–

Inteligo Media SA, genom SA Opriş och A.-M. Radu, avocate,

–

Autoritatea Naţională de Supraveghere a Prelucrării Datelor cu Caracter Personal (ANSPDCP), genom A.G. Opre, i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom R. Antonie, E. Gane och L. Ghiţă, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Bouchagiar, P.-J. Loewenthal och L. Nicolae, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.1 och 13.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 2002, s. 37), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/136/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 2009, s. 11) (nedan kallat direktiv 2002/58), och av artiklarna 6.1, 83.2 och 95 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 2016, s. 1) (nedan kallad allmänna dataskyddsförordningen). jämförda med artikel 15.2 i direktiv 2002/58.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Inteligo Media SA (nedan kallat Inteligo Media eller bolaget) och Autoritatea Națională de Supraveghere a Prelucrării Datelor cu Caracter Personal (ANSPDCP) (nationell tillsynsmyndighet för behandling av personuppgifter (ANSPDCP), Rumänien). Målet rör den administrativa sanktion som bolaget påförts med motiveringen att det behandlat sina kunders personuppgifter utan deras samtycke.

3

Skälen 2, 10, 11, 40 och 41 i direktiv 2002/58 har följande lydelse:

…

…

4

Artikel 1 i direktiv 2002/58 har rubriken ”Tillämpningsområde och syfte”. I punkterna 1 och 2 i denna artikel anges följande:

”1.   Genom detta direktiv möjliggörs en harmonisering av nationella bestämmelser för att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till integritet och konfidentialitet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation, samt för att säkerställa fri rörlighet för sådana uppgifter samt för utrustning och tjänster avseende elektronisk kommunikation inom gemenskapen.

2.   Bestämmelserna i detta direktiv skall precisera och komplettera direktiv 95/46/EG för de ändamål som avses i punkt 1. Bestämmelserna är vidare avsedda att skydda berättigade intressen för de abonnenter som är juridiska personer.”

5

I artikel 2 (”Definitioner”) i direktiv 2002/58 föreskrivs följande i andra stycket:

”Dessutom skall följande definitioner gälla:

…

…

…”

6

Artikel 13 i direktivet har rubriken ”Icke begärd kommunikation”, och där föreskrivs följande:

”1.   Användningen av automatiska uppringnings- och kommunikationssystem utan mänsklig medverkan (automatisk uppringningsutrustning), telefaxapparater (fax) eller elektronisk post för direkt marknadsföring får tillåtas endast i fråga om abonnenter eller användare som i förväg har gett sitt samtycke.

2.   Utan hinder av punkt 1 får en fysisk eller juridisk person, som från sina kunder fått deras uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en vara eller en tjänst, i enlighet med direktiv 95/46/EG, använda dessa uppgifter om elektronisk adress för direkt marknadsföring av sina egna, likartade varor eller tjänster, under förutsättning att kunderna klart och tydligt ges möjlighet att, kostnadsfritt och enkelt, motsätta sig sådan användning av elektroniska kontaktuppgifter när dessa samlas in och i samband med varje meddelande om kunden inte inledningsvis har motsatt sig sådan användning.

…

4.   Under alla omständigheter ska det vara förbjudet att skicka elektronisk post för direkt marknadsföring om identiteten på den avsändare för vars räkning meddelandet skickas döljs eller hemlighålls eller om det görs i strid med artikel 6 i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (’Direktiv om elektronisk handel’) (EGT L 178, 2000, s. 1)] eller om det inte finns en giltig adress till vilken mottagaren kan skicka en begäran om att sådana meddelanden upphör eller om mottagaren uppmanas att besöka webbplatser som strider mot den artikeln.

…”

7

Skäl 173 i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

”Denna förordning bör vara tillämplig på alla frågor som gäller skyddet av grundläggande rättigheter och friheter i förhållande till behandlingen av personuppgifter, vilka inte omfattas av särskilda skyldigheter med samma mål som anges i [direktiv 2002/58], däribland den personuppgiftsansvariges skyldigheter och fysiska personers rättigheter. För att klargöra förhållandet mellan denna förordning och [direktiv 2002/58] bör det direktivet ändras. När denna förordning har antagits, bör [direktiv 2002/58] ses över, framför allt för att säkerställa konsekvens med denna förordning.”

8

Artikel 5 i dataskyddsförordningen har rubriken ”Principer för behandling av personuppgifter”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Vid behandling av personuppgifter ska följande gälla:

…”

9

I artikel 6 (”Laglig behandling av personuppgifter”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande i punkt 1, första stycket:

”Behandling är endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av följande villkor är uppfyllt:

…

10

Artikel 7 (”Villkor för samtycke”) i dataskyddsförordningen har följande lydelse:

”1.   Om behandlingen grundar sig på samtycke, ska den personuppgiftsansvarige kunna visa att den registrerade har samtyckt till behandling av sina personuppgifter.

2.   Om den registrerades samtycke lämnas i en skriftlig förklaring som också rör andra frågor, ska begäran om samtycke läggas fram på ett sätt som klart och tydligt kan särskiljas från de andra frågorna i en begriplig och lätt tillgänglig form, med användning av klart och tydligt språk. Om en del av förklaringen innebär en överträdelse av denna förordning, ska denna del inte vara bindande.

…

4.   Vid bedömning av huruvida samtycke är frivilligt ska största hänsyn bland annat tas till huruvida genomförandet av ett avtal, inbegripet tillhandahållandet av en tjänst, har gjorts beroende av samtycke till sådan behandling av personuppgifter som inte är nödvändig för genomförandet av det avtalet.”

11

I artikel 83 (”Allmänna villkor för påförande av administrativa sanktionsavgifter”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande:

”1.   Varje tillsynsmyndighet ska säkerställa att påförande av administrativa sanktionsavgifter i enlighet med denna artikel för sådana överträdelser av denna förordning som avses i punkterna 4, 5 och 6 i varje enskilt fall är effektivt, proportionellt och avskräckande.

2.   Administrativa sanktionsavgifter ska, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, påföras utöver eller i stället för de åtgärder som avses i artikel 58.2 a–h och j. Vid beslut om huruvida administrativa sanktionsavgifter ska påföras och om beloppet för de administrativa sanktionsavgifterna i varje enskilt fall ska vederbörlig hänsyn tas till följande:

…

5.   Vid överträdelser av följande bestämmelser ska det i enlighet med punkt 2 påföras administrativa sanktionsavgifter på upp till 20000000 [euro], om det gäller ett företag, på upp till 4 % av den totala globala årsomsättningen under föregående budgetår, beroende på vilket värde som är högst:

…”

12

I artikel 95 (”Förhållande till direktiv [2002/58]”) i dataskyddsförordningen föreskrivs följande:

”Denna förordning ska inte innebära några ytterligare förpliktelser för fysiska eller juridiska personer som behandlar personuppgifter inom ramen för tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i allmänna kommunikationsnät i unionen, när det gäller områden inom vilka de redan omfattas av särskilda skyldigheter för samma ändamål i enlighet med direktiv [2002/58].”

13

I artikel 2 (”Definitioner”) i direktiv 2000/31 föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…

…”

14

Artikel 6 i direktivet har rubriken ”Information som skall lämnas”, och där föreskrivs följande:

”Förutom de övriga informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten skall medlemsstaterna se till att kommersiella meddelanden som ingår i eller utgör någon av informationssamhällets tjänster åtminstone uppfyller följande villkor:

15

I artikel 1.2 och 1.3 i Legea nr. 506/2004 privind prelucrarea datelor cu caracter personal și protecția vieții private în sectorul comunicațiilor electronice (lag nr 506/2004 om behandling av personuppgifter och skydd för privatlivet inom sektorn för elektronisk kommunikation) av den 17 november 2004 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1101 av den 25 november 2004) föreskrivs följande:

”2.   Bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på behandling av personuppgifter i samband med att allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster tillhandahålls i elektroniska kommunikationsnät, inbegripet elektroniska kommunikationsnät som stöder datainsamling och identifieringsutrustning.

3.   Bestämmelserna i denna lag kompletteras av bestämmelserna i Legea nr. 677/2001 pentru protecția persoanelor cu privire la prelucrarea datelor cu caracter personal și libera circulație a acestor date [(lag nr 677/2001 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter) av den 21 november 2001 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 790 av den 12 december 2001)].”

16

I punkterna 1 och 2 i artikel 2 i lag nr 506/2004 föreskrivs följande:

”1.   I denna lag avses med

…

…

2.   Definitionerna i … artikel 1 leden 1 och 8 i Legea nr. 365/2002 privind comerțul electronic [(lag nr 365/2002 om elektronisk handel) av den 7 juni 2002 (offentliggjord på nytt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 959 av den 29 november 2006)] … är även tillämpliga på denna lag.”

17

I artikel 12.1 och 12.2 i lag nr 506/2004 föreskrivs följande:

”1.   Det är förbjudet att skicka kommersiella meddelanden med hjälp av automatiska uppringnings- och kommunikationssystem som inte kräver någon mänsklig medverkan, via fax, e‑post eller någon annan metod som använder allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster, såvida inte den berörda abonnenten eller användaren i förväg har gett sitt uttryckliga samtycke till att ta emot sådana meddelanden.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 får en fysisk eller juridisk person som erhåller en kunds e‑postadress direkt vid försäljningen av en produkt eller en tjänst till kunden, i enlighet med lag nr 677/2001, använda denna adress för kommersiella meddelanden avseende liknande varor eller tjänster som den marknadsför, under förutsättning att den fysiska eller juridiska personen tydligt och uttryckligen erbjuder kunderna en möjlighet att på ett enkelt och kostnadsfritt sätt motsätta sig en sådan användning, såväl vid erhållandet av e‑postadressen som i samband med varje meddelande, om kunden inte inledningsvis har motsatte sig en sådan användning.”

18

I artikel 13.1, 13.2 och 13.5 i lag nr 506/2004 föreskrivs följande:

”1.   Följande gärningar utgör administrativa överträdelser:

…

q) underlåtenhet att iaktta bestämmelserna i artikel 12 om icke begärd kommunikation.

2.   De administrativa överträdelser som avses i punkt 1 a–n, o och q ska bestraffas med böter på mellan 5000 [rumänska lei (RON) (cirka 984 euro)] och 100000 [RON (cirka 19697 euro)] och, för bolag vars omsättning överstiger 5000000 [RON (cirka 984892 euro)], med böter på upp till 2 % av omsättningen.

…

5.   Fastställande av sådana administrativa överträdelser som avses i punkt 1 a–j och l–q och tillämpning av sanktioner ska utföras av den personal vid ANSPDCP som är behörig för detta ändamål.”

19

I artikel 1 led 8 i lag nr 365/2002 föreskrivs följande:

”I denna lag avses med

…

8.   kommersiellt meddelande: – varje form av meddelande som syftar till att direkt eller indirekt främja en näringsidkares eller en utövare av en reglerad yrkesverksamhets varor, tjänster, anseende, namn eller beteckning, signatur eller logotyp. Följande utgör inte i sig kommersiella meddelanden: Information som gör det möjligt att direkt få tillgång till en fysisk eller juridisk persons verksamhet, till exempel ett domännamn eller en e‑postadress, meddelanden om en fysisk eller juridisk persons varor, tjänster, anseende namn eller varumärken från en tredje part som är oberoende av den fysiska eller juridiska personen, i synnerhet om kommunikationen sker kostnadsfritt.”

20

Inteligo Media är utgivare av nättidningen avocatnet.ro, som ger allmänheten – som inte har juridiska specialistkunskaper – information om de lagändringar som dagligen sker i Rumänien.

21

Den 27 juli 2018 införde bolaget, under namnet Service Premium, ett abonnemangssystem för en del av det innehåll som levererades till dess läsare. Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet tillät bolaget varje användare att kostnadsfritt läsa högst sex artiklar per månad. För att få tillgång till ytterligare artiklar var den berörda användaren först tvungen att skapa ett kostnadsfritt konto på den aktuella onlineplattformen, vilket innebar att användaren godtog avtalsvillkoren för tillhandahållandet av ”Service Premium”. Genom att registrera sig för denna tjänst fick användaren rätt att kostnadsfritt få tillgång till två ytterligare artiklar per månad, att kostnadsfritt, via e‑post, erhålla det dagliga nyhetsbrevet med rubriken ”Personal Update”, som innehöll en översikt över utvecklingen av lagstiftningsområdet föregående dag, med länkar till relevanta artiklar som fanns tillgängliga på denna plattform, samt rätt att som ett tillval mot betalning få tillgång till samtliga artiklar i nättidningen och att via e‑post erhålla den fullständiga versionen av detta nyhetsbrev, med rubriken ”Kortfattad information”.

22

När detta konto skapades kunde användarna välja att inte ta emot nyhetsbrevet ”Personal Update”, genom att kryssa i rutan ”Jag vill inte få ’Personal Update’” i det onlineformulär som skulle fyllas i för detta ändamål. Likaså kunde användare som inte längre önskade få detta nyhetsbrev klicka på knappen ”AVSLUTA ABONNEMANG” varje gång de fick nyhetsbrevet.

23

Den 26 september 2019 upprättade ANSPDCP en rapport om förseelse, i vilket myndigheten ålade Inteligo Media böter på 42714 RON (cirka 9000 euro) för överträdelse av artiklarna 5.1 a, 5.1 b, 6.1 a och 7 i dataskyddsförordningen. ANSPDCP ansåg att bolaget inte hade kunnat bevisa att det hade fått 4357 användares uttryckliga samtycke till behandlingen av deras personuppgifter (e‑post, lösenord, användarnamn) samt att bolaget hade behandlat dessa uppgifter på ett sätt som var oförenligt med det ändamål för vilket de ursprungligen samlades in. Dessa uppgifter, som ursprungligen samlades in i syfte att fullgöra det aktuella avtalet, behandlades nämligen i syfte att översända nyhetsbrevet ”Personal Update”.

24

Inteligo Media väckte talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) och yrkade i första hand att denna rapport skulle ogiltigförklaras.

25

Till stöd för sin talan gjorde Inteligo Media bland annat gällande att nyhetsbrevet Personal Update, på grund av dess huvudsakligen redaktionella innehåll, inte uppfyllde de lagstadgade villkoren för att kvalificeras som ”kommersiellt meddelande”. Av försiktighetsskäl grundade sig behandlingen av personuppgifter till följd av översändandet av denna informationsskrivelse emellertid på artikel 12.2 i lag nr 506/2004, genom vilken artikel 13.2 i direktiv 2002/58 införlivades med rumänsk rätt, och på artikel 6.1 f i dataskyddsförordningen. Bolaget gav således användarna rätt att motsätta sig mottagandet av nyhetsbrevet och rätt att avsluta abonnemanget efter att ha mottagit ett sådant nyhetsbrev.

26

I dom av den 5 juni 2020 instämde Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) med ANSPDCP:s argument och ogillade bolagets talan.

27

Inteligo Media överklagade denna dom till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien). Genom dom av den 15 april 2021 upphävde sistnämnda domstol den överklagade domen och återförvisade målet till Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) för förnyad prövning, med motiveringen att sistnämnda domstol inte hade motiverat nämnda dom tillräckligt.

28

Efter ny prövning biföll Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest), genom dom som meddelades den 15 december 2021, delvis Inteligo Medias talan och satte ned det bötesbelopp som ANSPDCP hade ålagt bolaget. Tribunalul București vidhöll emellertid att konstaterandet i rapporten om förseelsen av den 26 september 2019 att det förelåg en administrativ överträdelse var korrekt.

29

Inteligo Media och ANSPDCP överklagade denna dom till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest), som är den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser att utgången i det nationella målet beror på fastställandet av den rättsliga grunden för den behandling av personuppgifter som är aktuell i det nationella målet och de villkor som ska vara uppfyllda för att en sådan behandling ska kunna anses vara laglig, mot bakgrund av direktiv 2002/58 och dataskyddsförordningen.

30

Enligt den hänskjutande domstolen är det för det första nödvändigt att klargöra villkoren under vilka en användares e‑postadress kan anses ha erhållits ”i samband med försäljning av en vara eller en tjänst” i den mening som avses i artikel 13.2 i direktiv 2002/58. För det andra behöver det klargöras vilken omfattning begreppet direkt marknadsföring i artikel 13 i direktiv 2002/58 har. För det tredje måste det fastställas huruvida detta begrepp motsvarar begreppet kommersiellt meddelande som den rumänska lagstiftaren har använt vid införlivandet av nämnda artikel 13.

31

Om användarnas e‑postadresser inte erhållits ”i samband med försäljning av en vara eller en tjänst” i den mening som avses artikel 13.2 i direktiv 2002/58 blir det sedan nödvändigt att fastställa om överföringen via e‑post av nyhetsbrevet ”Personal Update” omfattas av tillämpningsområdet för artikel 13.1 i detta direktiv och av bestämmelserna om sanktioner för en eventuell överträdelse av denna bestämmelse.

32

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det är nödvändigt att klargöra de skyldigheter som en tillsynsmyndighet har när den tillämpar artikel 83.2 i dataskyddsförordningen, i den mån dessa skyldigheter inte framgår klart av ordalydelsen i bestämmelsen.

33

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

34

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 och fråga 4 a, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58 ska tolkas så, att en användares e‑postadress erhålls av utgivaren av nättidning ”i samband med försäljning av en produkt eller en tjänst”, i den mening som avses i artikel 13.2, när denna användare skapar ett gratis konto på utgivarens onlineplattform som ger användaren rätt att kostnadsfritt få tillgång till ett visst antal artiklar i denna nättidning, ta emot ett dagligt nyhetsbrev per e‑post som innehåller en sammanfattning av lagstiftningsnyheter som behandlats i artiklar i denna nättidning, inbegripet hyperlänkar till dessa artiklar, samt rätt att mot betalning få tillgång till ytterligare artiklar och analyser i nättidningen och att översändandet av ett sådant nyhetsbrev utgör en användning av e‑post ”för direkt marknadsföring” för ”liknande varor eller tjänster”, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.

35

För att kunna besvara dessa frågor erinrar EU-domstolen om att det av artikel 1.1 i direktiv 2002/58 framgår att direktivet bland annat innebär en harmonisering av de nationella bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa ett likvärdigt skydd av de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet rätten till integritet och konfidentialitet, när det gäller behandling av personuppgifter inom sektorn för elektronisk kommunikation.

36

Artikel 2 d i direktiv 2002/58 innehåller en vid definition av begreppet kommunikation, som innefattar all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst.

37

Artikel 13 i direktiv 2002/58 har rubriken ”Icke begärd kommunikation”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs att olika typer av kommunikation, bland annat elektronisk post, får användas för direkt marknadsföring, under förutsättning att den riktar sig till abonnenter eller användare som i förväg har gett sitt samtycke.

38

Som ett undantag från kravet på sådant samtycke föreskrivs i artikel 13.2 i direktiv 2002/58 att fysisk eller juridisk person, som från sina kunder fått deras uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en vara eller en tjänst, i enlighet med direktiv 95/46/EG eller dataskyddsförordningen, får använda dessa uppgifter om elektronisk adress för direkt marknadsföring under förutsättning att den fysiska eller juridiska personen iakttar de villkor som anges i denna bestämmelse.

39

Det framgår av ordalydelsen i de bestämmelser som avses i punkterna 37 och 38 ovan att dessa endast ska tillämpas för kommunikation som sker ”för direkt marknadsföring”. För att besvara fråga 1 och fråga 4 a ska det således först fastställas huruvida översändandet av ett sådant nyhetsbrev som den som är aktuell i det nationella målet syftar till direkt marknadsföring och, om så är fallet, huruvida de berörda användarnas elektroniska kontaktuppgifter har erhållits av avsändaren av detta meddelande ”i samband med försäljning av … en tjänst” i den mening som avses i artikel 13.2 i direktiv 2002/58.

40

Enligt fast rättspraxis ska för en enhetlig tolkning av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983, Merck,292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 91).

41

För det första, vad gäller lydelsen av artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58, konstaterar domstolen att denna bestämmelse inte innehåller någon uppgift om innebörden av begreppet kommunikation som sker ”för direkt marknadsföring”. Det framgår emellertid av domstolens praxis att begreppet omfattar meddelanden som har ett kommersiellt syfte och som riktar sig direkt och personligen till en konsument (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz,C‑102/20, EU:C:2021:954, punkt 47).

42

Mot bakgrund av dessa kriterier har domstolen slagit fast att reklammeddelanden som syftar till att marknadsföra tjänster och som sprids i form av ett e‑postmeddelande, på så sätt att de visas direkt i den inkorg som hör till den berörda användarens privata e-brevlåda, utgör sådan kommunikation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2021, StWL Städtische Werke Lauf a.d. Pegnitz,C‑102/20, EU:C:2021:954, punkt 48).

43

I förevarande fall består, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, det meddelande som är aktuellt i det nationella målet av ett dagligt nyhetsbrev, som sprids i form av ett e‑postmeddelande, som innehåller en sammanfattning av de nyheter i lagstiftningen som behandlas i artiklarna i en nättidning samt länkar till dessa artiklar. Det är endast genom att följa dessa hyperlänkar som de berörda användarna kan ta del av det fullständiga innehållet, utan kostnad upp till högst åtta artiklar per månad, och mot betalning, samtliga artiklar som finns tillgängliga på den onlineplattform som drivs av Inteligo Media.

44

Den omständighet som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, nämligen att denna kommunikation, genom att den innehåller en sammanfattning av de ämnen som behandlas i artiklarna i denna nättidning, även har ett informativt innehåll, innebär inte att kommunikationen ska undantas från begreppet kommunikation som sker ”för direkt marknadsföring”, i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58, och följaktligen från tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

45

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 32–34 i sitt förslag till avgörande är ett sådant meddelande tvärtom avsett att uppmuntra de berörda användarna att ta del av avgiftsbelagt innehåll som tillhandahålls av en tidningsutgivare, genom att locka användaren att uttömma det antal artiklar som kan läsas kostnadsfritt på den aktuella onlineplattformen och teckna ett fullständigt abonnemang. Det syftar således till att främja försäljningen av detta innehåll och har följaktligen ett kommersiellt syfte i den mening som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 41 ovan. Eftersom detta meddelande, som sprids i form av ett e‑postmeddelande, dyker upp direkt i mottagarnas privata e‑postbrevlåda, ska det dessutom anses ha skett ”för direkt marknadsföring” i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58, och detta oberoende av huruvida detta syfte kan härledas enbart ur meddelandets innehåll eller ur utformningen av avsändarens erbjudande.

46

För det andra stöds denna tolkning av begreppet kommunikation som sker ”för direkt marknadsföring” av det sammanhang i vilket meddelandet förekommer och av de mål som eftersträvas med direktiv 2002/58.

47

Det ska härvidlag påpekas att det i artikel 13.1 i direktiv 2002/58 föreskrivs en principiell regel, enligt vilken överföring av icke begärd kommunikation som omfattas av direktivets tillämpningsområde villkoras av att mottagaren i förväg har lämnat sitt samtycke.

48

I avsaknad av ett sådant samtycke är en sådan överföring endast tillåten om villkoren i artikel 13.2 i direktiv 2002/58 är uppfyllda. Enligt denna bestämmelse krävs det för det första att avsändaren av det aktuella meddelandet, med iakttagande av direktiv 95/46 eller, i förekommande fall, dataskyddsförordningen, har fått uppgifterna om elektronisk adress för e‑post från meddelandets mottagare i samband med försäljningen av en vara eller en tjänst. Dessa elektroniska kontaktuppgifter får vidare användas för direkt marknadsföring, förutsatt att marknadsföringen avser likartade varor eller tjänster som tillhandahålls av avsändaren själv. Slutligen är denna användning underkastad villkoret att mottagarna klart och tydligt ges möjlighet att, kostnadsfritt och enkelt, motsätta sig en sådan användning av elektroniska kontaktuppgifter vid den tidpunkt då de samlas in och i samband med varje meddelande om mottagarna inte inledningsvis har motsatt sig sådan användning.

49

Dessutom är det enligt artikel 13.4 i direktiv 2002/58 under alla omständigheter förbjudet att skicka elektronisk post för direkt marknadsföring om identiteten på den avsändare för vars räkning meddelandet skickas döljs eller hemlighålls eller om det görs i strid med artikel 6 i direktiv 2000/31/EG eller om det inte finns en giltig adress till vilken mottagaren kan skicka en begäran om att sådana meddelanden upphör eller om mottagaren uppmanas att besöka webbplatser som strider mot denna artikel 6.

50

Samtliga de garantier vilka det erinrats om i punkterna 47–49 ovan syftar till att uppnå de mål som eftersträvas med direktiv 2002/58, såsom de anges i skälen 2 och 40 i direktivet, vilka bland annat syftar till att säkerställa full respekt för de rättigheter som anges i artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och, i detta syfte, till att skydda abonnenterna mot intrång i deras privatliv genom icke begärd kommunikation för direkt marknadsföring, särskilt med hjälp av automatisk uppringningsutrustning, telefax och e‑postmeddelanden, inbegripet sms-meddelanden.

51

Varje annan tolkning skulle riskera att försvaga den ändamålsenliga verkan av artikel 13 i direktiv 2002/58 och därmed äventyra den skyddsnivå för privatlivet som avses i direktivet. Om en motsatt tolkning godtogs, skulle nämligen överföringen av ett sådant meddelande som det som är aktuell i det nationella målet inte omfattas av de garantier som föreskrivs i artikel 13, trots risken för intrång i privatlivet för användarna av e‑posttjänster.

52

Eftersom överföringen av ett sådant meddelande som det som är aktuellt i det nationella målet ska anses ha skett ”för direkt marknadsföring”, i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58, ska det därefter prövas huruvida det villkor som avses i artikel 13.2 och som nämns i punkt 39 ovan, enligt vilket avsändaren av detta meddelande ska ha erhållit kundernas elektroniska kontaktuppgifter ”i samband med försäljning av … en tjänst”, är uppfyllt.

53

För det första avser, såsom generaladvokaten har angett i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, enligt en allmänt vedertagen definition ordet ”försäljning” ett avtal som med nödvändighet inbegriper en betalning i utbyte mot en vara eller en tjänst. Detta ord kan således endast omfatta transaktioner som förutsätter betalning av ersättning.

54

Vidare kan det konstateras att artikel 13.2 i direktiv 2002/58 allmänt avser ”tjänster[er]”, utan att göra någon åtskillnad beroende på vilken typ av tjänst det är fråga om. När det gäller tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31 har domstolen slagit fast att ersättningen för en tjänst som en tjänsteleverantör tillhandahåller inom ramen för sin ekonomiska verksamhet inte nödvändigtvis betalas av de personer som drar nytta av tjänsten. Så är exempelvis fallet när en kostnadsfri tjänst tillhandahålls av en näringsidkare för att göra reklam för de varor denne säljer eller de tjänster denne tillhandahåller, varvid kostnaden för denna verksamhet läggs på priset för dessa varor eller tjänster (dom av den 15 september 2016, Mc Fadden,C‑484/14, EU:C:2016:689, punkterna 41 och 42 samt där angiven rättspraxis). Dessa överväganden kan överföras på tolkningen av artikel 13.2 i direktiv 2002/58.

55

Detta är precis fallet här. Såsom framgår av lydelsen av den första frågan och av skälen till beslutet om hänskjutande inhämtades nämligen de berörda användarnas elektroniska kontaktuppgifter av Inteligo Media i samband med att dessa användare skapade ett gratis konto på den onlineplattform som drivs av detta bolag, vilket förutsatte att dessa användare godtog avtalsvillkoren för tillhandahållandet av ”Service Premium”. Genom att prenumerera på denna tjänst fick användarna rätt att kostnadsfritt få tillgång till ett antal artiklar i den aktuella nättidningen och att få nyhetsbrevet ”Personal Update”. Såsom framgår av punkt 45 ovan har tillhandahållandet av en sådan tjänst framför allt ett reklamsyfte som består i att marknadsföra det avgiftsbelagda innehåll som Inteligo Media tillhandahåller, och kostnaden för denna tjänst ingår i priset för detta innehåll.

56

Under dessa omständigheter finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, att en indirekt ersättning som ingår i försäljningspriset för det fullständiga abonnemang som erbjuds av tjänsteleverantören, såsom den ersättning som är aktuell i det nationella målet, uppfyller det krav på betalning som det erinrats om i punkt 53 ovan.

57

En sådan transaktion som den genom vilken Inteligo Media erhöll användarnas elektroniska kontaktuppgifter kan följaktligen omfattas av begreppet ”försäljning av … en tjänst” i den mening som avses i artikel 13.2 i direktiv 2002/58.

58

För det andra är denna tolkning förenlig med det sammanhang i vilket detta begrepp används och med de syften som eftersträvas med den lagstiftning som det ingår i.

59

Det är visserligen riktigt att det i artikel 13.2 i direktiv 2002/58 föreskrivs ett undantag som avviker från huvudregeln i artikel 13.1 och förstnämnda bestämmelse följaktligen ska tolkas restriktivt. Ordalydelsen i artikel 13.2 utesluter emellertid inte möjligheten att den ersättning som krävs för en ”försäljning”, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan betalas av en annan person än mottagaren av den vara eller tjänst som är föremål för transaktionen. Tvärtom framgår det av denna ordalydelse att unionslagstiftaren endast har föreskrivit att de berörda användarnas elektroniska kontaktuppgifter ska erhållas ”i samband med försäljningen av en vara eller en tjänst”.

60

Dessutom ska tolkningen av ordalydelsen i artikel 13.2 i direktiv 2002/58 under alla omständigheter vara förenlig med det mål som eftersträvas med denna bestämmelse. Av detta följer att behovet av en sådan restriktiv tolkning inte kan förstås så, att det är möjligt att tolka dessa ord på ett sådant sätt att de förlorar sin ändamålsenliga verkan (se, analogt, dom av den 4 mars 2021, Frenetikexito,C‑581/19, EU:C:2021:167, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

61

Vad gäller det mål som eftersträvas med artikel 13.2 i direktiv 2002/58 framgår det av skäl 41 i direktivet att unionslagstiftaren har avsett att föreskriva ett undantag från principen i artikel 13.1 när de berörda användarnas elektroniska kontaktuppgifter har erhållits ”inom ramen för ett befintligt kundförhållande”, utan att närmare beskriva detta förhållande.

62

Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, framgår det följaktligen att såväl villkoret enligt vilket de berörda användarnas elektroniska kontaktuppgifter ska ha samlats in ”i samband med försäljning av en vara eller tjänst” som det villkor som behandlas i punkterna 55 och 56 ovan, att den tjänst som är föremål för den aktuella marknadsföringen är av likartat slag, är uppfyllda i förevarande fall.

63

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 och fråga 4 a besvaras enligt följande. Artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58 ska tolkas på följande sätt. En användares e‑postadress erhålls av utgivaren av en nättidning ”i samband med försäljning av en produkt eller en tjänst”, i den mening som avses i artikel 13.2, när denna användare skapar ett gratis konto på utgivarens onlineplattform som ger användaren rätt att kostnadsfritt få tillgång till ett visst antal artiklar i denna nättidning, ta emot ett dagligt nyhetsbrev per e‑post som innehåller en sammanfattning av lagstiftningsnyheter som behandlats i artiklar i denna nättidning, inbegripet hyperlänkar till dessa artiklar, samt rätt att mot betalning få tillgång till ytterligare artiklar och analyser i nättidningen. Översändandet av ett sådant nyhetsbrev utgör en användning av e‑post ”för direkt marknadsföring” för ”likartade varor eller tjänster”, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.

64

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 för att få klarhet i huruvida artikel 13.2 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 95 i dataskyddsförordningen, ska tolkas så, att när den personuppgiftsansvarige använder en användares e‑postadress för att skicka icke begärd information, i enlighet med nämnda artikel 13.2, är de villkor för laglig behandling som föreskrivs i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen tillämpliga.

65

Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast innehåller artikel 6.1 första stycket i dataskyddsförordningen en uttömmande och fullständig förteckning över de fall där behandling av personuppgifter kan anses laglig. Detta innebär att en behandling måste omfattas av något av de fall som anges i nämnda bestämmelse för att den ska kunna anses vara laglig (dom av den 22 juni 2021, Latvijas Republikas Saeima (Prickning), C‑439/19, EU:C:2021:504, punkt 99, och dom av den 9 januari 2025, Mousse,C‑394/23, EU:C:2025:2, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

66

Enligt den uttryckliga ordalydelsen i artikel 95 i dataskyddsförordningen ska emellertid denna förordning inte innebära några ytterligare förpliktelser för fysiska eller juridiska personer som behandlar personuppgifter inom ramen för tillhandahållande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster i allmänna kommunikationsnät i unionen, när det gäller områden inom vilka de redan omfattas av särskilda skyldigheter för samma ändamål i enlighet med direktiv 2002/58.

67

Dessutom anges i skäl 173 i dataskyddsförordningen på ett motsvarande sätt att förordningen bör vara tillämplig på alla frågor som gäller skyddet av grundläggande rättigheter och friheter i förhållande till behandlingen av personuppgifter, vilka inte omfattas av särskilda skyldigheter med samma mål som anges i direktiv 2002/58, däribland den personuppgiftsansvariges skyldigheter och fysiska personers rättigheter.

68

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 50 i sitt förslag till avgörande reglerar artikel 13.2 i direktiv 2002/58 på ett uttömmande sätt villkoren och ändamålen med behandlingen samt den registrerades rättigheter och ålägger den personuppgiftsansvarige ”särskilda skyldigheter” i den mening som avses i artikel 95 i dataskyddsförordningen. Huruvida en behandling av personuppgifter inom ramen för ett meddelande som omfattas av tillämpningsområdet för denna artikel 13.2 är laglig kan följaktligen fastställas på grundval av denna bestämmelse, utan att det är nödvändigt att bedöma den mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i artikel 6.1 a–f i dataskyddsförordningen.

69

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 besvaras enligt följande. Artikel 13.2 i direktiv 2002/58, jämförd med artikel 95 i dataskyddsförordningen, ska tolkas så, att när den personuppgiftsansvarige använder en användares e‑postadress för att skicka icke begärd information, i enlighet med nämnda artikel 13.2, är de villkor för laglig behandling som föreskrivs i artikel 6.1 i dataskyddsförordningen inte tillämpliga.

70

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 för att få klarhet i huruvida artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken begreppet kommersiellt meddelande, som finns i artikel 2 f i direktiv 2000/31, används i stället för begreppet direkt marknadsföring och, om så inte är fallet, huruvida ett dagligt nyhetsbrev som innehåller en sammanfattning av nyheter i lagstiftningen som behandlas i artiklar i en nättidning, inbegripet hyperlänkar till dessa artiklar, utgör ett kommersiellt meddelande i den mening som avses i denna artikel 2 f.

71

Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. En tolknings- eller giltighetsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 15 juni 2021, Facebook Ireland m.fl.,C‑645/19, EU:C:2021:483, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

72

Enligt fast rättspraxis är EU-domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande dessutom att bidra till den faktiska lösningen av en tvist och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor (dom av den 15 juni 2021, Facebook Ireland m.fl.,C‑645/19, EU:C:2021:483, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

73

I förevarande fall framgår det av svaret på frågorna 1 och 4 a att översändandet av ett sådant nyhetsbrev som det som är aktuellt i det nationella målet utgör ett meddelande ”för direkt marknadsföring” i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2002/58. Under dessa omständigheter framgår det inte, på grundval av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, att den dessutom behöver en tolkning av begreppet ”kommersiellt meddelande” i artikel 2 f i direktiv 2000/31 för att kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den.

74

Härav följer att fråga 3 ska avvisas.

75

Med hänsyn till svaret på fråga 1 och fråga 4 a saknas anledning att besvara fråga 4 b och fråga 5.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: