–

Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) och av artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan arbetstagaren TO och hennes arbetsgivare LB, angående ekonomisk ersättning för icke uttagen årlig betald semester.

3

Skälen 4 och 5 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

4

I artikel 7 i detta direktiv, med rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

5

De allmänna bestämmelserna om preskription av rättigheter mellan enskilda återfinns i kapitel 5 i volym 1, med rubriken ”Allmän del”, i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB). Nämnda kapitel 5 innehåller 194 §, 195 § och 199 § i denna lag. I dessa paragrafer definieras den allmänna preskriptionstidens syfte och längd samt den tidpunkt då den börjar löpa.

6

I 194 § punkt 1 BGB föreskrivs följande:

”Rätten att kräva att någon annan ska handla eller avstå från att handla (fordran) kan preskriberas.

…”

7

I 195 § BGB föreskrivs följande:

”Den allmänna preskriptionstiden är tre år.

…”

8

I 199 § punkt 1 BGB föreskrivs följande:

”Såvida inget annat föreskrivs, börjar den allmänna preskriptionstiden löpa vid utgången av det år under vilket

9

Enligt 204 § BGB avbryts preskriptionstiden genom att talan väcks vid domstol.

10

I 1 §, med rubriken ”Rätt till semester”, i Mindesturlaubsgesetz für Arbeitnehmer (Bundesurlaubsgesetz) (lag om minimisemester för arbetstagare (federala semesterlagen)), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad BUrlG), föreskrivs följande:

”Varje arbetstagare har under varje kalenderår rätt till betald semester.

…”

11

I 7 § punkterna 3 och 4 BUrlG föreskrivs följande:

”(3)   Semester ska beviljas och tas ut under det innevarande kalenderåret. En överföring av semesterdagar till nästa kalenderår är tillåten endast om det föreligger tvingande verksamhetsskäl eller personliga skäl som har att göra med arbetstagaren som gör detta berättigat. Om semesterdagar överförs ska de beviljas och tas ut under de första tre månaderna efterföljande kalenderår. På arbetstagarens begäran ska dock sådan delsemester som har förvärvats i enlighet med 5 § punkt 1 led a överföras till efterföljande kalenderår.

(4)   Om semester helt eller delvis inte längre kan beviljas på grund av att anställningsförhållandet upphör, har arbetstagaren rätt till ersättning.”

12

TO arbetade för LB från den 1 november 1996 till den 31 juli 2017.

13

Till följd av anställningsförhållandets upphörande begärde TO att LB skulle betala ekonomisk ersättning för 101 dagar årlig betald semester som hade ackumulerats mellan åren 2013 och 2017 och som hon inte hade tagit ut.

14

Den talan som TO väckte den 6 februari 2018 med anledning av LB:s beslut att inte betala ut denna ersättning, bifölls delvis i första instans. TO beviljades således ersättning motsvarande tre dagar av årlig betald semester som inte tagits ut under år 2017. Talan ogillades däremot vad gäller yrkandena avseende semesterdagar som inte hade tagits ut för åren 2013–2016.

15

TO överklagade detta avgörande till Landesarbeitsgericht Düsseldorf (Arbetsöverdomstolen i Düsseldorf, Tyskland), som beslutade att hon hade rätt till ersättning för ytterligare 76 dagar av årlig betald semester som inte tagits ut för perioden 2013–2016. Nämnda domstol ansåg att LB inte hade bidragit till att TO kunde ta ut sin semester under dessa år i rätt tid, vilket innebar att hennes rättigheter inte hade upphört och inte heller omfattades av den allmänna preskription som föreskrivs i 194 § och följande paragrafer i BGB.

16

LB överklagade detta avgörande till Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland). Den hänskjutande domstolen bedömer att TO:s rättigheter för åren 2013–2016 inte har upphört enligt 7 § punkt 3 BUrlG, eftersom LB inte har gjort det möjligt för TO att verkligen ta ut sin årliga betalda semester i rätt tid. Med tillämpning av domen av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften (C‑684/16, EU:C:2018:874), enligt vilken arbetsgivaren ska uppmuntra arbetstagaren att ta ut sin semester och informera arbetstagaren om att rätten till semester kan upphöra, ska TO:s yrkande om ersättning således i princip bifallas.

17

Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att LB har framställt en invändning om preskription med stöd av 194 § BGB. Enligt 195 § och 199 § BGB preskriberas nämligen borgenärens fordringar tre år efter utgången av det år då borgenärens fordran uppkom.

18

Om den hänskjutande domstolen skulle tillämpa denna allmänna preskriptionsregel skulle följden bli att den arbetsgivare som inte uppfyllt sina skyldigheter, genom att inte ge arbetstagaren möjlighet att verkligen ta ut sin betalda semester, skulle befrias från sina skyldigheter och dra ekonomisk fördel av denna situation.

19

Enligt den hänskjutande domstolen följer det av domen av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria (C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578), att unionsrätten inte utgör hinder för tillämpning av preskriptionsfrister, under förutsättning att de inte medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten.

20

I den mån som nationell lagstiftning, som begränsar möjligheten att överföra en rätt till årlig betald semester som arbetstagaren har förvärvat eller föreskriver att rätten till sådan semester ska upphöra, dels innebär att ett handlande som leder till en obehörig vinst för arbetsgivaren godtas, dels strider mot syftet att skydda arbetstagarens hälsa, tvivlar den hänskjutande domstolen på att tillämpningen av preskriptionsregeln i 194 § och följande paragrafer i BGB är förenlig med den rättighet som föreskrivs i artikel 7 i direktiv 2003/88 och i artikel 31.2 i stadgan.

21

Mot denna bakgrund beslutade Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör artikel 7 i direktiv 2003/88 … och artikel 31.2 i [stadgan] hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som 194 § punkt 1 [BGB] jämförd med 195 § [BGB], enligt vilken rätten till årlig betald semester omfattas av en allmän preskriptionstid på tre år, vilken enligt villkoren i 199 § punkt 1 BGB börjar löpa vid referensårets utgång, om arbetsgivaren inte genom uppmaningar och upplysningar verkligen har gett arbetstagaren möjlighet att utnyttja sin rätt till semester?”

22

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den rätt till årlig betald semester som en arbetstagare förvärvat under en referensperiod preskriberas vid utgången av en treårsperiod som börjar löpa i slutet av det år då denna rättighet förvärvades, när arbetsgivaren inte verkligen har gett arbetstagaren möjlighet att utöva denna rättighet.

23

Enligt artikel 7.1 i direktiv 2003/88 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs i nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester. Enligt punkt 2 i denna artikel får den årliga semestern inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.

24

Såsom framgår av ordalydelsen i artikel 7 i direktiv 2003/88 och av domstolens praxis ankommer det följaktligen på medlemsstaterna att i den nationella lagstiftningen fastställa villkoren för hur denna rätt till årlig betald semester ska utövas och genomföras, genom att närmare ange de konkreta omständigheter under vilka arbetstagarna får utnyttja nämnda rättighet (dom av den 6 november 2018, Kreuziger, C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

25

I detta avseende har domstolen slagit fast att artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i princip inte utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken föreskrivs de närmare villkoren för utövande av den rätt till årlig betald semester som uttryckligen tillerkänns genom detta direktiv. Detta gäller även när denna lagstiftning innebär att denna rätt går förlorad vid utgången av referensperioden eller perioden för överföring av semesterdagar, förutsatt att den arbetstagare vars rätt till årlig betald semester har gått förlorad verkligen har haft möjlighet att utöva den rättighet som vederbörande tillerkänns enligt direktivet (dom av den 6 november 2018, Kreuziger, C‑619/16, EU:C:2018:872, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

26

Mot bakgrund av sammanhanget och de mål som eftersträvas med artikel 7 i direktiv 2003/88 har det således slagits fast att artikel 7 i direktiv 2003/88 inte utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser eller nationell praxis, som innebär att kumulering av rätten till årlig betald semester, för en arbetstagare som har varit arbetsoförmögen under flera på varandra följande referensperioder, begränsas genom en period för överföring på femton månader vid utgången av vilken rätten till sådan semester går förlorad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2011, KHS, C‑214/10, EU:C:2011:761, punkt 44).

27

Denna lösning motiverades inte enbart på grundval av skyddet för arbetstagaren, utan även på grundval av skyddet för arbetsgivaren mot risken för en alltför omfattande kumulering av en arbetstagares frånvaro och för de svårigheter som detta kan medföra för organisationen av arbetet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2011, KHS, C‑214/10, EU:C:2011:761, punkterna 38 och 39).

28

För att rätten till betald årlig semester enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 ska kunna begränsas krävs således att en ”särskild situation” föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att preskription av den rätt till årlig betald semester som TO har skulle kunna göras gällande mot henne med tillämpning av den allmänna preskriptionsregeln i 195 § BGB.

30

Av detta följer att den aktuella nationella lagstiftningen inför en begränsning av den rätt till årlig betald semester som TO har enligt artikel 7 i direktiv 2003/88, en begränsning vilken följer av tillämpningen av den preskription som föreskrivs i nationell lagstiftning.

31

Ingen bestämmelse i detta direktiv syftar emellertid till att reglera preskription av denna rättighet.

32

Den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka inte bara artikel 7.1 i direktiv 2003/88, utan även artikel 31.2 i stadgan, tillsammans med den förstnämnda direktivsbestämmelsen. Det ska erinras om att artikel 7 i direktiv 2003/88 återspeglar och konkretiserar den grundläggande rätten till årlig betald semester, som slås fast i artikel 31.2 i stadgan. Medan den sistnämnda bestämmelsen garanterar varje arbetstagare rätt till årlig betald semester, genomför den förstnämnda bestämmelsen denna princip genom att fastställa längden på denna semester (dom meddelad i dag, Fraport, C‑518/20 och C‑727/20, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

33

Vidare är rätten till årlig betald semester, i egenskap av princip i unionens sociala regelverk, av särskild betydelse och den slås även uttryckligen fast i artikel 31.2 i stadgan, vilken enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen (dom meddelad i dag, Fraport, C‑518/20 och C‑727/20, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

34

Såsom framgår av punkt 30 ovan medför den allmänna preskription som avses i 195 § BGB emellertid att utövandet av den rätt till årlig betald semester som TO har enligt artikel 7 i direktiv 2003/88 begränsas.

35

Tillämpningen av den allmänna preskriptionsregeln på den fordran som TO gör gällande, utgör följaktligen även en begränsning av den rättighet som hon har enligt artikel 31.2 i stadgan.

36

Det är utrett att de grundläggande rättigheterna i stadgan endast får begränsas med iakttagande av de strikta villkor som föreskrivs i artikel 52.1 i stadgan, nämligen att begränsningarna är föreskrivna i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen (dom meddelad i dag, Fraport, C‑518/20 och C‑727/20, punkt 33).

37

I förevarande fall är, för det första, den begränsning i utövandet av den grundläggande rättigheten i artikel 31.2 i stadgan som tillämpningen av den aktuella preskriptionstiden innebär, föreskriven i lag, närmare bestämt i 195 § BGB.

38

För det andra uppkommer frågan huruvida tillämpningen av denna preskriptionsregel är till förfång för själva kärnan i rätten till årlig betald semester.

39

Enligt 195 § BGB är det först vid utgången av en treårsperiod som preskription av de rättigheter som arbetstagaren har förvärvat med anledning av sin rätt till årlig betald semester för en viss period kan göras gällande mot honom eller henne. Enligt 199 § BGB börjar preskriptionstiden inte heller löpa förrän vid utgången av det år under vilket rättigheten uppkom och arbetstagaren fick kännedom om de faktiska omständigheter som ligger till grund för fordran och om arbetsgivarens identitet, eller borde ha fått sådan kännedom, såtillvida grov oaktsamhet inte föreligger.

40

Härav följer att tillämpningen, på begäran av arbetsgivaren, av den allmänna preskriptionsregeln i den nationella lagstiftningen, i den mån den endast innebär att det uppställs en tidsmässig begränsning på tre år för möjligheten för en arbetstagare att göra gällande sin rätt till årlig betald semester, under förutsättning att arbetstagaren har fått kännedom om de faktiska omständigheter som ligger till grund för fordran och om arbetsgivarens identitet, inte är till förfång för själva kärnan i en sådan rättighet.

41

Vad för det tredje gäller frågan huruvida begränsningarna för utövandet av den rätt till årlig betald semester om slås fast i artikel 31.2 i stadgan, vilka följer av tillämpningen av preskriptionen i 195 § BGB, inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, har den tyska regeringen i sitt skriftliga yttrande preciserat att denna bestämmelse i BGB, i egenskap av allmän preskriptionsregel, eftersträvar ett legitimt mål, nämligen att säkerställa rättssäkerheten.

42

Denna regering har särskilt gjort gällande att arbetsgivaren inte ska behöva ta ställning till en ansökan om ledighet eller ekonomisk ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut på grundval av en rättighet som intjänats mer än tre år innan ansökan lämnades in. Denna bestämmelse uppmuntrar dessutom arbetstagaren att senast tre år efter det att denna rätt har uppkommit utöva sin rätt till årlig betald semester, vilket bidrar till att förverkliga det mål avseende vila som ligger till grund för bestämmelserna i artikel 7.1 i direktiv 2003/88.

43

Vad gäller det nationella målet erinrar domstolen i ett första skede om att TO, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, inte verkligen har getts möjlighet av sin arbetsgivare att utnyttja sin rätt till årlig betald semester.

44

Eftersom arbetstagaren ska anses vara den svagare parten i anställningsförhållandet, får ansvaret för att säkerställa det faktiska utövandet av rätten till årlig betald semester inte helt flyttas över till arbetstagaren, samtidigt som arbetsgivaren härigenom skulle ges en möjlighet att underlåta att uppfylla sina egna skyldigheter, under förevändning att arbetstagaren inte har ingett någon ansökan om årlig betald semester (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkterna 41 och 43).

45

Av detta följer, såsom har påpekats i punkt 25 ovan, att rätten till årlig betald semester kan gå förlorad vid utgången av en referensperiod eller en överföringsperiod endast under förutsättning att den berörda arbetstagaren verkligen har haft möjlighet att utöva denna rätt i tid.

46

I ett andra skede ska det understrykas, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att en invändning om preskription inte framställs ex officio, utan, i enlighet med 214 § punkt 1 BGB, av gäldenären för den förpliktelse som borgenären gör gällande.

47

I det nationella målet är det således LB, i egenskap av TO:s arbetsgivare, som åberopar preskription av den rättighet som TO har åberopat.

48

Det kan emellertid inte godtas, under förevändning att det säkerställer rättssäkerheten, att arbetsgivaren kan åberopa sin egen underlåtenhet, nämligen underlåtenheten att göra det möjligt för arbetstagaren att verkligen utnyttja sin rätt till årlig betald semester, för att dra fördel härav inom ramen för arbetstagarens talan som väckts med åberopande av samma rättighet, genom att göra gällande att rättigheten är preskriberad.

49

I ett sådant fall skulle arbetsgivaren nämligen kunna undandra sig sin informations- och incitamentsplikt.

50

Ett sådant undandragande skulle framstå som än mindre godtagbart eftersom det innebär att arbetsgivaren, som således med framgång kan göra gällande preskription avseende arbetstagarens rätt till årlig semester, har underlåtit att göra det möjligt för arbetstagaren att verkligen utnyttja denna rätt under tre på varandra följande år.

51

När arbetstagarens rätt till årlig betald semester preskriberas drar arbetsgivaren dessutom nytta av denna omständighet.

52

Att under dessa villkor godta att arbetsgivaren kan göra gällande preskription av arbetstagarens rättigheter utan att verkligen ha gett arbetstagaren möjlighet att utöva dem, skulle vara detsamma som att godta ett handlande som leder till en obehörig vinst för arbetsgivaren i strid med själva målet med artikel 31.2 i stadgan att skydda arbetstagarens hälsa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, King, C‑214/16, EU:C:2017:914, punkt 64).

53

Även om det är riktigt att arbetsgivaren har ett berättigat intresse av att inte behöva ta ställning till en ansökan om ledighet eller ekonomisk ersättning för årlig betald semester som inte tagits ut, vilken grundar sig på en rättighet som intjänats mer än tre år innan ansökan lämnades in, är detta intresse inte längre berättigat när arbetsgivaren, genom att inte ge arbetstagaren möjlighet att verkligen utnyttja rätten till årlig betald semester, själv har försatt sig i en situation där han konfronteras med en sådan ansökan och som han kan dra fördel av till nackdel för arbetstagaren, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva i det nationella målet.

54

En sådan situation är nämligen inte jämförbar med den situation där domstolen har erkänt att arbetsgivaren har ett berättigat intresse av att inte ställas inför risken för en alltför omfattande kumulering av en arbetstagares frånvaro och för de svårigheter som detta kan medföra för organisationen av arbetet, när arbetstagarens långvariga frånvaro beror på arbetsoförmåga på grund av sjukdom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2011, KHS, C‑214/10, EU:C:2011:761, punkterna 38 och 39).

55

I en situation som den i det nationella målet ankommer det på arbetsgivaren att skydda sig mot sena ansökningar avseende icke uttagen årlig betald semester genom att uppfylla sin informations- och incitamentsplikt gentemot arbetstagaren, vilket innebär att rättssäkerheten säkerställs, utan att den grundläggande rättighet som stadfästs i artikel 31.2 i stadgan för den skull begränsas.

56

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att när en arbetsgivare inte verkligen har gjort det möjligt för arbetstagaren att utnyttja en rätt till årlig betald semester som har förvärvats under en referensperiod, går tillämpningen av den allmänna preskription som föreskrivs i 195 § BGB på utövandet av denna rättighet som föreskrivs i artikel 31.2 i stadgan utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet om rättssäkerhet.

57

Av det anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 7 i direktiv 2003/88 och artikel 31.2 i stadgan ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den rätt till årlig betald semester som en arbetstagare förvärvat under en referensperiod preskriberas vid utgången av en treårsperiod som börjar löpa i slutet av det år då denna rättighet uppkom, när arbetsgivaren inte verkligen har gett arbetstagaren möjlighet att utöva denna rättighet.

58

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden och artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

ska tolkas så,

att de utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken den rätt till årlig betald semester som en arbetstagare förvärvat under en referensperiod preskriberas vid utgången av en treårsperiod som börjar löpa i slutet av det år då denna rättighet uppkom, när arbetsgivaren inte verkligen har gett arbetstagaren möjlighet att utöva denna rättighet.