—

fastställa att Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av dess ordförande Christine Lagarde, har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar på följande grunder:

1.

Den första grunden avser ECB:s ansvar enligt artikel 340 tredje stycket FEUF och artikel 2043 i den italienska civillagen för den ekonomiska och ideella skada som förorsakats sökanden.

2.

Den andra grunden avser de principer som följer av unionsdomstolarnas praxis, särskilt dom av den 28 oktober 2021, Vialto Consulting/kommissionen, C-650/19 P, dom av den 9 februari 2022, QI m.fl./kommissionen och ECB, T-868/16, och dom av den 21 januari 2014, Klein/kommissionen, T-309/10.

Sökanden har beskrivit de villkor som ska vara uppfyllda för att en EU-institution ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar gentemot en EU-medborgare, och har gjort gällande att dessa villkor är uppfyllda.

3.

Den tredje grunden avser ECB:s åsidosättande av unionens primär- och sekundärrätt och ordförandens påstådda maktmissbruk.

Sökanden har gjort gällande att ECB, genom sin ordförande, den 12 mars 2020 åsidosatte artikel 127 FEUF, kapitel 2 med rubriken ”Monetär politik”, artiklarna 3, 10, 11, 12, 13 och 38 i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken samt artikel 17 punkterna 17.2 och 17.3 i den förordning som antogs genom ECB:s beslut av den 19 februari 2004 (1). Sökanden har anfört, med hänvisning till den bifogade tekniska rapporten, att de tre villkor som krävs för att ECB ska kunna hållas ansvarig är uppfyllda samt att det inte föreligger några andra bidragande orsaker.

4.

Den fjärde grunden syftar till att kvantifiera, motivera och dokumentera den skada som sökanden lidit (ekonomisk skada, ideell skada, och skada avseende ”förlorade möjligheter”).