1.

Begäran om förhandsavgörande från Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag, Republiken Tjeckien) har framställts i samband med en talan om kompensation som en passagerare med hemvist inom denna domstols domkrets har väckt med stöd av förordning (EG) nr 261/2004 ( 2 ) mot ett flygbolag med säte i Danmark till följd av en kraftigt försenad flygning som utfördes av detta flygbolag. Flygningen såldes emellertid till passageraren av en tjeckisk resebyrå i kombination med inkvartering.

2.

Domstolen har i huvudsak ombetts besvara huruvida en sådan talan omfattas av de behörighetsregler för avtalstvister som föreskrivs i artikel 5.1 i förordning (EG) nr 44/2001, ( 3 ) trots att käranden inte hade ingått något avtal med svaranden och att den berörda flygningen ingick i ett tjänstepaket som käranden köpte från tredje man. Av de skäl som anges i detta förslag till avgörande anser jag att frågan ska besvaras jakande.

3.

Den hänskjutande domstolen har vidare frågat huruvida avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, som innehåller artiklarna 15–17, ska tolkas så, att de behörighetsregler som tillämpas på konsumentavtal och som återfinns i nämnda avsnitt omfattar en sådan talan som den nu aktuella i det nationella målet. Jag anser att denna fråga bör besvaras nekande.

4.

Slutligen har domstolen ombetts att pröva om en passagerare vars flygning blivit kraftigt försenad och som han eller hon hade köpt av en resebyrå som en del av en paketresa, i den mening som avses i direktiv 90/314/EEG, ( 4 ) kan rikta anspråk enligt artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004 mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen. Jag anser att denna fråga ska besvaras jakande.

5.

Artikel 5.1 i avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, har följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

6.

I artikel 15 i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, föreskrivs följande:

”1.   Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt

…

3.   Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat.”

7.

I artikel 16.1 i avsnitt 4 anges att ”[k]onsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist”.

8.

I artikel 17 i slutet av avsnitt 4 fastställs villkor på vilka undantag från denna bestämmelse får göras genom avtal om val av domstol som ingåtts med en konsument.

9.

Även om förordning nr 44/2001 upphävdes genom förordning (EU) nr 1215/2012, ( 5 ) gäller det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för förordning nr 44/2001 i förevarande fall, eftersom förordning nr 1215/2012, i enlighet med dess artikel 66.1, endast omfattar talan som har väckts från och med den 10 januari 2015, och talan i målet vid den nationella domstolen väcktes före den 10 januari 2015. ( 6 )

10.

Dessutom gäller det geografiska tillämpningsområdet (ratione loci) för förordning nr 44/2001 i förevarande fall, varvid förordningens bestämmelser ursprungligen inte var bindande för Konungariket Danmark, men sedan den 1 juli 2007 ska tillämpas på förhållandena mellan unionen och denna medlemsstat enligt ett avtal som ingåtts i detta syfte. ( 7 )

11.

I artikel 1.1 c i förordning nr 261/2004 föreskrivs att förordningen ”fastställer, i enlighet med de villkor som anges, minimirättigheter för flygpassagerare [bland annat] vid försenade flygningar”.

12.

I artikel 2 b i förordningen definieras begreppet ”lufttrafikföretag som utför flygningen”, i den mening som avses i förordningen, som ”ett lufttrafikföretag som utför eller avser att utföra en flygning enligt ett avtal med passagerare eller för en juridisk eller fysisk person som har ett avtal med denna passagerare”.

13.

I artikel 3.5 och 3.6 i förordningen, med rubriken ”Räckvidd”, anges följande:

”5.   Denna förordning skall tillämpas på alla lufttrafikföretag som tillhandahåller transport av passagerare som omfattas av punkterna 1 och 2. Om ett lufttrafikföretag som inte har ett avtal med passageraren fullgör skyldigheter enligt denna förordning, skall företaget anses göra detta som ombud för den person som har ett avtal med passageraren.

6.   Denna förordning skall inte påverka passagerares rättigheter enligt direktiv [90/314]. Denna förordning skall inte tillämpas i sådana fall då en paketresa ställs in av andra orsaker än inställd flygning.”

14.

Vad gäller hänvisningen i bestämmelsen till direktiv 90/314, bör det preciseras att direktivet upphävdes den 1 juli 2018 genom direktiv (EU) 2015/2302, ( 8 ) enligt artikel 29 i detta direktiv. Mot bakgrund av tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, ska dock det första direktivet tillämpas i förevarande fall.

15.

I artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004 föreskrivs att passagerare, på de villkor som anges i dessa artiklar, har rätt till assistans från det lufttrafikföretag som utför flygningen vid kraftigt försenad flygning respektive rätt till schablonersättning.

16.

Libuše Králová, med hemvist i Prag (Republiken Tjeckien), ingick med resebyrån FIRO-tour a.s., med säte i Republiken Tjeckien, ett avtal som bland annat avsåg en flygning mellan Prag och Keflavik (Island) den 25 april 2013 kl.12.40, samt inkvartering. Flygningen utfördes av Primera Air Scandinavia, ett bolag med säte i Danmark. Flygningen försenades med 4 timmar jämfört med den tidtabellsenliga avgångstiden.

17.

Libuše Králová begärde den 24 juli 2013 att Primera Air Scandinavia skulle ersätta den skada som hon hade lidit till följd av att flygningen försenades. Lufttrafikföretaget bestred kravet med hänvisning till att förseningen berodde på extraordinära och oförutsebara omständigheter.

18.

Den 10 oktober 2013 väckte Libuše Králová talan vid Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag) och yrkade att Primera Air Scandinavia skulle förpliktas att betala en schablonersättning på 400 euro till henne. Till stöd för sina yrkanden åberopade flygbolaget, såvitt avser domstols behörighet, artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 och, såvitt avser saken, artiklarna 6.1 och 7 i förordning nr 261/2004, såsom de tolkats av domstolen i Sturgeon-domen. ( 9 )

19.

I beslut av den 1 april 2014 förklarade den domstolen att den saknade behörighet med motiveringen, bland annat, att Primera Air Scandinavia hade sitt säte i Konungariket Danmark, där förordning nr 44/2001 inte är tillämplig, och att bestämmelserna i förordningen för övrigt inte kunde ligga till grund för de tjeckiska domstolarnas internationella behörighet, eftersom det framgick att parterna i förfarandet inte var bundna av ett avtalsförhållande eller, i alla händelser, av ett avtal om en kombination av resa och inkvartering i enlighet med artikel 15.3 i denna förordning.

20.

Genom dom av den 4 augusti 2014 ogillade Městský soud v Praze (stadsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) Libuše Královás överklagande och slog fast att förordning nr 44/2001 skulle tillämpas i förevarande fall, eftersom Konungariket Danmark var bundet av denna förordning sedan den 1 juli 2007. ( 10 ) Denna domstol fann emellertid att förordningen inte kunde ligga till grund för de tjeckiska domstolarnas behörighet.

21.

Den 15 september 2015 upphävde Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Republiken Tjeckien), efter Libuše Královás överklagande, avgörandena från domstolen i första instans och appellationsdomstolen samt återförvisade målet till Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag). Nejvyšší soud uppmanade domstolen i första instans att särskilt avgöra huruvida Primera Air Scandinavia hade ställning av att vara part i rättegången i enlighet med artiklarna 5.1, 15 och 16 i förordning nr 44/2001 och, om nödvändigt, hänskjuta frågan till EU-domstolen genom en begäran om förhandsavgörande. ( 11 )

22.

Mot denna bakgrund beslutade Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag), genom beslut av den 25 januari 2018 som inkom till domstolens kansli den 26 mars 2018, att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

23.

Den tjeckiska regeringen och Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. Ingen förhandling har hållits.

24.

Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida, under sådana omständigheter som de i det nationella målet, nämligen när en passagerares talan om kompensation enligt förordning nr 261/2004 ( 12 ) avser en flygning som arrangerats som en del av ett tjänstepaket som sålts av tredje man, behörighetsregeln i artikel 5.1 b i förordning nr 44/2001 som grundar sig på uppfyllelseorten för den aktuella förpliktelsen är tillämplig (A), eller om det är den regel i artikel 16.1 i förordningen som gynnar konsumenter som ska tillämpas (B). ( 13 ) I övrigt uppkommer frågan vid denna domstol huruvida en sådan passagerare, för det fall att domstolen faktiskt kan grunda sin internationella behörighet på någon av bestämmelserna, kan väcka talan om kompensation enligt förordning nr 261/2004 mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen och som ansvarade för kompensationsanspråket, ( 14 ) trots att den omtvistade flygningen såldes av en resebyrå och ingick i en paketresa i den mening som avses i direktiv 90/314 ( 15 ) (C) ( 16 ).

25.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 1 för att EU-domstolen i huvudsak ska tolka artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 i syfte att avgöra huruvida de särskilda behörighetsreglerna ”vid avtalstvister” i denna bestämmelse ( 17 ) är tillämpliga på en sådan talan om kompensation som den nu aktuella i det nationella målet som en passagerare har väckt med stöd av förordning nr 261/2004 mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, ( 18 ) trots att inget avtal hade ingåtts mellan käranden och svaranden och att flygningen ingick i ett tjänstepaket som tillhandahölls enligt ett avtal mellan käranden och en resebyrå.

26.

Den tjeckiska regeringen och kommissionen är överens om att frågan ska besvaras jakande, vilket jag också anser av följande skäl.

27.

I detta avseende erinrar jag om att det i artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001 anges att ”vid avtalstvister” kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat vid ”domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser”. I artikel 5.1 b andra strecksatsen, avseende ”utförande av tjänster”, definieras uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser som, om inte annat avtalats, ”den ort i en medlemsstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts”. Enligt artikel 5.1 c ska anknytningskriteriet i artikel 5.1 a, om inget annat följer av behörighetsreglerna, tillämpas när avtalsförhållandet inte avser något ”utförande av tjänster” i den mening som avses i artikel 5.1 b. ( 19 )

28.

I förevarande fall framgår det av skälen i beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen mer specifikt söker klarhet i huruvida dess behörighet att avgöra det nationella målet kan följa av det särskilda anknytningskriteriet i artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001, vilket är ett kriterium som redan har förklarats vara tillämpligt när en domstol ska pröva en begäran om kompensation från en passagerare mot ett flygbolag på grundval av både det avtal som de har ingått och förordning nr 261/2004. ( 20 ) Domstolen har här ombetts att uttala sig om huruvida detta synsätt även ska gälla under sådana omständigheter som de som är aktuella i det nationella målet, där passagerarens avtalspart inte var det lufttrafikföretag som utförde flygningen utan en resebyrå som hade sålt den omtvistade flygningen i kombination med inkvartering.

29.

I likhet med den tjeckiska regeringen och kommissionen har domstolen redan, i de förenade målen flightright m.fl., ( 21 ) uttalat sig om en situation som är jämförbar med den i det aktuella målet. Det rörde sig även i dessa mål om talan om kompensation enligt förordning nr 261/2004 till följd av kraftigt försenade flygningar som utfördes av ett lufttrafikföretag som inte hade ingått avtal med de berörda passagerarna, eftersom passagerarna hade köpt sina flygbiljetter av andra flygbolag innan de väckte talan mot det lufttrafikföretag som hade utfört den del av flygresan bestående i den anslutande flygningen som blev försenad. ( 22 )

30.

I detta sammanhang slog domstolen för det första fast att begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i artikel 5.1 a i förordning nr 44/2001, omfattar en sådan talan om kompensation till följd av en kraftigt försenad flygresa bestående i en anslutande flygning som passagerare har väckt med stöd av förordning nr 261/2004 mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen men som de inte har ingått avtal med, med hänsyn till de skäl som anges nedan. ( 23 )

31.

Domstolen har inledningsvis erinrat om att begreppet ”talan [som] avser avtal” inte ska tolkas med tillämpning av nationell rätt, utan ska ges en självständig tolkning, och att samtliga förpliktelser som följer av det avtal vars brister i fullgörandet åberopas av käranden till stöd för sin talan ska anses omfattas av begreppet. Domstolen har även klargjort att tillämpningen av den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.1 a visserligen inte kräver att avtal har ingåtts mellan parterna i förfarandet, men att det åtminstone ska föreligga en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och att talan grundas på denna förpliktelse. Härav följer att behörighetsregeln bygger på grunden för talan och inte på parternas identitet. ( 24 ) Slutligen har domstolen påpekat att ett lufttrafikföretag som utför flygningen såsom det som avses i artikel 3.5 andra strecksatsen i förordning nr 261/2004 – nämligen ett lufttrafikföretag som inte har ingått något avtal med passageraren, men som fullgör skyldigheter enligt avtalet och därför ska anses göra detta som ombud för den person som har ett avtal med passageraren – ska anses fullgöra de skyldigheter som det frivilligt har åtagit sig gentemot passagerarens avtalspart och som följer av det transportavtal som ingåtts med passageraren.

32.

För det andra tolkade domstolen i domen flightright m.fl. artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 om identifiering av uppfyllelseorten för lufttransporttjänster i sådana situationer som de i målen vid den nationella domstolen, det vill säga när en försenad flygresa bestående i att anslutande flygningar utförs av två olika flygbolag, varav det ena inte är de berörda passagerarnas avtalspart. ( 25 ) Domstolen har i detta avseende hänvisat till allmänna överväganden som enligt min mening är relevanta även i förevarande fall.

33.

Domstolen har erinrat om vikten av en tillräckligt nära anknytning mellan den behöriga domstolen och de faktiska omständigheterna i tvister som omfattas av artikel 5.1 i förordning nr 44/2001. Alla särskilda behörighetsregler i denna bestämmelse kräver en sådan anknytning och närhetskriteriet bekräftas i skäl 12 i förordningen. ( 26 ) Domstolen har även prövat om denna tolkning uppfyllde kravet på förutsebarhet som anges i skäl 11 i förordningen, som behörighetsreglerna avser att iaktta, för att både käranden och svaranden lätt ska kunna identifiera den domstol som är behörig. Vidare har den framhållit att ett lufttrafikföretag som utför flygningen men inte har ingått avtal med passageraren, vid kommersiella avtal som frivilligt ingåtts mellan lufttrafikföretag såsom de nu aktuella i det nationella målet, anses agera som ombud för det lufttrafikföretag som den berörda passageraren har ingått avtal med.

34.

Jag anser att de överväganden och tolkningar som därvid har gjorts kan överföras i tillämpliga delar på förevarande mål, ( 27 ) varför en sådan talan som den som väckts av käranden i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.1 i förordning nr 44/2001.

35.

I såväl det mål som gav upphov till domen flightright m.fl. som i förevarande mål, grundar sig talan om kompensation till följd av en kraftigt försenad flygning på skyldigheter som har sin grund i det ursprungliga avtalet som den berörda passageraren har ingått, och vars brister i fullgörandet passageraren har åberopat till stöd för sin begäran. Svaranden är även här det lufttrafikföretag som utförde flygningen men inte den person som ingick det omtvistade avtalet med passageraren – i förevarande fall resebyrån – utan som frivilligt har åtagit sig att gentemot denna person utföra flygningen och således att, som ombud för personen, fullgöra de skyldigheter som regleras i förordning nr 261/2004, ( 28 ) vilka är de skyldigheter som ligger till grund för talan. Jag anser att det därvid saknar betydelse att den omtvistade flygningen såldes i kombination med inkvartering, det vill säga att flygningen ingick i en ”paketresa” i den mening som avses i direktiv 90/314, ( 29 ) eftersom denna omständighet inte på något sätt påverkar vare sig den avtalsmässiga karaktären av de rättsliga förpliktelser som käranden har åberopat eller grunden för talan. Följaktligen omfattas en sådan talan som i det nationella målet av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001. ( 30 )

36.

En sådan talan omfattas enligt min mening särskilt av anknytningskriteriet för tillhandahållande av tjänster i artikel 5.1 b andra strecksatsen, det vill säga den ort där lufttransporttjänsten ska utföras. Mot bakgrund av domstolens praxis om hur denna bestämmelse ska tolkas i samband med en talan om kompensation som passagerare väcker med stöd av förordning nr 261/2004, ( 31 ) anser jag att den domstol som är behörig att pröva en sådan talan som i det nationella målet är den domstol i vars domkrets uppfyllelseorten är belägen, det vill säga, i enlighet med kärandens val, antingen avgångs– eller ankomstorten som anges i avtalet mellan den berörda passageraren och resebyrån. ( 32 ) Det ska noteras att båda orterna i praktiken ofta sammanfaller med den ort där passageraren har hemvist.

37.

På samma sätt som domstolen har framhållit i domen flightright m.fl., anser jag att den tolkning som här föreslås, trots att det lufttrafikföretag som utförde flygningen inte var passagerarens avtalspart, innebär att kravet på förutsebarhet och närhet som avses genom samtliga behörighetsregler i artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 iakttas. Lufttrafikföretaget accepterade nämligen att i egenskap av avtalspartens ombud uppfylla de skyldigheter som regleras i förordning nr 261/2004. Eftersom lufttrafikföretaget med säte i Danmark i förevarande fall frivilligt har åtagit sig att utföra den flygning som såldes av den tjeckiska resebyrån, kunde det inte vara omedvetet om avgångsorten (i Republiken Tjeckien) eller ankomstorten (i Island). Både lufttrafikföretaget och den berörda passageraren kunde således rimligen förvänta sig att en eventuell talan kunde väckas vid de tjeckiska domstolarna, eftersom dessa domstolar har en nära geografisk anknytning för att avgöra målet.

38.

Jag anser därför att fråga 1 ska besvaras på så sätt att artikel 5.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den omfattar talan om kompensation som en passagerare har väckt mot det lufttrafikföretag som utförde flygningen, trots att passageraren inte hade ingått avtal med lufttrafikföretaget och trots att flygningen var en del av ett tjänstepaket som tillhandahölls enligt ett avtal mellan käranden och en tredje part.

39.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 för att få klarhet i huruvida rättsförhållandet mellan en passagerare och det lufttrafikföretag som utför flygningen, under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, som innehåller artiklarna 15–17 i förordningen, i vilka det föreskrivs särskilda behörighetsregler ”vid konsumenttvister”.

40.

Den tjeckiska regeringen har föreslagit att tolkningsfrågan ska besvaras så, att det förhållande som är aktuellt i det nationella målet inte kan anses utgöra ett konsumentavtal i den mening som avses i artikel 15.1 i förordning nr 44/2001. Kommissionen anser däremot att avsnitt 4 i kapitel II i förordningen ska tillämpas i detta sammanhang. För min del anser jag tvärtom att ett sådant mål som det som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen inte omfattas av behörighetsreglerna i avsnitt 4.

41.

Inledningsvis vill jag påpeka att den hänskjutande domstolen särskilt söker klarhet i huruvida dess behörighet att pröva det nationella målet kan grundas på artikel 16.1 i förordningen, enligt vilken en konsument får väcka talan mot avtalsparten antingen vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist eller vid domstol i den medlemsstat där svaranden har hemvist.

42.

Det framgår emellertid av EU-domstolens praxis att domstolen i den ort där konsumenten har hemvist är behörig enligt artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 om de tre villkor som ställs i artikel 15.1 i förordningen är uppfyllda. För det första ska en avtalspart ha ställning som konsument som handlar i ett sammanhang som kan anses ligga utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet. För det andra ska det rent faktiskt ha ingåtts ett avtal mellan en sådan konsument och en näringsidkare. För det tredje ska avtalet falla in under en av de kategorier som anges i artikel 15.1 a–c. ( 33 )

43.

I förevarande fall avser den hänskjutande domstolens tvivel inte direkt dessa tre villkor. Det har nämligen inte ifrågasatts att villkoren är uppfyllda, åtminstone vad gäller avtalet mellan käranden i det nationella målet och resebyrån. ( 34 ) Den hänskjutande domstolens tvivel gäller i stället den omständigheten att den näringsidkare mot vilken talan väcktes i det nationella målet inte är den med vilken den berörda konsumenten har ingått det avtal som ligger till grund för de rättsliga förpliktelser som utgör saken i målet.

44.

Vidare vill jag erinra om att avsnitt 4 i kapitel II i förordningen enligt artikel 15.3 i förordning nr 44/2001 inte ska tillämpas på transportavtal utom när det gäller ”avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat”, varvid uttrycket ska tolkas mot bakgrund av begreppet paketresor i den mening som avses i direktiv 90/314. ( 35 ) En passagerare som inte har köpt någon paketresa, utan bara en vanlig flygbiljett, kan därför inte åberopa de särskilda behörighetsreglerna vid konsumenttvister som föreskrivs i avsnitt 4. ( 36 )

45.

I förevarande fall köpte den berörda passageraren den försenade flygning som gav upphov till talan om kompensation i kombination med inkvartering. Det står således klart att om en sådan talan hade riktats mot den resebyrå som sålde flygbiljetten för denna flygning, hade avsnitt 4 varit tillämpligt. Det framgår däremot inte tydligt att detta även ska gälla i samband med en talan, såsom den i det nationella målet, som endast väcks mot en tredje part som är det lufttrafikföretag som utförde flygningen.

46.

I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen, enligt min mening, i huvudsak få klarhet i huruvida den domstolsbehörighet som kunde följa av paketreseavtalet mellan konsumenten och resebyrån, om resebyrån hade varit den person mot vilken talan hade väckts, skulle kunna utvidgas till att omfatta det lufttrafikföretag som utförde flygningen, ( 37 ) på så sätt att lufttrafikföretaget, i likhet med den resebyrå gentemot vilken det åtog sig att utföra den omtvistade flygningen, skulle kunna ha partsställning i rättegången vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist. ( 38 )

47.

Kommissionen förespråkar en sådan extensiv tolkning, som också stöds av Libuše Králová i målet vid den nationella domstolen. Enligt kommissionen ska undantaget i artikel 15.3 in fine i förordning nr 44/2001, och således avsnitt 4 i kapitel II, tillämpas på det nationella målet, eftersom skyldigheterna mellan, å ena sidan, konsumenten och resebyrån som följer av deras avtal om en kombination av resa och inkvartering och, å andra sidan, resebyrån och lufttrafikföretaget som följer av deras affärsavtal, har en så nära anknytning att de inte kan skiljas från varandra, även om skyldigheterna involverar olika avtalsparter. Jag delar inte denna uppfattning av följande skäl.

48.

För det första innebär ordalydelsen av samtliga bestämmelser i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, att jag, i likhet med den tjeckiska regeringen, föredrar en motsatt tolkning än kommissionens. I detta avsnitt hänvisas nämligen till ”avtal som har ingåtts av … konsumenten”, till ”konsumentens avtalspart”, till ”den andra avtalsparten”, eller till avtal om domstols behörighet som har ingåtts ”av en konsument och dennes avtalspart”, ( 39 ) varför jag anser att det inte enbart krävs att ett konsumentavtal faktiskt ingås, ( 40 ) utan även på identiteten hos parterna i förfarandet ( 41 ) för att behörighetsreglerna i detta avsnitt ska tillämpas, i motsats till vad som gäller för artikel 5.1 i denna förordning om den särskilda behörigheten”om talan avser avtal”. ( 42 ) På samma sätt har domstolen redan slagit fast följande: ”Behörighetsreglerna, avseende konsumentavtal, i artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 är i enlighet med lydelsen i artikeln … enbart tillämpliga när konsumenten väckt talan mot den andra avtalsparten, vilket alltså förutsätter att konsumenten ingått ett avtal med näringsidkaren”. ( 43 )

49.

Under sådana omständigheter som de i det nationella målet kan det inte, vid tillämpningen av avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, anses att svaranden, det vill säga det lufttrafikföretag som utförde flygningen, är den näringsidkare med vilken konsumenten har ingått det relevanta avtalet. Jag anser att den tjeckiska regeringen med rätta har understrukit att även om en talan som under sådana omständigheter väckts av en passagerare mot ett lufttrafikföretag ska anses omfattas av ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen, ( 44 ) innebär detta inte alls att det måste föreligga ett avtalsförhållande mellan parterna i den mening som avses i avsnitt 4 i kapitel II. Åtskillnaden har sitt ursprung i att tillämpningsområdet och villkoren för genomförandet av behörighetsreglerna i artikel 5.1 skiljer sig från i avsnitt 4, varvid de senare utgör ett undantag från de första. ( 45 )

50.

För det andra noterar jag att käranden i det nationella målet vid den hänskjutande domstolen har anfört att EU-domstolen i Maletic‑domen har tolkat begreppet ”den andra avtalsparten” i artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 på så sätt att det, ”under sådana omständigheter som de som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, även avser avtalsparten till den aktör med vilken konsumenten har ingått avtalet, när nämnda avtalspart har sitt säte i den medlemsstat där konsumenten har hemvist”. ( 46 ) Kommissionen har – enligt min åsikt felaktigt – åberopat denna dom till stöd för sin tolkning i det aktuella målet.

51.

I likhet med den hänskjutande domstolen och den tjeckiska regeringen, vill jag framhålla att omständigheterna i det mål som gav upphov till Maletic‑domen skiljde sig på olika sätt från de nu aktuella. ( 47 ) Domstolen har emellertid i ett senare mål ( 48 ) påpekat att tolkningen i Maletic‑domen ”bygger … på särskilda omständigheter där konsumenten från början var oskiljaktigt bunden genom avtal med två avtalsparter” ( 49 ) beaktar det faktum ”[a]tt inte låta avtalsparten som är etablerad i samma medlemsstat som konsumenten omfattas av tillämpningsområdet för artikel 16 i förordning nr 44/2001, skulle leda till att den domstol vid vilken talan om solidariskt ansvar väckts enbart skulle vara behörig gentemot den avtalspart som är etablerad i en annan medlemsstat”. ( 50 ) Domstolen har tillagt att ”[e]n sådan tolkning … inte [kan] tillämpas under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, där det inte har ingåtts något avtal alls med näringsidkaren”. ( 51 )

52.

Jag anser att samma slutsats måste dras i förevarande mål, dels eftersom den konsument som här avses inte direkt var oskiljaktigt bunden genom avtal med två olika avtalsparter, utan endast ingick avtal med en resebyrå, dels eftersom talan i det nationella målet inte syftar till att sådana avtalsparter ska förpliktas att solidariskt betala ett visst belopp, utan endast att anspråk riktas mot en näringsidkare som inte har ingått något avtal med denna konsument och som har sitt säte i en annan medlemsstat än konsumentens.

53.

För det tredje understryker jag att den tolkning som jag föreslår inte strider mot de syften med förordning nr 44/2001 som kommissionen har åberopat.

54.

När det gäller risken för parallella förfaranden, och därigenom oförenliga domar, ( 52 ) vilket förordning nr 44/2001 har som allmänt syfte att förebygga, såsom framgår av skäl 15 i förordningen och som domstolen har erinrat om i bland annat Maletic‑domen, kan jag endast konstatera att risken är obefintlig vid en sådan talan som den i det nationella målet och att förebyggandet därav under alla omständigheter inte utgör huvudsyftet med avsnitt 4 i kapitel II i förordningen.

55.

När det gäller konsumentskyddet, som avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001 särskilt avser att skydda genom att föreskriva behörighetsregler som gynnar den svagare partens intressen, såsom anges i skäl 13 i denna förordning, ( 53 ) noterar jag att kommissionen uttryckligen har åberopat detta syfte till stöd för den tolkning som den – enligt min mening felaktigt – förespråkar. ( 54 )

56.

Domstolen har nämligen vid upprepade tillfällen erinrat om att bestämmelserna i avsnitt 4 ska tolkas restriktivt och således inte kan ge upphov till en tolkning som går längre än de fall som uttryckligen anges däri, eftersom dessa bestämmelser utgör undantag ( 55 ) från såväl den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i denna förordning ( 56 ) som den särskilda behörighetsregeln vid avtalstvister i artikel 5.1 i denna förordning. ( 57 )

57.

Vad gäller artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 har domstolen redan slagit fast följande: ”Villkoret avseende förekomsten av ett avtal mellan konsumenten och näringsidkaren gör det möjligt att säkerställa förutsebarheten vad gäller behörigheten, vilket är ett av de mål som uppställs i förordning nr 44/2001, såsom framgår av skäl 11 i förordningen”. ( 58 ) Det faktum att talan kan väckas mot näringsidkaren med stöd av artikel 16.1 vid den domstol i den ort där den svagare parten – nämligen konsumenten – har hemvist vägs således upp av kravet på att de har ingått ett avtal, vilket utgör grund för förutsebarheten.

58.

Jag anser att det härav följer att det inte finns anledning att tillämpa de behörighetsregler som är avsedda att skydda konsumenter i avsnitt 4 i kapitel II i denna förordning, och i synnerhet dess artikel 16.1, under sådana omständigheter som de som är aktuella i målet vid den hänskjutande domstolen, det vill säga när den berörda konsumenten inte har ingått avtal med den näringsidkare mot vilken talan om kompensation har väckts.

59.

Jag föreslår följaktligen att fråga 2 ska besvaras så, att avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 44/2001, som innehåller artiklarna 15–17, ska tolkas så, att de inte är tillämpliga på en sådan talan.

60.

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 i huvudsak för att få klarhet i huruvida ett lufttrafikföretag som utför flygningen har ställning att instämmas i ett mål om kompensation enligt förordning nr 261/2004, trots att lufttrafikföretaget inte har ingått något avtal med passageraren och den berörda flygningen köptes från en resebyrå som en del av en paketresa som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 90/314.

61.

Såväl den tjeckiska regeringen ( 59 ) som kommissionen ( 60 ) har föreslagit att frågan ska besvaras jakande, även om de använder olika formuleringar och grunder. Även jag anser att frågan ska besvaras jakande, med beaktande av följande omständigheter.

62.

Inledningsvis vill jag påpeka att den hänskjutande domstolens frågor i princip avser två frågeställningar.

63.

Den första frågeställningen avser att fastställa huruvida det ankommer på det lufttrafikföretag som utförde den omtvistade flygningen att i egenskap av ombud för den person som ingått avtal med passageraren ( 61 ) fullgöra skyldigheterna i förordning nr 261/2004, även om personen, såsom i förevarande fall, sålde en rad resetjänster till passageraren, och inte enbart en lufttransport. I detta sammanhang anser jag att så är fallet här och begränsar mig till att hänvisa till mina överväganden om slutsatserna av domen flightright m.fl. som jag redan redogjort för vid bedömningen av fråga 1. ( 62 ) Även kommissionen har åberopat denna dom som stöd för sin uppfattning ( 63 ) och gjort gällande att passagerare i ett sådant fall kan väcka talan mot det lufttrafikföretag som fullgör sådana skyldigheter som det frivilligt har åtagit sig gentemot den resebyrå som sålde flygningen i paketresan.

64.

Den hänskjutande domstolens andra frågeställning, som enligt min mening medför fler svårigheter, rör förhållandet mellan de rättigheter som regleras i förordning nr 261/2004 och de som regleras i direktiv 90/314, ( 64 ) under sådana omständigheter som de i det nationella målet.

65.

En liknande begäran var nyligen föremål för det mål som avgjordes genom Aegean Airlines-domen, ( 65 ) som mer specifikt avsåg rätten att vid en inställd flygning från det lufttrafikföretag som utförde flygningen kräva återbetalning av inköpspriset för en biljett, särskilt när researrangören ( 66 ) försatts i konkurs. I denna dom fann domstolen att ”[a]rtikel 8.2 i förordning nr 261/2004[ ( 67 )] ska tolkas så, att en passagerare som enligt direktiv 90/314, har rätt att mot researrangören rikta anspråk om återbetalning av inköpspriset för sin flygbiljett, följaktligen inte kan begära återbetalning av inköpspriset för denna biljett från lufttrafikföretaget med stöd av denna förordning, inte ens när researrangören saknar ekonomiska medel för att återbetala inköpspriset för biljetten och inte har vidtagit några åtgärder för att garantera återbetalning”. ( 68 ) Jag anser att denna tolkning gör sig gällande med beaktande av de skäl som jag redogjort för i mitt förslag till avgörande i detta mål. ( 69 )

66.

Jag vill understryka att det i förevarande fall, även om frågan avser alla de rättigheter som passagerare tillerkänns i förordning nr 261/2004, framgår av beslutet om hänskjutande ( 70 ) att talan i det nationella målet särskilt grundar sig på artiklarna 6 och 7 vilka anger de fall då det lufttrafikföretag som utför flygningen ska erbjuda passagerare assistans i enlighet med artiklarna 8 och 9, samt schablonersättning i enlighet med domstolens tolkning i Sturgeon-domen, i vilken den skada som orsakades av en flygförsening på mer än tre timmar, såsom i förevarande fall, likställdes med en skada som orsakas vid en inställd flygning. I detta förslag till avgörande kommer jag således i huvudsak att uttala mig om hur artiklarna 6 och 7 ska tolkas mot bakgrund av sådana omständigheter, men även med beaktande av kompletterande bestämmelser.

67.

När det gäller ordalydelsen av och systematiken i de relevanta bestämmelserna i förordning nr 261/2004, vill jag påpeka att förordningen innehåller vissa bestämmelser som allmänt rör förhållandet mellan den och direktiv 90/314. I skäl 5 i förordningen anges exempelvis att det skydd som tillförsäkras genom förordningen även ska gälla passagerare på flygningar som ingår i paketresor, vilka omfattas av direktivet. I övrigt föreskrivs i artikel 3.6 i förordningen att den inte påverkar passagerares rättigheter enligt direktiv 90/314. ( 71 )

68.

I artikel 8.2 i förordning nr 261/2004, som tolkats i Aegean Airlines-domen, föreskrivs särskilt att rätten till återbetalning av inköpspriset för biljetten enligt artikel 8.1 a ( 72 ) även gäller passagerare vars flygning ingår i en paketresa, med undantag av rätten till återbetalning, om denna rätt – om än bara potentiellt – regleras i direktiv 90/314. ( 73 ) I domen har domstolen, efter att ha nämnt förarbetena till förordning nr 261/2004 ( 74 ) och erinrat om innehållet i artikel 3.6 i förordningen, slagit fast att artikel 8.2 medför att rätten till återbetalning av inköpspriset för biljetten enligt nämnda förordning inte kan kumuleras med rätten till återbetalning av inköpspriset för biljetten enligt direktiv 90/314. ( 75 ) En sådan kumulering kan leda till att den berörda passageraren utan fog ”överbeskyddas” till nackdel för det lufttrafikföretag som utför flygningen, eftersom lufttrafikföretaget i sådant fall riskerar att behöva bära en del av det ansvar som researrangören har gentemot sina kunder, och som följer av avtalet mellan researrangören och kunderna. ( 76 )

69.

Artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004, som i det aktuella målet ska tolkas på så sätt att de är tillämpliga på en begäran om schablonersättning till följd av en kraftigt försenad flygning, såsom den i det nationella målet, innehåller däremot inte något uttryckligt förbehåll vad gäller bestämmelserna i direktiv 90/314 som liknar det i artikel 8.2 in fine i denna förordning, vilket endast avser rätten till återbetalning av inköpspriset för biljetten. ( 77 )

70.

Enligt min uppfattning följer det tydligt av dessa olika ordalydelser att rätten till kompensation i artikel 7 i förordning nr 261/2004, vilken omfattar såväl inställda flygningar som flygningar som försenas med minst tre timmar, ( 78 ) faktiskt ska tillkomma en passagerare vars flygning ingår i en paketresa, utan att den påverkar rätten till återbetalning eller ersättning enligt direktiv 90/314, vilken följer av brister vid fullgörande av de tjänster som ingår i paketresan. ( 79 ) Med andra ord anser jag att passageraren kan åberopa rätt till schablonersättning med stöd av förordning nr 261/2004 gentemot det lufttrafikföretag som utför flygningen ( 80 ) och rätten till individualiserad ersättning med stöd av direktiv 90/314 gentemot den person som sålde paketresan. Ersättningen ska uppgå till mellanskillnaden mellan värdet på tjänsterna i reseavtalet och de tjänster som faktiskt tillhandahållits.

71.

I förevarande fall kan en skada som orsakats av en kraftigt försenad flygning, såsom den som käranden åberopat i det nationella målet, enligt min mening inte i sig omfattas av denna typ av ersättning, även om flygningens avgångstid sannolikt angavs i avtalet mellan passageraren och resebyrån. Jag anser att researrangörens skyldighet att ersätta skada enligt direktiv 90/314 däremot kan uppstå till följd av en sådan försening, om det kan fastställas att förseningen ledde till att andra tjänster som ingick i resepaketet inte tillhandahölls. Såsom jag påpekat i målet Aegean Airlines, ( 81 ) finns det emellertid anledning att se till att undvika att överkompensering följer av en kumulativ tillämpning av skadeståndsanspråken i förordning nr 261/2004 och direktiv 90/314, vilket enligt min mening bör medföra att de belopp som ska betalas enligt förordningen eventuellt dras av från de belopp som ska betalas enligt direktivet. ( 82 )

72.

När det gäller det historiska sammanhang som de här relevanta bestämmelserna ingår i, vill jag framhålla, i likhet med vad domstolen har angett i Aegean Airlines-domen och i enlighet med vad jag anfört i mitt förslag till avgörande i det målet, ( 83 ) att det framgår av förarbetena till förordning nr 261/2004 att unionslagstiftaren inte har haft för avsikt att från förordningens tillämpningsområde utesluta passagerare vars flygning ingår i en paketresa, utan har avsett att låta dem åtnjuta de rättigheter som följer av förordningen, och samtidigt bibehålla det system som direktiv 90/314 tidigare hade infört till förmån för dessa passagerare. Särskilt rätten till standardiserad ersättning enligt artikel 7 i förordning nr 261/2004 ingår givetvis i de materiella rättigheter som tillerkänns passagerare enligt denna förordning, vilka faller under ansvaret för det lufttrafikföretag som utför flygningen. ( 84 ) Jag anser att denna rätt inte har någon motsvarighet i det system som direktiv 90/314 infört, såtillvida att researrangören inte förpliktas att betala kompensation.

73.

Ur detta tidsperspektiv anser jag vidare att innehållet i direktiv 2015/2302, som har ersatt direktiv 90/314, ( 85 ) bör beaktas, eftersom det nya direktivet om paketresor innehåller bestämmelser som på ett detaljerat sätt anger hur direktivet lämpligen kan kombineras med förordning nr 261/2004, mot bakgrund av rätten till ersättning respektive prissänkning som föreskrivs i detta direktiv. ( 86 ) Härav framgår bland annat att de belopp som beviljas vid brister i fullgörandet av resetjänster enligt direktiv 2015/2302, och de som beviljas enligt andra citerade unionsrättsakter, däribland förordning nr 261/2004, bör dras av från varandra i syfte att undvika överkompensering. Överväganden av liknande slag anges i kommissionens tillkännagivande om förordning nr 261/2004 som offentliggjordes efter det att direktiv 2015/2302 antogs. ( 87 ) Jag anser att detta tyder på att unionslagstiftaren numera uttryckligen har föreskrivit att passagerare vars flygning ingår i en paketresa tillerkänns en rätt till kompensation enligt artikel 7 i förordning nr 261/2004.

74.

Vad gäller syftena med de relevanta bestämmelserna, ( 88 ) framgår det av skäl 1 i förordning nr 261/2004 att förordningens huvudsyfte är att säkerställa ett långtgående skydd för passagerarna, även om förordningen också syftar till att skapa jämvikt mellan de skyddade passagerarnas intressen och lufttrafikföretagens intressen.

75.

Det faktum att alla passagerarkategorier, inklusive de vars flygning ingår i en paketresa, har rätt till kompensation enligt artikel 7 i förordning nr 261/2004 uppfyller fullt ut huvudsyftet med förordningen, ( 89 ) dock utan att påverka dess andrahandssyfte, med hänsyn till att det i artikel 13 i förordningen föreskrivs att det lufttrafikföretag som utför flygningen och som har betalat kompensation till en passagerare enligt förordningen får begära ersättning i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning från den som har orsakat att lufttrafikföretagets skyldigheter åsidosattes. ( 90 )

76.

Ur ett praktiskt perspektiv noterar jag dessutom att det, till skillnad från de svårigheter som kan uppkomma i samband med en begäran om återbetalning av inköpspriset för en biljett enligt artikel 8 i förordning nr 261/2004, kan vara svårt for det lufttrafikföretag som utför flygningen att fastställa inköpspriset för biljetten när flygningen ingår i en paketresa som säljs av tredje man. ( 91 ) Under samma försäljningsomständigheter vållar en begäran om kompensation enligt artikel 7 i denna förordning inte sådana svårigheter, eftersom det belopp som i detta fall ska betalas till passageraren fastställs på ett schablonmässigt sätt och på grundval av de enhetliga kriterier som anges i artikel 7. ( 92 )

77.

Avslutningsvis vill jag precisera att jag inte delar den tjeckiska regeringens uppfattning att fråga 3 ska besvaras jakande enbart när förseningen kan tillskrivas det lufttrafikföretag som utför flygningen, ( 93 ) eftersom företaget ska kunna befrias från ansvar om det kan visa att förseningen berodde på omständigheter som det inte rådde över. ( 94 ) Själv anser jag att syftet med frågan är att fastställa huruvida en sådan transportör får instämmas i ett mål om passagerares kompensation, och inte att fastställa de villkor som ska uppfyllas för att lufttrafikföretaget ska kunna befrias från den kompensationsskyldighet som det i princip ska fullgöra gentemot passagerare enligt förordning nr 261/2004.

78.

Jag anser följaktligen att den tredje frågan ska besvaras på så sätt att artiklarna 6 och 7 i förordning nr 261/2004 ska tolkas så, att en passagerare på en flygning som försenas med minst tre timmar i enlighet med denna förordning kan begära kompensation från det lufttrafikföretag som utförde flygningen, trots att dessa parter inte hade ingått något avtal och att flygningen var en del av ett tjänstepaket som omfattades av direktiv 90/314 och som skulle utföras enligt ett avtal mellan passageraren och en resebyrå.

79.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Obvodní soud pro Prahu 8 (Distriktsdomstol nr 8 i Prag, Republiken Tjeckien) på följande sätt: