Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 15 januari 2026 (*)

” Överklagande – Personalmål – Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) – Anklagelser om mobbning under perioder av sjukledighet – Avslag på ansökningar om bistånd och ersättning – Inledande av ett invaliditetsförfarande – Talan om ogiltigförklaring och skadestånd – Upptagande till prövning – Akter mot vilka talan kan väckas – Motiveringsskyldighet för Europeiska unionens tribunal – Motstridig motivering – Missuppfattning av de faktiska omständigheterna och bevisningen ”

I mål C‑75/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 29 januari 2024,

XH, företrädd av P. Nowak, adwokat,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av I. Melo Sampaio och L. Vernier, båda i egenskap av ombud, därefter av L. Vernier, i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún (referent) samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 22 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        XH har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 22 november 2023, XH/kommissionen (T‑613/21, EU:T:2023:739) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen klagandens talan om dels ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut D/374/20 av den 4 december 2020 om avslag på hennes ansökan om bistånd (nedan kallat beslutet att avslå ansökan om bistånd) och av kommissionens beslut Ares(2021) 3466486 av den 21 maj 2021 om att hänskjuta ärendet till invaliditetskommittén (nedan kallat beslutet att inleda invaliditetsförfarandet), dels ersättning för den skada som hon lidit.

 Tillämpliga bestämmelser

2        I artikel 11a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”1.      I sin tjänsteutövning får en tjänsteman, om inte annat anges nedan, inte handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras.

2.      En tjänsteman som i tjänsten tilldelas ett ärende av den art som avses i punkt 1 skall omedelbart underrätta tillsättningsmyndigheten. Myndigheten skall vidta de åtgärder som krävs och kan befria tjänstemannen från hans ansvar i detta ärende.

3.      Tjänstemannen får varken behålla eller förvärva, direkt eller indirekt, intressen i företag över vilka den institution där han tjänstgör utövar tillsyn, eller som står i förbindelse med institutionen, av en sådan art eller omfattning att det skulle kunna äventyra hans oberoende ställning i tjänsteutövningen.”

3        Artikel 12 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”En tjänsteman får inte agera eller uppträda på ett sätt som kan skada tjänstens anseende.”

4        Artikel 12a i tjänsteföreskrifterna anger följande:

”1.      Tjänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.

2.      En tjänsteman som har utsatts för mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel. En tjänsteman som har vittnat om mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel, såvida han har agerat ärligt.

3.      Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

4.      Med ’sexuella trakasserier’ avses ett beteende med sexuella undertoner mot en person som inte önskar utsättas för det, och som har till syfte eller får till resultat att kränka personens värdighet eller skapa en hotfull, fientlig, stötande eller besvärad stämning. Sexuella trakasserier skall betraktas som könsdiskriminering.”

5        Artikel 21 i tjänsteföreskrifterna lyder som följer:

”En tjänsteman skall oberoende av ställning bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats honom utförs.

En tjänsteman som leder en tjänstegren är inför sina överordnade ansvarig när det gäller de befogenheter som tilldelats honom och när det gäller att hans instruktioner följs. Hans underordnades ansvar befriar honom inte på något sätt från det egna ansvaret.”

6        I artikel 24 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”[Europeiska u]nionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

7        Artikel 59 i tjänsteföreskrifterna stadgar följande:

”1.      En tjänsteman som kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra på grund av sjukdom eller olycksfall skall ha rätt till sjukledighet.

Tjänstemannen skall så snart som möjligt anmäla till institutionen att han är oförmögen att arbeta och samtidigt ange sin aktuella adress. …

Tjänstemannen kan när som helst åläggas att genomgå en läkarundersökning som institutionen ordnar. Om läkarundersökningen inte kan genomföras och detta beror på tjänstemannen skall frånvaron betraktas som otillåten från den dag då läkarundersökningen skulle ha genomförts.

Om läkarundersökningen visar att tjänstemannen kan utföra sina arbetsuppgifter skall frånvaron, om inte annat följer av bestämmelserna i nästa stycke, betraktas som otillåten från dagen för undersökningen.

…

4.      Tillsättningsmyndigheten kan hänskjuta fall där en tjänstemans sjukledighet överstiger 12 månader under en treårsperiod till invaliditetskommittén.

…”

8        Artikel 60 i tjänsteföreskrifterna lyder som följer:

”Utom vid sjukdom eller olycksfall får en tjänsteman inte vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans närmaste överordnade. Utan att det påverkar en eventuell tillämpning av gällande disciplinåtgärder skall konstaterad otillåten frånvaro dras av från tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period.

Om en tjänsteman vill tillbringa sin sjukledighet på en annan ort än anställningsorten skall han ha tillstånd i förväg av tillsättningsmyndigheten.”

9        I artikel 90 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.      Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter har rätt att ansöka om att tillsättningsmyndigheten fattar beslut i en fråga som angår honom. Myndigheten skall meddela honom sitt motiverade beslut inom fyra månader från den dag ansökan gjordes. Om det vid utgången av denna tidsfrist ännu inte givits något svar, skall detta anses vara ett tyst avslag, som tjänstemannen kan anföra klagomål mot enligt punkt 2.

2.      Varje person på vilken dessa tjänsteföreskrifter skall tillämpas kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål över en åtgärd som går honom emot; detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att utföra en handling som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. …”

10      Följande anges i artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna:

”Invaliditetskommittén skall bestå av tre läkare:

–        en utsedd av den institution vid vilken tjänstemannen är verksam,

–        en utsedd av den berörda tjänstemannen, och

–        en utsedd av de båda första läkarna i samråd.

Om tjänstemannen inte utser någon läkare skall ordföranden för Europeiska unionens domstol utse en.

Om de två första läkarna inte kan enas om att utse den tredje inom två månader från det att den andra läkaren utsetts, skall den tredje läkaren utses av ordföranden för Europeiska unionens domstol, efter ansökan från någon av de berörda parterna.”

 Bakgrund till tvisten

11      I punkterna 2–34 i den överklagade domen redogörs för bakgrunden till tvisten. I de delar den är relevant för förevarande mål kan den anges enligt följande.

12      Klaganden (nedan även kallad XH) är tjänsteman vid Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf).

13      Fram till och med den 16 juni 2020 innehade hon en tjänst som utredare vid den enhet vid Olaf som tidigare benämndes enhet A. Där utredde hon i egenskap av förste utredare framför allt tre då pågående ärenden, nämligen ärendena E, F och G.

14      Den 16 juni 2020 trädde en intern omorganisation av Olaf i kraft. Till följd av omorganisationen och med beaktande av de preferenser som XH hade angett förordnades hon att från det datumet tjänstgöra vid en ny enhet inom Olaf, nämligen enhet B.

15      Under perioden 2–22 juni 2020 var hon sjukledig till följd av en medicinsk operation. Förlängningar av sjukledigheten beviljades successivt för perioden 23 juni–31 oktober 2020 genom godkännande i kommissionens personalhanteringssystem Sysper 2 enligt följande: en första gång den 23 juni 2020, för perioden 23 juni–10 juli 2020, en andra gång den 14 juli, för perioden 11–31 juli 2020, en tredje gång den 4 augusti 2020, för perioden 1–31 augusti 2020, en fjärde gång den 1 september 2020, för perioden 1–30 september 2020, och en femte gång den 1 oktober 2020, för perioden 1–31 oktober 2020.

16      Den 2 juni 2020 sände klaganden ett e‑postmeddelande till medarbetarna vid enhet A med en sammanfattning av ärende E. I detta e‑postmeddelande angav hon att hon var sjukledig, men att hon för säkerhets skull och för att undvika fördröjningar fortsatt var nåbar och öppen för alla kontakter rörande de tre ärendena.

17      Den 8 juni 2020 sände en medarbetare vid enhet A ett e‑postmeddelande till XH och till chefen för enhet A. Meddelandet rörde ärendena E, F och G och innehöll synpunkter och förslag för vidare åtgärder. Enhetschefen svarade att medarbetaren, med beaktande av att XH var sjukledig, borde kontakta den blivande chefen för enhet C (nedan kallad chefen för enhet C), för att få veta om denne ville se de aktuella ärendena avslutas före omorganisationen den 16 juni 2020 eller om hon ville vänta på att XH skulle komma tillbaka enligt plan från sin sjukledighet efter det datumet. Medarbetaren vid enhet A skickade därefter ett e‑postmeddelande till chefen för enhet C och satte klaganden och chefen för enhet A i kopia. XH svarade på sistnämnda e‑postmeddelande och förklarade att hon hoppades att samtliga ärenden skulle kunna avslutas så snabbt som möjligt, med beaktande av omorganisationen av Olaf och hennes sjukledighet. Hon angav även att hon, trots att hon var sjukledig, var öppen för att ta emot de slutliga framställningarna rörande de aktuella ärendena, så att de skulle kunna avslutas.

18      Den 8 juni 2020 sände XH ett e‑postmeddelande till en kollega som innehade funktionen som ”förtroendeperson”. I detta e‑postmeddelande vidarebefordrade XH den skriftväxling som anges i punkt 17 ovan till förtroendepersonen och bad om råd om sin situation.

19      Samma dag sände en sekreterare vid enhet A ett e‑postmeddelande till XH rörande förflyttning av hennes kontor med anledning av den interna omorganisation av Olaf som avses i punkt 14 ovan. I detta e‑postmeddelande frågade sekreteraren vid enhet A klaganden om hon, med beaktande av att hon skulle vara sjukledig till den 22 juni 2020, gick med på att en tredje person förberedde flytten av hennes saker före det datumet. XH svarade samma dag att hon föredrog att själv ha hand om flytten.

20      Den 9 juni 2020 svarade chefen för enhet C på de e‑postmeddelanden som anges i punkt 17 ovan. I sitt svar angav nämnda chef att hon ansåg att det med beaktande av omständigheterna verkade vara mycket svårt att avsluta de aktuella ärendena före den 16 juni 2020. Hon preciserade att det föreföll realistiskt att ärende E skulle kunna avslutas i mitten av juli.

21      Den 23 juni 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH för att diskutera utkastet till slutrapport i ärende E. I detta e‑postmeddelande bad hon XH att ringa henne om hon var tillgänglig. Samma dag sände nämnda chef en inbjudan till XH om att delta i ett videomöte dagen därpå, det vill säga den 24 juni 2020. XH svarade på e‑postmeddelandet följande dag, den 24 juni, och angav att hon fortfarande var sjukledig och att hon hade en läkartid vid tidpunkten för videomötet. Hon tillade att hon dock skulle vara tillgänglig dagen efter för att när som helst den dagen diskutera det aktuella ärendet per telefon.

22      Den 23 juni 2020 sände XH också ett e‑postmeddelande till förtroendepersonen och bifogade inbjudan från chefen för enhet C att delta i videomötet. I detta e‑postmeddelande förklarade hon för förtroendepersonen att hon hade en besökstid på sjukhuset under sin sjukledighet och att inbjudan krävde mer av henne än vad hon klarade av och stred mot reglerna. Hon begärde att förtroendepersonen skulle ”anmäla detta uppträdande som mobbning”.

23      Den 30 juni 2020 sände sekreteraren vid enhet A ett andra e‑postmeddelande till XH för att fråga om hon hade tagit något beslut om flytten från sitt kontor.

24      Den 1 juli 2020 sände chefen för enhet C två e‑postmeddelanden till XH i vilka hon ställde frågor rörande ärende E. XH svarade på e‑postmeddelandena den 6 juli 2020.

25      Den 1 augusti 2020 lämnade XH in en ansökan om bistånd till den behöriga tillsättningsmyndigheten i enlighet med artiklarna 24, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna. I sin ansökan påstod XH att de e‑postmeddelanden som hon hade mottagit under sin sjukledighet utgjorde begäranden från hennes överordnade eller från personal vid Olaf om att hon skulle arbeta eller omedelbart infinna sig på sitt kontor för att förbereda flytten av sina saker, vilket hon ansåg utgjorde försök att avbryta eller avsluta hennes sjukledighet.

26      Den 26 augusti 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH som innehöll ett nytt utkast till slutrapport i ärende E. I detta e‑postmeddelande frågade chefen för enhet C dels om XH godtog innehållet i utkastet, dels om hon kunde göra en kontroll hos Europeiska patentverket (EPO). XH svarade att hon fortfarande var sjukledig. I ett andra e‑postmeddelande preciserade chefen för enhet C att hon hade sänt sitt första e‑postmeddelande för att XH skulle behandla det efter att hon återvänt till arbetet. XH svarade den 28 augusti 2020 och preciserade att hon ansåg att det inte var nödvändigt att invänta att hon skulle vara tillbaka på arbetet för att rapporterna i fråga skulle kunna slutföras.

27      Den 31 augusti 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH och förklarade att det med beaktande av det berörda utredningsteamets stora arbetsbörda inte var möjligt att tilldela de tre aktuella ärendena till en annan förste utredare och att hon följaktligen räknade med att XH skulle avsluta dessa ärenden när hon återvänt från sin sjukledighet, i enlighet med vad man hade kommit överens om. Samma dag sände hon två andra e‑postmeddelanden till XH som innehöll ett ändrat utkast till slutrapport i ärende F respektive ett nytt utkast till slutrapport i ärende G. Hon preciserade i båda meddelanden att XH skulle behandla dem först när hon återvänt från sin sjukledighet.

28      Den 6 september 2020 svarade XH att hennes sjukledighet hade förlängts och att ärendena i fråga kunde avslutas utan hennes medverkan.

29      Den 7 september 2020 undertecknade XH på elektronisk väg, i Olafs ärendehanteringssystem (OCM), en förklaring om en intressekonflikt i ärende G.

30      Chefen för enhet C informerade den 8 september 2020 XH om att hon hade utsett en ny utredare som saknade kunskaper i förfarandespråket i två av de tre aktuella ärendena. Dessutom kallade hon till samråd för att avsluta det tredje ärendet, det vill säga ärende G, utan klagandens medverkan. Chefen för enhet C bad XH att sända henne utestående information i detta tredje ärende, för det fall att XH skulle återvända från sin sjukledighet under mellantiden.

31      Den 11 september 2020 mottog XH ett e‑postmeddelande från en kollega vid enhet C, i vilket kollegan gratulerade henne till att ha vunnit i ett mål där tribunalen prövade ett ärende.

32      Den 17 september 2020 mottog XH ett annat e‑postmeddelande från kollegan, vilket innehöll en länk till den dom som meddelats av tribunalen.

33      Den 18 september 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH i vilket hon angav att hon hade fått kännedom om förklaringen om en intressekonflikt. För att kunna fatta beslut om denna förklaring begärde hon också kompletterande uppgifter om intressekonflikten i fråga. XH svarade på denna begäran den 20 september 2020.

34      Den 25 september 2020 sände chefen för enhet C ett e‑postmeddelande till XH för att informera henne om att hon hade befriats från sitt sista pågående ärende med anledning av intressekonflikten. Hon konstaterade att XH således inte längre hade några ärenden att handlägga vid enhet C.

35      Den 28 oktober 2020 sände chefen för kommissionens enhet HR.AMC.5 ett meddelande till institutionens läkartjänst för att begära att ett invaliditetsförfarande skulle inledas avseende XH. Begäran grundades på den omständigheten att klagandens sammanlagda sjukledighet hade överstigit tolv månader under perioden november 2017–oktober 2020, det vill säga en period om tre år.

36      Den 4 december 2020 beslutade tillsättningsmyndigheten att avslå klagandens ansökan om bistånd enligt punkt 25 i förevarande dom.

37      Den 28 februari 2021 lämnade XH in ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet att avslå ansökan om bistånd.

38      Den 6 maj 2021 anordnades ett videomöte mellan, å ena sidan, XH och, å andra sidan, kommissionens utrednings- och disciplinbyrå liksom dess enhet HR.E.2 (Överklaganden och övervakning av ärenden).

39      Den 10 maj 2021 erhöll XH en sammanfattning av de argument som hon hade anfört under videomötet.

40      Den 11 maj 2021 lämnade hon synpunkter på sammanfattningen och lämnade in handlingar.

41      Den 21 maj 2021 antog generaldirektören för kommissionens generaldirektorat för personal och säkerhet beslutet om att inleda invaliditetsförfarandet, varigenom hon hänsköt klagandens fall till invaliditetskommittén och utsåg en läkare som skulle företräda kommissionen i enlighet med artikel 7 i bilaga II till tjänsteföreskrifterna.

42      Den 31 maj 2021 lämnade XH in ett klagomål i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet att inleda invaliditetsförfarandet.

43      Den 2 juli 2021 antog tillsättningsmyndigheten beslut R/138/21 om avslag på klagandens klagomål mot beslutet att avslå ansökan om bistånd (nedan kallat beslut R/138/21 om avslag på klagomålet), med hänvisning till att det saknades prima facie-bevisning för klagandens påståenden. Tillsättningsmyndigheten avslog även ansökan om ersättning för den skada som lidits.

44      Den 30 september 2021 antog tillsättningsmyndigheten beslut R/301/21 om avslag på klagandens klagomål mot beslutet att inleda invaliditetsförfarandet (nedan kallat beslut R/301/21 om avslag på klagomålet), i vilket den konstaterade att det klagomål som hon hade lämnat in mot beslutet inte kunde tas upp till prövning.

 Talan vid tribunalen och den överklagade domen

45      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 september 2021 väckte XH talan om ogiltigförklaring av dels beslutet att avslå ansökan om bistånd och beslut R/138/21 om avslag på klagomålet, dels beslutet att inleda invaliditetsförfarandet och beslut R/301/21 om avslag på klagomålet. Hon yrkade dessutom att tribunalen skulle förplikta kommissionen att betala 20 000 euro till henne i ersättning för den ideella skada hon lidit och ålägga kommissionen att förete flera interna handlingar.

46      Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att inleda invaliditetsförfarandet och av beslut R/301/21 om avslag på klagomålet åberopade XH i huvudsak en grund som avsåg att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 59 och 90 i tjänsteföreskrifterna, jämförda med artiklarna 12a och 24 däri. Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av beslutet att avslå ansökan om bistånd och av beslut R/138/21 om avslag på klagomålet åberopade XH fyra grunder. Den första grunden avsåg att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna, omsorgsplikten, artiklarna 7 och 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och principen om god förvaltningssed. Med sin andra grund gjorde hon gällande att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 12a, 24, 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna. Som tredje grund gjordes gällande att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 59 och 90 i tjänsteföreskrifterna, jämförda med artiklarna 12a och 24 däri. Såvitt avsåg den fjärde grunden gjorde hon gällande att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 7 och 8 i stadgan.

47      Genom den överklagade domen avvisade tribunalen yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, medan yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå ansökan om bistånd ogillades.

48      Tribunalen ogillade dessutom klagandens skadeståndsyrkande och hennes begäran om åtgärder för bevisupptagning.

49      Tribunalen ogillade följaktligen klagandens talan i dess helhet.

 Parternas yrkanden i målet om överklagande

50      XH har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen,

–        ogiltigförklara dels beslutet att avslå ansökan om bistånd, dels beslut R/138/21 om avslag på klagomålet,

–        ogiltigförklara dels beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, dels beslut R/301/21 om avslag på klagomålet,

–        förordna om ersättning för den skada som lidits,

–        förplikta kommissionen att ersätta de rättegångskostnader som hänför sig till överklagandeförfarandet och till förfarandet vid tribunalen, och

–        för det fall det inte är möjligt att upphäva den överklagade domen, återförvisa målet till tribunalen.

51      Kommissionen har yrkat att domstolen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta XH att ersätta rättegångskostnaderna.

 Prövning av överklagandet

52      Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat två grunder. Den första grunden avser de domskäl i den överklagade domen genom vilka yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att inleda invaliditetsförfarandet avvisades. Den andra grunden avser domskälen i den del de innebär att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet att avslå ansökan om bistånd ogillas.

 Den första grunden

 Parternas argument

53      Den första grunden, som består av fem delar, avser att tribunalen felaktigt kvalificerade beslutet att inleda invaliditetsförfarandet som en förberedande åtgärd, vilket har till följd att åtgärden inte är möjlig att angripa vid tribunalen.

54      Genom den första grundens första del har XH gjort gällande att enligt tribunalens praxis kan en åtgärd kvalificeras som ”förberedande” endast när den inte har någon särskild rättsverkan, medan åtgärder som har verkningar som går utöver förfarandets ram och på ett väsentligt sätt förändrar de berördas rättigheter och skyldigheter kan bli föremål för tribunalens prövning.

55      Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen underlät att tillämpa denna rättspraxis. Om tribunalen hade tillämpat nämnda praxis, så skulle den med nödvändighet ha kommit till slutsatsen att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet ska anses utgöra en åtgärd som på ett väsentligt sätt förändrar klagandens rättigheter och skyldigheter, eftersom kommissionens inledande av invaliditetsförfarandet ledde till ett definitivt och oåterkalleligt röjande av uppgifter som omfattas av medicinsk sekretess, vilket påverkat hennes rättigheter.

56      Inom ramen för den andra delen av denna grund har XH gjort gällande att tribunalen, genom att kvalificera beslutet att inleda invaliditetsförfarandet som en förberedande åtgärd, gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, missuppfattade bevisningen och underlät att beakta vissa avgörande omständigheter.

57      För det första framgår det av fast rättspraxis till följd av domen av den 18 mars 1997, Guérin automobiles/kommissionen (C‑282/95 P, EU:C:1997:159, punkt 37), att kommissionens slutliga beslut ska fattas inom en skälig tid i enlighet med principen om god förvaltning. Eftersom kommissionen i förevarande fall inte har gått vidare med invaliditetsförfarandet, tjänar inledandet av detta förfarande inte längre sitt syfte som en förberedande åtgärd.

58      För det andra ska beslutet att inleda invaliditetsförfarandet anses utgöra en akt mot vilken talan kan väckas, eftersom beslutet utgör en del av mobbning.

59      För det tredje informerades XH inte förrän i slutet av maj 2021 om att invaliditetsförfarandet – som var direkt kopplat till hennes sjukledighet – hade inletts. Denna allvarliga brist på öppenhet från kommissionens sida beaktades inte av tribunalen i den överklagade domen.

60      För det fjärde innebar beslut R/301/21 om avslag på klagomålet att det inte var möjligt att slutföra invaliditetsförfarandet avseende XH, vilket försatte henne i långvarig ovisshet i strid med artiklarna 90 och 59 i tjänsteföreskrifterna.

61      För det femte är de slutliga besluten inte de enda som kan ha skadliga verkningar. De indirekta verkningarna av vissa av en unionsinstitutions åtgärder och handlingar kan nämligen också få betydande konsekvenser för den berörda personens situation. Därför kan ett beslut att inleda ett invaliditetsförfarande angripas, även om beslutet utgör en förberedande åtgärd, eftersom det har en negativ inverkan på den berörda personens ställning.

62      Genom den första grundens tredje del har XH gjort gällande att tribunalen inte beaktade att artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna inte ger kommissionen något som helst utrymme för skönsmässig bedömning när den hänskjuter fall till invaliditetskommittén. I förevarande fall är det villkor för hänskjutande som föreskrivs i denna bestämmelse, nämligen att den berörda tjänstemannens sammanlagda sjukledighet ska överstiga tolv månader under en treårsperiod, inte uppfyllt. Inledandet av invaliditetsförfarandet utgör således en akt mot vilken talan kan väckas, eftersom den är rättsstridig och till och med utgör maktmissbruk.

63      Genom den första grundens fjärde del har klaganden gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen genom att underlåta att pröva de för klagandens situation särskilda aspekterna. Tribunalen nöjde sig nämligen med den version av de faktiska omständigheterna som kommissionen hade presenterat och lät bli att pröva de relevanta faktiska omständigheterna. Detta trots att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet var grundat på en felaktig beräkning av antalet sjukledighetsdagar, vari man inte hade beaktat klagandens faktiska närvaro på arbetsplatsen.

64      Inom ramen för den första grundens femte del har XH, fortfarande för att visa att tribunalen underlät att pröva de specifika aspekterna av hennes situation, tillagt att kommissionens utredning av hennes hälsotillstånd efter beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, liksom kommissionens felaktiga hantering av känsliga medicinska uppgifter, utgör ett åsidosättande av rätten till respekt för privatlivet och till skydd av hennes uppgifter, i enlighet med artiklarna 7–8 i stadgan, jämförda med artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna.

65      Kommissionen anser att överklagandet såvitt avser den första grunden delvis inte kan prövas och i övriga delar inte kan vinna bifall.

 Domstolens bedömning

66      Genom den första grunden, som består av fem delar, har klaganden bestridit punkterna 47 och 48 i den överklagade domen.

67      I punkt 47 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet i förevarande fall hade antagits med stöd av artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna. Enligt tribunalens egen rättspraxis utgör ett beslut att hänskjuta en sökande till invaliditetskommittén en förberedande åtgärd som är en del av förfarandet för pensionering, och det är först vid en talan mot ett beslut som fattats till följd av ett sådant förfarande som en sökande kan göra gällande att tidigare åtgärder som har ett nära samband med nämnda förfarande är rättsstridiga.

68      Genom att tillämpa denna rättspraxis i förevarande fall fann tribunalen, i punkt 48 i den överklagade domen, att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte var en åtgärd varigenom kommissionens ställningstagande slutgiltigt fastställdes. Det utgjorde i stället en förberedande åtgärd inför ett slutligt beslut som skulle fattas vid slutförandet av invaliditetsförfarandet, varför beslutet att inleda invaliditetsförfarandet enligt tribunalen inte utgjorde en åtgärd som gick klaganden emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

69      För att bedöma huruvida tribunalen, såsom XH har påstått, felaktigt kvalificerade beslutet att inleda invaliditetsförfarandet som en förberedande åtgärd, erinrar domstolen inledningsvis om att det, i likhet med vad tribunalen slog fast i punkt 45 i den överklagade domen, följer av fast rättspraxis att det endast är åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana åtgärder som går någon emot och mot vilka det följaktligen är möjligt att väcka talan som sådana – både i mål som rör tvister mellan unionen och dess anställda, som är specialmål, och i övriga mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Satcen/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

70      Såsom tribunalen också erinrade om i punkt 46 i den överklagade domen kan talan, när det gäller åtgärder eller beslut som utarbetas i olika etapper – i synnerhet efter ett internt förfarande – i princip väckas endast mot de akter genom vilka en institution slutgiltigt fastställer sin ståndpunkt vid slutförandet av ett sådant förfarande, medan talan inte kan väckas mot mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet (dom av den 14 februari 1989, Bossi/kommissionen, 346/87, EU:C:1989:59, punkt 23, och se, för ett liknande resonemang, beslut av den 7 april 2005, Van Dyck/kommissionen, C‑160/04 P, EU:C:2005:207, punkt 32).

71      Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen ska pröva den första grundens fem delar.

–       Den första grundens första del

72      Genom den första grundens första del har XH gjort gällande att tribunalen, i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att dels underlåta att beakta den omständigheten att kommissionens inledande av invaliditetsförfarandet hade lett till att hennes uppgifter som omfattades av medicinsk sekretess röjdes, vilket följaktligen påverkade hennes rättigheter, dels anse att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte är en åtgärd som slutgiltigt fastställer kommissionens ståndpunkt gentemot henne, utan en förberedande åtgärd inför det slutliga beslut som skulle fattas vid slutförandet av invaliditetsförfarandet. Enligt klaganden kan en åtgärd nämligen kvalificeras som ”förberedande” endast när den inte har någon särskild rättsverkan, medan åtgärder som har verkningar som går utöver förfarandets ram och på ett väsentligt sätt förändrar de berördas rättigheter och skyldigheter kan bli föremål för tribunalens prövning.

73      Det ska härvid emellertid påpekas att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet, genom vilket en institution beslutar att hänskjuta en tjänstemans fall till en läkarkommitté i enlighet med artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna, inte i sig har några bindande rättsverkningar som kan påverka den berörda personens intressen genom att klart – och därmed på ett sätt som åtminstone är slutgiltigt – förändra tjänstemannens rättsliga ställning.

74      Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att kommissionens inledande av invaliditetsförfarandet därefter skulle leda till ett definitivt och oåterkalleligt röjande av uppgifter som omfattas av medicinsk sekretess.

75      Även om ett sådant röjande skulle innebära ett åsidosättande av den medicinska sekretessen, innebär denna omständighet, som avsåg frågan huruvida ett sådant röjande är motiverat, inte för den skull att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet ska anses utgöra en åtgärd som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eftersom ett sådant beslut inte i sig klart, och därmed på ett sätt som åtminstone är slutgiltigt, har förändrat den berörda tjänstemannens rättsliga ställning.

76      Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 47 och 48 i den överklagade domen, slog fast att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte utgjorde en åtgärd som går XH emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

77      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

–       Den första grundens andra del

78      Till stöd för den första grundens andra del har XH för det första gjort gällande att invaliditetsförfarandets alltför långdragna varaktighet medförde att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte längre tjänade sitt syfte som förberedande åtgärd och att tribunalen följaktligen borde ha betraktat det som en åtgärd som går klaganden emot och mot vilken talan därför kan väckas.

79      Domstolen erinrar i detta hänseende att villkoret för att en åtgärd ska kunna anses gå någon emot är, såsom framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 69 ovan, att åtgärden har haft bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning.

80      Ett förfarandes varaktighet i tid, även om den är alltför lång, kan inte medföra att den åtgärd som syftar till att inleda förfarandet ska anses ha klart förändrat klagandens rättsliga ställning.

81      Mot denna bakgrund gjorde inte tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, under sin prövning av huruvida beslutet att inleda invaliditetsförfarandet utgjorde en åtgärd som gick XH emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, inte beakta hur länge kommissionens handläggning av fallet varade.

82      XH har för det andra gjort gällande att antagandet av beslutet att inleda invaliditetsförfarandet utgör en del av mobbning, varför beslutet, för att hon ska kunna göra sina rättigheter gällande, ska anses gå henne emot.

83      Det är i detta hänseende tillräckligt att påpeka att det visserligen inte går att utesluta att inledandet av ett förfarande kan utgöra ett led i mobbning av den berörda personen, vilket följaktligen kan åberopas som en relevant faktisk omständighet inom ramen för en ansökan om bistånd eller en begäran om skadestånd. Detta förhållande innebär dock inte att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet ska anses utgöra en åtgärd som går den berörda personen emot. Såsom det har erinrats om i punkt 69 i förevarande dom måste det aktuella beslutet, för att kunna kvalificeras som en åtgärd som går någon emot, klart ha förändrat den rättsliga ställningen för den som det riktar sig till, och inte endast ha varit ägnat att åsamka vederbörande skada.

84      I motsats till vad XH tycks antyda utgör denna tolkning av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna inte hinder för att en person som har lidit skada just på grund av att en sådan åtgärd har antagits kan få ersättning för skadan. När det gäller en förberedande åtgärd kan den berörda personen nämligen särskilt väcka talan mot den åtgärd som kommer att antas efter det aktuella förfarandet och därvid begära ersättning för den skada som uppkommit till följd av att detta förfarande inletts.

85      För det tredje har XH gjort gällande att tribunalen underlät att beakta den omständigheten att hon först efter dröjsmål underrättades om att invaliditetsförfarandet hade inletts, medan – för det fjärde – beslut R/301/21 om avslag på klagomålet försatte henne i långvarig ovisshet, i strid med artiklarna 90 och 59 i tjänsteföreskrifterna.

86      Klaganden har dock inte preciserat varför tribunalen borde ha beaktat dessa omständigheter. Enbart ett abstrakt omnämnande av grunderna i ansökan uppfyller inte kraven i artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 169 i domstolens rättegångsregler (se, bland annat, dom av den 1 augusti 2025, PNB Banka/ECB, C‑100/23 P, EU:C:2025:610, punkt 34).

87      För det femte har XH hävdat att även om beslutet att inleda invaliditetsförfarandet utgör en förberedande åtgärd, så ska detta beslut likväl anses vara en akt mot vilken talan kan väckas, eftersom det har en negativ inverkan på den berörda personens ställning.

88      Detta argument, som sammanfaller med det andra argumentet ovan, kan inte godtas. Såsom det redan har erinrats om i punkt 83 i förevarande dom, innebär nämligen den omständigheten att antagandet av en åtgärd kan få negativa verkningar för den berörda personens ställning inte med nödvändighet att denna åtgärd klart – det vill säga bland annat på ett slutgiltigt sätt – förändrar den berörda personens rättsliga ställning.

89      För det sjätte har XH gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen när den kvalificerade beslutet som en förberedande åtgärd.

90      När en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisning, ska vederbörande emellertid ange exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och peka ut de fel i bedömningen som denne anser har orsakat denna missuppfattning, vid äventyr av att detta påstående annars avvisas (dom av den 10 september 2024, KS m.fl./rådet m.fl., C‑29/22 P och C‑44/22 P, EU:C:2024:725, punkt 148).

91      I förevarande fall har XH inte förklarat vilken bevisning påståendet avser och på vilket sätt tribunalen påstås ha missuppfattat den.

92      Under dessa omständigheter kan argumentet att tribunalen missuppfattade bevisningen inte tas upp till prövning.

93      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan ligga till grund för ett bifall av överklagandet.

–       Den tredje, den fjärde och den femte delen av den första grunden

94      Klaganden har inom ramen för den första grundens tredje del gjort gällande att kommissionen inte kunde inleda ett invaliditetsförfarande mot henne, eftersom hennes sammanlagda sjukledighet inte översteg tolv månader under en treårsperiod, vilket är kravet enligt artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna.

95      Genom den första grundens fjärde del har XH gjort gällande att tribunalen missuppfattade bevisningen, eftersom den nöjde sig med kommissionens felaktiga beräkning av hur många dagar hon hade varit sjukledig, utan att undersöka hennes faktiska närvaro på arbetsplatsen. Inom ramen för den första grundens femte del har klaganden i huvudsak gjort gällande att tribunalen borde ha konstaterat att kommissionen hade kränkt hennes i artikel 7 respektive artikel 8 i stadgan garanterade rätt till respekt för privatlivet och rätt till skydd av sina personuppgifter.

96      Domstolen erinrar i detta hänseende att tribunalen, såsom framgår av punkterna 67 och 68 i förevarande dom, slog fast att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet inte utgjorde en åtgärd som gick klaganden emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Därför avvisade tribunalen, i punkt 49 i den överklagade domen, yrkandet om att beslutet skulle ogiltigförklaras.

97      Eftersom tribunalen inte prövade lagenligheten av nämnda beslut i sak, är den tredje, den fjärde och den femte delen av den första grunden, vilka samtliga avser samma nyssnämnda lagenlighet, under omständigheterna verkningslösa.

 Den andra grunden

 Parternas argument

98      Den andra grunden består av tolv delar.

99      Inom ramen för den andra grundens första del har XH hävdat att det följer av domstolens praxis att en institutions åsidosättande av en klar rättsregel omfattas av tvingande rätt och ska prövas ex officio av tribunalen. Likväl tog tribunalen i punkt 98 i den överklagade domen inte vederbörlig hänsyn till denna rättspraxis. Hade tribunalen gjort detta skulle den nämligen ha konstaterat att de aktuella besluten stred mot artiklarna 59 och 90 i tjänsteföreskrifterna, vilka inte bara är klara utan även innehåller tvingande regler.

100    Genom den andra grundens andra del har XH gjort gällande att tribunalen inte påpekade att beslutet att avslå ansökan om bistånd saknade motivering, vilket strider mot kraven på öppenhet och ansvarsskyldighet i artiklarna 59 och 90 i tjänsteföreskrifterna, jämförda med artiklarna 41 och 47 i stadgan.

101    Inom ramen för den andra grundens tredje del har XH hävdat att tribunalen, i punkterna 97 och 98 i den överklagade domen, begick fel vid tolkningen och tillämpningen av artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler. Tribunalen avvisade nämligen den nya bevisning som klaganden hade lagt fram efter det att hon lämnat in sin replik, trots att bevisningen inte var tillgänglig vare sig när hon gav in sin ansökan i första instans eller när hon lämnade in repliken. Tribunalens avvisning av nämnda bevisning strider mot artiklarna 7, 8 och 47 i stadgan och artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

102    Klaganden har tillagt att syftet med det administrativa förfarandet är att möjliggöra en uppgörelse i godo av tvister mellan tjänstemän och administrationen, och inte att begränsa omfattningen av unionsdomstolens prövning.

103    Genom den andra grundens fjärde del har XH gjort gällande att kommissionen var skyldig att avstå från att inleda invaliditetsförfarandet, eftersom beslutet att inleda det uppfyller rekvisiten för mobbning i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna.

104    Dessutom utgör det sätt på vilket chefen för enhet C uppträtt, såsom anges i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, en överträdelse av artikel 12 i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken tjänstemän inte får agera på ett sätt som kan skada tjänstens anseende. Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte kvalificera uppträdandet som mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, trots sammanhanget och den kumulativa verkan av de åtgärder som enhetschefen i fråga hade vidtagit.

105    Genom den andra grundens femte del har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 86 i tjänsteföreskrifterna, som föreskriver att disciplinära åtgärder ska vidtas mot tjänstemän som inte uppfyller sina skyldigheter, inbegripet de som anges i artiklarna 11a, 12 och 12a i tjänsteföreskrifterna. Det sätt på vilket chefen för enhet C hade uppträtt borde ha lett till att man inledde en utredning med tillämpning av dessa bestämmelser.

106    Inom ramen för den andra grundens sjätte del har XH hävdat att tribunalen åsidosatte artiklarna 11a och 59 i tjänsteföreskrifterna, om intressekonflikt respektive sjukledighet. Den omständigheten att man inte på ett adekvat sätt tog itu med olämpligt uppträdande från den aktuella institutionens håll skulle även kunna kränka rätten till värdighet, rätten till respekt för privatlivet och rätten till skydd av personuppgifter, vilka är rättigheter som säkerställs i artiklarna 1, 7 respektive 8 i stadgan.

107    Klaganden har tillagt att tribunalen, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, åsidosatte artiklarna 11 och 21 i tjänsteföreskrifterna när den slog fast att det inte fanns tillräckliga bevis för att det hade förekommit mobbning. Det kan anses olämpligt att chefen för enhet C kontaktade XH i ett ärende omedelbart efter förklaringen om intressekonflikt, trots att förklaringen ännu inte hade godkänts.

108    Genom den andra grundens sjunde del har klaganden hävdat att tribunalen slagit fast att bevisbördan för mobbning åvilar offret, trots att tribunalen, i punkterna 82–84 i den överklagade domen, erinrade om rättspraxis enligt vilken man vid prövningen av påståenden om mobbning bör ta hänsyn till hela den historiska kontexten och alla tidigare incidenter.

109    Att tribunalen i punkterna 78–80 i den överklagade domen betonade behovet av att lägga fram prima facie-bevis för den påstådda mobbningen strider mot den berörda institutionens skyldighet att pröva alla tillgängliga uppgifter och att skydda tjänstemännens välbefinnande, i enlighet med vad som anges i domen av den 26 mars 2015, CN/parlamentet (F‑26/14, EU:F:2015:22).

110    Genom den andra grundens åttonde del har XH gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den slog fast att hon hade haft möjlighet att inte efterkomma en begäran om att bistå från chefen för enhet C. Tribunalen beaktade i detta avseende inte artikel 21 i tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att en tjänsteman är skyldig att bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats honom eller henne utförs. Klaganden har understrukit att hon samtidigt, som en konsekvens av att ha iakttagit den bestämmelsen, hade åsidosatt artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken en tjänsteman inte får handlägga ett ärende där vederbörande har ett personligt intresse.

111    Inom ramen för den andra grundens nionde del har XH hävdat att tribunalen, i den överklagade domen, underlät att pröva dels kommissionens vägran att bevilja hennes begäran om flexibilitet i arbetet, dels de upprepade begäranden om att hon skulle ta på sig ytterligare arbete utöver sitt arbetsuppdrag, vilka strider mot kommissionens allmänna rekommendationer om hälsa på arbetsplatsen. Tribunalen underlät härvid att beakta artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna.

112    Med den andra grundens tionde del har klaganden gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna och bevisningen.

113    Inom ramen för denna delgrund har XH gjort gällande att tribunalen i punkt 113 i den överklagade domen dels konstaterade att det sätt på vilket sekreteraren vid enhet A hade uppträtt var helt rimligt, dels missuppfattade hur XH hade uppfattat uppträdandet, det vill säga hennes känsla av att besväras under en sjukledighet. I punkt 114 i den överklagade domen presumerade tribunalen att sekreteraren inte hade känt till att XH var sjukskriven och missuppfattade således de faktiska omständigheterna, eftersom sekreteraren hade haft möjlighet att ta reda på hur länge sjukledigheten skulle vara, såsom framgår av punkterna 9 och 113 i den överklagade domen.

114    Vad gäller sekreterarens uppträdande har XH preciserat att sekreteraren, i motsats till vad tribunalen angav i punkterna 9, 13, 113 och 114 i den överklagade domen, hade varit påträngande och inte bara vid två tillfällen hade kontaktat henne under hennes sjukledighet. I punkterna 9, 113 och 114 i den överklagade domen missuppfattade tribunalen bilaga 5 till ansökan i första instans avseende den elektroniska skriftväxlingen mellan sekreteraren vid enhet A och klaganden angående flytten från klagandens kontor. Denna skriftväxling påvisar att sekreteraren spelade en aktiv roll i de åtgärder som vidtogs avseende denna flytt under klagandens sjukledighet, och detta uppträdande borde anses störande. I motsats till vad som framgår av punkt 114 i den överklagade domen visar nämnda skriftväxling att sekreteraren kände till att XH var sjukledig.

115    I punkterna 6, 9, 13, 113 och 114 i den överklagade domen missuppfattade tribunalen sidorna 313 och 205 i de handlingar som hade bifogats ansökan i första instans. Dessa visar att klaganden i förväg hade informerat sina överordnade om sitt behov av medicinsk behandling, särskilt genom e‑postmeddelandet av den 12 maj 2020. I punkterna 7, 11, 14, 16 och 17 i den överklagade domen missuppfattade tribunalen bilaga 6 till ansökan i första instans, som avser e‑postmeddelandet av den 8 juni 2020, e‑postmeddelandena av den 23 och den 24 juni 2020, skriftväxlingen mellan administrationen och XH i ärende E, e‑postmeddelandet av den 26 augusti 2020, e‑postmeddelandena av den 8, den 26, den 28 och den 31 augusti 2020 respektive e‑postmeddelandet av den 6 september 2020. Tribunalen underlät att beakta bilaga 10 till ansökan i första instans, som visar att XH den 25 juli 2020 fortfarande ansvarade för tre ärenden, för vilka slutrapporter höll på att utarbetas. I punkterna 103, 104 och 107 i den överklagade domen koncentrerade sig tribunalen på karaktären av de begäranden som chefen för enhet C hade riktat till XH, utan att sätta in dem i sitt sammanhang, vilket skulle visa att XH hade varit inblandad i handläggningen av flera ärenden. Tribunalen underlät att beakta bilaga 3 till ansökan i första instans. Bilagan avsåg klagandens hälsojournal och bekräftade att tillståndet för hennes högerben var sådant att det krävdes ett kirurgiskt ingrepp. Tribunalen underlät också att beakta bilaga 8 till ansökan, som avser åtgärder från förtroendepersonens sida.

116    XH anser dessutom att tribunalen missuppfattade den bevisning som avsåg de olika rättsliga grunder som hon hade åberopat i sina inlagor när tribunalen, i punkterna 3–29 och 99–111 i den överklagade domen, hänvisade till det allmänna sammanhanget samt tonen i och karaktären av skriftväxlingen mellan henne och enhetens administration, i synnerhet mellan henne och chefen för enhet C. XH har tillagt att tribunalen, i punkterna 7, 11, 14, 16 och 17 i nämnda dom, missuppfattade bilaga 6 till ansökan i första instans genom att underlåta att beakta att hon konstant hade påmint övriga medlemmar i sin grupp om att hon var sjukledig och att hon ville hållas utanför enhetens arbete under sjukledigheten.

117    Tribunalen underlät dessutom att beakta bilaga 10 till ansökan i första instans, varför tribunalens konstaterande i punkt 24 i den överklagade domen – att XH inte längre hade något ärende att handlägga i sin enhet – är felaktigt.

118    Genom den andra grundens elfte del har XH hävdat att tribunalen, i punkt 147 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att e‑postmeddelandena mellan henne å ena sidan och chefen för enhet C och sekreteraren vid enhet A å andra sidan inte medförde någon överföring av personuppgifter som kunde kränka hennes rätt till respekt för privatlivet. Därigenom gjorde tribunalen en felaktig bedömning av skyddet för privatlivet enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan liksom av relevant praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). Härvid framgår det av Europadomstolens dom av den 22 februari 2018, Libert mot Frankrike (CE:ECHR:2018:0222JUD000058813, § 24 och 25), att frågan huruvida behandlingen av personuppgifter ingår i ett yrkesmässigt sammanhang eller inte gör det inte i sig avgörande för hur behandlingen inverkar på den registrerades privatliv. Det är själva uppgifternas art och det sätt på vilket de är kopplade till privatlivet som är av avgörande betydelse.

119    XH har tillagt att tribunalens påstående i punkt 143 i den överklagade domen, om att all yrkesverksamhet automatiskt är undantagen från skyddet för privatlivet, strider mot artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen.

120    Tribunalen åsidosatte dessutom rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende de fördragsslutande staternas negativa och positiva skyldigheter vad gäller skyddet för privatlivet, kravet på att ingrepp i privatlivet ska ha stöd i lag, dessa staters utrymme för skönsmässig bedömning på det aktuella området samt kravet på ett effektivt rättsligt skydd mot sådana ingrepp.

121    Tribunalens konstaterande i punkt 147 i den överklagade domen, att man endast hade tagit upp frågan om klagandens sjukledighet i de aktuella e‑postmeddelandena i ett yrkesmässigt sammanhang och på ett vagt sätt, motsägs av innehållet i punkterna 6, 11, 12 och 15 i den överklagade domen.

122    Tribunalens slutsats i punkt 149 i den överklagade domen, att klagandens ”rätt till hälsa” inte hade åsidosatts, bygger på en felaktig rättstillämpning, eftersom den strider mot artiklarna 7 och 8 i stadgan. Även om e‑postmeddelandena och dialogerna i fråga huvudsakligen var av yrkesmässig karaktär, inkräktade de nämligen tydligt på klagandens personliga sfär, bland annat vad gäller hennes sjukledighet och hennes ”rätt till hälsa”. I punkterna 5–7, 9, 11, 12 och 15–18 i den överklagade domen tonade tribunalen ner skillnaden mellan yrkesmässiga och personliga frågor. XH har gjort gällande att den omständigheten att hennes överordnade vände sig till henne under hennes sjukledighet med begäran om åtgärder från hennes sida i fråga om handläggningen av pågående ärenden och om beslut om kontorsflytten, såsom tribunalen angav i punkterna 6, 7, 9, 11, 16 och 17 i den överklagade domen, störde det ändamålsenliga förloppet av sjukledigheten och utgjorde ett ingrepp i hennes privatliv och i ”hennes hälsobehov”.

123    Genom den andra grundens tolfte del, som i huvudsak avser att motiveringen i den överklagade domen är motstridig, har XH hävdat att tribunalen, i punkt 100 i den överklagade domen, fokuserade på den organisatoriska planeringen rörande ärendena E, F och G, genom att ange att hon inte hade ombetts att utföra något specifikt arbete. Denna uppgift motsägs emellertid av punkterna 7, 9 och 10 i nämnda dom, i vilka det anges att XH hade varit delaktig i en större utsträckning.

124    I punkt 101 i den överklagade domen påpekade tribunalen att chefen för enhet C visserligen, i e‑postmeddelandena av den 1 juli 2020, hade ställt frågor till XH avseende ärende E. Tribunalen slog emellertid fast att eftersom det inte hade förväntats att XH skulle besvara frågorna förrän hon var tillbaka från sin sjukledighet, hade detta meddelande en mindre inverkan på hennes privata sfär. Dessa överväganden är dock motstridiga i förhållande till punkt 14 i den överklagade domen.

125    Även om tribunalen i punkt 103 i den överklagade domen berörde inbjudan till XH att delta i en videokonferens, betonade tribunalen, i punkt 102 i den överklagade domen, att det hölls en god ton i skriftväxlingen mellan XH och chefen för enhet C, vilket är motstridigt i förhållande till de faktiska omständigheter som avses i punkterna 11 och 12 i nämnda dom.

126    Vad gäller e‑postmeddelandena av den 26 och den 31 augusti 2020 angav tribunalen i punkt 103 i den överklagade domen att XH hade erhållit en ny version av en rapport för godkännande, men att hon inte behövde utföra det efterfrågade arbetet förrän efter sin återkomst från sjukledigheten. Detta påstående motsägs av övervägandena i punkterna 16 och 17 i den överklagade domen.

127    Vad gäller frågan huruvida chefen för enhet C kände till förlängningarna av klagandens sjukledighet, såsom avhandlas i punkt 105 i den överklagade domen, går tribunalens konstaterande i punkt 102 i den överklagade domen emot vad som anges i punkterna 11, 16 och 18 i nämnda dom.

128    XH menar att tribunalen, i punkterna 103 och 105 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att chefen för enhet C inte hade varit fullständigt informerad om förlängningarna av hennes sjukledighet, trots att det i punkterna 6, 11, 13 och 16 i den överklagade domen hänvisas till hennes meddelanden om pågående sjukledighet.

129    Uppgiften i punkt 147 i den överklagade domen, om att det i e‑postkorrespondensen mellan, å ena sidan, XH och, å andra sidan, chefen för enhet C och sekreteraren vid enhet A inte anges något exakt datum för när XH skulle återvända från sin sjukledighet, motsägs av konstaterandet i punkt 18 i den domen.

130    Kommissionen har yrkat att den andra grunden delvis ska avvisas, delvis ska anses verkningslös och i övrigt inte kan leda till bifall till överklagandet.

 Domstolens bedömning

–       Den andra och den tredje delen i den andra grunden

131    För att pröva den andra och den tredje delen i den andra grunden erinras det inledningsvis om att tribunalen, i punkterna 97 och 98 i den överklagade domen, undersökte det argument som XH hade anfört i sin replik i första instans, enligt vilket beslutet att inleda invaliditetsförfarandet var ett led i ständigt pågående mobbning av henne.

132    Tribunalen fann i punkt 98 i den överklagade domen, till vilken XH har hänvisat i den första delgrunden, att det av klagandens inlagor inte framgår att ett sådant argument uttryckligen hade formulerats i ansökan i första instans eller att det hänförde sig till en grund eller ett argument som anges i ansökan. Tribunalen förklarade följaktligen att detta argument inte kunde upptas till prövning i enlighet med artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler.

133    Genom den andra grundens första del har XH kritiserat tribunalen för att inte ex officio ha prövat huruvida de aktuella besluten var oförenliga med artiklarna 59 och 90 i tjänsteföreskrifterna, vilka är bestämmelser som utgör tvingande rätt.

134    Artikel 59 i tjänsteföreskrifterna avser sjukledighet för tjänstemän och de materiella villkoren för att tillsättningsmyndigheten ska kunna hänskjuta fall till invaliditetskommittén, medan artikel 90 i tjänsteföreskrifterna avser tillsättningsmyndighetens beslut med avseende på en tjänsteman liksom tjänstemannens möjlighet att anföra klagomål mot en åtgärd som går vederbörande emot.

135    Det framgår av unionsdomstolarnas förfaranderegler, däribland artikel 21 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 76 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita).

136    Vissa grunder kan, eller till och med bör, tas upp på eget initiativ, såsom exempelvis är fallet med en felaktig eller otillräcklig motivering av det beslut som är i fråga, vilket är en omständighet som omfattas av väsentliga formföreskrifter. En grund som rör beslutets materiella lagenlighet, vilket är en omständighet som är knuten till åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, kan däremot endast prövas av unionsdomstolen om den har åberopats av sökanden (dom av den 10 december 2013, kommissionen/Irland m.fl., C‑272/12 P, EU:C:2013:812, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

137    En grund som går ut på att artikel 59 i tjänsteföreskrifterna har åsidosatts kan således inte tas upp på eget initiativ.

138    Vad gäller artikel 90 i tjänsteföreskrifterna har XH inte förklarat varför de aktuella besluten skulle strida mot denna bestämmelse och vilken specifik grund med avseende på artikel 90 som hon anser att tribunalen borde ha tagit upp ex officio. Denna del av klagandens argument uppfyller således inte de krav som anges i punkt 151 ovan och ska avvisas.

139    Vad gäller den andra grundens tredje del, i vilken det görs gällande att tribunalen begick fel vid tolkningen och tillämpningen av artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler, följer det av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att inga nya grunder får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången.

140    Såsom det har erinrats om i punkt 132 i förevarande dom avvisade tribunalen klagandens argument i hennes replik i första instans, om att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet utgjorde ett led i en ständigt pågående mobbning av henne, med tillämpning av nämnda bestämmelse. Såsom framgår av punkt 98 i den överklagade domen, motiverade tribunalen detta med att argumentet inte föranleddes av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången och att det således utgjorde en ny grund, i den mening som avses i artikel 84.1 i tribunalens rättegångsregler.

141    Ett dylikt konstaterande innebär att tribunalens resonemang bygger på en felaktig rättstillämpning.

142    Såsom framgår av punkt 97 i den överklagade domen var anledningen till att klaganden tagit upp att det hade inletts ett invaliditetsförfarande i förevarande fall nämligen att hon ville styrka att hon hade utsatts för den mobbning som hon gjorde gällande i sin ansökan. Hennes syfte var inte att framföra en ny faktisk eller rättslig omständighet som skäl för att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet att avslå ansökan om bistånd. Tribunalen kunde därmed inte kvalificera detta argument som en ”ny grund”, i den mening som avses i artikel 84.1 i dess rättegångsregler, utan att överskrida bestämmelsens räckvidd.

143    Domstolen konstaterar dock att beslutet att inleda invaliditetsförfarandet fattades den 21 maj 2021 och därmed efter antagandet av beslutet att avslå ansökan om bistånd, vilket är daterat den 4 december 2020. När det gäller lagenligheten av ett beslut om avslag på en sådan ansökan om bistånd som det omtvistade, ska unionsdomstolen, såsom tribunalen erinrade om i punkt 81 i den överklagade domen, pröva huruvida beslutet är välgrundat mot bakgrund av de uppgifter som institutionen vid tidpunkten för sitt beslut hade fått kännedom om, i synnerhet genom den person som ansökt om bistånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 1989, Koutchoumoff/kommissionen, 224/87, EU:C:1989:38, punkt 20). Beslutet att inleda invaliditetsförfarandet kan således inte påverka frågan huruvida de bedömningar som tribunalen gör är välgrundade.

144    Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del, medan den tredje delen av denna grund ska avvisas såsom verkningslöst.

–       Den andra grundens andra del

145    I den andra grundens andra del har XH kritiserat tribunalen för att den inte kom till slutsatsen att det aktuella beslutet saknade motivering.

146    Såsom tribunalen erinrade om i punkt 72 i den överklagade domen är ett beslut tillräckligt motiverat när det har tillkommit i ett sammanhang som är känt för tjänstemannen i fråga, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1983, Seton/kommissionen, 36/81, 37/81 och 218/81, EU:C:1983:152, punkt 48, och dom av den 12 november 1996, Ojha/kommissionen, C‑294/95 P, EU:C:1996:434, punkt 18). Enligt tribunalen följer härav att en motivering inte behöver vara uttömmande, utan tvärtom ska anses vara tillräcklig när den anger de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutets systematik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2023, Casa Regina Apostolorum della Pia Società delle Figlie di San Paolo/kommissionen, C‑492/21 P, EU:C:2023:354, punkt 49, och dom av den 30 juni 2022, Fakro/kommissionen (C‑149/21 P, EU:C:2022:517, punkt 190).

147    I punkt 73 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att motiveringsskyldigheten i förevarande fall inte innebar att tillsättningsmyndigheten särskilt behövde ta ställning till samtliga handlingar som XH hade lämnat in. Tribunalen tillade att det inte framgick av beslutet att avslå ansökan om bistånd, vilket hade kompletterats genom beslut R/138/21 om avslag på klagomålet, att denna skyldighet hade åsidosatts, eftersom dessa åtgärder var tillräckligt motiverade och gjorde det möjligt för XH att bestrida dem vid tribunalen och för tribunalen att pröva deras lagenlighet.

148    Domstolen delar tribunalens bedömning i punkt 73 i nämnda dom att beslutet att avslå ansökan om bistånd samt beslut R/138/21 om avslag på klagomålet, vilket kompletterade avslagsbeslutet, var tillräckligt motiverade, så pass att XH för övrigt hade möjlighet att bestrida dessa beslut vid tribunalen, som kunde pröva deras lagenlighet.

149    Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

–       Den andra grundens fjärde del

150    Genom den andra grundens fjärde del hävdar XH att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte slå fast att hon utsatts för mobbning, i den mening som avses i artikel 12a i tjänsteföreskrifterna. Detta trots att kommissionen borde ha avstått från att inleda invaliditetsförfarandet och trots att den kumulativa verkan av de åtgärder som chefen för enhet C hade vidtagit och det sammanhang i vilka dessa hade vidtagits utgör kännetecken för sådan mobbning.

151    Vad för det första gäller den del av klagandens argumentation som avser att kommissionen borde ha avstått från att inleda ett invaliditetsförfarande med avseende på henne, kan den inte tas upp till prövning. I artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler anges nämligen att det genom åberopade grunder och argument avseende rättsliga omständigheter i detalj ska anges på vilka punkter klaganden anser att tribunalens avgörande är felaktigt. Enligt fast rättspraxis ska det i ett överklagande klart anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av avvisning av överklagandet eller grunden i fråga (dom av den 28 september 2023, Changmao Biochemical Engineering/kommissionen, C‑123/21 P, EU:C:2023:708, punkt 87 och där angiven rättspraxis). I förevarande fall uppfyller klagandens argumentation emellertid inte dessa krav, eftersom hon endast hänvisar till kommissionens uppträdande, utan att hänvisa till något av skälen i den överklagade domen (se, analogt, dom av den 29 juni 2023, TUIfly/kommissionen, C‑763/21 P, EU:C:2023:528, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

152    Vad för det andra gäller klagandens argument genom vilket hon har kritiserat tribunalen för att dels inte ha kvalificerat det sätt på vilket chefen för enhet C uppträdde, vilket beskrivs i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, som mobbning, dels ha underlåtit att beakta sammanhanget för enhetschefens uppträdande liksom de kumulativa verkningarna av hennes agerande, räcker det att konstatera att tribunalen, i punkterna 99–111 i den överklagade domen, ingående prövade enhetschefens uppträdande med beaktande av dess sammanhang, det vill säga bland annat att enhetschefen inte hade känt till förlängningarna av klagandens sjukledighet.

153    Tribunalen medgav emellertid, i punkt 107 i den överklagade domen, att det var olämpligt för chefen för enhet C att kontakta XH för att begära upplysningar i ärende G, dagen efter det att XH hade avgett en förklaring om intressekonflikt i det ärendet. Att tribunalen i punkt 108 i domen slog fast att detta uppträdande från chefens sida inte i sig kunde anses utgöra mobbning – särskilt som klaganden hade getts möjlighet att inte efterkomma chefens begäran och chefen inte hade insisterat på att erhålla de begärda upplysningarna – innebär dock inte att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

154    Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

–       Den andra grundens femte del

155    Genom den andra grundens femte del har XH kritiserat tribunalen för att inte ha slagit fast att det sätt på vilket chefen för enhet C hade uppträtt borde ha lett till en utredning för att kontrollera huruvida chefen hade åsidosatt sina skyldigheter enligt artiklarna 11a, 12 och 12a i tjänsteföreskrifterna.

156    I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 151 ovan ska det i ett överklagande klart anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävande av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande, vid äventyr av avvisning av överklagandet eller grunden i fråga.

157     I förevarande fall har XH varken angett vilka punkter i domskälen i den överklagade domen som avses i den andra grundens femte del eller hur frågan om att eventuellt inleda ett disciplinärt förfarande mot chefen för enhet C är relevant. Dessutom skiljer sig den frågan från frågan om huruvida beslutet att avslå ansökan om bistånd var lagenligt, och den sistnämnda frågan ingår i den andra grunden för överklagandet.

158    Överklagandet kan följaktligen inte prövas såvitt avser den andra grundens femte del.

–       Den andra grundens sjätte del

159    Genom den andra grundens sjätte del har XH i huvudsak hävdat att tribunalen åsidosatte artiklarna 11a och 59 i tjänsteföreskrifterna samt rätten till värdighet, till respekt för privatlivet och till skydd av personuppgifter enligt artiklarna 1, 7 respektive 8 i stadgan, genom att, för det första, inte på ett adekvat sätt ta itu med kommissionens uppträdande. För det andra åsidosatte tribunalen, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, artiklarna 11 och 21 i tjänsteföreskrifterna när den slog fast att bevisningen till styrkande av att hon hade utsatts för mobbning var otillräcklig, trots att chefen för enhet C hade uppträtt på ett olämpligt sätt.

160    Vad gäller den första delen av denna argumentation utgör den i själva verket kritik mot tribunalen för att inte ha tagit tillräcklig hänsyn till den bevisning som lämnats in till den. Det ankommer emellertid inte på domstolen att vid sin prövning av ett överklagande ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen, och särskilt inte att kritisera de val som tribunalen gjort vid sin egen prövning, inför dess beslut att stödja sig på vissa av de bevis som lagts fram för dess bedömning och att underkänna andra, såvida domstolen inte konstaterar att tribunalen har missuppfattat bevisningen (se, för ett liknande resonemang, bland annat beslut av den 22 juni 2023, QN/kommissionen, C‑720/22 P, EU:C:2023:536, punkt 32).

161    Vad gäller den andra delen av nämnda argumentation bedömde tribunalen, i punkt 108 i den överklagade domen, att det sätt på vilket chefen för enhet C uppträdde inte i sig kunde anses utgöra mobbning. Tribunalen påpekade nämligen att XH hade getts möjlighet i det aktuella e‑postmeddelandet att inte efterkomma begäran från chefen för enhet C, och att det därutöver inte framgick av handlingarna i målet att chefen hade insisterat på att erhålla de begärda upplysningarna. Efter att ha informerat XH om att förklaringen om intressekonflikt hade godtagits, bekräftade chefen för enhet C den 25 september 2020 för XH att hon hade befriats från det aktuella ärendet och att hon följaktligen inte längre hade några pågående ärenden inom sin enhet.

162    XH har inom ramen för den andra grundens sjätte del inte på ett tillräckligt klart sätt, i enlighet med den rättspraxis som avses i punkt 151 i förevarande dom, angett på vilka punkter som tribunalens resonemang skulle vara behäftat med en felaktig rättstillämpning.

163    Överklagandet kan följaktligen inte tas upp till prövning såvitt avser den andra grundens sjätte del.

–       Den andra grundens sjunde del

164    Genom den andra grundens sjunde del har XH gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att bevisbördan för mobbning ligger på offret.

165    Det räcker härvid att konstatera att detta påstående grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen.

166    I punkt 78 i den överklagade domen slog tribunalen nämligen fast att när administrationen i enlighet med artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna har att ta ställning till en ansökan om bistånd, i den mening som avses i artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, ska denna, enligt biståndsskyldigheten och om det är fråga om en händelse som är oförenlig med tjänstens ordning och lugn, ingripa med all nödvändig kraft. Administrationen ska dessutom handla med den skyndsamhet och omsorg som krävs i det enskilda fallet för att man ska kunna fastställa de faktiska omständigheterna och på grundval av fakta kunna vidta lämpliga åtgärder. För detta ändamål räcker det att den tjänsteman eller anställd som begär skydd av sin institution kan lägga fram prima facie-bevis för att de angrepp denne säger sig ha utsatts för har ägt rum. När vederbörande gjort detta ska institutionen i fråga vidta lämpliga åtgärder i samarbete med den som begär skydd, inbegripet genom att inleda en administrativ utredning för att fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för begäran.

167    I punkterna 80 och 90 i den överklagade domen angav tribunalen att när påståendena i en ansökan om bistånd rör mobbning, såsom i förevarande fall, ankommer det på den som ansöker om bistånd att lägga fram prima facie-bevis för mobbning mot bakgrund av definitionen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga för ”allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

168    I motsats till vad XH har gjort gällande bortsåg tribunalen därmed inte, inom ramen för sin bedömning av lagenligheten av beslutet att avslå ansökan om bistånd, från den berörda institutionens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder, bland annat genom att inleda en administrativ utredning för att fastställa de faktiska omständigheterna till grund för klagomålet.

169    Det är riktigt att tribunalen ansåg att denna skyldighet för den berörda institutionen förutsätter att tjänstemannen eller den anställde i fråga lägger fram prima facie-bevis till stöd för att det agerande som vederbörande påstår sig ha utsatts för verkligen har ägt rum. Tribunalen gjorde sig emellertid inte därigenom skyldig till någon felaktig rättstillämpning. Administrationen är nämligen inte skyldig att genomföra en administrativ utredning på grundval av rena påståenden från en tjänsteman eller anställd (dom av den 7 december 2023, HV och HW/ECDC, C‑615/22 P, EU:C:2023:961, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

170    Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens sjunde del.

–       Den andra grundens åttonde del

171    För att pröva den andra grundens åttonde del, enligt vilken tribunalen åsidosatte artikel 21 i tjänsteföreskrifterna, erinrar domstolen om att tribunalen, i punkt 104 i den överklagade domen, slog fast att chefen för enhet C, vad gäller e‑postmeddelandena av den 26 och den 31 augusti 2020, hade varit noga med att precisera att XH inte behövde utföra det arbete som chefen hade begärt från henne förrän hennes sjukledighet var över.

172    Vad gäller det e‑postmeddelande av den 8 september 2020 som avses i punkt 108 i den överklagade domen, konstaterade tribunalen även att XH i meddelandet hade getts möjlighet att inte efterkomma den begäran som framställts av chefen för enhet C.

173    XH har i sitt överklagande inte förklarat varför tribunalens konstateranden beträffande de faktiska omständigheterna skulle strida mot artikel 21 i tjänsteföreskrifterna, som föreskriver att en tjänsteman ska bistå och råda sina överordnade och ansvara för att de uppgifter som tilldelats honom eller henne utförs. I överklagandet har XH förvisso även gjort gällande att begäran från chefen för enhet C hade försatt henne i en situation där hon hade föranletts att åsidosätta antingen sin skyldighet enligt artikel 11a i tjänsteföreskrifterna att inte handlägga något ärende i vilket hon direkt eller indirekt hade ett ”personligt intresse”, eller sin skyldighet enligt artikel 21 i tjänsteföreskrifterna att bistå och råda sina överordnade. Hon har emellertid inte på ett tillräckligt klart sätt preciserat på vilket sätt denna omständighet, även om den antogs vara styrkt, skulle visa att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

174    Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens åttonde del.

–       Den andra grundens nionde del

175    Genom den andra grundens nionde del har XH gjort gällande att tribunalen underlät att pröva dels kommissionens avslag på hennes begäran om flexibilitet i arbetet, dels begäranden om att hon skulle ta på sig ytterligare arbete utöver sitt arbetsuppdrag, i strid med kommissionens allmänna rekommendationer om hälsa på arbetsplatsen.

176    Härvid räcker det att konstatera att XH i sin ansökan i första instans inte klagade på vare sig kommissionens avslag på hennes begäran om flexibilitet i arbetet eller på att man hade underlåtit att iaktta kommissionens allmänna rekommendationer om hälsa på arbetsplatsen, varför dessa argument ska betraktas som nya.

177    Av fast rättspraxis framgår att om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund och ett nytt argument som denne inte har åberopat vid tribunalen, så skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, vilken har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kan anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande nämligen endast behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder och argument som har åberopats i den lägre instansen (dom av den 27 februari 2025, OA/parlamentet, C‑32/24 P, EU:C:2025:118, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

178    Under dessa omständigheter kan överklagandet inte prövas såvitt avser den andra grundens nionde del.

–       Den andra grundens tionde del

179    Genom den andra grundens tionde del har XH hävdat att tribunalen missuppfattade olika faktiska omständigheter och bevisning.

180    Domstolen erinrar om att den påstådda missuppfattningen ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. En sådan missuppfattning förutsätter att tribunalen uppenbart har överskridit ramarna för en rimlig bedömning av bevisningen. I detta avseende räcker det inte att visa att en handling skulle kunna tolkas på ett annat sätt än vad tribunalen gjort. Det ankommer härvidlag på klaganden att ange exakt vilka omständigheter som tribunalen har missuppfattat och peka ut de fel i bedömningen som klaganden anser har orsakat denna missuppfattning (dom av den 27 mars 2025, XH/kommissionen, C‑91/23 P, EU:C:2025:219, punkterna 28 och 49).

181    Klagandens argumentation i punkterna 113–117 i förevarande dom är, mot bakgrund av dessa krav, inte tillräckliga för att styrka de påstådda missuppfattningarna.

182    Överklagandet kan följaktligen inte prövas såvitt avser den andra grundens tionde del.

–       Den andra grundens elfte del

183    Genom den andra grundens elfte del har XH gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av skyddet för privatlivet, som stadfästs i artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen, och av skyddet för personuppgifter, som stadfästs i artikel 8 i stadgan, av de skäl som anges i punkterna 118–122 ovan.

184    Domstolen påpekar härvid att klagandens påståenden avseende punkt 143 i den överklagade domen grundar sig på ett felaktigt antagande, eftersom tribunalen i denna punkt i den överklagade domen konstaterade att ”privatlivet” enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är ett vitt begrepp och att det inte finns något principiellt skäl för att utesluta yrkesmässig eller kommersiell verksamhet från detta begrepp, i den mening som avses i artikel 8 i Europakonventionen.

185    Tribunalen erinrade nämligen, i punkt 145 i den överklagade domen, om att enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna av den 22 februari 2018, Libert mot Frankrike (CE:ECHR:2018:0222JUD000058813, § 24 och 25), måste e‑postmeddelanden som skickats från arbetsplatsen innehålla uppgifter som inte är yrkesrelaterade, det vill säga uppgifter som rör den berörda personens privatliv, för att det ska kunna slås fast att sådana e‑postmeddelanden omfattas av artiklarna 7 och 8 i stadgan.

186    Genom att erinra om och tillämpa denna rättspraxis gjorde tribunalen därmed inte det yrkesmässiga sammanhanget till ett avgörande rekvisit, i motsats till vad XH har hävdat.

187    Vad gäller klagandens påstående om att tribunalens konstaterande i punkt 147 i den överklagade domen, om att frågan om sjukledighet togs upp i de aktuella e‑postmeddelandena endast i ett yrkesmässigt sammanhang och på ett vagt sätt, motsägs av innehållet i punkterna 6, 11, 12 och 15 i den överklagade domen, grundar det sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalens hänvisning i punkt 147 i den överklagade domen till den omständigheten att klagandens sjukledighet togs upp i ett yrkesmässigt sammanhang och på ett vagt sätt var nämligen kopplad till e‑postkorrespondensen mellan chefen för enhet C och sekreteraren vid enhet A, å ena sidan, och XH, å andra sidan.

188    Det är endast punkterna 6 och 11 i den överklagade domen som avser sådana e‑postmeddelanden. Vad gäller dessa punkter har XH dessutom endast sammanfattat innehållet i dem eller beskrivit de slutsatser hon drar av dem, utan att med nödvändig precision förklara på vilket sätt dessa punkter strider mot punkt 147 i den överklagade domen. Detta påstående kan därför inte tas upp till prövning.

189    Vad beträffar klagandens påstående om att tribunalen åsidosatte rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende de fördragsslutande staternas negativa och positiva skyldigheter vad gäller skyddet för privatlivet, kravet på att ingrepp i privatlivet ska ha lagstöd, dessa staters utrymme för skönsmässig bedömning på området samt kravet på ett effektivt rättsligt skydd mot sådana ingrepp, är påståendet alltför vagt och måste därför avvisas som otillåtligt.

190    Vad gäller klagandens argument att tribunalen åsidosatte artiklarna 7 och 8 i stadgan när den i punkt 149 i den överklagade domen slog fast att hennes ”rätt till hälsa” inte hade åsidosatts, räcker det att erinra om att tribunalen i denna punkt fann att tillsättningsmyndigheten, med beaktande av konstaterandena i punkterna 99–115 i den överklagade domen, inte hade gjort en oriktig bedömning när den fann att XH inte hade lagt fram prima facie-bevis för att hon hade mobbats med anledning av skyldigheten att utföra arbete eller av en begäran om att flytta sitt kontor under sjukledigheten.

191    Detta argument syftar emellertid i själva verket till att ifrågasätta tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna. Eftersom tribunalen inte missuppfattade omständigheterna till grund för dess bedömning omfattas dess bedömning inte av domstolens prövning i ett mål om överklagande.

192    Detta argument ska följaktligen avvisas.

193    Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens elfte del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

–       Den andra grundens tolfte del

194    Inom ramen för den andra grundens tolfte del har XH hävdat att motiveringen i den överklagade domens domskäl innehåller flera motstridigheter.

195    För det första fann tribunalen, i punkt 100 i den överklagade domen, att e‑postkonversationerna av den 8 och den 9 juni 2020, som nämns i punkterna 17 och 20 i förevarande dom, inte innehöll någon begäran om utförande av arbete riktad till XH, vilket enligt XH motsades genom tribunalens konstateranden i punkterna 7, 9 och 10 i den överklagade domen.

196    Det framgår dock inte någon sådan begäran av dessa konversationer av den 8 och den 9 juni 2020, vilka nämns i punkterna 7, 9 och 10 i den överklagade domen.

197    Tribunalen hänvisade nämligen, i punkt 7 i den överklagade domen, till ett e‑postmeddelande som en medarbetare vid enhet A hade skickat den 8 juni 2020 till XH och till chefen för enhet A. Tribunalen påpekade visserligen att detta e‑postmeddelande, som avsåg de tre ärenden som nämnts i punkt 13 ovan, innehöll synpunkter och förslag till nästa steg i handläggningen av ärendena. Ett sådant konstaterande innebär dock inte att medarbetaren vid enhet A hade begärt att XH skulle utföra ett arbete (om medarbetaren hade befogenhet att göra detta). För övrigt konstaterade tribunalen i punkt 7 i den överklagade domen att enhetschefen hade besvarat meddelandet med att medarbetaren, med beaktande av att XH var sjukledig, borde kontakta chefen för enhet C, för att ta reda på om denne ville se de aktuella ärendena avslutas före omorganisationen av Olaf den 16 juni 2020 eller om hon ville vänta på att XH planenligt skulle komma tillbaka från sin sjukledighet efter det datumet.

198    Därutöver påpekade tribunalen, i punkt 9 i den överklagade domen, att sekreteraren vid enhet A hade skickat ett e‑postmeddelande till XH den 8 juni 2020 rörande hennes byte av kontor i samband med den interna omorganisation av Olaf som avses i punkt 14 ovan. I detta e‑postmeddelande frågade sekreteraren förvisso XH huruvida hon, med beaktande av att hon skulle vara sjukledig till och med den 22 juni 2020, tillät att en tredje person förberedde flytten av hennes saker dessförinnan. En sådan begäran om tillåtelse kan emellertid inte likställas med en begäran om utförande av ett arbete riktad till XH.

199    Vidare konstaterade tribunalen, i punkt 10 i den överklagade domen, att chefen för enhet C hade svarat på de e‑postmeddelanden som nämns i punkt 7 i den överklagade domen den 9 juni 2020 och angett att det med hänsyn till omständigheterna tycktes vara mycket svårt att avsluta de aktuella ärendena före den 16 juni 2020. Ett sådant konstaterande kan heller inte anses innebära att man faktiskt hade riktat en begäran till XH om att hon skulle utföra ett arbete.

200    Vad för det andra gäller den påstådda motstridigheten mellan punkterna 101 och 14 i den överklagade domen, uttalade sig tribunalen, i punkt 101 i samma dom, om e‑postmeddelandena av den 1 juli 2020, vilka nämndes i punkt 14 i densamma, och vari chefen för enhet C ställde frågor till XH angående ärende E. Tribunalen underströk i detta avseende att dessa skriftväxlingar visserligen innefattade en begäran om upplysningar om ärendet, så att den rapport som XH hade utarbetat skulle kunna analyseras, men att chefen för enhet C även hade preciserat att ett svar från XH inte förväntades förrän efter det att hon hade återvänt från sin sjukledighet.

201    Dessa överväganden från tribunalens sida strider inte på något sätt mot konstaterandet i punkt 14 i den överklagade domen att chefen för enhet C den 1 juli 2020 hade skickat två e‑postmeddelanden till XH i vilka hon ställde frågor rörande ärende E, och att XH svarade på dessa den 6 juli 2020.

202    För det tredje har XH hävdat att tribunalens konstaterande, i punkt 102 i den överklagade domen, att man hade hållit en hövlig ton i de e‑postmeddelanden som hade riktats till henne (bland annat med en inbjudan till en videokonferens), var motstridig i förhållande till de omständigheter som anfördes i punkterna 11 och 12 i den domen.

203    Klagandens argument i detta avseende grundar sig på en felaktig tolkning av punkt 102 i den överklagade domen.

204    Tribunalen konstaterade i nämnda punkt 102 att man hade hållit en god och respektfull ton i e‑postmeddelandena mellan chefen för enhet C och XH, vilka nämndes i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen.

205    Det finns inte någon motstridighet i domskälen mellan å ena sidan detta konstaterande och å andra sidan det konstaterande som gjordes i punkterna 11 och 12 i den överklagade domen. De e‑postmeddelanden som avses i punkterna 100 och 101 i den överklagade domen är nämligen daterade den 8 och den 9 juni 2020 och den 1 juli 2020, medan de e‑postmeddelanden som avses i punkterna 11 och 12 i den domen är daterade den 23 juni 2020.

206    Dessutom, även om det antas att XH i själva verket haft för avsikt att bestrida tribunalens tolkning av de e‑postmeddelanden som avses i punkterna 100 och 101 i nämnda dom genom att åberopa de e‑postmeddelanden som avses i punkterna 11 och 12 i samma dom, kan ett sådant argument inte godtas. Såsom det redan har erinrats om i punkt 160 ovan ankommer det nämligen inte på domstolen att i ett mål om överklagande ersätta tribunalens bedömning av bevisningen med sin egen bedömning.

207    Vad gäller klagandens argument att tribunalens uttalande i punkt 103 i den överklagade domen, varigenom den bekräftade att XH inte var ålagd att utföra arbetsuppgifterna i fråga förrän efter det att hon hade återvänt från sin sjukledighet, är motstridig i förhållande till tribunalens konstateranden i punkterna 16 och 17 i domen, avser hon med detta argument i själva verket punkt 104 i domen, och inte punkt 103. Det är nämligen i punkt 104 som tribunalen slog fast att chefen för enhet C, vad gäller e‑postmeddelandena av den 26 och den 31 augusti 2020, hade varit noga med att precisera att XH inte behövde utföra det arbete som chefen hade begärt från henne förrän hennes sjukledighet var över.

208    Denna bedömning från tribunalens sida är inte motstridig i förhållande till punkterna 16 och 17 i den överklagade domen.

209    I punkt 16 i den överklagade domen påpekade tribunalen visserligen att chefen för enhet C hade frågat XH om hon godtog innehållet i ett nytt utkast till slutrapport i ärende E och huruvida hon kunde göra vissa kontroller vid EPO, vilket utgör en begäran om att utföra ett arbete riktad till XH. I samma punkt i den överklagade domen påpekade tribunalen emellertid även att nämnda enhetschef i ett andra e‑postmeddelande till XH hade preciserat att meddelandet av den 26 augusti 2020, som innehöll ett nytt utkast till slutrapport i ett ärende för godkännande, hade skickats till henne för behandling vid hennes återkomst efter sjukledigheten. I punkt 104 i den överklagade domen hänvisade tribunalen till e‑postmeddelandena av den 26 och den 31 augusti 2020 i allmänna ordalag, utan att påstå att det var i det första e‑postmeddelandet av den 26 augusti 2020 som en sådan precisering hade gjorts.

210    Tribunalen påpekade i punkt 17 i den överklagade domen att chefen för enhet C i ett första e‑postmeddelande av den 31 augusti 2020 hade antytt att hon räknade med att XH skulle avsluta flera ärenden när hon återvänt från sin ledighet samt att enhetschefen samma dag hade skickat två andra e‑postmeddelanden som innehöll ett ändrat utkast till slutrapport i ett ärende respektive en ny slutrapport i ett annat. Enhetschefen hade dock preciserat att XH endast skulle behandla dem först när hon återvänt från sin sjukledighet.

211    För det fjärde är enligt XH tribunalens konstaterande i punkt 105 i den överklagade domen, att chefen för enhet C inte kände till de successiva förlängningarna av hennes sjukledighet, motstridiga i förhållande till punkterna 6, 11, 13, 16 och 18 i den domen.

212    Det erinras härvid om att punkt 6 i den överklagade domen avser ett e‑postmeddelande som XH hade skickat till medarbetarna vid enhet A den 2 juni 2020, utan att det av denna punkt framgår att chefen för enhet C hade någon kännedom om klagandens sjukledighet.

213    Tribunalen slog heller inte fast i punkt 11 i den överklagade domen att chefen för enhet C hade känt till ledigheten hade förlängts. Tvärtom anges i denna punkt att det var XH som endast i sitt svar på enhetschefens e‑postmeddelande informerade enhetschefen om att hon fortfarande var sjukledig.

214    Vad gäller punkt 13 i den överklagade domen anges det däri endast att sekreteraren vid enhet A skickade ett nytt e‑postmeddelande till XH den 30 juni 2020 för att fråga om hon hade tagit något beslut om flytten från sitt kontor.

215    I punkt 16 i den överklagade domen angav tribunalen att det var XH som i sitt svar på ett e‑postmeddelande från chefen för enhet C av den 26 augusti 2020 informerade henne om att hennes sjukledighet hade förlängts.

216    I punkt 18 i den överklagade domen konstaterade tribunalen blott att XH den 6 september 2020 hade svarat på nämnda enhetschefs e‑postmeddelande av den 31 augusti 2020, med angivande av att hennes sjukledighet hade förlängts och att ärendena i fråga kunde avslutas utan hennes medverkan.

217    För det femte har XH hävdat att konstaterandet i punkt 147 i den överklagade domen, enligt vilket det i e‑postkorrespondensen mellan henne och chefen för enhet C och sekreteraren vid enhet A inte angetts något exakt datum för när XH skulle återvända från sin sjukledighet, motsägs av innehållet i punkt 18 i den domen.

218    I detta avseende räcker det att erinra om att tribunalen, i punkt 18 i den överklagade domen, påpekade att XH den 6 september 2020 hade besvarat e‑postmeddelandet från chefen för enhet C av den 31 augusti 2020 genom att ange att hennes sjukledighet hade förlängts och att de aktuella ärendena kunde avslutas utan åtgärder från hennes sida.

219    Härav framgår dock inte att tribunalen konstaterade att det finns en uppgift om exakt vilket datum XH skulle återvända från sin sjukledighet.

220    Eftersom inget av de olika argument som XH har anfört till stöd för att tribunalen motiverade sin dom på ett motstridigt sätt framstår som välgrundat, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tolfte del.

221    Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

222    Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder som har åberopats, ska överklagandet ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

223    Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

224    Kommissionen har yrkat att XH ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom XH har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      XH ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens kostnader.

Underskrifter

---

*      Rättegångsspråk: engelska.