Preliminär utgåva

DOMSTOLENS BESLUT (prövningstillståndsavdelningen)

den 10 december 2021 (*)

”Överklagande – Gemenskapsformgivning – Prövningstillstånd – Artikel 170b i domstolens rättegångsregler – Klaganden har i ansökan visat att överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten – Prövningstillstånd meddelas”

I mål C‑382/21 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 23 juni 2021,

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av D. Hanf, D. Gája, E. Markakis och V. Ruzek, samtliga i egenskap av ombud,

klagande,

i vilket den andra parten är:

The KaiKai Company Jaeger Wichmann GbR, München (Tyskland),

klagande i första instans

meddelar

DOMSTOLEN (prövningstillståndsavdelningen)

sammansatt av domstolens vice-ordförande L. Bay Larsen samt domarna L.S. Rossi (referent) och N. Wahl,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, T. Ćapeta,

följande

Beslut

1        Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 14 april 2021, The KaiKai Company Jaeger Wichmann/EUIPO (gymnastik- och sportartiklar) (T‑579/19, EU:T:2021:186) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen det beslut som meddelats av EUIPO:s tredje överklagandenämnd den 13 juni 2019 (ärende R 573/2019–3) om en ansökan om registrering av gymnastik- och sportartiklar som gemenskapsformgivningar med anspråk på prioritet för en internationell patentansökan som lämnats in enligt konventionen om patentsamarbete, undertecknad i Washington den 19 juni 1970 och senast ändrad den 3 oktober 2001 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 1160, nr 18336, s. 231).

 Prövning av ansökan om prövningstillstånd

2        I artikel 58a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol anges att för att domstolen ska pröva ett överklagande av ett avgörande av tribunalen som avser ett beslut av en oberoende överklagandenämnd vid EUIPO krävs att domstolen först meddelar prövningstillstånd.

3        I artikel 58a tredje stycket i stadgan anges att prövningstillstånd ska meddelas, helt eller delvis, i enlighet med de närmare bestämmelser härom som föreskrivs i domstolens rättegångsregler, om överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten.

4        Enligt artikel 170a.1 i rättegångsreglerna ska klaganden, i de fall som avses i artikel 58a första stycket i stadgan, till överklagandet bifoga en ansökan om prövningstillstånd, i vilken klaganden ska ange den fråga som aktualiseras genom överklagandet och som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten. Ansökan ska innehålla samtliga uppgifter som domstolen behöver för att kunna ta ställning till ansökan.

5        Enligt artikel 170b.1 och 170b.3 i rättegångsreglerna ska domstolen så snart som möjligt avgöra ansökan om prövningstillstånd genom motiverat beslut.

 Klagandensargument

6        Klaganden har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund, nämligen åsidosättande av artikel 41.1 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).

7        Denna grund består av tre delgrunder.

8        Som första delgrund har klaganden kritiserat tribunalen för att, i punkterna 56, 57 och 64–66 i den överklagade domen, felaktigt ha funnit att den omständigheten att det i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inte föreskrivs att ett patent kan utgöra grund för yrkanden om prioritet för en yngre gemenskapsformgivning utgör en lucka i lagstiftningen. Enligt klaganden återspeglar denna omständighet i själva verket unionslagstiftarens val att begränsa yrkanden om prioritet till att endast avse tidigare formskydd eller nyttighetsmodeller.

9        Det framgår nämligen enligt klaganden klart av ordalydelsen i denna bestämmelse att den fastställer både arten av de industriella rättigheter som kan ligga till grund för ett yrkande om prioritet, det vill säga tidigare formskydd eller nyttighetsmodell, och längden på den frist inom vilken en sådan prioritet kan göras gällande, det vill säga sex månader från den dag då den första ansökan gjordes. Den omständigheten att nämnda bestämmelse inte hänvisar till patentansökningar ska med nödvändighet förstås som att dessa ansökningar är uteslutna. Även om en internationell ansökan som getts in enligt Pariskonventionen för industriellt rättsskydd, undertecknad i Paris den 20 mars 1883, senast reviderad i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrad den 28 september 1979 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 828, nr 11851, s. 305) (nedan kallad Pariskonventionen) kunde utgöra grund för ett yrkande om prioritet enligt artikel 41 i förordning nr 6/2002, skulle detta endast vara möjligt i den mån ett sådant yrkande avser en nyttighetsmodell.

10      Som andra delgrund har klaganden gjort gällande att tribunalen, genom att medge en rätt till prioritet på tolv månader, i punkterna 75–86 i den överklagade domen inte endast tolkat artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 konformt med artikel 4 i Pariskonventionen, varvid en sådan konform tolkning inte kan göras så att en prioritetsfrist beviljas som inte föreskrivs i en klar och ovillkorlig unionsbestämmelse. I själva verket har tribunalen således underlåtit att i dessa punkter tillämpa nämnda artikel 41 för att istället tillämpa artikel 4 i Pariskonventionen. Därigenom har tribunalen gett nämnda artikel 4 direkt effekt. För det första uppfyller artikel 4 i Pariskonventionen inte de villkor som uppställs i rättspraxis i fråga om folkrättens direkta tillämplighet i unionsrätten, bland annat i domen av den 3 juni 2008, Intertanko m.fl. (C‑308/06, EU:C:2008:312, punkt 45). Enligt denna rättspraxis krävs det att den aktuella bestämmelsen är klar, precis och ovillkorlig. För det andra skulle ett erkännande av en sådan direkt effekt av nämnda artikel 4 strida mot artikel 25 i Pariskonventionen och mot den rättspraxis som följer av domen av den 25 oktober 2007, Develey/harmoniseringskontoret (C‑238/06 P, EU:C:2007:635, punkterna 37–44). I enlighet med nämnda bestämmelse och rättspraxis har artikel 4 i Pariskonventionen inte direkt effekt.

11      Som tredje delgrund har klaganden kritiserat tribunalen för att ha ersatt artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 med artikel 4 i Pariskonventionen, varvid nämnda artikel 4 tolkats på ett felaktigt sätt. I motsats till vad tribunalen angav i punkterna 77–84 i den överklagade domen innehåller Pariskonventionen inte någon allmän regel om att den äldre rättighetens art avgör vilken frist för prioritet som gäller. Den allmänna regeln anger snarare att en tidigare ansökan som ger rätt till prioritet ska ha samma föremål som en senare ansökan. Det är endast i undantagsfall som det i artikel 4 E 1 i Pariskonventionen föreskrivs att en ansökan som avser en nyttighetsmodell kan ligga till grund för en prioritetsrätt för en senare ansökan om registrering av en formgivning, varvid denna således har ett annat föremål än den tidigare ansökan. Tribunalens slutsats att den frist som är tillämplig på ett yrkande om prioritet med anledning av en ansökan om patent för en senare formgivningsansökan är tolv månader, saknar således laglig grund.

12      Klaganden har till stöd för sin ansökan om prövningstillstånd gjort gällande att den anförda rättsliga grunden aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.

13      Klaganden har i detta avseende för det första anfört att konsekvenserna av den felaktiga tolkningen av artikel 4 i Pariskonventionen går utöver formgivningsrätten. Med hänsyn till den allmänna karaktären hos den princip som slås fast i punkterna 77–80 och 85 i den överklagade domen, nämligen att arten av den äldre rättigheten är avgörande för fastställandet av längden på prioritetsfristen, kan denna princip påverka det regelverk för prioritet som är tillämpligt på andra immateriella rättigheter än formgivningar, såsom EU-varumärken.

14      För det andra skulle en sådan felaktig tolkning av artikel 4 i Pariskonventionen vara bindande för unionslagstiftaren, som inte kan korrigera denna felaktiga tolkning genom att ändra förordning nr 6/2002 eller andra unionsbestämmelser om prioritet. Denna felaktiga tolkning skulle även vara bindande för medlemsstaterna som i det att de alla är parter i Pariskonventionen enligt unionsrätten är bundna av denna konvention, såsom konventionen tolkats av unionsdomstolen, vilket framgår av domen av den 16 juni 1998, Hermès (C‑53/96, EU:C:1998:292, punkt 32).

15      För det tredje utgör tribunalens erkännande av en rätt för enskilda att direkt åberopa bestämmelserna i Pariskonventionen i fråga om anspråk på prioritet, ett prejudikat för framtida mål. Detta begränsar unionslagstiftarens handlingsutrymme på detta område. Ett avgörande från domstolen är således nödvändigt för att fastställa arten och omfattningen av de skyldigheter som unionen och medlemsstaterna åläggs genom Pariskonventionen.

16      För det fjärde skulle den överklagade domen, i det att den ger artikel 4 i Pariskonventionen direkt effekt och därmed avviker från domstolens rättspraxis, inte bara skada unionens institutionella jämvikt och autonomin hos unionens rättsordning. Den överklagade domen skulle dessutom få systematiska följder som strider mot målen i Pariskonventionen och i Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, vilket återfinns i bilaga 1 C till Avtalet om upprättande av världshandelsorganisationen (WTO), undertecknat i Marrakech och godkänt genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3).

17      Dels skulle den överklagade domen ge upphov till en omotiverad diskriminering mellan formgivningsansökningar som ger prioritet under sex månader och patentansökningar som ger prioritet under tolv månader. Detta skulle kunna leda till att ekonomiska aktörer först lämnar in patentansökningar för att kringgå den sexmånadersfrist som föreskrivs i artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 för formgivningsansökningar.

18      Dels skulle den överklagade domen enligt klaganden medföra rättsosäkerhet och bristande ömsesidighet i vissa tredjeländer. Klaganden har tagit exemplet med Amerikas förenta stater där industriell formgivning skyddas inom ramen för patenträtten (design patent). Om den äldre rättighetens art avgör hur lång prioritetsfristen är, skulle de som ansöker om design patent i Förenta staterna åtnjuta prioritet under tolv månader med avseende på en yngre gemenskapsformgivning, medan de som ansöker om gemenskapsformgivningar endast åtnjuter prioritet under sex månader med avseende på en senare ansökan om design patent.

19      För det femte skulle den överklagade domen kunna leda till obalans vad gäller bedömningen i sak av nyhetskravet för en gemenskapsformgivning, i det att den överklagade domen utsträcker den period då sökandens offentliggörande, enligt artikel 7.2 b i förordning nr 6/2002, inte ska beaktas från 18 till 24 månader, när yrkandet om prioritet grundar sig på en patentansökan.

 Domstolensbedömning

20      Det ankommer på klaganden att visa att de frågor som aktualiseras genom överklagandet är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten (beslut av den 24 oktober 2019, Porsche/EUIPO, C‑613/19 P, EU:C:2019:905, punkt 13 och där angiven rättspraxis).

21      Såsom framgår av artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, jämförd med artikel 170a punkt 1 och artikel 170b punkt 4 i rättegångsreglerna, ska ansökan om prövningstillstånd innehålla samtliga uppgifter som domstolen behöver för att kunna ta ställning till ansökan och, om prövningstillstånd meddelas för viss del av överklagandet, bestämma vilka grunder eller delgrunder för överklagandet som ska behandlas i svarsskrivelsen. Eftersom syftet med det förfarande för prövningstillstånd som avses i artikel 58a i stadgan är att begränsa domstolens kontroll till frågor som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten, ska nämligen endast grunder som aktualiserar sådana frågor och som klaganden har styrkt prövas av domstolen i målet om överklagande (se, bland annat, beslut av den 24 oktober 2019, Porsche/EUIPO, C‑613/19 P, EU:C:2019:905, punkt 14, och beslut av den 11 november 2021, Sun Stars & Sons/EUIPO, C‑425/21 P, ej publicerat, EU:C:2021:927, punkt 13).

22      Detta innebär att klaganden i ansökan om prövningstillstånd under alla omständigheter på ett klart och tydligt sätt måste ange de grunder som åberopas till stöd för överklagandet och lika klart och tydligt ange vilken rättsfråga som varje grund aktualiserar samt precisera om denna fråga är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten och specifikt ange skälen till att frågan är av vikt utifrån det åberopade kriteriet. Vad särskilt gäller grunderna för överklagandet ska det i ansökan om prövningstillstånd preciseras vilken bestämmelse i unionsrätten eller rättspraxis som har åsidosatts genom den överklagade domen eller det överklagade beslutet. I ansökan ska kortfattat anges vad den felaktiga rättstillämpning som tribunalen påstås ha gjort sig skyldig till består i och ange i vilken utsträckning detta fel har påverkat utgången i den överklagade domen eller det överklagade beslutet. Om den felaktiga rättstillämpning som åberopats följer av att tribunalen har åsidosatt rättspraxis, ska klaganden i ansökan om prövningstillstånd kortfattat, men klart och tydligt, ange följande. För det första ska klaganden precisera var den påstådda motstridigheten finns, med angivande av både de punkter i den överklagade domen eller det överklagade beslutet som klaganden ifrågasätter och de punkter i domstolens eller tribunalens avgörande som påstås ha åsidosatts. För det andra ska klaganden ange de konkreta skälen till att den påstådda motstridigheten aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 24 oktober 2019, Porsche/EUIPO, C‑613/19 P, EU:C:2019:905, punkt 15 och där angiven rättspraxis).

23      I förevarande fall framgår det av den av klaganden åberopade punkt 56 i den överklagade domen att tribunalen fann att artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inte handlar om den situationen där en ansökan om registrering av en formgivning getts in med åberopande av prioritet för en patentansökan och inte heller om vilken tidsfrist som gäller för att göra gällande sådan prioritet. Såsom anges i den av klaganden åberopade punkt 66 i den överklagade domen har tillämpningen av Pariskonventionen till syfte att fylla en lucka i nämnda förordning, vilken inte anger någon prioritetstid till följd av en internationell patentansökan. Tribunalen har således tolkat Pariskonventionen och, såsom klaganden har erinrat om, i punkt 85 i den överklagade domen slagit fast att karaktären av den äldre rättigheten är avgörande för fastställandet av prioritetstidens varaktighet.

24      Det ska för det första påpekas att klaganden med precision har redogjort för sin enda rättsliga grund. Klaganden har preciserat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av artikel 41 i förordning nr 6/2002 genom att ange att förordningen innehåller en lucka med avseende på prioritetsfristen för en ansökan om gemenskapsformgivningar som hänför sig till en tidigare internationell patentansökan och genom att fylla denna lucka genom att, i strid med relevant rättspraxis, tillerkänna artikel 4 i Pariskonventionen direkt effekt. Dessutom har klaganden i detta avseende angett att tribunalen därvid tolkade denna bestämmelse på ett felaktigt sätt.

25      Vad särskilt gäller klagandens argument att tribunalen – i strid med domstolens praxis (dom av den 25 oktober 2007, Develey/harmoniseringskontoret, C‑238/06 P, EU:C:2007:635, punkterna 37–44) – har tillerkänt artikel 4 i Pariskonventionen direkt effekt (se punkt 10 ovan), betonar domstolen följande. Klaganden har preciserat var den påstådda motsägelsen finns, genom att identifiera såväl de punkter i den överklagade domen som de punkter i domstolens avgörande som enligt klaganden har åsidosatts.

26      Klaganden har för det andra kritiserat tribunalen för att den slog fast att artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 tillåter en prioritetstid på tolv månader för en yngre gemenskapsformgivning och följaktligen för att ha ogiltigförklarat det beslut som meddelats av EUIPO:s överklagandenämnd, i vilket fristen för att åberopa prioritet för en internationell patentansökan begränsades till sex månader. Det framgår således klart av ansökan om prövningstillstånd att det påstådda åsidosättandet av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 inverkar på utgången i den överklagade domen. Om prioritetstiden, i motsats till vad tribunalen kom fram till, var sex månader i stället för tolv månader, skulle tribunalen nämligen ha ogillat överklagandet.

27      För det tredje ska klaganden, i enlighet med den bevisbörda som åvilar den som ansöker om prövningstillstånd, visa att överklagandet, oberoende av de rättsfrågor som åberopats däri, aktualiserar en eller flera frågor som är av vikt för enhetligheten eller konsekvensen i, eller utvecklingen av, unionsrätten, eftersom räckvidden av detta kriterium går utöver ramen för den överklagade domen och, i slutändan, för överklagandet (beslut av den 4 maj 2021, Dermavita/EUIPO, C‑26/21 P, ej publicerat, EU:C:2021:355, punkt 16).

28      Detta innebär i sig att klaganden ska visa att överklagandet aktualiserar sådana frågor och att dessa frågor är av sådan vikt, med åberopande av konkreta och specifika omständigheter i det enskilda fallet, och inte enbart med åberopande av allmänt hållna argument (beslut av den 4 maj 2021, Dermavita/EUIPO, C‑26/21 P, ej publicerat, EU:C:2021:355, punkt 20).

29      Klaganden har identifierat den fråga som aktualiseras genom den rättsliga grunden. I huvudsak är det därvid fråga om huruvida en eventuell lucka i en unionsrättsakt kan avhjälpas genom direkt tillämpning av en bestämmelse i internationell rätt som inte uppfyller de villkor som krävs enligt domstolens praxis för att ha direkt effekt.

30      Vidare har klaganden redogjort för de konkreta skälen till att en sådan fråga är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.

31      Klaganden har i detta avseende understrukit att den rättsfråga som aktualiseras genom överklagandet går utöver ramen för detsamma, i det att den påstått felaktiga tolkningen av artikel 41.1 i förordning nr 6/2002 kommer att påverka frågan huruvida prioritetsyrkanden för gemenskapsformgivningar kan tas upp till sakprövning samt bedömningen av om en gemenskapsformgivning ska betraktas som ny. Vad gäller sistnämnda aspekt har klaganden lagt fram konkreta uppgifter för att påvisa en potentiell obalans till följd av en förlängning från 18 till 24 månader av den period under vilken, i enlighet med artikel 7.2 b i förordning nr 6/2002, klagandens eget offentliggörande inte ska beaktas när prioritetsyrkandet grundar sig på en patentansökan.

32      Klaganden har vidare anfört att överklagandet även går utöver ramen för rätten till gemenskapsformgivningar, eftersom den princip som följer av den överklagade domen kan vara avgörande för vilka bestämmelser om prioritet som är tillämpliga på andra typer av immateriella rättigheter. Klaganden har i detta avseende gett konkreta exempel på konsekvenser som den överklagade domen skulle kunna få för dem som ansöker om patent, och pekat på risken för rättsosäkerhet och bristande ömsesidighet i vissa tredjeländer till följd av att en prioritetstid på tolv månader erkänts för gemenskapsformgivningar när prioritetsyrkandet grundar sig på en patentansökan.

33      Klaganden har slutligen framhållit de systematiska följderna av att artikel 4 i Pariskonventionen tillerkänns direkt effekt, vilket undergräver enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten, dels eftersom unionsdomstolens tolkning av denna artikel är bindande för unionslagstiftaren och för unionens medlemsstater, dels eftersom ett sådant erkännande skulle strida mot målen med Pariskonventionen och det avtal som nämns i punkt 16 ovan.

34      Mot bakgrund av de uppgifter som åberopats av klaganden finner tribunalen att klaganden i sin ansökan visat att överklagandet aktualiserar en fråga som är av vikt för enhetligheten och konsekvensen i, och utvecklingen av, unionsrätten.

35      Mot bakgrund av det ovan anförda, och med beaktande av att överklagandet endast stöder sig på en grund och att den grunden består av tre sammanhängande delgrunder, ska prövningstillstånd meddelas för hela överklagandet.

 Rättegångskostnader

36      Enligt artikel 170b punkt 4 i rättegångsreglerna ska förfarandet fortsätta i enlighet med artiklarna 171–190a i rättegångsreglerna om prövningstillstånd meddelas för hela eller en viss del av överklagandet enligt de kriterier som anges i artikel 58a tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol.

37      Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i den dom eller det särskilt uppsatta beslut genom vilket målet avgörs slutligt.

38      Eftersom ansökan om prövningstillstånd har bifallits ska frågan om rättegångskostnaderna anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (prövningstillståndsavdelningen) följande:

1)      Prövningstillstånd meddelas.

2)      Frågan om rättegångskostnader anstår.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: tyska.