EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62020CC0673

Förslag till avgörande av generaladvokat A. M. Collins föredraget den 24 februari 2022.
EP mot Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques (INSEE).
Begäran om förhandsavgörande från Tribunal judiciaire d’Auch.
Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Medborgare i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland vilka är bosatta i en medlemsstat – Artikel 9 FEU – Artiklarna 20 och 22 FEUF – Rösträtt och valbarhet vid kommunala val i bosättningsmedlemsstaten – Artikel 50 FEU – Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen – Följderna av en medlemsstats utträde ur unionen – Strykning från röstlängder i bosättningsmedlemsstaten – Artiklarna 39 och 40 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Giltigheten av beslut (EU) 2020/135.
Mål C-673/20.

Court reports – general

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2022:129

 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANTHONY MICHAEL COLLINS

föredraget den 24 februari 2022 ( 1 )

Mål C‑673/20

EP

mot

Préfet du Gers och

Institut national de la statistique et des études économiques,

intervenient:

Maire de Thoux

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal judiciaire d’Auch (Domstolen i Auch, Frankrike))

”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Tolkning och giltighet av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen – Brittisk medborgare bosatt i en medlemsstat i Europeiska unionen sedan mer än 15 år som fråntagits sin rösträtt i Förenade kungariket – Strykning från röstlängden i bosättningsmedlemsstaten”

I. Inledning

1.

Får brittiska medborgare som åtnjöt fördelar genom unionsmedborgarskapet behålla dessa fördelar efter Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen? Detta är kärnan i de fyra tolkningsfrågor som Tribunal judiciaire d’Auch (Domstolen i Auch, Frankrike) har ställt inom ramen för ett mål avseende huruvida EP, en brittisk medborgare, fortsätter att åtnjuta sin rösträtt och valbarhet i kommunala val i Frankrike. Den första och andra tolkningsfrågan rör huruvida brittiska medborgare, eller en underkategori av dessa, fortsätter att vara unionsmedborgare och åtnjuta de fördelar som denna ställning innebär. För det fall dessa frågor besvaras nekande, har den hänskjutande domstolen genom den tredje och den fjärde tolkningsfrågan bett EU-domstolen att bedöma giltigheten av rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, ( 2 ) bland annat mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.

II. Tillämpliga bestämmelser

A.   Unionsrätt

1. Unionsmedborgarskap

2.

I artikel 9 FEU föreskrivs följande:

”… Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.”

3.

Artikel 20.1 FEUF, som föreskriver ett unionsmedborgarskap, har en nästan identisk lydelse.

4.

Enligt artikel 22.1 FEUF ska varje unionsmedborgare som är bosatt i en medlemsstat där han inte är medborgare ha rösträtt och vara valbar vid kommunala val i den medlemsstat där han är bosatt, på samma villkor som medborgarna i den staten. Artikel 40 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) bekräftar denna rätt.

2. Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen

5.

I artikel 50 FEU föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat får i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser besluta att utträda ur unionen.

2.   Den medlemsstat som beslutar att utträda ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer ska unionen förhandla fram och ingå ett avtal med denna stat där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med unionen. Detta avtal ska förhandlas i enlighet med artikel 218.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det ska ingås på unionens vägnar av rådet som ska besluta med kvalificerad majoritet efter Europaparlamentets godkännande.

3.   Fördragen ska upphöra att vara tillämpliga på den berörda staten från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter den anmälan som avses i punkt 2, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist.

…”

6.

Genom beslut 2020/135 godkändes avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat utträdesavtalet) ( 3 ) på Europeiska unionens vägnar.

7.

I enlighet med dess artikel 185 trädde utträdesavtalet i kraft vid midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020.

8.

I artikel 126 i utträdesavtalet föreskrevs en övergångsperiod eller genomförandeperiod. Denna började löpa den dag då avtalet trädde i kraft och upphörde den 31 december 2020.

9.

Övergångens omfattning anges i artikel 127 i utträdesavtalet, vars första punkt föreskriver att om inte annat föreskrivs i detta avtal ska unionsrätten vara tillämplig ”på och i Förenade kungariket” under övergångsperioden. Bland de bestämmelser i fördragen och i akter antagna av Europeiska unionens institutioner, organ och byråer som inte var tillämpliga på och i Förenade kungariket under övergångsperioden fanns artikel 20.2 b och artikel 22 FEUF, artikel 40 i stadgan samt akter antagna med stöd av de bestämmelserna. I artikel 127.6 i utträdesavtalet angavs att ”[o]m inte annat föreskrivs i detta avtal ska under övergångsperioden alla hänvisningar till medlemsstaterna i den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1, inbegripet såsom denna är genomförd och tillämpas av medlemsstaterna, förstås så att de inbegriper Förenade kungariket”.

B.   Fransk rätt

10.

I artikel 88–3 i konstitutionen av den 4 oktober 1958, i dess lydelse enligt loi constitutionnelle nr 93–952 (konstitutionella lagen nr 93–952) av den 27 juli 1993 föreskrivs följande:

”Rösträtt och valbarhet i kommunala val får, med förbehåll för att den tillämpas ömsesidigt och enligt de överenskommelser som anges i [FEU], endast beviljas unionsmedborgare som är bosatta i Frankrike. Dessa medborgare får inte utöva ämbetet som borgmästare eller delta i utseendet av senatorväljare eller val av senatorer …”

11.

Artikel LO 227–1 i code électoral issu de la loi organique no 98–404 du 25 mai 1998 déterminant les conditions d’application de l’article 88–3 de la Constitution relatif à l’exercice par les citoyens de l’Union européenne résidant en France, autres que les ressortissants français, du droit de vote et d’éligibilité aux élections municipales, et portant transposition de la directive 94/80/CE (Vallag som följer av den organiska lagen nr 98–404 av den 25 maj 1998 om villkor för tillämpningen av artikel 88–3 i konstitutionen avseende hur medborgare i Europeiska unionen som är bosatta i Frankrike och som inte är franska medborgare får utöva rösträtt och valbarhet vid kommunalval samt om införlivande av direktiv 94/80/EG av den 19 december 1994 (JORF nr 120 av den 26 maj 1998) (nedan kallad vallagen) föreskriver följande:

”Europeiska unionens medborgare som är bosatta i Frankrike och som inte är franska medborgare får delta i val till kommunfullmäktige på samma villkor som franska röstberättigade, med förbehåll för bestämmelserna i detta avsnitt.

De i första stycket nämnda personerna ska behandlas som bosatta i Frankrike om de har sin faktiska hemvist där eller om deras vistelse är kontinuerlig.

…”

12.

I artikel LO 227–2 i vallagen föreskrivs följande:

”De personer som det hänförs till i artikel LO 227–1 ska, för att kunna utöva sin rösträtt, på egen begäran skrivas in i en särskild röstlängd.

De får ansöka om inskrivning om de har rösträtt i deras ursprungsstat och om de uppfyller de rättsliga villkoren, förutom franskt medborgarskap, för att vara röstberättigade och kunna skrivas in i en röstlängd i Frankrike.”

13.

Enligt artikel L 16.3 andra stycket i vallagen ansvarar den franska nationella byrån för statistik och ekonomiska studier (Institut national de la statistique et des études économiques (INSEE)) för att från röstlängden stryka namn på avlidna röstberättigade och röstberättigade som inte längre har rösträtt.

III. Tvisten i det nationella målet och begäran om förhandsavgörande

14.

EP har bott i Frankrike sedan 1984 och är gift med en fransk medborgare. Av beslutet om hänskjutande framgår att hon inte har erhållit franskt medborgarskap genom giftermålet eftersom hon, som före detta tjänsteman vid dåvarande Foreign and Commonwealth Office (Förenade kungarikets utrikesministerium), har svurit trohet till drottningen av England.

15.

När utträdesavtalet trädde i kraft strök INSEE EP från röstlängden för kommunen Thoux (Frankrike). Hon kunde således inte delta i de kommunala val som hölls den 15 mars och den 28 juni 2020.

16.

Den 6 oktober 2020 framställde EP en formell ansökan om att på nytt föras in i röstlängden för icke-franska medborgare i Europeiska unionen. Följande dag avslog borgmästaren i Thoux denna ansökan. EP vände sig då till kommunen Thouxs valnämnd. Eftersom detta organ svarade att den inte skulle hålla sammanträde förrän i mars 2021, betraktade EP detta svar som en underförstådd bekräftelse av borgmästarens beslut av den 7 oktober 2020. Följaktligen väckte EP, den 9 november 2020, talan vid Tribunal judiciaire d’Auch (Domstolen i Auch).

17.

Tribunal judiciaire d’Auch (Domstolen i Auch) beslutade, genom beslut av den 17 november 2020 som inkom till domstolens kansli den 9 december 2020, att förklara målet vilande och till EU-domstolen hänskjuta följande tolkningsfrågor:

”1)

Ska artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen och [utträdesavtalet] tolkas på så sätt att de upphäver unionsmedborgarskapet för brittiska medborgare som före utgången av övergångsperioden har utövat sin rätt till fri rörlighet och sin rätt att fritt bosätta sig i en annan medlemsstat, särskilt för de personer som bor i en annan medlemsstat sedan mer än 15 år och som omfattas av den brittiska lag som innehåller den så kallade 15 year rule, vilket således medför att de fullständigt berövas sin rösträtt?

2)

För det fall att den första frågan ska besvaras jakande, ska artiklarna 2, 3, 10, 12 och 127 i utträdesavtalet, punkt 6 i ingressen till nämnda avtal och artiklarna 18, 20 och 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillsammans tolkas så, att de tillåter sådana brittiska medborgare att, utan undantag, få behålla de rättigheter enligt unionsmedborgarskapet som de hade före deras lands utträde ur Europeiska unionen?

3)

För det fall att den andra frågan ska besvaras nekande, är utträdesavtalet delvis ogiltigt i den mån det kränker de principer som ligger till grund för Europeiska unionens identitet, särskilt artiklarna 18, 20 och 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, men även artiklarna 39 och [40] i [stadgan], och strider avtalet mot proportionalitetsprincipen, i den mån det inte finns någon bestämmelse däri som gör det möjligt för sådana brittiska medborgare att, utan undantag, få behålla dessa rättigheter?

4)

Är artikel 127.1 b i utträdesavtalet under alla omständigheter delvis ogiltig i den mån den innebär en kränkning av artiklarna 18, 20 och 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt artiklarna 39 och 40 i [stadgan], såvitt den förstnämnda artikeln innebär att unionsmedborgare som har utövat sin rätt till fri rörlighet och sin rätt att fritt bosätta sig i Förenade kungariket berövas sin rösträtt och valbarhet i kommunala val i [den staten], och – om tribunalen och EU-domstolen tolkar dessa bestämmelser på samma sätt som Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) – ska inte denna kränkning på motsvarande sätt gälla situationen för [brittiska] medborgare … som, sedan mer än 15 år tillbaka i tiden, har utövat sin rätt till fri rörlighet och sin rätt att fritt bosätta sig i en annan medlemsstat och som omfattas av den brittiska lag som innehåller den så kallade 15 year rule, vilket således medför att de fullständigt berövas sin rösträtt?”

18.

EP, den franska regeringen och den rumänska regeringen samt Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen.

IV. Rättslig bedömning

Allmänna överväganden

1.   Medborgarskap – medlemsstaternas befogenhet

19.

Skäl 10 i ingressen till FEU anger att medlemsstaterna har föresatt sig att införa ett gemensamt unionsmedborgarskap för medborgarna i sina länder. Enligt skäl 13 har de vidare föresatt sig att fortsätta processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken.

20.

I artikel 1 första stycket FEU föreskrivs att genom detta fördrag upprättar de höga fördragsslutande parterna mellan sig en Europeisk union, som av medlemsstaterna tilldelas befogenheter för att deras gemensamma mål ska kunna uppnås. I andra stycket i den artikeln anges att FEU markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken.

21.

Det är mot bakgrund av dessa bestämmelser som artikel 9 FEU och artiklarna 20–24 FEUF föreskriver ett unionsmedborgarskap, fastställer dess gränser och anger vem som får åtnjuta det.

22.

I artikel 9 FEU och artikel 20.1 FEUF föreskrivs att unionsmedborgare ska vara medborgare i en medlemsstat. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet. Det ska i detta sammanhang medges att medlemsstaterna skulle ha kunnat besluta att föra samman sina befogenheter och ge Europeiska unionen befogenhet att fastställa vem som har rätt att bli unionsmedborgare. Detta uttryckliga val av medlemsstaterna innebär inte endast att unionen saknar befogenhet att skapa unionsmedborgarskap fristående från det medborgarskap som medlemsstaterna ger, utan det innebär ett konstitutionellt hinder mot att en sådan befogenhet kan vara underförstådd enligt unionsrätten.

23.

Med tanke på dessa bestämmelsers klarhet är det inte förvånande att domstolen i sin praxis, bland annat domen Rottmann ( 4 ), domen Tjebbes ( 5 ) och senast i domen Wiener Landesregeriung ( 6 ), uttryckligen erkänner att medlemsstaterna har behållit sina befogenheter att bestämma vem som är medborgare i landet och därmed unionsmedborgare. Denna befogenhetsfördelning har inte ändrats genom domstolens praxis, enligt vilken medlemsstaterna vid utövandet av befogenheter avseende förvärv och förlust av medborgarskap, i fall som omfattas av unionsrätten, ska ta tillbörlig hänsyn till unionsrätten. ( 7 )

24.

Domen Rottmann ( 8 ) rörde en situation där förlusten av medborgarskap i en medlemsstat skulle ha fått till följd att den berörda personen blev statslös. ( 9 ) Domstolen upprepade sin praxis av vilken följer att enligt internationell rätt hör fastställandet av förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap till respektive medlemsstats befogenhet. ( 10 ) Detta hindrar dock inte att tillämpningen av de nationella bestämmelserna ska vara förenliga med unionsrätten, när det är fråga om situationer som omfattas av unionsrätten. ( 11 ) Bland omständigheter som omfattas av unionsrätten finns den situation där en unionsmedborgare kan förlora den ställning och de rättigheter som tillerkänns honom enligt artikel 20 FEUF, på grund av att han eller hon genom beslut av myndigheterna i en medlemsstat har förlorat sitt ursprungliga medborgarskap i en annan medlemsstat. ( 12 ) Domstolen slog fast att unionsrätten inte utgör hinder mot att en medlemsstat återkallar en unionsmedborgares medborgarskap i den staten när medborgarskapet har beviljats genom bedrägligt handlande, även om detta beslut innebär att han eller hon förlorar den ställning och de rättigheter som tillerkänns honom eller henne enligt artikel 20 FEUF, under förutsättning att beslutet om återkallelse iakttar proportionalitetsprincipen. ( 13 )

25.

Domen Tjebbes ( 14 ) rörde tillämpningen av lagstiftning genom vilken en person med dubbelt medborgarskap förlorade sitt nederländska medborgarskap då han, efter att ha blivit myndig och även om han hade båda medborgarskapen, hade haft sin hemvist utanför medlemsstaterna under en oavbruten tioårsperiod. Eftersom förlust av nederländskt medborgarskap medförde att sådana personer förlorade den ställning och de rättigheter som unionsmedborgarskapet innebar, slog domstolen fast att den omfattades av unionsrätten, vilken Nederländerna skulle iaktta vid utövandet av sin befogenhet. ( 15 ) En medlemsstat har, i samband med att den utövar sin befogenhet att fastställa förutsättningarna för förvärv och förlust av medborgarskap, rätt att utgå från att medborgarskapet är ett uttryck för en verklig anknytning mellan staten och dess medborgare och att följaktligen knyta förlusten av medborgarskapet till att en sådan verklig anknytning inte finns eller har upphört. ( 16 ) Under dessa omständigheter strider det i princip inte mot unionsrätten att en medlemsstat fastställer att en individ har förlorat sitt medborgarskap, även om denna förlust medför att den berörda personen också förlorar sin ställning som unionsmedborgare. ( 17 ) Det ankommer emellertid på medlemsstaterna att först göra en individuell bedömning av personens och, i förekommande fall, dennes familjemedlemmars situation, för att avgöra huruvida förlusten av medborgarskapet är förenlig med proportionalitetsprincipen. ( 18 )

26.

I domen Wiener Landesregierung ( 19 )hade en estnisk medborgare, JY, fått en försäkran från österrikiska myndigheter att hon skulle få medborgarskap i den medlemsstaten om hon inom en tidsperiod på två år kunde visa att hon hade avsagt sig sitt estniska medborgarskap. ( 20 ) Med hänvisning till att JY hade begått ett antal förseelser återkallade österriska myndigheter sitt beslut att bevilja henne österrikiskt medborgarskap. ( 21 ) Återkallelsen av beslutet att bevilja JY österrikiskt medborgarskap medförde att hon blev statslös och att hon således förlorade sitt unionsmedborgarskap. ( 22 ) Domstolen fann att när en person tillfälligt förlorar sitt unionsmedborgarskap på grund av att ursprungsmedlemsstaten har befriat vederbörande från sitt nationella medborgarskap innan han eller hon förvärvar medborgarskap i en annan medlemsstat, åligger det i första hand den sistnämnda medlemsstaten att säkerställa effektiviteten av artikel 20 FEUF. Under dessa omständigheter måste ett beslut att återkalla en tidigare lämnad försäkran grunda sig på legitima skäl samt iaktta proportionalitetsprincipen. ( 23 )

2.   Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen

27.

I artikel 50.1 FEU anges att varje medlemsstat har rätt att, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser, besluta att utträda ur unionen. ( 24 ) Denna bestämmelse innebär även att utträdesbeslutet måste förbli frivilligt och ensidigt till sin karaktär. ( 25 ) När beslutet om utträde har anmälts till Europeiska rådet ska Europeiska unionen förhandla med den berörda medlemsstaten för att nå en överenskommelse om genomförandet av utträdet. I artikel 50.3 föreskrivs en frist för förhandlingsperioden och att fördragen ska upphöra att vara tillämpliga på den berörda staten från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft eller, om det inte finns något sådant avtal, två år efter anmälan av utträdesbeslutet, om inte Europeiska rådet i samförstånd med den berörda medlemsstaten med enhällighet beslutar att förlänga denna tidsfrist. En avsaknad av en sådan överenskommelse som avses i artikel 50.2 hindrar således inte att utträdet träder i kraft. ( 26 )

28.

Enligt artikel 50.3 ska fördragen upphöra att vara tillämpliga på en stat som har anmält sin avsikt att träda ur Europeiska unionen från och med den dag då avtalet om utträde träder i kraft. I Förenade kungarikets fall trädde avtalet om utträde i kraft vid midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020, varvid denna stat upphörde att vara en unionsmedlemsstat. Följaktligen föresatte sig Förenade kungariket inte längre att införa ett gemensamt unionsmedborgarskap för Europeiska unionens medlemsstaters medborgare eller att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken. Eftersom unionsmedborgarskapets existens är beroende av förvärv och innehav av medborgarskap i en medlemsstat och Förenade kungariket frivilligt frånsade sig denna ställning på det sätt som unionsrätten föreskriver, upphörde brittiska medborgare att vara unionsmedborgare.

29.

I artikel 126 i utträdesavtalet föreskrevs en övergångsperiod under vilken unionsrätten skulle vara tillämplig ”på och i Förenade kungariket” fram till den 31 december 2020. Artikel 127 i utträdesavtalet uteslöt, under denna period, uttryckligen en tillämpning ”på och i Förenade kungariket” av artikel 20.2 b, artikel 22 första stycket i EUF-fördraget och artikel 40 i stadgan, avseende varje unionsmedborgares rösträtt och valbarhet i kommunala val i den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Av detta följer att en brittisk medborgare, från och med utträdesavtalets ikraftträdande, inte längre i egenskap av unionsmedborgare åtnjöt en rösträtt och valbarhet i kommunala val i den medlemsstat där vederbörande var bosatt.

30.

Således upphörde brittiska medborgare, genom Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, att vara unionsmedborgare. Utträdesavtalets lydelse gav dem visserligen vissa rättigheter under övergångsperioden, men rösträtt och valbarhet i kommunala val i den medlemsstat där de var bosatta ingick inte bland dessa.

3.   EP:s situation

31.

EP har i sitt skriftliga yttrande framfört ett antal argument. Dessa kan delas in i två grupper. Den första avser att hon, trots Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, fortfarande är unionsmedborgare. För det andra och i andra hand har hon gjort gällande att utträdesavtalet inte lagligen kan frånta henne rösträtten och valbarheten i kommunala val. Vissa av synpunkterna i detta skriftliga yttrande leder mig att föreslå följande svar.

32.

Det avsnitt i Internationella domstolens dom Nottebohm ( 27 ) som EP har hänvisat till visar att förvärv av medborgarskap är beroende av ett positivt beslut av en stat. Europeiska unionen har fritt bestämt att förvärv av medborgarskap i en medlemsstat är en förutsättning för att kunna åtnjuta unionsmedborgarskap. Denna omständighet räcker i sig för att vederlägga hennes argument att en individs anknytning till en stat, även när denna anknytning har underlättats av att hon innehade en rättslig ställning som inte längre existerar, i sig kan motivera ett anspråk på medborgarskap i denna stat.

33.

EP förefaller i detta sammanhang göra gällande att den anknytning som hon upprättade när hon var medborgare i en medlemsstat hindrar att hon fråntas sitt unionsmedborgarskap. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att EP, trots att hon varit bosatt i Frankrike under lång tid och är gift med en fransk medborgare, har valt att inte bli fransk medborgare. Enligt den franska regeringen hade EP kunnat ansöka om att franskt medborgarskap, eftersom hon är gift med en fransk medborgare. Det enda EP behöver göra för att bli unionsmedborgare är således att till franska myndigheter lämna in en ansökan om franskt medborgarskap, vilket automatiskt skulle göra henne till unionsmedborgare. Det är, minst sagt, motsägelsefullt att samtidigt som EP uteslutande hänvisar till sin anknytning till Frankrike för att göra gällande att hon har rätt att behålla sitt unionsmedborgarskap, avstår hon samtidigt från att ta det enkla steg som skulle leda till att hon förblev unionsmedborgare, nämligen att lämna in en ansökan om franskt medborgarskap. Frankrike kan inte, utan att EP är medborgare i en medlemsstat, erkänna henne som unionsmedborgare.

34.

Domstolen har funnit att de rättigheter som en unionsmedborgare ges enligt artikel 21.1 FEUF bland annat syftar till att främja hans eller hennes gradvisa integration i värdmedlemsstaten. ( 28 ) EP synes hävda att hon har integrerat sig i det franska samhället såsom unionsmedborgare och att hon nu inte kan fråntas denna ställning och de rättigheter som följer av härmed. Det har anförts att EP, i likhet med samtliga brittiska medborgare, till följd av Förenade kungarikets suveräna beslut att utträda ur Europeiska unionen inte längre uppfyller den grundläggande förutsättningen för att ha ställningen som unionsmedborgare och åtnjuta de förmåner som är förenade härmed, nämligen att vara medborgare i en medlemsstat. Det kan dessutom påpekas att integrationen av tredjelandsmedborgare i medlemsstaterna inte är en av de målsättningar som eftersträvas med unionsmedborgarskapet.

35.

EP har vidare, som grund för ett argument att medborgarskap i en medlemsstat inte är en förutsättning för att vara unionsmedborgare, vidare hänvisat till en mening i punkt 23 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann ( 29 ) som har följande lydelse: ”Unionsmedborgarskapet förutsätter ett medborgarskap i en medlemsstat, men det är också ett juridiskt och politiskt koncept som är självständigt i förhållande till det nationella medborgarskapet.”

36.

Generaladvokaten Poiares Maduro angav, i punkt 23 i nämnda förslag till avgörande, också att medborgarskap i en medlemsstat inte endast innebär åtnjutande av de rättigheter som följer av unionsrätten och att sådana personer blir medborgare i Europeiska unionen. Han påpekade att unionsmedborgarskapet är mer än en samling rättigheter som, i sig, skulle kunna beviljas även dem som inte innehar det. Det förutsätter att det föreligger en anknytning av politisk art mellan unionsmedborgarna, som bygger på deras ömsesidiga åtagande att öppna sina respektive politiska gemenskaper för andra unionsmedborgare och att skapa en ny form av medborgerlig och politisk solidaritet på europeisk nivå. Enligt generaladvokaten Poiares Maduro har medlemsstaterna, genom att göra medborgarskap i en medlemsstat till ett villkor för att vara unionsmedborgare, önskat markera att denna nya form av medborgarskap inte innebär att den primära tillhörigheten till en nationell politisk gemenskap ifrågasätts. Förvärv av unionsmedborgarskap sker således via medborgarskap i en medlemsstat, som regleras i nationell rätt. Det utgör, liksom alla former av medborgarskap, grunden för ett nytt politiskt område, från vilket det växer fram rättigheter och skyldigheter som fastställs i unionsrätten. Med andra ord regleras inte förvärv och förlust av det nationella medborgarskapet (och följaktligen av unionsmedborgarskapet) i sig av unionsrätten, men villkoren för förvärv och förlust av medborgarskap måste vara förenliga med unionsbestämmelserna och iaktta unionsmedborgarnas rättigheter.

37.

Punkt 23 i förslaget till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann ( 30 ) stödjer således på intet sätt det resonemang som EP har gjort gällande, utan underminerar det fullständigt. Den beskriver syftet med ett unionsmedborgarskap som är beroende av innehavet av medborgarskap i en medlemsstat som medlemsstaternas ömsesidiga åtagande att skapa en ny form av medborgerlig och politisk solidaritet på europeisk nivå. Förenade kungariket visade, genom sitt suveräna beslut att träda ur Europeiska unionen, sin tydliga önskan att frånträda detta åtagande. Mot bakgrund av ett sådant handlande från en suverän stats sida, kan en enskild individ inte åberopa sitt brittiska medborgarskap för att göra anspråk på unionsmedborgarskap eller de fördelar som det innebär.

38.

EP har vidare gjort gällande att artikel 127.1 b i utträdesavtalet, eftersom de där uppräknade bestämmelserna inte ska vara tillämpliga ”på och i Förenade kungariket under övergångsperioden” medför att detta inte gäller medlemsstaterna, inbegripet Frankrike. Artikel 127.6 i utträdesavtalet påverkar inte den territoriella räckvidden av denna begränsning, eftersom den föreskriver att unionsrätten är tillämplig på alla medlemsstater, inbegripet Förenade kungariket, under denna period.

39.

Denna tolkning av artikel 127.6 i utträdesavtalet förefaller bortse från att denna bestämmelse inte hänför till unionsrätten i sig utan i stället till ”den unionsrätt som är tillämplig enligt punkt 1”. Artikel 127.1 b i utträdesavtalet medför att de bestämmelser som den hänvisar till utesluts från vad som enligt denna bestämmelse är tillämplig unionsrätt. Av detta följer att artikel 127.6 i utträdesavtalet medför att medlemsstaterna under övergångsperioden befrias från skyldigheten att tillämpa de bestämmelser som anges i artikel 127.1 b i utträdesavtalet. Artikel 127 i utträdesavtalet föreskrev således inget krav på Frankrike att behålla EP i vallängden för kommunala val som hölls i denna medlemsstat under denna period.

40.

EP har även framfört ett antal invändningar avseende att beslutet att stryka hennes namn i vallängden, vilka grundar sig på att beslutet inte beaktade hennes personliga förhållanden. Hon har, med hänvisning till domstolens domar Rottmann ( 31 ) och Tjebbes, ( 32 ) gjort gällande att ett beslut som fråntar henne fördelarna av ett unionsmedborgarskap endast får fattas efter en bedömning av hennes personliga förhållanden mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar samt efter det att hon genomgått ett laga förfarande, inbegripet rätten att bli hörd.

41.

Som anges i punkterna 23 och 25 ovan, meddelades domen Rottmann ( 33 ) och domen Tjebbes ( 34 ) i situationer där en medlemsstat fråntog enskilda individer deras medborgarskap, vilket medförde att de förlorade sitt unionsmedborgarskap. Det var mot denna bakgrund som domstolen slog fast att medlemsstaten, från ett unionsrättsligt perspektiv och i enlighet med proportionalitetsprincipen, hade en skyldighet att göra en individuell bedömning av vilka följder denna förlust hade för den berörda personen. ( 35 )

42.

Enligt min uppfattning kan EP inte med framgång åberopa domen Rottmann ( 36 ) och domen Tjebbes ( 37 ) och därvid göra gällande att en sådan bedömning hade kunnat leda till en annan utgång i hennes situation, för det fall hennes personliga förhållanden hade beaktats. Proportionalitetsprincipen kräver att en behörig myndighet ska göra en avvägning mellan motstridiga rättigheter och normer innan den fattar ett beslut som påverkar en enskild person. Omständigheterna i förevarande fall kräver ingen avvägning av de beslutande myndigheterna som skulle beakta EP:s personliga förhållanden. En person i EP:s ställning förlorade, som en direkt följd av Förenade kungarikets suveräna beslut att utträda ur Europeiska unionen, sin rösträtt och valbarhet i kommunala val i Frankrike, hennes bosättningsmedlemsstat. Det är detta suveräna beslut som har medfört att EP har förlorat dessa rättigheter, inte ett beslut av en medlemsstat eller en myndighet i en medlemsstat. I motsats till de situationer som var aktuella i både domen Rottmann ( 38 ) och domen Tjebbes ( 39 ) hade varken beslutsfattaren eller den hänskjutande domstolen någon befogenhet att bifalla EP:s yrkanden. Inget beaktande av EP:s personliga förhållande hade kunnat leda till en annan utgång av målet som hade varit förenlig med unionsrätten. Av samma skäl utgör inte domstolens nyligen meddelade dom Wiener Landesregierung ( 40 ) något stöd för EP.

43.

Det ska tilläggas att det, i den mån EP strävar efter att likställa sin ställning med en statslös persons ställning, vilket var en av de faktiska omständigheter som låg till grund för domen Rottmann ( 41 ) och domen Wiener Landesregierung ( 42 ) bör det påpekas att hon är en brittisk medborgare. Hon kan vända sig till Förenade kungarikets myndigheter beträffande de eventuella problem som hon kan ha beträffande sin ställning eller sina rättigheter i egenskap av brittisk medborgare. Vare sig Frankrike eller Europeiska unionen kan spela någon roll i en sådan tvist.

44.

Dessa konstateranden gäller även EP:s försök att åberopa skyddet för berättigade förväntningar i förhållande till Europeiska unionen och/eller franska myndigheter. EP:s eventuella påståenden om inskränkningar av hennes skydd för berättigade förväntningar avseende hennes ställning som unionsmedborgare ska riktas mot Förenade kungariket, som har trätt ur Europeiska unionen, och inte till franska myndigheter eller Europeiska unionen.

45.

EP:s påstående att franska myndigheter har fråntagit henne hennes rösträtt och valbarhet som kandidat i kommunala val och därmed också fråntagit henne rätten att delta i det demokratiska förfarandet är, också det, missriktat. Varje fråntagande av hennes rätt att delta i det demokratiska förfarandet i egenskap av brittisk medborgare är uteslutande en följd av Förenade kungarikets rätt.

46.

EP har vidare gjort gällande att det faktum att brittiska medborgare som är bosatta i Europeiska unionen fråntas sin rösträtt och valbarhet i kommunala val i deras bosättningsmedlemsstater utgör en inskränkning av principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet, som föreskrivs i artikel 18 FEUF.

47.

Domstolen har angett att en unionsmedborgare som var bosatt i Förenade kungariket kunde åberopa artikel 18 första stycket FEUF under övergångsperioden. ( 43 ) På liknande sätt kan EP, i princip, åberopa förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 FEUF avseende Frankrike under denna period.

48.

Av fast rättspraxis följer emellertid att artikel 18 första stycket FEUF endast kan tillämpas fristående i fall som omfattas av unionsrätten för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i EUF-fördraget. ( 44 )

49.

I förevarande mål räcker det att erinra om att principen om icke-diskriminering beträffande utövandet av rösträtt och valbarhet i kommunala val uttryckligen föreskrivs i artikel 20.2 b FEUF, som i artikel 127.1 i utträdesavtalet uttryckligen har uteslutits från de rättigheter som brittiska medborgare fortsatte att åtnjuta i Europeiska unionen under övergångsperioden.

50.

Enligt domstolens fasta praxis innebär vidare den allmänna principen om icke-diskriminering att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. ( 45 )

51.

Vad gäller utövandet av politiska rättigheter inom Europeiska unionen, befinner sig tredjelandsmedborgare, såsom EP, på grund av deras annorlunda rättsliga ställning, inte i en situation som är jämförbar med den som gäller medlemsstaternas medborgare. Skillnaden i behandlingen av dessa utgör således inte någon omotiverad diskriminering på grund av nationalitet.

52.

Denna sistnämnda slutsats gäller, naturligtvis, med förbehåll för medlemsstaternas möjlighet att ge tredjelandsmedborgare en rätt att delta i kommunala val enligt villkoren i varje medlemsstats egen lagstiftning. ( 46 ) Även om unionsrätten inte föreskriver någon skyldighet för medlemsstaterna att göra detta, hindrar den med andra ord inte dessa från att ge tredjelandsmedborgare rösträtt enligt deras respektive nationella lagstiftning. Att fransk rätt inte föreskriver någon sådan rätt kan inte bestridas enligt unionsrätten.

53.

Mot bakgrund av dessa överväganden, ska jag nu pröva den hänskjutande domstolens fyra tolkningsfrågor i syfte att ge den ett användbart svar.

a) Den första tolkningsfrågan

54.

Den hänskjutande domstolen har genom den första tolkningsfrågan önskat får klarhet i huruvida artikel 50 FEU och utträdesavtalet ska tolkas så att de upphäver unionsmedborgarskapet för brittiska medborgare som före utgången av övergångsperioden har utövat sin rätt till fri rörlighet och sin rätt att fritt bosätta sig i en annan medlemsstat, särskilt för de personer som bor i en annan medlemsstat sedan mer än 15 år och som omfattas av Förenade kungarikets 15 year rule, vilket således medför att de fullständigt berövas sin rösträtt.

55.

Av de skäl som utförligt anges i punkterna 19–52 ovan, upphörde brittiska medborgare, enligt Förenade kungarikets beslut att sätta igång förfarandet enligt artikel 50 FEU och det utträdesavtal som till följd av detta ingicks mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket, att vara medborgare i en unionsmedlemsstat. De upphörde följaktligen att vara unionsmedborgare. Alla rättsliga konsekvenser av att EP är bosatt utanför Förenade kungariket för utövandet av hennes rösträtt i denna stats val är en fråga mellan henne och Förenade kungariket, ett tredjeland, och omfattas således inte av denna domstols behörighet.

56.

Följaktligen föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga så, att artikel 50 FEU och utträdesavtalet innebär att brittiska medborgares unionsmedborgarskap upphörde vid midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020, inbegripet för dem som före utgången av övergångsperioden hade utövat sin rätt till fri rörlighet och rätt att fritt bosätta sig i en annan medlemsstat.

b) Den andra tolkningsfrågan

57.

Genom den andra tolkningsfrågan har den hänskjutande domstolen bett domstolen att klargöra huruvida artiklarna 2, 3, 10, 12 och 127 i avtalet om utträde, punkt 6 i ingressen till nämnda avtal och artiklarna 18, 20 och 21 FEUF tillsammans ska tolkas så, att de tillåter sådana brittiska medborgare att, utan undantag, få behålla de rättigheter enligt unionsmedborgarskapet som de hade före deras lands utträde ur Europeiska unionen.

58.

Denna fråga tycks förutsätta att även om brittiska medborgare upphörde att vara unionsmedborgare till följd av artikel 50 FEU och avtalet om utträde, skyddar den kombinerade verkan av de ovannämnda bestämmelserna brittiska medborgare som redan hade erhållit unionsmedborgarskap från en av följderna av Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, nämligen brittiska medborgares förlust av detta medborgarskap.

59.

Det resonemang som denna fråga grundar sig på stöter på minst tre oöverkomliga hinder.

60.

För det första föreskrivs inte, liksom tydligt framgår av det svar som jag föreslagit beträffande den första tolkningsfrågan, i artikel 50 FEU eller utträdesavtalet något undantag från bestämmelsen att Förenade kungariket, vid dess utträde ur Europeiska unionen, upphörde att vara en medlemsstat, med alla de följder som detta får för brittiska medborgare.

61.

För det andra var, eftersom man för att vara unionsmedborgare måste vara medborgare i en medlemsstat, alla brittiska medborgare unionsmedborgare fram till midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020, oavsett om de hade utövat någon av de rättigheter som denna ställning medförde. Utövandet av rättigheter enligt unionsrätten utgör inte någon rättslig grund på vilken en enskild persons ställning som unionsmedborgare kan fastställas.

62.

För det tredje ska, som jag angett ovan, artikel 127.1 i avtalet om utträde uttryckligen att artikel 20.2 b och artikel 22 FEUF, artikel 40 i stadgan samt akter antagna med stöd av de bestämmelserna inte vara tillämpliga under övergångsperioden.

63.

Av dessa skäl föreslår jag att domstolen ska besvara den andra tolkningsfrågan så, att de ovannämnda bestämmelserna i utträdesavtalet och FEUF inte tillåter brittiska medborgare att, utan undantag, få behålla den rätt till unionsmedborgarskap som de hade före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen den 31 januari 2020.

c) Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan

64.

Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan har ställts för det fall domstolen skulle ge ett nekande svar på de första två frågorna. Eftersom de rör frågan om utträdesavtalets giltighet från ett antal olika, men liknande, synvinklar, kan det vara lämpligt att undersöka dem tillsammans.

65.

Det är vedertaget att domstolen, såväl inom ramen för en talan om ogiltigförklaring som en begäran om förhandsavgörande, är behörig att pröva huruvida ett internationellt avtal som ingåtts av unionen är förenligt med fördragen och med de regler i internationell rätt som i enlighet med dessa binder Europeiska unionen. ( 47 )

66.

I ett fall som det förevarande, där domstolen har att pröva en begäran om förhandsavgörande avseende giltigheten av ett internationellt avtal som ingåtts av unionen, ska begäran följaktligen förstås så, att den avser den rättsakt genom vilken unionen ingått ett sådant avtal. Den kontroll av giltigheten som domstolen har att genomföra i ett sådant sammanhang kan avse denna rättsakts lagenlighet med beaktande av det aktuella internationella avtalets innehåll. ( 48 )

67.

Som anges i punkt 6 ovan godkände Europeiska unionen genom beslut 2020/135 ingåendet av utträdesavtalet.

68.

Mot bakgrund av dessa överväganden skulle den tredje och den fjärde tolkningsfrågan kunna omformuleras så att de, i huvudsak, avser huruvida beslut 2020/135 om ingående av utträdesavtalet är ogiltigt i den mån det inte, med hänsyn till innehållet i utträdesavtalet, ger brittiska medborgare som är bosatta i en medlemsstat och som inte är medborgare i någon medlemsstat rösträtt och valbarhet i kommunala val.

69.

Som jag har nämnt ovan är Förenade kungariket, sedan den 31 januari 2020 vid midnatt (centraleuropeisk tid), inte längre en medlemsstat i Europeiska unionen. Under övergångsperioden tillämpades unionsrätten på Förenade kungariket och dess medborgare enligt det undantag som föreskrivs i artikel 127 i utträdesavtalet, vilket särskilt utesluter rösträtt och valbarhet i kommunala val i bosättningsmedlemsstaten.

70.

Enligt min uppfattning kan beslut 2020/135, då det beaktar Förenade kungarikets ställning som ett tredjeland sedan dess utträde ur Europeiska unionen, inte klandras för att inte ge brittiska medborgare rösträtt och valbarhet i kommunala val i deras bosättningsmedlemsstat vare sig under övergångsperioden eller efter denna period. Förlusten av dessa rättigheter är en av konsekvenserna av Förenade kungarikets suveräna beslut att träda ur Europeiska unionen. Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att beslut 2020/135, kombinerat med utträdesavtalet, föreskrev att vissa delar av regelverket, genom undantag, var tillämpliga under övergångsperioden i syfte att säkerställa att Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen skulle ske under ordnade former, vilket utträdesavtalet enligt dess ingress hade som mål. Av dessa skäl anser jag att beslut 2020/135 inte strider mot artiklarna 20.2 b och 22 FEUF samt artikel 40 i stadgan vad gäller rösträtt och valbarhet i kommunala val. Av samma skäl utgör strider beslut 2020/135 inte heller mot artiklarna 18 och 21 FEUF beträffande det spörsmål som domstolen ställts inför.

71.

Denna slutsats påverkas inte av att vissa brittiska medborgare, såsom EP, utövade vissa unionsmedborgerliga rättigheter före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen, inbegripet rätten att flytta till och bosätta sig i en annan unionsmedlemsstat. Det finns ingen rättslig grund för påståendet att beslut 2020/135 var olagligt på grund av att de inte gav unionsmedborgarskap till personer som inte längre var unionsmedborgare under övergångsperioden eller efter denna, oberoende av var dessa personer var bosatta.

72.

Det ska även påpekas att unionens institutioner och organ enligt rättspraxis har stora befogenheter när politiska beslut antas på området för yttre förbindelser. ( 49 ) Unionens institutioner har således, i utövandet av deras utrikespolitiska befogenheter, rätt att ingå internationella avtal med sina partner grundade på principen om ömsesidiga fördelar för alla parter. ( 50 )

73.

I utträdesavtalets ingress erkänns att det är nödvändigt att föreskriva ett ömsesidigt skydd för unionsmedborgare och brittiska medborgare, samt för deras respektive familjemedlemmar, i de situationer då de har utövat sin rätt till fri rörlighet. Det är mot denna bakgrund som Europeiska kommissionen bland annat har hänvisat till ett förhandlingsdokument med rubriken ”The United Kingdom’s Exit from the European Union – Safeguarding the Position of EU Citizens Living in the UK and UK Nationals Living in the EU” (Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen – Säkerställande av ställningen för unionsmedborgare bosatta i Förenade kungariket och brittiska medborgare bosatta i Europeiska unionen) från juni 2017. I detta dokument anges att Förenade kungariket inte önskade säkerställa att brittiska medborgare bosatta i Europeiska unionen skulle åtnjuta politiska rättigheter efter dess utträde i utbyte mot ömsesidiga rättigheter för unionsmedborgare bosatta i Förenade kungariket. ( 51 )

74.

Det finns således ingen rättslig eller faktisk grund för att göra gällande att Europeiska unionen gick utöver sina utrikespolitiska befogenheter genom att inte fortsätta att tillåta brittiska medborgare bosatta inom Europeiska unionen att utöva rösträtt och valbarhet i kommunala val i medlemsstaterna efter Förenade kungarikets utträde, vare sig genom ett ensidigt beslut eller genom förhandlingar med Förenade kungariket.

75.

I den del den tredje tolkningsfrågan avser huruvida utträdesavtalet innebär ett åsidosättande av vissa principer som ligger till grund för unionens identitet och är oproportionerligt eftersom det inte innehåller några undantag från regeln att brittiska medborgare förlorar de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet, vill jag i korthet framföra följande synpunkter: Eftersom Förenade kungarikets suveräna val att lämna Europeiska unionen innebär ett förkastande av de principer som ligger till grund för unionen och eftersom utträdesavtalet är ett avtal mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket för att underlätta denna stats utträde ur unionen, ankom det inte på Europeiska unionen att insistera på att Förenade kungariket fullständigt skulle ställa sig bakom någon av unionens grundläggande principer. Europeiska unionen kunde inte heller värna rättigheter som den, under alla omständigheter, inte var förpliktad att göra gällande för personer som är medborgare i en stat som har lämnat unionen och som därför inte längre är unionsmedborgare. Slutligen var det, eftersom unionsmedborgarskapet är avhängigt av att den berörda personen är medborgare i en medlemsstat, inom ramen för fördragen inte möjligt att agera på något annat sätt än att utesluta brittiska medborgare från definitionen av unionsmedborgare.

76.

Beträffande den fjärde tolkningsfrågan finns det, när det gäller huruvida artikel 127.1 b i utträdesavtalet är giltig, ingen rättslig grund för att göra någon åtskillnad mellan de brittiska medborgare som utövat sina rättigheter enligt unionsrätten och dem som inte gjort det. Juridiskt sett var alla brittiska medborgare unionsmedborgare innan Förenade kungariket utträdde ur Europeiska unionen, oberoende av hur de utnyttjat denna ställning. Varje fråga rörande berättigade förväntningar bör riktas till den stat i vilken de är medborgare, det vill säga Förenade kungariket.

77.

Mot denna bakgrund föreslår jag att den tredje och den fjärde tolkningsfrågan ska besvaras så, att beslut 2020/135 om ingående av utträdesavtalet inte är ogiltigt såvitt brittiska medborgare som är bosatta i en medlemsstat och inte är medborgare i någon medlemsstat inte enligt det beslutet ges rösträtt och valbarhet i kommunala val.

V. Förslag till avgörande

78.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Tribunal judiciaire d’Auch (Domstolen i Auch, Frankrike) har ställt enligt följande:

1)

Artikel 50 FEU och rådets beslut (EU) 2020/135 av den 30 januari 2020 om ingående av avtalet om ingående av avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen innebär att brittiska medborgares unionsmedborgarskap upphörde vid midnatt (centraleuropeisk tid) den 31 januari 2020, inbegripet för dem som före utgången av övergångsperioden hade utövat sin rätt till fri rörlighet och rätt att fritt bosätta sig i en annan medlemsstat.

2)

Bestämmelserna i beslut 2020/135 och i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillåter inte brittiska medborgare att, utan undantag, få behålla den rätt till unionsmedborgarskap som de hade före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen den 31 januari 2020.

3)

Beslut 2020/135 är inte ogiltigt såvitt brittiska medborgare som är bosatta i en medlemsstat och inte är medborgare i någon medlemsstat enligt det beslutet inte ges rösträtt och valbarhet i kommunala val.


( 1 ) Originalspråk: engelska.

( 2 ) EUT L 29, 2020, s. 1.

( 3 ) EUT C 384 I, 2019, s. 1.

( 4 ) Dom av den 2 mars 2010, Rottmann (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 5 ) Dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 6 ) Dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34).

( 7 ) Dom av den 2 mars 2010, Rottmann (C‑135/08, EU:C:2010:104), punkterna 39 och 41, dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. (C‑221/17, EU:C:2019:189), punkt 30, dom av den 14 december 2021, V.М.А. (C‑490/20, EU:C:2021:1008), punkt 38 och dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34), punkt 37.

( 8 ) Dom av den 2 mars 2010, Rottmann (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 9 ) Ibidem, punkterna 26–29.

( 10 ) Ibidem, punkt 39.

( 11 ) Ibidem, punkt 41.

( 12 ) Ibidem, punkt 42.

( 13 ) Ibidem, punkterna 42 och 59.

( 14 ) Dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 15 ) Ibidem, punkt 32.

( 16 ) Ibidem, punkt 35.

( 17 ) Ibidem, punkt 39.

( 18 ) Ibidem, punkterna 40–46.

( 19 ) Dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34)

( 20 ) Ibidem, punkterna 13 och 14.

( 21 ) Ibidem, punkterna 15–17.

( 22 ) Ibidem, punkt 33.

( 23 ) Ibidem, punkt 51.

( 24 ) Dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl. (C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 50).

( 25 ) Ibidem, punkt 68.

( 26 ) Beslut av den 19 mars 2019, Shindler m.fl. mot rådet (C‑755/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:221, punkt 31).

( 27 ) Internationella domstolens dom av den 6 april 1955 i målet Nottebohm (Liechtenstein mot Guatemala), Reports of Judgments, Advisory Opinions and Orders, 1955, s. 4.

( 28 ) Dom av den 14 november 2017, Lounes (C‑165/16, EU:C:2017:862), punkt 56 och dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34, punkt 42).

( 29 ) Förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet Rottmann (C‑135/08, EU:C:2009:588).

( 30 ) Förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares i målet Maduros Rottmann (C‑135/08, EU:C:2009:588).

( 31 ) Dom av den 2 mars 2010, (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 32 ) Dom av den 12 mars 2019, (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 33 ) Dom av den 2 mars 2010, (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 34 ) Dom av den 12 mars 2019, (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 35 ) Dom av den 2 mars 2010, Rottmann (C‑135/08, EU:C:2010:104, punkt 55) och dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl. (C‑221/17, EU:C:2019:189, punkt 41).

( 36 ) Dom av den 2 mars 2010, (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 37 ) Dom av den 12 mars 2019, (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 38 ) Dom av den 2 mars 2010, (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 39 ) Dom av den 12 mars 2019, (C‑221/17, EU:C:2019:189).

( 40 ) Dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34).

( 41 ) Dom av den 2 mars 2010, (C‑135/08, EU:C:2010:104).

( 42 ) Dom av den 18 januari 2022, Wiener Landesregierung m.fl. (Återkallelse av en försäkran om naturalisation) (C‑118/20, EU:C:2022:34).

( 43 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, The Department for Communities in Northern Ireland (C‑709/20, EU:C:2021:602, punkt 64).

( 44 ) Ibidem, punkt 65.

( 45 ) Dom av den 29 oktober 2020, Veselības ministrija (C‑243/19, EU:C:2020:872, punkt 37).

( 46 ) Enligt Europeiska kommissionen föreskriver ett antal medlemsstater en sådan möjlighet på vissa villkor.

( 47 ) Dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK (C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 48).

( 48 ) Ibidem, punkterna 50 och 51.

( 49 ) Dom av den 21 december 2016, Swiss International Air Lines (C‑272/15, EU:C:2016:993, punkt 24).

( 50 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 1999, Portugal v Council (C‑149/96, EU:C:1999:574, punkt 45).

( 51 ) Detta dokument finns tillgängligt på https://assets.publishing.service.gov.uk/government/uploads/system/uploads/attachment_data/file/621848/60093_Cm9464_NSS_SDR_Web.pdf.

Top