning av de rättigheter som beviljas enligt direktivet inte ökade eller minskade väsentligen under de tre år som utgjorde rapporteringsperioden.

Vad gäller förordning (EG) nr 883/2004, ersätts oplanerad gränsöverskridande hälso- och sjukvård för det mesta mellan medlemsstaterna efter mottagande av en begäran från den behandlande medlemsstaten. År 2015 utfärdades ungefär 2 miljoner sådana framställningar av medlemsstaterna, medan ersättningen för gränsöverskridande behandlingar som inte kräver förhandstillstånd enligt direktivet uppgick till strax över 180 000 år 2015. Således verkar det som om de möjligheter som erbjuds enligt förordning (EG) nr 883/2004 genom det europeiska sjukförsäkringskortet används oftare än möjligheterna enligt direktivet. Detta är förståeligt, eftersom ersättningsnivån enligt förordningen i många fall är högre 23 än enligt direktivet och medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att medborgarna erhåller råd om vilket sätt som är mest förmånligt vid krav.

Figur 2: Ansökningar om ersättning utan förhandstillstånd

2.3.De ekonomiska effekterna av patientrörlighet

Vad gäller de ekonomiska dimensionerna av patientrörlighet kan år 2016 (för vilket uppgifterna är mest fullständiga) användas som exempel på ersättningsnivån för behandling enligt direktivet. Mot bakgrund av medlemsstaternas svar gav EU-länder ungefär ut 65 000 000 euro för behandling med och utan förhandstillstånd år 2016. Med beaktande av att det i OECD:s rapport Health at a Glance 24 för år 2017 uppskattas att EU-länderna i genomsnitt ger ut 10 % av BNP för hälso- och sjukvård och att Eurostat 25 har rapporterat att EU:s BNP uppgick till 15,3 biljoner euro år 2017, kan utgifterna enligt direktivet för gränsöverskridande sjukvård över hela EU uppskattas till 0,004 % av den sammantagna årliga budgeten för hälso- och sjukvård inom EU. Detta är naturligtvis mycket översiktliga siffror, men jämförda med siffrorna för gränsöverskridande hälso- och sjukvård enligt förordningarna (vilka uppgår till ungefär 0,1 %) står det klart att huvuddelen av budgeten för hälso- och sjukvård används inom det egna landet. Eftersom siffrorna har varit måttliga och stabila under åren förefaller de nationella hälso- och sjukvårdsbudgetarna endast påverkas marginellt av patienter som vill ha tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Detta gäller för samtliga länder, oberoende av om de har infört krav på förhandstillstånd eller inte.

2.4.Riktningar för patientrörlighet

Om man tittar på flödena av patienter som reser för att erhålla hälso- och sjukvård efter att ha beviljats förhandstillstånd, var det största flödet från Frankrike till Spanien. När det inte krävdes tillstånd var det största flödet från Frankrike till Tyskland. Dessa mönster har redan identifierats tidigare och har inte ändrat sig mycket från 2015 till 2017.

Flödesschema 1 i bilaga B representerar de totala flödena under 2015, 2016 och 2017 för behandling som krävde förhandstillstånd 26 . Dessa flödesscheman samt de obearbetade uppgifterna visar tydligt att de flesta patienter reser från Frankrike till andra länder och den största patientrörligheten äger rum från Frankrike till Spanien och från Frankrike till Tyskland. För åren 2015 och 2017, när Frankrike inte lämnade några uppgifter om patientrörlighet med förhandstillstånd, var det vanligast med patientrörlighet från Luxemburg till Tyskland och från Irland till Förenade kungariket.

Flödesschema 2 i bilaga B representerar de totala flödena under 2015, 2016 och 2017 för behandling som inte kräver förhandstillstånd. Även här föreligger det ett klart mönster under alla tre åren som visar att det största antalet patienter reste från Frankrike, medan de tre vanligaste länderna som tillhandahåller vård är Spanien, Portugal och Belgien. Efter patienter som reser från Frankrike, förelåg det näst störst patientrörlighet för patienter som reste från Danmark till Tyskland, följt av Polen till Tjeckien och Norge till Spanien. Det är intressant att notera att de kompletterande uppgifterna från Danmark visar att den största delen av denna patientrörlighet rörde tandvård.

Uppgifterna om riktningen på patentrörligheten visar på två huvudsakliga trender, oberoende av om det gäller rörlighet med eller utan förhandstillstånd. Den första är att den huvudsakliga patientrörligheten under de senaste tre åren har ägt rum mellan grannländer. Detta tyder på att patienter sammantaget föredrar att erhålla hälso- och sjukvård nära sitt hem om det är möjligt och att patienter som väljer att resa föredrar att resa till ett grannland. Den andra trenden framgår vid en betraktelse av det övergripande mönstret från flödesschemana i bilagan. Medan ungefär hälften av patientrörligheten utgörs av rörelser från Frankrike till dess grannländer, utgörs den andra halvan av ett litet antal patienter som reser över hela EU för att erhålla vård, både till grannländer och till länder längre bort. Detta tyder på att medan 50 % av patientrörligheten beror på den geografiska närheten och eventuellt även på samarbete mellan kliniker i gränsregioner, kan en mycket betydande del även återspegla patienternas önskan att erhålla hälso- och sjukvård på en plats de själva har valt. Ett sådant val kan bero på en önskan att återvända ”hem” till sitt födelseland för hälso- och sjukvård, eller ta med en släkting närmare till en plats där en familjemedlem kan sköta omvårdnaden. Valet kan också styras av en önskan att få tillgång till expertis som inte finns i hemlandet.

3.Information till patienter

Det är viktigt att information om gränsöverskridande hälso- och sjukvård är lättillgänglig för de patienter och familjer som behöver eller vill ha den. De nationella kontaktpunkterna spelar en viktig roll i detta hänseende, när det gäller att tillhandahålla information till medborgarna på begäran och, mer allmänt, för att öka medvetenheten om patienträttigheter och tillgodose informationsbehov.

3.1. Uppgifter från medlemsstaterna om informationsförfrågningar till de nationella kontaktpunkterna

År 2017 mottogs totalt 74 589 förfrågningar i 22 medlemsstater och Norge, vilket visar på en mycket liknande användning av kontaktpunkterna som den som redovisades år 2016 med totalt 69 723 förfrågningar i 28 medlemsstater och Norge och år 2015 när totalt 59 558 förfrågningar mottogs i 19 medlemsstater.

Med beaktande av det varierande antalet medlemsstater som har lämnat uppgifter om antalet mottagna förfrågningar och den begränsade variationen vad gäller spridningen av förfrågningarna (under alla tre åren dominerade Polen och Litauen med avseende på det totala antalet förfrågningar och stod tillsammans för mer än 50 % av samtliga informationsförfrågningar i alla medlemsstater), har förändringarna av antalet förfrågningar från medborgarna om tillgång till gränsöverskridande hälso- och sjukvård varit små.

Det faktum att antalet medborgare som reser för att erhålla vård har ökat långsamt men stadigt talar emellertid för att ökningen av tillgänglig information på de nationella kontaktpunkternas webbplatser har medfört en minskning av antalet förfrågningar från patienter till kontaktpunkterna. På ett liknande sätt har läkarna erhållit mer kunskap om systemet och själva tillhandahållit information direkt till patienterna.

Figur 3: Informationsförfrågningar till de nationella kontaktpunkterna

3.2.Förbättrad information till patienter och informationsbehov från funktionshindrade personer

En aktuell studie från kommissionen som rör den information som tillhandahålls patienter 27 visar att det generellt sett saknas djupgående information om patienträttigheter på de nationella kontaktpunkternas webbplatser, inbegripet information om vad som kan göras vid onödiga dröjsmål. Det rådde även brist på information om klagomålsförfaranden och tvistlösning samt information om den tidsperiod som är nödvändig för att behandla ansökningar om ersättning och förhandstillstånd. Informationen varierade även om vilka behandlingar som ersätts. Resultaten visar att medan tillhandahållandet av information via de nationella kontaktpunkternas webbplatser har skötts bra i flera kategorier, finns det ett behov att förbättra webbplatserna ytterligare.

Enligt direktivet ska de nationella kontaktpunkterna förse patienter och hälso- och sjukvårdspersonal med information om tillgänglighet på sjukhus för personer med funktionshinder (artikel 4.2 a). Informationen ska göras tillgänglig på elektronisk väg och i format som är tillgängliga för funktionshindrade personer (artikel 6.5) och extra kostnader för personer med funktionshinder kan beaktas (artikel 7.4). En aktuell småskalig studie från IF SBH 28 som främst rör en medlemsstat (Danmark) visade att den övervägande majoriteten av de som svarade inte ens hade hört talas om att det fanns nationella kontaktpunkter. De få personer som hade utnyttjat sina rättigheter enligt direktivet var emellertid oftast nöjda, hade helt eller delvis fått ersättning för sina utgifter och kunde tänka sig att använda mekanismen igen. Detta återspeglar resultaten från den föregående kommissionsrapporten 29 och bekräftar de tidigare slutsatserna att det är få bland de tillfrågade grupperna som känner till att direktivet finns.

3.3.Samspelet med förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen

Den huvudsakliga skillnaden mellan direktivet och förordningarna vad gäller rätten till ersättning är att patienterna enligt förordningarna har rätt till hälso- och sjukvård utomlands som om de hade varit försäkrade enligt det sociala trygghetssystemet i den behandlande medlemsstaten. Enligt direktivet erhåller de ersättning för behandling utomlands som om behandlingen hade tillhandahållits i deras hemländer (försäkringsmedlemsstaten). Såsom förklaras i skäl 46 i direktivet ska förmåner i vissa fall utges i enlighet med förordningarna, såvida inte patienten begär något annat.

Enligt en undersökning vid de nationella kontaktpunkterna, uttrycker ett antal medlemsstater 30 fortsatt oro när det gäller att tillhandahålla information om den nuvarande komplexa rättsliga situationen. På lite mindre än hälften av de nationella kontaktpunkternas webbplatser tillhandahålls information om båda rättsakterna. Nationella experter har erhållit utbildning för att kunna förklara de två vägarna, genom konferensen från oktober 2016 31 om medvetenhet om rättigheterna enligt direktivet och genom en workshop om kapacitetsuppbyggnad för de nationella kontaktpunkterna den 8 mars 2018, vilka båda organiserades av kommissionen. Genom att använda den verktygslåda som spreds under workshoppen ska alla nationella kontaktpunkter nu kunna förklara skillnaden mellan de två rättsliga vägarna via sina webbplatser och aktivt ta upp dem i kontakt med patienter.

4.Samarbete mellan hälso- och sjukvårdssystem

4.1.Utvärdering av medicinsk teknik

Utvärdering av medicinsk teknik utgör en viktig del av beslutsfattande på vetenskapliga grunder om hälso- och sjukvård i EU-länderna. De flesta medlemsstater rapporterade 32 att de hade infört ett nationellt system för utvärdering av medicinsk teknik för läkemedel (26 medlemsstater och Norge) och/eller medicintekniska produkter (20 medlemsstater och Norge) 33 .

För närvarande består EU:s samarbete kring utvärdering av medicinsk teknik av två huvudsakliga delar. Den första är nätverket för utvärdering av medicinsk teknik 34 , vilket kopplar ihop nationella myndigheter och organ som är ansvariga för utvärdering av medicinsk teknik. De bestämmelser rörande nätverket för utvärdering av medicinsk teknik som avses i artikel 15 i direktivet fastställs i kommissionens genomförandebeslut 2013/329/EU 35 . Nätverket ska tillhandahålla strategisk vägledning och politiska riktlinjer för vetenskapligt och tekniskt samarbete. Utöver utbyte av information om den relevanta politiska utvecklingen inom området för utvärdering av medicinsk teknik under de senaste tre åren, har nätverket för utvärdering av medicinsk teknik utarbetat viktiga policydokument såsom Added Value of the European Cooperation in the Joint HTA of Medical Devices från oktober 2015 och Reflection Paper on Synergies between Regulatory and HTA issues från november 2016. Dessutom är ytterligare ett antal strategiska dokument planerade i nätverkets fleråriga arbetsprogram 2016–2020 36 .

Den andra, kompletterande komponenten är det vetenskapliga och tekniska samarbetet genom de gemensamma åtgärderna EUnetHTA 37 . Den nuvarande gemensamma åtgärden EUnetHTA 3, vilken inleddes i juni 2016, pågår till 2020 och omfattar över 80 partner, relevanta organ för utvärdering av medicinsk teknik som genomför utvärderingar och icke-vinstdrivande organisationer som stödjer utvärdering av medicinsk teknik i Europa.

Som svar på uppmaningar från rådet och Europaparlamentet om att säkerställa ett hållbart EU-samarbete kring utvärdering av medicinsk teknik efter 2020, har kommissionen inlett en omfattande diskussionsprocess som omfattar samråd med berörda parter och konsekvensbedömning i överensstämmelse med kommissionens agenda för bättre lagstiftning 38 . Denna diskussionsprocess utmynnade i att kommissionens antog ett lagförslag 39 den 31 januari 2018. Förslaget strävar efter att bygga vidare på det pågående projektbaserade samarbetet kring utvärdering av medicinsk teknik och att åtgärda vissa brister som identifierats under diskussionsprocessen. Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att säkerställa att den inre marknaden fungerar bättre, samtidigt som den bidrar till en hög hälsoskyddsnivå. Samarbetet avseende utvärdering av medicinsk teknik efter 2020 i enlighet med förslaget förväntas bidra till att göra nya medicinska metoder tillgängliga för patienterna i Europa, leda till bättre användning av tillgängliga resurser och förbättra förutsägbarheten för företagen. Enligt förslaget införs ett stödjande ramverk för samarbete och förfaranden avseende utvärdering av medicinsk teknik på unionsnivå samt gemensamma regler för kliniska bedömningar av medicinska metoder. Detta omfattar särskilt gemensamt arbete avseende kliniska bedömningar, gemensamma vetenskapliga konsultationer och nya medicinska metoder.

Förslaget har skickats till rådet och Europaparlamentet.

4.2.E-hälsa

Nätverket för e-hälsa är ett frivilligt nätverk som består av nationella myndigheter som är ansvariga för e-hälsa som arbetar för driftskompatibla tillämpningar och förbättrad kontinuitet i och tillgång till vård 40 .

Arbetet inom nätverket för e-hälsa spelar en viktig roll när det gäller att övervinna rättsliga, organisatoriska, tekniska och semantiska kompatibilitetsutmaningar i samband med gränsöverskridande utbyte av personuppgifter om hälsa. Nätverket har lagt grunden för infrastrukturen för digitala tjänster avseende e-hälsa (eHDSI), ett it-system som finansieras av Fonden för ett sammanlänkat Europa 41 och medlemsstaterna och har antagit riktlinjer om patientjournaler (november 2013) 42 och om e-recept (november 2014)  43 .

Den första omgången av frivilliga gränsöverskridande utbyten av patientjournaler och e-recept enligt HDSI-infrastrukturen inleds i slutet av 2018 med ett antal pionjärländer och år 2020 förväntas runt 20 medlemsstater delta. Så här långt har 16 medlemsstater erhållit 10,6 miljoner euro från FSE för nödvändiga tekniska förberedelser för detta gränsöverskridande utbyte. Ytterligare en ansökningsomgång ägde rum 2018, genom vilken fler medlemsstater fick möjlighet att delta i eHDSI.

Den 25 april 2018 antog kommissionen ett meddelande som i princip ska säkerställa lämplig styrning av eHDSI och dess ekonomiska bas och förbättra patientuppgifternas kompatibilitet och tillgången för medborgarna 44 . Syftet är att granska förvaltningen och driften av nätverket för e-hälsa för att klargöra dess roll vid styrningen av infrastrukturen för digitala tjänster avseende e-hälsa och dess driftskrav.

4.3.De europeiska referensnätverken

De europeiska referensnätverken är virtuella, frivilliga gränsöverskridande nätverk som kopplar samman vårdgivare i hela Europa. Deras syfte är att hjälpa till att diagnostisera och behandla patienter som lider av sällsynta, komplicerade sjukdomar med låg förekomst som kräver högt specialiserad hälso- och sjukvård och särskilt mycket kunskaper och resurser.

Sedan den senaste rapporten har medlemsstaterna inom styrelsen för de europeiska referensnätverken godkänt 24 tematiska nätverk, vilka inrättades i mars 2017 i Vilnius vid den tredje konferensen för de europeiska referensnätverken. Nätverken kopplar samman över 900 högspecialiserade hälso- och sjukvårdsenheter i runt 300 sjukhus i 25 medlemsstater (plus Norge). En viktig princip inom de europeiska referensnätverken är att kunskaperna ska färdas istället för patienten. Nätverken är inte direkt tillgängliga för individuella patienter. Istället hänvisar vårdgivarna patienter till det relevanta nätverket med deras samtycke och i enlighet med det nationella hälso- och sjukvårdssystemets regler.

Den kliniska driften inleddes i november 2017 när den särskilda it-plattformen, det medicinska systemet för patienthantering, togs i drift, vilket gjorde att de första virtuella panelerna avseende olika patientfall ägde rum. De virtuella panelerna sammankallas för att granska patienternas diagnoser och behandling och medicinska experter från olika specialistcentrum över hela EU deltar. I juni 2018 hade 165 panelmöten inletts, och detta antal växer för varje dag och medför direkt nytta för de första patienterna.

4.4.Erkännande av recept

Kommissionen har antagit 45 genomförandedirektiv 2012/52/EU 46 för att ge verkan åt principen om ömsesidigt erkännande av recept. 21 överträdelseförfaranden inleddes på grund av underlåtenhet att anmäla nationella införlivandeåtgärder. Alla dessa förfaranden har avslutats eftersom medlemsstaterna nu har införlivat förfarandena.

4.5.Kartläggning och uppbyggnad av gränsöverskridande och regionalt samarbete

Kommissionen bör uppmuntra medlemsstaterna att samarbeta kring gränsöverskridande vård i gränsregioner 47 . Detta ska betraktas som en möjlighet att förbättra patienternas tillgång till vård, dra nytta av stordriftsfördelar och använda resurser på ett effektivt sätt. I sitt meddelande om att stärka tillväxt och sammanhållning i EU:s gränsområden 48 belyser kommissionen hur EU kan minska komplexiteten i, tidsåtgången och kostnaderna för interaktion över gränserna och främja gemensamt utnyttjande av tjänster vid de inre gränserna. Kommissionen föreslår en serie åtgärder för att förbättra konkurrensen i gränsområden genom att visa upp lyckade lösningar. Kommissionen planerar att organisera ett strategiskt evenemang med fokus på hälso- och sjukvård i slutet av 2018 med berörda parter från gränsområden för att undersöka hur utbyte av information och bästa praxis kan utvecklas vidare i hela unionen.

Vid det informella ministerrådsmötet 2015 uppmanade medlemsstaterna kommissionen att förbereda en studie för att kartlägga det gränsöverskridande samarbetet. Den efterföljande studien 49 ger en bild av de EU-finansierade projekt som genomförts under perioden 2007–2017 och visar att geografiska, kulturella och samhälleliga faktorer fortsatt har avgörande betydelse för beslutsfattare när det gäller att inrätta och upprätthålla initiativ för samarbete över gränserna. Av över 400 initiativ som analyserats vid kartläggningen ägde de flesta rum mellan länder med liknande traditioner inom välfärd och gällde utbyte och förvaltning av kunskaper samt gemensam behandling och diagnostisering av patienter. Det finns flera scenarier för hur samarbete kan utvecklas, varav ett av de mest realistiska är inrättandet av regionala nätverk med inriktning mot lokala och regionala behov, såsom redan har påvisats i tidigare studier 50 . I bilaga A finns en detaljerad förteckning över ytterligare studier till stöd för ett lyckat genomförande.

5.Delegerade befogenheter

Enligt artikel 17 i direktivet ska befogenheten att anta delegerade akter som föreskrivs där ges till kommissionen för en period på fem år från och med ikraftträdandet. Det krävs att kommissionen utarbetar en rapport med avseende på delegeringen av befogenheter.

Vad gäller ömsesidigt erkännande av recept mellan medlemsstater ger artikel 11.5 kommissionen befogenhet att, genom delegerade akter, anta åtgärder för att undanta särskilda kategorier av läkemedel eller medicinska hjälpmedel från erkännandet av recept där detta är nödvändigt för att skydda folkhälsan. Medlemsstaterna har enats om att det inte behövs något undantag och kommissionen har därför inte använt sina delegerade befogenheter 51 . Om ett sådant behov skulle uppkomma i framtiden är det nödvändigt att hantera det snabbt genom en delegerad akt.

Enligt direktivet 52 har kommissionen även befogenhet att, genom delegerade akter, anta en förteckning över särskilda kriterier och villkor som de europeiska referensnätverken måste uppfylla och de kriterier och villkor som vårdgivare som vill gå med i sådana nätverk måste uppfylla. Kommissionen och medlemsstaterna har haft ett nära samarbete i fråga om innehållet i den delegerade akten innan den antogs den 10 mars 2014, för att träda i kraft den 27 maj 2014 53 .

Kommissionen anser att den har utövat sina delegerade befogenheter inom den ram som föreskrivs i direktivet. Eftersom varken Europaparlamentet eller rådet har återkallat de befogenheter som delegerats enligt artiklarna 11.5 och 12.5 har de automatiskt förlängts med en ny femårsperiod i enlighet med artikel 17.1 i direktivet.

6.Slutsatser

Den gränsöverskridande patientrörligheten inom EU har ökat något under de senaste tre åren. Detta kan delvis bero på de successiva förbättringarna med att informera medborgarna om direktivet och en ökad medvetenhet om patienträttigheter som en möjlig konsekvens. Det kan också delvis bero på samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna för ett korrekt genomförande och samspelet mellan direktivet och förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen, inte minst genom arbetet vid de nationella kontaktpunkterna och genom de utredningar som kommissionen har gjort på eget initiativ (se kapitel 1).

Samtidigt kan det konstateras att direktivet har medfört ökad rättssäkerhet och tydlighet för såväl gränsöverskridande som inhemska patienter avseende deras rättigheter. Tolkningen av direktivet har inte varit föremål för någon granskning från Europeiska unionens domstol. Kontrollerna av efterlevnaden och dialogen med medlemsstaterna kommer att fortsätta under nästa rapporteringsperiod och uppgifterna om rörligheten kommer att användas i större utsträckning.

Vad gäller den frivilliga samarbetsstrukturen (e-hälsa, utvärdering av medicinsk teknik, de europeiska referensnätverken) tillhandahåller direktivet en grund för kommissionen och medlemsstaterna att öka det gränsöverskridande samarbetet samt hur större tekniska och samhälleliga utmaningar kan hanteras. Utveckling är redan på gång vad gäller dessa nya perspektiv. Inledningsvis har kommissionen lagt fram ett lagförslag om utvärdering av medicinsk teknik (se kapitel 4.1). Vidare har kommissionen presenterat ytterligare åtgärder rörande e-hälsa i sitt meddelande om en digital omvandling av vård och omsorg (se kapitel 4.2). Sist men inte minst utgjorde inrättandet av de europeiska referensnätverken en stor förändring när det gäller tillhandahållande av tillgänglig gränsöverskridande hälso- och sjukvård av god kvalitet till EU-medborgarna (se kapitel 4.3). Dessa virtuella nätverk kopplar samman vårdgivare i hela Europa för att hantera komplicerade eller sällsynta sjukdomar, vilket innebär att det är de medicinska kunskaperna som förflyttas och inte patienten, och de utgör ett tydligt exempel på god praxis.

Efter att direktivet har varit i kraft i fem år kan det konstateras att de gränsöverskridande patientflödena följer ett stabilt mönster som till övervägande del styrs av geografisk eller kulturell närhet. Sammantaget kvarstår patientrörligheten och dess ekonomiska dimension på en relativt låg nivå inom EU och direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård har inte påverkat budgeten eller hälso- och sjukvårdssystemens hållbarhet väsentligen.

(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (EUT L 88, 4.4.2011, s. 45).

(2)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1) och förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 (EUT L 284, 30.10.2009, s. 1).

(3)

Rapport från kommissionen om tillämpningen av direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, COM(2015) 421 final, 4.9.2015.

(4)

Kommittén enligt artikel 16 i direktivet och expertgruppen för gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

(5)

Av kontinuitetsskäl används begreppet ”kontroll av efterlevnad” i denna rapport i enlighet med den tidigare införlivanderapporten från 2015 i betydelsen de nationella införlivandeåtgärdernas förenlighet med direktivbestämmelserna. Detta är identiskt med ”kontroll av överensstämmelse” enligt den terminologi som används i meddelandet från kommissionen EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning, C/2016/8600 final, EUT C 18, 19.1.2017, s. 10. På ett liknande sätt motsvarar begreppet ”kontroll av fullständighet” begreppet ”kontroll av införlivande” enligt den terminologi som används i kommissionens meddelande.

(6)

Artikel 7.6 och artikel 9.

(7)

Artiklarna 4.2 a–b, 5 b, 6.3.

(8)

Artiklarna 4.2 c, e–f, 4.3, 4.4, 5 b–d, 7.1, 9.4–5.

(9)

Artikel 4.2 d.

(10)

Se, till exempel, mål C-372/04, Watts, punkt 100.

(11)

Skäl 38 i direktivet.

(12)

Direktiv 2011/24/EU skulle ha införlivats av Eftaländerna Island, Liechtenstein och Norge senast den 1 augusti 2015.

(13)

Sju länder (Tjeckien, Estland, Finland, Litauen, Nederländerna, Sverige och Norge) har valt att inte införa något system med förhandstillstånd.

(14)

Se t.ex. mål C-205/99, Analir m.fl., ECLI:EU:C:2001:107, punkt 38, och mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkt 90.

(15)

Se t.ex. mål C-205/99, Analir m.fl., ECLI:EU:C:2001:107, punkterna 35–38, och mål C-157/99, Smits och Peerbooms, punkterna 80–90.

(16)

Enligt artiklarna 8.2 b och c får medlemsstaterna även kräva förhandstillstånd för hälso- och sjukvård som medför behandlingar som utgör en särskild risk för patienten eller befolkningen, eller om den kommer att tillhandahållas av en vårdgivare som väcker allvarliga och specifika farhågor vad avser vårdens kvalitet eller säkerhet.

(17)

Artikel 8.1 i direktivet.

(18)

Artikel 7.4 i direktivet.

(19)

Enligt artikel 4.2 d i direktivet krävs det att det finns system med yrkesansvarsförsäkring, eller en garanti eller liknande arrangemang som är likvärdiga eller i allt väsentligt jämförbara.

(20)

Se fotnot 2.

(21)

Det bör observeras att Frankrike endast lämnade uppgifter om hälso- och sjukvård som krävde förhandstillstånd år 2016. Således ska figur 2 tolkas med vetskap om att Frankrike under 2016 stod för 3 510 av de 5 162 ansökningarna om förhandstillstånd och för 2 579 av de 3 644 ansökningar som beviljades. De uppgifter där Frankrike är exkluderat är markerade med en mörkare nyans i nedre delen av kolumnen.

(22)

  http://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=1154&langId=sv.

(23)

Enligt direktivet sker ersättningen oftast enligt försäkringslandets nivå medan den enligt förordningarna motsvarar kostnadsnivån i det behandlande landet.

(24)

  https://www.oecd-ilibrary.org/social-issues-migration-health/health-at-a-glance-2017/health-expenditure-in-relation-to-gdp_health_glance-2017-45-en.

(25)

http://ec.europa.eu/eurostat/tgm/refreshTableAction.do;jsessionid=9ea7d07e30dd3bf0a52b9a8a474c872db039e243c026.e34OaN8Pc3mMc40Lc3aMaNyTa3eQe0?tab=table&plugin=1&pcode=tec00001&language=en.

(26)

Observera emellertid att flödet från Frankrike till andra medlemsstater endast är tillämpligt på uppgifterna från 2016, eftersom Frankrike inte kunde tillhandahålla dessa uppgifter 2015 eller 2017.

(27)

https://ec.europa.eu/health/cross_border_care/key_documents_sv.

(28)

IF SBH (International Federation for Spina Bifida and Hydrocephalus) och EDF (European Disability Forum), Impact of Cross-border Healthcare on Persons with Disabilities and Chronic Conditions , 2017.

(29)

https://ec.europa.eu/health/sites/health/files/cross_border_care/docs/2015_operation_report_dir201124eu_sv.pdf.

(30)

År 2017 medgav 14 av 37 anställda vid de nationella kontaktpunkterna att de hade svårigheter med att tillhandahålla information om sambandet mellan direktivet och förordningarna till patienten.

(31)

https://ec.europa.eu/health/cross_border_care/events/ev_20161024_sv.

(32)

https://ec.europa.eu/health/sites/health/files/technology_assessment/docs/2018_mapping_npc_en.pdf.

(33)

 Mapping of HTA national organisations, programmes and processes in EU and Norway, 2017, kontrakt nr 17010402/2016/734820, ISBN: 978-92-79-77080-7.

(34)

https://ec.europa.eu/health/technology_assessment/policy/network_sv.

(35)

Kommissionens genomförandebeslut 2013/329/EU av den 26 juni 2013 om regler för inrättande,

förvaltning och drift av ett nätverk av nationella myndigheter eller organ med ansvar för utvärdering

av medicinsk teknik (EUT L 175, 27.6.2013, s. 71).

(36)

https://ec.europa.eu/health/sites/health/files/technology_assessment/docs/2016_2020_pgmnetwork_en.pdf.

(37)

https://www.eunethta.eu/#tab-3-tab.

(38)

https://ec.europa.eu/health/technology_assessment/eu_cooperation_sv.

(39)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om utvärdering av medicinsk teknik och om ändring av direktiv 2011/24/EU, COM(2018) 51 final, 31.1.2018, https://ec.europa.eu/health/technology_assessment/eu_cooperation_sv.

(40)

2011/890/EU: Kommissionens genomförandebeslut av den 22 december 2011 om regler för inrättande, förvaltning och drift av ett nätverk av nationella myndigheter med ansvar för e-hälsa.

(41)

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1316/2013 av den 11 december 2013 om inrättande av Fonden för ett sammanlänkat Europa, om ändring av förordning (EU) nr 913/2010 och om upphävande av förordningarna (EG) nr 680/2007 och (EG) nr 67/2010, EUT L 348, 20.12.2013, s. 129.

(42)

https://ec.europa.eu/health/sites/health/files/ehealth/docs/ev_20161121_co10_en.pdf.

(43)

https://ec.europa.eu/health//sites/health/files/ehealth/docs/eprescription_guidelines_en.pdf.

(44)

Meddelande om en digital omvandling av vård och omsorg på den digitala inre marknaden, om medborgarinflytande och ett hälsosammare samhälle, COM(2018) 233 final, 25.4.2018.

(45)

På grundval av artikel 11.2 a, c och d i direktivet.

(46)

Kommissionens genomförandedirektiv 2012/52/EU av den 20 december 2012 om åtgärder för att underlätta erkännandet av recept som utfärdats i en annan medlemsstat (EUT L 356, 22.12.2012, s. 68).

(47)

Artikel 10.3 i direktivet.

(48)

COM(2017) 534 final.

(49)

  Study on Cross-Border Cooperation: Capitalising on existing initiatives for cooperation in cross-border regions , Gesundheit Österreich Forschungs und Planungs GmbH, SOGETI, Maastrichts universitet, 2017.

(50)

 Se studierna från Beneluxländernas generalsekretariat, t.ex. den om hinder och möjligheter i Benelux , februari 2018.

(51)

Se vidare kommissionens rapport om tillämpningen av direktivet som offentliggjordes den 4 september 2015 (COM(2015) 421 final).

(52)

Artikel 12.5 i förening med artikel 12.4 a.

(53)

Kommissionens delegerade beslut (2014/286/EU) av den 10 mars 2014 om fastställande av kriterier och villkor som europeiska referensnätverk och vårdgivare som vill gå med i ett europeiskt referensnätverk måste uppfylla (EUT L 147, 17.5.2014, s. 71).

Top

Bryssel den 21.9.2018

COM(2018) 651 final

BILAGA

till

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om tillämpningen av direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård


Bilaga A – Förteckning över tekniska studier som stödjer ett korrekt genomförande

· En metod för de nationella kontaktpunkternas webbplatser som baseras på bästa praxis: genomförbarhetsstudie

Syfte: Att utarbeta rekommendationer om vilken information som nationella kontaktpunkter bör tillhandahålla för att patienterna ska kunna utnyttja sin rätt till gränsöverskridande vård i praktiken.

· Hur information påverkar patienternas val inom ramen för direktiv 2011/24/EU

Syfte: Att med ett beteendemässigt tillvägagångssätt utvärdera hur tillhandahållande av information påverkar patienternas beslut om att utnyttja rätten till behandling utomlands.

· Utvärdering av direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

Syfte: Att lägga grunden för en forskningsmetod för att bedöma tillhandahållande av information till patienter.

· Litteraturbaserat tillvägagångssätt för att definiera hälso- och sjukvård som kräver ”högt specialiserad och kostnadsintensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning”  

Syfte: Att bedöma hur hälso- och sjukvård som kräver högt specialiserad och kostnadsintensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning kan definieras.

· Studie om bättre gränsöverskridande samarbete för kostnadsintensiva kapitalinvesteringar i hälso- och sjukvård

Syfte: Att välja produkter (kostnadsintensiv och högt specialiserad medicinsk utrustning) för vilka ett gemensamt utnyttjande av gränsöverskridande resurser kan rekommenderas i syfte att erhålla effektivitetsvinster.

· Studie om gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster: möjliga hinder för vårdgivare

Syfte: Att för varje land analysera rättsliga, administrativa och andra krav som kan utgöra hinder för vårdgivare som vill erbjuda sina tjänster i en annan medlemsstat.

· Patienträttigheter i Europeiska unionen – en kartläggning

Syfte: Att tillhandahålla en jämförande översikt över de patienträttigheter som för närvarande finns i EU:s medlemsstater, Norge och Island.

· Studie om gränsöverskridande samarbete

Syfte: Att kartlägga EU-finansierade projekt i 28 EU-medlemsstater, EES-länder och Schweiz under perioden 2007–2017 och tillhandahålla information om eventuella framtida utmaningar och möjligheter när det gäller samarbete inom hälso- och sjukvård under perioden fram till 2030 samt att presentera framgångsrika typfall när det gäller gränsöverskridande samarbete.

· Studie om tillhandahållande av information till patienter

Syfte: Att tillhandahålla utbildning till nationella kontaktpunkter vad gäller god praxis och strukturering av deras samarbete på grundval av en ingående bedömning av läget med avseende på tillhandahållande av information.



Bilaga B

Flödesschema 1: Patientrörlighet med förhandstillstånd i Europa 2015–2017

Försäkringsland 1                            Behandlande land 2

Flödesschema 2: Patientrörlighet som inte kräver förhandstillstånd i Europa 2015–2017

Försäkringsland 3                         Behandlande land 4

(1)

Ordning uppifrån och ned: Frankrike, Irland, Luxemburg, Slovakien, Förenade kungariket, Italien, Belgien, Danmark, Spanien, Cypern, Grekland, Bulgarien, Island, Slovenien, Kroatien, Malta, Rumänien, Österrike, Polen, Portugal.

(2)

Ordning uppifrån och ned: Tyskland, Spanien, Tjeckien, Förenade kungariket, Belgien, Irland, Luxemburg, Polen, Frankrike, Österrike, Portugal, Litauen, Italien, Grekland, Cypern, Nederländerna, Ungern, Lettland, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Kroatien, Finland, Sverige, Danmark, Bulgarien, Estland, Island, Malta, Norge.

(3)

Ordning uppifrån och ned: Frankrike, Danmark, Polen, Norge, Finland, Slovakien, Sverige, Belgien, Slovenien, Förenade kungariket, Irland, Tjeckien, Rumänien, Kroatien, Italien, Estland, Litauen, Grekland, Island, Lettland, Spanien, Österrike, Bulgarien, Malta, Portugal.

(4)

Ordning uppifrån och ned: Spanien, Portugal, Belgien, Tyskland, Tjeckien, Luxemburg, Italien, Polen, Estland, Sverige, Grekland, Ungern, Österrike, Nederländerna, Förenade kungariket, Kroatien, Frankrike, Rumänien, Bulgarien, Finland, Danmark, Litauen, Irland, Cypern, Malta, Norge, Slovenien, Lettland, Slovakien, Island.

Top