EUR-Lex Access to European Union law

Back to EUR-Lex homepage

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

Document 62018CC0550

Förslag till avgörande av generaladvokat E. Tanchev föredraget den 5 mars 2020.
Europeiska kommissionen mot Irland.
Fördragsbrott – Artikel 258 FEUF – Åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism – Direktiv (EU) 2015/849 – Införlivande har inte skett och/eller underrättelse om åtgärder för införlivande har inte lämnats – Artikel 260.3 FEUF – Yrkande om föreläggande att betala ett schablonbelopp.
Mål C-550/18.

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2020:175

 FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

EVGENI TANCHEV

föredraget den 5 mars 2020 ( 1 )

Mål C‑550/18

Kommissionen

mot

Irland

”Fördragsbrott – Artikel 258 FEUF – Direktiv (EU) 2015/849 – Bekämpning av penningtvätt – Artikel 260.3 FEUF – Underlåtenhet att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv som antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande – Ekonomiska sanktioner – Standardbelopp”

I. Inledning

1.

I förevarande mål har Europeiska kommissionen väckt talan mot Irland om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF för underlåtenhet att anta alla nödvändiga bestämmelser för att senast den 26 juni 2017 införliva Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG, ( 2 ) eller i vart fall för underlåtenhet att underrätta kommissionen om dessa åtgärder.

2.

Vidare har kommissionen, med stöd av artikel 260.3 FEUF, yrkat att domstolen ska ålägga Irland att betala ett standardbelopp, som slutligt har fastställts till 2766992,00 euro, för åsidosättande av dess skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av direktiv 2015/849. Kommissionen yrkade ursprungligen även åläggande av ett dagligt vite på 17190,60 euro, men har dragit tillbaka detta yrkande under förfarandets gång.

3.

Förevarande mål ger följaktligen domstolen tillfälle att utveckla sin praxis avseende tillämpningen av artikel 260.3 FEUF efter den centrala domen av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät). ( 3 ) Artikel 260.3 FEUF är ett viktigt instrument som infördes genom Lissabonfördraget och som tillåter kommissionen att med stöd av artikel 258 FEUF inleda fördragsbrottsförfaranden vid domstolen på grund av att en medlemsstat ”inte har uppfyllt sin skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv som antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande” och att samtidigt yrka att domstolen ålägger medlemsstaten att betala ekonomiska sanktioner.

4.

Förevarande mål är anhängigt vid domstolen parallellt med ett annat mål, kommissionen/Rumänien (C‑549/18), i vilket mitt förslag till avgörande föredras i dag. Detta mål lyfter två nyckelfrågor rörande, för det första, huruvida kommissionen är skyldig att motivera sitt beslut att åberopa artikel 260.3 FEUF, och, för det andra, hur standardbelopp ska bedömas enligt denna bestämmelse. Den likartade problematiken i dessa mål gör det således möjligt för mig att, för att undvika upprepningar, på vissa punkter hänvisa till den argumentation som förs fram i mitt förslag till avgörande i det parallella målet. Förevarande mål ger även upphov till andra frågor rörande huruvida de åtgärder som anmälts under förfarandets gång ska anses innebära ett uppfyllande av skyldigheter i den mening som avses i artiklarna 258 FEUF och 260.3 FEUF.

5.

I detta förslag till avgörande kommer jag att konstatera att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 258 FEUF och föreslå att domstolen ska ålägga Irland att betala ett standardbelopp i enlighet med artikel 260.3 FEUF.

II. Tillämpliga bestämmelser

6.

I artikel 67.1 i direktiv 2015/849 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 26 juni 2017. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.”

7.

I enlighet med artikel 1.42 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, och om ändring av direktiven 2009/138/EG och 2013/36/EU, ( 4 ) har lydelsen i artikel 67.1 i direktiv 2015/849 ersatts med följande:

”1.   Medlemsstaterna ska senast den 26 juni 2017 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv.

Medlemsstaterna ska tillämpa artikel 12.3 från och med den 10 juli 2020.

Medlemsstaterna ska inrätta de register som avses i artikel 30 senast den 10 januari 2020 och de register som avses i artikel 31 senast den 10 mars 2020 och de centraliserade automatiserade mekanismer som avses i artikel 32a senast den 10 september 2020.

Medlemsstaterna ska genast överlämna texten till de bestämmelser som avses i denna punkt till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.”

III. Det administrativa förfarandet och förfarandet vid domstolen

8.

Kommissionen, som vid utgången av den föreskrivna fristen den 26 juni 2017 endast hade underrättats om en införlivandeåtgärd i form av införlivandet av artikel 30.1 första stycket i direktiv 2015/849, sände den 18 juli 2017 en formell underrättelse till Irland med en uppmaning att inom två månader från mottagandet av underrättelsen underrätta kommissionen om de införlivandeåtgärder som fortfarande erfordrades.

9.

I sin svarsskrivelse av den 13 september 2017 upplyste Irland kommissionen om vilka framsteg som hade gjorts i fråga om förslag till lagstiftning om införlivande av direktiv 2015/849.

10.

I ett motiverat yttrande av den 8 mars 2018 konstaterade kommissionen att Irland fortfarande inte hade underrättat kommissionen om några ytterligare åtgärder för att införliva direktiv 2015/849 och anmodade Irland att göra det inom två månader från mottagandet av det motiverade yttrandet.

11.

I sitt svar på detta motiverade yttrande genom skrivelse av den 4 maj 2018 upplyste Irland kommissionen om vilka framsteg som hade gjorts i fråga om åtgärder för att införliva direktiv 2015/849.

12.

Då kommissionen var av åsikten att Irland fortfarande varken hade antagit några ytterligare bestämmelser för att införliva direktiv 2015/849 eller anmält sådana åtgärder, beslutade kommissionen den 19 juli 2018 att väcka talan om fördragsbrott vid domstolen.

13.

Kommissionen har, genom ansökan som inkom den 27 augusti 2018, väckt förevarande talan med stöd av artiklarna 258 och 260.3 FEUF med yrkande att domstolen ska

för det första, fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 67.1 i direktiv 2015/849 genom att inte senast den 26 juni 2017 anta alla nödvändiga bestämmelser för att införliva detta direktiv, eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om dessa åtgärder,

för det andra, ålägga Irland att betala ett dagligt vite på 17190,60 euro, från den dag då domstolen avkunnar sin dom, för underlåtenhet att uppfylla dess skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av direktiv 2015/849,

för det tredje, ålägga Irland att betala ett standardbelopp med ett dagligt belopp på 4701,20 euro multiplicerat med det antal dagar som överträdelsen varar, med ett minsta standardbelopp på 1685000 euro, och,

för det fjärde, förplikta Irland att ersätta rättegångskostnaderna.

14.

I sitt svaromål, som inkom den 14 november 2018, har Irland yrkat att domstolen ska

för det första, ogilla förevarande talan, och,

för det andra, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15.

I sin replik, som inkom den 18 januari 2019, angav kommissionen att det, trots de införlivandeåtgärder som anmäldes den 29 november 2018, fortfarande var nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att fullständigt införliva direktiv 2015/849 vad gällde elva bestämmelser i detta direktiv. ( 5 ) Kommissionen satte följaktligen, samtidigt som den vidhöll sina yrkanden, ned det yrkade dagliga vitesbeloppet till 7358,40 euro och yrkade att domstolen skulle ålägga Irland att betala ett standardbelopp på 2439922,80 euro plus 2014,80 euro per dag för underlåtenhet att underrätta om införlivandeåtgärder efter den 29 november 2018.

16.

I sin duplik, som inkom den 4 mars 2019, hävdade Irland att den hade uppfyllt sin skyldighet att införliva direktiv 2015/849 i kraft av de åtgärder som anmäldes den 29 november 2018, och uppgav samtidigt att den hade vidtagit ytterligare åtgärder för att undanröja de problem som kommissionen påtalat i sin replik.

17.

Genom skrivelse av den 27 november 2019 underrättade kommissionen domstolen om att det, trots de förklaringar som lämnats i dupliken och de ytterligare införlivandeåtgärder som hade anmälts den 30 januari 2019 vad gällde artikel 31.1–31.3 och 31.7 i direktiv 2015/849 och den 27 mars 2019 vad gällde artikel 30.1 andra stycket, 30.2 och 30.7 i nämnda direktiv, fortfarande var nödvändigt att anta ytterligare bestämmelser för att införliva artiklarna 47.2 och 48.5–48.8 i direktiv 2015/849. Kommissionen satte således, samtidigt som den vidhöll sina yrkanden, ned det yrkade dagliga vitesbeloppet till 2452,80 euro och yrkade att domstolen ska ålägga Irland att betala ett standardbelopp på 2598420,40 euro plus 671,60 euro per dag för underlåtenhet att underrätta om införlivandeåtgärder efter den 27 mars 2019.

18.

Genom skrivelse av den 6 december 2019 upplyste Irland domstolen om att Irland hade inkommit till kommissionen med uppdaterade jämförelsetabeller den 22 november 2019 och den 3 december 2019, varav den förstnämnda inte hade beaktats i kommissionens skrivelse av den 27 november 2019.

19.

Genom beslut av den 11 och den 12 februari 2019 tilläts Republiken Estland och Republiken Frankrike att intervenera till stöd för Irlands yrkanden. Kommissionen och Irland yttrade sig över Estlands och Frankrikes interventionsinlagor den 24 maj 2019 respektive den 5 juni 2019.

20.

Kommissionen, Irland och Estland utvecklade sin talan vid den muntliga förhandlingen den 10 december 2019.

21.

Vid den muntliga förhandlingen hävdade kommissionen att Irland, med hänsyn till de införlivandeåtgärder som anmälts den 22 november 2019 vad gällde artikel 48.5–48.8 i direktiv 2015/849 och de införlivandeåtgärder som anmälts den 3 december 2019 vad gällde artikel 47.2 i nämnda direktiv, hade uppfyllt sin anmälningsskyldighet. Kommissionen återkallade följaktligen delvis sin talan, i så måtto att den inte längre yrkade åläggande av ett dagligt vite. Kommissionen satte den 3 december 2019 som den dag då Irland uppfyllde sina skyldigheter och fastställde det yrkade standardbeloppet till 2766992,00 euro.

IV. Sammanfattning av parternas argument

A.   Underlåtenhet att uppfylla de skyldigheter som följer av artikel 258 FEUF

22.

Kommissionen har gjort gällande att Irland, genom att endast anmäla en åtgärd som införlivade en del av artikel 30.1 i direktiv 2015/849, har underlåtit att, före utgången av den i artikel 67 i direktiv 2015/849 föreskrivna fristen den 26 juni 2017, anta alla nödvändiga bestämmelser för att införliva nämnda direktiv och att underrätta kommissionen om dessa åtgärder. Kommissionen har även ifrågasatt om nationella åtgärder för att införliva det tidigare direktivet om bekämpning av penningtvätt ( 6 ) säkerställer införlivandet av direktiv 2015/849, eftersom nämnda direktiv har medfört betydande förändringar. Irland anmälde aldrig någon av dessa åtgärder inom ramen för införlivandet av direktiv 2015/849. Irland tillhandahöll inte heller en jämförelsetabell, som i enlighet med skäl 67 i direktiv 2015/849 förklarade förhållandet mellan bestämmelserna i nämnda direktiv och motsvarande bestämmelser i dessa nationella åtgärder.

23.

Kommissionen har hävdat att Irland i stora drag införlivade direktiv 2015/849 genom de införlivandeåtgärder som anmäldes den 29 november 2018, men att vissa brister i införlivandet kvarstod. Kommissionen har understrukit att den förlängning av fristen för införlivande som föreskrivs i direktiv 2018/843 enbart avser skyldigheten att upprätta centrala register i artiklarna 30 och 31 i direktiv 2015/849, och inte de övriga skyldigheter som föreskrivs i detta direktiv, inbegripet i nämnda artiklar. Såsom kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen var Irland skyldigt att vidta införlivandeåtgärder för att undanröja bristerna vad gällde artiklarna 47.2 och 48.5–48.8 i direktiv 2015/849 ( 7 ) och uppfyllde således sina skyldigheter genom åtgärder som anmäldes senast den 3 december 2019.

24.

Irland har gjort gällande att det för att införliva direktiv 2015/849 var nödvändigt att anta lagstiftning som förväntades vara genomförd i november 2018. Den inledde ett utdraget införlivandeförfarande för att säkerställa direktivets ändamålsenliga verkan, och lagstiftningsarbetet befann sig redan i ett långt framskridet skede då kommissionen väckte förevarande talan.

25.

Irland har gjort gällande att direktiv 2015/849 i stora drag, med ändringar, återupprepar bestämmelserna i det tidigare direktivet om bekämpning av penningtvätt och att åtgärder för att införliva det sistnämnda direktivet således säkerställer ett partiellt införlivande av direktiv 2015/849. Såsom Irland betonade vid den muntliga förhandlingen har medlemsstaten uppfyllt sina skyldigheter genom de införlivandeåtgärder som anmäldes den 29 november 2018. Irland har ifrågasatt de påstådda brister i införlivandet som identifierats av kommissionen och hävdat att dessa brister under alla omständigheter är marginella och att Irland har bemödat sig om att undanröja de problem som påtalats av kommissionen.

B.   Tillämpningen av artikel 260.3 FEUF

26.

Kommissionen har, med stöd av sitt meddelande om tillämpningen av artikel 260.3 FEUF, ( 8 ) gjort gällande att Irlands underlåtenhet att uppfylla sin skyldighet att anmäla införlivandeåtgärder enligt artikel 67 i direktiv 2015/849 omfattas av tillämpningsområdet för artikel 260.3 FEUF. Såsom framgår av ett senare meddelande, ( 9 ) är kommissionens anpassade metod att generellt begära både ett standardbelopp och ett vite tillämplig i förevarande mål.

27.

Kommissionen har gjort gällande att artikel 260.3 FEUF ger den en vid diskretionär prövningsrätt, i analogi med den prövningsrätt som medges kommissionen när det gäller om en talan enligt artikel 258 FEUF ska eller inte ska väckas, ( 10 ) och den är således inte skyldig att ange specifika skäl till sitt beslut att åberopa artikel 260.3 FEUF. Kommissionen har även bestritt att den skulle agera på ett oproportionerligt sätt genom att föreslå ekonomiska sanktioner i förevarande mål och underströk vid den muntliga förhandlingen att proportionaliteten har beaktats, dels vid fastställandet av tröskeln för att föreslå ekonomiska sanktioner i allmänhet, dels vid den individuella bedömningen av överträdelsens svårhetsgrad i varje enskilt fall.

28.

Kommissionen har, vad avser fastställandet av ekonomiska sanktioner, gjort gällande att viten enligt artikel 260.3 FEUF ska beräknas enligt samma metod som viten enligt artikel 260.2 FEUF. ( 11 ) På grundval av detta har kommissionen föreslagit ett standardbelopp på 2766992,00 euro, som får verkan den dag då domstolen meddelar sin dom. Kommissionen har beräknat detta belopp på grundval av ett dagligt belopp multiplicerat med det antal dagar som överträdelsen har varat, ( 12 ) vilket omfattar tidsperioden mellan dagen efter utgången av fristen för införlivande enligt direktiv 2015/849 (den 27 juli 2017) och dagen före det att överträdelsen upphörde (den 2 december 2019), med tanke på att Irland uppfyllde sina skyldigheter den 3 december 2019. ( 13 ) Kommissionen har understrukit att det är lämpligt att beräkna överträdelsens varaktighet från och med dagen efter utgången av fristen för införlivande, eftersom det är då underlåtenheten att uppfylla anmälningsskyldigheten uppstår, ( 14 ) och att Irland vederbörligen informerades om kommissionens inställning.

29.

Närmare bestämt har kommissionen för beräkningen av standardbeloppet, som baseras på ett basbelopp multiplicerat med koefficienten för svårhetsgrad och faktor ”n”, ( 15 ) föreslagit en koefficient på 7 på en skala från 1 till 20 för överträdelsens svårhetsgrad. Denna beräkning grundar sig på de fastlagda kriterier som hör samman med, för det första, betydelsen av direktiv 2015/849 som ett nyckelinstrument för att säkerställa ett effektivt skydd för unionens finansiella marknad mot de hot som penningtvätt och finansiering av terrorism utgör, och, för det andra, den inverkan på offentliga och privata intressen som Irlands underlåtenhet att införliva detta direktiv har på unionens finansiella marknad, investerare och medborgare. Kommissionen har framfört åsikten att Irlands anmälan av åtgärder för införlivande av artikel 30.1 första stycket i direktiv 2015/849 och förlängningen av den frist för införlivande som föreskrivs i direktiv 2018/843 för att upprätta centrala register enligt artiklarna 30 och 31 i direktiv 2015/849 utgör förmildrande omständigheter, men har bestritt de ytterligare omständigheter som Irland har anfört.

30.

Såsom angavs i skrivelsen av den 27 november 2019 och vid den muntliga förhandlingen har kommissionen dessutom, med hänsyn till att Irland anmält ytterligare införlivandeåtgärder, satt ned koefficienten för svårhetsgrad till 2 från och med den 29 november 2018, och till 1 från och med den 27 mars 2019. Kommissionen har därför beräknat det föreslagna standardbeloppet för respektive period enligt följande formel:

basbelopp x koefficient för svårhetsgrad x faktor ”n” x antal dagar

Från den 27 juni 2017 till och med den 28 november 2018 beräknades standardbeloppet på följande sätt: 230 x 7 x 2,92 x 519 dagar = 2 439 922.80 euro, från den 29 november 2018 till 26 mars 2019: 230 x 2 x 2,92 x 118 dagar = 158 497.60 euro, från den 27 mars 2019 till den 2 december 2019: 230 x 1 x 2,92 x 251 dagar = 168571,60 euro. Utifrån detta uppgår det sammanlagda standardbelopp som kommissionen begär till 2766992,00 euro.

31.

Irland har, med stöd av Estland och Frankrike, gjort gällande att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig, eftersom irländsk lagstiftning säkerställer ett partiellt införlivande av direktiv 2015/849. Vidare är kommissionens begäran om ekonomiska sanktioner inte förenlig med proportionalitetsprincipen och skyldigheten till lojalt samarbete. Kommissionens systematiska förhållningssätt till åläggandet av sanktioner är felaktigt, eftersom kommissionen är skyldig att bedöma omständigheterna i varje enskilt fall för att motivera sitt beslut att åberopa artikel 260.3 FEUF. Eftersom införlivandet numera har fullbordats, kan åläggandet av ett standardbelopp inte förväntas ha en avskräckande verkan och kan motivera medlemsstaterna att äventyra kvaliteten på införlivandeåtgärder.

32.

Vad avser fastställandet av ekonomiska sanktioner har Irland, med stöd av Frankrike, gjort gällande att samma metod inte bör användas vid beräkning av viten enligt artikel 260.2 och enligt artikel 260.3 FEUF, och att det vid efterlevnad vid tidpunkten för domstolens dom inte är nödvändigt att ålägga betalning av ett standardbelopp. I andra hand ska standardbeloppet sättas ned. Det skulle i synnerhet vara olämpligt att använda sig av dagen efter utgången av fristen för införlivande för att fastställa överträdelsens varaktighet, eftersom Irland inte vid den tidpunkten ansåg att situationen omfattades av artikel 260.3 FEUF. Koefficienten för svårhetsgrad är också olämplig med hänsyn till de åtgärder som anmäldes den 29 november 2018. Irland har gjort gällande att vissa förmildrande omständigheter bör beaktas utöver dem som kommissionen har föreslagit, inbegripet att införlivandeåtgärder kommer att antas före domstolens dom, att primärlagstiftning användes för att införliva direktivet och att Irland har prioriterat att framskrida med denna lagstiftning, att kommissionen hölls informerad och att Irland följde en vägledande tidsplan som tillställdes kommissionen innan förhandlingarna inleddes.

V. Bedömning

A.   Underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt artikel 258 FEUF

33.

Det bör erinras om att i överträdelseförfaranden enligt artikel 258 FEUF ska den underrättelse som medlemsstaterna ska lämna i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU innehålla tillräckligt klara och precisa uppgifter om innehållet i de nationella bestämmelser genom vilka ett direktiv införlivas. Denna underrättelse, som kan åtföljas av en jämförelsetabell, ska på ett otvetydigt sätt innehålla upplysningar om vilka lagar och andra författningar som medlemsstaten har antagit för att uppfylla sina olika skyldigheter enligt direktivet. Om en medlemsstat har underlåtit att uppfylla denna skyldighet, oberoende av om det skett genom att den inte har ingett några upplysningar över huvud taget eller genom att den inte har ingett tillräckligt klara och precisa upplysningar, kan detta i sig vara skäl nog för att tillämpa artikel 258 FEUF. ( 16 )

34.

Domstolen har i synnerhet slagit fast att även om ett direktivs införlivande kan säkerställas genom redan gällande regler i intern rätt, är en medlemsstat inte befriad från den formella anmälningsskyldigheten, även om denna medlemsstat redan har underrättat om dessa regler i samband med införlivandet av tidigare direktiv. ( 17 ) När det i ett direktiv föreskrivs att åtgärder för införlivande av direktivet ska innehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs, är det nödvändigt att vidta särskilda införlivandeåtgärder. ( 18 )

35.

Det följer även av fast rättspraxis att inom ramen för en talan enligt artikel 258 FEUF ska förekomsten av ett fördragsbrott bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet. Senare förändringar inte kan beaktas av domstolen. ( 19 )

36.

I förevarande mål är det ostridigt att Irland underlät att anta alla nödvändiga bestämmelser för att införliva direktiv 2015/849 och att underrätta kommissionen om dessa åtgärder före utgången av den frist som fastställts i det motiverade yttrandet, nämligen den 9 maj 2018. ( 20 ) Det är nämligen uppenbart att bortsett från en enda införlivandeåtgärd så antogs och anmäldes de åtgärder som fullständigt införlivade nämnda direktiv efter detta datum (se punkterna 8, 15–17 och 21 i detta förslag till avgörande), vilket innebär att de inte kan beaktas.

37.

Vad beträffar de åtgärder som var i kraft i Irland vid utgången av fristen för införlivande den 26 juni 2017, övertygas jag inte av de argument som Irland har lagt fram för domstolen, enligt vilka dessa åtgärder kan beaktas vid bedömningen av underlåtenheten att uppfylla skyldigheter i förevarande mål. Eftersom medlemsstaterna enligt artikel 67.1 i direktiv 2015/849 är skyldiga att säkerställa att de åtgärder som de vidtar för att införliva direktivet innehåller en hänvisning till direktivet eller åtföljs av en sådan hänvisning när de offentliggörs (se punkterna 6 och 7 i detta förslag till avgörande), är det i synnerhet nödvändigt att Irland vidtar särskilda införlivandeåtgärder. Irland har inte gjort gällande att åtgärderna uppfyller detta villkor. Det framgår inte heller klart av de uppgifter som domstolen har tillgång till att Irland tillhandahöll en jämförelsetabell, som i enlighet med skäl 67 i direktiv 2015/849 förklarade förhållandet mellan bestämmelserna i nämnda direktiv och motsvarande bestämmelser i dessa nationella åtgärder. Irland har i vart fall inte bestritt att direktiv 2015/849 inte införlivades helt genom dessa åtgärder.

38.

Jag föreslår därför att domstolen ska fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 67.1 i direktiv 2015/849 genom att inte inom den föreskrivna fristen anta alla nödvändiga bestämmelser för att införliva nämnda direktiv, eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om dessa åtgärder.

B.   Tillämpningen av artikel 260.3 FEUF

39.

De centrala frågorna i förevarande mål gäller, för det första, kommissionens motivering av dess beslut att begära ekonomiska sanktioner enligt artikel 260.3 FEUF, och, för det andra, standardbeloppets proportionalitet, vilket i sin tur ger upphov till vissa allmänna frågor om i synnerhet metoden för beräkning av standardbelopp och tillämpligheten av rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF. Parterna är även oense om huruvida artikel 260.3 FEUF är tillämplig i förevarande mål, det vill säga huruvida den även omfattar att en medlemsstat delvis har underlåtit att underrätta kommissionen om införlivandeåtgärder.

40.

Eftersom domen av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) ( 21 ) är särskilt relevant vad beträffar dessa frågor, är det nödvändigt att först göra några inledande anmärkningar om den domen (avsnitt 1) innan jag överväger kommissionens utrymme för att skönsmässigt begära ekonomiska sanktioner med stöd av artikel 260.3 FEUF, bedömningen av ekonomiska sanktioner enligt samma bestämmelse samt påförandet av ett standardbelopp i förevarande mål (avsnitten 2, 3 och 4).

1. Dom av den 8 juli 2018, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät)

41.

Det ska erinras om att domen av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) ( 22 ) huvudsakligen rörde det materiella tillämpningsområdet för artikel 260.3 FEUF och bedömningen av vite enligt denna bestämmelse. I synnerhet fann domstolen att formuleringen ”skyldighet att underrätta om åtgärder för införlivande av ett direktiv” i artikel 260.3 FEUF ska tolkas så, att ”medlemsstaterna [är] skyldiga att för varje bestämmelse i direktivet ange den eller de nationella bestämmelser som säkerställer införlivandet av direktivet. När denna underrättelse har skett, och i förekommande fall åskådliggjorts tillsammans med en jämförelsetabell, ankommer det på kommissionen, för att begära att den berörda medlemsstaten ska påföras en ekonomisk påföljd enligt denna bestämmelse, att fastställa att det är uppenbart att vissa införlivandeåtgärder inte har vidtagits eller inte omfattar hela den berörda medlemsstatens territorium”. ( 23 )

42.

Domstolen fann även att det endast är motiverat att ålägga vite enligt artikel 260.3 FEUF såvida fördragsbrottet pågår fram till domstolens prövning av de faktiska omständigheterna och att rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF ska tillämpas analogt på artikel 260.3, eftersom viten enligt dessa båda bestämmelser har samma syfte. Med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen har i frågan och mot bakgrund av de kriterier som fastställts i rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF, ålade domstolen Belgien att betala ett vite på 5000 euro per dag för underlåtenhet att vidta och anmäla införlivandeåtgärder avseende tre artiklar i det ifrågavarande direktivet i en av dess regioner. ( 24 )

43.

Mot denna bakgrund bör det noteras att domstolen i domen kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) tolkade det materiella tillämpningsområdet för artikel 260.3 FEUF så, att det omfattar en medlemsstats underlåtenhet att underrätta om åtgärder som utgör ett ofullständigt (partiellt) införlivande av direktivet i fråga. ( 25 ) Domstolen har även använt samma metod för att beräkna vitesbelopp enligt artikel 260.2 och 260.3 FEUF, genom att betona sitt utrymme för skönsmässig bedömning och syftet med denna typ av påföljd. Jag återkommer till detta längre fram i min bedömning (se punkterna 53 och 54 i detta förslag till avgörande).

44.

Det följer av domen kommissionen/Belgien ( 26 ) att Irlands påstående, vilket stöds av Estland och Frankrike, att artikel 260.3 FEUF inte är tillämplig eftersom Irland delvis har införlivat direktiv 2015/849, inte kan godtas. Artikel 260.3 FEUF är tillämplig i förevarande mål, ( 27 ) eftersom kommissionen har visat att Irland underlät att helt uppfylla sin anmälningsskyldighet. Det var nämligen uppenbart att införlivandeåtgärder saknades, med tanke på att Irland endast hade underrättat kommissionen om åtgärder för införlivande av en enda bestämmelse i direktiv 2015/849, och att de nationella åtgärder som tidigare hade vidtagits inte var tillräckliga (se punkterna 36 och 37 i detta förslag till avgörande).

2. Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 260.3 FEUF

45.

I förevarande mål har Irland, med stöd av Estland och Frankrike, i huvudsak gjort gällande att det inte är motiverat att ålägga betalning av ekonomiska sanktioner, eftersom kommissionen, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet, måste motivera sitt beslut att tillämpa artikel 260.3 FEUF.

46.

Mot bakgrund av de argument som jag förde fram i punkterna 43–49 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Rumänien (C‑549/18), instämmer jag inte i detta.

47.

I synnerhet bör det beaktas att kommissionens möjlighet att begära ekonomiska sanktioner enligt artikel 260.3 FEUF är knuten till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har enligt rättspraxis vad gäller att väcka talan enligt artikel 258 FEUF. ( 28 ) Såsom domstolen har slagit fast har kommissionen rätt att fatta beslut ”utan att behöva motivera sig, varvid de överväganden som ligger till grund för ett sådant val inte kan påverka frågan om talan kan upptas till prövning. Domstolen skall endast pröva om det förfarande som valts i princip är ett tillåtet rättsligt medel för att beivra den påstådda överträdelsen”. ( 29 ) Enligt min mening bör detsamma gälla för kommissionens beslut att yrka åläggande av ekonomiska sanktioner med stöd av artikel 260.3 FEUF.

48.

Detta bekräftas ytterligare av ordalydelsen i artikel 260.3 FEUF (”får kommissionen, om den anser det lämpligt, ange det standardbelopp eller vite”), enligt vilken kommissionen tillerkänns ett utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta huruvida den önskar begära ekonomiska sanktioner enligt artikel 260.3 FEUF inom ramen för ett förfarande enligt artikel 258 FEUF. Det finns inte någon skyldighet för kommissionen att göra detta. ( 30 ) Det går emellertid inte att av denna formulering dra slutsatsen att kommissionen skulle vara skyldig att motivera sitt beslut att tillämpa artikel 260.3 FEUF när den inte är skyldig att göra det enligt artikel 258 FEUF, med tanke på att förfarandet enligt artikel 258 FEUF ingår som en del av sammanhanget i artikel 260.3 FEUF. ( 31 )

49.

Såsom kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen (se punkt 27 i detta förslag till avgörande) ska kommissionens beslut under alla omständigheter vara motiverat i den mån det innehåller en individuell bedömning av de ekonomiska sanktioner som yrkas mot bakgrund av omständigheterna i målet och särskilt tillämpningen av de kriterier som använts för att fastställa storleken på de begärda ekonomiska sanktionerna. Detta gör det på ett effektivt sätt möjligt för medlemsstaten att förstå och bestrida kommissionens bedömning av de ekonomiska sanktioner som har yrkats inför domstolen, såsom i förevarande mål.

50.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att kommissionen inte är skyldig att motivera varför den tillämpar artikel 260.3 FEUF.

3. Bedömningen av ekonomiska sanktioner enligt artikel 260.3 FEUF

51.

Med utgångspunkt i att kommissionens beslut att begära ekonomiska sanktioner i förevarande mål är förenligt med artikel 260.3 FEUF, övergår jag till bedömningen av ekonomiska sanktioner enligt denna bestämmelse mot bakgrund av de argument som jag utvecklade i punkterna 50–59 i mitt förslag till avgörande i mål C‑549/18, kommissionen/Rumänien.

52.

Som jag påpekade redan i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF – Hypotekslån), ( 32 ) ska kommissionen ha rätt att använda samma metod vid tillämpningen av artikel 260.2 respektive artikel 260.3 FEUF vid beräkningen av de ekonomiska sanktioner som den föreslår. I synnerhet mot bakgrund av att sanktionerna är desamma, att de mål som eftersträvas med dessa båda bestämmelser är liknande, vilket främjar en enhetlig tillämpning och erbjuder en förutsägbarhet för medlemsstaterna. Den omständigheten att artikel 260.2 FEUF beivrar den ”dubbla överträdelsen” av unionsrätten och underlåtenheten att följa domen enligt artikel 258 FEUF, medan artikel 260.3 FEUF beivrar en enda överträdelse av unionsrätten, på grund av att anmälningsskyldigheten inte har iakttagits, påverkar inte, enligt min uppfattning, den omständigheten att båda bestämmelserna avser överträdelser som grundar sig på unionens primärrätt (se punkt 33 i detta förslag till avgörande).

53.

Under alla omständigheter är domstolen inte bunden av kommissionens förslag rörande åläggandet av ekonomiska sanktioner eller av dess beräkningsmetod enligt artikel 260.3 FEUF. ( 33 ) Såsom domstolen slog fast i domen kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) ( 34 ) ankommer det, inom ramen för artikel 260.3 FEUF, på domstolen att, med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall som den har att avgöra och med hänsyn till den grad av påtryckning och avskräckande effekt som anses nödvändig, besluta om lämpliga ekonomiska påföljder, bland annat för att förhindra att liknande överträdelser av unionsrätten upprepas. Domstolen har vidare, beträffande artikel 260.2 FEUF, funnit att kommissionens förslag och riktlinjer inte binder domstolen och endast utgör en lämplig utgångspunkt samt bidrar till att säkerställa insyn, förutsägbarhet och rättssäkerhet vad gäller kommissionens handlande. ( 35 )

54.

Det kan följaktligen anses följa av domen kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) ( 36 ) att rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF ska tillämpas analogt på artikel 260.3 FEUF, eftersom viten enligt dessa båda bestämmelser har samma syfte. Ett vitesföreläggande är särskilt lämpat för att förmå en medlemsstat att snarast upphöra med ett fördragsbrott som, i avsaknad av en sådan åtgärd, skulle tendera att bestå, medan ett föreläggande att betala ett engångsbelopp snarare baserar sig på bedömningen av de konsekvenser den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter har för privata och offentliga intressen.

55.

Vidare angav domstolen, i sin praxis avseende artikel 260.2 FEUF och särskilt dess vägledande dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike, ( 37 ) att den får påföra både ett standardbelopp och ett vite ( 38 ) eller en ekonomisk sanktion som kommissionen inte har föreslagit på grund av att ”frågan om det är lämpligt att vidta en ekonomisk sanktion och vilken sanktion som är mest ändamålsenlig med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet endast kan bedömas mot bakgrund av domstolens konstateranden i den dom som skall avkunnas med stöd av artikel [260.2 FEUF] och omfattas därför inte av det politiska området”. ( 39 ) Således uppkommer frågan huruvida domstolens praxis avseende artikel 260.2 FEUF är analogt tillämplig på artikel 260.3 FEUF vad gäller domstolens utrymme för skönsmässig bedömning av om den kan påföra både ett standardbelopp och ett löpande vite, eller en ekonomisk sanktion som inte har föreslagits av kommissionen.

56.

I detta avseende vidhåller jag den ståndpunkt som jag förde fram i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF – Hypotekslån) ( 40 ) att domstolen enligt artikel 260.3 FEUF har ett utrymme för skönsmässig bedömning av om den ska påföra båda de ekonomiska sanktionerna eller en ekonomisk sanktion som kommissionen inte har föreslagit, med förbehåll för det högsta belopp som föreskrivs för de ekonomiska sanktionerna enligt denna bestämmelse. Det kan i synnerhet utläsas av ordalydelsen i artikel 260.3 FEUF (”som inte är högre än det belopp som kommissionen har angett”), som avser beloppet, och inte valet av ekonomisk sanktion, att domstolen inte kan ålägga en ekonomisk sanktion till ett högre belopp än det som kommissionen har föreslagit. Enligt min uppfattning innebär detta emellertid inte att domstolen fråntas sitt utrymme för att skönsmässigt bedöma vilken ekonomisk sanktion som är lämplig i varje situation. Beroende på omständigheterna får domstolen således ålägga en sanktion som inte har föreslagits av kommissionen, eller både ett standardbelopp och ett löpande vite, till samma eller ett lägre belopp än det som ”kommissionen har angett”, vilket inte behöver vara det totala belopp som slutligen åläggs den berörda medlemsstaten.

57.

En sådan tolkning svarar dessutom mot målen med artikel 260.3 FEUF, eftersom den beaktar syftet med att ha olika ekonomiska sanktioner i fördragen. Såsom noterades i punkt 42 i detta förslag till avgörande kan vite inte åläggas när en medlemsstat uppfyller sin anmälningsskyldighet under förfarandet, det vill säga före domstolens prövning av de faktiska omständigheterna. Ett standardbelopp kan emellertid fortfarande vara ett gångbart sätt att bemöta de konsekvenser som överträdelsen får för privata och offentliga intressen och att motverka att överträdelsen upprepas. Denna omständighet förklarar nämligen kommissionens anpassade praxis att generellt yrka åläggande av både ett standardbelopp och vite i de mål som anhängiggjorts med stöd av artikel 260.3 FEUF (se punkt 26 i detta förslag till avgörande), vilket illustreras av förevarande talan. Om kommissionen exempelvis skulle föreslå enbart ett vite, säkerställer domstolens utrymme för skönsmässig bedömning av om den ska ålägga en annan sanktion, nämligen ett standardbelopp, med förbehåll för det högsta belopp som föreskrivs i artikel 260.3 FEUF, att denna bestämmelse ändå inte förlorar sin ändamålsenliga verkan.

4. Åläggandet av ett standardbelopp i förevarande mål

58.

Enligt rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF ( 41 ) ska bedömningen av huruvida ett standardbelopp ska åläggas, liksom fastställandet av det eventuella beloppets storlek, i varje enskilt fall grunda sig på samtliga relevanta omständigheter avseende såväl det fastställda fördragsbrottets beskaffenhet som den attityd som intas av den berörda medlemsstaten. Det ankommer på domstolen att inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning avgöra om ett standardbelopp ska åläggas eller inte och, i förekommande fall, fastställa standardbeloppet så, att det dels är anpassat efter omständigheterna, dels står i proportion till överträdelsen. Bland i detta avseende relevanta faktorer ingår den fastställda överträdelsens svårhetsgrad, den tid som överträdelsen pågått samt medlemsstatens betalningsförmåga.

59.

Det följer även av denna rättspraxis att ett föreläggande att betala ett standardbelopp grundar sig på bedömningen av de följder som den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter får för enskilda och allmänna intressen, särskilt när fördragsbrottet har pågått under en lång tid. ( 42 ) Ett föreläggande att betala ett standardbelopp ska inte meddelas automatiskt, eftersom domstolen tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra om sådana sanktioner ska eller inte ska åläggas. ( 43 )

60.

På grundval av detta bör det noteras att domstolen enligt artikel 260.3 FEUF har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning av om det, baserat på omständigheterna i det enskilda fallet och den attityd som intagits av den berörda medlemsstaten, är lämpligt att påföra ett standardbelopp för att bemöta de konsekvenser som den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sin anmälningsskyldighet får för allmänna och enskilda intressen. Den omständigheten att domstolen har funnit det lämpligt att ålägga ett standardbelopp inom ramen för artikel 260.2 FEUF ”särskilt när fördragsbrottet har pågått under en lång tid”, såsom noterades i punkt 59 i detta förslag till avgörande, hindrar inte att domstolen ålägger ett standardbelopp i andra situationer, när så erfordras, för att förhindra att liknande överträdelser av unionsrätten upprepas.

61.

Med hänsyn till de olika mål som eftersträvas med viten och standardbelopp (se punkt 54 i detta förslag till avgörande), står det dessutom klart att medan ett löpande vite, vilket har en väsentligen påtryckande funktion med avseende på det pågående fördragsbrottet, endast ska åläggas såvida underlåtenheten att följa den dom varigenom fördragsbrottet ursprungligen fastställdes består, finns det inget krav på samma synsätt när det gäller föreläggande av standardbelopp. ( 44 ) I motsats till vad Irland och Frankrike har hävdat innebär således inte den omständigheten att en medlemsstat fullgör sina skyldigheter under förfarandets gång att standardbeloppet förlorar sitt syfte.

62.

I förevarande mål får det anses lämpligt att ålägga ett standardbelopp som en avskräckande åtgärd. Det totala belopp som kommissionen har föreslagit (2766992,00 euro) kan sättas ned (till 2011919,60 euro) vid tillämpning av kommissionens uppdaterade uppgifter, ( 45 ) och eventuellt ytterligare om vissa faktorer beaktas. Mot bakgrund av samtliga omständigheter i förevarande mål föreslår jag således att domstolen ska ålägga Irland att betala ett standardbelopp på 1500000 euro. ( 46 )

63.

Vad gäller överträdelsens svårhetsgrad konstaterade domstolen i domen kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät), ( 47 ) i samband med vitesförelägganden enligt artikel 260.3, att skyldigheten att vidta nationella åtgärder för att säkerställa ett fullständigt införlivande av ett direktiv och skyldigheten att underrätta kommissionen om dessa åtgärder utgör ”väsentliga skyldigheter för medlemsstaterna för att säkerställa att unionsrätten ges full verkan och att en underlåtenhet att uppfylla dessa skyldigheter … följaktligen otvivelaktigt [ska] anses vara allvarlig”. Detta förefaller enligt min mening vara tillämpligt på förevarande mål som rör åläggandet av ett standardbelopp.

64.

Om domstolen vidare beaktar de kriterier för fastställande av standardbeloppet som kommissionen har valt, förefaller kommissionens bedömning av svårhetsgraden inte vara behäftad med något fel, med hänsyn till vikten av de unionsrättsliga bestämmelser som överträtts och till konsekvenserna för allmänna och enskilda intressen. Det bör betonas att direktiv 2015/849 utgör det huvudsakliga rättsliga instrumentet för att förhindra att unionens finansiella system används för penningtvätt och finansiering av terrorism. ( 48 ) Direktivet, som är en del av inrättandet av en effektiv och verklig säkerhetsunion, ( 49 ) bygger på tidigare direktiv och internationella aktiviteter på området för att förstärka den rättsliga ramen för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism i unionen. ( 50 ) I likhet med vad domstolen har slagit fast vad gäller andra direktiv som rör den inre marknaden, ( 51 ) kan Irlands underlåtenhet att anta och underrätta om alla åtgärder för införlivande av direktiv 2015/849 anses innebära hinder för en väl fungerande inre marknad och är således av en viss svårhetsgrad. ( 52 )

65.

De konsekvenser som Irlands underlåtenhet att införliva direktiv 2015/849 får för allmänna och enskilda intressen kan även anses vara betydande, eftersom denna underlåtenhet, såsom kommissionen har påpekat, medför risker för unionens finansiella systems integritet och funktion, vilket gör det sårbart för penningtvätt och finansiering av terrorism och påverkar investerare och medborgare. Detta illustreras exempelvis av Europaparlamentets resolution av den 19 september 2019 om läget i genomförandet av lagstiftningen mot penningtvätt, ( 53 ) som bland annat välkomnade kommissionens inledande av överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte införlivat direktiv 2015/849, och med kraft uppmanade dessa medlemsstater att göra detta så snart som möjligt.

66.

I detta sammanhang övertygas jag inte av Irlands påstående att inverkan på allmänna och enskilda intressen har överskattats, eftersom de nationella åtgärder som tidigare vidtagits på området säkerställer ett partiellt införlivande av direktiv 2015/849 och därmed gör det möjligt att i stort sett nå målen med direktivet. Domstolen har inte godtagit liknande argument på grund av att sådana åtgärder inte uppfyllde kraven i det berörda direktivet, eftersom det i det motsatta fallet inte hade funnits anledning att fastställa att medlemsstaten underlåtit att uppfylla sin skyldighet att införliva direktivet. ( 54 ) För övrigt anser jag inte att det faktum att Irland valde att införliva direktiv 2015/849 genom primärlagstiftning (se punkt 32 i detta förslag till avgörande) utgör en förmildrande omständighet, eftersom en medlemsstat inte kan åberopa praxis eller förhållanden i sin interna rättsordning som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av unionsrätten. ( 55 )

67.

Det bör även påpekas att domstolen tidigare med stöd av artikel 258 FEUF har dömt Irland för underlåtenhet att i rätt tid införliva tidigare direktiv om bekämpning av penningtvätt. ( 56 )

68.

Med detta sagt finns det vissa förmildrande omständigheter som bör beaktas i förevarande mål. I synnerhet ska, såsom kommissionen har indikerat, omfattningen av införlivandet beaktas vid fastställandet av hur allvarlig den uteblivna anmälan är. ( 57 ) Det ska i detta avseende understrykas att förevarande mål rör en medlemsstat som delvis, till skillnad från fullständigt, underlåtit att underrätta om införlivandeåtgärder. Genom direktiv 2018/843 förlängdes dessutom tidsfristen för upprättandet av centrala register över uppgifter om verkligt huvudmannaskap enligt artiklarna 30 och 31 i direktiv 2015/849, dock utan att fristen för införlivande av övriga skyldigheter enligt detta direktiv ändrades (se punkt 7 i detta förslag till avgörande). Jag ser ingen anledning till varför denna förlängning inte ska beaktas som en förmildrande omständighet, såsom kommissionen har indikerat. Irland har även visat att den har samarbetat lojalt med kommissionen under förfarandet, exempelvis genom att hålla kommissionen underrättad (se punkt 32 i detta förslag till avgörande). ( 58 )

69.

Vidare har kommissionen gjort gällande att fördragsbrottets varaktighet ska beräknas från och med utgången av fristen för införlivande av direktiv 2015/849, medan Irland har intagit en annan ståndpunkt.

70.

Det bör påpekas att domstolen, i sin praxis avseende standardbelopp enligt artikel 260.2 FEUF, bedömer överträdelsens varaktighet från och med den dag då domstolen meddelar sin första dom enligt artikel 258 FEUF till den dag då den berörda medlemsstaten har uppfyllt sina skyldigheter, eller, om så inte har skett, vid den tidpunkt då domstolen bedömer de faktiska omständigheterna i det andra målet. ( 59 ) Förevarande mål lyfter således fram två huvudaspekter som ska beaktas vid fastställandet av standardbeloppet enligt artikel 260.3 FEUF.

71.

När det, för det första, gäller den tidpunkt då överträdelsen upphörde, är det i förevarande mål omtvistat när Irland kan anses ha uppfyllt sina skyldigheter. I detta avseende övertygas jag inte av de argument som Irland har lagt fram för domstolen, enligt vilka Irlands skyldigheter uppfylldes helt genom de införlivandeåtgärder som anmäldes den 29 november 2018.

72.

Det är i synnerhet uppenbart att det, trots dessa åtgärder, fanns brister vad gällde vissa bestämmelser i direktiv 2015/849. Vad exempelvis gäller artikel 30.1 första stycket, 30.2 och 30.7 samt artikel 31.1–31.3 och 31.7 i detta direktiv, har Irland i sin duplik angett att fristen för dessa bestämmelser förlängdes genom direktiv 2018/843, men att Irland hursomhelst höll på att anta instrument för att införliva dessa delar, vilka anmäldes den 30 januari 2019 och den 27 mars 2019. Såsom kommissionen har påpekat omfattade denna förlängning emellertid inte alla skyldigheter som anges i artiklarna 30 och 31 i direktiv 2015/849 (se punkterna 7 och 23 i detta förslag till avgörande). Irland har dessutom i sin duplik angett att en bestämmelse ”kunde införas” i anslutning till de skyldigheter som föreskrivs i artikel 47.2 i direktiv 2015/849 och att artikel 48.5–48.8 i nämnda direktiv inte krävde att specifika skyldigheter skulle preciseras i nationell rätt. Såsom kommissionen påpekade vid den muntliga förhandlingen (se punkterna 21 och 23 i detta förslag till avgörande), vidtog inte Irland åtgärder för införlivande av vissa skyldigheter i dessa bestämmelser förrän dessa åtgärder anmäldes den 22 november 2019 och den 3 december 2019. Följaktligen fastställde kommissionen, att även om de åtgärder som anmäldes den 29 november 2018 säkerställde införlivandet av en betydande del av direktiv 2015/849 hade Irland helt uppfyllt sina skyldigheter från och med den 3 december 2019.

73.

Vad för det andra gäller den tidpunkt då överträdelsen inleddes, anser jag, såsom jag föreslog i punkterna 74 och 75 i mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Rumänien (C‑549/18), att utgången av fristen för införlivande av direktivet i fråga ska användas vad gäller standardbelopp, eftersom den bättre svarar mot syftet med artikel 260.3 FEUF, vilket delvis är att ge medlemsstaterna ett mer kraftfullt incitament att införliva direktiv i rätt tid. ( 60 ) Om det exempelvis är först efter den tidsperiod som har fastställts i det motiverade yttrandet som möjligheten att ålägga ett standardbelopp enligt artikel 260.3 FEUF uppstår, finns det tvärtom en risk att den frist för införlivande som fastställs i direktivet inte får någon omedelbar verkan så länge kommissionen inte väcker talan mot en medlemsstat. Det ska även erinras om att ett standardbelopp, till skillnad från ett vite som fungerar som ett incitament för medlemsstaterna att avhjälpa fördragsbrottet någon gång i framtiden, tar sikte på tidigare attityd och utgör ett sätt att säkerställa att medlemsstater inte föredrar att invänta början av ett sådant förfarande innan de vidtar åtgärder för att avhjälpa fördragsbrottet, ( 61 ) vilket kan inträffa vid tillämpning av det datum som fastställts i det motiverade yttrandet.

74.

Det tillvägagångssätt jag förespråkar förefaller följaktligen kunna tillämpas med större kraft i fråga om standardbelopp än i fråga om viten, beträffande vilka domstolen i sin dom kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) beaktade att fristen för införlivande av det berörda direktivet hade löpt ut. ( 62 ) Det ska tilläggas att det, i motsats till vad Irland har hävdat, inte är någon tvekan om att det var möjligt att ålägga ekonomiska sanktioner, inbegripet standardbelopp, vid den tidpunkt då fristen för införlivande av direktiv 2015/849 löpte ut den 26 juni 2017, eftersom artikel 260.3 FEUF, tillsammans med meddelandena från kommissionen, var klart tillämpliga. ( 63 ) För det fall att domstolen inte skulle instämma i mitt förslag bör den tid som förflutit sedan utgången av den frist för införlivande som fastställts i det ifrågavarande direktivet under alla omständigheter beaktas vid bedömningen av fördragsbrottets svårhetsgrad, såsom har skett i rättspraxis avseende artikel 260.2 FEUF. ( 64 )

75.

Med hänsyn till den tid som förflutit från det att den frist för införlivande som fastställs i direktiv 2015/849 (den 26 juni 2017) löpte ut till den dag då Irland uppfyllde sina skyldigheter (den 3 december 2019), är överträdelsens varaktighet i förevarande mål cirka två och ett halvt år (30 månader), vilket kan anses vara en ansenlig tidsperiod. ( 65 ) Jag vill framhålla att skyldigheten för en medlemsstat att vidta de erforderliga åtgärderna för att införliva ett direktiv inte i sig har ansetts vara förenade med några särskilda svårigheter. ( 66 ) Den omständigheten att Irland, såsom den medlemsstaten har gjort gällande, prioriterade införlivandelagstiftningen i lagstiftningsprocessen och strävade efter att följa en ungefärlig tidsplan som lämnats till kommissionen före förfarandet (se punkt 32 i detta förslag till avgörande) således varken ursäktar eller förminskar överträdelsens varaktighet. Det ska emellertid beaktas att de åtgärder som anmäldes den 29 november 2018, trots att de vidtogs för sent (17 månader efter att införlivandefristen enligt direktiv 2015/849 löpte ut, den 26 juni 2017), medförde ett konsekvent införlivande av direktiv 2015/849, varvid det endast kvarstod fyra bestämmelser i direktivet, såsom kommissionen har påpekat, och att samtliga bestämmelser var anmälda senast den 3 december 2019 (se punkterna 17, 21, 71 och 72 i detta förslag till avgörande). ( 67 )

76.

Slutligen har Irland inte inkommit till domstolen med några uppgifter angående dess betalningsförmåga.

77.

Mot bakgrund av samtliga omständigheter i förevarande mål föreslår jag därför att domstolen ska ålägga Irland att betala ett standardbelopp på 1500000 euro.

VI. Rättegångskostnader

78.

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats av den vinnande parten. Kommissionen har yrkat att Irland ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Irland har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Estland och Frankrike ska således förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

VII. Förslag till avgörande

79.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska

1)

fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 67.1 i direktiv 2015/849 genom att inte senast den 26 juni 2017 anta alla nödvändiga bestämmelser för att införliva detta direktiv, eller i vart fall genom att inte underrätta kommissionen om dessa åtgärder,

2)

ålägga Irland att betala ett standardbelopp på 1500000 euro,

3)

förplikta Irland att ersätta rättegångskostnaderna, och

4)

förplikta Republiken Estland och Republiken Frankrike att bära sina respektive rättegångskostnader.


( 1 ) Originalspråk: engelska.

( 2 ) EUT L 141, 2015, s. 73.

( 3 ) C‑543/17, EU:C:2019:573. Flera tidigare mål har rört artikel 260.3 FEUF, men de återkallades innan domstolen kunde meddela sin dom. Två av dessa mål var föremål för förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet kommissionen/Polen (Artikel 260.3 FEUF – Främjande av användningen av energi från förnybara energikällor) (C‑320/13, ej publicerat, EU:C:2014:2441) och mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF– Hypotekslån) (C‑569/17, EU:C:2019:271), som jag kommer att ta upp i min bedömning nedan.

( 4 ) EUT L 156, 2018, s. 172.

( 5 ) Kommissionen konstaterade brister i införlivandet av följande bestämmelser i direktiv 2015/849: i) artikel 30.1 första stycket; ii) artikel 30.2; iii) artikel 30.7; iv) artikel 31.1 och 31.2; v) artikel 31.3; vi) artikel 31.7; vii) artikel 47.2; viii) artikel 47.3; ix) artikel 48.5–48.9; x) artikel 61.3; och xi) artikel 62.2.

( 6 ) Nämligen direktiv 2005/60. Se punkt 1 i detta förslag till avgörande.

( 7 ) Kommissionen har hänvisat till dom av den 28 april 2005, kommissionen/Italien (C‑410/03, EU:C:2005:258, punkt 39), och dom av den 14 januari 2010, kommissionen/Tjeckien (C‑343/08, EU:C:2010:14, punkt 39).

( 8 ) Meddelande från kommissionen – om tillämpningen av artikel 260.3 i EUF-fördraget (EUT C 12, 2011, s. 1) (nedan kallat 2011 års meddelande), särskilt punkterna 7, 19 och 21. Såsom framgår av punkt 31 i detta meddelande tillämpar kommissionen i synnerhet artikel 260.3 FEUF på förfaranden enligt artikel 258 FEUF som inletts efter det att det meddelandet offentliggjordes (den 15 januari 2011).

( 9 ) Meddelande från kommissionen – EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning (EUT C 18, 2017, s. 10, se s. 15–16) (nedan kallat 2017 års meddelande). Kommissionen tillämpar sin anpassade metod på överträdelseförfaranden där beslutet att sända den formella underrättelsen fattas efter offentliggörandet av detta meddelande (den 19 januari 2017).

( 10 ) 2011 års meddelande, särskilt punkterna 16 och 17.

( 11 ) 2011 års meddelande, särskilt punkterna 23 och 28, och 2017 års meddelande, s. 15.

( 12 ) 2011 års meddelande, punkt 28 (som hänvisar till meddelande från kommissionen – Tillämpning av artikel 228 i EG-fördraget, SEC(2005) 1658, av den 13 december 2005 (EUT C 126, 2007, s. 15) (nedan kallat 2005 års meddelande), punkterna 19–24).

( 13 ) Se punkt 21 i detta förslag till avgörande. Kommissionen hade även föreslagit ett dagligt vite, men återkallade detta yrkande. Jag kommer således inte att diskutera denna beräkning vidare.

( 14 ) Kommissionen har särskilt hänvisat till dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 88).

( 15 ) Se, särskilt, 2005 års meddelande, punkt 24. Kommissionen stöder sig på uppgifterna i sitt meddelande om uppdatering av de uppgifter som används för att beräkna de standardbelopp och viten som kommissionen föreslår domstolen inom ramen för överträdelseförfaranden (C(2017) 8720 final) (EUT C 431, 2017, s. 3).

( 16 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 51).

( 17 ) Se dom av den 16 juli 2009, kommissionen/Irland (C‑427/07, EU:C:2009:457, punkterna 108 och 109).

( 18 ) Se dom av den 15 april 2010, kommissionen/Irland (C‑294/09, ej publicerad, EU:C:2010:200, punkt 17).

( 19 ) Se dom av den 28 mars 2019, kommissionen/Irland (System för hopsamling och rening av avloppsvatten) (C‑427/17, ej publicerad, EU:C:2019:269, punkt 42).

( 20 ) I förevarande mål är referenstidpunkten två månader från det att Irland mottog det motiverade yttrandet (se punkt 10 i detta förslag till avgörande), vilket var den 9 mars 2018.

( 21 ) C‑543/17, EU:C:2019:573.

( 22 ) C‑543/17, EU:C:2019:573.

( 23 ) Dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 59).

( 24 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, särskilt punkterna 60, 61 och 80–89).

( 25 ) Se dom av den 8 juli 2019 (C‑543/17, EU:C:2019:573). Jämför förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:322, särskilt punkterna 58–81) (som förespråkar ett restriktivt synsätt), med förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet kommissionen/Polen (C‑320/13, ej publicerat, EU:C:2014:2441, punkterna 114145), och mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF – Hypotekslån) (C‑569/17, EU:C:2019:271, punkterna 4171) (som förespråkar ett vidare synsätt).

( 26 ) Dom av den 8 juli 2019 (C‑543/17, EU:C:2019:573).

( 27 ) Det bör noteras att det inte är någon tvekan om att direktiv 2015/849 har antagits i enlighet med ett lagstiftningsförfarande, det vill säga det ordinarie lagstiftningsförfarandet i enlighet med dess rättsliga grund i artikel 114 FEUF.

( 28 ) Se dom av den 19 september 2017, kommissionen/Irland (C‑552/15, EU:C:2017:698, punkt 34).

( 29 ) Dom av den 26 juni 2001, kommissionen/Portugal (C‑70/99, EU:C:2001:355, punkt 17).

( 30 ) Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF– Hypotekslån) (C‑569/17, EU:C:2019:271, punkt 68 och där angivna hänvisningar).

( 31 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 57).

( 32 ) C‑569/17, EU:C:2019:271, punkt 73. Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Wathelet i målet kommissionen/Polen (C‑320/13, ej publicerat, EU:C:2014:2441, punkterna 146160) och förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet kommissionen/Belgien (C‑543/17, EU:C:2019:322, punkt 96).

( 33 ) Se mitt förslag till avgörande i målet kommissionen/Spanien (Artikel 260.3 FEUF– Hypotekslån) (C‑569/17, EU:C:2019:271, punkt 74).

( 34 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 78) (som, analogt, hänvisar till dom av den 2 december 2014, kommissionen/Italien, (C‑196/13, EU:C:2014:2407, punkt 86 och där angiven rättspraxis)).

( 35 ) Se, beträffande standardbelopp, dom av den 19 december 2012, kommissionen/Irland (C‑279/11, ej publicerad, EU:C:2012:834, punkt 77). Se, beträffande vite, även dom av den 4 juli 2018, kommissionen/Slovakien, C‑626/16, EU:C:2018:525, punkt 83.

( 36 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 61) (som, analogt, hänvisar till dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike, (C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 81)). Se även punkt 42 i detta förslag till avgörande.

( 37 ) C‑304/02, EU:C:2005:444.

( 38 ) Se dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike (C‑304/02, EU:C:2005:444, punkterna 8086), och dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Uppförande av en vindkraftspark i Derrybrien) (C‑261/18, EU:C:2019:955, punkt 112).

( 39 ) Dom av den 12 juli 2005, kommissionen/Frankrike (C‑304/02, EU:C:2005:444, punkt 90). Se även dom av den 18 juli 2007, kommissionen/Tyskland, C‑503/04, EU:C:2007:432, punkt 22.

( 40 ) C‑569/17, EU:C:2019:271, punkterna 7678.

( 41 ) Se dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Uppförande av en vindkraftspark i Derrybrien) (C‑261/18, EU:C:2019:955, punkterna 113 och 114).

( 42 ) Se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Irland (C‑279/11, ej publicerad, EU:C:2012:834, punkt 65).

( 43 ) Se dom av den 9 december 2008, kommissionen/Frankrike (C‑121/07, EU:C:2008:695, punkt 63).

( 44 ) Se dom av den 9 december 2008, kommissionen/Frankrike (C‑121/07, EU:C:2008:695, punkterna 19, 20, 44, 45 och 5658), och förslag till avgörande av generaladvokaten Mazák i målet kommissionen/Frankrike (C‑121/07, EU:C:2008:320, punkt 80).

( 45 ) Meddelande från kommissionen– Uppdatering av de uppgifter som används för att beräkna de standardbelopp och viten som kommissionen föreslår Europeiska unionens domstol inom ramen för överträdelseförfaranden (EUT C 309, 2019, s. 1). Det lägsta standardbeloppet har sänkts till 1212000 euro. Beräkningen av standardbeloppet skulle enligt den formel som nämns i punkt 30 i detta förslag till avgörande bli följande: från den 27 juni 2017 till den 28 november 2018: 1039 x 7 0,47 x 519 = 1774102,89 euro; från den 29 november 2018 till den 26 mars 2019: 1039 x 2 x 0,47 x 118 = 115245,88 euro; från den 27 mars 2019 till den 2 december 2019: 1039 x 1 x 0,47 x 251 = 122570,83 euro. Utifrån detta skulle det sammanlagda standardbelopp som kommissionen begär uppgå till 2011919,60 euro.

( 46 ) Det är värt att notera att det belopp som jag föreslår i viss mån motsvarar storleken på standardbelopp som påförts med stöd av artikel 260.2 FEUF för underlåtenhet att delvis införliva ett direktiv. Se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Irland (C‑374/11, ej publicerad, EU:C:2012:827, punkterna 52 och 53) (2 miljoner euro). Jämför dom av den 25 juni 2013, kommissionen/Tjeckien (C‑241/11, EU:C:2013:423, punkterna 4655) (250000 euro) (som särskilt uppmärksammar överträdelsens begränsade inverkan).

( 47 ) Dom av den 8 juli 2019 (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 85).

( 48 ) Se direktiv 2018/843, särskilt skäl 1, och direktiv 2015/849, särskilt artikel 1.1 samt skälen 1–3 och 64 i direktivet.

( 49 ) Se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet, Tjugonde rapporten om framsteg i riktning mot en effektiv och verklig säkerhetsunion, (COM(2019) 552 final, av den 30 oktober 2019, s. 10–12.

( 50 ) Se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet – Mot ett bättre genomförande av EU:s ram för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, COM(2019) 360 final, av den 24 juli 2019.

( 51 ) Se fotnot 27 i detta förslag till avgörande.

( 52 ) Se dom av den 30 maj 2013, kommissionen/Sverige (C‑270/11, EU:C:2013:339, punkt 49).

( 53 ) Se, särskilt, skälen A, B, G och punkt 1.

( 54 ) Se dom av den 30 maj 2013, kommissionen/Sverige (C‑270/11, EU:C:2013:339, punkt 51). I dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 73), föreföll domstolen inte fästa uppmärksamhet vid ett liknande argument som Belgien hade anfört.

( 55 ) Se dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Uppförande av en vindkraftspark i Derrybrien) (C‑261/18, EU:C:2019:955, punkt 89).

( 56 ) Se dom av den 19 maj 2009, kommissionen/Irland (C‑532/08, ej publicerad, EU:C:2009:327) (som avser direktiv 2005/60), och dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/Irland (C‑549/08, ej publicerad, EU:C:2009:604) (som avser direktiv 2006/70).

( 57 ) Se 2011 års meddelande, punkt 25, och 2017 års meddelande, s. 15. Se dom av den 9 december 2008, kommissionen/Frankrike (C‑121/07, EU:C:2008:695, punkt 84).

( 58 ) Se dom av den 17 oktober 2013, kommissionen/Belgien (C‑533/11, EU:C:2013:659, punkt 60).

( 59 ) Se dom av den 25 juni 2013, kommissionen/Tjeckien (C‑241/11, EU:C:2013:423, punkt 46), och dom av den 12 november 2019, kommissionen/Irland (Uppförande av en vindkraftspark i Derrybrien) (C‑261/18, EU:C:2019:955, punkt 122).

( 60 ) Se dom av den 8 juli 2019, kommissionen/Belgien (Artikel 260.3 FEUF – Höghastighetsnät) (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 52).

( 61 ) Se förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i målet kommissionen/Italien (C‑119/04, EU:C:2006:65, punkt 46). Se även punkt 54 i detta förslag till avgörande.

( 62 ) Dom av den 8 juli 2019 (C‑543/17, EU:C:2019:573, punkt 88).

( 63 ) Se fotnoterna 8, 9 och 27 i detta förslag till avgörande.

( 64 ) Se dom av den 19 december 2012, kommissionen/Irland (C‑374/11, ej publicerad, EU:C:2012:827, punkterna 38 och 52). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Fennelly i målet kommissionen/Grekland (C‑197/98 EU:C:1999:597, punkt 43).

( 65 ) Se dom av den 30 maj 2013, kommissionen/Sverige (C‑270/11, EU:C:2013:339, punkterna 57 och 58) (27 månader), och dom av den 13 juli 2017, kommissionen/Spanien (C‑388/16, ej publicerad, EU:C:2017:548, punkt 40) (29 månader).

( 66 ) Se dom av den 31 mars 2011, kommissionen/Grekland (C‑407/09, EU:C:2011:196, punkt 33).

( 67 ) Se dom av den 9 december 2008, kommissionen/Frankrike (C‑121/07, EU:C:2008:695, punkt 85).

Top