1.

För knappt tjugo år sedan, i november 2002, klövs M/T Prestige (nedan kallat fartyget), en enkelskrovig oljetanker registrerad i Bahamas, i två delar och förliste utanför Galiciens kust (Spanien). Fartyget fraktade vid förlisningen 77000 ton tung eldningsolja och det efterföljande oljeutsläppet vållade betydande skada på stränder, städer och byar längs den nordliga spanska kustlinjen och den västra franska kustlinjen. Såsom framgår av punkterna 13–26 i förevarande förslag till avgörande ledde fartygets förlisning till en utdragen tvist mellan fartygets försäkringsgivare och den spanska staten som fördes genom två olika förfaranden i två medlemsstater. Detta resulterade i två domar, varav den ena meddelades av Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña, Spanien), och den andra av High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Commercial Court) (United Kingdom) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen's Bench (Handelsdomstolen), Förenade kungariket). Den spanska staten ansökte därefter om att få domen från Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña) erkänd av domstolarna i England och Wales. Under de sista dagarna av övergångsperioden efter Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen ingav High Court of Justice (England & Wales) (Överdomstolen (England och Wales)) en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artikel 1.2 d och artikel 34.1 och 34.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. ( 2 )

2.

I artikel I.1 i konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, som undertecknades i New York den 10 juni 1958 ( 3 ) (nedan kallad 1958 års New York-konvention), föreskrivs följande:

”Denna konvention är tillämplig på erkännande och verkställighet av skiljedom, som meddelats i en annan stat än den, där erkännandet och verkställigheten av domen söks, och som hänför sig till tvist mellan fysiska eller juridiska personer. Den äger dessutom tillämpning på skiljedom, som icke anses såsom inländsk i den stat, där erkännandet och verkställigheten söks.”

3.

I artikel III i 1958 års New York-konvention anges följande:

”Det åligger konventionsstat att godkänna skiljedom såsom giltig samt att verkställa den i enlighet med de procedurregler, som gäller i det område där skiljedomen åberopas, på de villkor som anges i följande artiklar. Därvid får icke uppställas väsentligt strängare villkor eller påföras avsevärt högre avgifter för erkännande eller verkställighet av skiljedomar, på vilka denna konvention är tillämplig, än de som gäller för erkännande och verkställighet av inländska skiljedomar.”

4.

I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att förordningen är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Enligt artikel 1.2 d däri är förordningen inte tillämplig på skiljeförfarande.

5.

Artikel 32 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse: ”I denna förordning förstås med dom varje avgörande som har meddelats av en domstol i en medlemsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader.”

6.

I artikel 33 i förordning nr 44/2001 föreskrivs följande:

”1.   En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

2.   Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist, kan en part, som gör gällande att domen skall erkännas, genom att anlita det förfarande som föreskrivs i avsnitten 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas.

3.   Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en medlemsstat är beroende av om en dom skall erkännas, är den domstolen behörig att pröva frågan om erkännande.”

7.

Artikel 34 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:

”En dom skall inte erkännas om

…

8.

I artikel 71.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att förordningen inte ska inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.

9.

Eftersom det sätt på vilket artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 är formulerad inte har ändrats sedan Brysselkonventionen trädde i kraft, förefaller skäl 12 i förordning nr 1215/2012 vara relevant för bedömningen av räckvidden av det där föreskrivna undantaget. ( 4 ) Detta skäl har följande lydelse:

”Denna förordning bör inte tillämpas på skiljeförfaranden. Ingenting i denna förordning bör hindra en medlemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hänvisa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om skiljeavtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med deras nationella lagstiftning.

En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga.

Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rörande saken från att erkännas eller, i förekommande fall, verkställas i enlighet med denna förordning. Detta bör inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domstolar att besluta om erkännande och verkställighet av skiljedomar i enlighet med [1958 års New York-konvention], som har företräde framför denna förordning.

Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skiljenämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skiljeförfarande eller någon annan aspekt av ett sådant förfarande, och inte heller på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, överklagande, erkännande eller verkställighet av en skiljedom.”

10.

I section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfaranden), ( 5 ) som har rubriken ”Verkställighet av skiljedom”, föreskrivs följande:

11.

I section 73 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfaranden), med rubriken ”Förlust av rätten att framställa invändningar”, föreskrivs följande:

12.

I artikel 117 i Ley Orgánica 10/1995 del Código Penal (Lag 10/1995 om tillämpning av strafflagen) av den 23 november 1995 ( 6 ) föreskrivs att ”försäkringsgivare som har påtagit sig risken för ekonomiskt ansvar till följd av användning eller utnyttjande av egendom, industri, företag eller verksamhet ska, när den händelse som utgör den försäkrade risken förverkligas till följd av en omständighet som anges i denna lag, ådra sig ett direkt civilrättsligt ansvar upp till gränsen för den lagstadgade eller avtalsenliga ersättningen, utan att det påverkar rätten till återkrav mot den berörda personen”.

13.

Vid den tidpunkt då fartyget förliste hade dess ägare (nedan kallade ägarna) en Protection & Indemnity (nedan kallat P&I)-försäkring i The London Steam-Ship Owners' Mutual Insurance Association Limited (nedan kallad Klubben), ( 7 ) i enlighet med ett försäkringsavtal som ingåtts genom ett inträdescertifikat av den 20 februari 2002 (nedan kallat försäkringsavtalet). Genom detta avtal gick Klubben med på att ge ägarna P&I‑skydd, vilket bland annat täckte ansvar för skada till följd av föroreningar med ett sammanlagt högsta belopp om 1 miljard amerikanska dollar (USD) per skadefall. Försäkringsavtalet reglerades av Klubbens regler, det vill säga de allmänna försäkringsvillkoren som var inkorporerade i inträdescertifikatet. Regel 3, med rubriken ”Rätt till återkrav”, innehöll en ”pay to be paid”-klausul ( 8 ) (nedan kallad ”betala för att få betalt”-klausul) med följande lydelse:

…”

14.

Regel 43 i Klubbens regler, med rubriken ”Laga domstol och lag”, innehöll en skiljeklausul som föreskrev att ”vid tvist mellan en medlem och föreningen” skulle denna tvist hänskjutas till skiljeförfarande i London (Förenade kungariket) och avgöras av en ensam rättsligt skolad skiljedomare i enlighet med engelsk lag och Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande).

15.

I slutet av år 2002 inleddes ett straffrättsligt förfarande i Spanien mot bland annat fartygets befälhavare, överstyrman och maskinchef.

16.

I eller omkring i juni 2010, sedan förundersökningen avslutats i det straffrättsliga förfarandet, väckte flera juridiska personer, däribland den spanska staten, civilrättslig talan mot ett antal tilltalade, däribland Klubben i egenskap av ägarnas ansvarsförsäkringsgivare enligt försäkringsavtalet, med stöd av sin rätt att väcka direkt talan enligt artikel 117 i den spanska strafflagen. Klubben deltog inte i det spanska förfarandet.

17.

Den 16 januari 2012 inledde Klubben ett skiljeförfarande i London i syfte att få fastställt att den spanska staten, i enlighet med skiljeklausulen i försäkringsavtalet, måste göra gällande sina anspråk enligt artikel 117 i den spanska strafflagen i London och att Klubben i enlighet med engelsk rätt och/eller avtalet inte var ersättningsskyldig gentemot den spanska staten för sådana anspråk. Den spanska staten deltog inte i skiljeförfarandet. ( 9 )

18.

Skiljedomstolen fann i en skiljedom som meddelades den 13 februari 2013 (nedan kallad skiljedomen) att eftersom de ifrågavarande anspråken var av avtalsrättslig karaktär var engelsk rätt, enligt engelska lagvalsregler, tillämplig på avtalet. Den spanska staten kunde således inte gottgöra sig ägarnas avtalsenliga rättigheter om den inte efterkom såväl skiljeklausulen som ”betala för att få betalt”-klausulen. Den spanska staten borde dessutom ha inlett ett skiljeförfarande i London för att återkräva betalningen från Klubben. I skiljedomen förklarades även att, eftersom ägarna inte hade betalat det försäkrade skadeståndsbeloppet, var Klubben inte var ersättningsskyldig gentemot den spanska staten för anspråken. Under alla omständigheter var Klubbens ersättningsskyldighet begränsad till 1 miljard amerikanska dollar (USD).

19.

I mars 2013 väckte Klubben, med stöd av section 66.1 och 66.2 i Arbitration Act 1996 (1966 års lag om skiljeförfarande), talan vid den hänskjutande domstolen och begärde tillstånd att verkställa skiljedomen på samma sätt som en dom eller ett beslut och att villkoren i skiljedomen skulle stadfästas i en dom. Den spanska staten motsatte sig denna begäran. Den yrkade att skiljedomen skulle upphävas och/eller förklaras sakna verkan med tillämpning av section 67 och/eller section 72 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande). I dessa bestämmelser föreskrivs att en engelsk skiljedom kan angripas på bland annat de grunderna att skiljedomstolen saknade materiell behörighet och att den ifrågavarande tvisten inte rätteligen kunde hänskjutas till skiljeförfarande. Den spanska staten gjorde även gällande att den hänskjutande domstolen borde avstå från sin rätt att meddela dom.

20.

Efter en sju dagar lång förhandling, under vilken bevisning om de faktiska omständigheterna och utlåtanden från sakkunniga om innehållet i spansk rätt förebringades, meddelade den hänskjutande domstolen sin dom den 22 oktober 2013. Den avgjorde att den spanska statens yrkanden skulle ogillas, att Klubben med stöd av section 66.1 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) skulle ges tillstånd att verkställa skiljedomen och förklarade, med tillämpning av section 66.2 i denna lag, att villkoren i skiljedomen skulle stadfästas i en dom mot den spanska staten. Samma dag meddelade domstolen en separat formell dom där det angavs att ”[i] enlighet med section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) meddelas dom mot [den spanska staten] som stadfäster villkoren i skiljedomen”. ( 10 )

21.

Den spanska staten överklagade section 66-domen till Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (United Kingdom) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål), Förenade kungariket). Genom dom av den 1 april 2015 ogillade nämnda domstol överklagandet.

22.

Den 13 november 2013 meddelade Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña) dom i det spanska målet. Den drog inga slutsatser beträffande det civilrättsliga ansvaret för ägarna eller Klubben. Flera parter överklagade denna dom till Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien). I sin dom av den 14 januari 2016 slog denna domstol bland annat fast att befälhavaren och ägarna var skadeståndsskyldiga för de civilrättsliga anspråken och att Klubben var direkt ansvarig enligt artikel 117 i den spanska strafflagen, med förbehåll för begränsningen av det totala ansvaret till 1 miljard amerikanska dollar (USD). Tribunal Supremo (Högsta domstolen) återförvisade målet till Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña) för fastställande av storleken på svarandenas respektive skadeståndsansvar i det spanska förfarandet. I sin dom av den 15 november 2017 (rättad den 11 januari 2018) fann sistnämnda domstol att befälhavaren, ägarna och Klubben till följd av olyckan var skadeståndsskyldiga gentemot mer än 200 olika parter (däribland den spanska staten) med belopp som översteg 1,6 miljarder euro, för Klubbens del med förbehåll för begränsningen av det totala ansvaret till 1 miljard amerikanska dollar (USD). Ett antal parter överklagade domen från Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña) till Tribunal Supremo (Högsta domstolen), som, med undantag för ett begränsat antal justeringar, fastställde den genom dom av den 19 december 2018 (ändrad den 21 januari 2019).

23.

Den 1 mars 2019 meddelade Audiencia Provincial de La Coruña (Provinsdomstolen i A Coruña) ett verkställighetsförordnande, i vilket angavs vilka belopp som var och en av kärandena, inbegripet den spanska staten, hade rätt att söka verkställighet för mot respektive svarande, däribland Klubben (nedan kallad den spanska domen).

24.

Den 25 mars 2019 ansökte den spanska staten med stöd av artikel 33 i förordning nr 44/2001 vid High Court of Justice (England & Wales) (Överdomstolen (England och Wales)) om erkännande av den spanska domen. Nämnda domstol biföll denna ansökan genom beslut av den 28 maj 2019 (nedan kallat verkställighetsbeslutet). ( 11 )

25.

Den 26 juni 2019 överklagade Klubben verkställighetsbeslutet med stöd av artikel 43 i förordning nr 44/2001. Den åberopade två grunder för sin talan. Klubben gjorde för det första gällande att den spanska domen, med tillämpning av artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, var oförenlig med den section 66-dom som Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål)) hade fastställt den 1 april 2015. För det andra hävdade Klubben, med hänvisning till artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, att erkännande eller verkställighet av den spanska domen uppenbart stred mot grunderna för rättsordningen (ordre public) i Förenade kungariket. Den spanska staten bestred Klubbens överklagande. Den begärde att den hänskjutande domstolen skulle hänskjuta sex frågor angående tolkningen av förordning nr 44/2001 för förhandsavgörande.

26.

Mot denna bakgrund beslutade High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Commercial Court) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen's Bench (Handelsdomstolen) den 22 december 2020 att hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

27.

Klubben, den tyska, den spanska, den franska och den polska regeringen, Förenade kungariket, Schweiziska edsförbundet och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

28.

Klubben, den spanska, den franska och den polska regeringen samt Förenade kungariket och kommissionen utvecklade sin talan och svarade på EU-domstolens frågor vid den muntliga förhandlingen den 31 januari 2022.

29.

Den 31 januari 2020 utträdde Storbritannien ur Europeiska unionen. Enligt artikel 86.2 i avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen ( 12 ) ska Europeiska unionens domstol fortsätta att vara behörig att meddela förhandsavgöranden på begäran av domstolar i Förenade kungariket som framställts före övergångsperiodens utgång, som i artikel 126 definieras som den 31 december 2020. Enligt artikel 89.1 i detta avtal ska dessutom domar och beslut av EU-domstolen, oavsett om de meddelats före eller efter övergångsperiodens utgång, till alla delar vara bindande för och i Förenade kungariket. Eftersom förevarande begäran om förhandsavgörande framställdes den 22 december 2020, är EU-domstolen behörig att pröva den och den hänskjutande domstolen kommer att vara bunden av den dom som EU-domstolen meddelar.

30.

Inledningsvis vill jag göra två anmärkningar.

31.

För det första försökte några av parterna vid den muntliga förhandlingen att ifrågasätta spörsmål som den hänskjutande domstolen redan har avgjort. Detta inbegriper slutsatserna att den spanska statens anspråk gentemot Klubben enligt artikel 117 i strafflagen enligt engelsk rätt ska karaktäriseras som anspråk på verkställande av förpliktelser i enlighet med denna bestämmelse, snarare än som självständiga rättigheter som följer av spansk lagstiftning, att dessa förpliktelser enligt engelsk rätt endast kan verkställas i enlighet med avtalsvillkoren, det vill säga genom skiljeförfarande och med förbehåll för ”betala för att få betalt”-klausulen, och att anspråken kan avgöras genom skiljedom.

32.

I ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som vilar på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är det den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i målet samt tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen. ( 13 ) Det ankommer inte på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av bestämmelser i nationell rätt eller att avgöra om den nationella domstolens tolkning av dessa är korrekt. ( 14 ) Härav följer att EU-domstolen vid utövandet av sin behörighet inte kan överväga sådana argument som beskrivs i den föregående punkten i detta förslag till avgörande.

33.

För det andra har den franska regeringen hävdat att den spanska domen och section 66-domen inte är oförenliga. Det faktum att en nationell domstol är behörig utesluter nämligen inte nödvändigtvis, i absoluta termer och särskilt inom ramen för en skadeståndstalan, att en annan nationell domstol eller en skiljedomstol förklarar sig vara behörig och omvänt. Den franska regeringen har påpekat att Klubben inte ansåg det nödvändigt att delta i det spanska förfarandet och att en domstol enligt spansk eller internationell rätt inte ex officio måste pröva huruvida den saknar behörighet på grund av att det föreligger en skiljeklausul. Det var således uppenbart med hänsyn till att dess behörighet inte hade ifrågasatts på den grunden att det förelåg en sådan klausul som den spanska domstolen förklarade sig behörig att pröva målet. Den omständigheten att det i section 66-domen slås fast att den skiljedomstol inför vilken Klubben inledde skiljeförfarandet är behörig med stöd av en skiljeklausul i försäkringsavtalet medför således inte att den är oförenlig med den spanska domen.

34.

Den franska regeringen har även gjort gällande att den omständigheten att skiljedomstolen slog fast att ”betala för att få betalt”-klausulen i avsaknad av föregående betalning var verkställbar gentemot tredje parter som lidit skada som orsakats av den försäkrade inte hindrar en nationell domstol från att inte tillämpa denna klausul, särskilt som den berörda parten, såsom i förevarande mål, varken åberopat denna klausul eller avsaknaden av föregående betalning inför denna domstol. En part kan inte göra gällande att en dom är oförenlig med en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på grund av att denna part underlät att inställa sig vid den domstol som meddelade den andra domen, vars erkännande söks i den medlemsstat där den första domen meddelades.

35.

Den franska regeringens argument är felaktiga av följande två skäl.

36.

För det första bygger tolkningsfrågorna, såsom Förenade kungariket påpekade vid den muntliga förhandlingen, och såsom den franska regeringen själv har framhållit i sitt skriftliga yttrande, på antagandet att den spanska domen och section 66-domen är oförenliga. Dessutom framgår det, såsom Förenade kungariket också noterade vid den muntliga förhandlingen, av den hänskjutande domstolens beslut av den 18 december 2020 angående de frågor som skulle hänskjutas för förhandsavgörande att den avslog den spanska statens uttryckliga anmodan om att hänskjuta eventuella frågor om oförenlighet till EU-domstolen. Det räcker att erinra om att det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att bestämma vilka frågor avseende tolkningen av unionsrätten som är nödvändiga för att avgöra det nationella målet och att formulera dessa frågor. ( 15 ) Medan det står den hänskjutande domstolen fritt att uppmana parterna i den tvist som anhängiggjorts vid den att föreslå formuleringar som kan användas för tolkningsfrågorna, ankommer det på nämnda domstol att på egen hand besluta om ramen för tolkningsfrågorna och deras innehåll. ( 16 ) Det framgår även av EU-domstolens praxis att EU-domstolen, för det fall den hänskjutande domstolen uttryckligen har angett i sitt beslut om hänskjutande att den inte ansett det nödvändigt att ställa en viss fråga eller underförstått vägrat att till EU-domstolen ställa en fråga som en av parterna väckt, inte kan besvara denna fråga och inte heller beakta den i målet om förhandsavgörande. ( 17 ) Mot bakgrund av vad som anförts ovan är det uppenbart att den franska regeringens argument i frågan om oförenlighet inte kan tas upp till sakprövning.

37.

För det andra är dessa argument under alla omständigheter verkningslösa. I domen i målet Hoffmann fastställde EU-domstolen att det, för att avgöra huruvida avgöranden ska anses vara oförenliga, ska undersökas om de har rättsföljder som utesluter varandra. ( 18 ) Det är således domstolsavgörandenas rättsverkningar som är bestämmande för huruvida de ska anses vara oförenliga. Frågan om oförenlighet rör varken det rättsliga resonemang som ligger till grund för dessa domar eller de processuella steg som ledde fram till att de meddelades. ( 19 ) Det beror inte heller på parternas agerande om avgörandena ska anses vara oförenliga, såsom den franska regeringen har föreslagit. I förevarande mål har de omtvistade domarna diametralt motsatta rättsverkningar, i vart fall såvitt avser Klubben. Medan Klubben hölls ansvarig i den spanska domen, slogs det i section 66-domen fast att Klubben inte var ansvarig på grund av ”betala för att få betalt”-klausulen.

38.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en dom som stadfäster villkoren i en skiljedom med stöd av section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) med avseende på artikel 34.3 i förordning (EG) nr 44/2001 kan anses utgöra en relevant ”dom” som meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den omständigheten att ett rättsligt avgörande faller utanför det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 till följd av artikel 1.2 d i förordningen utgör hinder för att detta avgörande, med avseende på artikel 34.3 i förordningen, ska anses utgöra en sådan relevant ”dom”.

39.

Eftersom dessa båda frågor är nära förbundna med varandra, ämnar jag granska dem tillsammans.

40.

Inledningsvis vill jag tillbakavisa Förenade kungarikets förslag att EU-domstolen inte ska besvara de två första frågorna, eftersom de ”i huvudsak avser en konflikt om huruvida tvisten slutgiltigt har avgjorts genom skiljedom eller ej” och att föremålet för frågorna följaktligen faller inom tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 1.2 d. För det första syftar de båda frågorna till att få klarhet i tolkningen av artikel 1.2 d, artikel 32 och artikel 34.3 i förordning nr 44/2001. Innan denna tolkning inte har gjorts är det omöjligt att säga huruvida den bakomliggande tvisten mellan parterna slutgiltigt har avgjorts genom skiljedom eller ej. Den invändning som Förenade kungarikets regering har gjort under denna rubrik börjar således i fel ände. Av de tre tolkningsfrågor som hänsköts till EU-domstolen i målet Owens Bank ( 20 ) avsåg, för det andra, de två första frågorna tillämpningen av Brysselkonventionen på förfaranden i fördragsslutande stater rörande erkännande och verkställighet av domar som meddelats i icke fördragsslutande stater, medan den tredje frågan syftade till att fastställa vilka gemenskapsrättsliga principer som var tillämpliga vid litispendens. EU-domstolen besvarade de två första frågorna nekande och ansåg därför att den tredje frågan inte behövde besvaras. Av detta följer att EU-domstolen, i motsats till vad Förenade kungariket har hävdat, inte vägrade att besvara de i målet Owens Bank hänskjutna frågorna med hänvisning till att de föll utanför Brysselkonventionens tillämpningsområde.

41.

Skälen till att skiljeförfaranden undantogs från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 och räckvidden av detta undantag återfinns i förarbetena till den tidigare versionen av artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 som fanns i Brysselkonventionen, ( 21 ) nämligen artikel 1.2.4, i den så kallade Heidelberg-rapporten, ( 22 ) i vissa förslag till avgörande som avgetts av generaladvokater och i flera av EU-domstolens avgöranden.

42.

Det framgår tydligt av Jenard-rapporten ( 23 ) och Evrigenis/Kerameus-rapporten ( 24 ) att skiljeförfaranden undantogs från Brysselkonventionens tillämpningsområde för att det redan fanns många multilaterala internationella överenskommelser på detta område. I Schlosser-rapporten ( 25 ) hänvisas särskilt till 1958 års New York-konvention, i vilken alla medlemsstater vid den aktuella tidpunkten, med undantag för Irland och Luxemburg, var fördragsparter. I Heidelberg-rapporten ( 26 ) konstateras på liknande sätt att undantaget historiskt sett förklaras av förhållandet mellan ”Brysselsystemet” och 1958 års New York-konvention. I denna rapport anges att ”[n]är [Bryssel-]konventionen förhandlades fram på 1960-talet rådde det bred enighet om att 1958 års New York-konvention fungerade effektivt vad avsåg erkännandet av skiljeavtal och skiljedomar och att skiljeförfarande följaktligen inte behövde behandlas i det europeiska instrumentet” och att ”[Europarådet] dessutom vid den tidpunkten höll på att utarbeta ett parallellt instrument om skiljeförfarande som i slutänden inte ledde till något resultat”. ( 27 ) Det faktum att undantaget för skiljeförfarande upptogs i Brysselkonventionen i syfte att iaktta de internationella överenskommelser som redan fanns på området, särskilt 1958 års New York-konvention, bekräftades av EU-domstolen i domen i målet Rich, ( 28 ) av generaladvokaten Léger i hans förslag till avgörande i målet Van Uden ( 29 ) och av generaladvokaten Kokott i hennes förslag till avgörande i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali. ( 30 )

43.

Brysselkonventionen och dess efterföljare, förordning nr 44/2001, var således inte avsedda att påverka tillämpningen av 1958 års New York-konvention i medlemsstaterna. ( 31 ) I synnerhet behandlar inget av dessa instrument förfaranden för erkännande och verkställighet av skiljedomar, vilka regleras av den nationella och internationella rätt som gäller i den medlemsstat där yrkande framställs om att skiljedomen ska erkännas och verkställas.

44.

Såsom kommissionen med rätta har påpekat är 1958 års New York-konvention inte tillämplig inom ramen för det förfarande som ligger till grund för förevarande begäran om förhandsavgörande, eftersom detta förfarande inte avser erkännande och verkställighet av en skiljedom i en annan stat än den där skiljedomen meddelades, såsom erfordras enligt artikel I.1 i denna konvention. Vidare faller den spanska domen klart inom tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, vars bestämmelser således reglerar dess erkännande och verkställighet i en annan medlemsstat.

45.

Även om formuleringen av artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001 (och dess föregångare, artikel 1.2.4 i Brysselkonventionen) inte ger någon tydlig anvisning om i vilken utsträckning skiljeförfarande undantas från dess tillämpningsområde, är det allmänt vedertaget att undantaget är ”heltäckande” ( 32 ) och att det ska ges en vidsträckt tolkning.

46.

Det framgår således tydligt av Jenard-rapporten ( 33 ) att undantaget för skiljeförfarande inte är begränsat till förfaranden inför en skiljedomare, utan även omfattar domstolsförfaranden som avser skiljeförfaranden. I Schlosser-rapporten anges att Brysselkonventionen inte är tillämplig på domstolsförfaranden som har samband med skiljeförfaranden ( 34 ) och inte heller på domar i vilka det fastställs att en skiljeklausul är giltig eller ogiltig, och i vilka parterna, i förekommande fall, förpliktas att inte fortsätta skiljeförfarandet. ( 35 ) I denna rapport anges även att Brysselkonventionen inte är tillämplig på förfaranden och beslut avseende ogiltigförklaring, ändring, erkännande och verkställighet av skiljedomar, eller på ”domstolsavgöranden som inlemmar skiljedomar – en vanlig metod för erkännande enligt lagen i Förenade kungariket”. ( 36 ) I Evrigenis/Kerameus-rapporten ( 37 ) anges också att Brysselkonventionen inte omfattar förfaranden som har skiljeförfarandet som huvudföremål, såsom när domstolen medverkar till att inrätta skiljedomstolen, ogiltigförklarar en skiljedom eller förklarar en skiljedom vara giltig eller felaktig.

47.

I linje med vad som anförts ovan ansåg EU-domstolen i domen i målet Rich, som rörde en nationell domstols utseende av skiljemän, att ”konventionsstaterna [avsåg] att utesluta skiljeförfaranden som sådana i deras helhet, däri inbegripet förfaranden som inleds vid nationell domstol”. ( 38 ) Den fann vidare, att för att fastställa huruvida en tvist omfattas av konventionens tillämpningsområde, ska endast saken beaktas. Om tvisten på grund av saken undantas från Brysselkonventionens tillämpningsområde, kan förekomsten av en föregående fråga som domstolen måste ta ställning till för att avgöra tvisten därför inte motivera att konventionen tillämpas, oavsett vad denna fråga gäller. ( 39 ) I domen i målet Van Uden, som gällde en ansökan om interimistiska åtgärder med avseende på betalning av en fordran som hade uppkommit med anledning av ett avtal som innehöll en skiljeklausul, konstaterade EU-domstolen att interimistiska åtgärder i princip inte syftar till att genomföra ett skiljeförfarande, utan vidtas parallellt med ett sådant förfarande och är avsedda att understödja detta. De avser inte skiljeförfarandet som sådant, utan syftar till att skydda rättigheter av vitt skilda slag. Frågan om de omfattas av Brysselkonventionens tillämpningsområde avgörs således inte av vilken typ av åtgärder det är fråga om, utan av vilket slag av rättigheter de är avsedda att skydda. EU-domstolen drog således slutsatsen att konventionen är tillämplig då en ansökan om interimistiska åtgärder avser en fråga som omfattas av konventionens materiella tillämpningsområde. ( 40 ) Slutligen, i målet Gazprom, ( 41 ) hade EU-domstolen att ta ställning till om förordning nr 44/2001 utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat erkänner och verkställer, eller beslutar att inte erkänna och verkställa, en skiljedom som har meddelats av en skiljedomstol i en annan medlemsstat och som innebär att en part i ett skiljeförfarande förbjuds att framställa vissa yrkanden vid en domstol i den förstnämnda medlemsstaten. EU-domstolen besvarade denna fråga nekande och underströk att förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på erkännande och verkställighet, i en medlemsstat, av en skiljedom som har meddelats av en skiljedomstol i en annan medlemsstat.

48.

Enligt min mening framgår det klart av vad som anförts ovan att en dom som stadfäster villkoren i en skiljedom, såsom en dom med stöd av section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande), omfattas av undantaget för skiljeförfarande i artikel 1.2 d i förordning nr 44/2001. Det förefaller dessutom som att den hänskjutande domstolen och samtliga parter i målet vid EU-domstolen är införstådda med denna tolkning.

49.

Såsom Klubben, Förenade kungariket och kommissionen med rätta har gjort gällande är effekten av att skiljeförfarande undantas från det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 i synnerhet att det inte går att utnyttja denna förordning för att verkställa en skiljedom i en annan medlemsstat genom att först förvandla den till ett domstolsavgörande och därefter begära att domstolarna i den andra medlemsstaten ska verkställa denna dom i enlighet med kapitel III i förordningen. ( 42 )

50.

Omständigheterna är emellertid inte sådana i förevarande mål. Här rör det sig inte om ett försök att få en engelsk dom som meddelats med stöd av section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) erkänd eller verkställd i en annan medlemsstat. Förevarande mål rör verkan av en sådan dom då den är oförenlig med en dom som meddelats i en annan medlemsstat, vars erkännande och verkställande söks i England och Wales.

51.

Därvid uppkommer frågan huruvida detta scenario faller inom ramen för den situation som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

52.

Av följande tre skäl anser jag, i likhet med Klubben, Förenade kungariket och kommissionen, att en dom som meddelats med stöd av section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) utan tvekan kvalificerar sig som en ”dom” som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

53.

För det första ges begreppet ”dom” en mycket vid definition i artikel 32 i förordning nr 44/2001. ( 43 ) Denna definition är tillämplig på alla bestämmelser i förordningen där detta begrepp förekommer, ( 44 ) inbegripet artikel 34.3.

54.

För det andra uttalade EU-domstolen i punkt 17 i sin dom i målet Solo Kleinmotoren att för att ett avgörande ska utgöra en ”dom” i Brysselkonventionens mening ska det ”härröra från en domstol i en konventionsstat som har behörighet att avgöra tvisten mellan parterna. ( 45 )

55.

En dom som meddelats med stöd av section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) uppfyller dessa villkor till fullo. Det framgår av beskrivningen i begäran om förhandsavgörande av det förfarande genom vilken engelska domstolar stadfäster villkoren i en skiljedom i en dom med stöd av section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) att skiljedomen inte godkänns automatiskt eller som en ren formsak. Domstolen hör parterna och fattar rättsliga beslut i en rad materiella frågor, såsom frågor som rör skiljedomarens behörighet, huruvida det ligger i rättvisans intresse att meddela domen (en bedömning av den praktiska nyttan med och värdet av att stadfästa skiljedomen), grunderna för rättsordningen och tredje mans intressen. För att avgöra dessa frågor kan domstolen förordna om att olika sak- och rättsfrågor utreds och prövas. ( 46 ) Av detta följer att en domstol som prövar en ansökan enligt section 66, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, får avgöra viktiga materiella tvistefrågor mellan parterna, om än inte är lika omfattande som de frågor som skiljedomstolen har avgjort och som skiljedomen inbegriper.

56.

Det framgår även, såsom Förenade kungariket och kommissionen med rätta har framhållit i sina skriftliga yttranden, att behörigheten att i dom stadfästa villkoren i en skiljedom inte grundar sig på skiljedomen eller på parternas överenskommelse att hänskjuta tvisten till skiljeförfarande, utan på den behörighet som den engelska domstolen har tilldelats för detta ändamål, vilken inbegriper att avgöra materiella tvistefrågor mellan parterna. I motsats till vad den tyska och den franska regeringen har gjort gällande befinner sig den engelska domstolen inte i samma situation som en domstol som stadfäster en förlikning som parterna ingått, såsom var fallet i målet Solo Kleinmotoren, där EU-domstolen fann att ”förlikningar inför domstol är i huvudsak avtalsrättsliga, eftersom villkoren i dem i första hand beror på parternas avsikter”. ( 47 ) Såsom kommissionen med rätta har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande är en skiljedom inte ett uttryck för en överenskommelse mellan parterna om de frågor som den omfattar, utan utgör snarare en lösning av en tvist angående dessa frågor.

57.

För det tredje delar jag den ståndpunkt som Klubben och Förenade kungariket har framfört i sina skriftliga yttranden att den omständigheten att en dom som meddelas med stöd av section 66 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) inte behandlar alla frågor som behandlats inför skiljedomstolen inte hindrar att den ska anses vara en ”dom” i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001. ( 48 ) I synnerhet ställs det inget krav på att en domstol måste avgöra alla de materiella aspekterna av en tvist för att kunna meddela en dom som uppfyller syftena med denna bestämmelse. Som exempel kan nämnas att EU-domstolen i domen i målet Gambazzi fann att det räcker för att ett domstolsavgörande ska betraktas som en ”dom” att ”det … i ursprungsstaten har varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former, för ett kontradiktoriskt förfarande”. ( 49 ) I detta mål ansågs en tredskodom som en engelsk domstol meddelade efter att svaranden hade uteslutits från förfarandet på grund av att han inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt ett domstolsföreläggande vara en ”dom”, trots att domstolen inte hade prövat kärandens yrkanden i sak utan begränsat sin prövning till att undersöka om villkoren för att meddela en tredskodom var uppfyllda.

58.

Det är korrekt att punkt 17 i domen i målet Solo Kleinmotoren ( 50 ) hänvisar till tvistefrågorna mellan parterna. Det framgår emellertid av punkt 21 i denna dom, där det talas om ”en fråga som är tvistig” mellan parterna, och av lydelsen av punkt 17 på rättegångsspråket, det vill säga tyska, att det inte var meningen att bruket av bestämd artikel i den engelska språkversionen skulle tillmätas någon betydelse. ( 51 )

59.

Jag delar också den uppfattning som Klubben, den tyska regeringen, ( 52 ) Förenade kungariket och kommissionen har gett uttryck för att artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 är tillämplig på varje oförenlig dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande, oavsett huruvida den sak som avgörs genom domen faller inom det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 eller inte. Undantaget för skiljeförfarande i artikel 1.2 d i förordningen ska med andra ord inte tolkas så, att det utesluter sådana avgöranden från tillämpningsområdet för artikel 34.3 i förordning nr 44/2001.

60.

Artikel 1.2 i förordning nr 44/2001 är inte bestämmande för huruvida en dom enligt artikel 34.3 däri faller inom tillämpningsområdet för förordningen av det enkla skälet att dessa bestämmelser antogs av olika skäl och har olika syften.

61.

Vad gäller syftet och målet med artikel 1.2 i förordning nr 44/2001 är det så, att när en ”dom”, i den mening som avses i artikel 32 däri, väl faller inom det materiella tillämpningsområdet för förordningen har den fördelen av att kunna erkännas ömsesidigt och således ”förflytta sig”. För att ta den beskrivning som Klubben fört fram: ”Art[ikel] 1 behandlar förordningens tillämplighet på förfarandet, som i fråga om en ansökan om verkställighet inom ramen för kapitel III bestäms av den sak som avgörs av den dom som ska verkställas (i detta fall den spanska domen)”, och ”[n]är förordningen väl har befunnits vara tillämplig på detta förfarande har artikel 1 spelat ut sin roll”.

62.

Såsom Klubben, den tyska regeringen, Förenade kungariket och kommissionen har framhållit har artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 ett annat syfte och andra mål, nämligen att skydda integriteten för en medlemsstats interna rättsordning och garantera att rättssäkerheten i medlemsstaten inte undergrävs genom att den tvingas erkänna en utländsk dom som är oförenlig med ett av dess egna domstolars avgöranden. I Jenard-rapporten lyfte fram denna grundläggande princip i Brysselkonventionen. ( 53 ) EU-domstolen förde fram denna princip till stöd för sitt resonemang i domen i målet Solo Kleinmotoren. ( 54 ) Kravet på att rättssäkerheten i den medlemsstat där erkännandet söks inte får undergrävas är således vägledande för tolkningen av artikel 34.3 i förordning nr 44/2001. ( 55 )

63.

Eftersom uteslutandet av vissa typer av ärenden från det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 medförde en risk för oförenliga avgöranden, var det nödvändigt att anta bestämmelser för att reglera sådana situationer. I förslagen till avgörande av generaladvokaten Darmon i målet Rich och av generaladvokaten Kokott i målet Allianz och Generali Assicurazioni Generali ( 56 ) vidkänns uttryckligen denna risk vad avser skiljeförfaranden. I kraft av artikel 1.2 i förordning nr 44/2001 ska ett stort antal viktiga frågor anses falla utanför tillämpningsområdet för denna förordning, däribland fysiska personers rättsliga status, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, arv och testamente, konkurs, ackord och social trygghet. Jag instämmer därför med Klubben, den tyska regeringen, Förenade kungariket och kommissionen i deras argumentation om att rättssäkerheten och den interna rättsordningen i medlemsstaterna allvarligt kunde undergrävas om deras domstolar skulle vara tvungna att bortse från domar i alla sådana frågor, som behörigen har meddelats av andra domstolar i samma medlemsstat, och som kan ha vunnit laga kraft, till förmån för en – potentiellt senare – dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat rörande samma sak. I avsaknad av tydliga bestämmelser av motsatt innehåll är det rimligt att dra slutsatsen att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att införa bestämmelser som skulle ha en sådan störande inverkan på rättssäkerheten i medlemsstaterna.

64.

I EU-domstolens dom i målet Hoffmann ( 57 ) klargörs också att en dom som har meddelats av en domstol i den stat där en utländsk dom görs gällande ska tillmätas vederbörlig respekt, oaktat att saken för denna första dom faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. I målet Hoffmann hade en man genom en tysk dom förpliktats att betala underhåll till sin hustru, från vilken han hade separerat i Tyskland. Han hade därefter vid nederländsk domstol erhållit en dom om äktenskapsskillnad, vilken inte erkändes i Tyskland. Vid den relevanta tidpunkten undantog Brysselkonventionen fysiska personers rättsliga status från sitt tillämpningsområde, men inbegrep underhållsbidrag mellan makar. I samband med ett förfarande för verkställighet av den tyska domen i Nederländerna tillfrågades EU-domstolen om huruvida verkställighet skulle vägras med hänvisning till artikel 27.3 i Brysselkonventionen ( 58 ) på den grunden att den var oförenlig med den nederländska domen om äktenskapsskillnad. EU-domstolen slog fast att den nederländska domstolen skulle vägra att verkställa den tyska domen. EU-domstolen konstaterade bland annat att ”de aktuella domarna har rättsverkningar som utesluter varandra” och att ”[d]en utländska domen, som med nödvändighet förutsätter att det föreligger ett äktenskap, skulle behöva verkställas trots att detta äktenskap har upplösts genom en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där domen görs gällande”. ( 59 )

65.

Jag håller med kommissionen om att den ståndpunkt som EU-domstolen intog i domen i målet Hoffmann ( 60 ) uppfyller kraven i det behörighetssystem som förordning (EG) nr 44/2001 inrättat genom att befrämja giltigheten av domar i de jurisdiktioner där de avkunnas. Den tyska domen och den nederländska domen om äktenskapsskillnad skulle inte kunna rymmas i samma rättsordning. Om Brysselkonventionen hade tillåtit det skulle det ha undergrävt rättssäkerheten i Nederländerna. ( 61 ) Det är dessutom irrelevant att domen i målet Hoffmann inte rör artikel 1.2 d, eftersom det för denna analys saknas anledning att särskilja de olika undantagen i artikel 1.2 i förordning nr 44/2001.

66.

Slutligen låter jag mig även övertygas av Klubbens, Förenade kungarikets och kommissionens argument att om artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 tolkades så, att nationella domstolsavgöranden som stadfäster skiljedomar, såsom den omtvistade section 66.2-domen, skulle falla utanför tillämpningsområdet för denna bestämmelse, så skulle det ge upphov till åtminstone två anomalier.

67.

För det första skulle en tidigare dom som meddelats i ett tredjeland, och som per definition faller utanför förordningens tillämpningsområde enligt artikel 34.4 i förordning nr 44/2001, utgöra hinder för erkännande av en senare oförenlig dom som har meddelats i en annan medlemsstat än den där domen görs gällande. Däremot skulle en oförenlig dom som meddelats i den medlemsstat där erkännandet söks, där saken skulle anses falla utanför tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, inte ha en sådan verkan. Exempelvis skulle en dom som meddelats av en domstol i Bolivia, ett tredjeland, kunna förhindra att en dom som har meddelats av en irländsk domstol, en medlemsstat, erkändes i Frankrike, en annan medlemsstat, medan en dom som meddelats av en fransk domstol inte skulle kunna åberopas för att förhindra att den irländska domen erkändes i Frankrike.

68.

För det andra skulle en icke inhemsk skiljedom rankas högre i rättsordningen i den medlemsstat där den görs gällande än en inhemsk skiljedom som har förklarats verkställbar av domstol i den medlemsstaten. För det fall att en medlemsstat har erkänt en icke inhemsk skiljedom med stöd av 1958 års New York-konvention, kan den inte senare skede stödja sig på förordning nr 44/2001 för att förklara en dom från en medlemsstat som strider mot denna icke inhemska skiljedom verkställbar. En inhemsk skiljedom som förklaras verkställbar genom en dom i den medlemsstat där erkännandet söks skulle vara i ett sämre läge, eftersom den varken skulle åtnjuta status som skiljedom enligt 1958 års New York-konvention ( 62 ) eller vara berättigad till skydd enligt artikel 34.3 i förordning nr 44/2001. För det fall att section 66-domen i förevarande mål inte skulle utgöra hinder för verkställighet av den spanska domen i England, skulle skiljedomen sakna rättsverkningar i den jurisdiktion där skiljedomstolen har sitt säte, men skulle ändå kunna verkställas i en annan medlemsstat med företräde framför den spanska domen. Ta det exempel som kommissionen gav i sitt skriftliga yttrande. Om en fransk domstol skulle anse att 1958 års New York-konvention ålägger den att erkänna skiljedomen, skulle förordning nr 44/2001 inte utgöra hinder för verkställighet av skiljedomen i Frankrike, och den franska domstolen skulle inte vara skyldig att erkänna den spanska domen i den mån den är oförenlig med skiljedomen.

69.

Sammanfattningsvis håller jag med Klubben, Förenade kungariket och kommissionen om att en dom som har meddelats med stöd av artikel 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) kan utgöra en ”dom som har meddelats … i den medlemsstat där domen görs gällande” i den mening som avses i artikel 34.3 i förordning nr 44/2001, oavsett om den faller utanför denna förordnings materiella tillämpningsområde eller inte.

70.

Jag föreslår således att EU-domstolen besvarar den första och den andra frågan genom att slå fast att en dom som stadfäster villkoren i en skiljedom med stöd av section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) – med avseende på artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 – kan utgöra en relevant ”dom” från den medlemsstat där domen görs gällande, utan hinder av att en sådan dom enligt artikel 1.2 d i förordningen faller utanför den förordningens tillämpningsområde.

71.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den, för det fall att EU-domstolen skulle finna att artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig, kan vägra att erkänna eller verkställa en dom som meddelats i en annan medlemsstat med stöd av artikel 34.1 i denna förordning till följd av att det föreligger en tidigare nationell skiljedom eller ett tidigare avgörande i vilket villkoren i denna skiljedom har stadfästs av en domstol i den medlemsstat där domen görs gällande. Den hänskjutande domstolen önskar i synnerhet få klarhet i huruvida den under sådana omständigheter kan stödja sig på artikel 34.1, eller om de skäl som hindrar erkännande och verkställighet på grund av res judicata och/eller oförenlighet är uttömmande uppräknade i artikel 34.3 och 34.4.

72.

Med hänsyn till att det svar som jag föreslår att EU-domstolen bör ge på de två första frågorna undanskaffar de frågor som aktualiserats i det nationella målet och gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att lösa konflikten mellan section 66-domen och den spanska domen, anser jag att det saknas anledning att besvara den tredje frågan. För fullständighetens skull och med hänsyn till att EU-domstolen kan tänkas inta en annan ståndpunkt vad gäller det föreslagna svaret på de två första frågorna, kommer jag emellertid kortfattat behandla den tredje frågan.

73.

Enligt EU-domstolens praxis ska artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett hinder för genomförandet av ett av de grundläggande målen med denna förordning. Den kan således endast tillämpas i undantagsfall. ( 63 ) Även om det i princip står medlemsstaterna fritt att, med stöd av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001, bestämma vilka krav som grunderna för rättsordningen ställer, definieras gränserna för begreppet ordre public av denna förordning. ( 64 ) Även om det inte är EU-domstolens uppgift att definiera vad som utgör ordre public i en medlemsstat, ankommer det dock på den att kontrollera gränserna inom vilka en domstol i en medlemsstat kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom från en annan medlemsstat. ( 65 )

74.

Det framgår även av EU-domstolens praxis att en användning av rättsinstitutet ordre public kommer i fråga endast i det fall då erkännande eller verkställande av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en rättsregel som anses vara av grundläggande betydelse i rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande eller av en rättighet som anses vara en grundläggande rättighet i denna rättsordning. ( 66 ) I domen i målet Hoffmann ( 67 ) fann EU-domstolen att det i alla händelser är uteslutet att använda rättsinstitutet ordre public, som är förbehållet undantagsfall, när saken gäller en utländsk doms förenlighet med en nationell dom. Frågan ska således besvaras på grundval av artikel 27.3 i Brysselkonventionen. ( 68 )

75.

Hänvisning kan även ske till Jenard-rapporten ( 69 ) där det noterades att fallet med en utländsk dom som är oförenlig med en dom som meddelats av en nationell domstol, i gällande konventioner, antingen behandlas som en fråga om ordre public … eller regleras i en särskild bestämmelse. I rapporten anges att ”att behandla detta som en fråga om ordre public skulle medföra en risk för att detta begrepp gavs en alltför extensiv tolkning”.

76.

Såsom generaladvokaten Wahl påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Salzgitter Mannesmann Handel utgör dessutom artikel 34.2, 34.3 och 34.4 i förordning nr 44/2001 lex specialis i förhållande till artikel 34.1, som är av allmän karaktär. Sistnämnda bestämmelse är inte tillämplig i den mån frågor rörande ordre public behandlas i andra undantag. ( 70 )

77.

Jag instämmer därför i den franska regeringens iakttagelse att unionslagstiftarens avsikt var att uttömmande reglera frågan om res judicata och/eller oförenlighet genom artikel 34.3 och 34.4 i förordning nr 44/2001 och därmed att utesluta möjligheten att i det sammanhanget stödja sig på begreppet ordre public. Härav följer att EU-domstolen inte bör göra en vid tolkning av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 som skulle inskränka den ändamålsenliga verkan av punkterna 3 och 4 i denna artikel eller underlätta ett kringgående av de villkor som anges i dess punkter.

78.

För det fall att EU-domstolen skulle finna att artikel 34.3 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig på omständigheterna i förevarande begäran om förhandsavgörande, föreslår jag därför att EU-domstolen fastställer att den hänskjutande domstolen inte med stöd av artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 kan vägra att erkänna eller verkställa en dom från en annan medlemsstat till följd av att det föreligger en tidigare nationell skiljedom eller ett tidigare avgörande i vilket villkoren i denna skiljedom har stadfästs av en domstol i den medlemsstat där domen görs gällande, och att de skäl som hindrar erkännande eller verkställighet på grund av res judicata och/eller oförenlighet är uttömmande uppräknade i artikel 34.3 och 34.4 i förordning nr 44/2001.

79.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av High Court of Justice (England & Wales), Queen's Bench Division (Commercial Court) (United Kingdom) (Överdomstolen (England och Wales), avdelningen Queen's Bench (Handelsdomstolen), Förenade kungariket) på följande sätt:

En dom som stadfäster villkoren i en skiljedom med stöd av section 66.2 i Arbitration Act 1996 (1996 års lag om skiljeförfarande) kan – med avseende på artikel 34.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – utgöra en relevant ”dom” från den medlemsstat där domen görs gällande, utan hinder av att en sådan dom enligt artikel 1.2 d i förordningen faller utanför den förordningens tillämpningsområde.