1

Sökanden arbetade som tillfälligt anställd vid Europeiska byrån för återuppbyggnad (EAR) under åtta år, från den 1 oktober 2000 till den 31 december 2008.

2

Enligt uppgifterna i ansökan började sökanden, på grund av en mycket toxisk arbetsmiljö under de åtta år hon tjänstgjorde vid byrån, att lida av flera sjukdomar och i synnerhet av psykologiska symptom som hon sammantagna anser kan kvalificeras som utbrändhet. Av de handlingar som bifogats ansökan framgår att sökanden allt sedan början av år 2004 besökt läkare i Irland och på hennes arbetsplats. Hon behandlades därefter av en psykiater i oktober 2007 och A, en annan psykiater, från och med mars 2009.

3

Den 14 oktober 2013 ingav sökanden en begäran om bistånd enligt artiklarna 24 och 90.1 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), vilka är analogt tillämpliga på kontraktsanställda i enlighet med artiklarna 81 och 117 i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren). I denna begäran gjorde hon gällande att hon utsatts för mobbning som skadade hennes hälsa (nedan kallad begäran om bistånd). Hon begärde även ersättning för den skada hon påstod sig ha lidit till följd av den påstådda mobbningen, vilken bland annat omfattade ersättning för sjukvårdskostnader (nedan kallad begäran om ersättning).

4

Genom beslut av den 4 oktober 2016 avslog den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) sökandens begäran om bistånd och begäran om ersättning. När det gäller sjukvårdskostnaderna ansåg anställningsmyndigheten att de läkarintyg som sökanden hade ingett inte styrkte att sjukdomarna nödvändigtvis hade orsakats av den påstådda mobbningen. Anställningsmyndigheten meddelade även sökanden att det ankom på henne att inge en begäran om att den påstådda sjukdomen skulle erkännas som en yrkessjukdom enligt villkoren i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, vilken är analogt tillämplig i enlighet med artiklarna 28 och 95 i anställningsvillkoren, och enligt de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, som antagits den 13 december 2005 av unionens institutioner med tillämpning av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna (nedan kallade försäkringsreglerna). Anställningsmyndigheten angav att det vid behov var möjligt för sökanden att därefter kräva ersättning för materiell och ideell skada som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna.

5

Den 5 januari 2017 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot anställningsmyndighetens avslag på hennes begäran om bistånd och begäran om ersättning. I myndighetens motivering angavs bland annat att den skada som sökanden påstod sig ha lidit inte enbart hade samband med den påstådda yrkessjukdomen. Genom beslut av den 26 april 2017 avslog anställningsmyndigheten klagomålet och påpekade på nytt att ersättning för vissa skador först borde ha begärts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och försäkringsreglerna.

6

I samma skrivelse av den 5 januari 2017 begärde sökanden även, med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, att anställningsmyndigheten skulle utge ersättning för den skada som hon ansåg sig ha lidit till följd av att anställningsmyndigheten inte hade genomfört den administrativa utredningen om den påstådda mobbningen inom en rimlig tidsfrist. Genom beslut av den 27 april 2017 avslog anställningsmyndigheten denna begäran med motiveringen att anledningen att det tagit lång tid att genomföra denna utredning var att begäran om bistånd hade ingetts först år 2013, trots att den avsåg händelser som ägt rum mellan åren 2003 och 2008 vid en byrå som sedan år 2008 inte längre existerar. Myndigheten avslog därför begäran om ersättning för det påstådda åsidosättandet av en rimlig tidsfrist.

7

Den 25 juli 2017 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett nytt klagomål mot avslaget på den ovan i punkt 6 nämnda begäran avseende ersättning för åsidosättande av en rimlig tidsfrist. Anställningsmyndigheten avslog klagomålet genom beslut av den 20 november 2017.

8

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 augusti 2017 väckte sökanden, med stöd av artikel 270 FEUF, talan om ogiltigförklaring av beslutet av den 4 oktober 2016 om avslag på begäran om bistånd och begäran om ersättning och, i förekommande fall, av beslutet av den 26 april 2017 om avslag på klagomålen avseende begäran om bistånd och begäran om ersättning (T‑487/17).

9

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 mars 2018 väckte sökanden en annan talan, denna gång mot anställningsmyndighetens beslut av den 20 november 2017 om avslag på hennes klagomål mot myndighetens beslut att avslå hennes begäran om ersättning på grund av ett påstått åsidosättande av en rimlig tidsfrist vid genomförandet av den administrativa utredningen (T‑148/18).

10

Efter det att tribunalen, i enlighet med artikel 125a i tribunalens rättegångsregler, hade beslutat att undersöka möjligheterna till en uppgörelse i godo i dessa tvister, enades parterna på grundval av referentens förslag, vilket innebar att målen avskrevs från tribunalens register (beslut av den 19 juni 2018, UE/kommissionen, T‑487/17, ej publicerat, EU:T:2018:376, och beslut av den 19 juni 2018, UE/kommissionen, T‑148/18, ej publicerat, EU:T:2018:377).

11

Den 3 maj 2017 sände sökandens ombud en skrivelse till avdelningen ”Finanser, olyckshändelser och arbetssjukdomar” vid Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen i syfte att, i enlighet med artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, få sökandens sjukdom erkänd som en yrkessjukdom. I skrivelsen angavs att sökanden, efter sina åtta års tjänstgöring vid byrån, hade börjat lida av flera sjukdomar, särskilt psykologiska symptom som sammantagna kan kvalificeras som utbrändhet.

12

Den 15 juni 2017 skickade sökandens ombud in en kompletterande begäran, till vilken bifogades det av sökanden undertecknade formuläret avseende yrkessjukdom av den 10 juni 2017 (nedan, tillsammans med ansökan av den 3 maj 2017, kallade begäran om erkännande av en yrkessjukdom). I detta formulär angav sökanden att hon led av ”posttraumatisk stress med ökad oro samt perioder av ätstörningar”.

13

Genom skrivelse av den 20 juni 2017 bekräftade PMO att den hade mottagit begäran om erkännande av en yrkessjukdom och underrättade sökanden om att denna begäran skulle behandlas i enlighet med artikel 16 i försäkringsreglerna, vilken har följande lydelse:

”1.   En försäkrad som på grund av arbetssjukdom begär att [försäkringsreglerna] skall tillämpas skall göra en anmälan till förvaltningen vid den institution han tillhör inom rimlig tid efter sjukdomens utbrott eller dagen då den först diagnostiserades. Denna anmälan kan lämnas in av den försäkrade eller den före detta försäkrade, om den förmodade arbetssjukdomen uppträder efter det att han lämnat tjänsten …

2.   Förvaltningen skall inleda en undersökning för att samla in alla fakta för att fastställa sjukdomens art, dess samband med arbetet samt de förhållanden under vilka den uppkommit. …”

14

I denna skrivelse av den 20 juni 2017 angav PMO att en utredning skulle äga rum ”i syfte att samla in alla uppgifter som gör det möjligt att fastställa sjukdomens art, huruvida den har sitt ursprung i arbetet och de omständigheter under vilka den uppkommit” och att dessa uppgifter därefter skulle överlämnas till den läkare som utsetts av anställningsmyndigheten, vilken senare skulle undersöka sökanden och presentera sina slutsatser i enlighet med artikel 18 i försäkringsreglerna.

15

I artikel 18 i försäkringsreglerna beskrivs förfarandet för beslutsfattande enligt följande:

”Beslut om att erkänna en händelse som olycksfall, inräknat beslut om huruvida orsaken varit av arbetsrelaterad … skall fattas av [anställningsmyndigheten] enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 20

16

I artikel 20.1 i försäkringsreglerna föreskrivs att ”[anställningsmyndigheten] … innan den fattar beslut med stöd av artikel 18 [ska] meddela den försäkrade eller dennes rättsinnehavare förslaget till beslut, åtföljt av slutsatserna från den eller de läkare som utsetts av institutionen …”.

17

Den 29 januari 2018 anmodades sökanden, på kallelse av anställningsmyndigheten, att inställa sig till en läkarundersökning som skulle utföras av B, som var den av institutionens förtroendeläkare som hade utsetts av anställningsmyndigheten enligt artikel 16 i försäkringsreglerna, och till en kompletterande läkarundersökning som samma dag skulle utföras av C, som är specialistläkare i psykiatri. B hade begärt denna kompletterande läkarundersökning.

18

Den 13 februari 2018 lämnade specialistläkaren ett utlåtande, i vilken han bland annat förklarade att sökanden hade utvecklat psykiatriska symptom ”till följd av utbrändhet som har ett nära samband med erfarenheten av mobbning på arbetsplatsen”.

19

Institutionens förtroendeläkare, B, angav i ett utlåtande av den 26 februari 2018 att han, efter att ha tagit del av specialistläkarens utlåtande, med angivande att undersökningen hade ägt rum den 24 februari 2018, beslutat att bifalla begäran om erkännande av en yrkessjukdom, varvid han förklarade att skadan bestod i ”milda anpassningsproblem till följd av utbrändhet”. Förtroendeläkaren preciserade i detta avseende att sökanden ”[hade] diagnostiserats med milda anpassningsproblem, däribland ångest, förknippad med en viss nivå av dysfori, som tyder på en narcissistisk störning” och att ”detta kunde ha samband med hennes tjänsteutövning vid EU:s institutioner”.

20

Till följd av detta utlåtande sände anställningsmyndigheten den 12 juli 2018 ett e‑postmeddelande till förtroendeläkaren för att få klarhet i huruvida det, på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga i sökandens hälsojournal, kunde anses föreligga medicinska skäl som motiverade att sökandens begäran hade lämnats in så sent.

21

Den 15 juli 2018 besvarade B denna begäran och angav att sökanden under sin läkarundersökning hade förklarat att hennes problem hade börjat när hon tillträdde sin tjänst vid byrån år 2004. Han nämnde flera uppgifter om ett alltför högt arbetstryck och en diagnos på utbrändhet som förekom i handlingar från de läkare som sökanden hade besökt under åren 2004, 2006 och 2017. Han avslutade sitt utlåtande med följande mening: ”det fanns inga medicinska skäl som förklarar den sena anmälan”.

22

Genom rekommenderad skrivelse av den 1 augusti 2018 till sökandens ombud (nedan kallat det angripna beslutet) avslog Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) vid kommissionen, i egenskap av anställningsmyndighet, begäran om erkännande av en yrkessjukdom, eftersom den hade ingetts för sent och följaktligen inte kunde tas upp till sakprövning. Anställningsmyndigheten ansåg nämligen att eftersom det gått nästan tio år sedan de åberopade hälsoproblemen hade uppkommit, så kunde denna begäran inte anses ha ingetts inom ”rimlig tid”, såsom krävs enligt artikel 16.1 i försäkringsreglerna. PMO påpekade dessutom att sökanden, trots att hon år 2013 hade lämnat in en begäran om bistånd, vid denna tidpunkt även hade kunnat begära att det skulle erkännas att hon har en yrkessjukdom, vilket skulle ha gjort det möjligt för institutionen att lagra de uppgifter som var nödvändiga för att handlägga ärendet, särskilt med hänsyn till att byrån hade upplösts i december 2008. Anställningsmyndigheten förklarade att den trots detta ändå hade beslutat att uppmana sökanden att genomgå en läkarundersökning hos myndighetens förtroendeläkare, eftersom det inte kunde uteslutas att anledningen att hennes begäran om erkännande av en yrkessjukdom inte ingetts i rätt tid är knuten till medicinska skäl. Enligt anställningsmyndigheten hade den läkare som utsetts av institutionen den 15 juli 2018 konstaterat att ”det inte fanns några medicinska skäl som motiverade att det gått så lång tid innan nämnda begäran ingavs”.

23

Därefter sändes, på sökandens begäran, flera medicinska handlingar till A, som är hennes psykiater, i slutet av oktober 2018.

24

Den 2 november 2018 ingav sökanden, med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot det angripna beslutet, i vilket hon för det första gjorde gällande att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning av huruvida den tid som gått innan hon till slut lämnade in sin begäran om erkännande av en yrkessjukdom var rimlig, med hänsyn till att hon år 2013 och år 2014 kände sig mycket svag, bland annat på grund av att hennes föräldrar avlidit, att det var ”rimligt” av henne att först begära bistånd för att få reda på hur hennes sjukdom skulle behandlas och att hon inbjudits att bli föremål för läkarundersökningar, vilket visar att ledet där det avgörs huruvida hennes begäran kunde prövas redan var avslutat, vilket innebär att hennes begäran skulle prövas. För det andra gjorde hon gällande att kommissionen gjort sig skyldig till maktmissbruk genom att hänvisa till undersökningar som påstås ha utförts den 24 februari 2018 och den 15 juli 2018 i syfte att fastställa att begäran om erkännande av en yrkessjukdom inte kunde tas upp till prövning, trots att sökanden bestred att hon hade undersökts vid dessa datum. För det tredje hävdade sökanden att hennes rätt till försvar hade åsidosatts, eftersom hon borde ha hörts innan B avgav sitt utlåtande den 15 juli 2018. Genom att frånta henne rätten att höras av förtroendeläkaren har hon emellertid inte haft möjlighet att, för förtroendeläkaren eller, i slutändan, anställningsmyndigheten, redogöra för skälen till att hon inte var i stånd att redan i ett tidigare skede lämna in sin begäran om erkännande av en yrkessjukdom Enligt sökanden visar de medicinska handlingar som skickats till A att hon inte har fått någon fråga i detta avseende. Hon gjorde dessutom gällande att B:s medicinska utlåtande var bristfälligt motiverat.

25

Anställningsmyndigheten avslog klagomålet av den 2 november 2018 genom beslut av den 5 mars 2019 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet). När det gäller påståendet om uppenbart oriktig bedömning prövade anställningsmyndigheten sökandens tre invändningar. Den angav att sökandens hälsoproblem, däribland de som åberopats till stöd för begäran om erkännande av en yrkessjukdom, hade börjat år 2004, att sökanden hade inlett flera administrativa förfaranden avseende den sjukdom som var föremål för denna begäran, att en begäran om att en sjukdom ska erkännas som en yrkessjukdom görs med hjälp av ett formulär på två sidor som hade krävt föga ansträngningar från sökandens sida och att B hade förklarat att det i sökandens fall inte fanns några medicinska skäl som motiverade att begäran ingavs så sent. Anställningsmyndigheten bekräftade således att den ansåg att begäran om erkännande av en yrkessjukdom hade ingetts för sent, eftersom den hade ingetts mer än tolv år efter uppkomsten av de första symtomen och mer än åtta år efter det att sökanden hade lämnat sin tjänst vid EAR.

26

Anställningsmyndigheten ansåg vidare att en begäran om erkännande av en yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte har något samband med en eventuell begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och att handläggningen av respektive typ av begäran ankommer på olika myndigheter. Enligt anställningsmyndigheten borde sökanden således redan tidigare ha inkommit med begäran om erkännande av en yrkessjukdom och åtminstone samtidigt med begäran om bistånd. Slutligen framhöll anställningsmyndigheten att den omständigheten att den hade anmodat sökanden att underkasta sig en läkarundersökning av förtroendeläkaren inte innebar att den föregått innehållet i det slutliga beslut som myndigheten skulle anta efter det administrativa förfarandet.

27

När det gäller maktmissbruk påpekade anställningsmyndigheten, fortfarande i beslutet att avslå klagomålet, att sökanden inte hade undersökts personligen förrän den 29 januari 2018. De ”undersökningar” som enligt sökanden ägt rum den 24 februari 2018 och den 15 juli 2018 var endast analyser av sökandens handlingar, vilka inte föregrep innehållet i det slutliga beslut som anställningsmyndigheten skulle fatta.

28

Som svar på den tredje anmärkningen förklarade anställningsmyndigheten, med hänvisning till dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds (C‑111/02 P, EU:C:2004:265, punkt 57), och dom av den 12 maj 2010, Bui Van/kommissionen (T‑491/08 P, EU:T:2010:191, punkt 75), att den omständigheten att ett beslut påverkar en tjänsteman eller en anställd på ett negativt sätt inte betyder att den myndighet som fattat beslutet är skyldig att först höra den berörda personen innan beslutet fattas. I rättspraxis har rätten att yttra sig erkänts i särskilda administrativa förfaranden, det vill säga uteslutande sådana förfaranden som inleds mot den berörda personen. I förevarande fall var anställningsmyndigheten emellertid inte skyldig att bereda sökanden tillfälle att yttra sig innan det angripna beslutet antogs, eftersom det rörde sig om ett beslut som antogs som svar på en begäran som sökanden hade ingett på eget initiativ, och eftersom det i denna typ av förfarande ”på begäran” av den berörda personen i själva verket ankommer på sökanden att tillhandahålla administrationen de upplysningar som är relevanta för att bedöma nämnda begäran. Anställningsmyndigheten ansåg mot denna bakgrund att sökanden inte kunde göra gällande en rätt att yttra sig innan det angripna beslutet antogs. Under alla omständigheter utövade sökanden, genom att inge ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, sin rätt att yttra sig till anställningsmyndigheten. Slutligen ansåg kommissionen att sökanden inte hade visat att resultatet av förfarandet skulle ha blivit ett annat om sökanden hade hörts innan det angripna beslutet antogs.

29

När det gäller motiveringen av det angripna beslutet påpekade anställningsmyndigheten att B i sitt utlåtande till anställningsmyndigheten hade hänvisat till utlåtanden från sökandens olika läkare och undersökt utvecklingen av hennes hälsotillstånd från och med år 2004, i syfte att kontrollera huruvida det fanns ett medicinskt skäl som skulle ha kunnat motivera att begäran om erkännande av sjukdomen som en yrkessjukdom lämnades in för sent, i juni 2017. Det förelåg således ett samband mellan de olika läkarnas läkarutlåtanden och B:s slutsatser. Anställningsmyndigheten erinrade slutligen om att motiveringen av ett omtvistat beslut enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna kan kompletteras eller till och med lämnas fram till dess att klagomålet avslås.

30

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 juni 2019.

31

För att skydda sökandens och övriga personers personuppgifter, beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 66 i rättegångsreglerna, att på eget initiativ utelämna deras namn.

32

Efter en skriftväxling i två led avslutades den skriftliga delen av förfarandet den 5 december 2019, eftersom sökanden efter detta datum anmodades att inkomma med en rättad version av ansökan, vilken delgavs kommissionen. I avsaknad av en begäran från någon av parterna inom den föreskrivna fristen i enlighet med artikel 106.2 i rättegångsreglerna beslutade tribunalen, som ansåg att den hade fått tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, att med tillämpning av artikel 106.3 i rättegångsreglerna avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

33

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

34

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

35

Även om sökanden har framställt yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet och, i förekommande fall, om ogiltigförklaring av beslutet att avslå klagomålet, konstaterar tribunalen att anställningsmyndigheten, genom beslutet att avslå klagomålet, var tvungen att komplettera motiveringen i det angripna beslutet, bland annat genom att besvara de invändningar som sökanden hade framställt i sitt klagomål. Med hänsyn till det administrativa förfarandets föränderliga karaktär ska således motiveringen i beslutet att avslå klagomålet även beaktas vid prövningen av lagenligheten av den ursprungliga rättsakt som går någon emot, det vill säga det angripna beslutet, eftersom denna motivering anses sammanfalla med motiveringen till det angripna beslutet (se dom av den 21 maj 2014, Mocová/kommissionen, T‑347/12 P, EU:T:2014:268, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 10 juni 2016, HI/kommissionen, F‑133/15, EU:F:2016:127, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall utgör beslutet att avslå klagomålet endast en bekräftelse av det angripna beslutet. Tribunalen anser därför att den enda rättsakt som går sökanden emot är det angripna beslutet, vars lagenlighet ska prövas med beaktande av motiveringen i beslutet att avslå klagomålet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2019, WI/kommissionen, T‑379/18, ej publicerad, EU:T:2019:617, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

37

Sökanden har till stöd för sin talan åberopat följande tre grunder:

38

Tribunalen anser det lämpligt att först pröva den tredje grunden, eftersom den avser det administrativa förfarandets förlopp och förståelsen av beslutet.

39

I den tredje grundens första del har sökanden åberopat den grundläggande karaktären av rätten att yttra sig, vilken stadfästs i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

40

Enligt sökanden grundar sig det angripna beslutet endast på ett läkarutlåtande som upprättats utan att någon adekvat undersökning dessförinnan genomförts. Sökanden har i detta avseende konstaterat att hon inte har beretts tillfälle att redogöra för skälen till att hon inte ingav sin begäran redan tidigare. Denna fråga ställdes inte till henne under läkarundersökningen den 29 januari 2018 och inte heller innan B upprättade sitt läkarutlåtande av den 15 juli 2018. Enligt henne skulle beslutet ha blivit ett annat om hon hade hörts under undersökningen den 29 januari 2018 och innan läkarutlåtandet upprättades i juli 2018. Sökanden menar att det angripna beslutet innebär ett åsidosättande av principen om rätten att yttra sig, eftersom hon fråntagits denna möjlighet.

41

I den tredje grundens andra del har sökanden gjort gällande att motiveringsskyldigheten inte har iakttagits, eftersom slutsatsen i läkarutlåtandet av den 15 juli 2018, enligt vilken ”det [inte finns några] medicinska skäl som förklarar den sena anmälan”, inte stöds av någon medicinsk förklaring. Trots detta anges i det angripna beslutet att utlåtandena från D, E och F, vilka är läkare, har beaktats och att utvecklingen av sökandens hälsotillstånd sedan år 2004 följaktligen har beaktats

42

Kommissionen har gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund och i huvudsak upprepat de argument som anställningsmyndigheten anfört i beslutet att avslå klagomålet.

43

I artikel 41.2 a i stadgan, som sedan den 1 december 2009 har samma rättsliga värde som fördragen, föreskrivs att ”var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne”.

44

Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande är rätten att yttra sig allmänt tillämplig (se dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

45

Denna rättighet ska således iakttas, oberoende av vilket slags administrativt förfarande som leder till att en enskild åtgärd vidtas, eftersom administrationen, enligt denna bestämmelses ordalydelse, avser att vidta en sådan ”enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt”. Rätten att bli hörd, som ska säkerställas även i avsaknad av tillämpliga bestämmelser, kräver således att den berörda personen ges tillfälle att i ett tidigare skede tillkännage sin ståndpunkt i fråga om de omständigheter som kan anföras mot vederbörande i den rättsakt som ska antas (dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T‑584/16, EU:T:2017:282, punkt 150).

46

Närmare bestämt ska den berörda personen, enligt principen om rätt att yttra sig, ha beretts tillfälle att, före antagandet av det beslut som påverkar vederbörande negativt, på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena, på grundval av vilka beslutet kommer att antas, verkligen föreligger och är relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkterna 80 och 81, och beslut av den 17 juni 2019, BS/parlamentet, T‑593/18, ej publicerat, EU:T:2019:425, punkterna 76 och 77).

47

Vad gäller kommissionens argument som grundar sig på dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds (C‑111/02 P, EU:C:2004:265, punkt 57), och dom av den 12 maj 2010, Bui Van/kommissionen (T‑491/08 P, EU:T:2010:191, punkt 75), framgår det av denna rättspraxis att den omständigheten att ett beslut utgör en rättsakt som går någon emot inte gör det möjligt att direkt och utan att ta hänsyn till den typ av förfarande som inletts mot den berörda personen dra slutsatsen att tillsättningsmyndigheten eller, i förekommande fall, anställningsmyndigheten följaktligen var skyldig att bereda den berörde tillfälle att yttra sig innan den antog detta beslut.

48

De omständigheter som behandlas i denna rättspraxis inträffade emellertid innan stadgan och dess artikel 41.2 a trädde i kraft. Enligt denna bestämmelse ska var och en ha rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne. Såsom redan har påpekats i punkt 44 ovan ska denna rättighet iakttas oberoende av det administrativa förfarande som leder fram till antagandet av en enskild åtgärd, även om detta inte föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2019, PT/EIB,T‑573/16, EU:T:2019:481, punkt 265 (ej publicerad)).

49

Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att eftersom det handlade om att anställningsmyndigheten skulle anta ett beslut som svar på en begäran från sökanden, i förevarande fall som svar på begäran om erkännande av en yrkessjukdom, så ankom det på sökanden att lämna all relevant information till anställningsmyndigheten för att visa att villkoren i de tillämpliga bestämmelserna var uppfyllda, däribland, såsom föreskrivs i artikel 16.1 i försäkringsreglerna, att de omständigheter som gjorde det möjligt att anse att denna begäran hade lämnats in inom rimlig tid efter det att sjukdomen uppstått eller efter det att det första läkarutlåtande som rör sjukdomen upprättats.

50

Tribunalen konstaterar för det första att ett sådant undantag inte förekommer i ordalydelsen i artikel 41.2 a i stadgan och att en sådan invändning således är uppenbart ogrundad. Såsom angetts ovan i punkterna 44 och 48 är rätten att yttra sig allmänt tillämplig. Så är bland annat fallet när administrationen avser att fatta ett beslut som svar på en begäran som en person har lämnat in på eget initiativ.

51

För det andra ska det erinras om att det i artikel 16 i försäkringsreglerna föreskrivs att det ankommer på förvaltningen att inleda en undersökning för att samla in alla fakta för att fastställa sjukdomens art, dess samband med arbetet samt de förhållanden under vilka den uppkommit. Såsom framgår av denna bestämmelse är det inte enbart på grundval av de uppgifter som sökanden har lämnat som anställningsmyndigheten fattar sitt beslut. I artikel 20.1 i dessa regler föreskrivs dessutom att anställningsmyndigheten, innan den fattar beslut med stöd av artikel 18 i samma regler, ska meddela den försäkrade eller dennes rättsinnehavare förslaget till beslut, åtföljt av slutsatserna från den eller de läkare som utsetts av institutionen.

52

I förevarande fall kan det konstateras att det angripna beslutet, i den del det innebär avslag på en begäran om erkännande av en yrkessjukdom på grund av att den ingetts för sent, har påverkat sökanden lika ogynnsamt som ett beslut att avslå en sådan begäran på grund av att den saknar stöd. Tvärtemot vad anställningsmyndigheten har gjort gällande i beslutet att avslå klagomålet och tvärtemot vad kommissionen gjort gällande i svaromålet kunde ett sådant avvisningsbeslut inte fattas utan att man först sett till att sökandens rätt att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, verkligen iakttagits.

53

Kommissionen har även gjort gällande att sökanden hade möjlighet att inge ett klagomål mot anställningsmyndighetens beslut, vilket innebär att hon i såväl faktiskt som rättsligt hänseende hade möjlighet att göra gällande sina rättigheter genom att framföra argument till anställningsmyndigheten som rör varför hon anser att hon inte tagit orimlig tid på sig att begära ett erkännande av att hennes sjukdom är en yrkessjukdom.

54

Det ska emellertid erinras om att, såsom personaldomstolen redan har slagit fast, ett godtagande av ett sådant argument inte kan ses som något annat än att man tömmer rätten att yttra sig, som garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, på sitt innehåll eftersom själva innebörden av denna rättighet är att berörd person ska ha möjlighet att påverka beslutsprocessen i fråga, i förevarande fall redan när det ursprungliga beslutet antas, det vill säga det angripna beslutet, och inte enbart när ett klagomål inges i enlighet med artikel 90.2 i stadgan (se dom av den 5 februari 2016, GV/Europeiska utrikestjänsten, F-137/14, EU:F:2016:14, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

55

Såsom framgår av rättspraxis måste ett påstående om åsidosättande av rätten att yttra sig prövas mot bakgrund av de rättsregler som reglerar det aktuella ämnesområdet (dom av den 9 februari 2017, M, C‑560/14, EU:C:2017:101, punkt 33).

56

När det gäller beslut om erkännande av en yrkessjukdom krävs det enligt artikel 18 i försäkringsreglerna att sådana beslut ska fattas av anställningsmyndigheten enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 20 i samma regler på grundval av de slutsatser som utfärdats av den eller de läkare som utsetts av institutionerna. Enligt artikel 20.1 i försäkringsreglerna ska anställningsmyndigheten innan den fattar beslut med stöd av artikel 18 meddela den försäkrade eller dennes rättsinnehavare förslaget till beslut, åtföljt av slutsatserna från den eller de läkare som utsetts av institutionen.

57

Det framgår av dessa bestämmelser att de har till syfte att anförtro medicinska experter den slutgiltiga bedömningen av alla medicinska frågor. I förevarande fall ansåg anställningsmyndigheten, innan den antog avvisningsbeslutet, att det var nödvändigt att begära ett utlåtande från B för att kunna bedöma om det fanns ett medicinskt skäl som motiverade att begäran om erkännande av en yrkessjukdom lämnades in för sent. Anställningsmyndigheten angav för övrigt att B:s utlåtande utgjorde ett skäl för att avvisa talan. Innan det angripna beslutet antogs delgav anställningsmyndigheten inte sökanden vare sig utkastet till beslut eller utlåtandet från de läkare som anställningsmyndigheten hade utsett och i synnerhet B:s utlåtande, vad gäller frågan huruvida begäran om erkännande av sjukdomen som en yrkessjukdom hade inkommit för sent. Det var nämligen först på sökandens begäran som flera medicinska handlingar sändes till A, som är hennes psykiater, i slutet av oktober 2018, det vill säga efter att det angripna beslutet antogs den 1 augusti 2018.

58

Kommissionen har slutligen gjort gällande att enligt unionsrätten kan ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, endast utgöra grund för att ogiltigförklara det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet om förfarandet utan denna oegentlighet skulle kunna ha lett till ett annat resultat. Kommissionen har understrukit att de argument som sökanden har anfört i förevarande fall redan fanns med i hennes hälsojournal och var kända för administrationen inom ramen för de andra administrativa förfaranden som sökanden hade inlett och som det erinras om i punkterna 3–7 ovan.

59

Tribunalen konstaterar härvid att enligt fast rättspraxis kan ett åsidosättande av rätten att yttra sig leda till en ogiltigförklaring av det beslut som fattats efter det administrativa förfarandet i fråga endast om förfarandet utan denna oegentlighet kunde ha lett till ett annat resultat (dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkt 51).

60

Under omständigheterna i förevarande fall, där sökanden inte ens visste att ett läkarutlåtande hade begärts av förtroendeläkaren och existerade, innebär slutsatsen att anställningsmyndigheten med nödvändighet skulle ha fattat ett identiskt beslut även om sökanden hade getts möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt göra gällande sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet att man tömmer rätten att yttra sig, som garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, på sitt innehåll; detta eftersom själva innebörden av denna rättighet är att berörd person ska ha möjlighet att påverka beslutsprocessen i fråga (se dom av den 10 januari 2019, RY/kommissionen, T‑160/17, EU:T:2019:1, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

61

Enligt sökanden hade hon nämligen, om hennes rätt att yttra sig hade iakttagits, getts möjlighet att mer konkret förklara följderna av sin sjukdom och de andra omständigheter som kan antas ha hindrat henne från att lämna in en begäran tidigare, vilka enligt hennes mening hade lämnat henne helt fysiskt och psykiskt uttömd, såsom hon har gjort gällande i ansökan. Hon har understrukit att hon själv hade kunnat yttra sig över skälen till att begäran om erkännande av sjukdomen som en yrkessjukdom inte hade ingetts i ett tidigare skede.

62

Det framgår av dessa omständigheter att sökanden inte underrättades om det beslut som administrationen avsåg att fatta och att hon inte gavs tillfälle att yttra sig för att kunna framföra argument som syftade till att försvara hennes situation, i förevarande fall redan vid antagandet av det ursprungliga beslutet, det vill säga det angripna beslutet, och inte först när ett klagomål ingavs enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

63

Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser den tredje grundens första del, avseende ett åsidosättande av rätten att yttra sig, vilken garanteras i artikel 41.2 a i stadgan. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den andra delen av sökandens tredje grund, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, samt de två första grunderna.

64

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

65

Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet ska yrkandet bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande: