–

”Unigames” UAB, genom M. Rindinas, advokatas,

–

Litauens regering, genom S. Grigonis och V. Kazlauskaitė-Švenčionienė, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av F. Meloncelli, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Escobar Gómez och J. Jokubauskaitė, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.1 f och 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ”Unigames” UAB och Lošimų priežiūros tarnyba prie Lietuvos Respublikos finansų ministerijos (tillsynskommissionen för hasardspel vid Republiken Litauens finansministerium) (nedan kallad tillsynsmyndigheten). Målet rör ett beslut av direktören för tillsynsmyndigheten, i vilket det konstaterades att Unigames hade överträtt förbudet mot att uppmuntra till hasardspel och genom vilket Unigames ålades böter.

3

I artikel 1.1 i direktiv 2015/1535 föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

4

I artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 anges följande:

”Om inte annat följer av artikel 7 ska medlemsstaterna omedelbart till [Europeiska] kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De ska också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa skäl inte redan framgår av utkastet.

I förekommande fall ska medlemsstaterna, om detta inte redan skett vid ett tidigare tillfälle, samtidigt överlämna texterna till grundläggande lagar eller andra föreskrifter av väsentlig eller direkt betydelse till kommissionen, om kännedom om sådana texter är nödvändig för att bedöma verkningarna av utkastet till teknisk föreskrift.

Medlemsstaterna ska under de förutsättningar som anges i första och andra styckena i denna punkt till kommissionen överlämna utkastet till teknisk föreskrift ännu en gång om de gör ändringar i det som i väsentlig grad förändrar dess tillämpningsområde, förkortar den tid som ursprungligen tänkts för genomförandet, lägger till specifikationer eller andra krav eller skärper dessa.

…”

5

I artikel 10.19 i Lietuvos Respublikos azartinių lošimų įstatymas Nr. IX-325 (Republiken Litauens lag nr IX-325 om hasardspel) av den 17 maj 2001 (Žin., 2001, nr 43–1495), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, det vill säga lydelsen enligt lag nr XIV-337 av den 20 maj 2021 (TAR, 2021, nr 2021–12786) (nedan kallad lagen om hasardspel) föreskrivs följande:

”I Litauen är det förbjudet att uppmuntra till hasardspel genom att, i någon form och på något sätt, sprida information eller ägna sig åt övertalning, inbegripet genom särskilda evenemang, provspel, kampanjer, rabatter, gåvor och liknande incitament som anordnas av spelarrangören själv, i syfte att uppmuntra till hasardspel eller hasardspel på distans.”

6

Fram till ikraftträdandet av lag nr XIV-337 av den 20 maj 2021 föreskrevs följande i artikel 10.19 i lagen om hasardspel, i dess lydelse enligt lag nr XII‑1734 av den 21 maj 2015 (TAR, 2015, nr 2015–8980) (nedan kallad den tidigare lagen om hasardspel):

”I Litauen är det förbjudet att uppmuntra till hasardspel

7

Unigames är ett bolag som har en licens som ger det rätt att anordna hasardspel. Bolaget tillhandahåller distansspeltjänster på sin webbplats.

8

Vid en kontroll som utfördes av tillsynsmyndigheten konstaterade denna att det på bolagets webbplats fanns ett antal formuleringar som skulle kunna anses strida mot förbudet mot att uppmuntra till hasardspel i artikel 10.19 i lagen om hasardspel.

9

Till följd av denna kontroll fattade direktören för tillsynsmyndigheten den 19 maj 2022 ett beslut i vilket han konstaterade att Unigames hade gjort sig skyldigt till flera överträdelser och ålade Unigames böter (nedan kallat beslutet av den 19 maj 2022). Det framgår närmare bestämt av detta beslut att myndigheten konstaterat att det på Unigames webbplats, under perioden 13 oktober 2021–3 februari 2022, fanns formuleringar som uppmuntrade webbplatsens besökare att delta i hasardspel på distans, i strid med artikel 10.19 i lagen om hasardspel. Vidare framgick det att det på nämnda webbplats, vid den tidpunkt då beslutet fattades, fortfarande fanns formuleringar som stred mot förbudet i nämnda bestämmelse mot att uppmuntra till hasardspel. Genom beslutet ålades Unigames böter på 12662 euro. Unigames erinrades även om möjligheten att dra in licensen för att anordna hasardspel och förelades att upphöra med den konstaterade överträdelsen senast den 20 juni 2022.

10

Unigames överklagade till Vilniaus apygardos administracinis teismas (Regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) och yrkade att beslutet av den 19 maj 2022 skulle upphävas. Unigames gjorde därvid gällande att förfarandet för att anta artikel 10.19 i lagen om hasardspel hade varit rättsstridigt.

11

Genom dom av den 10 augusti 2022 avslog nämnda domstol överklagandet med motiveringen att förbudet mot att uppmuntra till hasardspel inte nyligen hade införts i lagen om hasardspel, utan redan föreskrevs i artikel 10.19 i den tidigare lagen om hasardspel. Nämnda domstol slog fast att de litauiska myndigheterna inte var skyldiga att, i enlighet med direktiv 2015/1535, överlämna förslaget till ändring av artikel 10.19 i lagen om hasardspel till kommissionen innan den nationella lagstiftaren antog ändringen. Den underkände följaktligen Unigames argument att denna bestämmelse inte kunde göras gällande mot Unigames.

12

Unigames överklagade denna dom till Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Litauens högsta förvaltningsdomstol), som är den hänskjutande domstolen.

13

Den hänskjutande domstolen anser att det mål som är anhängigt vid den ger upphov till frågor om tolkningen av direktiv 2015/1535.

14

För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den föreskrift som föreskrivs i artikel 10.19 utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet. I den sistnämnda bestämmelsen nämns fyra kategorier av tekniska föreskrifter, däribland kategorin ”föreskrift för tjänster”.

15

Redan i domen av den 4 februari 2016, Ince (C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 75), slog domstolen fast att vissa bestämmelser som är tillämpliga på hasardspel i Tyskland kunde kvalificeras som ”föreskrifter för tjänster”, eftersom de avsåg en ”informationssamhällets tjänst” i den mening som avses i nämnda direktiv. Dessa bestämmelser innefattade bland annat ett förbud mot att erbjuda hasardspel på internet och mot att sprida reklam för hasardspel på internet eller via telekommunikationer.

16

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende understrukit att det i Litauen inte är förbjudet att erbjuda hasardspel på internet, utan att uppmuntra till hasardspel, det vill säga att offentliggöra information eller att vidta åtgärder som uppmuntrar till att delta i sådana spel, oavsett i vilken form och på vilket sätt det än må vara.

17

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 10.19 i lagen om hasardspel, i den mån den avser information som offentliggjorts av hasardspelsarrangören på dennes webbplats, uppfyller samtliga villkor för att anses vara tillämplig på en ”tjänst” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535, med beaktande av att denna aktör själv har offentliggjort denna information. Eftersom nämnda aktör erbjuder hasardspelstjänster till besökarna på sin webbplats, är det självklart att denna webbplats innehåller information om dessa spel samt formuleringar som uppmuntrar besökarna att använda sig av dessa tjänster. Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den omständigheten att det är besökaren som besöker webbplatsen i syfte att använda de aktuella tjänsterna innebär att dessa tjänster tillhandahålls genom en överföring av uppgifter som begärs av webbplatsens besökare, det vill säga ”på individuell begäran av en tjänstemottagare”, i den mening som avses i artikel 1.1 b.

18

För det andra, om svaret på den första frågan skulle bekräfta att artikel 10.19 i lagen om hasardspel utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535, är det även relevant att veta huruvida denna föreskrift ska anmälas till kommissionen enligt artikel 5.1 i direktivet.

19

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende angett att förslaget till ändring av artikel 10.19 i lagen om hasardspel inte anmäldes till kommissionen under det förfarande som ledde till antagandet av lag nr XIV-337 av den 20 maj 2021.

20

EU-domstolen har i domen av den 20 december 2017, Falbert m.fl., (C‑255/16, EU:C:2017:983, punkt 23) – när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 204, 1998, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998 (EGT L 217, 1998, s. 18), som upphävdes genom direktiv 2015/1535 men vars bestämmelser i huvudsak var identiska med de i direktiv 2015/1535 – slagit fast att det, för att en ny nationell lagstiftning ska anses utgöra en teknisk föreskrift som ska anmälas, krävs att denna nya lagstiftning inte endast innebär att redan befintliga tekniska föreskrifter – som i vederbörlig ordning har anmälts till kommissionen – återges eller ersätts, utan att några nya eller ytterligare tekniska specifikationer eller andra krav läggs till.

21

Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende framhållit att förbudet i artikel 10.19 i den tidigare lagen om hasardspel hade ett begränsat tillämpningsområde, som, även om det inte förändrats territoriellt eller tidsmässigt, preciserats i väsentlig grad i artikel 10.19 i lagen om hasardspel. Enbart information om hasardspel som publicerats på spelarrangörens webbplats omfattades nämligen inte av förbudet i den tidigare lagen. Den nuvarande lydelsen av artikel 10.19 i lagen om hasardspel medför således en begränsning av användningen av marknadsföringsverktyg och därmed ett utvidgat tillämpningsområde för förbudet mot att uppmuntra till hasardspel.

22

Den hänskjutande domstolen har även, med hänvisning till domen av den 4 februari 2016, Ince (C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 84), och domen av den 27 oktober 2016, James Elliott Construction (C‑613/14, EU:C:2016:821, punkt 64), erinrat om att en medlemsstats underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att i förväg anmäla ett utkast till tekniska föreskrifter medför att dessa inte kan göras gällande mot enskilda, vare sig inom ramen för ett straffrättsligt förfarande eller i en tvist mellan enskilda. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i vilka slutsatser de nationella myndigheterna ska dra av ett åsidosättande av denna anmälningsskyldighet under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, det vill säga när ändringarna av en teknisk föreskrift inte har anmälts till kommissionen, medan den tidigare versionen av föreskriften hade anmälts.

23

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24

Unigames har, utan att formellt göra gällande att den första frågan inte kan tas upp till sakprövning, vad gäller huruvida den kan tas upp till sakprövning anfört att den hänskjutande domstolen, enligt doktrinen om acte claire och acte éclairé, inte var skyldig att hänskjuta denna fråga till EU-domstolen.

25

Lietuvos Respublikos teisingumo ministerija (Republiken Litauens justitieministerium) förklarade, under det förfarande som ledde fram till antagandet av artikel 10.19 i lagen om hasardspel, att denna bestämmelse utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i direktiv 2015/1535 och underrättade Lietuvos Respublikos Seimas (Republiken Litauens parlament) om skyldigheten att anmäla förslaget till ändring av nämnda bestämmelse till kommissionen enligt detta direktiv. Enligt Unigames är det således uppenbart hur nämnda bestämmelse ska tolkas.

26

Unigames har vidare anfört att en förvaltningsdomstol i första instans, med stöd av den tolkning som EU-domstolen har gjort i liknande mål om förhandsavgörande, har slagit fast att artikel 10.19 i lagen om hasardspel utgör en teknisk föreskrift.

27

Det följer i detta hänseende av EU-domstolens fasta praxis att det inom ramen för det förfarande som införts genom artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 22 oktober 2024, Kolin Inşaat Turizm Sanayi ve Ticaret, C‑652/22, EU:C:2024:910, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

28

Det ska erinras om att det inte på något sätt är förbjudet för en nationell domstol att till EU-domstolen ställa en tolkningsfråga som en av parterna i det nationella målet anser inte ger upphov till något rimligt tvivel. Även om det antas att så är fallet innebär detta inte att en begäran om förhandsavgörande som innehåller sådana frågor ska avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2023, Vapo Atlantic, C‑604/21, EU:C:2023:175, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

29

Av detta följer att den första frågan kan tas upp till prövning.

30

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet att uppmuntra till hasardspel på distans genom att offentliggöra information om dessa spel på en spelarrangörs webbplats utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i denna bestämmelse.

31

EU-domstolen erinrar om att begreppet teknisk föreskrift omfattar fyra kategorier av åtgärder, nämligen, för det första, ”tekniska specifikationer” i den mening som avses i artikel 1.1 c i direktiv 2015/1535, för det andra, ”andra krav” enligt definitionen i artikel 1.1 d i direktivet, för det tredje, ”föreskrifter för tjänster” enligt artikel 1.1 e i direktivet, och, för det fjärde, ”medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av en produkt eller som förbjuder tillhandahållande eller utnyttjande av en tjänst eller etablering som tillhandahållare av tjänster”, i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet (dom av den 8 oktober 2020, Admiral Sportwetten m.fl., C‑711/19, EU:C:2020:812, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32

Det framgår av skälen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, i och med att det nationella målet inte avser varor, särskilt vill få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet omfattas av kategorin ”föreskrift för tjänster”, i den mening som avses i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535, eller av kategorin ”medlemsstaternas lagar och andra författningar … som förbjuder tillhandahållande eller utnyttjande av en tjänst eller etablering som tillhandahållare av tjänster”, i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet.

33

Vad gäller kategorin ”föreskrift för tjänster” så definieras detta begrepp i artikel 1.1 e i direktivet som ett krav av allmän art rörande tillträde till och utövande av verksamhet med sådana tjänster som avses i artikel 1.1 b, särskilt bestämmelser om dem som tillhandahåller tjänster, tjänster och tjänstemottagare, med undantag av föreskrifter som inte specifikt avser de tjänster som definieras i det ledet.

34

I artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535 definieras begreppet tjänst som alla ”informationssamhällets tjänster”, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

35

Det framgår således av artikel 1.1 b och 1.1 e i direktiv 2015/1535, jämförda med varandra, att kategorin ”föreskrift för tjänster” endast omfattar föreskrifter som rör en av informationssamhällets tjänster.

36

Domstolen finner att sådana hasardspeltjänster på distans som de som avses i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska anses utgöra ”informationssamhällets tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktivet, eftersom sådana tjänster uppfyller samtliga villkor som anges i denna bestämmelse, inbegripet villkoret att tjänsten ska tillhandahållas ”på individuell begäran av en tjänstemottagare”.

37

Tillhandahållandet av dessa hasardspelstjänster på distans kräver nämligen att tjänstemottagaren vidtar åtgärder, såsom att skaffa sig tillträde till aktörens webbplats och skapa ett kundkonto (se, analogt, dom av den 29 februari 2024, Doctipharma, C‑606/21, EU:C:2024:179, punkt 32) eller att placera insatser på denna webbplats.

38

Övervägandena i punkterna 36 och 37 ovan påverkas inte av den omständigheten att den information om hasardspel som spelarrangören offentliggör på sin webbplats inte nödvändigtvis tillhandahålls ”på individuell begäran av en tjänstemottagare”. Detta offentliggörande av information kan nämligen, under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, inte anses utgöra en reklamtjänst eller någon annan tjänst som tillhandahålls mottagarna av hasardspeltjänsterna på distans, utan utgör en underordnad och oskiljaktig del av de aktuella hasardspeltjänsterna på distans, vilka ger den hela dess ekonomiska betydelse (se, analogt, dom av den 1 oktober 2020, A (Reklam för och försäljning av läkemedel online), C‑649/18,EU:C:2020:764, punkt 56). Det är således endast hasardspelstjänsterna i sig som ska uppfylla de relevanta villkoren för att omfattas av begreppet tjänst, i den mening som avses i artikel 1.1 b i direktiv 2015/1535. Det förbud som är aktuellt i det nationella målet, som avser ett sådant offentliggörande av information, ska däremot uppfylla de särskilda kriterier som föreskrivs i artikel 1.1 e i direktivet för att kunna anses utgöra en ”föreskrift” för dessa tjänster, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.

39

Även om det är utrett att det förbud som är aktuellt i det nationella målet utgör ”ett krav av allmän art” i den mening som avses i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535, ska det prövas huruvida det kan anses avse ”tillträde till och utövande av verksamhet med [informationssamhällets] tjänster”. I denna bestämmelse preciseras att så är fallet med bland annat bestämmelser om dem som tillhandahåller tjänster, tjänster och tjänstemottagare.

40

I detta sammanhang konstaterar EU-domstolen att artikel 10.19 i lagen om hasardspel kan omfattas av begreppet ”föreskrift för tjänster”, eftersom den bland annat innebär ett förbud mot att uppmuntra till hasardspel på distans och, i synnerhet, mot att på en hasardspelarrangörs webbplats offentliggöra information om dessa spel eller att vidta åtgärder som uppmuntrar till deltagande i sådana spel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2020, Sportingbet och Internet Opportunity Entertainment, C‑275/19, EU:C:2020:856, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

41

Vidare måste det förbud som är aktuellt i det nationella målet, såsom framgår av själva lydelsen i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535, för att kunna kvalificeras som en ”föreskrift för tjänster”, ”specifikt” avse informationssamhällets tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, VG Media, C‑299/17, EU:C:2019:716, punkt 31).

42

Det följer av artikel 1.1 e andra stycket i) i direktiv 2015/1535 att kontrollen av att en föreskrift särskilt avser informationssamhällets tjänster ska göras med beaktande av såväl bestämmelsens lydelse som det mål som eftersträvas med den. Av samma bestämmelse framgår dessutom att det inte krävs att den aktuella föreskriften i sin helhet har ”till särskilt syfte och föremål” att reglera informationssamhällets tjänster, utan att det är tillräckligt att vissa bestämmelser i denna föreskrift har detta syfte eller föremål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, VG Media, C‑299/17, EU:C:2019:716, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Slutligen ska en föreskrift, enligt artikel 1.1 e andra stycket ii) i direktivet, inte anses särskilt avse informationssamhällets tjänster om föreskriften endast indirekt eller accessoriskt gäller sådana tjänster.

43

I förevarande fall konstaterar EU-domstolen, såsom Unigames, den litauiska regeringen och kommissionen har understrukit i sina respektive skriftliga yttranden, att artikel 10.19 i lagen om hasardspel specifikt avser informationssamhällets tjänster. Det framgår nämligen av själva lydelsen i denna bestämmelse att den, förutom hasardspel i klassisk mening, uttryckligen avser hasardspel på distans och tillhandahållare av sådana speltjänster.

44

Dessutom kan den omständigheten att det i artikel 10.19 i lagen om hasardspel föreskrivs ett allmänt förbud mot att med alla medel, och inte enbart via internet, uppmuntra till deltagande i sådana spel, i motsats till vad den italienska regeringen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, inte innebära att denna bestämmelse avser informationssamhällets tjänster indirekt eller accessoriskt i den mening som avses i artikel 1.1 e andra stycket ii) i direktiv 2015/1535 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, VG Media, C‑299/17, EU:C:2019:716, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

45

EU-domstolen konstaterar följaktligen att artikel 10.19 utgör en ”föreskrift för tjänster” i den mening som avses i artikel 1.1 e i direktiv 2015/1535.

46

För att kvalificeras som en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet krävs emellertid dessutom att den aktuella nationella bestämmelsen motsvarar definitionen i led f och att den således är rättsligt eller faktiskt tvingande vid bland annat tillhandahållandet av den berörda tjänsten eller dess användning i en medlemsstat eller en större del därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2020, Star Taxi App, C‑62/19, EU:C:2020:980, punkt 61).

47

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att artikel 10.19 i lagen om hasardspel innehåller en regel som måste iakttas vid tillhandahållande av hasardspelstjänster på distans i Litauen.

48

Det var nämligen Unigames påstådda åsidosättande av nämnda artikel 10.19 – i och med att Unigames på sin webbplats offentliggjort vissa formuleringar om sådana hasardspel på distans som detta bolag erbjöd – som låg till grund för beslutet av den 19 maj 2022, genom vilket tillsynsmyndigheten bland annat varnade bolaget om att dess tillstånd att anordna hasardspel skulle kunna dras in.

49

Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 1.1 f i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning enligt vilken det är förbjudet att uppmuntra till hasardspel på distans genom att offentliggöra information om dessa spel på en spelarrangörs webbplats utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i denna bestämmelse.

50

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att en ändring av en nationell lagstiftning – varvid denna nationella lagstiftning utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet som har anmälts till kommissionen i enlighet med nämnda artikel 5.1 – inte kan göras gällande mot ekonomiska aktörer när ändringen inte har anmälts.

51

Det följer av artikel 5.1 första stycket i direktivet att medlemsstaterna omedelbart till kommissionen ska överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, och att de också till kommissionen ska redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa skäl inte redan framgår av utkastet.

52

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har EU-domstolen slagit fast att det, för att en ny nationell lagstiftning ska anses utgöra en teknisk föreskrift som ska anmälas enligt direktiv 2015/1535, krävs att denna nya lagstiftning inte endast innebär att redan befintliga tekniska föreskrifter – som i vederbörlig ordning har anmälts till kommissionen – återges eller ersätts, utan att några nya eller ytterligare tekniska specifikationer eller andra krav läggs till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Falbert m.fl., C‑255/16, EU:C:2017:983, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

53

Domstolen har mot denna bakgrund slagit fast att en ny lagstiftning som innehåller strängare tekniska specifikationer än de som fanns i den tidigare lagstiftningen, vilken anmälts, i sin tur ska anmälas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, Papier Mettler Italia, C‑86/22, EU:C:2023:1023, punkt 50).

54

En ny lagstiftning omfattas även av anmälningsskyldigheten enligt direktiv 2015/1535, bland annat när den utvidgar tillämpningsområdet för den tidigare lagstiftningen. Den omfattas däremot inte av denna skyldighet när den endast innebär att den tidigare lagstiftningen preciseras eller klargörs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Falbert m.fl., C‑255/16, EU:C:2017:983, punkterna 20 och 22).

55

I förevarande fall har den litauiska regeringen gjort gällande att det redan i artikel 10.19 i den tidigare lagen om hasardspel, som i vederbörlig ordning anmälts till kommissionen, föreskrevs ett förbud mot att uppmuntra till hasardspel, även på distans. Enligt denna regering är de ändringar som gjorts i denna lag inte betydande, eftersom de varken ändrar de redan anmälda bestämmelserna eller deras tillämpningsområde, och Unigames agerande skulle följaktligen ha behandlats på liknande sätt enligt den tidigare lagen om hasardspel.

56

EU-domstolen erinrar i detta hänseende om att bedömningen av betydelsen av en sådan lagändring utgör en fråga om nationell rätt som omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Falbert m.fl., C‑255/16, EU:C:2017:983, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

57

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att artikel 10.19 i lagen om hasardspel ”väsentligen preciserar” förbudet mot att uppmuntra till hasardspel. Den hänskjutande domstolen har särskilt angett att det agerande som Unigames, med stöd av den nu gällande lagen, har kritiserats för, det vill säga att på bolagets webbplats offentliggöra information om de hasardspel som bolaget erbjuder, inte kunde bli föremål för påföljder enligt den tidigare lagen om hasardspel. Tillämpningsområdet för detta förbud har således utvidgats genom nämnda artikel 10.19.

58

Det framgår således av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att det genom artikel 10.19 i lagen om hasardspel har lagts till nya eller ytterligare krav, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan, jämfört med artikel 10.19 i den tidigare lagen om hasardspel. Av detta följer, med förbehåll för eventuella kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att den ändring som gav upphov till den nu gällande lagen borde ha anmälts i enlighet med artikel 5.1 första stycket i direktiv 2015/1535.

59

Artikel 5.1 tredje stycket ger stöd för denna slutsats. I detta stycke föreskrivs en skyldighet att ”överlämna utkastet till teknisk föreskrift ännu en gång” om en medlemsstat gör väsentliga ändringar i detta utkast som förändrar dess tillämpningsområde, förkortar den tid som ursprungligen tänkts för genomförandet, lägger till specifikationer eller andra krav eller skärper dessa.

60

Det ska påpekas att artikel 5.1 tredje stycket i direktiv 2015/1535 inte är tillämplig i sig på en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, eftersom den endast avser det fall då det, under det nationella lagstiftningsförfarandet, görs väsentliga ändringar i ett utkast till teknisk föreskrift efter det att utkastet har anmälts till kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2016, Ince, C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 79), det vill säga innan nämnda utkast slutgiltigt antas.

61

Nämnda artikel 5.1 tredje stycket ger emellertid stöd för att en ändring av en teknisk föreskrift ska anmälas separat, i det fall en väsentlig ändring, såsom i förevarande fall, inte görs före det slutgiltiga antagandet av ett utkast till teknisk föreskrift, utan i stället görs av en teknisk föreskrift som redan är i kraft, särskilt när ändringen medför att tillämpningsområdet för den tekniska föreskriften utvidgas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2007, Schwibbert, C‑20/05, EU:C:2007:652, punkt 42).

62

Slutligen följer det av fast rättspraxis att ett åsidosättande av anmälningsskyldigheten i artikel 5.1 första stycket i direktiv 2015/1535 utgör ett väsentligt förfarandefel vid antagandet av de aktuella tekniska föreskrifterna, som medför att dessa inte får tillämpas och därmed inte kan göras gällande gentemot enskilda. Enskilda kan vid nationella domstolar åberopa att föreskrifterna inte får tillämpas och nationella domstolar är skyldiga att avstå från att tillämpa en nationell teknisk föreskrift som inte har anmälts i enlighet med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2020, Sportingbet och Internet Opportunity Entertainment, C‑275/19, EU:C:2020:856, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

63

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.1 i direktiv 2015/1535 ska tolkas så, att en ändring av en nationell lagstiftning – varvid denna nationella lagstiftning utgör en ”teknisk föreskrift” i den mening som avses i artikel 1.1 f i direktivet som har anmälts till kommissionen i enlighet med nämnda artikel 5.1 – inte kan göras gällande mot ekonomiska aktörer när ändringen inte har anmälts och medför att tillämpningsområdet för lagstiftningen utvidgas, vilket innebär att den utgör en teknisk föreskrift som omfattas av den anmälningsskyldighet som föreskrivs i denna sistnämnda bestämmelse.

64

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: