EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62021CN0182

Mål C-182/21: Begäran om förhandsavgörande framställd av Landgericht Düsseldorf (Tyskland) den 23 mars 2021 – Nokia Technologies Oy mot Daimler AG

OJ C 252, 28.6.2021, p. 8–9 (BG, ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, HR, IT, LV, LT, HU, MT, NL, PL, PT, RO, SK, SL, FI, SV)

28.6.2021   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 252/8


Begäran om förhandsavgörande framställd av Landgericht Düsseldorf (Tyskland) den 23 mars 2021 – Nokia Technologies Oy mot Daimler AG

(Mål C-182/21)

(2021/C 252/14)

Rättegångsspråk: tyska

Hänskjutande domstol

Landgericht Düsseldorf

Parter i det nationella målet

Klagande: Nokia Technologies Oy

Motpart: Daimler AG

ytterligare deltagare i rättegången: Continental Automotive GmbH, Continental Automotive Hungary Kft., Bury Sp. z.o.o., TomTom Sales B.V., VALEO Telematik und Akustik GmbH (tidigare Peiker acustic GmbH), Robert Bosch GmbH, Huawei Technologies Deutschland GmbH, TomTom International B.V., Sierra Wireless S.A.

Tolkningsfrågor

A.

Finns en skyldighet att i första hand bevilja licenser till underleverantörer?

1.

Kan ett företag i ett senare distributionsled, när innehavaren av ett patent som är nödvändigt för en standard som har tagits fram av en standardiseringsorganisation (nedan kallat nödvändigt patent), varvid detta företag gentemot denna organisation oåterkalleligen har åtagit sig att bevilja tredje man licens på FRAND-villkor, har väckt talan om förbudsföreläggande på grund av ett patentintrång mot detta företag, med fog åberopa att innehavaren missbrukar sin dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, om standarden för vilken det omtvistade patentet är nödvändigt, eller delar av detta, redan implementeras i en insatsvara som företaget mot vilket intrångstalan riktas köper, och patentinnehavaren vägrar bevilja en egen obegränsad licens på FRAND-villkor för all patenträttsligt relevant användning avseende de produkter som tillämpar standarden till det förstnämnda företagets underleverantörer som är villiga att ingå ett sådant licensavtal?

a)

Gäller detta i synnerhet när det i den sektor i vilken säljaren av slutprodukten är verksam, är praxis att den rättsliga situationen avseende de patent som används i delen som en underleverantör tillhandahåller även klargörs av underleverantören genom att denne ingår ett licensavtal?

b)

Ska underleverantörerna i varje led i leveranskedjan prioriteras vid licensieringen, eller endast de underleverantörer som befinner sig i produktionsledet omedelbart före säljaren av slutprodukten? Är sedvanlig praxis i sektorn avgörande även för denna fråga?

2.

Kräver det konkurrensrättsliga förbudet mot missbruk av en dominerande marknadsställning att underleverantörerna ska beviljas en egen, obegränsad licens på FRAND-villkor för all patenträttsligt relevant användning avseende de produkter som tillämpar standarden, med följden att slutdistributören (och i förekommande fall köparna i det föregående ledet) inte längre behöver en egen, separat licens från innehavaren av det nödvändiga patentet för att undvika patentintrång vid avsedd användning av den berörda delen som tillhandahålls av en underleverantör?

3.

Om fråga 1 besvaras nekande: Föreskrivs det i artikel 102 FEUF särskilda kvalitativa, kvantitativa och/eller andra krav vad gäller de kriterier som innehavaren av ett nödvändigt patent ska tillämpa när den avgör vilka potentiella intrångsgörare i olika led i samma produktions- och värdeförädlingskedja som den väcker talan om förbudsföreläggande mot på grund av patentintrång?

B.

Konkretisering av kraven som slagits fast i EU-domstolens dom i målet Huawei/ZTE (1) (dom av den 16 juli 2015, C-170/13):

1.

Finns det, oaktat att de handlingsskyldigheter som växelvis åligger innehavaren av ett nödvändigt patent och användaren av detta patent (underrättelse om intrång, uttryck om önskan att ingå ett licensavtal, anbud om licens på FRAND-villkor; anbud om licens till de underleverantörer som ska prioriteras för licensiering) ska fullgöras före domstolsförfarandet, en möjlighet att i efterhand, under ett pågående domstolsförfarande, vidta åtgärder för att fullgöra sådana handlingsskyldigheter som inte fullgjorts före domstolsförfarandet på ett sätt som bevarar parternas rätt?

2.

Ska en önskan att ingå ett licensavtal som uttrycks av patentanvändaren endast anses vara relevant om det på grundval av en samlad bedömning av alla kringliggande omständigheter klart och tydligt framgår att användaren av det nödvändiga patentet är redo och angelägen att ingå ett licensavtal på FRAND-villkor med innehavaren av det nödvändiga patentet, oavsett vad dessa FRAND-villkor (som i avsaknad av ett uttryckligt licensanbud vid denna tidpunkt ännu inte är kända) må vara?

a)

Ska en intrångsgörare, som efter att ha mottagit underrättelsen om patentintrång inte har reagerat på denna under flera månaders tid, anses därigenom regelmässigt ha visat att denne inte är intresserad av att ingå ett licensavtal, så att denne – trots en verbalt uttryckt önskan om att ingå ett licensavtal – inte kan anses ha uttryckt en sådan önskan, med följden att talan om förbudsföreläggande som väckts av innehavaren av det nödvändiga patentet ska bifallas?

b)

Är det möjligt att av de licensvillkor som användaren av det nödvändiga patentet har angett i ett motbud dra slutsatsen att denne inte önskar ingå ett licensavtal, med följden att talan om förbudsföreläggande som väckts av innehavaren av det nödvändiga patentet ska bifallas, utan att det krävs en föregående prövning av huruvida licensanbudet som innehavaren av det nödvändiga patentet har lämnat (och som föregick motbudet från användaren av patentet) över huvud taget överensstämmer med FRAND-villkoren?

c)

Är denna slutsats i vart fall utesluten när de licensvillkor, vilka anges i det motbud som ligger till grund för fastställelsen av att det saknas en önskan att ingå ett licensavtal, är sådana att det inte är uppenbart att de inte är förenliga med FRAND-villkor, och det inte heller finns någon rättspraxis från högsta instans som bekräftar detta?


(1)  C-170/13, EU:C:215:477.


Top