1.

Hur ska artikel 2.2 f i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1306/2013 (1) av den 17 december 2013 om finansiering, förvaltning och övervakning av den gemensamma jordbrukspolitiken och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 352/78, (EG) nr 165/94, (EG) nr 2799/98, (EG) nr 814/2000, (EG) nr 1290/2005 och (EG) nr 485/2008 tolkas, enligt vilken vid finansieringen, förvaltningen och övervakningen av den gemensamma jordbrukspolitiken i synnerhet expropriation av hela eller en stor del av jordbruksföretaget får godkännas som force majeure och exceptionella omständigheter, om denna inte kunde förutses den dag då ansökan lämnades in, och är det i synnerhet frågan om force majeure och exceptionella omständigheter, respektive expropriation av hela eller en stor del av jordbruksföretaget, om ett avtal mellan kommunförvaltningen och en stödmottagare om användning av kommunal jordbruksmark (betes- och ängsmark) sägs upp, vilket ingicks inom ramen för åtgärd 211 ”stöd till jordbrukare i bergsområden med naturliga begränsningar” inom ramen för landsbygdsprogrammet under perioden 2007–2013, varvid uppsägningen gjordes för att genomföra en ändring av den bulgariska lagstiftningen som stödmottagaren inte kunde förutse den dag då ansökan lämnades in?

2.

Är det frågan om en sådan situation som avses i artikel 47.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 (2) av den 17 december 2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005 om ett arrendeavtal avseende kommunal mark sägs upp som stödmottagaren arrenderat inom ramen för åtgärd 21[1] ”stöd till jordbrukare i bergsområden med naturliga begränsningar” om uppsägningen ägde rum på grund av en ändring av den nationella lagstiftningen, genom vilken lagen om äganderätt till och användning av jordbruksmark ändrades och kompletterades så att det som nytt villkor för uthyrning och utarrendering av kommunal mark i enlighet med artikel [37i].4 i lagen om äganderätt till och användning av jordbruksmark infördes krav på att jordbruksföretaget måste hålla djur samt att jordbrukaren anmäler ett visst antal produktionsdjur till de bulgariska myndigheterna för livsmedelssäkerhet, varvid ändringen varken kunde förutses av stödmottagaren eller av förvaltningsmyndigheten den dag då ansökan lämnades in?