–

LG m.fl., genom R. Ambrosio, S. Commodo, S. Bertone, M. Bona, A. Novelli och F. Pocar, avvocati, C. Villacorta Salis, abogado, J.-P. Bellecave, avocat, samt N. Taylor, solicitor,

–

Rina SpA och Ente Registro Italiano Navale, genom G. Giacomini, F. Siccardi, R. Bassi, M. Campagna, T. Romanengo, F. Ronco och M. Giacomini, avvocati,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas, D. Dubois och E. de Moustier, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller, S.L. Kalėda och L. Malferrari, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.1 och 2 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och skäl 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/15/EG av den 23 april 2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och för sjöfartsadministrationernas verksamhet i förbindelse därmed (EUT L 131, 2009, s. 47).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan LG m.fl. och å andra sidan Rina SpA och Ente Registro Italiano Navale (nedan tillsammans kallade Rina‑bolagen). Målet rör ersättning från Rina-bolagen för den ekonomiska och ideella skada som LG m.fl. led till följd av förlisningen av fartyget Al Salam Boccaccio ’98, som inträffade i Röda havet mellan den 2 och den 3 februari 2006.

3

Förenta nationernas havsrättskonvention, undertecknad i Montego Bay den 10 december 1982 (nedan kallad havsrättskonventionen), trädde i kraft den 16 november 1994. Den godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 (EGT L 179, 1998, s. 1).

4

I artikel 90 i konventionen, med rubriken ”Rätt till sjöfart”, föreskrivs att ”[v]arje stat, vare sig den har kust eller ej, har rätt att låta fartyg, som för dess flagg, segla på det fria havet.”

5

I artikel 91 i konventionen, med rubriken ”Fartygs nationalitet”, föreskrivs följande:

”1.   Varje stat skall fastställa villkoren för att dess nationalitet skall tillerkännas fartyg, villkoren för fartygs registrering inom dess territorium samt villkoren för rätten att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra. Det måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget.

2.   Varje stat skall för fartyg, som den har tillerkänt rätt att föra dess flagg, utfärda dokument som utvisar detta.”

6

I artikel 94.1 och 94.3–94.5 i konventionen föreskrivs följande:

”1.   Varje stat skall med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg.

…

3.   Varje stat skall vidta sådana åtgärder i fråga om fartyg under dess flagg som är nödvändiga för att trygga säkerheten till sjöss med hänsyn till bland annat

…

4.   Dessa åtgärder skall omfatta sådana som är nödvändiga för att säkerställa att

…

5.   Vid vidtagande av de i punkterna 3 och 4 angivna åtgärderna skall varje stat följa allmänt godtagna internationella regler, förfaranden och praxis samt vidta de mått och steg som kan bli nödvändiga för att säkerställa att dessa följs.”

7

Den internationella konventionen för skydd av människors liv till sjöss, som ingicks i London den 1 november 1974 (nedan kallad Solas-konventionen), i vilken samtliga medlemsstater är avtalsslutande parter, har i detta sammanhang till huvudsyfte att precisera de miniminormer för konstruktion, utrustning och drift av fartyg som är förenliga med deras säkerhet.

8

Enligt kapitel II‑1 del A-1 regel 3–1 i denna konvention ska fartyg utformas, byggas och underhållas i överensstämmelse med de strukturella, mekaniska och elektriska krav som ställs av ett klassificeringssällskap som är erkänt av administrationen – det vill säga, enligt lydelsen i nämnda konvention, av regeringen i den stat vars flagg fartyget för – i enlighet med bestämmelserna i regel XI/1, eller i enlighet med de nationella bestämmelser som gäller för administrationen och som föreskriver en likvärdig säkerhet.

9

Regel 6, som ingår i kapitel I i Solas-konventionen, har följande lydelse:

10

I artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[d]enna förordning ska tillämpas på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.”

11

I artikel 2.1 i denna förordning föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

12

I skäl 16 i direktiv 2009/15 anges följande:

”När en erkänd organisation, dess inspektörer eller tekniska personal utfärdar relevanta certifikat för administrationens räkning, ska medlemsstaterna beakta möjligheten att, när det gäller denna delegerade verksamhet, låta dem omfattas av proportionerliga rättsliga garantier och skydd, inklusive skälig rätt till försvar, med undantag för immunitet, som är ett privilegium som enbart kan åberopas av medlemsstater, som en rättighet som inte kan skiljas från suveräniteten och som därför inte kan delegeras.”

13

I artikel 1 i direktiv 2009/15 föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs åtgärder som medlemsstaterna ska följa i sina förbindelser med de organisationer som ombesörjer inspektion, besiktning och certifiering av fartyg, för uppfyllande av de internationella konventionerna om säkerheten till sjöss och förhindrande av havsförorening, samtidigt som friheten att tillhandahålla tjänster främjas. Detta inkluderar utarbetandet och genomförandet av säkerhetskrav för skrov, maskineri samt el- och kontrollinstallationer på fartyg som omfattas av de internationella konventionerna.”

14

LG m.fl., familjemedlemmar till offer samt överlevande passagerare från förlisningen av fartyget Al Salam Boccaccio ’98 – som inträffade i Röda havet mellan den 2 och den 3 februari 2006 och krävde mer än 1000 dödsoffer – väckte talan vid Tribunale di Genova (Domstolen i Genua, Italien) mot Rina-bolagen, vilka är bolag för klassificering och certifiering av fartyg med säte i Genua.

15

LG m.fl. har yrkat ersättning för ekonomisk och ideell skada på grundval av Rina‑bolagens eventuella civilrättsliga ansvar. LG m.fl. har gjort gällande att den klassificering och certifiering av fartyget som utfördes av Rina-bolagen med stöd av ett avtal som ingåtts med Republiken Panama, i syfte att fartyget skulle få föra denna stats flagg, var orsaken till förlisningen.

16

Rina-bolagen har gjort gällande att den hänskjutande domstolen saknar behörighet och har åberopat principen i internationell rätt om utländska staters immunitet mot domstolsprövning. Rina-bolagen anser särskilt att den klassificering och certifiering som de utförde skedde på uppdrag av Republiken Panama och följaktligen är ett uttryck för den delegerande statens suveräna befogenheter.

17

Enligt LG m.fl. däremot är italiensk domstol behörig enligt artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, eftersom Rina-bolagen har säte i Italien och tvisten i det nationella målet är privaträttslig, i den mening som avses i artikel 1 i samma förordning. LG m.fl. anser vidare att undantaget om immunitet mot domstolsprövning, som Rina‑bolagen har åberopat, inte omfattar verksamhet som regleras av tekniska föreskrifter som saknar skönsmässighet och i alla händelser inte rör en stats politiska val och privilegier.

18

Den hänskjutande domstolen vill få klarlagt om italiensk domstol är behörig, med tanke på att Rina-bolagen, även om det är ostridigt att de har säte i Italien, har agerat på uppdrag av Republiken Panama.

19

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande hänvisat till praxis om immunitet mot domstolsprövning från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) och Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien). Enligt praxis från dessa högsta domstolsinstanser är ett erkännande av immunitet mot domstolsprövning uteslutet endast när det gäller utländska staters handlingar i form av krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten eller när ett sådant erkännande strider mot principen om domstolsskydd.

20

Mot denna bakgrund beslutade Tribunale di Genova (Domstolen i Genua) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska [artiklarna 1.1 och 2.1] i förordning [nr 44/2001] – även mot bakgrund av artikel 47 i [stadgan], artikel 6.1 i [Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen)] och skäl 16 i direktiv 2009/15 – tolkas så, att de utesluter att en domstol i en medlemsstat inom ramen för en skadeståndstalan avseende ersättning för dödsfall och personskador som inträffat i samband med att en passagerarfärja förliste, där kärandena har yrkat att svarandena ska ådömas skadeståndsansvar för oaktsamhet, kan förklara sig obehörig med hänsyn till den immunitet mot domstolsprövning som enheter och privaträttsliga juridiska personer med säte i den berörda medlemsstaten åtnjuter när de utför klassificerings- och/eller certifieringsverksamhet på ett tredjelands vägnar?”

21

Rina-bolagen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. De har gjort gällande att tolkningen av förordning nr 44/2001 inte är relevant för prövningen av den invändning om immunitet mot domstolsprövning som framställts i det nationella målet och som den hänskjutande domstolen borde ha prövat – för att avgöra huruvida den var behörig – innan den hänsköt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen. Enligt Rina-bolagen är förordning nr 44/2001 inte heller tillämplig i materiellt hänseende (ratione materiae) på tvisten vid den nationella domstolen, eftersom det i förevarande fall rör sig om ett anspråk som har sin grund i myndighetsutövning, vilket är tillräckligt för att talan ska falla utanför förordningens tillämpningsområde.

22

Domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 19 december 2019, Airbnb Ireland, C‑390/18, EU:C:2019:1112, punkt 29).

23

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det finns ett faktiskt och direkt samband mellan artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av, och det nationella målet. Denna tolkning är nämligen nödvändig för att i enlighet med artikel 2.1 i förordningen fastställa huruvida den domstolen är behörig att pröva tvisten.

24

Invändningen att nämnda förordning inte är tillämplig i målet vid den nationella domstolen handlar inte om huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, utan rör prövningen i sak av den ställda frågan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, Kirschstein, C‑393/17, EU:C:2019:563, punkt 28).

25

Det ska dessutom erinras om att förordning nr 44/2001 inte bara är tillämplig när tvisten rör flera medlemsstater, utan även när den rör en enda medlemsstat, om det finns en anknytning till ett annat land på grund av ett tredjelands inblandning. Den situationen är ägnad att ge upphov till frågor om fastställandet av domstolars internationella behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2005, Owusu, C‑281/02, EU:C:2005:120, punkterna 24–27, och dom av den 17 mars 2016, Taser International, C‑175/15, EU:C:2016:176, punkt 20).

26

Av detta följer att tolkningsfrågan ska prövas i sak.

27

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en skadeståndstalan som väckts mot privaträttsliga juridiska personer som bedriver verksamhet avseende klassificering och certifiering av fartyg för ett tredjelands räkning och på uppdrag av det landet omfattas av begreppet ”privaträttens område”, i den mening som avses i denna bestämmelse, och följaktligen av förordningens tillämpningsområde, och i så fall huruvida den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning utgör hinder för att den nationella domstol vid vilken talan väckts utövar den internationella behörighet som föreskrivs i den förordningen.

28

För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar ska EU-domstolen för det första fastställa hur begreppen ”privaträttens område” och ”administrativa frågor”, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001, ska tolkas med hänsyn till Rina-bolagens klassificerings- och certifieringsverksamhet, för att kunna avgöra om italiensk domstol är behörig enligt artikel 2.1 i förordningen, och för det andra pröva vilka följder ett eventuellt erkännande av immunitet mot domstolsprövning för sådana organ som Rina-bolagen får för tillämpningen av den förordningen och särskilt för den hänskjutande domstolens domsrätt enligt artikel 2.1.

29

Enligt artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 är förordningens tillämpningsområde begränsat till ”privaträttens område”. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

30

Enligt fast rättspraxis ska begreppet ”privaträttens område”, för att i möjligaste mån säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som följer av förordning nr 44/2001 är lika och enhetliga för medlemsstaterna och för berörda personer, inte tolkas som en ren hänvisning till nationell rätt i endera av de berörda staterna. Det ska betraktas som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund av dels förordningens mål och systematik, dels de allmänna principer som framgår av samtliga nationella rättssystem (dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 24).

31

Det framgår av fast rättspraxis att unionslagstiftarens avsikt, såsom bland annat anges i skäl 7 i förordning nr 44/2001, var att ge begreppet ”privaträttens område” i artikel 1.1 i förordningen en vid definition och följaktligen att ge förordningen ett vitt tillämpningsområde (dom av den 6 februari 2019, NK, C‑535/17, EU:C:2019:96, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32

För att avgöra huruvida ett område omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 ska de faktorer som karakteriserar rättsförhållandet mellan parterna i målet eller som karakteriserar saken i målet undersökas (dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 26).

33

Domstolen har slagit fast att även om vissa tvister mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 när talan avser handlingar som utförts jure gestionis, så förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

34

Det förhållandet att en av parterna i tvisten har utövat offentliga maktbefogenheter, på grund av att parten i fråga har utövat befogenheter som går utöver vad som gäller i förhållandet mellan enskilda, innebär att tvisten inte rör privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 (dom av den 28 april 2009, Apostolides, C‑420/07, EU:C:2009:271, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

35

För att avgöra om en tvist avser utövande av offentliga maktbefogenheter, är det nödvändigt att granska grunderna för talan och hur denna ska väckas och föras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

36

Det framgår av de handlingar som getts in till domstolen att den talan som väckts av LG m.fl. grundar sig på artiklarna 2043, 2049, 2050 och 2055 i den italienska civillagen, vilka rör utomobligatoriskt ansvar, samt artiklarna 1218 och 1228 i samma lag, om avtalsrättsligt ansvar för åsidosättande av säkerhetsförpliktelser.

37

Det ska dessutom fastställas huruvida nämnda åtgärder avseende klassificering och certifiering av fartyg, vilka utförts av Rina-bolagen på uppdrag av Republiken Panama och för den statens räkning utgör myndighetsutövning, med hänsyn till åtgärdernas innehåll.

38

Inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF ankommer det på den hänskjutande domstolen, och inte på EU-domstolen, att rättsligt kvalificera de åtgärderna i detta avseende. För att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, vill EU-domstolen emellertid framhålla följande.

39

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 67–70 i sitt förslag till avgörande är det, under sådana omständigheter som i det nationella målet, inte relevant att viss verksamhet har utövats efter delegering av en stat. Domstolen har på den punkten funnit att enbart den omständigheten att vissa befogenheter delegeras genom myndighetsutövning inte betyder att de befogenheterna utövas jure imperii (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 35).

40

Denna slutsats motsägs inte av den omständigheten att dessa klassificerings- och certifieringsåtgärder utfördes av Rina-bolagen för Republiken Panamas räkning och i dess intresse. Domstolen har nämligen redan slagit fast att den omständigheten att en åtgärd vidtas för en stats räkning inte alltid innebär att det rör sig om myndighetsutövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 21).

41

Såsom LG m.fl. har påpekat i sina yttranden är den omständigheten att viss verksamhet har ett offentligt syfte inte i sig tillräcklig för att kvalificera denna verksamhet som bedrivits jure imperii, när den inte motsvarar utövandet av befogenheter som går utöver vad som gäller i förhållandet mellan enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 1993, Sonntag, C‑172/91, EU:C:1993:144, punkt 22). Även om Rina-bolagens verksamhet syftar till att garantera säkerheten för passagerare på ett fartyg, betyder inte det att bolagen utövar offentliga maktbefogenheter.

42

Den omständigheten att vissa handlingar, med hänsyn till deras syfte, vidtas i en stats intresse medför inte i sig att de åtgärder som är i fråga i det nationella målet utförs vid utövandet av offentliga maktbefogenheter, i den mening som avses i ovan i punkt 34 nämnda rättspraxis, eftersom det relevanta kriteriet är användningen av befogenheter som går utöver dem som gäller i förhållandet mellan enskilda.

43

För att avgöra om så är fallet ska det påpekas att klassificerings- och certifieringsverksamhet regleras i internationella konventioner om sjösäkerhet och förebyggande av havsföroreningar, såsom havsrättskonventionen och Solas‑konventionen. Verksamheten att klassificera fartyg går närmare bestämt till så, att ett klassificeringssällskap som valts av redaren utfärdar ett certifikat. Av intyget framgår att fartyget är konstruerat och tillverkat i enlighet med de klassregler som detta sällskap har fastställt i enlighet med de principer som fastställts av Internationella sjöfartsorganisationen (IMO). Erhållandet av ett klasscertifikat är ett villkor för att ett officiellt certifikat ska utfärdas enligt gällande lagstiftning, vilket sker efter det att rederiet har valt flaggstat.

44

Certifieringsverksamheten består i att ett officiellt certifikat utfärdas av flaggstaten eller i dess namn av ett av de organ som bemyndigats av den staten att utföra inspektioner samt att utfärda vissa handlingar och certifikat i enlighet med Solas-konventionen. Klassificering och certifiering utförs ofta av samma sällskap.

45

Det framgår av handlingarna i målet att klassificeringen och certifieringen utfördes av Rina-bolagen mot ersättning och i enlighet med ett privaträttsligt, kommersiellt avtal som ingicks direkt med redaren för fartyget Al Salam Boccaccio ’98, enligt vilket de tjänster som Rina-bolagen tillhandahöll endast bestod i att fastställa att det undersökta fartyget uppfyllde kraven i de tillämpliga rättsakterna och, om så var fallet, att utfärda motsvarande certifikat. Det framgår dessutom av de uppgifter som domstolen har tillgång till att tolkningen och valet av tillämpliga tekniska krav var förbehållna de panamanska myndigheterna.

46

Det framgår av artiklarna 91, 94.3 och 94.5 i havsrättskonventionen, som domstolen är behörig att tolka (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 2008, Commune de Mesquer, C‑188/07, EU:C:2008:359, punkt 85, och dom av den 11 juli 2018, Bosphorus Queen Shipping, C‑15/17, EU:C:2018:557, punkt 44) att det ankommer på staterna att fastställa villkoren för att fartyg ska tillåtas att föra deras flagg och vidta nödvändiga åtgärder för att trygga säkerheten till sjöss med hänsyn till bland annat fartygets konstruktion, utrustning och sjövärdighet.

47

De behöriga organen, såsom Rina-bolagen, har således till uppgift att kontrollera fartyget i enlighet med kraven i tillämplig lagstiftning, vilket i förekommande fall kan leda till att ett certifikat återkallas på grund av att det inte uppfyller dessa krav. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 95 i sitt förslag till avgörande är ett sådant återkallande emellertid inte en följd av att sådana bemyndigade organ, som endast agerar enligt ett på förhand fastställt regelverk, har beslutsbefogenheter. Om ett fartyg måste tas ur trafik till följd av att ett certifikat återkallas, är detta på grund av en sanktion som stadgas i lag, vilket Rina-bolagen också medgav vid förhandlingen.

48

Det framgår dessutom av regel 6 c och d i kapitel I i Solas-konventionen att om fartyget inte uppfyller kraven ska det behöriga organet underrätta myndigheterna i den berörda staten, vilka fortsätter att vara ansvariga och ska garantera att inspektion och tillsyn utförs i sin helhet och på ett verkningsfullt sätt samt åta sig att vidta nödvändiga åtgärder.

49

Av det ovan anförda följer, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att klassificering och certifiering, såsom de som Rina-bolagen genomförde avseende fartyget Al Salam Boccaccio ’98, efter delegering från Republiken Panama och för dess räkning, inte kan anses ha utgjort myndighetsutövning i unionsrättens mening och att en skadeståndstalan avseende nämnda transaktioner därför omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 och därmed av förordningens tillämpningsområde.

50

Vid en vidare systematisk tolkning ska det dessutom erinras om att certifieringsverksamhet som bedrivs av certifieringsorgan, enligt domstolens praxis om etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, inte omfattas av undantaget i artikel 51 FEUF, eftersom dessa organ är vinstdrivande företag som bedriver verksamhet under konkurrensförhållanden och inte har några beslutsbefogenheter som har samband med utövandet av offentliga maktbefogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 2015, Rina Services m.fl., C‑593/13, EU:C:2015:399, punkterna 16–21).

51

Domstolen har nämligen från undantaget avseende utövande av offentlig makt i den mening som avses i artikel 51 FEUF uteslutit verksamhet som bedrivs av privaträttsliga organ som kontrollerar och certifierar villkor som föreskrivs i lag för företag som utför offentliga bygg- och anläggningsarbeten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, SOA Nazionale Costruttori, C‑327/12, EU:C:2013:827, punkt 50).

52

Mer specifikt kan inte den kontroll som sådana organ utför av den tekniska och finansiella kapaciteten hos de företag som är föremål för ett certifieringsförfarande och av riktigheten och innehållet i de deklarationer, intyg och handlingar som inges av de personer till vilka certifikatet utfärdas betraktas som verksamhet innefattande ett sådant självständigt beslutsfattande som innebär utövande av offentlig makt. Kontrollen, som sker under direkt statlig övervakning, regleras nämligen helt och hållet av den nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2013, SOA Nazionale Costruttori, C‑327/12, EU:C:2013:827, punkt 54, och, analogt, dom av den 22 oktober 2009, kommissionen/Portugal, C‑438/08, EU:C:2009:651, punkt 41, och dom av den 15 oktober 2015, Grupo Itevelesa m.fl., C‑168/14, EU:C:2015:685, punkt 56).

53

Den hänskjutande domstolen har ställt sig tveksam till om den invändning avseende den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning – som Rina-bolagen framställt för att få prövat om den nationella domstolen kan avvisa talan om den erkänner denna immunitet med anledning av bolagens klassificerings- och certifieringsverksamhet – har någon betydelse för tillämpligheten av förordning nr 44/2001 i det nationella målet.

54

Det ska erinras om att regler som uttrycker internationell sedvanerätt som sådana är bindande för unionsinstitutionerna och är en del av unionens rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 1998, Racke, C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 46, dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 42, och dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra, C‑537/11, EU:C:2014:19, punkt 39).

55

En nationell domstol som genom att tillämpa förordning nr 44/2001 tillämpar unionsrätten måste emellertid iaktta de krav som följer av artikel 47 i stadgan (dom av den 25 maj 2016, Meroni, C‑559/14, EU:C:2016:349, punkt 44). I förevarande fall måste den hänskjutande domstolen således försäkra sig om att LG m.fl., för det fall den bifaller invändningen om immunitet mot domstolsprövning, inte skulle fråntas sin rätt till domstolsprövning, vilken utgör en del av rätten till ett effektivt domstolsskydd i artikel 47 i stadgan.

56

Det ska påpekas att domstolen redan har slagit fast att staternas immunitet mot domstolsprövning är stadfäst i internationell rätt och bygger på principen att ingen har makt över sin jämlike (par in parem non habet imperium), eftersom en stat inte kan underställas en domstol i en annan stat. På nuvarande stadium av internationell praxis är denna immunitet emellertid inte absolut, men den erkänns i allmänhet när tvisten rör utövande av suveränitet (jure imperii). Däremot kan immuniteten sättas åt sidan om talan avser handlingar som inte utgör myndighetsutövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Mahamdia, C‑154/11, EU:C:2012:491, punkterna 54 och 55).

57

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 108–128 i sitt förslag till avgörande, är det vad gäller förevarande fall inte allmänt erkänt att privaträttsliga organ, såsom Rina-bolagen, har immunitet mot domstolsprövning när det gäller klassificering och certifiering av fartyg, när denna verksamhet inte har utförts jure imperii i den mening som avses i internationell rätt.

58

Det ska således anses att den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning inte utgör hinder för att tillämpa förordning nr 44/2001 i ett mål om skadeståndstalan mot privaträttsliga organ, såsom Rina‑bolagen, på grund av den klassificerings- och certifieringsverksamhet som utövats efter delegering från ett tredjeland och för det landets räkning, när den domstol vid vilken talan väckts konstaterar att de organen inte har använt sig av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i internationell rätt.

59

Även om det är utrett att direktiv 2009/15 inte är tillämpligt i det nationella målet, eftersom det endast rör medlemsstaterna, ger skäl 16 i det direktivet, som nämns i den hänskjutande domstolens tolkningsfråga, dock stöd för unionslagstiftarens avsikt att tolka den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning när det gäller klassificering och certifiering av fartyg snävt. I nämnda skäl anges nämligen att medlemsstaterna, när en erkänd organisation, dess inspektörer eller tekniska personal utfärdar relevanta certifikat för administrationens räkning, ska beakta möjligheten att, när det gäller denna delegerade verksamhet, låta dem omfattas av proportionerliga rättsliga garantier och skydd, inklusive skälig rätt till försvar, men med undantag för immunitet, som är ett privilegium som enbart kan åberopas av medlemsstater, som en rättighet som inte kan skiljas från suveräniteten och därför inte kan delegeras.

60

Av vad som anförts följer att artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en skadeståndstalan som väckts mot privaträttsliga juridiska personer, vilka bedriver verksamhet i form av klassificering och certifiering av fartyg för ett tredjelands räkning och efter delegering från det landet, omfattas av begreppet privaträttens område, i den mening som avses i denna bestämmelse, och följaktligen av förordningens tillämpningsområde, eftersom denna verksamhet inte utgör utövande av offentlig makt i unionsrättens mening. Den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning utgör inte hinder för att den nationella domstol vid vilken talan väckts utövar den behörighet som föreskrivs i nämnda förordning i ett sådant mål, när den domstolen konstaterar att dessa organ inte har använt sig av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i internationell rätt.

61

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en skadeståndstalan som väckts mot privaträttsliga juridiska personer, vilka bedriver verksamhet i form av klassificering och certifiering av fartyg för ett tredjelands räkning och efter delegering från det landet, omfattas av begreppet privaträttens område, i den mening som avses i denna bestämmelse, och följaktligen av förordningens tillämpningsområde, eftersom denna verksamhet inte utgör utövande av offentlig makt i unionsrättens mening. Den internationella sedvanerättsliga principen om immunitet mot domstolsprövning utgör inte hinder för att den nationella domstol vid vilken talan väckts utövar den behörighet som föreskrivs i nämnda förordning i ett sådant mål, när den domstolen konstaterar att dessa organ inte har använt sig av offentliga maktbefogenheter i den mening som avses i internationell rätt.