–

BU, genom M. Levaux, avocat,

–

Belgiens regering, genom P. Cottin, J.-C. Halleux och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom N. Gossement och B.-R. Killmann, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 45 och 56 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan BU och État belge (belgiska staten) angående beskattningen av ersättning som BU har uppburit i Nederländerna.

3

I artikel 38.1 4° Code des impôts sur les revenus 1992 (1992 års lag om inkomstskatt), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet föreskrivs följande:

”1.   Från skatteplikt undantas följande:

…

4° bidrag, som betalas av statskassan, som personer med funktionsnedsättning beviljas vid genomförandet av den relevanta lagstiftningen.”

4

Klaganden i det nationella målet är född i Förenta staterna och bosatt i Belgien sedan år 1973. Hon förvärvade belgiskt medborgarskap år 2009.

5

År 1996 var klaganden med om en olycka när hon var på väg till sitt arbete i Limburg i Nederländerna. Olyckan medförde arbetsoförmåga som ledde till att BU sades upp från sitt arbete år 2000.

6

Klaganden arbetade vid tidpunkten för olyckan i Nederländerna och omfattades därför av det nederländska systemet för social trygghet. Hon uppbär sedan olyckan ersättning enligt Wet arbeidsongeschiktheid (WAO) (lagen om arbetsskadeförssäkring) (nedan kallad WAO-ersättningen) och ersättning från Algemeen Burgerlijk Pensioenfonds (ABP) (fonden för offentliganställdas ålders-, efterlevande och invaliditetspension) (nedan kallad ABP-ersättningen).

7

I skrivelse av den 23 augusti 2016 upplyste belgiska skattemyndigheten klaganden om att myndigheten hade rättat hennes skattedeklaration för beskattningsåret 2014. Enligt skattemyndigheten är ersättningarna att betrakta som pensioner och är skattepliktiga som sådana i Belgien.

8

Klaganden begärde genom skrivelse av den 16 december 2016 omprövning av detta beslut och gjorde gällande att ersättningarna är undantagna från skatteplikt i Belgien. Enligt klaganden utgör WAO-ersättningen nämligen en ersättning för personer med funktionsnedsättning och inte pension. ABP-ersättning utgör pension som är kopplad till en funktionsnedsättning.

9

Klaganden medgav senare att ABP-ersättningen skulle beskattas i Belgien, men bestred den kvalificering som den belgiska skattemyndigheten gjort av ersättningen. Klaganden vidhöll sin inställning att WAO-ersättningen inte var skattepliktig i Belgien.

10

Belgiska skattemyndigheten fann i beslut av den 14 juni 2017 att det inte fanns anledning till omprövning. Myndigheten ansåg att klaganden varken hade visat att hon led av en funktionsnedsättning eller att den WAO-ersättning som uppbars i Nederländerna utgjorde bidrag som beviljas personer med funktionsnedsättning. Belgiska skattemyndigheten bibehöll således kvalificeringen av denna ersättning som arbetsskadeersättning, vilken i Belgien anses utgöra en skattepliktig pension.

11

Klaganden i det nationella målet överklagade belgiska skattemyndighetens beslut till Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolen i Liège (Belgien)).

12

Den hänskjutande domstolen har understrukit att det nationella målet avser frågan huruvida den WAO-ersättning som klaganden uppbär i Nederländerna är skattepliktig i Belgien.

13

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av de handlingar som lagts fram av klaganden att denna ersättning avser att kompensera för det inkomstbortfall som är förknippat med funktionsnedsättningen, såvitt ersättningen bestäms med hänvisning till den lön som klaganden hade före olyckan, jämförd med den lön som hon kan ha med beaktande av hennes aktuella arbetsförmåga.

14

Den hänskjutande domstolen anser att WAO-ersättningen har till syfte att ge personer med funktionsnedsättning ett incitament till att arbeta i den utsträckning som deras kvarstående arbetsförmåga medger, genom att ge dessa personer en ersättning som är avsedd att kompensera för det inkomstbortfall som beror på den nedsatta arbetsförmågan. Den WAO-ersättning som utbetalas till klaganden utgör således inte en pension, utan en ersättning till personer med funktionsnedsättning.

15

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att det i den aktuella belgiska lagstiftningen föreskrivs att undantaget från skatteplikt för ersättningar som beviljas personer med funktionsnedsättning endast är tillämpligt när ersättningen i fråga betalas ut av den belgiska staten. Detta medför att trots att den WAO-ersättning som uppbärs av klaganden i det nationella målet utgör en ersättning för personer med funktionsnedsättning, kan hon inte omfattas av undantaget från skatteplikt.

16

Den hänskjutande domstolen har anfört att det, såsom den belgiska regeringen har gjort gällande, visserligen är riktigt att klaganden skulle ha kunnat ge in en ansökan i Belgien om ersättning för personer med funktionsnedsättning och sålunda ha omfattats av undantaget från skatteplikt – vilket hon emellertid inte har gjort – men att hon i realiteten inte haft något intresse av att göra detta, eftersom hon redan fick sådan ersättning i Nederländerna. Det är för övrigt inte säkert att hon skulle ha kunnat få sådan ersättning i Belgien.

17

Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att den aktuella belgiska lagstiftningen kan hindra den fria rörligheten för arbetstagare, såvitt den leder till att den ersättning för personer med funktionsnedsättning som uppbärs av personer med hemvist i Belgien behandlas olika beroende på om ersättningen betalas av belgiska staten eller av en annan medlemsstat.

18

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de première instance de Liège (Förstainstansdomstolen i Liège) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Strider artikel 38.1.4° i 1992 års inkomstskattelag mot artikel 45 FEUF och följande artiklar (principen om fri rörlighet för arbetstagare) samt artikel 56 och följande artiklar (principen om friheten att tillhandahålla tjänster) …, i den del bidrag för personer med funktionsnedsättning endast undantas från skatteplikt om de betalas av statskassan, det vill säga av den belgiska staten, enligt den belgiska lagstiftningen, vilket därmed ger upphov till diskriminering mellan en skattskyldig, med hemvist i Belgien, som erhåller bidrag för personer med funktionsnedsättning som betalas av den belgiska staten enligt dess lagstiftning, vilka undantas från skatteplikt, och en skattskyldig, likaledes med hemvist i Belgien, som erhåller bidrag som är avsedda att kompensera för en funktionsnedsättning men som betalas av en annan medlemsstat i Europeiska unionen, vilka inte undantas från skatteplikt?”

19

Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen i sin fråga har hänvisat till både principen om fri rörlighet för arbetstagare i artikel 45 FEUF och principen om friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 56 FEUF.

20

När en nationell åtgärd påverkar såväl den fria rörligheten för arbetstagare som friheten att tillhandahålla tjänster, prövar domstolen i princip endast åtgärden mot bakgrund av en av dessa grundläggande friheter om det visar sig att en av dem, under de omständigheter som är för handen i det enskilda fallet, är helt underordnad den andra och kan knytas till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2004, Omega, C‑36/02, EU:C:2004:614, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

21

Domstolen konstaterar i förevarande fall att det varken i beslutet om hänskjutande eller i handlingarna i målet finns uppgifter som visar att principen om friheten att tillhandahålla tjänster är relevant i det nationella målet.

22

Det framgår däremot tydligt av beslutet om hänskjutande att klaganden i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF, eftersom hon utövat sin rätt till fri rörlighet som arbetstagare för att under flera år vara yrkesverksam i en annan medlemsstat än den där hon är bosatt.

23

Enligt fast rättspraxis omfattas varje unionsmedborgare som har använt sig av rätten till fri rörlighet för arbetstagare och som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat än den där de är bosatta, oavsett bosättningsort och nationalitet av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF (dom av den 14 mars 2019, Jacob och Lennertz, C‑174/18, EU:C:2019:205, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

24

Av detta följer att, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet och mot bakgrund av de uppgifter som domstolen förfogar över, ska tolkningsfrågan prövas i förhållande till den fria rörligheten för arbetstagare.

25

I detta sammanhang ska den hänskjutande domstolen med sin fråga anses söka klarhet i huruvida artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, såsom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i vilken det föreskrivs att det krävs att ersättning till personer med funktionsnedsättning måste utbetalas av ett organ i den berörda medlemsstaten för att omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs för sådana ersättningar, och sålunda utesluter ersättningar av samma beskaffenhet som utbetalas av en annan medlemsstat från undantaget från skatteplikt.

26

Den belgiska regeringen har hävdat att den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna i begäran om förhandsavgörande är oriktig. Enligt denna bedömning är den WAO-ersättning som uppbärs av klaganden i det nationella målet en ersättning för personer med funktionsnedsättning som är av samma beskaffenhet som de belgiska bidrag som beviljas personer med funktionsnedsättning och som omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i belgisk rätt.

27

Den belgiska regeringen söker med detta argument ifrågasätta den premiss på vilken begäran om förhandsavgörande är grundad och därmed att begäran kan tas upp till prövning.

28

EU-domstolen erinrar i det avseendet om att det följer av fast rättspraxis att i förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen ensam behörig att fastställa och bedöma omständigheterna i det mål som den har att avgöra. EU-domstolen är enbart behörig att tolka unionsrätten eller pröva dess giltighet mot bakgrund av de faktiska och rättsliga omständigheter som beskrivits av den hänskjutande domstolen, för att ge denna de uppgifter som den behöver för att lösa tvisten i fråga (dom av den 20 december 2017, Schweppes, C‑291/16, EU:C:2017:990, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

29

Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras därför vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Denna presumtion kan inte brytas endast genom att en av parterna i det nationella målet har bestritt vissa faktiska omständigheter vilkas riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva och som är avgörande för hur saken i nämnda mål ska bestämmas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2016, Polkomtel, C‑397/14, EU:C:2016:256, punkterna 37 och 38).

30

Det ankommer inte på EU-domstolen att ifrågasätta den bedömning av de faktiska omständigheterna som ligger till grund för begäran om förhandsavgörande, i förevarande fall beskaffenheten av de nederländska förmåner som klaganden i det nationella målet har beviljats. EU-domstolen kommer därför i sitt svar på tolkningsfrågan att anse att den WAO-ersättning som uppbärs av klaganden är en ersättning för personer med funktionsnedsättning som är av samma beskaffenhet som de belgiska bidrag till personer med funktionsnedsättning som omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs i belgisk rätt. Det ankommer i förekommande fall på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

31

Enligt fast rättspraxis gäller att även om frågor om direkta skatter omfattas av medlemsstaternas befogenhet, ska dessa icke desto mindre iaktta unionsrätten när de utövar denna befogenhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, kommissionen/Belgien, C‑296/12, EU:C:2014:24, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Även om det står medlemsstaterna fritt att genom bilaterala avtal för undvikande av dubbelbeskattning fastställa kriterierna för anknytning vid fördelningen av beskattningsrätten, medger dock inte fördelningen av beskattningsrätten att medlemsstaterna tillämpar åtgärder som strider mot den fria rörlighet som är garanterad i EUF-fördraget. Medlemsstaterna är nämligen skyldiga att vid utövandet av den sålunda fördelade beskattningsrätten följa unionsreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Jacob och Lennertz, C‑174/18, EU:C:2019:205, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32

I förevarande fall konstaterar domstolen att den belgiska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet uttryckligen föreskriver att endast den ersättning för personer med funktionsnedsättning som betalas av staten är undantagen från skatteplikt. Enligt denna lagstiftning omfattas således inte ersättning för personer med funktionsnedsättning som betalas av en annan medlemsstat än belgiska staten av detta undantag från skatteplikt.

33

Enligt den belgiska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet behandlas således personer bosatta i Belgien olika beroende på ursprunget av deras inkomster, vilket är ägnat att hindra dessa personers utövande av rätten till fri rörlighet för arbetstagare i artikel 45 FEUF.

34

Domstolen har redan funnit att artikel 45 FEUF utgör hinder för en nationell lagstiftning som inrättar en skillnad i skattemässig behandling mellan par som är unionsmedborgare med hemvist i Belgien på grundval av ursprunget av deras inkomster, vilken skillnad kan avhålla dem från att utöva sina friheter enligt fördraget, i synnerhet den fria rörligheten för arbetstagare, vilken garanteras i artikel 45 FEUF (dom av den 12 december 2013, Imfeld och Garcet, C‑303/12, EU:C:2013:822, punkterna 51 och 52 och dom av den 14 mars 2019, Jacob och Lennertz, C‑174/18, EU:C:2019:205, punkt 43 och domslutet).

35

Den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet utgör således en inskränkning för den fria rörligheten för arbetstagare som i princip är förbjuden enligt artikel 45 FEUF.

36

Enligt fast rättspraxis är en bestämmelse som kan hindra den i artikel 45 FEUF föreskrivna fria rörligheten för arbetstagare endast tillåten om den eftersträvar ett berättigat mål som är förenligt med fördraget och om den är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse. I ett sådant fall krävs det emellertid också att tillämpningen av bestämmelsen är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Jacob och Lennertz, C‑174/18, EU:C:2019:205, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

37

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen inte angett några skäl för att motivera inskränkningen. Den belgiska regeringen har i målet vid EU-domstolen endast ifrågasatt beskaffenheten av de nederländska förmåner som klaganden i det nationella målet beviljats, utan att åberopa några ytterligare skäl för att motivera inskränkningen.

38

Under dessa omständigheter kan EU-domstolen endast konstatera att det inte föreligger något skäl som motiverar inskränkningen. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta.

39

Mot bakgrund av det anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 45 FEUF ska tolkas så att, den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, såsom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i vilken det – utan att det anges några skäl för att motivera den föreskrivna ordningen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – stadgas att det krävs att ersättning till personer med funktionsnedsättning måste utbetalas av ett organ i den berörda medlemsstaten för att omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs för sådana ersättningar, och som sålunda utesluter ersättningar av samma beskaffenhet som utbetalas av en annan medlemsstat från undantaget från skatteplikt, trots att mottagaren av sistnämnda ersättningar är bosatt i den berörda medlemsstaten.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Artikel 45 FEUF ska tolkas så att, den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat, såsom den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, i vilken det – utan att det anges några skäl för att motivera den föreskrivna ordningen, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera – stadgas att det krävs att ersättning till personer med funktionsnedsättning måste utbetalas av ett organ i den berörda medlemsstaten för att omfattas av det undantag från skatteplikt som föreskrivs för sådana ersättningar, och som sålunda utesluter ersättningar av samma beskaffenhet som utbetalas av en annan medlemsstat från undantaget från skatteplikt, trots att mottagaren av sistnämnda ersättningar är bosatt i den berörda medlemsstaten.