–

D.J., genom M. Šafar och P. Boršnak, odvetnika,

–

Radiotelevizija Slovenija, genom E. Planinc Omerzel och G. Dernovšek, odvetnika,

–

Sloveniens regering, genom A. Grum och N. Pintar Gosenca, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Rous Demiri, B.-R. Killmann och M. van Beek, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan D.J. och Radiotelevizija Slovenija angående lön som D.J. har krävt för utförd bakjourstjänstgöring. Det ska inledningsvis preciseras att uttrycket jour i denna dom generellt omfattar alla perioder under vilka arbetstagaren fortsätter att stå till arbetsgivarens förfogande för att kunna tillhandahålla en arbetsprestation på dennes begäran, medan uttrycket bakjour avser perioder av samma slag men under vilka arbetstagaren inte är tvungen att stanna kvar på sin arbetsplats.

3

I artikel 5.1 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) föreskrivs följande:

”Arbetsgivaren är skyldig att svara för att arbetstagarens säkerhet och hälsa tryggas i alla avseenden som är förbundna med arbetet.”

4

Artikel 6 i detta direktiv har följande lydelse:

”1.   Inom ramen för sina skyldigheter skall arbetsgivaren vidta tillräckliga åtgärder till skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa, inbegripet förebyggande av risker i arbetet och tillhandahållande av information och utbildning samt iordningställande av erforderlig organisation och nödvändiga resurser.

Arbetsgivaren skall vara uppmärksam på behovet av att avpassa dessa åtgärder med hänsyn till ändrade omständigheter och sträva efter att förbättra de rådande förhållandena.

2.   Arbetsgivaren skall verkställa de åtgärder som avses i punkt 1 första stycket med utgångspunkt från följande allmänna principer för förebyggande arbete:

…

3.   Utan att det inskränker de övriga bestämmelserna i detta direktiv skall arbetsgivaren göra följande med beaktande av verksamhetens art:

…”

5

I artikel 1 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2.   Detta direktiv är tillämpligt på

…”

6

I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv avses med

…”

7

I artikel 7.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.”

8

I artikel 142 i Zakon o delovnih razmerjih (lagen om anställningsförhållanden) av den 5 mars 2013 (Uradni list RS, nr 21/13) föreskrivs följande:

”1)   Arbetstiden ska omfatta faktisk arbetstid och vilotid i den mening som avses i artikel 154 i denna lag samt perioder av giltig frånvaro enligt lag och kollektivavtal eller enligt en rättsakt med allmän giltighet.

2)   Faktisk arbetstid är all tid då arbetstagaren arbetar, med vilket avses den tid som arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande och fullgör sina arbetsförpliktelser enligt anställningsavtalet.

3)   Den faktiska arbetstiden ska utgöra grunden för beräkningen av arbetsproduktiviteten.”

9

I artikel 46 i Kolektivna pogodba za javni sektor (kollektivavtal för den offentliga sektorn) av den 5 juni 2008 (Uradni list RS, nr 57/08 och följande nummer) föreskrivs följande:

”En offentliganställd har rätt till lönetillägg för bakjour med 20 procent av grundtimlönen. En offentliganställds bakjour ska inte räknas som arbetstid.”

10

Från den 1 augusti 2008 till den 31 januari 2015 arbetade D.J. som specialiserad tekniker, först vid sändningsstationen i Pohorje (Slovenien) och därefter vid sändningsstationen i Krvavec (Slovenien). Han var tvungen att övernatta i närheten av dessa sändningsstationer på grund av arbetets art, avståndet mellan stationerna och bostaden och på grund av att det under vissa perioder var svårt att ta sig till och från respektive sändningsstation. Den ena av dessa två stationer låg för övrigt så långt bort från D.J.:s bostad att det skulle ha varit omöjligt att åka hem varje dag, även under de mest gynnsamma väderförhållanden. D.J.:s arbetsgivare inrättade byggnaderna i de båda sändningsstationerna på ett sådant sätt att D.J. och en annan tekniker, som befann sig samtidigt med D.J. i respektive sändningsstation tillfälligt kunde bo där. Efter ett arbetspass kunde de båda teknikerna vila i allrummet eller ägna sig åt fritidsaktiviteter i omgivningarna.

11

De båda teknikerna arbetade i skift: den ene från kl. 06.00 till kl. 18.00 och den andre från kl. 12.00 till midnatt. D.J. arbetade för det mesta i det andra skiftet. Det arbete som utfördes under detta skift var ”ordinarie arbete” som krävde närvaro på arbetsplatsen.

12

D.J.:s arbetsgivare beräknade den sistnämndes lön på grundval av dessa 12 timmars ”ordinarie arbete”, utan att betala någon ersättning för viloperioden, som normalt sträckte sig från midnatt till kl. 06.00, medan de resterande sex timmarna ansågs utgöra en bakjoursperiod.

13

Under den sistnämnda perioden kunde arbetstagaren lämna den aktuella sändningsstationen. Han måste emellertid kunna nås per telefon och vid behov återvända till arbetsplatsen inom en timme. Endast mycket brådskande aktiviteter måste utföras omedelbart, medan övriga aktiviteter kunde utföras dagen därpå. D.J.:s arbetsgivare betalade honom en ersättning motsvarande 20 procent av hans ordinarie lön för denna bakjoursperiod. Om D.J. emellertid måste utföra arbete under denna period, räknades och betalades den tid som krävdes för att utföra arbetet som ordinarie arbetstid.

14

D.J. väckte talan vid domstol och yrkade att de timmar under vilka han hade bakjour skulle ersättas enligt samma taxa som för de timmar som han arbetar utöver ordinarie arbetstid, oberoende av om han utfört något konkret arbete under jourtiden eller inte. Till stöd för sin talan åberopade han att han tillfälligt bodde på den anläggning där han utförde sitt arbete och att han därför i praktiken var närvarande på sin arbetsplats 24 timmar om dygnet. Med hänsyn till arbetets art och till den omständigheten att han tillfälligt bodde på sändarstationerna ansåg D.J. att han inte fritt kunde förfoga över sin tid, bland annat på grund av att han under bakjouren var tvungen att vid behov infinna sig på arbetsplatsen inom en timme. Med hänsyn till att det på de platser där sändningsstationerna var belägna inte fanns några större möjligheter att ägna sig åt fritidsaktiviteter, tillbringade han den största delen av tiden i sändningsstationernas lokaler.

15

D.J.:s talan ogillades i både första och andra instans.

16

D.J. överklagade till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att hans arbetsgivare hade gjort en felaktig tolkning av begreppet ”faktisk arbetstid” i den mening som avses i artikel 142 i lagen om anställningsförhållanden. Detta begrepp omfattade nämligen enligt honom inte enbart den tid under vilken arbetstagaren faktiskt utför sitt arbete, utan även hela den tid under vilken han är närvarande på den arbetsplats som arbetsgivaren har anvisat. Arbetsgivaren hade emellertid ålagt honom tjänstgöringsperioder på flera dagar och hade missbrukat systemet med bakjoursperioder.

17

Den hänskjutande domstolen har understrukit att saken i det nationella målet avser lön för de bakjoursperioder som D.J. har fullgjort. Den hänskjutande domstolen anser att även om en sådan fråga inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, kan den inte pröva D.J.:s talan förrän den fått vissa upplysningar från EU-domstolen om hur artikel 2 i direktivet ska tolkas.

18

Den hänskjutande domstolen anser att det mål som är anhängigt vid den skiljer sig från de andra mål på detta område i vilka EU-domstolen redan har meddelat dom.

19

Tvärtemot vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 3 oktober 2000, Simap (C‑303/98, EU:C:2000:528), var det således inte nödvändigt, och hade inte heller begärts, att D.J. var fysiskt närvarande på sin arbetsplats under sina jourperioder, förutom om han blev tvungen att utföra ett arbete, eftersom dessa perioder tillbringades i bakjour. Till skillnad från vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 9 september 2003, Jaeger (C‑151/02, EU:C:2003:437), berodde begränsningarna av D.J.:s möjligheter att fritt förfoga över sin tid och att ägna sig åt sina egna intressen på arbetsplatsens beskaffenhet, och inte på arbetsgivarens behov av att kunna nå honom. Den hänskjutande domstolen anser dessutom, mot bakgrund av domen av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras (C‑266/14, EU:C:2015:578), att resor för att bege sig till kunder inte kan jämställas med en bakjoursperiod. Den hänskjutande domstolen har slutligen konstaterat att det föreligger en skillnad jämfört med det mål som avgjordes genom domen av den 21 februari 2018, Matzak (C‑518/15, EU:C:2018:82), av det skälet att D.J. inte var skyldig att stanna kvar fysiskt på den av arbetsgivaren bestämda platsen och att den reaktionstid som han getts för att infinna sig på sin arbetsplats var betydligt längre än den som var aktuell i det målet.

20

Mot denna bakgrund beslutade Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien) att vilandeförklara det nationella målet och ställa följande frågor till EU‑domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att en jourperiod under vilken en arbetstagare ska kunna nås per telefon och, vid behov, kunna infinna sig på sin arbetsplats inom en timme, utgör arbetstid i den mening som avses i denna artikel, och huruvida man vid denna bedömning ska beakta att arbetstagaren tillhandahålls en tjänstebostad på grund av att det är svårt att ta sig till och från arbetsplatsen samt att arbetsplatsens omedelbara omgivningar lämpar sig föga för fritidsaktiviteter.

22

Det framgår närmare bestämt av beslutet om hänskjutande och av handlingarna i målet att klaganden i det nationella målet är en specialiserad tekniker som tillsammans med en kollega under flera dagar i följd ansvarade för driften av en sändningsstation belägen på en bergstopp. D.J. hade jourtjänstgöring under sex timmar per dag. Klaganden var under dessa perioder i bakjour, vilket innebar att han inte var skyldig att vara fysiskt närvarande på sin arbetsplats, utan endast behövde kunna nås av arbetsgivaren när som helst och, vid behov, kunna infinna sig på den aktuella sändningsstationen inom en timme.

23

Det ska inledningsvis erinras om att EU-domstolen, i ett förfarande för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, inte är behörig att bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet eller att på nationella åtgärder eller situationer tillämpa de unionsrättsliga bestämmelser som den har ombetts att tolka, eftersom dessa frågor omfattas av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2013, Libert m.fl., C‑197/11 och C‑203/11, EU:C:2013:288, punkt 94). Det ankommer emellertid på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett svar som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som är anhängigt vid den genom att tillhandahålla alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 september 2019, VIPA, C‑222/18, EU:C:2019:751, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

24

Även om det slutligen ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de bakjoursperioder som är aktuella i det nationella målet ska kvalificeras som arbetstid vid tillämpningen av direktiv 2003/88, ankommer det icke desto mindre på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen upplysningar om vilka kriterier som ska beaktas vid denna prövning.

25

Mot bakgrund av dessa inledande preciseringar ska det för det första erinras om att syftet med direktiv 2003/88 är att föreskriva minimikrav för att förbättra arbetstagarnas livs- och arbetsvillkor genom en tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstidens längd. Denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning syftar till att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att de ges, framför allt, dygnsvila och veckovila av en viss minsta längd samt tillräckliga raster, och genom att det sätts en övre gräns för veckoarbetstiden (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).

26

De olika krav som ställs i direktiv 2003/88 angående en övre gräns för arbetstiden och minimiperioder av vila utgör således regler i unionens sociala regelverk vilka är av särskild betydelse och vilka ska komma varje arbetstagare till godo (dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 24) och vars efterlevnad inte kan vara underordnad rent ekonomiska hänsyn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkterna 66 och 67).

27

Vad som föreskrivs i direktiv 2003/88 om att alla arbetstagare har rätt till en övre gräns för arbetstiden och till dygns- och veckovila utgör för övrigt en precisering av den grundläggande rättighet som uttryckligen stadfästs i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, varför direktivet ska tolkas mot bakgrund av nämnda artikel 31.2. Härav följer bland annat att bestämmelserna i direktiv 2003/88 inte kan tolkas restriktivt till förfång för de rättigheter som arbetstagaren har enligt direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkterna 30–32 och där angiven rättspraxis).

28

För det andra ska det påpekas att begreppet arbetstid i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 definieras som all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter. Enligt artikel 2 led 2 i direktivet avses med begreppet viloperiod varje period som inte är arbetstid.

29

Av detta följer att dessa två begrepp, som definierades på samma sätt i rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EGT L 307, 1993, s. 18), som direktiv 2003/88 ersatte, är ömsesidigt uteslutande. En arbetstagares jourtid ska således kvalificeras som antingen arbetstid eller viloperiod vid tillämpningen av direktiv 2003/88, eftersom direktivet inte föreskriver någon mellanliggande kategori (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkterna 25 och 26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 februari 2018, Matzak, C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

30

Begreppen arbetstid och viloperiod är vidare unionsrättsliga begrepp som ska definieras utifrån objektiva egenskaper, med utgångspunkt i systematiken i och syftet med direktiv 2003/88. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet får full verkan och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i samtliga medlemsstater (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 58).

31

Trots hänvisningen till ”nationell lagstiftning eller praxis” i artikel 2 i direktiv 2003/88 kan medlemsstaterna följaktligen inte ensidigt bestämma innebörden av begreppen arbetstid och viloperiod genom att uppställa villkor eller begränsningar, oavsett av vilket slag, beträffande arbetstagarnas rätt – som de tillerkänns direkt genom direktivet – att få arbetsperioder och, i motsvarande mån, viloperioder beaktade på vederbörligt sätt. Varje annan tolkning skulle undergräva den ändamålsenliga verkan av direktiv 2003/88 och strida mot det syfte som eftersträvas med detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 59, och dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl., C‑14/04, EU:C:2005:728, punkt 45, och beslut av den 11 januari 2007, Vorel, C‑437/05, EU:C:2007:23, punkt 26).

32

Vad närmare gäller jourperioderna framgår det för det tredje av domstolens praxis att en period under vilken arbetstagaren faktiskt inte utför något arbete åt sin arbetsgivare inte nödvändigtvis utgör en viloperiod vid tillämpningen av direktiv 2003/88.

33

Domstolen har, beträffande jourperioder som fullgörs på arbetsplatser som inte sammanfaller med arbetstagarens bostad, slagit fast att den avgörande faktorn för att anse att kriterierna för begreppet arbetstid, i den mening som avses i direktiv 2003/88, är uppfyllda är att arbetstagaren måste vara fysiskt närvarande på en plats som bestäms av arbetsgivaren och stå till arbetsgivarens förfogande för att vid behov omedelbart kunna tillhandahålla sina tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, Simap, C‑303/98, EU:C:2000:528, punkt 48, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 63, och dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl., C‑14/04, EU:C:2005:728, punkt 48).

34

Med arbetsplats ska i detta sammanhang förstås varje plats där arbetstagaren ska utföra arbete på arbetsgivarens order, inklusive när denna plats inte är den plats där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete.

35

Domstolen har funnit att en arbetstagare som under en sådan jourperiod är skyldig att stanna kvar på sin arbetsplats, där han eller hon omedelbart står till arbetsgivarens förfogande, är tvungen att uppehålla sig utanför sin sociala miljö och familjemiljö och har ett begränsat utrymme att förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk. Domstolen har därav dragit slutsatsen att hela denna period ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, oberoende av vilka arbetsprestationer som arbetstagaren faktiskt har utfört under perioden i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 65, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 93, och dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl., C‑14/04, EU:C:2005:728, punkterna 46 och 58).

36

Domstolen har vidare slagit fast att även en bakjoursperiod i sin helhet ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, trots att arbetstagaren inte är skyldig att stanna kvar på sin arbetsplats, när jourperioden, med hänsyn till den objektiva och väsentliga inverkan som de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta har på hans eller hennes möjligheter att ägna sig åt sina personliga intressen och sociala aktiviteter, skiljer sig från en period under vilken arbetstagaren enbart måste stå till arbetsgivarens förfogande för att denne ska kunna nå honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, Matzak, C‑518/15, EU:C:2018:82, punkterna 63–66).

37

Det framgår av såväl de omständigheter som angetts i punkterna 33–36 ovan som av nödvändigheten, som det erinrats om i punkt 27 ovan, att tolka artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 mot bakgrund av artikel 31.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, att begreppet arbetstid, i den mening som avses i direktiv 2003/88, omfattar samtliga jourperioder, inklusive bakjoursperioder, under vilka de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta är av sådan art att de objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna sig åt sina egna intressen under denna tid.

38

Omvänt gäller att när de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta under en viss jourperiod inte är så långtgående, utan gör det möjligt för arbetstagaren att förfoga över sin tid och att ägna sig åt sina egna intressen utan större begränsningar, är det endast den tid som avser det arbete som i förekommande fall faktiskt har utförts under en sådan period som utgör arbetstid vid tillämpningen av direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2000, Simap, C‑303/98, EU:C:2000:528, punkt 50, och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 37).

39

Det ska vidare preciseras att det endast är de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta – oavsett om de följer av lagstiftningen i den berörda medlemsstaten eller av ett kollektivavtal, eller har ålagts av arbetsgivaren genom bland annat anställningsavtalet, interna regler för arbetets utförande eller ett system för fördelning av jourtjänstgöring mellan arbetstagare – som kan beaktas vid bedömningen av huruvida en jourperiod utgör arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88.

40

De organisatoriska svårigheter som en jourperiod kan ge upphov till för arbetstagaren och som inte följer av sådana krav, men som exempelvis är en konsekvens av naturliga förhållanden eller arbetstagarens fria val, kan däremot inte beaktas.

41

Det betydande avståndet mellan den bostad som arbetstagaren frivilligt har valt och den plats som han eller hon måste kunna ta sig till inom en viss tid under jourperioden är således inte i sig ett relevant kriterium för att kvalificera hela denna period som arbetstid, i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, åtminstone inte när denna plats är den plats där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete. I ett sådant fall har arbetstagaren nämligen fritt kunnat bedöma avståndet mellan denna plats och bostaden (se, e contrario, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 44).

42

Inte heller den omständigheten att det område som arbetstagaren i praktiken inte kan avvika från under en bakjoursperiod lämpar sig föga för fritidsaktiviteter, eller den omständigheten att det är svårt att ta sig till och från arbetsplatsen, utgör en relevant omständighet vid bedömningen av om denna period kan kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88.

43

Om arbetsplatsen inbegriper eller sammanfaller med arbetstagarens bostad, är den omständigheten att arbetstagaren under en viss jourperiod måste stanna kvar på sin arbetsplats för att vid behov kunna stå till arbetsgivarens förfogande inte i sig tillräcklig för att denna period ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88. Förbudet för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats innebär i ett sådant fall nämligen inte nödvändigtvis att han eller hon är tvungen att uppehålla sig utanför sin sociala miljö och familjemiljö. Dessutom är ett sådant förbud i sig mindre ägnat att hindra arbetstagaren att under denna period fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkt 65).

44

Det ska vidare tilläggas att när arbetstagaren på grund av arbetsplatsens beskaffenhet i praktiken inte har någon realistisk möjlighet att lämna denna plats efter arbetsdagens slut, är det endast de perioder under vilka arbetstagaren fortfarande omfattas av objektiva och mycket betydande begränsningar, såsom skyldigheten att omedelbart stå till arbetsgivarens förfogande, som automatiskt ska kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, men inte perioder under vilka det förhållandet att arbetstagaren inte kan lämna arbetsplatsen inte följer av en sådan skyldighet, utan enbart av denna plats särskilda beskaffenhet.

45

När en jourperiod inte automatiskt kan kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, på grund av att det inte föreligger någon skyldighet att stanna kvar på arbetsplatsen, ankommer det på de nationella domstolarna att pröva huruvida jourtiden likväl ska kvalificeras som arbetstid med anledning av de konsekvenser som de krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta sammantaget får för hans eller hennes möjligheter att under denna period fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna sig åt sina egna intressen.

46

I enlighet härmed ska särskild hänsyn tas till den tidsfrist inom vilken arbetstagaren under jourperioden måste återuppta sitt arbete efter det att arbetsgivaren begär detta, i förekommande fall jämte den frekvens med vilken arbetstagaren i genomsnitt faktiskt måste utföra arbete under denna period.

47

För det första ska de nationella domstolarna, såsom generaladvokaten i sak har påpekat i punkterna 98–100 i sitt förslag till avgörande, beakta följderna för arbetstagarens möjligheter att fritt förfoga över sin tid som den korta tidsfrist inom vilken arbetstagaren, för det fall hans eller hennes tjänster behöver tas i anspråk, måste återuppta arbetet, vilket i allmänhet tvingar arbetstagaren att inställa sig på sin arbetsplats.

48

En jourperiod under vilken en arbetstagare kan planera sina personliga och sociala aktiviteter, på grund av att vederbörande har getts en rimlig tidsfrist för att återuppta arbetet, utgör i detta sammanhang a priori inte arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88. Omvänt gäller att en jourperiod, under vilken den tidsfrist som arbetstagaren har ålagts för att återuppta arbetet är begränsad till några minuter, i princip i sin helhet ska anses utgöra arbetstid i direktivets mening, eftersom arbetstagaren i ett sådant fall i praktiken i stor utsträckning avhålls från att planera en fritidsaktivitet, till och med en som inte varar så lång tid.

49

Vilken inverkan en sådan reaktionsfrist har ska emellertid fastställas efter en konkret bedömning, i förekommande fall med beaktande av de övriga krav som arbetstagaren är skyldig att iaktta, liksom de förmåner som han eller hon har beviljats, under jourperioden.

50

Den omständigheten att arbetsgivaren på grund av arbetsplatsens särskilda beskaffenhet ställer en tjänstebostad, som är belägen på arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet, till arbetstagarens förfogande utgör inte i sig en avgörande faktor vid bedömningen av om bakjoursperioder kan kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, då arbetstagaren under dessa perioder inte omfattas av krav som objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att ägna sig åt sina privata intressen.

51

För det andra ska de nationella domstolarna, utöver den tidsfrist som arbetstagaren förfogar över för att återuppta sin yrkesverksamhet, även beakta den genomsnittliga frekvensen av de faktiska arbetsprestationer som arbetstagaren normalt utför under var och en av jourperioderna, när det kan göras en objektiv uppskattning av denna frekvens.

52

Om en arbetstagare i genomsnitt måste utföra arbete vid ett stort antal tillfällen under en jourperiod har han eller hon nämligen ett mindre utrymme att fritt förfoga över sin tid under de perioder då hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk, med hänsyn till att dessa perioder ofta avbryts. Detta gäller i än högre grad när de arbetsinsatser som normalt krävs av arbetstagaren under jourperioden varar en icke oansenlig tid.

53

Av detta följer att om arbetstagaren i genomsnitt ofta anmodas att utföra arbetsprestationer under jourperioderna och dessa prestationer normalt inte varar endast kort tid, utgör samtliga dessa perioder i princip arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88.

54

Den omständigheten att arbetstagaren i genomsnitt endast sällan anmodas att utföra arbete under dennes bakjoursperioder kan emellertid inte leda till att dessa perioder ska anses utgöra viloperioder i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktiv 2003/88, när den tidsfrist för återupptagande av arbetet som arbetstagaren är skyldig att iaktta har en sådan inverkan att den i sig objektivt och i väsentlig mån begränsar arbetstagarens möjligheter att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken arbetstagarens tjänster inte tas i anspråk.

55

I förevarande fall ska det erinras om att D.J., enligt den hänskjutande domstolen, under de bakjoursperioder som är aktuella i det nationella målet endast var skyldig att kunna nås vid varje tidpunkt och att vid behov infinna sig på sin arbetsplats inom en timme. Det framgår inte av beslutet om hänskjutande att arbetstagaren har ålagts andra krav eller att den frekvens med vilken denna arbetstagare i genomsnitt måste utföra arbete som gör det nödvändigt att han infinner sig på arbetsplatsen inom denna tidsfrist var hög under dessa perioder. Arbetstagaren förfogade dessutom över en tjänstebostad på arbetsplatsen, men var inte skyldig att hela tiden uppehålla sig i tjänstebostaden under nämnda perioder.

56

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att mot bakgrund av samtliga omständigheter i det enskilda fallet bedöma huruvida D.J. under sina bakjoursperioder omfattades av krav som var så långtgående att de objektivt och i väsentlig mån påverkade hans möjligheter att under dessa perioder fritt förfoga över den tid under vilken hans tjänster inte togs i anspråk och att ägna denna tid åt sina egna intressen.

57

För det fjärde ska det erinras om att direktiv 2003/88, med undantag för det särskilda fall avseende årlig betald semester som avses i artikel 7.1 i detta direktiv, endast reglerar arbetstidens förläggning i vissa avseenden för att säkerställa skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa, varför direktivet i princip inte är tillämpligt på arbetstagarnas löner (dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl., C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 35).

58

Det sätt på vilket arbetstagarna avlönas för jourperioder omfattas således inte av direktiv 2003/88, utan av relevanta bestämmelser i nationell rätt. Direktivet utgör således inte hinder för att tillämpa en medlemsstats lagstiftning, ett kollektivavtal eller ett beslut av en arbetsgivare som, med avseende på lön för jourtjänstgöring, gör åtskillnad mellan perioder under vilka arbetsprestationer faktiskt utförs och perioder under vilka det inte utförs något faktiskt arbete, även när dessa perioder i sin helhet ska betraktas som arbetstid vid tillämpningen av nämnda direktiv (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 11 januari 2007, Vorel, C‑437/05, EU:C:2007:23, punkt 35).

59

Direktiv 2003/88 utgör inte heller hinder för en sådan lagstiftning, ett sådant kollektivavtal eller ett sådant beslut av arbetsgivaren, i vilka det, med avseende på jourperioder som i sin helhet inte ska anses som arbetstid vid tillämpningen av detta direktiv, likväl föreskrivs att ett belopp ska betalas ut till den berörda arbetstagaren som kompensation för de olägenheter som dessa jourperioder förorsakat honom eller henne när det gäller möjligheten att förfoga över sin tid och att ägna sig åt sina privata intressen.

60

Slutligen och för det femte följer det av punkt 29 ovan att jourperioder som inte uppfyller villkoren för att kvalificeras som arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska, med undantag för den tid som är kopplad till arbetsprestationer som faktiskt utförts under dessa perioder, anses utgöra viloperioder i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktivet och som sådana ska tas med vid beräkningen av de minimitider för dygns- och veckovila som föreskrivs i artiklarna 3 och 5 i detta direktiv.

61

Kvalificeringen av en jourperiod som viloperiod vid tillämpningen av direktiv 2003/88 påverkar emellertid inte arbetsgivarnas skyldighet att fullgöra de särskilda förpliktelser som åligger dem enligt direktiv 89/391 för att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Sistnämnda direktiv är nämligen fullt tillämpligt på minimitider för dygns- och veckovila och begränsning av veckoarbetstiden, utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer specifika bestämmelser i direktiv 2003/88 (dom av den 14 maj 2019, CCOO, C‑55/18, EU:C:2019:402, punkt 61).

62

För det första följer det av artiklarna 5.1 och 6 i direktiv 89/391 att arbetsgivarna är skyldiga att bedöma och förebygga sådana risker för arbetstagarnas säkerhet och hälsa som är kopplade till deras arbetsmiljö (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2001, kommissionen/Italien, C‑49/00, EU:C:2001:611, punkterna 12 och 13, och dom av den 14 juni 2007, kommissionen/Förenade kungariket, C‑127/05, EU:C:2007:338, punkt 41), däribland vissa psykosociala risker, såsom stress eller utbrändhet.

63

Såsom kommissionen har påpekat gäller, för det andra, att jourtjänstgöring, även om den inte utgör arbetstid i den mening som avses i artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88, med nödvändighet förutsätter att arbetstagaren åläggs arbetsförpliktelser och att sådan tjänstgöring därför i detta specifika hänseende ingår i deras arbetsmiljö i vid bemärkelse.

64

När sådan jourtjänstgöring, utan avbrott, sträcker sig över långa perioder eller sker med mycket korta intervaller, så att den återkommande medför en psykologisk börda, om än av låg intensitet, för arbetstagaren, kan det i praktiken bli mycket svårt för honom eller henne att fullständigt lämna sin arbetsmiljö under ett tillräckligt antal på varandra följande timmar för att kunna neutralisera arbetets effekter på hans eller hennes säkerhet och hälsa. Detta gäller i än högre grad när jourtjänstgöring sker nattetid.

65

Härav följer att arbetsgivarna, med hänsyn till deras skyldighet att skydda arbetstagarna mot psykosociala risker som kan uppkomma i deras arbetsmiljö, inte kan införa så långa eller ofta förekommande jourperioder att de utgör en risk för arbetstagarnas säkerhet eller hälsa, oberoende av om dessa perioder ska kvalificeras som viloperioder i den mening som avses i artikel 2 led 2 i direktiv 2003/88. Det ankommer på medlemsstaterna att i sina nationella rättsordningar fastställa närmare regler för tillämpningen av denna skyldighet.

66

Av vad som anförts följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 2 led 1 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att en bakjoursperiod under vilken en arbetstagare enbart ska kunna nås per telefon och, vid behov, kunna infinna sig på sin arbetsplats inom en timme, samtidigt som vederbörande kan utnyttja en tjänstebostad som arbetsgivaren ställt till hans eller hennes förfogande på denna arbetsplats, utan att arbetstagaren är skyldig att stanna kvar i denna bostad, i sin helhet utgör arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse, endast om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet bland annat framgår att denna tidsfrist och, i förekommande fall, den frekvens med vilken arbetstagaren i genomsnitt faktiskt måste utföra arbete under nämnda period får sådana konsekvenser att de objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att under samma period fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna denna tid åt sina egna intressen. Den omständigheten att arbetsplatsens omedelbara omgivningar lämpar sig föga för fritidsaktiviteter saknar relevans vid en sådan bedömning.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artikel 2 led 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att en bakjoursperiod under vilken en arbetstagare enbart ska kunna nås per telefon och, vid behov, kunna infinna sig på sin arbetsplats inom en timme, samtidigt som vederbörande kan utnyttja en tjänstebostad som arbetsgivaren ställt till hans eller hennes förfogande på denna arbetsplats, utan att arbetstagaren är skyldig att stanna kvar i denna bostad, i sin helhet utgör arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse, endast om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet bland annat framgår att denna tidsfrist och, i förekommande fall, den frekvens med vilken arbetstagaren i genomsnitt faktiskt måste utföra arbete under nämnda period får sådana konsekvenser att de objektivt och i väsentlig mån påverkar arbetstagarens möjligheter att under samma period fritt förfoga över den tid under vilken hans eller hennes tjänster inte tas i anspråk och att ägna denna tid åt sina egna intressen. Den omständigheten att arbetsplatsens omedelbara omgivningar lämpar sig föga för fritidsaktiviteter saknar relevans vid en sådan bedömning.