1

Deichmann SE har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 17 januari 2018, Deichmann/EUIPO – Munich (Återgivning av ett kors på sidan av en sportsko) (T-68/16, nedan kallad den överklagade domen, EU:T:2018:7). I den domen ogillade tribunalen Deichmann SE:s talan om ogiltigförklaring av det beslut som fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) hade meddelat den 4 december 2015 (ärende R 2345/2014–4) om ett upphävandeförfarande mellan Deichmann och Munich SL (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU‑]varumärken (EGT L 78, 2009, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3) har ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 (EUT L 341, 2015, s. 21), som trädde i kraft den 23 mars 2016. Förordning nr 207/2009, i dess ändrade lydelse, har sedan upphävts och ersatts, med verkan från den 1 oktober 2017, genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1). Med tanke på det datum då ansökan om upphävande ingavs, det vill säga den 26 januari 2011, vilket är avgörande för fastställandet av tillämplig lag, regleras den aktuella tvisten emellertid av bestämmelserna i förordning nr 207/2009.

3

Artikel 15 i förordning nr 207/2009 har rubriken ”Bruk av [EU‑]varumärken”. I punkt 1 a i denna artikel föreskrivs följande:

”Om innehavaren av varumärket inte inom fem år efter registrering har gjort verkligt bruk av [EU-]varumärket i [unionen] för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller om sådant bruk inte skett inom en period av fem år i följd, ska [EU-]varumärket bli föremål för de sanktioner som bestäms i denna förordning, under förutsättning att det inte finns skälig grund för att [EU-] varumärket inte använts.

Med sådant bruk som avses i första stycket likställs

4

Artikel 51 i förordningen har rubriken ”Grunder för upphävande”. I punkt 1 a i denna artikel föreskrivs följande:

”Efter ansökan till immaterialrättsmyndigheten eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång ska de rättigheter som tillhör en innehavare av ett [EU-]varumärke förklaras upphävda i följande fall:

5

Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1431 av den 18 maj 2017 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för vissa bestämmelser i förordning nr 207/2009 (EUT L 205, 2017, s. 39), som enligt artikel 38 i förordningen blev tillämplig först den 1 oktober 2017, det vill säga efter den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs, föreskriver i artikel 3, som har rubriken ”Återgivning av varumärket”, följande:

”1.   Varumärket ska återges i valfri lämplig form med användning av allmänt tillgänglig teknik, så länge det kan återges i registret på ett tydligt, exakt, komplett, lättillgängligt, begripligt, varaktigt och objektivt sätt så att de behöriga myndigheterna och allmänheten tydligt och klart kan avgöra vad som är föremål för det skydd som beviljats innehavaren.

2.   I återgivningen av varumärket ska föremålet för registreringen definieras. Om återgivningen åtföljs av en beskrivning i ord i enlighet med punkterna 3 d, e, f ii, h eller 4, ska denna beskrivning överensstämma med återgivningen och får inte utvidga dess tillämpningsområde.

3.   Om ansökan avser någon av de typer av varumärken som anges i leden a till j ska den innehålla uppgifter om detta. Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 1 eller 2 ska typen av varumärke och dess återgivning stämma överens med varandra enligt följande:

4.   Om varumärket inte omfattas av någon av de typer som anges i punkt 3 ska dess återgivning uppfylla de krav som anges i punkt 1 och får åtföljas av en beskrivning.

5.   Om återgivningen lämnas elektroniskt ska myndighetens verkställande direktör fatta beslut om den elektroniska filens format och storlek samt alla andra relevanta tekniska specifikationer.

6.   Om återgivningen inte lämnas elektroniskt ska varumärket återges på ett enda pappersark som är åtskilt från arket med texten i ansökan. Det ark på vilket märket återges ska innehålla alla relevanta vyer eller bilder och får inte överskrida storleken DIN A4 (21 cm × 29,7 cm). En marginal om åtminstone 2,5 cm ska lämnas runt hela bilden.

7.   Om det inte är uppenbart åt vilket håll varumärket ligger, ska det rätta hållet anges med ordet ’Upp’ på varje återgivning.

8.   Återgivningen av märket ska ha en sådan kvalitet att följande är möjligt:

9.   Att enbart lämna in ett prov eller en modell utgör inte en korrekt återgivning av varumärket.”

6

Bakgrunden till tvisten, så som den framgår av punkterna 1–14 i den överklagade domen, kan sammanfattas enligt följande.

7

Den 6 november 2002 ingav intervenienten, Munich, en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till EUIPO med stöd av förordning nr 207/2009.

8

Det sökta figurmärket (nedan kallad varumärket i fråga) återgavs på följande sätt:

9

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 25 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar beskrivningen ”Sportskor”.

10

Varumärket i fråga registrerades den 24 mars 2004 under nummer 2923852.

11

Till följd av en talan om varumärkesintrång, som Munich hade väckt mot Deichmann vid Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf, Tyskland), väckte den sistnämnda den 29 juni 2010 genkäromål med stöd av artikel 51.1 a, artikel 52.1 a och artikel 100.1 i förordning nr 207/2009. Den 26 oktober 2010 förklarade Landgericht Düsseldorf (Regionala domstolen i Düsseldorf) målet om varumärkesintrång vilande med stöd av artikel 100.7 i förordning nr 207/2009 och förelade Deichmann att inom tre månader inge en ansökan om upphävande och ogiltighetsförklaring till EUIPO.

12

Den 26 januari 2011 ingav klagandebolaget en ansökan till EUIPO om upphävande av varumärket i fråga med stöd av artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009. Ansökan grundade sig på att det inte hade gjorts verkligt bruk av varumärket inom Europeiska unionen, i synnerhet inte under den femårsperiod som föregick dagen för väckandet av genkäromålet, för de varor för vilka varumärket hade registrerats.

13

Genom beslut av den 7 augusti 2014 beviljade annulleringsenheten vid EUIPO ansökan om upphävande, förklarade att varumärket i fråga var upphävt från och med den 26 januari 2011 och förpliktade Munich att betala kostnaderna för förfarandet.

14

Munich överklagade annulleringsenhetens beslut den 10 september 2014.

15

Genom det omtvistade beslutet upphävde EUIPO:s fjärde överklagandenämnd annulleringsenhetens beslut och avslog ansökan om upphävande. Överklagandenämnden framhöll i sak att bevisen för bruk visade att varumärket i fråga hade använts för ”sportskor”, i klass 25 i Niceöverenskommelsen, under den relevanta perioden, vilken nämnden definierade som den femårsperiod som föregick dagen för väckandet av genkäromålet.

16

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 februari 2016 överklagade klagandebolaget det omtvistade beslutet.

17

Klagandebolaget anförde tre grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 51.1 i förordning nr 207/2009 av överklagandenämnden, med motiveringen att den sistnämnda, genom att bedöma att frågan huruvida varumärket i fråga var ett figurmärke eller ett positionsmärke saknade relevans, hade felbedömt föremålet för varumärket. Den andra grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 51.1 och artikel 15.1 i den förordningen, i den mån som överklagandenämnden, för att avgöra huruvida varumärket i fråga hade brukats i sin registrerade form eller i en form som inte förändrar märkets särskiljande egenskaper, nöjde sig med att endast jämföra en del av varumärket, nämligen två korsade band vilka var fästa på de sportskor som intervenienten sades saluföra. Genom den tredje grunden gjorde klagandebolaget gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 51.1 i förordning nr 207/2009 genom att utgå från skomodeller som det inte hade styrkts att intervenienten saluförde.

18

I den överklagade domen fann tribunalen att överklagandet inte kunde bifallas på någon av dessa tre grunder och ogillade därför överklagandet i dess helhet.

19

Vad gäller den första grunden bedömde tribunalen, i punkterna 33 och 34 i den överklagade domen, att ”positionsmärken” liknar kategorierna figurmärken och tredimensionella varumärken, eftersom de avser användning av figurativa eller tredimensionella beståndsdelar på en varas yta. Tribunalen bedömde att det följde av rättspraxis att det är irrelevant för bedömningen av huruvida ett positionsmärke har särskiljningsförmåga om det kvalificeras som figurmärke, tredimensionellt varumärke eller som en särskild varumärkeskategori. Dessutom erkänns i rättspraxis den möjligheten att figurmärken egentligen kan vara ”positionsmärken”.

20

Enligt tribunalen gick det inte av den enda omständigheten att rutan för ”figurmärke” hade kryssats i vid registreringen av varumärket i fråga att dra slutsatsen att varumärket inte samtidigt kunde betraktas som ett ”positionsmärke”. I detta avseende angav tribunalen, i punkt 36 i den överklagade domen, att det särskilt skulle beaktas att det tydligt framgick av den grafiska återgivningen av varumärket vilken detalj som det söktes skydd för, vilken angavs med heldragna linjer. Konturerna på de aktuella varorna, på vilka varumärket skulle fästas, angavs med streckade linjer. Tribunalen preciserade att varumärket i fråga fortsatte att vara ett figurmärke samtidigt som det betraktades som ett ”positionsmärke”.

21

I punkt 40 i den överklagade domen bedömde tribunalen att det tydligt framgick av den grafiska återgivningen av varumärket i fråga att det skydd som söktes endast avsåg ett kors, bestående av två svarta, heldragna och korsade linjer. De streckade linjerna, som föreställer konturen av en sportsko med snörning, skulle enligt tribunalen däremot ses som ett sätt att ange var nämnda kors skulle fästas. Streckade linjer används nämligen normalt på det sättet i jämförbara situationer.

22

Av detta drog tribunalen, i punkt 44 i den överklagade domen, slutsatsen att överklagandenämnden med rätta hade bedömt att ”frågan huruvida det [rörde sig] om ett positionsmärke eller ett figurmärke inte [var] relevant i och med att det [var] den grafiska återgivningen som [definierade] varumärket”.

23

Vad gäller den andra och den tredje grunden ansåg tribunalen att överklagandenämnden med rätta hade bedömt att de bevis som hade lagts fram för annulleringsenheten var tillräckliga för att styrka att varumärket verkligen hade använts.

24

Klagandebolaget har yrkat att domstolen ska

25

Munich och EUIPO har båda yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klagandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.

26

Klagandebolaget har till stöd för överklagandet åberopat en enda grund avseende åsidosättande av artiklarna 51.1 a och 15.1 i förordning nr 207/2009. Till stöd för denna grund har klagandebolaget för det första anfört att tribunalen, genom sin bedömning att frågan huruvida varumärket i fråga var ett figurmärke eller ett positionsmärke saknade relevans, felbedömde vikten och de rättsliga följderna av att fastställa vilken typ av varumärke det var fråga om. För det andra fastställde tribunalen inte på ett korrekt sätt föremålet för varumärket i fråga, utan betraktade och behandlade varumärket som ett positionsmärke vid bedömningen av om verkligt bruk av varumärket förelåg. För det tredje bedömde tribunalen felaktigt att Munich hade visat att verkligt bruk av dess varumärke förelåg genom att styrka att skor försedda med två korsade band på sidan hade sålts.

27

Klagandebolaget har med sin enda grund inledningsvis gjort gällande att tribunalen, i punkt 44 i den överklagade domen, felaktigt konstaterade att ”frågan huruvida det [rörde sig] om ett positionsmärke eller ett figurmärke inte [var] relevant i och med att det [var] den grafiska återgivningen som [definierade] varumärket”.

28

Klagandebolaget har i detta sammanhang betonat att det, för att avgöra huruvida verkligt bruk hade gjorts av varumärket i fråga, var nödvändigt att fastställa huruvida det hade registrerats som positionsmärke eller som figurmärke.

29

De rättsliga villkoren, föremålet och tillämpningsområdet för skydd som är specifika för olika slags varumärken och deras användning skiljer sig nämligen åt. Om varumärket i fråga ska betraktas som ett figurmärke består dess föremål i den grafiska återgivningen så som den har registrerats, det vill säga den stiliserade bilden av en snörsko med osynlig sula och två korsade band på sidan. Om varumärket i fråga däremot ska betraktas som ett positionsmärke består dess föremål av två korsade band vilka ska fästas på en viss plats på varan.

30

Klagandebolaget bestrider också punkt 34 i den överklagade domen, i vilken tribunalen noterade att den möjligheten att figurmärken egentligen kan vara ”positionsmärken” erkänns i rättspraxis. Klagandebolaget har gjort gällande att denna tolkning strider mot artikel 3.3 d i genomförandeförordning (EU) 2017/1431, enligt vilken positionsmärkena utgör en särskild kategori av varumärken, vilken skiljer sig från kategorin figurmärken. Klagandebolaget har också gjort gällande att den rättspraxis som åberopades av tribunalen, i synnerhet domstolens dom av den 18 april 2013, Colloseum Holding (C‑12/12, EU:C:2013:253), och tribunalens dom av den 28 september 2010, Rosenruist/harmoniseringskontoret (återgivning av två kurvor på en ficka) (T‑388/09, ej publicerad, EU:T:2010:410), inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom registreringen av det varumärke som är i fråga i förevarande mål, vilket betecknas som ett figurmärke, varken innehöll en beskrivning av varumärket vilken kunde leda till att det kunde betraktas som ett positionsmärke eller en förklaring om avstående.

31

Klagandebolaget anser vidare att tribunalen motsade sig själv genom att, å ena sidan, ange att frågan huruvida det rörde sig om ett positionsmärke eller ett figurmärke saknade relevans och, å andra sidan, behandla varumärket i fråga som ett positionsmärke i punkterna 26, 28, 35, 40, 49 och 65 samt följande punkter i den överklagade domen.

32

Under alla omständigheter anser klagandebolaget att det var fel att betrakta varumärket i fråga som ett positionsmärke när det i ansökningsblanketten betecknades som ett figurmärke och också registrerades som sådant. Enligt klagandebolaget misstog sig tribunalen således när den fastställde föremålet för det omtvistade varumärket, vilket medförde att tribunalen betraktade och behandlade varumärket som ett positionsmärke i samband med att den prövade huruvida verkligt bruk hade gjorts av det.

33

För det första, och i strid med tribunalens bedömning, enligt vilken varumärkesskydd inte hade sökts för sportskons exakta konturer, eftersom de illustrerades med streckade linjer, visar en streckad eller bruten linje inte, i brist på andra kriterier vilka tyder på att fråga är om ett positionsmärke, att beståndsdelarna som illustrerades på detta sätt har utgjort föremål för ett avstående. I avsaknad av en förklaring om avstående eller en beskrivning bör dessa linjer antas utgöra en del av varumärket i fråga.

34

För det andra finns det ingen lagbestämmelse som uttryckligen anger att användning av streckade linjer för att återge ett varumärke innebär att det ska betecknas som positionsmärke.

35

För det tredje anser klagandebolaget att tribunalen, i punkt 38 i den överklagade domen, felaktigt bedömde att det omtvistade varumärket måste betraktas som ett positionsmärke eftersom Munich hade gjort anspråk på företräde, med stöd av ett spanskt varumärke som hade registrerats 1992 och vars grafiska återgivning var identiskt med varumärket i fråga och innehöll en beskrivning i vilken det preciserades att varumärket utgjordes av återgivningen av ett kors på sidan av en sportsko.

36

Klagandebolaget har slutligen gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 51.1 a och artikel 15.1 i förordning (EG) nr 207/2009 genom att enbart undersöka huruvida de korsade banden var, eller inte var, fästa på ett exakt ställe på de skor som såldes av Munich, utan att jämföra de kännetecken som användes av företaget och varumärket så som det hade registrerats av Munich. Härigenom bedömde tribunalen felaktigt att Munich hade styrkt verkligt bruk av varumärket i fråga genom att visa att skor, vilka var försedda med två korsade band på sidan, hade sålts.

37

EUIPO anser att det saknas stöd för denna grund.

38

Munich har i första hand yrkat att domstolen ska fastställa att grunden inte kan tas upp till sakprövning. Munich anser att grunden under alla omständigheter saknar stöd.

39

Vad gäller den invändning om rättegångshinder som har framförts av Munich och som avser tribunalens bedömning, vilken uppges grunda sig på faktiska omständigheter, av de väsentliga beståndsdelarna i varumärket i fråga, nämligen att det endast bestod av ett svart kors och inte av en bakgrund angiven med streckade linjer, konstaterar domstolen inledningsvis att det framgår av överklagandet att klagandebolaget anser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den bedömde att det inte var relevant i det aktuella fallet att pröva huruvida varumärket i fråga var ett positionsmärke eller ett figurmärke. Eftersom invändningen om rättegångshinder inte avser den bedömning av tribunalen som ifrågasätts i denna grund ska invändningen avvisas.

40

Vad gäller grundens sakinnehåll konstaterar domstolen för det första att den tillämpliga lagstiftningen vid den relevanta tidpunkten i förevarande fall inte innehöll någon definition av ”positionsmärken”. Tribunalen var således inte skyldig att fastställa att kvalifikationen av det ifrågavarande varumärket som antingen figurmärke eller positionsmärke var relevant.

41

Vidare konstaterar domstolen att tribunalen inte motsade sig själv när den, å ena sidan, bedömde att frågan huruvida varumärket i fråga skulle betraktas som ett positionsmärke eller ett figurmärke saknade relevans och, å andra sidan, behandlade detta varumärke som ett positionsmärke. Det framgår nämligen av punkt 36 i den överklagade domen att tribunalen ansåg att varumärket i fråga, samtidigt som det betraktades som ett positionsmärke, fortsatte att vara ett figurmärke. Dessutom förlitade sig tribunalen i huvudsak på den grafiska återgivningen av varumärket i fråga, oberoende av dess kvalifikation, i syfte att avgöra huruvida varumärket verkligen hade använts eller ej, när den i punkterna 40 och 42–44 i den domen angav att det skydd som söktes endast avsåg ett kors, bestående av två svarta, heldragna och korsade linjer, medan de streckade linjerna, som föreställer konturen av en sportsko med snörning, däremot skulle ses som ett sätt att ange var grafiken ska fästas på sidan av skon.

42

Det var med rätta som tribunalen, i punkt 33 i den överklagade domen, erinrade om att ”positionsmärken” liknar kategorierna figurmärken och tredimensionella varumärken, eftersom de avser användning av figurativa eller tredimensionella beståndsdelar på en varas yta, samt att det är irrelevant för bedömningen av huruvida ett positionsmärke har särskiljningsförmåga om det kvalificeras som figurmärke, tredimensionellt varumärke eller som en särskild varumärkeskategori (dom av den 15 juni 2010, X Technology Swiss/harmoniseringskontoret (orange färgning av spetsen på en strumpa), T-547/08, EU:T:2010:235).

43

En sådan kvalifikation saknar också relevans vid bedömningen, som i förevarande fall, av om ett sådant varumärke verkligen har använts. Domstolen har nämligen redan fastställt att de relevanta kraven vid prövningen av om det föreligger verkligt bruk av ett varumärke är analoga med de krav som ska vara uppfyllda för att ett kännetecken vid registreringen av detsamma ska anses ha förvärvat särskiljningsförmåga till följd av användning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Société des produits Nestlé/Mondelez UK Holdings & Services, C‑84/17 P, C‑85/17 P och C‑95/17 P, EU:C:2018:596, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

44

Vad gäller fastställandet av föremålet för varumärket i fråga följer det dessutom av domstolens rättspraxis att den grafiska återgivningen av ett varumärke måste vara klar, precis, fullständig i sig själv, lättillgänglig, tydlig, beständig och objektiv (dom av den 12 december 2002, Sieckmann, C‑273/00, EU:C:2002:748, punkt 55).

45

I detta hänseende fastställde tribunalen, i punkt 40 i den överklagade domen, att två typer av grafisk formgivning hade använts för den grafiska återgivningen av varumärket i fråga, nämligen brutna eller streckade linjer vilka återgav den vara som varumärket avsåg samt två heldragna svarta linjer som återgav det kors som var fäst på varan. Härav drog tribunalen, i punkt 42 i den överklagade domen, slutsatsen att de streckade linjerna, som föreställer konturen av en sportsko med snörning, skulle ses som ett sätt att ange var nämnda kors skulle fästas. Sådana streckade linjer används nämligen normalt för att visa exakt var ett tecken ska placeras på en vara för vilken samma tecken har registrerats, utan att konturerna på nämnda vara för den skull avses av varumärket.

46

Denna bedömning av de faktiska omständigheterna, som det inte ankommer på domstolen att pröva inom ramen för ett överklagande, stöder tribunalens bedömning, i punkt 40 i den överklagade domen, att det direkt av den grafiska återgivningen av varumärket i fråga, med tillräcklig precision, gick att sluta sig till att det sökta skyddet endast avsåg ett kors, bestående av två svarta, heldragna och korsade linjer.

47

I motsats till vad klagandebolaget har anfört har den omständigheten att varumärket i fråga registrerades som ett figurmärke i förevarande fall ingen betydelse vid fastställandet av skyddets omfattning. Vid bedömningen av ett känneteckens egenskaper kan nämligen, utöver den grafiska återgivningen och eventuella beskrivningar som har ingetts i samband med inlämnandet av ansökan om registrering, hänsyn tas till andra beståndsdelar som är användbara vid identifieringen av ett känneteckens väsentliga egenskaper (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Pi-Design m.fl./Yoshida Metal Industry, C‑337/12, ej publicerad, EU:C:2014:129, punkt 54).

48

Vad gäller klagandebolagets argument att, om ett varumärke som innehåller brutna eller streckade linjer inte beskrivs som ett positionsmärke eller om brutna eller streckade linjer inte omfattas av en uttrycklig förklaring om avstående, bör den slutsatsen dras att dessa linjer utgör en del av varumärket, erinrar domstolen om att den som ansöker om varumärkesskydd är fri att precisera omfattningen av det begärda skyddet genom att lägga till en beskrivning av föremålet för det registrerade varumärket.

49

Även om det är sant, såsom klagandebolaget har betonat, att användningen av brutna linjer vid registreringen av ett varumärke ofta åtföljs av en beskrivning eller en förklaring om avstående i syfte att begränsa omfattningen av det begärda skyddet, kvarstår att varken den lag som är tillämplig i tiden eller rättspraxis kräver att sådana förklaringar lämnas. I den mån som klagandebolaget dessutom har gjort gällande att EUIPO:s riktlinjer kräver att ett positionsmärke uttryckligen ska beskrivas som ett sådant, ska det erinras om att dessa riktlinjer inte utgör bindande rättsakter vid tolkningen av unionsrättens bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 48).

50

Slutligen gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, efter att ha gjort en ingående prövning i punkterna 64–69 i den överklagade domen, fastställde att skillnaderna mellan varumärket i fråga och de varianter som användes på de sportskor som såldes av Munich var försumbar, vilket gjorde det möjligt för den sistnämnda att motivera ”verkligt bruk” av varumärket i fråga.

51

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den enda grund som har åberopats av klagandebolaget och överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.

52

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

53

EUIPO och Munich har yrkat att klagandebolaget ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandebolaget har tappat målet, ska det förpliktas att bära rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: