–

QI, genom M. Żmuda Trzebiatowski, adwokat,

–

Santander Bank Polska SA, genom M. Wojcieszak, adwokat,

–

Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, av M. Smolek, S. Šindelková och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Rocchitta, avvocato dello Stato,

–

Portugals regering, av P. Barros da Costa, A. Cunha och L. Medeiros, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, av G. Goddin, U. Małecka och P. Ondrůšek, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 2014, s. 34).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan QI, i egenskap av konsument, och Santander Bank Polska SA, angående omfattningen av nedsättningen av den sammanlagda kostnaden för ett bostadslån till följd av QI:s förtidsbetalning av lånet.

3

I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…”

4

I artikel 16 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Förtidsåterbetalning”, anges följande:

”1.   Konsumenten ska ha rätt att när som helst helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter enligt ett kreditavtal. I sådana fall har konsumenten rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, varvid denna nedsättning utgörs av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.

2.   Vid förtidsåterbetalning ska kreditgivaren ha rätt till en rimlig och objektivt motiverad kompensation för eventuella kostnader som har ett direkt samband med förtidsåterbetalning av krediten, förutsatt att förtidsåterbetalningen infaller inom en period med fast kreditränta.

Denna kompensation får inte överstiga 1 % av det kreditbelopp som förtidsåterbetalats, om tidsperioden mellan förtidsåterbetalningen och det överenskomna hävandet av kreditavtalet överstiger ett år. Om perioden inte överstiger ett år, får kompensationen inte överstiga 0,5 % av det kreditbelopp som förtidsåterbetalats.

…

4.   Medlemsstaterna får föreskriva att

…”

5

I skälen 15, 50 och 66 i direktiv 2014/17 anges följande:

…

…

6

I artikel 1 i direktivet, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs ett gemensamt ramverk för vissa aspekter på medlemsstaternas lagar och andra författningar om avtal som gäller konsumentkredit som garanteras av en inteckning eller på annat vis avser bostadsfastighet, inklusive en skyldighet att genomföra en kreditprövning innan en kredit beviljas, som en grund för utvecklingen av effektiva kreditriskprinciper när det gäller bostadsfastigheter i medlemsstaterna, samt för vissa försiktighets- och tillsynskrav, inbegripet för etablering och övervakning av kreditförmedlare, utsedda representanter och andra tillhandahållare än kreditinstitut.”

7

Artikel 4 i nämnda direktiv har rubriken ”Definitioner”.

”I detta direktiv används följande definitioner:

…

…”

8

I artikel 14 i direktiv 2014/17, med rubriken ”Information som ska lämnas innan avtal ingås”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att kreditgivaren och i tillämpliga fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten ger konsumenten anpassad information för att kunna jämföra de krediter som tillhandahålls på marknaden, bedöma deras konsekvenser och fatta ett välgrundat beslut om huruvida ett kreditavtal bör ingås

2.   Den anpassade information som avses i punkt 1, på papper eller annat varaktigt medium, ska tillhandahållas genom det standardiserade EU-faktabladet enligt bilaga II.

…”

9

I artikel 25 i direktivet, med rubriken ”Förtidsbetalning”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att konsumenten har rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. I sådana fall ska konsumenten ha rätt till en nedsättning av konsumentens sammanlagda kreditkostnad, där nedsättningen ska utgöras av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.

2.   Medlemsstaterna får fastställa att utövandet av rätten enligt punkt 1 ska omfattas av vissa villkor. Sådana villkor kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller tidpunkten då konsumenten utövar rätten, eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten.

3.   Medlemsstaterna får föreskriva att kreditgivaren, om det är motiverat, ska ha rätt till skälig och objektiv ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsåterbetalningen men får inte ålägga konsumenten någon sanktion. Ersättningen får i det avseendet inte överstiga kreditgivarens finansiella förlust. Medlemsstaterna får på dessa villkor föreskriva att ersättningen inte ska överstiga en viss nivå eller endast ska tillåtas för en viss tidsperiod.

4.   Om en konsument vill återbetala sina skulder enligt ett kreditavtal innan detta löper ut, ska kreditgivaren utan dröjsmål efter det att begäran mottagits på papper eller annat varaktigt medium till konsumenten lämna den information som behövs för att bedöma detta alternativ. Denna information ska åtminstone innehålla en uppskattning av kostnaderna för konsumenten av att återbetala skulderna innan kreditavtalet löper ut och klart och tydligt ange alla antaganden som tillämpas. Alla antaganden som använts ska vara rimliga och kunna motiveras.

5.   Om förtidsbetalningen infaller under en period där krediträntan är bunden får medlemsstaterna föreskriva att utövandet av den rätt som avses i punkt 1 ska vara förbundet med villkoret att konsumenten ska ha ett legitimt intresse av förtidsbetalningen.”

10

I artikel 29 i ustawa o kredycie hipotecznym oraz o nadzorze nad pośrednikami kredytu hipotecznego i agentami (lagen om hypotekslån och kontroll av förmedlare av hypotekslån och ombud) av den 23 mars 2017 (Dz. U. 2017, position 819), har följande lydelse i punkt 1 led 1:

”Avtalet om hypotekslån ska innehålla uppgifter om de delar … och de avgifter och andra avgifter som har samband med beviljandet av hypotekslånet, inklusive avgifter för prövning av ansökan om kredit, förberedelse och ingående av avtalet om hypotekslån samt villkoren för ändring av dessa.”

11

I artikel 39.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Om hypotekslånet återbetalas i sin helhet före det datum som anges i avtalet om hypotekslån, ska den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet minskas med ränta och andra avgifter för hypotekslånet under den period som motsvarar avtalets återstående löptid, även om konsumenten har burit dessa kostnader före återbetalningen.”

12

Den 15 september 2017 ingick QI, i egenskap av konsument, ett avtal om hypotekslån för bostadsköp med den rättsliga företrädaren för Santander Bank Polska SA (nedan kallad Santander Bank). Lånet belöpte på 106600 polska zloty (PLN) (cirka 24600 euro).

13

Lånet beviljades för en period på 360 månader och betalades ut den 26 september 2017. I avtalet föreskrevs en provision knuten till beviljandet av krediten, vilken skulle betalas vid avtalets ingående och som motsvarade 2,50 procent av kreditbeloppet, det vill säga 2600 PLN (cirka 600 euro). Provisionen angavs som en del av den sammanlagda kostnaden för bostadslånet.

14

Den 4 april 2019 (det vill säga 19 månader efter avtalets ingående) återbetalade QI hela lånet i förtid. QI ville då att Santander Bank Polska skulle återbetala den provision som var knuten till beviljandet av krediten, med ett belopp på 2462,78 PLN (cirka 570 euro), vilket avsåg återstående löptiden för krediten, det vill säga 341 månader.

15

QI ingav i samband därmed ett klagomål till Santander Bank Polska. Genom skrivelse av den 20 juli 2020 avvisade banken klagomålet och vägrade att ersätta den ifrågavarande provisionen.

16

QI har väckt talan vid Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa-Wola, Polen), som är den hänskjutande domstolen. Vid denna domstol har Santander Bank Polska gjort gällande att den till lånet kopplade provisionen var en engångsavgift och att den därför inte omfattades av skyldigheten vad gäller den proportionella återbetalningsskyldigheten. Om denna avgift delvis ändå måste återbetalas anser Santander Bank Polska att denna återbetalning inte bör stå i proportion till den period som omfattas av förtidsåterbetalningen i förhållande till den ursprungligen överenskomna återbetalningsperioden, utan den i stället bör stå i proportion till den fördel som kreditgivaren förväntar sig för konsumentens användning av finansieringen.

17

Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida konsumentens rätt att vid förtidsåterbetalning av ett hypotekslån erhålla en sådan nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som avses i artikel 25.1 i direktiv 2014/17, mot bakgrund av bland annat EU-domstolens praxis avseende artikel 16.1 i direktiv 2008/48, ska anses även omfatta en provision som är knuten till beviljandet av den aktuella krediten.

18

För det andra vill denna domstol få klarhet i vilken beräkningsmetod som ska användas för att fastställa storleken på nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden. Den hänskjutande domstolen har påpekat att något svar på vilket sätt denna nedsättning ska beräknas inte framgår klart vare sig av de ovannämnda direktiven eller av domstolens praxis. Med hänsyn bland annat till att det i artikel 25.1 i direktiv 2014/17 hänvisas till ”avtalets återstående löptid”, anser den hänskjutande domstolen emellertid att en återbetalning ska beviljas i proportion till förhållandet mellan den period under vilken hypotekslåneavtalet inte kommer att fullgöras på grund av förtidsåterbetalningen av lånet och den ursprungligen överenskomna perioden under vilken avtalet skulle tillämpas.

19

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla Warszawy-Woli w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawy-Woli i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

Genom beslut av den 24 mars 2022 vilandeförklarade domstolens ordförande förevarande mål i avvaktan på det slutliga avgörandet i målet UniCredit Bank Austria (C‑555/21).

21

Genom beslut av den 10 februari 2023 underrättades den hänskjutande domstolen om domen av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria (C‑555/21, EU:C:2023:78), och ombads att ange huruvida den mot bakgrund av denna dom önskade vidhålla sin begäran om förhandsavgörande.

22

Genom skrivelse av den 13 mars 2023, som inkom till domstolens kansli den 22 mars 2023, uppgav den hänskjutande domstolen att den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande.

23

Vad gäller artikel 16.1 i direktiv 2008/48 har domstolen slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas så, att konsumentens rätt till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden vid en förtidsåterbetalning av en konsumentkredit som omfattas av detta direktiv, innefattar alla kostnader som konsumenten ska betala (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 36).

24

I sin dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria (C‑555/21, EU:C:2023:78, punkterna 27, 28 och 31), konstaterade domstolen emellertid att den rätt till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som avses i sistnämnda bestämmelse, bland annat med hänsyn till de särskilda egenskaper hos kreditavtal som avser bostadsfastighet och trots den nästan identiska lydelsen i både artikel 16.1 i direktiv 2008/48 och artikel 25.1 i direktiv 2014/17, inte omfattar kostnader som konsumenten, oberoende av avtalets löptid, ska betala till förmån för antingen kreditgivaren eller tredje man för tjänster som redan har utförts i sin helhet vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen.

25

I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen, i samband med ett avtal om hypotekslån som regleras i direktiv 2014/17, få klarhet i huruvida en avgift som tas ut vid ingåendet av ett sådant avtal, såsom den som är aktuell i det nationella målet, ska anses ingå i den sistnämnda kategorin av avgifter.

26

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att kreditgivaren, enligt domen av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria (C‑555/21, EU:C:2023:78, punkterna 34 och 35), är skyldig att fastställa huruvida de aktuella avgifterna är löpande eller ej. I det nationella målet har Santander Bank Polska emellertid inte visat någon fördelning av kostnaderna för hypotekslånet som ger vid handen huruvida de avgifter som är aktuella i det nationella målet objektivt sett har samband med kreditavtalets löptid. Eftersom den hänskjutande domstolen, när sådan information saknas, överväger att utgå från att de aktuella avgifterna är löpande, vill den hänskjutande domstolen således få klarhet i hur man ska gå tillväga för att avgöra huruvida dessa avgifter täcks av rätten till nedsättning av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet, enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17.

27

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att den nationella domstolen, när kreditgivaren inte har lämnat uppgifter som gör det möjligt för denna domstol att kontrollera huruvida en avgift som tas ut vid ingåendet av ett hypotekslåneavtal omfattas av den kategori av avgifter som inte är beroende av avtalets löptid, ska anse att en sådan provision omfattas av rätten till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden enligt denna bestämmelse.

28

För det första ska det understrykas att unionslagstiftaren har fastställt en vid definition av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, som kan omfatta avgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria, C‑555/21, EU:C:2023:78, punkt 23).

29

Det framgår nämligen av artikel 4 led 13 i direktiv 2014/17, jämförd med artikel 3 g i direktiv 2008/48, att begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad”, i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen, omfattar samtliga kostnader som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, inklusive provision. Såsom framgår av skäl 50 i direktiv 2014/17 är det endast notariatsavgifter, avgifter för överföring av äganderätt till fastighet, såsom kostnader för fastighetsregistrering och därmed sammanhängande skatter, samt avgifter som ska betalas av konsumenten på grund av bristande efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i kreditavtalet, som uttryckligen undantas härifrån (dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria, C‑555/21, EU:C:2023:78, punkt 24).

30

Såsom har angetts i punkt 24 i förevarande dom har domstolen emellertid, med stöd av bland annat de särskilda egenskaperna hos kreditavtal som avser bostadsfastighet, preciserat att den rätt till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som avses i artikel 25.1 i direktiv 2014/17 inte omfattar de avgifter som, oberoende av avtalets löptid, ska betalas av konsumenten till antingen kreditgivaren eller tredje man för tjänster som redan utförts i sin helhet vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen.

31

För det andra konstaterar domstolen att det följer av artikel 1 i direktiv 2014/17, mot bakgrund av skäl 15 i direktivet, att det i detta direktiv fastställs ett gemensamt ramverk för vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om avtal som gäller konsumentkredit som garanteras av en inteckning eller på annat vis avser bostadsfastighet, i syfte att ge konsumenterna ett starkt skydd (dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria, C‑555/21, EU:C:2023:78, punkt 29).

32

Den tolkning av artikel 25.1 i direktiv 2014/17 som domstolen gjorde i domen av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria (C‑555/21, EU:C:2023:78), innebär inte att konsumenterna berövas detta skydd.

33

För att säkerställa detta skydd ankommer det på de nationella domstolarna att se till att de kostnader som oberoende av kreditavtalets löptid åläggs konsumenten, inte objektivt sett utgör en ersättning till kreditgivaren för tillfällig användning av det kapital som avtalet avser eller för tjänster som, vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen, ännu inte har tillhandahållits konsumenten (dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria, C‑555/21, EU:C:2023:78, punkt 38).

34

En nationell domstol ska således inte, enbart på grundval av den omständigheten att konsumenten vid ett enda tillfälle har haft en kostnad vid ingåendet av avtalet om hypotekslån, utgå från att denna kostnad ingår bland de avgifter som är oberoende av avtalets löptid och därför inte kan medföra en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, i den mening som avses i artikel 25.1 i direktiv 2014/17.

35

För det tredje påpekar domstolen att kreditgivaren, eller i förekommande fall kreditförmedlaren eller den utsedda representanten, är skyldig, i enlighet med artikel 14.1 och 14.2 i direktiv 2014/17, att genom det standardiserade EU-faktabladet ge konsumenten förhandsinformation om fördelningen av de avgifter som konsumenten ska betala beroende på om de är löpande eller ej. Det ankommer således på kreditgivaren att fastställa huruvida de berörda avgifterna är löpande eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 februari 2023, UniCredit Bank Austria, C‑555/21, EU:C:2023:78, punkterna 34 och 38).

36

I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens förklaringar att Santander Bank Polska inte har uppvisat någon fördelning av kostnaderna för det hypotekslån som är aktuellt i det nationella målet som gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida de avgifter som är aktuella i det nationella målet objektivt sett har ett samband med avtalets löptid eller huruvida dessa avgifter är oberoende av avtalets löptid.

37

För att säkerställa att konsumenten inte bestraffas på grund av denna brist på information, finner domstolen att den nationella domstolen under sådana omständigheter är skyldig att fastställa att de berörda avgifterna inte är oberoende av avtalets löptid och följaktligen omfattas av rätten till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17.

38

När kreditgivaren inte har lämnat de uppgifter som är nödvändiga för att den nationella domstolen ska kunna kontrollera att de berörda avgifterna inte utgör en ersättning till kreditgivaren för den tillfälliga användningen av det kapital som är föremål för avtalet om hypotekslån eller en ersättning för en prestation som vid tidpunkten för förtidsåterbetalningen inte hade tillhandahållits i sin helhet, ska den nationella domstolen följaktligen, i syfte att säkerställa ett starkt konsumentskydd, anse att det rör sig om avgifter som är hänförlig till avtalets löptid, vilka omfattas av rätten till nedsättning enligt artikel 25.1 i direktiv 2014/17, och detta även om dessa avgifter har betalats vid ett enda tillfälle vid avtalets ingående.

39

Mot bakgrund av det ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att den nationella domstolen, när kreditgivaren inte har lämnat uppgifter som gör det möjligt för denna domstol att kontrollera huruvida en provision som tas ut vid ingåendet av ett hypotekslåneavtal omfattas av den kategori av avgifter som är oberoende av avtalets löptid, ska anse att en sådan provision omfattas av rätten till nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden enligt denna bestämmelse.

40

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att denna bestämmelse innehåller en särskild beräkningsmetod som gör det möjligt att fastställa beloppet för den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, som avses i denna bestämmelse.

41

Det ska i detta hänseende för det första påpekas att det inte finns något i lydelsen av artikel 25 i direktiv 2014/17 i allmänhet, eller i punkt 1 i denna artikel i synnerhet, som tyder på att unionslagstiftaren haft för avsikt att föreskriva en särskild beräkningsmetod för att fastställa beloppet för den nedsättning av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet som avses i artikel 25.1 i direktivet.

42

I denna bestämmelse föreskrivs endast att medlemsstaterna ska se till att konsumenten har rätt att helt eller delvis fullgöra sina förpliktelser enligt ett kreditavtal innan detta löper ut. Vidare anges i nämnda bestämmelse att konsumenten, vid förtidsbetalning, har rätt till en nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden där nedsättningen ska utgöras av räntan och kostnaderna under avtalets återstående löptid.

43

Det går emellertid inte att av hänvisningen till ”avtalets återstående löptid” dra slutsatsen att beloppet för nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden under alla omständigheter ska fastställas på grundval av en metod som består i att tillämpa en återbetalning som står i ett rimligt förhållande till förhållandet till den period under vilken avtalet om hypotekslån inte kommer att fullgöras på grund av förtidsbetalningen och den ursprungligen överenskomna fullgörandeperioden för detta avtal.

44

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 33 i sitt förslag till avgörande syftar nämligen hänvisningen till avtalets återstående löptid endast till att i tiden avgränsa de kostnadsposter som nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden avser.

45

En särskild beräkningsmetod för att fastställa storleken på den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden som avses i artikel 25.1 i direktiv 2014/17 kan inte heller härledas ur punkterna 2–5 i artikel 25 i direktivet, eftersom det i dessa punkter inte föreskrivs något kriterium för beräkning av denna nedsättning.

46

Medan det i artikel 25.2 och 25.5 i direktiv 2014/17 preciseras på vilket sätt medlemsstaterna får begränsa utövandet av rätten till förtidsåterbetalning, föreskrivs i artikel 25.3 i direktivet en möjlighet för medlemsstaterna att vid förtidsåterbetalning av hypotekslånet föreskriva en rätt till ersättning för kreditgivaren. I artikel 25.4 i direktivet preciseras vilka uppgifter kreditgivaren är skyldig att lämna till konsumenten för att konsumenten ska kunna bedöma möjligheten att återbetala krediten i förtid.

47

Stöd för denna tolkning av artikel 25 i direktiv 2014/17 finns i skäl 66 i samma direktiv, enligt vilket medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller hur de ska säkerställa rätten till förtidsåterbetalning av hypotekslånet.

48

Närmare bestämt framgår det av detta skäl att unionslagstiftaren, på grund av stora skillnader mellan de principer och villkor för konsumenternas förmåga att återbetala sin kredit som tillämpas i medlemsstaterna, har funnit det vara lämpligt att på unionsnivå fastställa vissa normer för förtidsåterbetalning av hypotekslån, bland annat villkor för när sådan återbetalning kan ske. Unionslagstiftaren har dock funnit att medlemsstaterna själva måste kunna fastställa villkoren för utövande av rätten till sådan återbetalning. I detta hänseende anges i nämnda skäl att dessa villkor bland annat kan vara tidsbegränsningar för utövandet av denna rätt, olika behandling alltefter typen av kreditränta eller restriktioner beträffande omständigheterna för utövandet av rätten.

49

Metoden för att beräkna nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden vid förtidsåterbetalning ingår visserligen inte bland de omständigheter som omfattas av medlemsstaternas behörighet och som uttryckligen nämns i skäl 66 i direktiv 2014/17. Domstolen delar emellertid den bedömning som generaladvokaten gör i punkt 43 i sitt förslag till avgörande, nämligen att metoden för att beräkna nedsättningsbeloppet utgör en del av dessa faktorer, eftersom uppräkningen av nämnda omständigheter endast utgör en icke uttömmande förteckning, vilket framgår av dess ordalydelse i ett stort antal språkversioner.

50

För det andra ska det påpekas att även om artikel 25.1 i direktiv 2014/17 inte föreskriver någon särskild beräkningsmetod för att fastställa storleken på nedsättningen av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet, som avses i denna bestämmelse, ska den metod som används ändå vara ägnad att säkerställa att målet med direktivet uppnås, ett mål som framgår av skäl 15 i direktivet och om vilket det erinras i punkt 31 ovan, nämligen att säkerställa att konsumenter ges ett starkt skydd på området för kreditavtal som avser fast egendom.

51

I förevarande fall innehåller den polska lagstiftningen, enligt de uppgifter som domstolen har tillgång till, inte någon bestämmelse om denna beräkning och det avtal om hypotekslån som är aktuellt i det nationella målet anger inte heller på vilket sätt nedsättningen av den sammanlagda kreditkostnaden ska beräknas.

52

I en sådan situation ankommer det på den nationella domstolen att ta ställning till en lämplig metod för att fastställa beloppet för den nedsättning av den sammanlagda kostnaden för hypotekslånet som avses i artikel 25.1 i direktiv 2014/17, i den mån denna metod är ägnad att säkerställa att direktivets mål, att säkerställa att konsumenter ges ett starkt skydd, uppnås.

53

Mot bakgrund av det ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 25.1 i direktiv 2014/17 ska tolkas så, att denna bestämmelse inte innehåller någon särskild beräkningsmetod som gör det möjligt att fastställa beloppet för den nedsättning av den sammanlagda kreditkostnaden, som avses i denna bestämmelse.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: